Tro l l h u m ra r B IO I O L OG O G I. humrar, men ändå inte

Transkript

1 B IO I O L OG O G I Text & Foto Anders Axelsson/Sjöharen Tro l l h u m ra r humrar, men ändå inte Nedan: Trollhumrar är anomurer och har reducerat det bakersta paret av sina ursprungliga fem par ben. I detta fall räknas klorna som ett par ben. Hos denna trollhummer kan man se det femte förkrympta benet ligga dubbelvikt längs ryggskölden. Vintermörkret håller fortfarande ett stadigt grepp om Sverige och många börjar längta till vår, sommar och värme. Vissa åtgärdar problemet med att resa till tropikerna för att dyka. Andra trotsar snö, is och kyla för att gå ner i våra nordiska vatten även under vintern. Vattnet är iskallt och de flesta fiskar har därför försvunnit djupare ner, men brist på färggranna djur är det inte. Bland de vackraste svenska marina djuren är onekligen våra trollhumrar. De finns där året om och i skenet av dyklampan är de alldeles fantastiskt vackra. Om fara hotar kan trollhumrar snabbt fly bakåt genom att slå några kraftiga slag med stjärten. Förhoppningsvis kommer de då till närmsta klippskreva. Har de otur står en anemon och blockerar deras flyktväg. Bilden visar en anemon som håller på att svälja ner en trollhummer.

2 > Dyker man på Sveriges västkust eller längs Norges långa, vackra kust har man mycket goda chanser att få se trollhumrar. Vi har många arter varav flera är mycket vanliga på grunt vatten. Vill man se trollhumrar på dagen gör man klokt i att ha med sig en lampa för att kika in i små håligheter och klippskrevor. Trollhumrar är nämligen natt- eller skymningsaktiva och håller sig som regel dolda så länge det är ljust. Under nattens mörka timmar lämnar de sina håligheter för att söka efter föda. I rätt miljö med klippskrevor, block och stenar kan man då se enorma mängder trollhumrar, så många att det kan vara svårt att tro att de alla fanns där under dagen. Är inga humrar Trollhumrar har egentligen fått ett väldigt olyckligt namn. De är nämligen inte humrar utan ingår i en grupp bland kräftdjuren som kallas för anomurer. Typiskt för anomurerna är att de har reducerat ett eller flera benpar. En hummer har fyra par gångben plus klorna, totalt har de alltså tio ben om man räknar med klorna som ett par ben. Tittar man noggrant på en trollhummer ser man att den bara har tre par gångben samt klorna. De har en gång i tiden haft fyra par gångben, men ett par håller på att reduceras bort. Studerar man en trollhummer riktigt noga ser man det sista förkrympta benparet som sitter infästade mellan kroppen och stjärten där ryggskölden slutar. De förkrympta benen hålls normalt dubbelvikta längs sidan på trollhummern. Inom gruppen anomura finns flera djur som fått lite olyckliga namn, även trollkrabbor, porslinskrabbor och eremitkräftor är anomurer. De flesta anomurer bär stjärten helt eller delvis invikt under kroppen. Vid normal förflyttning används benen, men om man skrämmer en trollhummer kan den slå några kraftiga slag med stjärten och fly baklänges. På så vis kan den snabbt fly in i närmsta klippskreva eller hålighet om fara hotar. Färgerna kommer från växter Trollhumrar och andra kräftdjur får färgerna rött, gult och blått från en grupp ämnen som kallas för karotenoider. Karotenoider kan inte byggas upp av djuren själva utan de måste tillföras via födan. Till skillnad från djuren kan växterna producera karotenoider och det är från växtriket som kräftdjuren får i sig dessa ämnen. Morötter får sin orange färg från karotenoider, men även våra vanliga växtplankton innehåller mycket av dessa ämnen. Då växtplanktonen dör klumpar de ofta ihop sig och bildar vita partikelaggregat som sakta sjunker ner mot bottnen. Dessa klumpar kallas ibland för marin snö. Det har visat sig att flera av kräftdjuren, inklusive trollhumrar, kompletterar det normala födointaget med att filtrera ut partiklar ur vattnet bland annat marin snö. Kanske är detta ett sätt att få i sig tillräcklig mängd karotenoider. Nu behöver karotenoiderna inte komma direkt från växterna utan det går bra för trollhumrarna att äta djur som i sin tur B I O L O G I har ätit mycket karotenoider. Många djurplankton, som till exempel hoppkräftor, livnär sig på växtplankton och de innehåller därför mycket karotenoider. Karotenoiderna nyttjas inte bara i skalet utan de har också visat sig vara väsentliga för produktion och livskraftighet hos äggen bland många vattenlevande djur. Förlorade ben växer ut igen Om en trollhummer skulle förlora ett ben, ena klon eller skada sitt kraftiga kalkskal kan den göra en tillfällig lagning på det skadade stället. Det skadade partiet sätts igen med ett svart, vaxartat ämne. Detta vaxartade ämne bildas med hjälp av blodet ungefär som en sårskorpa hos oss människor. Trollhummerns sårskorpa faller dock aldrig av, utan vid nästa skalömsning bildas ett nytt helt skal. Till skillnad från oss kan trollhumrar och andra kräftdjur nybilda förlorade kroppsdelar. Om en trollhummer förlorar ett ben så får den ett nytt litet ben vid nästa skalömsning. Efter ytterligare en ömsning så har den förlorade kroppsdelen ersätts av en ny som är i proportion till övriga delar på kroppen. Skulle flera ben förloras samtidigt så påskyndas skalömsningen så att nya ben kan växa ut i ett raskare tempo. De flesta större kräftdjur, utom räkor, har förmåga att självstympa sig. Om ett rovdjur får tag i ett ben eller en klo kan de dra samman muskulaturen så kraftigt att benet eller klon går av vid kroppszo- fortsättning på nästa sida Nedan: Trollhumrar måste precis som andra kräftdjur ömsa skal allt eftersom de växer. Ett gammalt skal blir ofta övervuxet med fastsittande djur. Den här trollhummern har en tofs av hydroider mellan ögonen, mossdjur på benen och ryggskölden samt små vita spiralformade kalkrör från havsborstmaskar på benen. Om en trollhummer förlorar en klo så nybildas den vid nästa skalömsning. Klon eller benet är förkrympt efter första ömsningen, men efter två skalömsningar har den skadade kroppsdelen ersatts till fullo. 33

