Brottsprevention - strukturering, socialisering, kontrollering och effektivisering

Kriminologiska institutionen Brottsprevention - strukturering, socialisering, kontrollering och effektivisering - En kvalitativ innehållsanalys av tre riksdagspartiers kriminalpolitik Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2017 Camilla Braun och Elin Kostiainen

Sammanfattning Tidigare forskning belyser att kriminalpolitiken har politiserats och blivit en allt viktigare fråga för politiska partier, vilket kan medföra att allmänheten upplever brottslighet som ett allt större samhällsproblem. Politiker har makt att definiera vad som är att betrakta som samhällsproblem och möjlighet att påverka allmänhetens uppfattning kring och syn på brottslighet. Mot denna bakgrund är det både intressant och viktigt att undersöka hur politiska partier motiverar brottsförebyggande åtgärder. Studiens teoretiska utgångspunkt är inspirerad av Ingrid Sahlins fyra preventionsmodeller (strukturförändringsmodellen, socialisationsmodellen, effektivisering av institutionsmodellen och kontrollmodellen). Denna kandidatuppsats syftar till att undersöka hur brottsförebyggande åtgärder motiveras av Sveriges tre största riksdagspartier (Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna). Studien ämnar även undersöka huruvida det föreligger någon partipolitisk variation gällande hur brottsförebyggande åtgärder motiveras samt undersöka vilken eller vilka preventionsmodeller som återfinns inom respektive parti. Sahlins preventionsmodeller utgör ramen för den riktad innehållsanalys som utförs på de tre partiernas kriminalpolitiska program, vilket varit vägledande för studiens analys. Den sammanfattande slutsatsen för denna studie är att Sahlins preventionsmodeller återfinns i olika utsträckning inom de tre kriminalpolitiska programmen. Liknande brottsförebyggande åtgärder återfinns inom de olika partiernas kriminalpolitiska program, däremot motiveras dessa brottsförebyggande åtgärder utifrån olika utgångspunkter och målsättningar. Därmed återfinns en partipolitisk variation gällande hur partierna motiverar brottsförebyggande åtgärder.

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1 Problemformulering... 1 1.2 Syfte... 2 1.3 Frågeställningar... 2 1.4 Definition av centrala begrepp... 3 1.4.1 Brottsprevention... 3 1.4.2 Partipolitiska ideologier... 3 1.5 Avgränsningar... 3 1.6 Disposition... 4 2. Tidigare forskning... 4 2.1 Brottsförebyggande åtgärder som historisk konstruktion... 4 2.2 Kriminalpolitikens partipolitisering... 7 3. Teoretiska utgångspunkter... 9 3.1 Preventionsmodeller... 9 3.1.1 Strukturförändringsmodellen... 10 3.1.2 Socialisationsmodellen... 10 3.1.3 Kontrollmodellen... 11 3.1.4 Effektivisering av institutionsmodellen... 12 3.2 Sahlins preventionsmodeller som teoretiskt ramverk... 13 4. Metod... 13 4.1 Vetenskapsteori... 13 4.2 Analysmetod... 14 4.3 Material... 14 4.4 Genomförande av analys... 15 4.5 Reflektion kring undersökningens begränsningar... 16 4.6 Trovärdighet och tillförlitlighet... 16 5. Resultatredovisning och analys... 17 5.1 Socialdemokraterna... 17 5.1.1 Strukturförändringsmodell... 17 5.1.2 Socialisationsmodell... 18 5.1.2 Kontrollmodell... 19 5.1.3 Effektivisering av institutionsmodell... 19 5.2 Moderaterna... 20 5.2 1 Strukturförändringsmodell... 20 5.2.2 Socialisationsmodell... 21 5.2.3 Kontrollmodell... 21 5.2.4 Effektivisering av institutionsmodell... 22 5.3 Sverigedemokraterna... 23 5.3.1 Strukturförändringsmodell... 23 5.3.2 Socialisationsmodell... 23 5.3.3 Kontrollmodell... 23 5.3.4 Effektivisering av institutionsmodell... 25 5.4 Jämförande analys... 25 6. Slutsats och diskussion... 28 7. Litteraturförteckning... 31 8. Bilagor... 33 8.1 Bilaga 1. Kodschema... 33

1. Inledning Den svenska kriminalpolitiska debatten har brett ut sig i dagens samhälle och har kommit att partipolitiserats i allt större utsträckning (Demker & Duus-Otterström 2007:228). Ett uttryck för denna partipolitisering återfinns i riksdagspartiernas olika kriminalpolitiska program (Demker & Duus-Otterström 2007:227). På samtliga av de svenska riksdagspartiernas hemsidor återfinns även en mängd information om de olika partiernas syn på brottslighetens orsak och vilka brottsförebyggande åtgärder de föreslår och förespråkar. En möjlig konsekvens av politiska partiers ökade intresse för och betoning på kriminalpolitik är att medborgarna upplever brottsligheten som ett allt större samhällsproblem (Demker & Duus-Otterström 2007:228). Kriminalpolitik är ett partis allmänna strategi för att hantera brottsligheten i samhället (Demker & Duus-Otterström 2009:275). Den grundläggande basen för brottsförebyggande åtgärder är planerade insatser för att minska och motverka samhälleliga problem (Sahlin 2000:75). Kriminalpolitiska och brottsförebyggande åtgärder tenderar att vara utformade utifrån ideologiska bakgrunder och lyfta fram de delar av kriminalpolitiken som är viktigast för respektive parti (Sahlin 2000:11). Politiska partier utformar sina politiska program i relation till medborgarnas preferenser (Demker & Duus-Otterström 2011:3). Rådande makthavare har möjlighet att mobilisera legitimitet för vissa åtgärder och på så sätt möjlighet att påverka vad som definieras som samhällsproblem samt hur och vad som ska åtgärdas. De åtgärder som förespråkas och etablerats påverkar i sin tur allmänhetens syn på brottslighet (Sahlin 2000:18). Politiska partiers val av brottsförebyggande åtgärder påverkas även av rådande normer och värderingar i samhället, samtidigt legitimeras rådande normer och värderingar av de brottsförebyggande åtgärderna som används (Sahlin 2000:79). Politiska partier ska därmed följa sina väljare samtidigt som de påverkar dem (Jerre & Tham 2010:7). Politiska konjunkturer påverkar således vad som anses som ett viktigt samhällsproblem och vad som bör bekämpas, vilka brottspreventiva åtgärder som ska användas och av vem och hur de ska bedrivas påverkas även av dessa konjunkturer (Sahlin 2000:113). Politiker har således möjlighet att påverka allmänhetens uppfattningar om vad som är att betrakta som samhällsproblem och vad som är framgångsrika brottsförebyggande åtgärder (Sahlin 2000:18). Brottsförebyggande åtgärder som politiker inför kan betraktas som en form av indirekt maktutövning då det påverkar definitioner och värderingar av brott (Sahlin 2000:135). Mot bakgrund av politiska partiers makt att definiera vad som är att betrakta som samhällsproblem och möjlighet att påverka allmänhetens uppfattning kring och syn på brottslighet är det viktigt att studera politiska partiers brottsförebyggande åtgärder. 1.1 Problemformulering Uppfattningen om hur brott bör förebyggas har varierat över tid. Enligt Ingrid Sahlin har brottsförebyggande arbete i Sverige präglats av olika trender (Sahlin 2000:105, Wahlgren 2014:40). 1

