Slutet på en resa men början på en annan Inledning Det är idag man längtar tillbaka till fyran. De korta dagarna, inga prov och ingen gruppering. Det blir tyvärr mer och mer utav det rakt motsatta ju äldre man blir. Jag ska ta och gå riktigt långt bak i arkivet och kolla vad som egentligen gick snett. De 9 långa åren började i ettan på Munkebergsskolan. Den dagen då jag vandrade glad, nyfiken och förväntansfull till min första skoldag på en helt ny skola kommer jag ihåg som att det vore igår. Men ack så naiv. Det fanns ju faktiskt knappt någonting att se fram emot så här i efterhand. Men det fanns ändå ett litet ljus i mörkret. Vilket var att man lärde känna många nya människor i processen. Snälla, intelligenta, glädjespridande, nedvärderande och elaka människor. Men det är de snälla själarna man kommer ihåg som tur är. Min resa till nian Som sagt så började det hela på Munkeberg. Lågstadieskolan där det var mer raster än lektioner, synd att det inte är så i nian. Jag kommer än idag ihåg hur vi lekte med Googoos och Pokemon kort. Mitt starkaste minne från lågstadiet är hur jag övertalade alla i klassen att jag var duktig i engelska, och när det var dags att spela Pokemon så fick jag äran att läsa upp vad som stod på korten trots att jag endast förstod ett fåtal av orden på den lilla pappersbiten. Men det visste ju inte mina klasskamrater, och eftersom att mina ord var väl betrodda så ändrade jag listigt kortets information till min favör. Och eftersom att ingen annan kunde engelska så blev jag aldrig heller ifrågasatt. Ett annat starkt minne är att femteklassarna på vår skola årligen höll i aktiviteter, såsom hinderbanor, fotbollprickskytte, smaktest och minnestest i form av tävlingar. Och de lyckligt lottade vinnarna vann alltid godsaker, vilket var väldigt högt värderat på den tiden. Men under lågstadiet så var jag nog en kille som ville ta för mig ganska mycket. Med min utländska bakgrund och svårigheter att förstå samt tala det svenska språket så var jag nog inte så väl uppskattad av alla. Men jag hade en del vänner, som jag sitter bredvid än idag i nian. Och förhoppnings så kommer våra vägar ej att skiljas trots en sista skolavslutning. Jag hade ingen lärare som jag ogillade vad jag kan komma ihåg och allt var så lugnt och fridfullt. Bra stämning, landhockey, lekar och roliga lektioner gjorde att hela min lågstadieupplevelse blev ett väldigt glädjefyllt minne som man kan samtala om än idag. Men mycket skulle förändras under åren på Tunaskolan.
Tunaskolan Istället för att gå fem år på Munkan som de tidigare eleverna gjort, så blev det bestämt att samtliga elever skulle gå mellanstadiet på Tunaskolan. Det kom som ett väldigt tungt besked. Just eftersom att varje elev på Munkebergsskolan längtade efter att hålla i det årliga evenemanget när skolgården förvandlades till en tävlingsplats, Femmornas spel kallades de om jag inte minns helt fel. Men hur som helst, så började inte fyran bra. Klassuppdelningen blev hemsk och det var allmänt kaos bland föräldrarna som var rosenrasande över den nya indelningen. Det var nämligen två klasser. Varav en stor killklass utan något feminint intryck alls. Och med det menas att det inte fanns en enda tjej inom en mils avstånd. Vilket gjorde att många föräldrar blev väldigt upprörda. Men det löste sig inom kort när vi blev indelade i tre klasser. Jag hamnade i 4C, medan alla mina tidigare vänner hamnat i 4B. Jag var nu i fientlig miljö, bland en massa Borgmästare. Jag kände mig som en fisk omringad av hajar. Men jag borrade ner skallen och bestämde mig för att göra bra ifrån mig i skolan. Jag kan lugnt säga att jag var en väldigt skötsam och arbetande elev som gjorde det han skulle och lite till. Vad jag vet så var jag omtyckt av de flesta lärarna, men dock inte av eleverna i klassen. Det fanns inte plats för någon som jobbade, någon som ville lära sig eller göra läxor. Det var då jag fick stämpeln nörd i pannan, och visst, det var tungt. Men jag visste att ord inte kunde skada mig. Men tyvärr så hade några av eleverna börjat få enstaka hjärnceller i den oftast tomma kokosnöten på axlarna, och förstod att det inte räckte med ord. Det var dags att ta till nävarna. Jag fick inte spö eller något liknande, men under dom 3 åren så var jag väldigt ovan att bli behandlad illa, vilket resulterade i en väldigt känslig personlighet. Och