3 B I O L O G I Den mörka trollhummern Galathea squamifera är vanlig på bara några få meters djup i algbältet. Den är en suspensionsätare som lever på att filtrera ut smådjur och partiklar ur vattnet. Ibland hittar man trollhumrar med pigmentförändringar i skalet. Då kan det vara svårt att artbestämma dem på färgerna. Detta är en mörk trollhummer, Galathea squamifera. Vår största trollhummer, Galathea strigosa, känns lätt igen på sin rödorange färg med blå strimmor. ner som är specialanpassade för självstympning. I dessa zoner är blodkärlen konstruerade så att blodflödet snabbt kan strypas vilket minimerar blodförluster. Att självstympa sig är ett smart sätt att skydda sig. Rovdjuret som greppat tag i trollhummern får sig en smakbit och stannar upp för att kalasa på den förlorade kroppsdelen. Medan rovdjuret äter flyr trollhummern undan till närmsta klippskreva och undkommer på så vis sin fiende. Vanliga arter på bergbottnar I Sveriges har vi nio olika arter av trollhumrar som är fördelade på tre släkten; Galathea, Munida och Munidopsis. Arterna inom släktet Galathea lever grunt och det är dem vi oftast ser då vi dyker. De finns på bergbotten mellan stenar och alger på mer eller mindre vart dyk i våra nordiska vatten. Vi har fem olika arter inom släktet och av dessa är det främst tre som är vanliga på dyk i Sverige. Strax under ytan uppe i algbältet hittar man ofta en medelstor art som heter Galathea squamifera. Den kallas ibland för mörk trollhummer och det är ett passande namn då den lättast känns igen på sin mörkröda eller nästan brunsvarta färg. Arten är en så kallad suspensionsätare och livnär sig på att filtrera ut små partiklar ur vattenmassan. Lite längre ner i klippskrevor och stenrösen hittar man den största och mest iögonfallande av våra trollhumrar, nämligen Galathea strigosa. Denna art är alldeles otroligt vacker med en rödorange kropp som är prydd med blå ränder. Den är mycket vanlig, detta i kombination med den förtjusande färgen och storleken har gjort den till den mest kända av våra trollhumrar. Oftast när gemene man pratar om trollhummer är det denna art man syftar på. På svenska kallas den därför ibland vanlig trollhummer, men arten benämns också stor trollhummer. Den är en allätare som lever av såväl rov som as. Födovalet gör den vanlig som bifångst vid fiske efter hummer och krabba med tinor eller burar som betas med död fisk. Liksom de flesta andra av våra kräftdjur går den utmärkt att äta, men det är inte mer mat på en trollhummer än på en jämnstor räka. Även denna art kan fungera som suspensionsätare och har möjlighet att komplettera det ordinarie födointaget med att filtrera ut små organismer och partiklar ur vattnet. Sveriges och Norges minsta trollhummer heter Galathea intermedia. Ryggskölden på denna lilla art blir inte mer än 1 cm. Totallängden utan klorna kan uppgå till 18 mm. Liksom de två föregående arterna är även denna trollhummer mycket vanlig. Oftast är den dock för liten för att den normala dykaren ska observera den. Arten är ofta färgad i röda och gula färgtoner och klorna är mycket långa och smala i förhållande till kroppen. Helt röda trollhumrar i Norge Med lite tur hittar man ibland medelstora alldeles röda trollhumrar. Längs Sveriges kust är de inte lika vanliga som de föregående tre arterna, men på många håll längs Norges kust är dessa röda trollhumrar mycket vanliga. När det gäller mer eller mindre helt röda trollhumrar kan det röra sig om två olika arter; Galathea nexa och Galathea dispersa. Arterna kan lätt förväxlas men den som är absolut vanligast av de två är Galathea nexa. Man särskiljer arterna på om klorna är kraftigt håriga eller täckta med små fjäll. Galathea nexa kallas ibland för luden trollhummer beroende på den kraftiga hårväxten på klorna. Att känna igen olika trollhumrar inom släktet Galathea kan vara ganska svårt. Studerar man vuxna djur så är färgerna och kroppsstorleken mycket bra ledtrådar. Skall man däremot artbestämma juveniler, det vill säga yngre djur som ännu ej är helt utvuxna, så kan färgerna vara mycket förrädiska. För att vara någorlunda säker på vad det är för en art bör man då titta på små detaljer. Antalet taggar 34