För att beskriva dessa trender och förändringar redogör Sahlin för fyra preventionsmodeller, strukturförändring, socialisationsmodell, effektivisering av institutioner och kontrollmodell (Sahlin 2000:88). Enligt Sahlin ska dessa preventionsmodeller ses som idealtyper vilka utgår från trender inom brottsförebyggande åtgärder (Sahlin 2000:162). Dessa preventionsmodeller har historiskt sett använts parallellt i olika utsträckning (Sahlin 2000:105). Sahlin belyser att de historiska växlingarna mellan olika preventionsmodeller är kopplat till politiska och ideologiska förändringar snarare än kunskapsutveckling om brottsförebyggande åtgärder (Sahlin 2000:79). Vidare menar Sahlin att de brottsförebyggande åtgärder som dominerar i samhället påverkas av rådande maktstrukturer som har möjlighet att definiera vilken brottslighet som betraktas som problematiskt och hur detta ska förebyggas. Enligt Sahlin bör brottsprevention som fenomen ses i sitt samtida historiska perspektiv och som en del i rådande ideologiproduktion (Sahlin 2000:18). Det som politiker uttrycker vara brottsförebyggande åtgärder framställs på ett positivt och hoppfullt sätt, vilket gör att allmänheten sällan kritiserar dessa, utan uppfattar arbetet som just brottsförebyggande med hopp om förbättring och framtida positiva resultat (Sahlin 2000:15). Vidare belyser Sahlin att val av preventionsmodell är en politisk, ideologisk och etisk fråga (Sahlin 2000:112). Då politiska partiers kriminalpolitik kan tänkas ha inflytande över hur brottsförebyggande åtgärder utformas och implementeras i framtiden är det både viktigt och intressant att undersöka hur politiska partier motiverar föreslagna brottsförebyggande åtgärder. Mot bakgrund av de historiska växlingar kring vilka brottsförebyggande åtgärder som förespråkas är det även intressant att undersöka hur brottsförebyggande åtgärder motiveras i inom dagens tre största politiska partier. Därmed är det intressant att studera variationen mellan politiska partiers brottsförebyggande arbete utifrån Sahlins preventionsmodeller. 1.2 Syfte Denna studie ämnar undersöka sveriges tre största riksdagspartiers (Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna) kriminalpolitik utifrån Sahlins fyra preventionsmodeller. Syftet med studien att belysa hur brottsförebyggande åtgärder motiveras av de olika partierna, samt undersöka huruvida det föreligger någon partipolitisk variation gällande hur brottsförebyggande åtgärder motiveras. 1.3 Frågeställningar - Hur motiveras brottsförebyggande åtgärder inom Sveriges tre största riksdagspartiers kriminalpolitiska program? - Vilken eller vilka preventionsmodeller återfinns inom respektive program och föreligger det någon partipolitisk variation gällande hur brottsförebyggande åtgärder motiveras? 2

1.4 Definition av centrala begrepp Här nedan presenteras definitionen av de begrepp som är centrala i denna studie, dessa definitioner är stipulativa, d.v.s. beskrivna utifrån hur begreppen används i denna studie (Sohlberg & Sohlberg 2013:102). 1.4.1 Brottsprevention Det svenska ordet brottsprevention härstammar från det Engelska ordet crime prevention vars betydelse är förebygga och förhindra brott (Andersson & Nilsson 2009:17). Steven P. Lab redogör i boken Crime Prevention (2014) för olika brottsförebyggande åtgärder som omfattas av idéer som syftar till att minska, begränsa och eliminera brottslighet. Lab påtalar att även insatser som syftar till att minska rädsla att utsättas för brott bör inkluderas i brottspreventiva åtgärder. Enligt Lab innebär brottsprevention varje åtgärd som syftar till att minska brottsligheten och/eller den upplevda rädslan för brott (Lab 2014:27). Inom Lab s definition av brottsprevention återfinns även straff, vilket han påtalar påverkar brottsligheten genom dess avskräckande effekter (Lab 2014:32). Utgångspunkten för denna studie är de metoder, insatser och åtgärder som benämns som brottsförebyggande inom de kriminalpolitiska programmen. Vidare i denna studie används begreppen brottsprevention, brottsförebyggande åtgärder och brottsförebyggande arbete parallellt. Vid användning av dessa olika begrepp föreligger det dock ingen skillnad i tolkning av begreppen. 1.4.2 Partipolitiska ideologier Ideologi är ett brett begrepp med en mängd olika tolkningar och definitioner. I denna studie används ideologibegreppet som en samling idéer om politik och samhället, vilket beskrivs som en målinriktad och systematisk sammanställning av politiska ståndpunkter (Bergström & Boréus 2012:140). Då ideologibegreppet kopplas till politik, kan ideologier undersökas genom att analysera det explicita som politiska företrädare uttrycker i språk eller text (Bergström & Boréus 2012:144). Denna definition och undersökningsmöjlighet är utgångspunkten för ideologibegreppets användning i denna studie. 1.5 Avgränsningar Denna studie har inte som ambition att förklara eller undersöka brottslighetens orsak eller vilka brottspreventiva åtgärder som är bäst lämpade för att minska brottsligheten och antar inte heller några teoretiska utgångspunkter för kriminalitet som samhällsfenomen. Denna studie ämnar inte undersöka den fullständiga kriminalpolitiska diskursen utan tar avstamp i de tre kriminalpolitiska program som återfinns hos de tre största riksdagspartierna Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Genom att undersöka hur politiska partier motiverar brottsförebyggande åtgärder begränsas denna studie till att endast undersöka och analysera de explicita 3

