VAD VÄXER PÅ SKIVAN?

VAD VÄXER PÅ SKIVAN? Bestämningshjälp för sötvattensorganismer i Bolmen GÖTEBORGS UNIVERSITET 2017 www.virtuedata.se

Dagsländor (Ephemeroptera) ÖGA Dagslända (Baetis, ca 10 mm) Dagslända (Ephemera, ca 25 mm) Dagslända (Heptagenia, ca 10 mm) Gruppen kan ofta identifieras utan förstorande hjälpmedel men för artbestämning krävs stereolupp

En dagslända har ett kort liv som vuxen insekt, ibland bara någon dag som namnet antyder. Innan de blir vuxna lever de dock en avsevärd tid som larv, de flesta svenska arterna i ett år, några arter i flera år. Larverna kläcker och lämnar vattenmiljön som flygande insekter under vår och sommar, ibland i stora mängder och under kort tid. Hos vissa arter samlas sedan de könsmogna dagsländorna till särskilda parningsdanser under vackra vår- och sommarkvällar, alltid i nära anslutning till sötvatten, för det är i sötvatten äggen läggs och det är där de nya larverna kläcks. Larver av dagsländor har idag en viktig användning inom miljöövervakningen. Olika arter har nämligen olika krav på miljöförhållanden i vattnet. Larverna kännetecknas bl.a. av att de har en rad gälar på vardera sidan av kroppen och nästan alltid tre, men ibland bara två, långa spröt längst bak på bakkroppen. Gälarna kan användas för syreupptagning hos några arter men oftast passerar syret in direkt genom larvernas kroppsvägg. Gälarna, som vanligen är bladlika, är därför i ständig rörelse för att åstadkomma vattenströmmar så att syrefattigt vatten i kroppens närhet hela tiden byts ut mot syrerikare. De långa spröten har troligen flera funktioner. Vid simning kan de användas för att effektivisera förflyttningen, ungefär som simfötter hos en sportdykare. De kan också fungera som ett försvar mot rovdjur eftersom de försvårar fångsten. Dagsländorna har långa spröt även som vuxna och då kan de användas för att stabilisera kroppen under parningsdansen och av honan för att lokalisera vattenytan vid äggläggning. I Sverige finns det ca 58 arter av dagsländor. Några av dem är mycket sällsynta medan andra är synnerligen vanliga. Vissa arter är viktig föda åt fisk. De äts som larver men de är också utsatta för fiskens jakt när de uppehåller sig nära vattenytan, dels när de kläcker från larv till flygande insekt, dels när de vuxna honorna lägger ägg. De flygande insekternas attraktivitet som fiskföda utnyttjas av människan vid s.k. flugfiske. Då används ofta krokförsedda konstruerade kopior av vuxna dagsländor som bete och sportfiskarens framgång tycks delvis vara beroende av hur väl kopiorna efterliknar en dagsländas naturliga utseende. Flugor konstrueras i viss mån också för att efterlikna andra insekter än dagsländor men ett bättre namn på denna typ av sportfiske vore nog dagsländefiske. Man brukar ibland dela in dagsländelarverna efter deras levnadssätt. Grävande arter kan påträffas i sandiga eller dyiga bottnar i sjöar och rinnande vatten. De har ofta starka käkar och kraftiga skovelformade och håriga ben som används för att gräva med. I starkt rinnande vatten kan man hitta strömlevande arter med tillplattad kropp och starka klor som de använder för att hålla sig fast vid underlaget. På bottnar, bland vegetation och bland stenar i lugnt vatten lever ofta arter som kan förflytta sig mera fritt, dvs. de uppehåller sig ofta på eller nära bottnen men förflyttar sig oftare simmande än andra arter. Hos en del sådana arter är spröten rikligt försedda med långa hår för att göra simmandet än mer effektivt. Slutligen finns det arter som företrädesvis lever krypande på underlaget, i stilla eller i lugnt rinnande vatten. Några av dessa arter kan ibland kamouflera sig med hjälp av slampartiklar och levande påväxt av olika slag. Det finns dock en större variation i levnadssätt än vad denna indelning i huvudtyper antyder och många arter uppvisar egenskaper som kännetecknar flera av huvudtyperna. Således finns det arter som antingen gräver, simmar eller kryper beroende på vad situationen kräver. På Virtue-skivor kan man dock förvänta sig att i första hand finna de arter som vanligen kryper omkring på underlaget men i viss mån även frisimmande arter som råkar befinna sig där när man tar upp racket.

Nattsländor (Trichoptera) ÖGA Nattslända (nätbyggare, hela nätet ca 100 mm) Nattslända (husmask, ca 30 mm) Nattslända (Psykomyia, ca 3 mm) Gruppen kan ofta identifieras utan förstorande hjälpmedel men för artbestämning krävs stereolupp

Nattsländor är ganska oansenliga bruna eller grå insekter som egentligen är närmare släkt med fjärilar än med t.ex. troll- och dagsländor. De vuxna nattsländorna lever normalt ett undanskymt liv. Vid skymningstid under sommaren kan de dock uppträda i stora mängder, särskilt i anslutning till sötvatten, eftersom det är där nästan alla arter genomgår sin ägg- och larvutveckling. I Sverige finns ca 225 arter av nattsländor. Hos många arter tillverkar larverna ett skyddande hus av växtdelar, blad, gruskorn, eller dylikt. De olika arterna bygger mer eller mindre unika hus med karakteristiskt utseende men ibland kan en larv bosätta sig i ett tomt hus som en annan art byggt. Det innersta skiktet i husen består alltid av en silkesväv som larven spunnit själv och till denna silkesväv fästs byggnadsmaterialet. Larven håller sig fast i sitt hus, bl.a. med hjälp av två kraftiga krokar längst bak på bakkroppen. De kan hålla sig fast väldigt hårt och man ska inte försöka dra ut en levande larv ur sitt hus med våld för då kommer man med största sannolikhet att skada den allvarligt. De larver som bygger hus brukar kallas husmaskar och de kan påträffas i såväl sjöar, dammar som rinnande vatten. Det finns även arter vars larver inte bygger hus som de bär omkring. Några arter, t.ex. släktet Psychomyia, bygger långsträckta rör- eller tunnelliknande konstruktioner fästade vid underlag och dessa kan förekomma på Virtueskivor. Andra frilevande nattsländor konstruerar speciella finmaskiga fångstnät som de använder för att samla föda med. De flesta av dessa påträffas framför allt i rinnande vatten eller i sjöars till- och utflöden. Fångstnäten kan t.ex. fästas på stenar på bottnen där de silar av levande och döda partiklar från det genomrinnande vattnet. Nattsländelarver kan, beroende på art, äta många typer av föda, t.ex. levande växter, alger eller dött växtmaterial. Några är rovdjur, särskilt de nätbyggande arterna försummar inte att även äta de smådjur som fastnar i fångstnäten. Nattsländor har samma typ av livscykel som de flesta fjärilar, dvs. ägg, larv, puppa och vuxen insekt. Puppa kan hos husbyggande arter fästa sig på olika konstruktioner i vatten. Puppstadiet är för det mesta kortvarigt. På Virtueskivor kan man ibland hitta arter som bygger konstruktioner fästade vid underlaget, liksom husmaskar som råkar befinna sig på skivorna när man tar upp racket. Dessutom kan man eventuellt påträffa nattsländornas geléhöljda äggsamlingar och puppor av vissa arter.