med den personligheten så var det mycket lättare för mina så kallade kompisar att få mig dit dom ville, gråtandes utanför klassrummets väggar. Men det blev en del i vardagen med tiden. Det blev som en vana, och växte in i mig. Jag tror verkligen att det har påverkat mig som människa. Hur? Det kommer jag att förklara senare i mina avskedsord. Men det jag vill påpeka är att jag knappt fick någon hjälp alls av personal från skolan. Visst vi hade möten. Vi hade minst femtio olika papper där det stod att eleverna skulle lägga ner och sluta upp med det de höll på med. Till och med deras underskrift syntes i kanten. Det roliga var att det höll i en dag innan det var i full gång igen. Vilket gjorde det fullständigt onödigt att ha möten överhuvudtaget. Men det var nog det enda lärarna på den här skolan kunde komma på, vilket jag tycker är bedrövligt. Men månaderna gick, och jag fick stå ut med mycket skit. Och i slutet av sexan så gjorde jag ett tappert försök att passa in. Jag köpte ett gäng nya kläder, klippte mig och skaffade en helt ny stil i ett mycket vagt försök att vara någon jag inte var. Men detta funkade så klart inte och jag fick mer negativa kommentaren än någonsin, och ofta bundet till min ryska bakgrund. När jag sedan fick en bandyklubba svingad i ryggen så kände jag att jag inte orkade med skolan mer. Jag hade inte längre någon lust att gå till skolan, till att plugga eller till att överhuvudtaget umgås med någon annan än min familj. Men för en gångs skull så fick vi hjälp. Rektorn skrev på ett godkännande av ett klassbyte och jag tror aldrig jag har varit så nöjd med ett
beslut i hela mitt liv. Jag har aldrig tidigare berättat om varför jag bytte klass för alla de som frågade, men jag hoppas att de finner sitt svar i texten. Förän!in"n Det var inte vilken klass som helst jag blev förflyttad till. Utan det var ingen mindre klass än 7B, klassen med en handfull av gamla vänner. Men det var även en del nya ansikten från Borgmästarskolan som jag var väldigt nyfiken över. Nu kände jag mig inte längre udda, och kunde lugnt utforska vad den relativt nya klassen hade att komma med. Men det som var synd var att tiden i C hade satt sina spår. Jag var inte längre den arbetande, tysta och snälla människa som jag varit tidigare. Utan jag hade blivit förändrad. Jag kom in i en klass där alla arbetade lika flitigt som jag gjort i min förra klass. Det måste nog ha kommit som en chock, och jag vet inte vad som tog åt mig. Men det kändes som att alla de förtryckta åren ville ut, och jag kände ett behov av att ta ut det på någon svagare, precis som jag blivit behandlad själv började jag nu behandla någon annan. Jag började använda uttrycket nörd flitigt. Jag slutade arbeta, var uppkäftig mot lärarna och började kränka en elev vars namn jag inte vill nämna. Men till den eleven som känner sig träffad, så vill jag bara säga förlåt. Det som såg ut att bli min räddning blev mitt fall. Jag tror själv att klassbytet kom för sent. Att om det skett ett eller två år tidigare, så hade jag inte varit en sådan hemsk person. Men jag kände en viss makt i de handlingar jag gjorde. Men jag kunde inte förstå att jag agerade på en individs bekostnad. Samma cykel på nytt. Möte efter möte. Den enda skillnaden var dock att jag nu satt i andra änden av bordet.. Hela sjuan var jag elak och fryste ut en individ. Men om jag kommer ihåg det rätt så slutade det hela i åttan, när jag sakta men säkert började förstå att jag gjorde illa en annan människa. Men det var en person som fick mig att inse det. Jag vet att man inte får ha med namn i sin rapport men jag är tvungen. Jag väljer att hylla Anna-Karin Granberg som verkligen fick en vändning på min skolgång. Hennes unika undervisningsmetoder och fantastiska sätt att kommunicera med elever var precis det som behövdes för att jag skulle förstå. Mina omdömen och betyg började sakta men säkert att höja sig ur botten. Jag arbetade så flitigt som jag bara kunde och gjorde allt i min makt för att försöka reparera skadan som jag tidigare orsakat. Och när avslutningen närmade sig så fick jag betygen i handen och blev överlycklig. Jag hade lyckats få bra betyg i många ämnen, bland annat Anna-Karins. Och jag tror inte att hon förstod vad det betydde för mig som synd var. Men om hon någon gång läser detta så vill jag bara ägna följande ord till henne. Tack!
