Sanna, 40 år Oskar, 20 år, Charlotte, 16 år och Albin, 4 år Jag är född med en skada på näsbenet. Det var -72 då föräldrarna inte fick vara i närheten när ett barn låg i kuvös, och det gjorde jag. En psykolog la fram det som en förklaring en gång i tiden, och jag är beredd att ta den. Det lilla spädbarnet som lämnas helt utan närhet ser omgivningen som ett hot, födelsen blir en ensamhet och känslorna stängs av eller kan inte utvecklas. Drogerna som jag provade blev ett slags substitut för känslor. De blev mer, drogerna blev mina känslor. Men det blev för jobbigt det med jag tror att det var därför som jag till slut fastnade för heroinet - för att få stänga av igen. Det var ett läge jag kände igen och älskade. Jag har otaliga gånger försökt skaffa mig ett vanligt liv. Jag kommer ju faktiskt från en vanlig bakgrund, ville jag bli en lika bra förälder som mina föräldrar var. Så när jag blev gravid när jag var 19 slutade jag med allt. Jag var då inte riktigt fast i heroinet ännu. Jag hade kompisar som var heroinister och som dem skulle jag inte bli, hade jag bestämt. Jag älskade visserligen heroinet men använde det vid den här tiden bara ibland. Min son kom sex veckor för tidigt. Jag gick upp helt i att vara med honom och blev kvar på BB. Jag var övertygad om att allt skulle bli bra, även om hans pappa hade problem med droger fortfarande. När vi kom hem min son och jag efter två veckor så var det till en tom men helt sönderpundad lägenhet. Pappan var på pundarturné i Gävle och när han kom tillbaka började han misshandla mig svårt. Det tog inte lång tid innan jag började smådutta det ena och det andra, bara för att orka med situationen. När jag till sist fick nog var när han försökte strypa mig samtidigt som min son låg bredvid mig i sängen. Då tog jag vår son och flyttade hem till min mamma. Jag tänkte så här: om jag berättar allt för mamma så kommer jag att ha en bättre möjlighet att sluta. Att jag hade släppt ut min hemlighet. Hon blev chockad, men ändå glad att jag var ärlig. Och hon stöttade mig. Jag fixade egen lägenhet och skulle börja leva vanligt. Ett problem hade jag kvar, jag kunde inte sluta med haschet. När min son var ett och ett halvt bestämde jag mig för att jag måste sluta, och gjorde det med följden att jag fick en psykos. Hallucinationer med dämoner, som Ingmar Bergman brukade säga. Idag kan jag skratta åt det, men då var det en verklighet för mig. Den psykosen varade i tio veckor. Då hade jag, i min värld, sällskap med djävulen vid sänggaveln varje natt, jag minns fortfarande varje millimeter av hur han såg ut. Utåt lät jag ingen märka något. Jag är världens bästa färghållare och det var dessutom på kvällar och nätter som det värsta satte in. Men efter de tio veckornas helvete var jag drogfri. Jag ska tillägga att jag under den här tiden jobbade hela tiden och min son gick på dagis. Och nu träffade jag en normal man, en sådan som jag ville ha. Vi flyttade ihop och blev en Svenssonfamilj med bil, båt, sommarställe och båda arbetade.
Men så småningom upptäckte jag att jag inte mådde bra. Jag insåg att jag befann mig i en relation där jag var nedtryckt, framför allt ekonomiskt. Han styrde över mina pengar och jag fick ingen insyn i hur han hade det med sina. Han slängde mina cigaretter för att ta ett exempel. Jag var dålig och värdelös för att jag inte hade akademisk utbildning. Det gick successivt, och till slut tryckte han ner mig helt. Då hade jag hunnit bli gravid. Han ville inte ha barn och ville att jag skulle göra abort. Jag sa att då går vi skilda vägar. Han ställde då ett ultimatum: jag fick behålla barnet på tre villkor; att jag skulle sluta röka, sluta dricka och han skulle bestämma namnet på barnet. Att inte dricka var ju en självklarhet, att sluta röka också det var inte det som störde mig. Men det var ett förtryck från hans sida. Han var emellertid då en bra extrapappa till min son, vars biologiska pappa var ute i missbruk fortfarande. Och han var noga med att poängtera att min son inte skulle få drabbas om det kom ett nytt barn. Som fadersfigur för min son hade han gjort intryck på mig. Men när vår dotter kom svängde det här till att bli tvärtom. Min son fick ingen plats alls. Vi levde ihop i ett och ett halvt år till. Jag minns att jag kom hem sjuk med feber efter jobbet. Han sa: Kom och sätt dig. Jag har inte mått bra det senaste halvåret och vi ska separera. Då hade han redan köpt ett nytt hem, bestämt hur han ville ha umgängesformerna, hur vi skulle dela boet allt! Och han slutar monologen med att fråga varför jag inte säger något! Vad finns mer att säga, svarade jag. Vi separerade. Det tog inte lång tid innan jag började träffa mina gamla kompisar och började missbruka igen. Min