Musslor (Bivalvia) ÖGA Vandrarmussla (ca 35 mm) Ärtmussla (ca 10 mm) Gruppen kan identifieras utan förstorande hjälpmedel Man kan urskilja tre olika typer av livscykler hos musslor i svenska sötvatten. De s.k. stormusslorna har en larvutveckling på gälarna hos fisk, de småvuxna ärt- och bönmusslorna föder levande ungar, och en främmande musselart, vandrarmusslan, har planktiska larver som fäster till och utvecklas till vuxna musslor på olika typer av ytor. Bara en art kan sannolikt påträffas på Virtue-rack och det är just vandrarmusslan, Dreissena polymorpha. Den arten fäster vid underlaget på samma sätt som blåmusslor i havet, och de är kända för att kunna utveckla täta bestånd på bl.a. undervattenskonstruktioner. Vandrarmusslan är en s.k. invasiv främmande art som invaderat sötvatten på många håll i världen. Dess ursprungsområde är området kring Kaspiska havet och Svarta havet. Till Sverige kom arten på 1920-talet och den är framför allt vanlig i Mälardalen och i Östgötadelen av Göta kanalsystemet. Vandrarmusslans larver lever sina första veckor som plankton och fäster sedan till olika fasta underlag eller bottnar. Där den fäster tillväxer den sedan och utvecklas till en vuxen mussla. Vandrarmusslan har ännu inte rapporterats från Virtuerack men om larverna finns i vattnet är Virtueskivorna sannolikt ett mycket lämpligt underlag för dem att fästa på. Finansieringsstöd för artbeskrivningarna har erhållits från Hasselbladsstiftelsen och Sydvatten.

Snäckor (Gastropoda) ÖGA Snäcka (ca 30 mm) Gruppen kan identifieras utan förstorande hjälpmedel men för artbestämning krävs ibland stereolupp Sötvattenslevande snäckor andas antigen med gälar eller med lungor. Nästan alla svenska gälandande snäckor har en skalplatta som de kan stänga igen skalöppningen med efter att de dragit in hela kroppen i skalet. De lungandande arterna saknar detta skal och de har inte heller några gälar. Huvuddelen av sin syreförsörjning sköter de genom att hämta luft från vattenytan. De kan dock klara sig länge under ytan, åtminstone om vattnet är väl syresatt. De lungandande svenska arterna är alla hermafroditer medan de flesta andra har separata hanar och honor. Snäckor kan kolonisera Virtuerack men chansen att de ska göra det ökar om racket hängs ut nära strand, i vegetation, eller nära andra föremål i vattnet. Om snäckor koloniserar kan de ha en påtaglig negativ effekt på mängden mikroskopisk påväxt på skivorna, t.ex. kiselalger och trådformiga alger.

Iglar (Hirudinida) ÖGA Blodigel (ca 100 mm) Hästigel (ca 100 mm) Gruppen kan identifieras utan förstorande hjälpmedel men för artbestämning krävs ofta stereolupp Iglar har en segmenterad kropp med sugplattor i varje ände av kroppen. I framändan sitter munnen och hos många arter finns där även ett antal ögonfläckar. Flera av de svenska sötvattensarterna är predatorer på andra smådjur som de vanligen sväljer hela. Några arter suger dock blod eller kroppsvätska, beroende på art kan de vara parasiter på t.ex. evertebrater, fisk, groddjur, fåglar eller däggdjur. I Sverige finns ca 30 arter av iglar. Bara en svensk art kan suga blod på människa och det är blodigeln. Iglar är hermafroditer och har både hanliga och honliga könsorgan. När två individer parar sig sker därför en ömsesidig befruktning..

Gråsuggor (Isopoda) ÖGA Gråsugga (Asellus, ca 15 mm) Gruppen kan identifieras utan förstorande hjälpmedel Det finns flera arter gråsuggor i svenska sötvatten och en av dem, den vanliga vattengråsuggan Asellus aquaticus, är synnerligen vanlig. Den har en viktig funktion som sönderdelare av organiskt material och omsättare av näringsämnen. Den kryper gärna omkring bland löv och vegetation på grunda bottnar och äter av det organiska materialet eller av påväxten som finns där. Vattengråsuggor har en relativt platt kropp, sju par ben som vuxna och liksom många andra kräftdjur bär honorna omkring på äggen och de nyfödda ynglen på magen. Asellus kan bli upp till ca 15 mm lång. Den påträffas ibland på Virtuerack. En annan art i sötvatten, Proasellus coxalis, är starkt hotad och har bara hittats vid några tillfällen i några skånska åar.

