Till Sveriges riksdagsledamöter

Till Sveriges riksdagsledamöter Avgörande skede i upprättelseprocessen SOU 2011:9 Kampen för full upprättelse för dem som drabbats av övergrepp och vanvård inom samhällets vanvård har gått in i ett avgörande skede efter att Upprättelseutredningen avgivit sitt slutbetänkande, Barnen som samhället svek, SOU 2011:9. Utredningen är unik i svensk förvaltningshistoria. Den fastslår återigen att en viss kategori av barn under lång tid utsatts för fruktansvärd behandling och att staten bär det tunga ansvaret för detta. Den föreslår att staten skall be om ursäkt vid en högtidlig ceremoni, att de som utsatts för allvarliga övergrepp och försummelser skall få ekonomisk ersättning samt att vissa åtgärder skall vidtas för att förebygga vanvård i framtiden. Föreningen Maskrosbarnen värdesätter mycket det historiska steg framåt för mänskliga rättigheter i Sverige som utredningens förslag innebär, men vi vill be om ditt stöd för att se till att steget framåt tas fullt ut, så att alla dem som (sedan vanvårdsfrågan väcktes 2006), återupplevt barndomens tragiska trauman, äntligen skall erhålla en upprättelse i syfte att gottgöra förlorad barndom. Förslaget om ceremoni är mycket viktigt, men okontroversiellt. Föreningen Maskrosbarnen har i sitt remissvar till utredningen betonat höjning av nivån på ersättningen och enklare former för att pröva ersättningsanspråk. Det föreslås en enhetlig ersättning på 250 000 kr för dem som når upp till ribban "allvarliga" övergrepp eller försummelser, som ett erkännande av samhällets svek. Tyvärr räcker inte detta belopp för att de utsatta skall uppleva att ersättningen utgör ett sådant erkännande, utan kommer att snarare tolkas som ett förringande av vad de varit med om. En del av dem som utsatts för grövre våld och sexuella övergrepp är alltjämt traumatiserade på liknande sätt som krigsoffer. De sågs ofta inte värda ens en grundläggande skolutbildning, än mindre vidareutbildning. Systematiskt separerades majoriteten av 250 000 barn ifrån föräldrar, syskon och släktingar, oftast för resten av livet, med motivering att barnen blir enklare att tygla genom att bryta onödig kontakt med familjen, varför de flesta av oss levt ett livslångt påtvingat utanförskap utan den sociala trygghet som släkt- och familjär gemenskap innebär. En betungande ensamhet som regelbundet gör sig påmind varje hemsk Julhelg. Samhällets särbehandling av

oss är också i strid med Europa Konventionens avtal gällande mänskliga rättigheter som Sveriges regering undertecknade i Rom 28 november 1950. Problemet i sammanhanget är de låga nivåerna på skadestånd i Sverige. Dessa är egentligen mera grundade på juridiska traditioner än på politiska ställningstagande. Utredningen föreslår att vanvårdsersättningen skall vara av ett nytt juridiskt slag, och det skall inte ses som ett skadestånd för enskilda kränkningar. Det skall inte kunna åberopas som prejudikat av kommande behövande grupper, på samma sätt som steriliserings- och lobotomeringsersättningarna. Därmed finns det egentligen ingenting som säger att man av något skäl skall vara bunden av tidigare låga nivåer, utan avgörande för nivån på vanvårdsersättningen måste vara att den skall kunna uppfattas som ett helt och fullt erkännande av samhällets svek. Även i andra länder har vanvårdade fått ersättning, och i jämförelse med Västeuropa så ligger nivåerna i Norge och Irland betydligt högre. Maskrosbarnen vill se en tillnärmning till den europeiska nivån. I sammanhanget vill vi framhålla att kretsen av personer som kan komma ifråga troligen överskattas i utredningen, och inte rimligen kan vara så mycket större än de ca: 1000 som varit på intervju hos Vanvårdsutredningen, varför en sådan höjning som vi vill se bör kunna rymmas inom ramarna. Det är oerhört viktigt att skarpa åtgärder vidtas för att göra slut på vanvårdsproblematiken för framtiden. Den tillsyn som funnits hittills har aldrig hittat några allvarliga problem inom barnavården. En tillsyn som är befriad från kollegiala hänsyn inom den sociala professionen måste på något sätt skapas. Vi vill också framhålla vikten av att proceduren för att få ersättning görs så lite byråkratisk som möjligt. Många av våra medlemmar har varit på intervju hos Vanvårdsutredningen, och fått hjälp att dokumentera placeringar från barndomen. De flesta har lidit svårt av påfrestningen att gå igenom detta återupplivande av gamla uppslitande tragiska minnen, och vi vill att det skall vara möjligt att utforma en ansökan genom att hänvisa till vad som framkommit vid intervjun, och endast vid verkliga oklarheter behöva gå igenom samma sak igen.

