Tillstånd och förändringar i Ätran

Ätran vid Blidsberg Foto: Tomas Sjöstedt. Tillstånd och förändringar i Ätran 2-22 Ätrans vattenvårdsförbund

Ätrans vattenvårdsförbund genomför regelbundna undersökningar av sjöar och vattendrag inom Ätrans avrinningsområde. ALcontrol har under många år haft vattenvårdsförbundets uppdrag att utföra recipientkontrollen. Denna rapport är en kortfattad redovisning av tillstånd och förändringar i Ätran under framförallt perioden 2-22. Ätran har sitt källflöde i Västergötland ca 1 km öster om Ulricehamn. Den rinner först norrut genom sjön Lönern och därefter åt sydväst ner till Ulricehamn och sedan vidare genom sjöarna Åsunden och Yttre Åsunden. Den fortsätter huvudsakligen åt sydväst genom bl.a. Svenljunga och passerar den Halländska kustslätten innan den rinner ut i Kattegatt vid Falkenberg. Avrinningsområdet är 3337 km². I Ätran är en relativt liten andel av marken uppodlad mark och koncentrerad till området kring Ulricehamn och i de nedre delarna av avrinningsområdet. 1995 utgjorde skogsmarken 58,6 % (1955 km 2 ) av den totala arealen, åkermarken 1,9 % (364 km 2 ), betesmarken 3,2 % (11 km 2 ), sjöytor 6,1 % (26 km 2 ) samt övrig mark 21, % (72 km 2 ) (SCB 1998). Befolkningsmängden inom avrinningsområdet var 1995 ca 656 varav ca 21 bodde i glesbygd. Av glesbygdsbefolkningen var ca 23 kopplade till kommunalt avlopp medan 158 hade enskilt avlopp. Totalt antal djurenheter var 1995 ca 362, därav ca 115 mjölkkor. (SCB 1998). De största punktkällorna i området är reningsverken i Ulricehamn, Tranemo, Timmele och Ullared (Figur 1). Totalt finns det ett 4 tal reningsverk med utsläpp inom avrinningsområdet. Industriutsläpp till Ätran sker från garveriet i Svenljunga (via kommunens reningsverk) och från färgeriet i Timmele. Lillån mottar utsläpp från Tråddrageriet i Sjötofta. Eftersom ca en tredjedel av befolkningen bor i glesbygd är utsläppen från enskilda avlopp nästan lika betydande som de från reningsverken. Den totalt sett dominerande påverkansfaktorn är jordbruket. En stor andel skogsmark gör dock att påverkan från dessa marker också är av relativt stor betydelse. 2

Ätran Såken 11 Så1 1 SVENLJUNGA 13a A15 TRANEMO 14 A2 A4 15 Lönern 3 5a 2 5f 5b 5e 5g 6 ULRICEHAMN Assm an Åsunden Månstadsån 9 7b A12 Jälm ån Ä t ran S ä mån A11 4 17a 16 B5 Lillån Kalv ån B1 B11 D4 V inån D16 2 Högvadsån Ätran B2 Fegen 18a Tjärnasjön D11 N Kommunalt avloppsreningsverk FALKENBERG V2 24 Kattegatt 1:65 5 5 1 Kilometers Figur 1. Provtagningspunkter och kommunala avloppsreningsverk i Ätrans avrinningsområde. 3