4 mellan ögonen samt taggarnas längder i förhållande till varandra är väsentliga karaktärer för artbestämning, liksom om klorna är täckta med fjäll eller hår. Trollhumrar på lerbotten Trollhumrarna inom släktet Munida ser alla rätt så lika ut. De är orangefärgade och har väldigt långa smala klor. Mellan ögonen har de en sylvass stor tagg som flankeras av två något mindre taggar. De är väldigt olika våra andra trollhumrar och är därför lätta att känna igen. Arterna inom detta släkte föredrar oftast mjukbotten och lever normalt djupare än släktingar inom släktet Galathea. I Sverige har vi tre arter inom släktet; Munida rugosa, Munida sarsi och Munida tenuimana. Längs vår kust lever dessa arter ofta utom räckhåll för normal rekreationsdykning. Kommer vi över till Norges eller Englands kust hittar vi dock Munida rugosa på bara några få meters djup. Det är en mycket vacker trollhummer som har en intensivt rödorange färg. Arten är inte lika hårt bunden till mjukbotten som sina släktingar, vilket gör att man mycket väl kan hitta den på såväl berg som sandoch lerbotten. Liksom övriga trollhumrar vill den gärna ha tak över huvudet. Därför hittar man den främst i djupa klippskrevor eller i håligheter som grävts ut under större stenar på sandoch lerbotten. Som regel sitter den relativt långt in i dessa håligheter och man ser endast de långsmala klorna sticka fram. Munida sarsi är normalt blekare i färgen än Munida rugosa och den lever djupare, från ca 70 meter. Den har också betydligt mycket större ögon. De stora ögonen är troligen en anpassning till det svaga ljuset som råder på detta relativt stora djup. Ett stort öga kan nämligen ta emot mera ljus, vilket gör det lättare att se i mörkret. Den tredje arten Munida tenuimana påminner om de båda övriga arterna, men lever ännu djupare och anträffas inte förrän på ca 250 meters djup. Ser man en trollhummer av släktet Munida på normal dykning i norden kan man därför vara ganska säker på att det är en Munida rugosa och inget annat. En riktigt djuplevande art På bergbottnar betydligt mycket längre ner än vi hittar arterna inom släktet Galathea finner vi trollhummern Munidopsis serricornis. I Sverige bör B I O L O G I man ner under 70 meters djup för att finna denna art. Detta är dock förhållandevis grunt för denna djuplevande trollhummer. På Storbritanniens västkust är arten vanlig kring 2000 meters djup. Den är mycket lätt att skilja åt från våra andra trollhumrar på sina vitaktiga ögon, alla våra andra trollhumrar har mörka eller svarta ögon. Tills för bara några år sedan trodde man att den var relativt sällsynt i Bohuslän, men då man började inventera djupa bottnar med hjälp av fjärrstyrda undervattensfarkoster insåg man snart att den är allmänt förekommande på djupa vertikala bergväggar eller under kraftiga överhäng. Detta är områden där det är svårt att komma till med traditionella fångstredskap, det var därför man tidigare trodde att den var sällsynt. Utöver de vertikala bergväggarna och överhängen så tycks arten även ha en viss förkärlek för våra djupa, nordiska korallrev som är uppbyggda av ögonkorallen Lophelia pertusa. Dessa korallrev finns bland annat i norra Bohuslän och på många håll längs Norges kust. Fortplantningen Trollhumrarnas reproduktion är relativt dåligt dokumenterad, men fortplantfortsättning på nästa sida Den lilla trollhummern Galathea intermedia är ofta tecknad i gult och rött. Den är mycket vanlig och kroppen blir inte mer än 18 mm lång. Unga trollhumrar är ofta svåra att artbestämma. Detta är en ännu ej utvuxen individ av arten Galathea strigosa. 35