Våra medlemmar har sedan 2006 pendlat mellan hopp och misstro gentemot staten och samhället. Med din hjälp hoppas vi att vi kan få en rättvis upprättelse att kompensera vår bestulna barndom. Utredningen ställer krav på att den enskilde, för att få ersättning, att bevisa att hon eller han varit omhändertagen samt under omhändertagandet utsatts för särskilt allvarliga övergrepp. Att lägga bevisbördan på den drabbade är feltänkt. Dessa svikna människors förtroende för det allmänna är berättigat lågt. Många har just p.g.a. övergreppen och vanvården inte vilja eller kapacitet att ta ytterligare en strid med det allmänna, denna gång för att tigga ersättning. De förutsätts gräva i ofullständiga arkiv med ett på förhand osäkert resultat och med den uppenbara risken att inte bli trodda. Vad är meningen med att erbjuda en ersättningsmöjlighet som försvårar för den enskilde att få rätt? Det borde istället vara så att hela utredningsskyldigheten skall ligga på det allmänna. Det rimliga är att de som utsatts anmäler sitt krav och sedan skall det allmänna visa att det inte begåtts vanvård eller övergrepp för att undgå ersättningsskyldighet. Utredningen föreslår en ersättning om 250 000 kr. som ett engångsbelopp. Beloppet motiveras av Utredningen genom jämförelse med vad t.ex. ett våldtäcksoffer normalt sett erhåller i skadestånd. En sådan jämförelse kan inte göras. Det är en grundläggande skillnad att utsättas för systematisk vanvård och övergrepp i det allmännas regi, jämfört med att drabbas av brott utfört av en medmänniska. Också i en Internationell jämförelse ligger beloppet lågt. Det bör därför höjas avsevärt. För ersättningens storlek har ett symbolvärde. Lågt belopp är lika med låg uppskattning. De barn som drabbades av myndigheternas vanvård var omhändertagna genomsnittligt 9 år och under denna tid regelbundet utsatta för kränkande bestraffning, misshandel med tillhyggen, olaga barnarbete, olaga särbehandling samt grova sexuella övergrepp. Detta i enlighet med den statliga utredningen S 2006:05. 250 000 kr. för denna omfattande vanvård av försvarslösa barn under flera års tid, är en ytterligare kränkning mot oss redan kränkta människor, alldenstund den genomsnittliga ersättningen endast motsvarar 76 kr. i dagsersättning.