brottsförebyggande åtgärder som återfinns i partierna förespråkar. Studien har därmed ingen ambition att undersöka de brottsförebyggande åtgärder som de facto utförts. Även om denna studie belyser hur de olika partierna återkopplar till sina respektive ideologier ämnar denna studie inte redogöra för partiernas ideologiska ståndpunkter, detta då studien inte syftar till att undersöka hur de kriminalpolitiska programmen stämmer överens med partiernas ideologier. 1.6 Disposition Vidare består denna studie av en teoretisk del där tidigare forskning gällande brottsförebyggande åtgärder som kriminalpolitisk funktion lyfts fram samt tidigare forskning kring kriminalpolitikens partipolitisering. Därefter redogörs för de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för denna studie. Efter genomgång av den teoretiska delen redogörs studiens vetenskapliga utgångspunkt, metodologiska verktyg samt de metodologiska överväganden studien omfattas av och tagit hänsyn till. Vidare består studien av en resultatredovisning där relevant material från den riktade innehållsanalysen lyfts fram. Resultatredovisningen följs av en analys av det material som kodats, där en återkoppling till studiens syfte görs och studiens frågeställningar besvaras. Studien avslutas därefter med ett avsnitt där slutsatser diskuteras och problematiseras. 2. Tidigare forskning Här nedan presenteras tidigare forskning som berör brottsförebyggande åtgärder som historisk konstruktion samt tidigare forskning som berör den kriminalpolitiska politiseringen. Den tidigare forskningen ligger till grund för studiens problemformulering, syfte och frågeställningar. Vidare kommer studiens analys återknyta till tidigare forskning kring brottsförebyggande åtgärder och partipolitisk variation. 2.1 Brottsförebyggande åtgärder som historisk konstruktion I De laglydiga Om skolans brottsförebyggande fostran (2014) belyser Paula Wahlgren att brottsförebyggande arbete inte är en given kategori, utan bestäms av sociala, kulturella och historiska förhållanden kopplade till uppfattningar om brottsligheten som samhällsfenomen. Wahlgren belyser därmed att det föreligger en vaghet i begreppet brottsprevention (Wahlgren 2014:36). Likt Wahlgren belyser Sahlin i boken Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen (2000) att brottsförebyggande åtgärder ofta är baserade på samhällets människosyn, visioner och mål (Sahlin 2000:16). Brottsförebyggande åtgärder beskrivs ofta som nya moderna påfund vilka ska ersätta gamla omoderna åtgärder. Dessa syftar ofta till att minska risken för framtida brottsliga problem och betraktas därmed ofta som ekonomiskt rationella investeringar, vilka sällan ifrågasätts då de förväntas få positiva resultat i framtiden (Sahlin 2000:15). Vidare beskriver Sahlin att det föreligger svårigheter 4

i att utvärdera brottsförebyggande åtgärder, vilket även medför att de undslipper att bli granskade och kritiserade (Sahlin 2000:16). I Kriminalitetskontroll baserat på tro eller vetande? (2007) problematiserar även Janne Flyghed brottsförebyggande åtgärder och belyser att det råder kunskapsbrist både vad gäller skapande av åtgärdsinsatser, implementering av åtgärderna och utvärdering av dem. Trots meningsskiljaktigheter och bristande kunskap kring brottsförebyggande åtgärder anser Flyghed att åtgärder som vidtas mot brottsligheten bör vara baserade på kunskap och inte på tro eller förhoppningar. Politiker, myndigheter och dess organisationer är i behov av god kunskap för att kunna förebygga brott, öka tryggheten och fördela resurser på bästa sätt. Om resurser, åtgärder och insatser implementeras utifrån bristfälliga grunder riskerar det leda till att brottsligheten inte minskar, vilket gör att kunskapsbrist gällande brottsförebyggande åtgärder i förlängningen är ett stort problem för polisen, rättssystemet och det politiska systemets legitimitet. Denna kunskapsbrist kan leda till missriktade och felprioriterade åtgärder och insatser, vilka inte enbart är resursslöseri utan riskerar även leda till negativa konsekvenser för människors utsatthet för brott (Flyghed 2007:59). Flyghed anser vidare att det finns risk att kunskapsbrist kan leda till att felaktiga hotbilder normaliseras, vilket kan resultera i legitimering av insatser och åtgärder mot dessa felaktiga hotbilder (Flyghed 2007:63). Likt Flyghed menar Sahlin att dessa historiska växlingar mellan olika brottsförebyggande trender snarare är kopplat till politiska och ideologiska förändringar än kunskapsutvecklingen om brottslighet och brottsförebyggande åtgärder (Sahlin 2000:79). Sahlin påtalar att brottsförebyggande åtgärder ofta legitimeras genom dess rationalitet och positiva syfte, genom att motverka negativ påverkan på samhället och dess medborgare. Denna legitimitet bygger även på den kontrafaktiska motverkningen som brottsförebyggande åtgärder innebär, d.v.s. om inga åtgärder införs skulle problemen uppstå och bre ut sig i än större utsträckning (Sahlin 2000:17). Vidare belyser Sahlin att vad som är att betrakta som brottsförebyggande åtgärder är både de metoder, insatser och åtgärder som benämns som brottsförebyggande av dem som utför och finansierar dem samt de åtgärder som har en påvisad förebyggande inverkan på brottsligheten (Sahlin 2000:81). Även Robert Andersson och Roddy Nilsson redogör i boken Svensk Kriminalpolitik (2009) att kriminalpolitikens huvudsakliga syfte historiskt sett har varit att minska brottsligheten, dess skadeverkningar och öka tryggheten i samhället (Andersson & Nilsson 2009:7). Vidare menar de att brottsförebyggande åtgärder inte endast återfinns inom kriminalpolitiken, utan även inom andra politiska områden som kan tänkas påverka brottsligheten i samhället. Att brottsförebyggande åtgärder därmed både sker direkt och indirekt gör det svårt att avgränsa brottsförebyggande åtgärder och kriminalpolitik från andra politiska områden (Andersson & Nilsson 2009:7). Denna studie begränsar sig dock till att undersöka hur brottsförebyggande åtgärder motiveras inom de olika partiernas kriminalpolitiska program. 5