Svampdjur (Porifera) ÖGA Svampdjur (Spongilla, ca 10 cm) Arterna kan ofta identifieras utan förstorande hjälpmedel Svampdjuren är en grupp mycket primitiva flercelliga djur som egentligen saknar vävnader och organ. De har t.ex. ingen mun, ingen mage eller matsmältningskanal och inget nervsystem. Istället är de uppbyggda av två lager celler runt en central hålighet. Det finns även hål av olika storlek igenom cellagren. Vatten cirkulerar in och ut ur den centrala håligheten. Vattencirkulationen åstadkoms genom cilierörelser hos celler i det inre cellagret och med vattnet transporteras de födopartiklar som svampdjuret lever av. Svampdjur är framför allt vanliga i havet men det finns även några enstaka arter i svenska sjöar och vattendrag. Där förekommer de framför allt i klart vatten med låga kalciumhalter. Några svampdjursarter har en trevlig funktion genom att de erbjuder skydd för andra djur. Det finns t.ex. ett släkte av s.k. svampsländor (släktet Sisyra) vars larver lever på eller i svampdjur.

Hinnkräftor (Cladocera) Stereolupp Bosmina (ca 0,7 mm) Bythothrepes (ca 30 mm) (Polyphemus (ca 1,5 mm) Leptodora (ca 30 mm) Sida (ca 3 mm) Gruppen kan identifieras med stereolupp men för artbestämning krävs ofta mikroskop

Det finns flera grupper av mikroskopiska kräftdjur i sötvatten varav hinnkräftorna är en av de viktigaste. Totalt finns det ca 110 arter i Sverige varav ca 100 finns i sötvatten och övriga i bräckt eller salt vatten. En del arter lever främst som frisimmande i plankton där de har en viktig ekologisk funktion som filtrerare av bl.a. alger. Hit hör t.ex. släktena Daphnia och Bosmina. Några andra arter simmar också mestadels omkring ute i sjöarnas fria vatten och lever som rovdjur på andra plankton, släktena Bythotrephes och Leptodora. Den största mångfalden av hinnkräftor hittar man dock i anslutning till ytor och vegetation längs stränderna. De strandnära arterna är olika starkt knutna till substrat och ytor. Det finns en art, Sida crystallina, som har en särskild limproducerande körtel på ovansidan av huvudet med vars hjälp den kan fästa sig på ytor under vatten. Den kan t.ex. sitta fast på undersidan av näckrosblad, men tidvis simmar den även fritt omkring i vattnet. Arten är vanlig på Virtuerack. En annan strandlevande hinnkräfta, Anchistropus emarginatus, har specialiserat sig på att äta av hydror. Den har särskilda klor på med vars hjälp den kan klamra sig fast på en hydra samtidigt som den gnager av celler från värddjuret. Det stora flertalet av de strandnära hinnkräftorna simmar fritt omkring och äter små partiklar av alger, bakterier, encelliga djur och dött organiskt material. De flesta hinnkräftor är filtrerare och har benen dolda på magsidan under skalet. Benen används för att samla föda. Med hjälp av komplexa men systematiska benrörelser skapar hinnkräftan en vattenström mellan skalhalvorna och från vattenströmmen samlas födopartiklar som förs till munnen. Födovalet kan påverkas av partiklarnas storlek, form och smak. Det finns även några rovlevande hinnkräftor i strandzonen, t.ex. Polyphemus pediculus, en art med ett mycket stort öga. Den har fått sitt latinska släktnamn efter monstret i Homeros klassisk berättelse om Odysseus irrfärder. Hinnkräftor föder levande ungar genom jungfrufödsel och de producerar ibland vilägg genom sexuell fortplantning. Jungfrufödseln medför att de snabbt kan föröka sig och bli många i vattnet. De har då en viktig funktion som filtrerare av sjövatten samtidigt som de är viktig föda för fiskyngel. Med hjälp av viläggen kan hinnkräftor dels överleva perioder av svåra miljöförhållanden, dels spridas mellan vattensamlingar. Vid artbestämning av hinnkräftor brukar man ofta, men inte alltid, behöva titta närmare på de klor som sitter längst bak på bakkroppen. Dessa klor kan ha tornar och hår av olika storlek och antal och själva bakkroppen kan vara olika bred och olika lång. För att se dessa detaljer behöver man vanligen använda mikroskop.

Fjädermyggor (Chironomidae) STEREO- LUPP Fjädermyggor (larver, ca 10 mm) Fjädermygga (larv, ca 10 mm) Gruppen kan identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara svår men underlättas med mikroskop. Fjädermyggor har fått sitt svenska namn av de fjäderlika antenner som de vuxna hanarna har. Vare sig hanar eller honor kan stickas utan i den mån de alls äter som vuxna lever de på t.ex. pollen, nektar och andra sockerhaltiga ämnen. De vuxna insekterna ses ofta i täta svärmar under sina parningsdanser på sommarkvällarna. De lever dock avsevärt längre tid som larver i vattnet än som flygande insekt. Beroende på art kan de spendera ett till flera år som larv under vattenytan.