ÄTRAN ALcontrol 2-22 Figur 2. Ätran vid Blidsberg. (Foto: Tomas Sjöstedt). vattenföringen under resterande del av året var under den normala (Figur 3). Väder och vattenföring Årsmedeltemperaturerna i Ulricehamn var betydligt över de normala under både 2, 21 och 22. Nederbörden skilde sig dock åt mellan åren. Under 2 föll 3 % mer nederbörd än normalt (126 mm mot normala 99 mm) med stora flöden som följd. Även i övriga landet var trenderna desamma, med nederbördsmängder mycket över de normala under 2. Under hösten 2 orsakade de stora flödena svåra och omfattande översvämningar på flera håll i landet, men i Ätran inträffade inga större översvämningar. Under 21 och 22 föll däremot mindre nederbörd, 778 respektive 87 mm, vilket är betydligt under normalvärdet. m3/s Årsmedelvattenföring - Falkenberg 1 75 5 25 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 Figur 3. Årsmedelvattenföring i Falkenberg (1989-22). Under 2 var vattenföringen som tidigare nämnts betydligt högre än normalt som en följd av de stora mängder nederbörd som föll. Under 21 var vattenföringen i stort sätt normal under hela året. Under 22 var vattenföringen betydligt över den normala under första halvan av året, medan Försurningssituationen Minskande utsläpp av försurande ämnen, men fortsatt kalkning nödvändig Utsläppen av försurande ämnen i Europa var som störst omkring 197. Sedan dess 4

ÄTRAN ALcontrol har utsläppen av svaveldioxid minskat kraftigt och sulfatnedfallet har reducerats med ca en tredjedel under åren 1985-95. 2-22 Organiskt material Markutlakning dominerar tillförseln av organiskt material I Ätran är tillförseln från skogs- och myrmark av störst betydelse för halterna av organiskt material. Andelen organiskt material som härstammar från avloppsutsläpp är mycket liten. Nedströms Svenljunga (Axelfors) märks t.ex. ingen nämnvärd förhöjning jämfört med punkten uppströms. Tack vare minskande nedfall av försurande ämnen har ph-värdet i referensvattendrag (uppströms kalkning) ökat. Kalkningsåtgärder i flera av Ätrans biflöden är dock en förutsättning för att bl.a. återställa/behålla en hög biologisk mångfald och möjligheter till fiske. Ätrans huvudfåra är väl skyddad mot försurning tack vare de kalkrika jordlagren i de nordliga delarna av avrinningsområdet. Trots att vissa biflöden har låg alkalinitet är buffertförmågan mycket god även i huvudfårans nedre del. Generellt noterades god till mycket god buffertkapacitet utifrån medianvärden 2-22 och ph-värdena låg över 6,, vilket visar att någon större risk för biologiska skador på grund av försurning inte förelåg. I Ätrans huvudfåra har ph-värdena de senare åren legat kring 7,5 vilket motsvarar ett nära neutralt vatten. Även i biflödena var vattnet nära neutralt med undantag för Lillån där det var svagt surt. Färgtal Ökande färgtal under 199-talet Färgtalet har tenderat att öka under andra halvan av 199-talet och början av 2talet. Att ge någon enskild förklaring till ökningen är svårt men det är troligt att faktorer som effektivare skogsavverkningsmetoder (markbearbetning), ökande grundvattennivåer, milda vintrar, generellt ökande temperaturer och minskande försurning leder till ökat färgtal. Detta mönster har förekommit i flera avrinningsområden i södra Sverige. Figur 4. Högvadsån vid Sumpafallen. 5