son hade jag fortfarande hos mig hela tiden, min dotter varannan vecka. Jag jobbade i vården och av det skälet fick jag genom socialtjänsten en avlastningsfamilj för min son. Jag började få en fruktansvärd ångest vid den här tiden, mitt liv började komma ifatt mig. Jag hade panikångest och andra ångestattacker. Jag tror att det var det som gjorde att jag började med droger igen. Och den här gången hade jag tappat en sista spärr. Jag sökte upp mina gamla vänner som gick på heroin. Jag hade försökt hålla ihop dagarna med rutiner, arbete, bestämda tider för barnen. Varje kväll satt jag och storgrät, jag gjorde ju allt rätt men var känslomässigt blockerad i relationen till mina barn. Undrade varför jag inte kände riktigt på djupet. Min dotter var ett ganska krävande barn också, och jag tyckte det var oerhört jobbigt. Jag har heller aldrig varit fysisk av mig, medan hon verkligen var det. Jag gick tillbaka till missbruk fullt ut, och nu blev det heroin varje dag. Men jag jobbade fortfarande och jag levde ett fullödigt dubbelliv och lyckades hålla fasaden utåt. Min pojkvän försåg mig med pengar när lönen inte räckte till. Det blev på slutet ett missbruk som kostade 30 000 kr per månad, och jag förstår idag inte hur det gick till. Så där höll det på. Och så en vacker dag torskade min kille, blev tagen i sin bil full av stöldgods. Jag lyckades prata mig ur och lämnade platsen. Nu stod jag där, där mitt inne i stan utan pengar, och abstinent. Och undrade var jag skulle ta vägen. Den enda jag kom på att
ringa var min storasyster som är väldigt medberoende. Hon visste att jag höll på men inte med vad, att det var heroin. Hon betalade en taxi för att jag skulle komma hem till henne. Där brast det för mig, jag orkade inte längre, och jag berättade som det var. Mina föräldrar var barnvakt den helgen, så dagen efter gick jag ner till dem för att hämta mina hemnycklar som min son hade. Pappa tittade bara på mig: Vad fan håller du på med? Just då höll mamma på att läsa Unni Drougges bok Heorine. Så hon frågade om det var så jag hade det. Hon körde mig hem under det att jag bedyrade att jag skulle sluta med allt. Och jag försökte verkligen tända av ensam hemma. Någon dag senare ringde pappa: han hade ringt runt överallt och tagit reda på så mycket som möjligt om heroinmissbruk. Och fått klart för sig att det praktiskt taget är omöjligt att tända av på egen hand. Han hade kontaktat Maria avgiftning, som det kallades då, och de ville att jag skulle komma in på en bedömning. Just då varjag så slut så jag gick med på vad som helst. Mina föräldrar körde in mig och jag blev inskriven. Vilket jag tyckte var bra - jag skulle få subutex. Redan dagen efter kom barnutredaren från socialtjänsten, och även från vuxenenheten de som har hand om bedömning inför missbruksbehandling. Gudskelov jade jag då ett skrivet avtal med min syster som en advokat hjälpt oss att upprätta, eftersom min sons far var tung missbrukare. Det avtalet innebar att om något hände mig så skulle min syster och ingen annan ta hand om min son. Så han fick vara hos henne. Min dotter skulle nu bo på heltid hos sin pappa. Jag var kvar 10 dagar på avgiftningen och därifrån åkte jag till en tolvstegbehandling på ett behandlingshem i Stockholm. Jag hade smugglat med mig subutex från avdelningen på Mariapol som jag tog under den vecka jag var kvar på behandlingen. Efter den veckan var jag så abstinent att de slängde ut mig. Jag var jättearg, tills jag kom på att jag hade fem hundra kronor på mig och kunde åka till min kran, langaren eller vad man ska säga så att alla förstår, och köpte vad jag behövde. Jag tyckte att jag mådde jättebra så fort jag fått i mig det och åker därifrån. När jag sitter på tunnelbana sätter sig en av Plattans mer ökända heroinister framför mig och tigger pengar. När jag tittar upp på honom ser han mig i ögonen och säger: Äh, förresten vi spelar i samma lag. Han reser sig och går. Det var den värsta kränkning jag kunde tänka mig. Att en Plattan-horsare jämförde sig med mig. Det var den händelsen som gjorde att jag äntligen började se det som det var. Att jag var totalt nerkörd, att jag hade en lägenhet som jag inte betalt hyran för på flera månader, att jag var på väg att bli vräkt, att mina barn var omhändertagna. Jag såg plötsligt klart. Och då ville jag dö. Jag försökte det i en hel vecka. Jag tog överdoser, sköt kokain och heroin om vartannat. Men jag lyckades inte. Då var det en kille jag var hos, en ganska luttrad heroinist som inte var direkt känd för att vara varmhjärtad, men som såg vad jag höll på med. Han satte luren i handen på mig och hade slagit numret till Maria avgiftning. Han ville att jag skulle åka in. Och jag fick tid några dagar senare.