Fjädermyggornas larver är en viktig grupp bland de bottenlevande djuren i sötvatten. De finns i nästan alla typer av tillfälliga och permanenta sötvattensmiljöer och är nästan alltid den dominerande insektsgruppen på djupare bottnar i sjöar. Larverna kan även utgöra en betydande del av djurlivet i strandnära områden. De är viktiga som föda för många fiskar och för vissa vattenlevande insekter. De flesta arternas larver äter döda eller levande partiklar i eller på det substrat de lever - om de mest lever av döda partiklar kan de kallas detritusätare, om de mest lever av mikroskopiska alger kan de kallas växtätare. En hel del arter är dock rovdjur som fångar och äter andra smådjur, inklusive andra fjädermygglarver. Rovlevande arter är ofta frilevande medan framför allt de detritusätande arterna bygger små hus eller rör av partiklar i bottensediment som de cementerar ihop med hjälp av sin egen saliv. Vissa sådana rörbyggande arter spinner små nät med vars hjälp de samlar in partiklar som transporteras av vattenrörelser genom rören. Vissa arter av fjädermygglarver är väldigt duktiga på att överleva låga syrehalter. Eftersom låga syrehalter kan vara vanligt i bottenvattnet i näringsrika miljöer kan vissa arter av fjädermygglarver användas som indikatorer på näringsrikedom, inklusive övergödning. Det finns också sötvattenmiljöer med naturligt låga syrehalter, framför allt i bottnarna i brunvattensjöar, och även där kan fjädermygglarver vara extra vanliga. Några arter kan finnas i mycket höga tätheter på nästan helt syrefria bottnar. Dessa arter är ofta rödfärgade eftersom de innehåller ett hemoglobinliknande pigment som binder syre. En del sådana arter odlas och säljs kommersiellt som föda åt akvariefisk, de brukar då ibland kallas röda mygglarver. Den stora artrikedomen och de specifika miljökraven hos många arter gör att fjädermygglarver kan användas i miljöövervakningen. Vissa arter kan således visa på syrebrist och övergödning men det finns många andra indikatorarter som, beroende på art, kan användas för att upptäcka t.ex. förhöjda halter av vissa miljögifter, försurning och klimatförändringar. Gifteffekter kan hos vissa arter yttra sig som deformerad tillväxt hos vissa mundelar medan försurning och klimatförändringar kan yttra sig i förändrad artsammansättning eftersom olika arter har olika optimala ph- och temperaturkrav. Trots detta har fjädermygglarver idag endast en begränsad roll inom miljöövervakningen i svenska sötvatten. Orsaken är brist på expertkunskap vad gäller artbestämning. Artrikedomen är nämligen mycket stor och många är ofta mycket svåra att bestämma till art. Det är vanligt att man hittar larver av fjädermygglarver på Virtuerack. Vanligen hittar man arter som äter av den mikroskopiska påväxten på skivorna men även rovlevande arter kan påträffas där.

Hoppkräftor (Copepoda) STEREO- LUPP Calanoid hoppkräfta (ca 1,5 mm) Harpacticoid hoppkräfta (ca 1 mm) Naupliuslarv av hoppkräfta (ca 0,15 mm) Calanoid hoppkräfta (ca 1,5 mm) Gruppen kan identifieras med stereolupp men för artbestämning krävs ofta mikroskop Hoppkräftor, eller copepoder, är mycket vanliga i många typer av sötvattensmiljöer. De har viktiga ekologiska funktioner, framför allt i plankton, men även i strand- och bottenmiljöer. Frisimmande arter har en avlång och segmenterad kropp som brukar vara uppdelad i en tydlig huvudregion och en bakkroppsregion. På huvudregionen finns bl.a. ett par längre antenner samt ett par kortare antenner och ett antal mundelar som används för att samla och/eller gripa om födan. De flesta copepoder har ett öga mitt på huvudet. Benen på några av segmenten brukar användas för förflyttning hos simmande eller krypande arter. På benen och längst bak på bakkroppen finns det ofta spröt av olika antal och längd. Det finns dock några grupper av copepoder som under delar av sitt liv lever som parasiter, framför allt på fisk, och de har ett avvikande utseende.

Copepoder har enbart sexuell fortplantning. Hanarna är vanligen mindre än honorna och ena eller båda antennerna längst fram på huvudet kan vara ombildade för att gripa om honan vid parningen. Hos vissa arter sitter hanen och honan ihop i ett par under en längre tid. Spermierna överförs till honan i en särskild behållare, en s.k. spermatofor, som hanen placerar på honans könsöppning. Hos många sötvattenslevande arter bär honan omkring på de befruktade äggen i en eller två särskilda äggsäckar men det finns även några storvuxna arter som släpper ut äggen fritt i vattenmassan. Några arter kan producera både direktutvecklande ägg och s.k. vilägg. Copepoder har en livscykel med flera distinkta typer av livsstadier. Liksom andra kräftdjur måste de ömsa skal för att kunna växa i storlek. Ur äggen föds små s.k. naupliuslarver, som vanligen bara är någon tiondels millimeter i längd. Efter ca sex skalömsningar byter naupliuslarverna skepnad och får ett kroppsutseende som mer liknar de vuxna hoppkräftorna, dock med färre segment. Efter ytterligare ca fem skalömsningar når de det könsmogna vuxna stadiet. Artbestämning av copepoder förutsätter vanligen att man har tillgång till könsmogna individer. Eftersom man bl.a. måste titta närmare på små detaljer på ben och könsöppningar krävs mikroskop och man kan också behöva träna på att preparera fram de små detaljerna på djuren. På Virtuerack i sötvatten kan man påträffa tre olika grupper av hoppkräftor.gruppen Harpacticoida är, beroende på art, specialiserad till ett liv i bentiska miljöer och i sediment. De är små, de flesta arterna är mindre än 1 mm som vuxna. Övergången mellan huvud- och bakkroppsregion är inte lika tydlig som hos de andra två grupperna. De förflyttar sig för det mesta krypande på ytor eller i sediment och kan vara vanliga på Virtueskivor. Gruppen Cyclopoda är vanliga både i strandnära miljöer och i plankton. Flera av de stora arterna av Cyclopoida, t.ex. släktet Cyclops, är glupska rovdjur och äter andra smådjur i vattnet medan mindre arter är mer beroende av t.ex. växtplankton och encelliga djur som föda. Den tredje gruppen, Calanoida, är vanligast som plankton, t.ex. släktet Eudiaptomus, men de finns också i strandnära områden och kan ibland följa med när man drar upp Virtuerack. Många Calanoida är effektiva växtplanktonfiltrerare men även i den gruppen finns rovlevande arter. Vissa arter av copepoder är ibland påtagligt färgade medan andra kan vara mycket transparanta. Vissa av färgpigmenten skyddar mot strålning och det är framför allt i vatten med mycket klart vatten man hittar färgade individer. Copepoder är också bra på att lagra energi inne i sin kropp, vanligen som fettartade ämnen. Om man tittar på copepoder i mikroskop kan man ibland se små fettdroppar samlade inne i djurens magregion.