Vattenfärgen följer även till stor del variationerna i vattenföring, och under 22 uppmättes betydligt lägre färgtal än vad som uppmätts under de senaste åren. Troligen är detta en följd av att flödena under 22 var lägre än tidigare år. Den rikliga nederbörden under sommaren och hösten 1998 samt under flera perioder under 1999 och 2 medförde en ökad urlakning av humusämnen från marken. Både TOC-halten och framför allt färgtalen blev därför, med få undantag, högre än vanligt under 1998-2. Under 21 och 22 uppmättes däremot lägre färgtal (Figur 5). Färgtal - Huvudfåran 14 12 1 8 6 4 2 2, nedom Böne 4, ovan Åsarp 5b, ovan Timmele 6, Vist 11, Forsa 13a, Svenljunga 15, Axelfors 16, Ledet 18a, Skåpanäs 2, Ätrafors 24, Falkenberg Figur 5. Färgtal i Ätrans huvudfåra. Årsmedelvärden 1992-22. Vita staplar är 22 års värde. Den vita linjen anger gränsen mellan måttligt färgat och betydligt färgat vatten. Över den svarta linjen är vattnet starkt färgat. Syreförhållanden Fosfor Generellt dåliga syreförhållanden I Yttre Åsunden, Sämsjön och Lönern var bottenvattnet syrefritt eller nästan syrefritt. I övriga sjöar var syretillståndet svagt (Figur 6). Den årslägsta syrehalten var generellt lägre 22 jämfört med 2 och 21, främst beroende på en högre vattentemperatur under sommaren 22. Det uppmättes även högre halter organiskt material under sommaren 22. Åkermark är den dominerande fosforkällan Ett näringsrikt tillstånd skapas av tillförsel av växtnäringsämnena fosfor och kväve till sjöar och vattendrag. De dominerande källorna för tillförsel av fosfor i Ätrans avrinningsområde är förluster från åkermark och djurhållning(41 %) men även de naturliga källorna utgör en stor del (4 %; Figur 7). Den därnäst största utsläppskällan är enskilda avlopp (11 %). Avfolkningen på landsbygden, minskat fosforinnehåll i tvättmedel samt förbättrade avloppsanläggningar antas ha minskat utsläppen från enskilda avlopp med i storleksordningen 5 % de senaste 2 åren. Tack vare förbättrad rening har även utsläppen från kommunala avlopps- 6

reningsverk minskat under de senaste 3 åren, och de kommunala avloppsreningsverken bidrar endast till en mindre del av fosfortillförseln (4 %). Ä t ran 3 S Ätran SVENLJUNGA Assm an S 1 S S Månstadsån 9 A12 ULRICEHAMN S ä mån Jälm ån TRANEMO Kalv ån Vinån Högvadsån S D11 Ätra n Lillån B2 S årslägsta syrehalt S S S S S Syretillstånd Syrerikt Måttligt syrerikt svagt Syrefattigt Syrefritt eller nästan syrefritt FALKENBERG N Huvudfåra Kattegatt 1:65 5 5 1 kilometer Figur 6. Syretillståndet i Ätrans avrinningsområde (bedömt utifrån medelvärden av årslägsta syrehalter 2-22). 7

ÄTRAN ALcontrol jordbrukslandskapet i de nedre delarna av avrinningsområdet ökar fosforhalten åter. I det senare området är fosforhalten betydligt förhöjd jämfört med den ursprungliga, naturliga nivån. Källfördelning Fosfor Reningsverk inkl. industri Enskilda avlopp I biflödet Vinån, som i högre grad än övriga punkter påverkas av jordbruksverksamhet, är fosforhalterna högre. Halterna varierar kraftigt mellan åren och det är svårt att uttala sig om trender. Naturligt Jordbruk och djurhållning 2-22 Luftföroreningar Skogsbruk Figur 7. Tillförsel av fosfor från olika källor inom Ätrans avrinningsområde. (P. Nolbrant 1997). Andelen jordbruksmark inom avrinningsområdet har minskat under den senaste 2års perioden. Tillsammans med minskad användning av gödselmedel samt optimering av gödselgivorna har detta gjort att läckaget från jordbruksmarken kan antas ha minskat. Minskande fosforhalter I Ätrans avrinningsområde har det skett en minskning av fosforhalterna under perioden 1989-22 (Figur 9). I flertalet punkter i huvudfåran bedöms fosforhalterna som höga. I sjöarna Åsunden och Yttre Åsunden sker en viss fastläggning av fosfor, och halterna är lägre nedströms. Halterna i sjöarna bedöms som låga till måttligt höga. Efter att vattnet passerat Figur 8. Sämån, biflöde till Ätran. Foto: Tomas Sjöstedt. 8