Dagen innan jag skulle dit var jag jätteabstinent. Jag hade inga pengar. Och tänkte då att stritan, det var den bästa idé jag kunde komma upp med. När jag faktiskt är på väg dit för första gången i mitt liv så ringer den här killen som jag varit hos. Han frågar : Är du dålig? Ja. Är du på väg att göra något åt det? Ja. Skit i det. Kom hit istället, jag har en fix åt dig. Så då slapp jag stritan. Änglavakt. Jag åker dit. Tog den fixen, sov hos honom, och dagen efter följer han med mig till avgiftningen. Jag var där på utsatt tid. Var kvar där ett tag. Sedan åkte jag tillbaka till behandlingshemmet. Och den här gången kände jag att antingen är det det här som gäller eller så är det att dö. När jag hade varit där kanske en vecka så kom barnutredarna dit, och jag var fortfarande jätteabstinent. Jag var inte riktigt med. De hade en massa papper som de ville att jag skulle skriva under. Det ena var ett papper om ett interimistiskt beslut om att jag skulle frånsäga mig vårdanden om min dotter. Ett sådant beslut måste man överklaga inom ett år, vilket jag inte gjorde eftersom jag inte visste att jag skrivit under det. Så jag förlorade vårdanden om henne. Min son blev samtidigt placerad enligt Socialtjänstlagen hos min syster. Men det hade jag ju gått med på genom avtalet med henne. På behandlingshemmet uppmuntras man att släppa allt utom sig själv, inklusive barnen. Man jobbar absolut ingenting med föräldraskap. Min son och jag har alltid haft en nära kontakt, så vi pratade mycket i telefon. Han berättade att socialtjänsten kom dit ofta och talade med honom. Han berättade att de trodde att han ljög när han inte höll med om deras bild av mig. Den gick ut på att jags varit släpphänt som förälder och inte skött mammaskapet. Han var ledsen och arg för att han inte blev trodd och väldigt arg för att han upplevde att de ljög om mig. Min syster hade också en negativ bild av mig som mamma, vilket jag i och för sig kan förstå. Min dotter hade jag bara lite kontakt med, jag fick inte för hennes pappa. Hon fick inte heller komma och hälsa på mig. Efter nio månader i min behandling ringde pappan plötsligt och sa att han skulle flytta till en annan stad, trettio mil bort. Jag hade ingenting att säga till om eftersom jag inte hade kvar vårdnaden. Jag hade några helgpermissioner när jag var hos mina föräldrar och då fick jag ha barnen hos mig. Min dotter sa: Å, mamma, nu får man äntligen ta i dig. Det var väldigt jobbigt för henne. Hon kunde heller inte förstå varför hon inte fick hälsa på mig på hemmet, det fick ju min son och hon visste det. Hon var sex nu och min son var tio. Efter fjorton månader där så fick jag en försökslägenhet. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb i sjukvården eftersom jag hade tillgång till tabletter där, det kändes inte bra. Jag fick in min son på Ersta vändpunkt, ett program för barn till missbrukande föräldrar. Men det hade det hade hänt saker för honom under den här tiden, bland annat hade han fått barnreumatism utan att jag fått veta något av min syster. Och han var ett privat barn, ville ogärna klä av sig naken till exempel, vilket ledde till att jag blev anklagad för att han i vårt hem blivit utsatt för övergrepp. Så var inte fallet, jag hade full koll på vad som hände mina barn när de var med mig. Och min dotter fick inte prata med mig alls för sin pappa, som tillsammans med sin tjej
dessutom gjorde om hela sanningen till att jag skulle vara alkoholist istället för narkoman eftersom de antagligen tyckte att det finare. Jag hamnade i träningslägenheten, där jag skulle bo ett år. De skulle senare ha hjälpt mig med en annan lägenhet, men det inträffade aldrig de sa att jag helt enkelt hamnat mellan stolarna. Min son ville flytta hem, men fick inte eftersom det var ett träningsboende. Jag skaffade en andrahandslägenhet, men dit fick han inte heller komma eftersom det inte var ett förstahandskontrakt. Min dotter fick dock börja komma och hälsa på. Jag insåg då att hon inte hade det bra med sin pappa, mycket på grund av att hans tjej inte tyckte om och inte brydde sig om min dotter. Hon hade inte ens fått lära sig att tvätta sig som