Fåborstmaskar (Oligochaeta) STEREO- LUPP Tubifex (ca 50 mm, med rören) Gruppen kan identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara mycket svår men underlättas med mikroskop. Fåborstmaskar kan påträffas i väldigt många olika miljöer, inklusive sötvattensmiljöer som sjöar, rinnande vatten, källor och grundvatten. Fåborstmaskar är segmenterade och på många av segmenten har de ett antal borst arrangerade i grupper eller buntar. Borsten anses dock vara jämförelsevis få till antalet, vilket förklarar gruppens svenska namn. Borstens antal och utseende, liksom egenskaper i munregion och hos könsorganen, är viktiga egenskaper vid artbestämningen. De sötvattenslevande fåborstmaskarna är nära släkt med de landlevande maskar vi brukar kalla daggmaskar. I sötvatten finns dock många arter med väldigt långa och kraftiga borst varför man inte alltid associerar till daggmaskar när man ser dem första gången. Arterna i sötvatten är inte heller lika storvuxna som landlevande daggmaskar. De är vanligen kortare än 5 cm, ofta avsevärt kortare. Könsmogna individer har en förtjockad region i främre halvan av kroppen, en s.k. gördel, som producerar en kokong vid äggläggningen som skyddar äggen. Hos många arter är det även vanligt med könlös fortplantning. Många fåborstmaskar lever på bottnarna i sjöar och vattendrag där de livnär sig på sedimentets organiska material och de mikroorganismer som finns där. Precis som bland fjädermygglarverna finns det här arter som klarar mycket låga syrehalter, bl.a. genom att de tar hjälp av det syrebindande röda färgämnet hemoglobin. Dessa röda fåborstmaskar, framför allt av släktet Tubifex, kan ibland massföröka sig i vatten som utsätts för kraftig förorening av organiskt material. Det finns även några specialister vad gäller diet hos fåborstmaskar. Några arter är rovdjur på andra mikroskopiska djur i vattnet och det finns t.ex. arter som är parasiter inne i snäckor och musslor. Fåborstmaskar är även vanliga på ytor i vattenmiljön, t.ex. på stenar och växtlighet. Där äter de framför allt av den mikroskopiska påväxt som finns där. Fåborstmaskar är därför vanliga även på Virtueskivor. En ofta påträffad art är Stylaria lacustris, som har en karakteristisk lång tunga eller s.k. proboscis. Fåborstmaskarna och några andra närbesläktade djurgrupper har varit svåra att ordna upp vad gäller evolutionärt släktskap. Efter att DNA-analyser har visat att fåborstmaskarna, iglarna och några andra maskgrupper har ett gemensamt genetiskt ursprung har de nu sammanföras i en ny taxonomisk enhet, klassen Clitellata. Det rekommenderade svenska namnet på den gruppen organismer är gördelmaskar.

Mossdjur (Bryozoa) STEREO- LUPP Mossdjur (Cristatella, koloni, ca 20 mm) Gruppen kan identifieras med stereolupp men för artbestämning krävs ofta mikroskop Artrikedomen bland mossdjuren är större i havet än i sötvatten. Ändå kan de vara väldigt vanliga i sötvatten och de förbises ofta eftersom man sällan letar efter dem. De har en viktig funktion i sjöar, dammar och rinnande vatten eftersom de äter genom att filtrera vattnet från partiklar. Eftersom de även växer på konstgjorda ytor kan de vara vanliga på Virtuerack. Mossdjur fortplantar sig på flera olika sätt och de kan sprida sig genom en speciell typ av spridningskroppar som kallas statoblaster som man ibland hittar flytande på vattenytor. Tyvärr kan mossdjuren ibland skapa problem för människan. De kan t.ex. tillväxa i olika typer av konstruerade vattenanläggningar som bevattningssystem, vattenverk och industriella kylsystem. Ovanstående teckning är utförd av Ernst Haeckels, ur Kunstformen der Natur, 1904

Svidknott (Ceratopogonidae) STEREO- LUPP Svidknottlarv (ca 4 mm) Gruppen kan identifieras med stereolupp men för artbestämning krävs ofta mikroskop Svidknott är som vuxna de blodsugande små insekter som kan vara mycket irriterande under svenska sommarkvällar genom sina svidande bett och sitt stora antal. Svidknottens larver utvecklas i vattenmiljöer. Det finns många arter av svidknott, en del har larver som utvecklas i fuktig jord, en del i rinnande vatten och en del i sjöar och mindre vattensamlingar. Larverna är vanligen mycket smala och långsträckta, upp till ca 4 mm. De är så långsmala att man vid första anblicken lätt tar miste och tar dem för att vara någon typ av mask. Om man tittar närmare ser man dock att de har ett tydligt huvud, som ibland dock kan vara väldigt litet. Svidknottslarverna simmar gärna aktivt omkring i vattnet med hjälp av vågformiga kroppsrörelser. En del arter äter alger och påväxt och kan påträffas på Virtuerack.

Rundmaskar (Nematoda) STEREO- LUPP Rundmaskar (Nematod, ca 1 mm) Gruppen kan ofta identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara mycket svår och kräver vanligen mikroskop. Nematoder är små maskar, många arter är mindre än en millimeter. De har en långsträckt och cylindrisk kropp med jämnt avsmalnande ändar. Nematoder finns i väldigt många olika miljöer på land och i vatten och artrikedomen är mycket stor. Många arter är parasiter men det finns också många som är frilevande, beroende på art kan de då vara predatorer som äter andra smådjur, växtätare som lever på olika typer av alger eller högre växter, eller också lever de på dött organiskt material och bakterier. Sötvattenslevande arter är vanligen knutna till ytor i vattnet. Nematoder påträffas ofta krypande bland den mikroskopiska påväxten på Virtuerack.

Bukhårsdjur (Gastrotricha) STEREO- LUPP Bukhårsdjur (ca 1 mm) Gruppen kan vanligen identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara mycket svår och kräver vanligen mikroskop. Dessa små djur (sötvattensarterna är vanligen ca 0,05-0,8 mm) har en utdragen men tillplattad kropp med en distinkt huvudregion. De har cilier på den undre sidan av kroppen ( buken ) och dessa cilier används för förflyttning. Kroppen är innesluten i en skalliknande hud (en kutikula) som kan vara försedda med långa spinor/spröt. Hos många sötvattenlevande arter är bakre änden på kroppen kluven. Gruppens ekologi och betydelse i sötvatten är mycket lite studerad, trots att de kan vara väldigt vanliga, t.ex. i ytsediment. De flesta arterna äter småpartiklar inklusive bakterier, alger och encelliga djur. En del arter har en unik förmåga att överleva perioder av syrebrist. Bukhårsdjur påträffas ibland krypande bland den mikroskopiska påväxten på Virtuerack.