P mg/l,7,6 Fosfor 15, Axelfors 24, Falkenberg V2, Vinån,5,4,3,2,1, 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 Figur 9. Årsmedelvärden för fosforhalter i Ätrans avrinningsområde 1989-22. Den streckade linjen markerar gränsen mellan måttligt höga och höga halter. Över den heldragna linjen är halterna mycket höga. Kväve Markläckage dominerande kvävekälla Liksom för fosfor är den dominerande källan för kvävetillförsel i Ätrans avrinningsområde läckage från jordbruksmark och djurhållning (29 %) Utsläppen från jordbruksmarken antas dock ha minskat under den senaste 2 års perioden p.g.a. nedläggningen av jordbruksmark och minskad användning av gödselmedel. Även naturligt läckage (26 %) utgör en stor källa för kvävetillförsel till Ätran. Luftnedfallet av kväve står för en betydande andel av belastningen på ån (21 %). Enligt Naturvårdsverket innehåller nederbörden i dag avsevärt mer kväve än den gjorde för bara några decennier sedan. Utsläppen från kommunala avloppsreningsverk har minskat under de senaste 3 åren, dock i mindre skala än fosfor. 1997 stod kommunala avloppsreningsverk inkl. industri för 13 % av kvävetillförseln. Skogsbruk (7 %) och enskilda avlopp (4%) utgör endast mindre källor. Reningsverk inkl. industri Enskilda avlopp Jordbruk och djurhållning Källfördelning kväve Skogsbruk Naturligt Luftföroreningar Figur 1. Tillförsel av kväve från olika källor inom Ätrans avrinningsområde. (P. Nolbrant 1997). Minskande kvävehalter i Ätrans huvudfåra I Ätrans huvudfåra har kvävehalterna minskat under den senaste femårsperioden. Halterna har varierat mellan höga till mycket höga. I biflödet Vinån, som i högre grad än övriga punkter påverkas av 9

jordbruksverksamhet, har halterna under hela perioden 1989-22 legat på gränsen mellan mycket höga och extremt höga halter. Under senare delen av 199-talet har dock halterna i Vinån minskat något (Figur 12). mg/l 1,5 1, Totalkväve - Sjöar I sjöarna varierade kvävehalterna mellan måttligt höga till höga. Halterna i sjöarna har minskat sedan 1986, men variationerna mellan åren har varit stor, delvis på grund av att sjöarna, bortsett från Åsunden, endast provtas två gånger per år (Figur 11). För Ätrans avrinningsområde som helhet bedömdes den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve vara låg (,7 kg P/ha, år) respektive hög (4,6 kg N/ha, år).,5, 3, Lönern 9, Åsunden 1, Y Åsund. A12, Sämsjön D11, Tjärnesjön B1 V. Fegen Figur 11. Totalkvävehalt i Ätrans sjöar. Årsmedelvärden av ytprover 1986-22. Den streckade linjen anger gränsen mellan måttligt höga och höga halter. Över den heldragna linjen är halterna mycket höga. Kvadraterna markerar de troliga ursprungliga halterna. N mg/l 6, 5, Kväve 15, Axelfors 24, Falkenberg V2, Vinån 4, 3, 2, 1,, 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 Figur 12. Årsmedelvärden för kvävehalter i Ätrans avrinningsområde 1989-22. Den streckade linjen markerar gränsen mellan höga och mycket höga halter. Över den heldragna linjen är halterna extremt höga. Belastningen på havet Transporterna av fosfor, kväve och organiskt material följde i relativt hög grad variationerna i vattenföringen. Under 22 förekom höga transportvärden främst 1 under årets tre första månader. Den totala belastningen på havet från Ätran var 22 ca 16 ton fosfor, 2 ton kväve och 155 ton organisk material. Under perioden 1989-22 syns en tendens till ökande transporter av kväve från Ätran till havet (Figur 13), vilket framför allt är kopplat till