När nu Utredningen föreslår en komplicerad och oförutsägbar ersättningsprocess med bevisbördan på utsatta människor, så uppfattas detta som att samhället än en gång vägrar ta ansvar. Det är Föreningen Maskrosbarnens förhoppning att regering och riksdag gemensamt och i samförstånd, tar vara på möjligheten att förbättra vad Utredningen föreslagit och som betonas i Maskrosbarnens remissvar till regeringen den 13 maj 2011, i annat fall finns en uppenbar risk att hela Upprättelseprocessen blir ett fiasko, vilket finns all anledning att undvika. Solna 7 juni 2011 FÖRENINGEN MASKROSBARNEN Roy E. Aldén maskrosbarnen@yahoo.se www.maskrosbarnen.se. Orgnr. 802436-0979 Kompletterande information Kerstin Wigzells erbjudande om 250 000 kr. som ekonomisk ersättning för bestulen och söndertrasad barndom, motsvarar endast 25 % av Norges ersättning eller endast 12 % av Irlands ersättning för liknande vanvård som förekommit i Sverige under årtionden. De barn som utsattes var omhändertagna genomsnittligt 9 år och under denna tid regelbundet utsatta för kränkande bestraffning, misshandel med tillhyggen, olaga barnarbete, olaga omhändertagande, olaga särbehandling samt grova sexuella övergrepp. 250 000 kr. som kompensation för denna omfattande vanvård av försvarslösa barn under flera års tid, är en ytterligare kränkning mot oss redan kränkta människor, alldenstund den genomsnittliga ersättningen endast uppgår till 76 kr. i dagsersättning. Föreningen Maskrosbarnen anser att Kerstin Wigzells erbjudande av ekonomisk ersättning om genomsnittligt 76 kr. i dagsersättning för de umbärande vi som barn tvingats genomlida i åratal, skall omprövas till ett rimligare belopp. Svenska myndigheter har offentligt erkänt grov försummelse och bristande tillsyn av omhändertagna barn. Denna försummelse och bristande tillsyn möjliggjorde att brott mot försvarslösa barn kunde begås i årtionden eftersom ingen tillsynsmyndighet ingrep.

Svenska staten kan därmed ej bestrida juridiskt ansvar i skuldfrågan, ej heller Föreningen Maskrosbarnens krav på berättigad och skälig ersättning som rejält bör överstiga 76 kr. i dagsersättning till våra drabbade medlemmar. Bestrider regeringen vårt krav, är risken för Internationell skandal oundviklig, då Sverige som nation bevisligen har brutit mot FN- och Europa Konventionens avtal gällande de mänskliga rättigheterna i mer än 60 år, vilket undertecknades av svenska regeringen i Rom 28 november 1950. Det finns all anledning att samhället snarast beaktar vad vi utsatts för gällande vår förlorade barndom och för den omfattande vanvård vi bevisligen utsatts för, vilket inte ligger i linje med ett demokratiskt lands övriga värderingar. I avvaktan på aktuell ersättning till föreningens medlemmar, kvarstår vår rimliga och humana begäran om förskottsbetalning på 100 000 kr. till varje enskild medlem, att främst kunna användas till aktuella tandläkarkostnader, glasögon, medicin och läkarvård samt till en värdig begravning i livets slutskede. Sedan augusti 2009 till maj 2011 har 56 av föreningens 340 medlemmar avlidit. Önskar regeringen upprätthålla uppfattningen om Sverige som ett föredömligt välfärdssamhälle byggt på demokratiska värderingar, torde regering och riksdag redan nu ta gemensamt ansvar till att konkret genomdriva en berättigad kompensation för oss utsatta människor som drabbats av samhällets vanvård som barn, framför allt då vi även negativt präglats i vuxen ålder på grund av vanvården från bardomen. Resultat: Vanvårdsutredningen S2006:05: Rapporten bygger på 404 personers uppgifter. Intervjupersonerna är födda från 1920 till 1980 där 404 vittnesmål berättar hur det kan gå när det går snett. Utredningen visar hur illa det kan gå när de ansvariga inte gör sitt arbete, (en haverikommission). Försummelse: Otillräcklig omvårdnad 76 % Otillräcklig tillsyn av fosterföräldrar eller institutionspersonal 26 % Otillräcklig skolgång gällande folkskola 45 % Övergrepp: I fosterhem 85 % På institution 62 % Övrigt fysiskt våld 76 % Tvång, regler och bestraffning 74 %