Då orsaker till brott och rädsla att utsättas för brott är många, finns det många potentiella brottsförebyggande åtgärder (Lab 2014:27). Andersson och Nilsson påtalar att förebygga, förhindra och avskräcka historiskt sett varit centralt inom brottsförebyggande åtgärder i Sverige (Andersson & Nilsson 2009:17). Även Sahlin belyser att brottsförebyggande arbete i Sverige präglats av många olika åtgärder och metoder för att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället (Sahlin 2000:82). Sahlin redogör för hur brottsförebyggande åtgärder ofta syftar till att försvara samhället mot negativa förändringar och utvecklingar av vissa samhällsfenomen, motverka att ett problem uppstår samt lösa problem som uppstått. Sahlin belyser även att brottsprevention kan omfattas av åtgärder som syftar till att främja en god samhällsutveckling (Sahlin 2000:23). Utifrån Flyghed, Sahlin, Andersson och Nilssons redogörelser av brottsförebyggande åtgärders konstruktion kan de brottsförebyggande åtgärder som återfinns inom de kriminalpolitiska programmen förväntas motiveras utifrån hur de ska minska brottsligheten, öka tryggheten och främja en god samhällsutveckling. Utifrån detta är det intressant att se om det finns skillnader i hur politiska partier motiverar brottsförebyggande åtgärder. Andersson och Nilsson redogör för hur den kriminalpolitiska debatten ofta talar om brottsförebyggande som om att det finns en rätt och riktig åtgärd, vilket innebär att utgångspunkten för forskning, media och debatter kring brottsförebyggande åtgärder tenderar kretsa kring att det finns en korrekt lösning. Vidare belyser de att denna statiska utgångspunkt som fokuserar på vilka kriminalpolitiska lösningar som fungerar och inte fungerar, riskerar missa hur kriminalpolitiken formats och utvecklats utifrån ett större politiskt och historiskt sammanhang (Andersson & Nilsson 2009:21). Även Sahlin påtalar att de brottsförebyggande åtgärder som förespråkas och används i ett givet samhälle inte i första hand är avhängt den tillgängliga kunskapen om det aktuella fenomenet, utan snarare är kopplat till vad som anses som legitima åtgärder för det som i ett givet samhälle betraktas som problematiskt och oönskat. Makthavare, politiker, myndigheter och andra auktoriteter har p.g.a. sin position, kunskap eller ekonomiska inflytande möjlighet att definiera vad som är problematiskt och oönskat beteende, brottsförebyggande åtgärder är därmed föränderliga och kopplade till samhällets struktur, hegemoni och resurser som påverkas av rådande maktförhållanden. Synen på orsaker till brott och förebyggande åtgärder är därmed inte enkelriktad, brottsförebyggande insatser påverkas av rådande samhällsnormer och värderingar, samtidigt som brottsförebyggande åtgärder legitimerar aktuella normer och värderingar i samhället. Sahlin påtalar att brottsförebyggande åtgärder i vissa fall även fungerar i andra syften än att just motverka och förebygga brott, åtgärderna kan då tänkas fungera som legitimering av insatser som i annat fall skulle ifrågasättas. Brottsförebyggande arbete som inte anses genomförbart eller legitimt, ur exempelvis ett ekonomiskt perspektiv, blir inte föremål för prövning eller utvärdering (Sahlin 2000:79). 6

Brottsprevention kan därmed betraktas som ett ideologiskt laddat begrepp som ofta används retoriskt av politiker (Sahlin 2000:11). Andersson och Nilsson menar att kriminalpolitiken på senare tid tenderar att underbyggas med hänvisning till allmänhetens krav på åtgärder mot brottsligheten i samhället. De påtalar att brottsförebyggande åtgärder bör ses som politiska beslut styrt av uppfattningar om önskat och oönskat beteende (Andersson & Nilsson 2009:21). Likt Andersson och Nilsson belyser även Sahlin valet av brottsförebyggande insatser och åtgärder inte alltid är kopplat till dess effekter på brott utan även kopplat till dess politiska nytta (Sahlin 2000:79). Detta medför att politiska partiers motivering av brottsförebyggande åtgärder blir både viktigt och intressant att studera. Nedan redogörs ytterligare tidigare forskning vilken lyfter fram vikten av att studera politiska partiers kriminalpolitik. 2.2 Kriminalpolitikens partipolitisering I Svensk Kriminalpolitik (2009) redogör Andersson och Nilsson för att det skett en politisering av kriminalpolitiken (Andersson och Nilsson 2009:217), samt att den kriminalpolitiska arenan har blivit en plats för politisk profilering, ett område där rikstäckande styrning förespråkas, ett område där statens nya ideal om ansvar och styrning marknadsförs (Andersson & Nilsson 2009:227). I Det individuella brottet? Offer och förövare i Svensk mediaberättelse (2011) belyser Marie Demker och Göran Duus-Otterström att politiska partier tenderar att utforma sina politiska program och förslag i relation till medborgarnas preferenser (Demker & Duus-Otterström 2011:3). Denna bild bekräftas även av Andersson och Nilsson då de belyser att det allmänna rättsmedvetandet fungerat som en legitimering för kriminalpolitiken (Andersson och Nilsson 2009:217). I Realingning Criminal Policy. Offender and victim in the Swedish party system over time redogör Demker och Duus-Otterström att rehabilitering dominerade som brottsförebyggande åtgärd inom kriminalpolitikens under 1900-talets första hälft. Under slutet av 1960- och början av 1970-talet försvagades åtgärder inom kriminalpolitiken som förespråkade rehabilitering med fokus på att förbättra sociala förhållanden hos utsatta grupper och kriminella, till att bli kontrollorienterad med fokus på straff, förtyck och hårdare strategier för att minska brottsligheten. Kriminalpolitiken har gått från fokus på brottslighetens orsak till att fokusera på dess konsekvenser (Demker & Duus-Otterström 2009:273). Demker och Duus-Otterström undersöker hur och när den svenska kriminalpolitiken kom att inrikta sig mot en straffpolitik och vad som legat till grund för denna förändring (Demker & Duus- Otterström 2009:275). Förklaring till den svenska kriminalpolitikens förändring är ökat fokus på brottsoffrets intresse vilket har medfört att politiker förespråkar fler åtgärder för att stärka brottsoffret samt en mer straffande inriktning (Demker & Duus-Otterström 2009:276). Likt Demker och Duus-Otterström menar Henrik Tham i Brottsoffret, kriminalpolitiken och kriminologin (2006) att den svenska kriminalpolitiken förändrats. Från reaktiv till proaktiv, 7