ökande vattenföring under perioden. Samma trend syns inte för fosfor trots den ökade vattenföringen (Figur 14). Troligen beror detta på de minskande fosforhalterna i Ätran under samma period. ton/år Kvävetransport i Ätran m 3 /s 4 35 3 25 2 15 1 5 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 kvävetransport nitratkväve- vattenföring Li jä ( tt fö i ) Li jä (k ä t t) 9 8 7 6 5 4 3 2 1 Figur 13. Årstransport av kväve till havet från Ätran 1989-22. De raka linjerna är trendlinjer för kvävetransporten (tjock rastrerad) resp. vattenföringen (tunn heldragen). ton/år Fosfortransport i Ätran m 3 /s 6 5 4 3 2 1 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 9 8 7 6 5 4 3 2 1 fosfortransport vattenföring Li jä ( tt fö i ) Li jä (f f t t) Figur 14. Årstransport av fosfor till havet från Ätran 1989-22. De raka linjerna är trendlinjer för fosfortransporten (tjock rastrerad) resp. vattenföringen (tunn heldragen). 11

ÄTRAN ALcontrol 2-22 Figur 15. Norrströmmen ovan Mårdakalv. Foto: Tomas Sjöstedt. Siktdjup och klorofyll B1 V. Fegen D11, Tjärnesjön A12, Sämsjön 1, Y Åsund. Litet siktdjup i Lönern och Yttre Åsunden Lönern, som hade minst siktdjup av de undersökta sjöarna, och Yttre Åsunden hade 22 ett litet siktdjup. En bidragande orsak är sannolikt de relativt höga färgtalen. Övriga sjöar hade måttligt siktdjup. Att siktdjupen var så låga 22 kan bero på högre humushalter än vanligt. Detta i sin tur beroende på den ovanligt stora nederbörden och avrinningen under första halvan av 22. 9, Åsunden 3, Lönern Siktdjup 2 4 6 8 m Minskande siktdjup under 9-talet Sämsjön, Tjärnesjön och V. Fegen uppvisar ett minskande siktdjup under 199-talet på grund av ökande färgtal, något som förekommit i stora delar av södra Sveriges vattensystem (Figur 16). Figur 16. Årsmedelvärden av siktdjupsmätningar i sjöar inom Ätrans avrinningsområde 1989-22. Den heldragna linjen visar gränsen mellan litet och måttligt siktdjup. I Lönern, Åsunden, Yttre Åsunden, Tjärnesjön och V Fegen var klorofyllhalterna låga, medan halterna i Sämsjön var måttligt höga. 12

Metaller i vattenmossa Metallhalter i vattenmossa undersöktes på 14 lokaler och redovisas i Tabell 1. Metallhalterna i vattenmossa var genomgående låga eller måttligt höga (Tabell 1), förutom i Ätran nedströms Svenljunga samt vid Axelfors och Norrström som hade höga kromhalter. Halterna av flera metaller har under åren varit något förhöjda vid flera punkter på grund av en förhållandevis hög deposition av luftburna metaller i regionen. Vid ett par lokaler har dessutom en tydlig påverkan från punktkällor förekommit. Halterna i vattnet varierar dock mycket mellan åren, mycket beroende på vattenföringen under provtagningsperioden. I Lillån nedströms Sjötofta sker påverkan från Sjötofta tråddrageri (via Grytsjöbäcken) av främst koppar och zink. I Ätrans Nedströms Svenljunga var kromhalterna tydligt förhöjda. Orsaken är kromutsläpp från garverier via kommunens reningsverk. Tabell 1. Metaller i rinnande vatten inom Ätrans avrinningsområde 22. Kursiv stil anger att vattendraget är ett biflöde till Ätran. Pb Cd Cu Cr Zn As Fe Hg Ni mg/kg TS Ätran nedom Timmele 5f 5,4,96 21 3,3 12 2,4 55,12 5,9 Ätran ovan Svenljunga 13a 12,73 29 4,8 12 2,8 9,11 8,8 Ätran nedom Svenljunga 14 5,5,53 2 12 63 2,3 5,7 4, Ätran vid Axelfors 15 14,67 29 69 14 7,7 2,6 9,3 Ätran vid Norrströmmen 17a 5,5,48 15 11 64 1,6 73,16 4,2 Ätran vid Skåpanäs 18a 5,4,65 28 8,2 95 1,7 69,18 4,3 Ätran i Falkenberg 24 3,5,18 13 4,2 66 1,5 58,7 3,1 Månstadsån A15 11 1,8 2 7,4 1 1,9 18,18 6,2 Assman A2 11,39 25 6,5 1 2,5 23,8 3,6 Assmans utlopp A4 4,6,29 15 9,9 77 1,5 1,6 4,4 Lillån ovan Grytsjöb. B1 3,1,36 18 4,6 77 2,6 11,19 3, Lillån nedom Grytsjöb. B11 4,4,5 34 7,9 44 3,2 91,25 4,3 Lillåns utlopp B5 6, 1, 21 5,9 85 2,5 68,9 4,5 Högvadsån höst D16 5,3 2,1 3 9, 14 1,1 55,12 5,4 Tillstånd enligt Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för miljökvalitet" (Rapport 4913) x.x 1 Mkt låga halter x.x 2 Låga halter x.x 3 Måttligt höga halter x.x Höga halter x.x 1 Mkt höga halter 13