Utnyttjade barn i arbete 54 % Sexuella övergrepp på flickor 61 %, på pojkar 42 % Fysiskt våld med tillhygge 49 % Hot och hotfulla situationer 41 % Hälsa och skolundervisning har ej heller skötts tillfredsställande. Barnen togs omhand av samhället för att skyddas. Många har berättat att de utsattes för övergrepp och försummelse som var långt värre än orsaken till själva omhändertagandet. Förövarna i det enskilda fallet var ofta personer som fått ett uppdrag eller anställts av samhället d.v.s. vanvården skedde i samhällets regi. Anmärkning: Exempel på kränkning och bestraffningsåtgärd som var vanligt förekommande på barnhem och i fosterhem. De barn som var sängvätare fick huvudet invirat i urinblöta sängkläder. Barn som ej hann äta upp sin frukostgröt före skolans början på morgonen, fick äta upp resterande kall gröt på eftermiddagen. De barn som då kräktes tvingades äta upp både gröt och sina egna kräkningar. Samhällsorganens ansvar: Kommunerna har godkänt och valt fosterhem, drivit institutioner och ansvarat för uppföljning och tillsyn av fosterhem. Landstingen har under olika tider drivit barnhem, ungdomsvårdsskolor och skolhem eller motsvarande. Staten har ansvarat för lagstiftning och tillsyn genom Länsstyrelser och Socialstyrelsen såsom tillsynsmyndigheter. Offren kräver gottgörelse: Förutom personliga tragedier orsakad av långvarig och omfattande vanvård i barnomsorgen, har åtskilliga medlemmar i Föreningen Maskrosbarnen drabbats av bestående invaliditet, på grund av arbetsskador från tungt kroppsarbete under barndomen. Åtskilliga människor har därför blivit förtidspensionerade redan i tidig ålder. I strid med skollagen hindrade samhället omhändertagna barn till nödvändig vidareutbildning i allmänna skolor, utöver 7 årig folkskola. Idag återstår uppskattningsvis endast 980 personer ur den grupp av barn som omhändertagits efter 1950 och som berördes av vanvården. Sammantaget har den omfattande vanvården ödelagt tusentals människors barndom och ungdom och som följd därav destruktivt präglat dem även i vuxen ålder. Märkligt är att ansvariga myndigheter ej tagit lärdom av tidigare misstag gällande vanvården av omhändertagna barn, eftersom vanvården och sveket mot barn fortfarande består idag. Just därför är det nödvändigt att: tjänstemannaansvar, tjänstefel och maktmissbruk återinförs i svensk lagstiftning. (Lagen undanröjdes av Olof Palme 1973 på oklar grund). Enligt Vinnerljung & Ribes studier i Socialmedicinsk tidskrift 1:2006, som avser 20 000 omhändertagna barn, var självmordfrekvensen 400 % högre i jämförelse med barn som ej stod

under myndigheternas beskydd. Denna anmärkningsvärt höga siffra belyser samhällets totala misslyckande gällande vård av barn i svenska samhället. Systematiskt separerades majoriteten av 250 000 barn ifrån föräldrar, syskon och släktingar, oftast för resten av livet, varför de flesta av oss levt ett livslångt påtvingat utanförskap utan den sociala trygghet som släkt- och familjär gemenskap innebär. Samhället utfärdade rekommendationer till samtliga kommuner att undanhålla eller förstöra brev och Julpaket till omhändertagna barn, i syfte att bryta onödig kontakt med familjen, med motivering att barnen därigenom blir enklare att tygla, vilket resulterade i att flertalet av oss aldrig haft någon kontakt med syskon och släktingar. Denna olaga isolerande särbehandlig mot försvarslösa barn, kan aldrig tillräckligt gottgöras ekonomiskt. Samhällets vanvård och separation av omhändertagna barn är i strid med FN- och Europa Konventionens avtal, gällande barns rättigheter som undertecknades av Sveriges regering i Genève 1940 respektive i Rom 28 november 1950. Som förtroendevald representant för Sverige kan ditt stöd medverka till att tillrättalägga tidigare misstag och bidra till nödvändig skälig gottgörelse till de drabbade. Solna den 7 juni 2011 Föreningen Maskrosbarnen c/o Roy E. Aldén Johan Enbergs Väg 15, 171 62 SOLNA. Tel: 08-83 17 09 maskrosbarnen@yahoo.se www.maskrosbarnen.se PlusGiro 30 53 43-6. Orgnr. 802436-0979