Kallduschen Nian rivstartade och jag var fast besluten på att höja mig i samtliga ämnen. Jag var helt sjukt laddad inför de sista sex perioderna av Tunaskolan. Vi fick dock en ny lärare vilket jag inte tog speciellt stor notis till vid första början. Jag arbetade hårdare än någonsin de första veckorna, och fick då igen provresultat av olika slag. Sista dagen innan jullovet så fick jag mina betyg. Jag fick den största kallduschen i hela mitt liv när jag insåg att jag blivit sänkt i fyra ämnen av en och samma lärare. Medan jag i alla andra ämnen höjt mig. Sekunden jag öppnade betygskuvertet så tappade jag all motivation för skolan. Det tidigare planerade naturgymnasiet ändrades till ekonomigymnasiet eftersom att det kändes som att jag inte skulle ha någon chans på natur. Mina betyg visade ju att jag inte hörde hemma där. Att en uppladdad motivation under hela sommarlovet kunde blåsa bort på inom bråkdelen av en sekund. Vad komiskt att fyra bokstäver kan göra så mycket som att förstöra en hel framtid för en elev. Jag började mer och mer lägga märke till en stor favorisering. Och det var tyvärr inte jag som blev favoriserad, utan tvärtom. Och det hjälpte ju knappast min redan då dalande motivationskurva. Men jag försökte att stänga av det och fokuserade på de andra ämnena istället. Jag fattade snabbt ett tycke för SO, skrivandet av berättelser och noveller. Dessa arbeten la jag betydligt mer tid på än de som var omöjliga att höja. För min lärare hade redan efter några veckor analyserat mig, och ansett att jag var en C-elev. Så jag fick bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen eftersom att jag var fast besluten över att jag inte var den elev som smörade för att höja sitt betyg. Trots att det tydligen funkade för en del elever så kändes det så fel och äckligt. Varför vet jag inte. Och idag så har jag inte kommit längre än så här i mina tankegångar och handlingar. Framtid Jag har som sagt bestämt mig för att plugga på ekonomilinjen med fotbollsinriktning (NIU). Jag tror att jag kommer att bli nöjd med mitt val men det är omöjligt att veta i nuläget. Efter gymnasiet så ska jag förmodligen plugga Handels i Stockholm. Jag har fått mycket positiv information om utbildningen och den låter väldigt lovande. Men för det krävs väldigt bra betyg så jag måste satsa hårt på mitt studerande under gymnasiet. Resten av min framtid är nog omöjlig att tyda eftersom att jag inte ens vet var jag ska utbilda mig.
Slutord Det är med en stor lättnad men samtidigt stor saknad jag lämnar den här klassen. Vi har ju trots allt haft en massa roliga minnen tillsammans. Några exempel på dessa är våra resor till Brändön, paintball i Kallax, vårt umgänge utanför lektionstid och den härliga stämningen i klassrummet. Vår klass har ofta blivit indelad i små grupper, men i slutändan så har vi löst våra konflikter och kommit väldigt nära varandra. Visst, det har hänt en del dåliga saker i den här klassen också. Den är inte felfri, men det enda som skiljer oss från andra klasser är att det händer dubbelt så mycket bra som dåligt. Vi har dock inte den största kulturella blandningen i klassen, men inflytandet från andra religioner speglas på hur hela skolan ser ut idag, på ett mycket bra sätt. Humorn höjs till en helt annan nivå, även generositeten och maten blir allt eftersom annorlunda. Och nu för tiden så tar folk oftast inte till nävarna vid bråk. Vilket är bra. För då syns det att vi har utvecklats lite sedan grottmänniskornas tid i alla fall. Jag skulle vilja tillägga att alla i klassen C inte ska känna sig träffade och nu har jag ändå lagt det mesta bakom mig. Men det fanns även många goda själar som stöttade mig i det jag gjorde och hur jag var. Vilket uppskattas oerhört mycket nu i efterhand. Tack för mig! Mvh Vladik Snitko 9B Tunaskolan