Sötvattenskvalster (Hydracarina) STEREO- LUPP Sötvattenskvalster (ca 2 mm) Gruppen kan vanligen identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara mycket svår och kräver vanligen mikroskop Vattenkvalstren är en artrik grupp av spindeldjur med en unik livscykel. Under det första skedet i livet är de parasiter som suger kroppsvätska från värddjur, t.ex. större vattenlevande insekter. Senare byter de nisch och börjar livnära sig som predatorer på andra små organismer i vattnet samtidigt som de byter till ett frilevande liv. Vissa arter är livliga och aktiva simmare men många påträffas också i anslutning till ytor och sediment. Som könsmogna individer kan de ha anmärkningsvärt specialiserade parningsritualer och en del arter har uppseendeväckande färgteckningar med markanta inslag av röda eller gula färger.

Hydrozoer (Hydrozoa) STEREO- LUPP Polypdjur (ca 20 mm) Sötvattensmanet (ca 20 mm) Gruppen kan vanligen identifieras med stereolupp Inom denna djurgrupp finns många arter i marin miljö, men även några som lever i sötvatten. Det gäller framför allt de s.k. hydrorna, dvs. släktet Hydra, mikroskopiska rovlevade polypdjur som fäster på vegetation och andra ytor och som kan vara vanliga på Virtuerack. Hydrozoer är rovdjur, de har specialiserade nässelceller med vars hjälp de bedövar och fångar sina byten. De äter bl.a. de små mikroskopiska kräftdjur som är vanliga i strandnära miljöer. En intressant art, som också tillhör gruppen Hydrozoa, är den s.k. sötvattensmaneten, Craspedacusta sowerbyi. Den arten har en komplicerad livscykel med flera olika spridnings- och vilstadier. Fastsittande s.k. polyper knoppar av små medusor som ser ut som små maneter och som simmar fritt i plankton. Man har påträffat de frisimmande medusorna i ett 20-tal sjöar i Sverige men de fastsittande polyperna har ännu aldrig någon sett. De är dock väldigt små och svåra att upptäcka och lätta att förbise. Kanske kan även de påträffas på Virtuerack, precis som släktet Hydra.

Musselkräftor (Ostracoda) STEREO- LUPP Musselkräftor (ca 1,5 mm) Gruppen kan vanligen identifieras med stereolupp. Artbestämning kan vara mycket svår och kräver vanligen mikroskop. Denna grupp av kräftdjur kan vara mycket svåra att artbestämma. De har nämligen två symmetriska skalhalvor som nästan helt innesluter kroppen. Normalt är det bara ett par antenner och ett par ben som sticker ut ur skalet men när en musselkräfta blir störd drar den in alla extremiteter och stänger skalet helt, precis som en mussla. I Sverige finns ca 190 arter, de flesta lever i marin miljö men det finns även många arter i sötvatten. En del arter är aktiva simmare som ofta påträffas nära vattenytan eller bland vegetation, andra är knutna till bentiska miljöer som sedimentytor. De äter vanligen alger och dött organiskt material. De flesta ostracoder skiljer sig från andra kräftdjur genom att de placerar äggen på lämpliga platser i vattenmiljön istället för att bära omkring dem. En del ostracoder kan, precis som hinnkräftor, producera två typer av ägg, antingen direktutvecklande ägg eller s.k. vilägg som kan överleva perioder av svåra miljöförhållanden.

Kiselalger (Bacillariophyta) MIKRO- SKOP Kiselalger Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Kiselalger är ofta den dominerande alggruppen på ytor i sötvatten. Det är en mycket mångformig och artrik grupp. Deras skal är uppbyggt av kisel och det är ofta skulpterat och mönstrat på ett artspecifikt sätt. Skalet består av två delar eller halvor där den övre passar in i den undre delen ungefär som locket på en snusdosa. Man brukar dela in kiselalgerna i två grupper, den ena består av arter med från ovansidan helt runda skal (centriska kiselalger) och den andra består av arter med från ovansidan mer eller mindre avlånga skal (pennata kiselalger). Ibland kan dock de med runda skal sitta ihop i avlånga trådar eller vara så höga att de upplevs som avlånga när man tittar på dem i mikroskop. Kiselalger finns också i plankton och i många sjöar utgör de den dominerande växtplanktongruppen, särskilt på vår och höst. De äts bl.a. av filtrerande hinnkräftor och av vissa hoppkräftor. Eftersom dessa kräftdjur i sin tur äts av t.ex. fiskyngel och planktonätande fiskarter är kiselalgerna ofta en viktig bas för fiskproduktionen. Kiselalger är mycket vanliga som påväxt i sötvatten. När kiselalger växer på ytor under vatten ser man det som ett brunt ludd. Mångfalden av kiselalger i denna påväxt kan vara mycket hög. Dessutom har kiselalger visat sig vara bra indikatorer på miljöförhållandena i vattnet. Olika arter kan t.ex. ha olika krav eller tålighet vad gäller ph, näringsförhållanden eller miljögifter. Analys av kiselalger har därför utvecklats till en viktig metod för miljöövervakning i sötvatten. Samtidigt är det svårt att bestämma kiselalger till art. Ofta används strukturer på skalytorna som artskiljande egenskaper och de strukturerna framträder ofta dåligt i vanliga ljusmikroskop. Vid professionell artbestämning av kiselalger behöver man därför behandla proven med kemiska ämnen och ha tillgång till särskilda mikroskop som ger bra avbildningar av kiselskalens strukturer.