små tjejer behöver lära sig, det var riktigt illa. Min son ville bara flytta hem. Socialtjänsten sa blankt nej och krävde att jag skulle ha förstahandskontakt och fast anställning. Därför flyttade jag så småningom till en annan stad, i närheten av Stockholm, där vi fick ett eget kontrakt. Då fick jag hem min son. Han var då tolv år. Efter påsklovet i sexan, kunde han till sist börja bo hos mig igen. Min dotter ville också komma hem till mig, men hennes pappa förklarade hela tiden för henne att jag var en så dålig mamma att det inte gick. Så hon fick bara komma varannan helg. Hon gick och väntade på att hon skulle fylla tolv, för då hade hon hört att man fick bestämma själv. Men eftersom han hade vårdnaden, så gick inte det utan en rättslig process. Jag förklarade det för min dotter, och hon ville att jag skulle försöka även om det skulle bli jobbigt, vilket hon var stor nog att förstå nu att det skulle bli. Jag satte igång en rättslig process som blev ganska lång och utdragen. Precis innan sommarlovet i sexan var det rättegång i pappans hemstad. Pappan hade struntat att gå till familjerätten, han ansåg inte att det behövdes. Detta ledde till att domen blev gemensam vårdnad med stadigvarande boende hos mig, eftersom rätten ansåg honom inte tillförlitlig. Rätten tog också hänsyn till att han sagt till min dotter att hon var tvungen att välja mellan mig och honom, när han planerade att flytta till USA, där han också upplyst henne om att skolorna var dyra. Han satte henne i en mycket svår situation känslomässigt. Samma dag hon slutade sexan flyttade hon äntligen hem till mig. Det är jättestor skillnad på hur min son och min dotter klarat den här tiden. Min son har ju fått prata, bland på Ersta vändpunkten. Hos sin pappa var hon tystad. Hon kunde inte ens säga att hon var ledsen när hon var ledsen, hon sa att hon fått skräp i ögat. På den nivån var det. Hon vågade inte fatta några beslut själv, inte välja kläder, inte bestämma vilket glas hon skulle dricka ur. Så hon har haft otroligt stort behov av att prata med mig om vad jag varit med om, och jag har jobbat mycket med att hon ska få göra det. Hennes pappa har hela tiden nekat att hon skulle få annan hjälp, eftersom han anser att behandlingar av olika slag bara är humbug. Min uppfattning är att han skadat henne. Ett exempel till på det är att han aldrig flyttade till USA, det var aldrig aktuellt. Han bara sa så för att testa vår dotter. Men så ser det ut idag. Mina stora barn bor hos mig heltid. Min dotter hälsar på sin pappa kanske fyra gånger om året hon vill inte träffa honom oftare. Jag har verkligen två
tonåringar som jag är jättestolt över, som har lärt sig att prata om hur man mår och vara ärliga. Vi har en ärlighet i hela familjen. Det går verkligen bra för dem idag. Och jag är faktiskt en skitbra mamma idag till alla mina tre barn. Efter min behandling har jag fått min andra son, min lilla räka, som är fyra och ett halvt idag. Han föddes -07. Och börjar bli en rätt stor räka (skratt). Det som känns mest när jag nu kan se i backspegeln, är inte vad som kunnat hända med mig, utan vad mina barn var med om. Och vad som faktiskt hade kunnat hända med dem. Om det inte till sist gått så bra, som det faktiskt har gått nu. Det var nog många olika saker som gjorde att det till sist faktiskt blev bra för oss i vår lilla familj. Först och främst att jag var så less, att inte ens heroinet tog bort ångesten. Jag har också förmånen att ha en välfungerande bakgrund, jag vet hur det bör se ut i en familj som funkar. Jag har haft bra förebilder, även om jag inte platsade där sedan jag började hamna fel Jag har haft ett bra nätverk som alltid ställt upp. Och jag har aldrig velat vara narkoman. Samtidigt tror jag att om jag inte knarkat hade jag hamnat i psyksvängen eftersom jag mådde så dåligt. Jag självmedicinerade nog. Jag har alltid när jag såg mina missbrukande kompisar från svåra uppväxtförhållanden undrat varför jag drogade egentligen. Jag kommer från en medelklassmiljö med kärleksfulla föräldrar, jag hade toppbetyg i skolan och det var inte fel med någonting egentligen. Förutom att jag inte kunde hantera känslor.