straffrätten har gått från defensiv till offensiv, från gärningsperson till brottsoffer, från fokus på brottslighetens orsak till fokus på brottslighetens effekt, från behandling till bestraffning, från frivård till fängelse, från trygghet till otrygghet och från optimism till alarmism. Även Tham påtalar att den kriminalpolitiska utvecklingen som kommit att fokusera på offret framför förövaren är en bakomliggande faktor till de övriga utvecklingarna (Tham 2006:147). Tham menar att från 1970-talet har fokus på brottsoffret ökat i kriminalpolitiken vilket följts av ökad kriminalisering, lagstiftning och straffskärpningar (Tham 2006:148). Vidare lyfter Tham fram att brottslighet som exploaterar och utnyttjar utsatta människor möjliggör för kriminalpolitiska beslut att driva igenom utvidgning av möjligheter att använda hårdare tag, ökad kontroll och övervakning av brottsligheten (Tham 2006:149). Även Demker och Duus-Otterström redogör för att 1970-talet präglats av ett medialt och politiskt skifte, en förändring som gick från auktoritetstro, kollektivism och stabilitet till ett ifrågasättande, individualism och flexibilitet (Demker & Duus-Otterström 2011:4). Demker och Duus-Otterström redogör även i Kriminalpolitik Inte så hett som man kan tro (2007) för att den svenska straffpraktiken förändrades under 1970-talet till att bli allt hårdare och politiserats i allt större utsträckning. Demker och Duus-Otterström belyser att en möjlig konsekvens av politiska partiers ökade intresse och betoning på kriminalpolitik är att medborgarna upplever brottsligheten som ett allt större samhällsproblem och därmed ökar samhällets krav på hårdare tag mot brottsligheten (Demker & Duus-Otterström 2007:228). De betonar att den kriminalpolitiska politiseringen ökade i allt större utsträckning under 1990-talet då flera riksdagspartier utformade olika kriminalpolitiska program (Demker & Duus-Otterström 2007:227). I Politik och straffsystem ett drama under utveckling (1995) belyser Dag Victor att den kriminalpolitiska politiseringen kan ses som en förskjutning, från enighet till oenighet. Innan 1970- talet präglades kriminalpolitiska frågor av inflytande från sakkunniga och expertutlåtanden. Under 1980-talet kom politiker att involvera sig i kriminalpolitiska frågor i allt högre utsträckning (Victor 1995:58). Till följd av politikers ökade intresse för det kriminalpolitiska fältet har politisering och ställningstagande ökat vilket i sin tur minskat enigheten kring kriminalpolitiska frågor i riksdagen. Den minskade enigheten i riksdagen beskriver Victor återfinns i den ökade graden av reservationer vad gäller kriminalpolitiska förslag i riksdagen (Victor 1995:60). Mot denna bakgrund blir det ytterligare intressant att studera variationen mellan partier. Den gemensamma bilden av studier kring kriminalpolitikens utveckling 30-40 år tillbaka i tiden påvisar att kriminalpolitiken gått från att fokusera på gärningspersonen, rehabilitering och sociala förklaringar, till ett allt större fokus på brottsoffret, straffvärde och individuellt ansvar för handlandet. Demker och Duus-Otterström menar på att detta individualiseringsperspektiv möjliggör en ökad förståelse för den kriminalpolitiska utvecklingen och vidare att den samhällsförändring som nu framhåller individens ansvar också påverkat och fått effekter för den kriminalpolitiska politiseringen 8

(Demker & Duus-Otterström 2011:19). Även om den tidigare forskning som redogjorts för ovan problematiserat brottsförebyggande åtgärder samt hur kriminalpolitiken kommit att bli en arena för partipolitisering, har politiska partiers kriminalpolitik inte varit föremål för den akademiska debatten i särskild hög utsträckning (Estrada 2004:4). Utifrån denna bakgrund finns det anledning att undersöka hur dagens tre största riksdagspartier motiverar brottsförebyggande åtgärder. 3. Teoretiska utgångspunkter Här nedan redogörs och presenteras studiens teoretiska utgångspunkt vilken är vägledande för studiens analys. Sahlins fyra preventionsmodeller (Strukturförändring, Socialisationsmodellen, Effektivisering av instruktioner och Kontrollmodellen) utgör studiens ramverk och är vägledande för analysen av de kriminalpolitiska programmen. Fördelen med Sahlins preventionsmodeller är att de kan fånga såväl aktuella som historiska brottsförebyggande trender, möjliggör för att belysa samband mellan åtgärder och samhälls- och människosyn (Sahlin 2000:85). Ytterligare en fördel med Sahlins preventionsmodeller är att de inkluderar brottsförebyggande åtgärder som har ett uttalat syfte att förebygga brott samt de insatser, reformer och åtgärder som kan ha brottsförebyggande effekter men som inte har brottsprevention som sitt enda eller primära mål (Sahlin 2000:86). Detta går i linje med denna studie vars syfte är att undersöka hur brottsförebyggande åtgärder motiveras av politiska partier samt om det föreligger någon partipolitisk variation. 3.1 Preventionsmodeller I boken Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen (2000) redogör Sahlin för hur brottsförebyggande arbete i Sverige präglats av olika trender som historiskt sett används parallellt i olika utsträckning (Sahlin 2000:105). För att beskriva dessa trender och förändringar redogör Sahlin för fyra preventionsmodeller, Strukturförändring, Socialisationsmodell, Effektivisering av institutioner och Kontrollmodell (Sahlin 2000:88). Dessa trender och förändringar präglas av olika grundläggande utgångspunkter och målsättningar om individers utveckling och samhällets ordning samt har haft olika fokus på förändringsobjekt så som sociala strukturer och individers beteenden. Vidare präglas dessa trender och preventionsmodeller av olika uppfattningar om viket samhälle som är önskvärt och hur det ska uppnås, bevaras och skyddas. Det föreligger även olika uppfattningar om vad som betraktas som samhällsproblem och vad som orsakat dessa problem samt hur de bör åtgärdas (Sahlin 2000:86). Utifrån preventionsmodellernas grundläggande utgångpunkter och målsättningar möjliggörs en analys av hur de brottsförebyggande åtgärderna inom respektive kriminalpolitiska program motiveras. Därmed är det möjligt att undersöka huruvida det föreligger någon partipolitisk variation gällande hur de brottsförebyggande åtgärderna motiveras. Nedan följer en presentation av preventionsmodellernas grundläggande utgångspunkter och målsättningar. 9

3.1.1 Strukturförändringsmodellen Brottsförebyggande åtgärder inom strukturförändringsmodellen omfattas av långsiktiga förändringar av samhällets sociala och ekonomisk strukturer. Inom strukturförändringsmodellen återfinns orsaker till brott i samhällets ojämlikheter (Sahlin 2000:87). Strukturförändringsmodellens grundläggande utgångspunkt är att stärka individers levnadsvillkor, brottsförebyggande åtgärder inom denna modell motiveras utifrån dess målsättning att minska risken att individer utvecklar ett brottsligt beteende (Sahlin 2000:89). Dessa strukturella förändringar syftar till att stärka individers utveckling och välfärd, förbättra levnadsförhållande och social rättvisa. Inom strukturförändringsmodellen ses kriminalitet som ett symptom på brister i individens levnadsvillkor (Sahlin 2000:86). Utgångspunkten är att människor som mår bra inte begår brott och genom att få rätt förutsättningar som barn, trygghet i ungdomen och det vuxna livet, avhålls individen från att begå brott. Rättighetslagstiftning, förbättrad social service, omsorg och hälsovård är ytterligare åtgärder som går inom ramen för strukturförändringsmodellen. Inom strukturförändringsmodellen återfinns även brottsförebyggande åtgärder som syftar till att stärka rättigheter och integritet hos andra grupper än de potentiella kriminella, exempelvis brottsofferjourer och kvinnojourer. Att minska socioekonomiska skillnader och sträva efter ett jämlikt samhälle genom att motverka segregation och fattigdom utger skäl för de strukturella förändringar som kan kopplas till att förebygga brottslighet i samhället (Sahlin 2000:89). Strukturförändringsmodellen har fått kritik för att ge sken av att åtgärderna gynnar alla individer i samhället, vilket det dock inte nödvändigtvis behöver resultera i. Inom strukturförändringsmodellen är det insatser som syftar till att öka jämlikheten och stödja social och ekonomiska trygghet som förväntas vara brottsförebyggande. Ytterligare kritik som riktas mot strukturinriktade åtgärder är att de kan betraktas som en form av maktutövning, där staten styr över hemmet, barnuppfostran och människors privatliv (Sahlin 2000:93). 3.1.2 Socialisationsmodellen Inom både strukturförändringsmodellen och socialisationsmodellen ligger fokus på att förebygga brott genom insatser som syftar till att minska psykisk ohälsa, missbruk och andra uttryck för sociala eller ekonomiska svårigheter. Till skillnad från strukturförändringsmodellen som omfattas av strukturella åtgärder ligger fokus på individuella åtgärder inom socialisationsmodellen (Sahlin 2000:87). Målsättningen med socialisationsmodellen individanpassade åtgärder omfattas av insatser som förväntas stödja individers positiva utveckling och integration i samhället (Sahlin 2000:94). Socialisationsmodellens grundläggande utgångspunkt är individens frihet och välfärd, men omfattats även av verksamheter som syftar till att påverka individers beteende som i sin tur gynnar samhällets ordning (Sahlin 2000:97). Inom socialisationsmodellen återfinns även åtgärder som syftar till att påverka människors normer och attityder till samhället. Exempel på sådana åtgärder är förebyggande 10