De kiselalger som lever som påväxt äts också av olika djur. Viktiga är bl.a. snäckor, larver av nattsländor, vissa larver av dagsländor samt många av de mikroskopiska djurformer som påträffas i strandzonens påväxt. Snäckor i sötvatten är särskilt välkända påväxtätare och där de får utvecklas fritt kan mängden påväxt, inklusive mängden kiselalger, ibland vara låg. Effekten på mängden kiselalger kan enkelt studeras i experiment där man medvetet placerar ut och/eller plockar bort betande snäckor på Virtuerack. Kiselalgernas skal har således unika egenskaper. Hos en del arter tycks skalet vara uppbyggt av en kristallstruktur som bidrar till att koncentrera ljus på ett effektivt sätt. En del kiselalger kan därför utföra fotosyntes även i miljöer med mycket låg ljustillgång. Skalen är även mycket beständiga mot nedbrytning och kan finnas kvar i sediment under lång tid. I bl.a. norra Europas sötvattensmiljöer producerades det stora mängder kiselalgsskal under och mellan istiderna. När den senaste inlandsisen smälte och stora isdämda sjöar tömdes på vatten frigjordes på en del platser mäktiga avlagringar av den speciella jordart som kallas för kiselgur. Den kan ibland bestå av mer än 95 % kiselalgsskal. Kiselgur var det material som Alfred Nobel använde när han stabiliserade det annars mycket explosiva ämnet nitroglycerin. Han lät kiselgur absorbera nitroglycerin och patenterade produkten som dynamit. Senare byttes kiselguren ut mot andra ämnen i dynamit men det är ändå ett faktum att kiselalgernas skal haft en viktig roll i svensk vetenskaps- och industrihistoria.

Konjugater, Okalger (Conjugatophyceae) MIKRO- SKOP Spirogyra (ca 0,4 mm) Micrasterias (ca 0,3 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Denna grupp av alger är nära släkt med grönalgerna som de ibland brukar anses vara en undergrupp till. Det finns många arter av konjugater och de påträffas ofta bland påväxt i sötvatten. Deras täthet är dock vanligen låg varför de sällan når samma dominerande roll som t.ex. kiselalger. Det finns både trådformiga arter, encelliga arter och arter där cellerna sitter i kolonier. De encelliga är ofta symmetriskt byggda med två likformade och karakteristiska cellhalvor, som släktet Micrasterias. De trådformiga kan vara svåra att skilja från andra trådformiga grupper men ett vanligt släkte, Spirogyra, kännetecknas av spiralvridna kloroplaster.

Obestämda trådformiga alger MIKRO- SKOP Trådformig alg (ca 50 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Inom flera av alggrupper finns det arter som växer i trådar. Hos en del är trådarna ogrenade (t.ex. hos några arter av kiselalger, cyanobakterier och konjugater), hos andra kan grenarna vara mer eller mindre förgrenade (t.ex. vissa grönalger). Även bland gruppen rödalger finns det trådformiga arter i sötvatten. Trådformiga alger kan ibland vara svåra att bestämma till grupp, särskilt om man inte har mikroskoputrustning. Om de trådformiga algerna inte går att bestämma till taxonomisk grupp vid analysen av Virtueskivor kan de därför bokföras och rapporteras som obestämda trådformiga alger.

Hjuldjur (Rotifera) MIKRO- SKOP Hjuldjur (ca 0,3 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Hjuldjuren är små flercelliga djur som kan finnas i mycket höga tätheter i sötvatten. Flertalet arter är mindre än 0,5 mm och hos många arter kan hanarna vara mycket små, avsevärt mindre än 0,1 mm. Några arter är dock så stora att de kan ses av det mänskliga ögat. Många hjuldjur är cylinderformade med en huvudregion, en bålregion och en bakände som hos många arter avsmalnar i vad som brukar kallas en fot. Foten kan ibland ha tår och hos en del arter finns det körtlar på foten som utsöndras ett klibbigt klister med vars hjälp djuret kan fästa vid underlag. En del arter har skal som täcker en stor del av kroppen medan andra arter saknar skal. De kan då vara väldigt genomskinliga till glädje för den som i mikroskop vill observera hjuldjurens inre organ. Många arter simmar fritt som plankton medan andra lever ett mer stillsamt och fastsittande liv, t.ex. i bottensedimentet, på vattenväxter, på stenar eller på andra föremål i vattnet. Hjuldjuren har fått sitt svenska namn av den krans av rörliga hår de har i huvudändan, det s.k. hjulorganet. När dessa hår, s.k. cilier, rör sig kan det ge intrycket av ett snurrande hjul. Hjulorganet används till att föra in en ström av födopartiklar mot munnen och av en del arter till att simma med. Arter som är knutna till olika typer av fasta underlag kan ofta förflytta sig genom att ömsom dra ihop och ömsom sträcka ut kroppen, ungefär som en daggmask eller igel.

Hjuldjur har några märkliga egenskaper som skiljer dem från många andra flercelliga djur. För det första har de s.k. cellkonstans, dvs. de föds med ett bestämt antal celler och sedan tillväxer de i kroppsstorlek enbart genom att cellerna blir större. Trots det begränsade antalet celler kan man ändå i mikroskop se att de har olika organ, t.ex. nervsystem, munhåla, svalg, mage, och reproduktionsorgan. För det andra är vissa hjuldjur mycket skickliga på att överleva extrema miljöförhållanden, t.ex. infrysning, uttorkning eller radioaktiv strålning. Slutligen fortplantar de sig i väldigt stor utsträckning genom jungfrufödsel. Nästan alla hjuldjur man hittar är därför honor. Hos vissa arter produceras enstaka hanar bara under en kort period av året men det finns många arter där man aldrig har hittat hanar och många arter tycks aldrig ha fortplantat sig sexuellt överhuvudtaget. Hjuldjur har flera viktiga ekologiska funktioner. Genom att äta av bakterier, alger och döda partiklarna bidrar de till att rena vattnet. Det är därför inte förvånande att mängden hjuldjur kan vara mycket stor i reningsverkens bassänger. De har även samma funktion i sjövatten men här kommer de också att utgöra en viktig länk i näringskedjan eftersom de själva äts av andra djur. Framför allt är det de frisimmande hjuldjuren som kan vara viktig åt t.ex. små kräftdjur och insekter och ibland även åt de allra minsta nykläckta fiskynglen. En del hjuldjur har mycket bred ekologisk tolerans och finns därför i många olika typer av sjöar. Andra arter är mer känsliga för olika typer av miljöpåverkan. Antalet arter brukar därför vara lägre i t.ex. försurade sjöar och i sjöar som är utsatta för utsläpp av metaller och andra miljögifter. På Virtueskivor är det vanligt att hitta hjuldjur som kryper omkring och även en del fastsittande arter kan påträffas.