ÄTRAN ALcontrol 2-22 Figur 17. Ätran vid norra Åsarp. Foto: Tomas Sjöstedt. Växtplankton Åsundens växtplankton har undersökts 199, 1994, 1997 och 1999, 2 och 22. Växtplankton i Tjärnesjön och Västra Fegen har undersökts 1994, 1997 och 1999 och 22. Undersökningarna 22 visade på ett näringsfattigt tillstånd i Tjärnesjön samt ett måttligt näringsrikt tillstånd i Åsunden och Västra Fegen. Vid undersökningen i Tjärnesjön 22 utgjordes en liten del av biomassan av flagellaten Gonyostomum semen, en art som när den uppträder i stor mängd kan vara besvärande för badande genom att den orsakar hudirritation. Under senare år har situationen varit stabil i Åsunden medan variationerna varit relativt stora i Tjärnesjön och Västra Fegen. Växtplanktonsamhället i Tjärnesjön har förändrats kraftigt sedan 1994, då sjön var starkt försurningspåverkad. Artsammansättningen dominerades då av Gonyostomum semen. Figur 18. Asterionella formosa, ett exempel på en kiselalg som förekommer i såväl Åsunden som Tjärnesjön (Foto: Medins Sjö- och Åbiologi). Antalet arter var mycket lågt och försurningskänsliga kiselalger saknades. Efter kalkningen har biomassan av Gonyostomum semen varit mycket liten. 14

Såväl 1997 som 1999 påträffades istället ett flertal försurningskänsliga kiselalgsarter. Kalkningsverksamheten som inleddes 1995-1996 har lett till en ändrad artsammansättningen, ett högre artantal och förekomst av ett flertal försurningskänsliga planktonarter. Västra Fegen bedömdes som näringsfattig vid undersökningarna 1994 och 1997. Såväl biomassa som artsammansättning, det senare avspeglas i trofiindex, har varierat mycket mellan åren. Sannolikt har klimatfaktorer varit en viktig orsak till de uppmätta skillnaderna. Bottenfauna Negativ påverkan på bottenfaunan noterades inte, vare sig av försurning eller av övergödning. Hög artdiversitet och flera hotade och/eller sällsynta arter gör att de flesta lokaler bedöms ha högt eller mycket högt naturvärde. Enligt nuvarande kontrollprogram utförs bottenfaunaprovtagning på 15 lokaler i rinnande vatten samt i sex sjöar. Samtliga lokaler i rinnande vatten visade under den senaste tioårsperioden oförändrade eller förbättrade miljöförhållanden med utgångspunkt från bottenfaunan. Totalantal taxa i Ätran nedströms Böne (2) 1989-22 redovisas i Figur 19. påverkan. I Vinån (Faurås) bedömdes bottenfaunan som starkt eller mycket starkt påverkad vid undersökningarna 1997. Vid undersökningarna 22 bedömdes dock påverkan av näringsämnen som obetydlig. Totalantal taxa 6 4 2 89 9 91 92 93 94 97 99 2 Taxa Täthet Individer/kvm 4 3 2 1 Figur 19. Totalantal taxa och antal individer per m 2 nedströms Böne i Ätran (lokal 2) 1989 till 22. Fynd av, mer eller mindre, ovanliga arter har gjorts under samtliga år vid ett flertal av lokalerna, bl.a. i Ätrans huvudfåra, Sämån och Högvadsån. Samtliga lokaler i rinnande vatten bedömdes vara ej eller obetydligt försurningspåverkade. Bottenfaunan i Ätran vid Vist kyrka, i Assman vid Örsås och i Sämån, nedströms reningsverket har tidigare bedömts vara tydligt påverkade av närsalter och/eller organiska ämnen. Vid bottenfaunaundersökningarna 1999 och 22 hade dock denna påverkan minskat och bedömningen blev återigen obetydlig Figur 2. Rhyacophila nubila; en föroreningskänslig nattslända som förekom på flera undersökta rinnvattenlokaler i Ätran. Foto: Anders Boström Ur naturvårdssynpunkt är Ätran och dess biflöden mycket intressant. De flesta av de 15