projekt, insatser och institutioner så som fritidshem, fritidsgårdar och förskola vilka syftar till att stärka och knyta individers band till samhället. (Sahlin 2000:94). Genom att öka ungdomars delaktighet i samhället och inflytande över sin livssituation är målsättningen att ungdomar utvecklas och utveckla en positiv attityd till samhället vilket i sin tur förväntas medföra att ungdomar begår brott och lagöverträdelser i mindre utsträckning (Sahlin 2000:96). Inom socialisationsmodellen återfinns även olika former av stödfunktion, så som frivillig vård, omsorg, terapi och bistånd vilka syftar till att stärka utsatta individer och familjer. Även frivilligt stöd i form av socialtjänstens och kriminalvårdens behandlingsprogram återfinns inom socialisationsmodellen, vilka syftar till att stötta individer och integrera dem i samhället. Det kan både handla om individer som begått brott men även individer som anses befinna sig i en risksituation att utveckla brottsligt beteende (Sahlin 2000:94). Socialisationsmodellens attityd och normpåverkan kan ge uttryck för en form av kontrollerande åtgärder, då de syftar till att påverka individers beteende så att de inte begår brott. Inom socialisationsmodellen är utgångspunkten att människor inte har någon vilja till att begå brott. Genom insatser och åtgärder som stärker individers frihet och välfärd förväntas människor avhålla sig från att begå brott (Sahlin 2000:97). Det finns risk att socialisationsmodellens styrande insatser och åtgärder blir förknippade med paternalism och förmynderi, där staten har makt att bestämma vad som är positivt för individen. Då socialisationsmodellen syftar till att styra och påverka individer i samhället i en viss riktning kan brottsförebyggande åtgärder inom denna modell ses som ett intrång i individens frihet (Sahlin 2000:96). 3.1.3 Kontrollmodellen Den grundläggande utgångspunkten för kontrollmodellen är samhällets ordning. Brottsförebyggande åtgärder inom denna modell är inriktade på att bevaka platser och personer som anses utgöra risk för att brottslighet begås (Sahlin 2000:87). Inom kontrollmodellen ligger fokus på att kontrollera plaster och reglera beteenden hos enskilda individer, grupper och befolkningen med utgångspunkt att upprätthålla en social ordning i samhället (Sahlin 2000:99). Inkapacitering, tvångsomhändertagning av missbrukare, ökad använda kameraövervakning, spaningsregister, patrullerande polis och synliga väktare är brottsförebyggande åtgärder som återfinns inom kontrollmodellen (Sahlin 2000:99). Ytterligare brottsförebyggande åtgärder som återfinns inom kontrollmodellen är tekniska brottsskydd i form av lås, larm och staket. Målsättningen för kontrollmodellens brottsförebyggande åtgärder är att minska gärningspersoners brottsbenägenhet genom ökad upptäcktsrisk (Sahlin 2000:101). Kontrollmodellen delas upp i två inriktningar, situationell och social prevention. Social prevention omfattas av åtgärder som riktar sig mot den sociala miljön med målsättning att påverka människors benägenhet att begå brott. Situationell prevention riktar sig mot utformningen av den fysiska miljön med målsättning att begränsa möjligheterna för människor att begå brott (Sahlin 2000:100). Inom de 11

brottsförebyggande åtgärderna som återfinns inom kontrollmodellen finns ett antagande om att individers som begår brott handlar rationellt och genom övervakning och straff är det möjligt att bekämpa brottsligheten (Sahlin 2000:107). Utifrån ett etiskt perspektiv finns det en problematik med kontrollinriktade brottsförebyggande åtgärder, då myndigheters intressen ställs mot individers. Det föreligger risk att statens intresse blandar samman samhällets intressen med näringslivets, partiers, medelklassens, myndigheters och/eller statskassans intressen. Ytterligare problematik med kontrollinriktade åtgärder är att de ofta saknar etiska gränser eller förhållningssätt till hur arbetet ska/får genomföras (Sahlin 2000:104). Åtgärder inom kontrollmodellen har fått kritik då de ofta framstår ha att en fientlig syn på brottsligt beteenden och människor tenderar betraktas mer som fiender än medmänniskor (Sahlin 2000:105). 3.1.4 Effektivisering av institutionsmodellen Inom både kontrollmodellen och effektivisering av institutionsmodellen ligger fokus på att förebygga brott genom att upprätthålla samhällets sociala ordning (Sahlin 2000:87). Till skillnad från kontrollmodellen är den grundläggande utgångspunkten inom effektivisering av institutionsmodellen att ökad social ordning med målsättning att förbättra förutsättningar för att minska brottsligheten (Sahlin 2000:98). Effektivisering av institutionsinriktade omfattas av institutionsförändringar som syftar till att effektivisera och förbättra förutsättningarna för social kontroll (Sahlin 2000:99). Förändrad lagstiftning, samverkansprogram, informationsutbyte och registerföring mellan olika myndigheter, kommuner och institutioner är exempel på åtgärder som återfinns inom effektivisering av institutionsmodellen. Dessa åtgärder syftar till att förändra myndigheter och dess kontrollverksamheter med målsättning att de ska blir effektivare och mindre kostnadskrävande (Sahlin 2000:97). Förändringar som skärpta förbud, ordningsregler och samkörning av register syftar till att underlätta kontrollen över medborgarna, vilket effektiviserar brottsbekämpningen (Sahlin 2000:98). Införande av nya verktyg och redskap som syftar till att öka effektiviseringen av institutioners brottsförebyggande åtgärder omfattas även av denna modell. Införande av närpoliser, distrikts- och funktionsindelningar samt andra organisatoriska förändringar som syftar till en effektivare brottsbekämpning återförs även till denna modell (Sahlin 2000:97). Problematik som föreligger med effektivisering av institutionsmodellen är att resurser för ökad kontroll kan genomföras på bekostnad av andra, mer långsiktiga, brottsförebyggande åtgärder. Ytterligare problem som återfinns inom denna modell är rättssäkerhet och integritetskränkningar, ökat informationsutbyte och lättnader i övervakningsmöjlighet för myndigheter kan leda till maktmissbruk och integritetskränkningar (Sahlin 2000:99). 12