5 B I O L O G I Trollhumrar inom släktet Munida är alla orangefärgade och har mycket långa, smala klor. På bilden syns arten Munida rugosa. Den är inte lika hårt bunden till mjukbotten som sina två släktingar. 36 I våra vatten finns det två olika arter av trollhumrar som är mer eller mindre helt röda. På bilden syns Galathea nexa, den särskiljs från Galathea dispersa på de ludna klorna.

6 B I O L O G I Till vänster: För att säkert artbestämma trollhumrar inom släktet Galathea bör man titta på antalet taggar mellan ögonen samt taggarnas längder i förhållande till varandra. Nedan: Den djupt levande trollhummern Munidopsis serricornis är relativt vanlig på våra nordiska korallrev. Den känns lätt igen på sina vitaktiga ögon. ning verkar i stort sett gå till som hos de flesta större kräftdjur. Liksom hummer och krabba är trollhumrar skildkönade. Det är relativt lätt att se skillnad på könen. Om man försiktigt viker ut stjärten, kan man under denna se hannens två parningsorgan. De ser ut som två små framåtriktade ben som sitter vid ryggsköldens slut. Även honorna har dessa benlika utväxter, men de är så tunna att de mest liknar två små hår. Trollhumrar har inre befruktning och parningen tycks ske strax efter att honorna har ömsat sitt hårda skal. Detta sker som regel under våren, men varierar i tid för de olika arterna. Efter skalömsningen är honorna alldeles mjuka och det är först då som parningen kan ske. Hannarna kan nämligen inte tränga igenom det hårda skalet med sina parningsorgan. Med hjälp av parningsorganen lämnar hanen över spermierna till honan. Spermierna kan lustigt nog inte simma, därför krävs att ägg och spermier kommer i direktkontakt med varandra. H o n o r n abär den befruktade rommen under bakkroppen. Hos den mörka trollhummern Galathea squamifera h a r man observerat honor med rom under januari till maj, men även i juli har man sett honor med rom. Det finns liknande uppgifter för den lilla trollhummern Galathea intermedia. Hos denna art har man funnit honor med rom från mars till maj, men också i juli och augusti. Ur rommen kläcks en liten larv som svävar fritt i vattnet en tid innan den uppsöker botten. I brittiska vatten har man funnit larver av Galtahea intermedia de flesta månader på året. Ovanstående uppgifter tyder på att reproduktionen sker över en relativt långt utsträckt tidsperiod. Man vet att vissa andra större kräftdjur kan fortplanta sig två gånger per år. Kanske gäller även detta någon eller några av våra trollhumrar. Bildförsäljning Bildspel Föredrag Kurser Skolverksamhet Anders Axelsson Tel: anders@sjoharen.com 37