undersökta lokalerna i rinnande vatten hyste ovanliga arter och några lokaler även rödlistade arter. Flera av lokalerna hade dessutom ett högt artantal. Bottenfaunan har även undersökts i flera sjöar. I samtliga sjöar indikerade bottenfaunans sammansättning ett måttligt näringsrikt tillstånd och måttligt syrerika förhållanden i det djupa bottenvattnet. I Yttre Åsunden har näringsförhållandena förbättrats jämfört med 1994 och syresituationen i bottenvattnet är förbättrad jämfört med 1997. I Västra Fegen har däremot syreförhållandena försämrats från syrerika förhållanden 1994 till måttligt syrerika förhållanden från och med 1997. Även Tjärnsjön uppvisar en försämring av syreförhållandena. Här har även bedömningen för näringstillståndet försämrats från näringsfattiga till måttligt näringsrika. SAMMANFATTNING Av de undersökningar som gjorts mellan 2 och 22 framgår att:!" Försurningshotet har minskat tack vare minskande utsläpp och nedfall av försurande ämnen. Fortsatt kalkning är dock nödvändig för att upprätthålla en god vattenkvalitet och en hög biologisk mångfald.!" Halterna av organiskt material samt vattnets färg (d.v.s. innehåll av humusämnen) har ökat, vilket kan orsaka försämrade syreförhållanden på vissa lokaler.!" Fosforhalterna i Ätrans huvudfåra har minskat under den senaste 1-årsperioden. Trots detta är fosforhalterna i framförallt de jordbrukspåverkade delarna betydligt förhöjda jämfört med den ursprungliga, naturliga nivån.!" Kvävehalten är strakt förhöjd jämfört med den ursprungliga, naturliga nivån i hela huvudfåran. Ökande luftnedfall av kväve har kompenserats av minskande utsläpp och nedläggning av jordbruksmark.!" Metallhalterna i vattenmossa var genomgående låga eller måttligt höga, förutom i Ätran nedströms Svenljunga samt vid Axelfors och Norrström som hade höga kromhalter.!" Planktonundersökningarna i Tjärnesjön visar att kalkningsverksamheten har påverkat artsammansättningen. Vid undersökningarna efter kalkningen påträffades försurningskänsliga kiselalgsarter.!" Bottenfaunaundersökningarna i rinnande vatten tyder på förbättrad vattenkvalitet. I sjöarna Västra Fegen och Tjärnesjön har dock förhållandena försämrats något. FÖR YTTERLIGARE LÄSNING: SE HUVUDRAPPORTEN ÅRSRAPPORT 22. ALcontrol AB Anna Norman Limnolog 16