3.2 Sahlins preventionsmodeller som teoretiskt ramverk Sahlins fyra preventionsmodeller utgör studiens teoretiska ramverk och är vägledande för studiens analys av hur brottsförebyggande åtgärder motiveras i de kriminalpolitiska programmen. Brottsförebyggande åtgärder inom de olika preventionsmodellerna skiljer sig åt vad gäller grundläggande utgångspunkter och målsättningar. Dessa skillnader möjliggör för att kategorisera de brottsförebyggande åtgärderna som återfinns i de kriminalpolitiska programmen in i de olika preventionsmodellerna. Även om dessa modeller skiljer sig åt kan det föreligga svårigheter att avgöra vilken modell de olika brottsförebyggande åtgärderna återfinns inom. Samtidigt som dessa preventionsmodeller delvis kompletterar varandra innehar de motsatta utgångspunkter och målsättningar som konkurrerar med varandra (Sahlin 2000:85). I de fall där partierna förespråkar brottsförebyggande åtgärder inom konkurrerande preventionsmodeller kan det medföra svårigheter att avgöra vilken preventionsmodell de brottsförebyggande åtgärderna återfinns inom. Detta kan vara problematiskt för studiens analys av de brottsförebyggande åtgärderna inom de kriminalpolitiska programmen vilket kommer redogöras för i analysen. 4. Metod I detta avsnitt redogörs studiens vetenskapliga positionering och metodologiska val. Vidare följer en redogörelse av studiens analysmetod vilket även innefattar framtagningen av kodningsschemat, samt en beskrivning av studiens kodningsprocess steg för steg. Sedan diskuteras material och urval samt studiens begränsningar. Avsnittet avslutas med diskussion kring studiens vetenskapliga kvalitet vilket berör frågor om vår förförståelse och studiens tillförlitlighet. 4.1 Vetenskapsteori Denna studies vetenskapliga utgångspunkt är i grunden hermeneutisk, d.v.s. ett ställningstagande där studien inte ser på vetenskap som något värderingsfritt eller neutralt. Grundtanken är att studien påverkas av forskarnas ofrånkomliga förförståelse som i sin tur påverkar studiens tolkningar och analys (Sohlberg & Sohlberg 2013:54). Utgångspunkten för denna studies tolkningar av de kriminalpolitiska programmen, är därmed inte möjlig att tolka utifrån ett objektivt sätt (Bergström & Boréus 2012:28). Forskarnas förståelse, olika erfarenheter, upplevelser och uppfattningar blir därmed avgörande för studiens tolkning och analys av de kriminalpolitiska programmen (Bergström & Boréus 2012:31). Vidare utgår denna studie från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, d.v.s. den kunskap som produceras i denna studie skapas genom språket och språket ger möjlighet att betrakta och tolka verkligheten (Bergström & Boréus 2012:28). Det språk i form av text som återfinns kriminalpolitiska programmen utgör ett perspektiv på verkligheten, i detta språk finns en mängd begrepp som definieras utifrån hur de tolkas. Politisk text kan därmed inte förstås som något 13

frikopplat från språket eller något vid sidan av verkligheten (Bergstro m & Bore us 2012:326). Den vetenskapliga kunskapsproduktionen, de metodologiska val och överväganden som sker i denna studie präglas av hur forskarna uppfattar och förstår verkligheten, vilket i sin tur är påverkat av forskarnas erfarenheter. Genom att tolka text bidrar forskaren med sitt perspektiv, erfarenheter och upplevelser vilket blir en del av kunskapsproduktionen (Sohlberg & Sohlberg 2013:274). 4.2 Analysmetod Då denna studie syftar till att analysera Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraternas kriminalpolitiska program, vilka utgör denna studies empiriska material, ligger fokus på att analysera och tolka det som uttrycks explicit i materialet (Bergström & Boreus 2012:51). Denna form av systematisk beskrivning och analys av ett textmaterial går inom ramen för kvalitativ innehållsanalys (Bergström & Boreus 2012:50). Målet med att utföra en kvalitativ innehållsanalys av de kriminalpolitiska programmen, är att få en ökad kunskap om och förståelse för partiernas kriminalpolitik. Denna kunskap och förståelse förväntas nås genom att analysera innebörden av den explicita text som kommuniceras (Hsieh & Shannon 2005:1278). Det finns olika typer av innehållsanalyser, konventionell, riktad och sammanfattande, vilka samtliga syftar till att tolka innebörden av textinnehållet (Hsieh & Shannon 2005:1277). Då studien utgår från ett teoretiskt ramverk används en riktad innehållsanalys, där teorin och tidigare forskning är utgångspunkten för studiens syfte, frågeställningar och analytiska arbete (Hsieh & Shannon 2005:1281). Inom riktad innehållsanalys är det möjligt att förlänga och förbättra studiens valda teori och därmed utvidga kunskapen om det aktuella fenomen som studeras (Hsieh & Shannon 2005:1286). Denna studie har dock inte haft som utgångspunkt att utveckla studiens teori, utan syftar snarare till att möjliggöra en analys av riksdagspartiernas kriminalpolitiska program. 4.3 Material Av de människors som röstade i det svenska riksdagsvalet 2014 röstade 67 procent på Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna (Valmyndigheten 2014:3). Mot bakgrund av riksdagsvalet 2014 tar denna studie avstamp i dessa tre partier, vilka utgör riksdagens tre största partier. Utifrån valresultatet kan tänkas att dessa tre partier representerar en stor del av den svenska befolkningen som röstade, vilket ligger till grund för att dessa tre partiers blir föremål för denna riktade innehållsanalys. Dessa tre partier innehar även specifika kriminalpolitiska program (textdokument) utöver deras ordinära partiprogram, vilket möjliggör för att avgränsa urvalet av textmaterial för denna studies riktade innehållsanalys till dessa tre partiers kriminalpolitiska program. Inom sina respektive kriminalpolitiska program lyfter partierna fram det brottsförebyggande arbete de föreslår och förespråkar, vilken kan komma ha inflytande över hur kriminalpolitiken utformas i framtiden. Dessa partier förväntas även ha stort utrymme att uttala sig kring kriminalpolitiska frågor 14