Cyanobakterier, Blågrönalger (Cyanobacteria) MIKRO- SKOP Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Liksom andra bakterier saknar cyanobakterierna avgränsad cellkärna och vid vanlig ljusmikroskopiering är det svårt att hitta avgränsade strukturer inne i cellerna. I levande tillstånd kan deras färg ge ett blågrönt intryck, men inte alltid. Det finns t.ex. arter av cyanobakterier som är röda. Det finns encelliga arter men de flesta bildar flercelliga kolonier eller trådar. Cyanobakterier har en väsentlig funktion i sötvatten eftersom vissa arter har förmåga att utnyttja gasformigt kväve som kvävekälla. Därmed gödslar de i viss mån vattenekosystemet med kväve. Några arter är påtagligt problemskapande eftersom de kan orsaka algblomningar och ibland även producera giftiga ämnen. I sötvatten förekommer cyanobakterier framför allt i plankton, men en del koloni- och trådbildande arter förekommer ibland även som påväxt, inklusive på Virtueskivor.

Ciliater, Infusionsdjur (Ciliata) MIKRO- SKOP Ciliater, Infusionsdjur (Ciliata) (Vorticella, klockan är ca 0,08 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Ciliater förekommer i många typer av vatten. De är oftast frilevande men det finns också ett antal arter som lever fastsittande på ytor eller på andra organismer. Ciliater är encelliga och kännetecknas av sina cilier eller flimmerhår som bekläder munrännan och ibland andra delar av cellen. Cellstorleken är oftast 0,01-0,1 mm men några arter blir avsevärt större och några arter i sötvatten är kolonibildande. Vissa är parasiter men de flesta äter andra encelliga organismer. Ciliater kan ha en snabb populationstillväxt vilket gör att de kan vara väldigt viktiga för omsättningen av näringsämnen, t.ex. i vatten och i sediment. Fastsittande ciliater är vanliga på Virtuerack, t.ex. Vorticella och liknande släkten.

Grönalger (Chlorophyta) MIKRO- SKOP Grönalger (den runda, ca 0,2 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Grönalger är den alggrupp som är närmast släkt med landväxterna. Till skillnad från många andra alggrupper så är det gröna färgämnet, klorofyll, inte är maskerat av andra färgpigment. Grönalger kan påträffas i många miljöer, även i fuktiga miljöer på land, men den största mångfalden finns i sötvatten. Där finns det såväl planktoniska arter som arter som är knutna till ytor. Det finns många undergrupper bland grönalgerna. Det finns bl. a. encelliga arter, kolonibildande arter och trådformiga arter. En del encelliga arter saknar rörelseförmåga medan andra encelliga arter kan simma med hjälp av s.k. gissel. Vissa grönalger lever fastsittande. Det är vanligt att man hittar mikroskopiska grönalger bland påväxten på Virtuerack, och ibland även ansamlingar av större trådformiga arter.

Guldalger (Chrysophyceae) MIKRO- SKOP Guldalger (ca 0,2 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Många guldalger är guldgula eller gulbruna beroende på att de innehåller speciella färgämnen, s.k. karotenoider, som maskerar det gröna klorofyllet. Guldalger är vanligen encelliga eller kolonier av celler. Många guldalger har rörelseförmåga med hjälp av gissel. Hos åtskilliga arter finns lever de enskilda cellerna inne i särskilda behållare (loricor). De flesta arterna av guldalgerna svävar fritt i plankton men några arter lever som påväxt. Guldalger brukar vara särskilt vanliga i plankton under vår och höst i näringsfattiga sjöar. Bland påväxten på Virtuerack är det dock vanligt att man hittar enstaka normalt planktiska former, t.ex. av släktet Dinobryon.

Dinoflagellater (Dinophyceae) MIKRO- SKOP Dinoflagellat (ca 0,3 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Dinoflagellater, eller pansarflagellater som de ibland kallas, är viktiga som plankton i såväl hav som i sjöar. Sötvattensarterna är solitära och encelliga och de simmar omkring i vattnet med hjälp av sina gissel. En del arter har en kraftig cellvägg som kan vara skulpterad på ett för varje art karakteristiskt sätt. Andra kännetecknas av utdragna utskott, som släktet Ceratium, där några arter kan beskrivas som små simmande eiffeltorn. Dinoflagellaterna simmar ibland omkring på sedimentytor och bland påväxt och kan då även påträffas på Virtuerack.

Björndjur (Tardigrada) MIKRO- SKOP Björndjur (ca 0,5 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Björndjur är, trots namnet, väldigt små. Vanligen är det mindre än en millimeter. De har vanligen en kort och kompakt cylindrisk kropp som ger ett trubbigt intryck i ändarna. Kroppen är innesluten i en kutikula som kan vara uppdelad i delplattor och försedd med borst. De har fyra par ben och benen är vanligen försedda med klor. Antal, storlek och form på klorna är viktiga egenskaper som används vid artbestämningen. De flesta björndjur äter växtsaft som de suger i sig efter att ha bitit sönder växtceller. Några arter är karnivorer. Det finns björndjur även i havet men de flesta arterna lever i sötvatten eller i den vattenfilm som omger mossor och lavar på land. Några arter är extremt motståndskraftiga mot uttorkning och låg temperatur.

Ögonflagellater (Euglenophyceae) MIKRO- SKOP Euglena (ca 0,1 mm) Gruppen kräver vanligen mikroskop för identifiering och artbestämning Ögonflagellaterna är encelliga, de har ofta en ögonfläck och de har flageller med vars hjälp de kan röra sig. Vissa arter är egentligen ett mellanting mellan växt och djur eftersom de både har klorofyll, och därmed förmåga till fotosyntes, samtidigt som de kan livnära sig på bakterier och organiska ämnen i vattnet. Ögonflagellater, t.ex. släktet Euglena, brukar vara vanligast i näringsrika miljöer med höga halter av organiska föroreningar. De förekommer även i anslutning till sedimentytor och då och då i låga tätheter på Virtuerack.