i media, vilket kan ha stor genomslagskraft för politiska partiers möjlighet att påverka samhällsmedborgarna (Demker & Duus-Otterström 2011:3-4). Nedan presenteras de tre kriminalpolitiska program som återfunnits för respektive parti: Socialdemokraterna - Ett tryggare Sverige Bekämpa brotten och brottens orsaker (2013) Moderaterna - Bekämpa alla brott arbetsgruppens rapport till partistyrelsen (2013) Sverigedemokraterna - Kriminalpolitiskt inriktningsprogram 2015 (2015) 4.4 Genomförande av analys De tre kriminalpolitiska program som tillsammans omfattas av omkring 125 sidor, utgör denna studies empiriska material och är föremål för studiens riktade innehållsanalys. Även om de kriminalpolitiska programmen analyserats i sin helhet kommer endast de delar av programmen som anses relevant i förhållande till studiens teori, syfte och frågeställning väljas ut för vidare analys. Den riktade innehållsanalysen är formad utifrån teoretiska utgångspunkter vilket ska ge vägledning för utformningen av de koder som skapas, dessa koder kommer i sin tur fungerar som analysverktyg för den riktade innehållsanalysen (Hsieh & Shannon 2005:1277). Kodningen möjliggör för att kunna se distinktioner i materialet (Aspers 2011:168). För att underlätta kodning, analys och presentation av materialet har ett kodningsschema skapats (se bilaga 1 Kodschema). 15 Framtagningen av kodningsschemat är första steget i studiens analysarbete (Bergström & Boréus 2012:55), där syftet är att belysa de delar av de kriminalpolitiska programmen som ska analyseras mer i detalj. I kodningsprocessen kodas den text som är möjlig att koppla till de teoretiska kodernas innebörd, de delar som inte är möjliga att återknyta till koderna men betraktas som intressant i relation till studiens teori, syfte och frågeställningar registreras separat och blir även föremål för analys (Hsieh & Shannon 2005:1281). I kodningsschemat återfinns en specifik anvisning som beskriver vad varje kod syftar till vilket är vägledande för kodningen av de kriminalpolitiska programmen. Kodningsschemat är utformat utifrån Sahlins preventionsmodeller och består av fyra huvudkoder, Strukturförändringsmodellen, Socialisationsmodellen, Kontrollmodellen och Effektivisering av institutionsmodellen. Som redogjorts för i teoriavsnittet utgörs brottsförebyggande åtgärder inom dessa preventionsmodeller av olika grundläggande utgångspunkter och målsättningar. Under varje huvudkod återfinns underkoder i form av exempel på brottsförebyggande åtgärder vars utgångspunkter och målsättningar är i linje med respektive modell. Varje huvudkod har tilldelats en specifik färg för att enkelt och överskådligt kunna markera ord, meningar och begrepp kopplade till hur brottsförebyggande åtgärder motiveras i de kriminalpolitiska programmen. De ord, meningar och begrepp från de kriminalpolitiska programmen som ansetts relevanta i förhållande till studiens teori, syfte och frågeställningar väljas ut och presenteras sedan i studiens resultat och analysdel, i syfte att stärka studiens vetenskapliga kvalitet (Hsieh & Shannon 2005:1282). Denna kodningsförfarande har utförts på Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraternas kriminalpolitiska program.

4.5 Reflektion kring undersökningens begränsningar Då kriminalpolitiska åtgärder sker både direkt och indirekt är det svårt att avgränsa kriminalpolitik från andra politiska områden (Andersson & Nilsson 2009:7). Denna studie har dock avgränsats och ämnar endast studera hur brottsförebyggande åtgärder motiveras i tre kriminalpolitiska program. Det finns dock en medvetenhet om att partierna kan inneha och motivera åtgärder inom andra politiska områden, dokument och texter. Då strukturförändringsmodellen och socialisationsmodellen omfattas av åtgärder som inte nödvändigtvis har brottsförebyggande som primära syften, föreligger det en risk att dessa modeller inte återfinns i materialet i lika stor utsträckning som de andra två modellerna. Denna risk bör dock vara lika eller densamma för samtliga kriminalpolitiska program, vilket kan medföra att resultatet blir vinklat. Risken att resultatet blir vinklat bör dock vara lika för samtliga partiers kriminalpolitiska program. 4.6 Trovärdighet och tillförlitlighet Då studiens vetenskapliga utgångspunkt är hermeneutisk, där forskarnas olika erfarenheter, upplevelser och uppfattningar är avgörande för förståelsen av de kriminalpolitiska programmen, vilket oundvikligen medför att tolkningar av materialet påverkas av forskarnas förförståelse (Bergström & Boréus 2012:31) Då forskarnas förförståelse påverkar och speglas i de metodologiska valen och tolkningar som görs i studien, är det viktigt att studien präglas av transparens och öppenhet gällande de metodologiska val och de tolkningar som utförs och presenteras (Sohlberg & Sohlberg 2013:42-43). Det är även viktigt att redogöra för studiens metodologiska val och avgränsningar i syfte att stärka studiens vetenskapliga kvalité (Hsieh & Shannon 2005:1286). Då studien följer regler för en riktad innehållsanalys, vars utgångspunkt är teoretisk är det viktigt att belysa medvetenheten kring risken att textmaterialet analyseras med ett begränsande synsätt, där benägenheten att finna stöd för teorin kan påverka analysen, diskussionen och resultatet (Hsieh & Shannon 2005:1283). Då denna studie är utförd av två personer med olika utgångspunkter, upplevelser, erfarenheter, kunskap om verkligheten och forskningsfältet föreligger det risk att analysen av textmaterialet tolkas på olika sätt (Aspers 2011:39). För att minimera risken för skilda tolkningar kodat forskarna programmen var och en för sig, för att sedan granska varandras kodning i syfte att validera tolkningarna. Att de kriminalpolitiska programmen kodats och tolkats lika är centralt för studiens intrasubjektivitet (Bergström & Boréus 2012:77). Utvecklingen av kodningsschemat är viktigt för studiens tillförlitlighet (Hsieh & Shannon 2005:1283). Då studiens kodningsschema omfattas av processer och regler för dataanalys, d.v.s. systematisk, logisk och vetenskaplig, (Hsieh & Shannon 2005:1285), bör studiens tillförlitlighet påverkas i en positiv riktning. Vidare är det viktigt att vara noga och konsekvent vid tolkningar och analys, vilket medför god intrasubjektivitet. Då undersökningsprocessen dokumenteras noga och öppet möjliggörs för en rekonstruktion av studien. 16