1 2015-02-25 Institutionen för pedagogik och didaktik Monica Söderberg Forslund Akademiskt skrivande Att lära sig skriva texter inom en akademisk tradition innebär att anpassa sig till de krav som råder för vetenskapliga arbeten inom den disciplin (det akademiska ämnesområde) som är aktuell. Ett viktigt krav som ställs på en akademisk text är att den måste vara möjlig att granska. Det innebär bl.a. att dina arbeten behöver uppfylla bestämda krav för att kunna bedömas och betygsättas. Tolkningar och slutsatser ska därför vara tydligt redovisade för att ge tillfälle att ta ställning till dem och bedöma vilka andra tolkningar som vore möjliga. Vidare skall resonemang, reflektioner och slutsatser vara underbyggda. Det skall framgå att de inte bara utgår från din egen personliga uppfattning, utan har en vetenskaplig koppling. I kurssammanhang handlar det om att du behöver göra det möjligt för läraren att bedöma på vilket sätt och i vilken omfattning som du tillägnat dig kurslitteraturen och uppnått kursens lärandemål och förväntade studieresultat. För detta krävs att du synliggör dina tolkningar och tillämpningar av litteraturens centrala tankegångar, teorier och begrepp, och att det även i denna bemärkelse är kurslitteraturen som bildar utgångspunkt för dina slutsatser. Nedan följer ett antal grundläggande inslag i ett akademiskt arbetssätt som gör det möjligt att svara mot de krav som beskrivits ovan. Att ge en struktur åt sin egen text När man skriver en text, är det viktigt att tänka på hur den hänger ihop. Ord fogas till meningar och meningar fogas till stycken. Ett nytt stycke skapas varje gång man på tangentbordet trycker ned Retur-tangenten. Flera stycken i en text utgör tillsammans ett avsnitt. Ett vanligen förekommande fel är att skribenten för ofta skapar nya stycken genom att trycka på Retur-tangenten. Ett nytt stycke ska bara skapas när huvudtanken, tankeinnehållet, i det man skriver skiftar och blir en annan. Undvik därför att ideligen skapa nya stycken. Felet att ofta börja nya stycken beror på att den som skriver, inte riktigt har överblick över innehållet i sin text. Detta innehåll skall bestå av en överordnad huvudtanke eller ett huvudtema som uttrycks redan av rubriken. Huvudtemat kan sedan sönderfalla i ett antal underteman. Tillsammans ger dessa en struktur åt en text. Hur klart de är uttryckta i texten avgör hur pass välskriven den är. Att skriva en text som hänger ihop innebär med andra ord att man gör klart för sig vilka huvudtankar eller teman den ska innehålla. Därefter klargör man för sig själv hur dessa teman hänger ihop med varandra, dvs. vilka deras inbördes relationer är. Detta är oftast inte helt lätt, eftersom de tankar man har som skribent inte alltid är helt klara ens för en själv. Ofta blir man klarare över hur de hänger ihop först när man skriver.
2 Därför är skrivprocessen också alltid en tankeprocess. Det finns med andra ord mycket att vinna på att först göra en disposition för den text man skriver som klargör vilka huvudtankar (teman) man vill behandla och hur dessa huvudtankar hänger ihop med varandra. Då är det lättare att ge texten en klar struktur. Ofta kan detta innebära att ett stycke som består av ett antal meningar uttrycker eller behandlar en huvudtanke och att det därefter kommande stycket behandlar en annan huvudtanke. Begreppsförståelse och begreppsanvändning Vetenskapliga texter arbetar ofta med teoretiska begrepp av olika slag som ingår i en övergripande teori eller tankeram. Funktionen hos sådana begrepp är att höja abstraktionsnivån i ett resonemang att genom en tankeprocess kunna peka på mönster ur det omedelbart åskådliga och att se det som förenar vissa fenomen vilka annars förekommer i olika sammanhang och kontexter. Teoretiska begrepp skall användas för att underlätta förståelsen av komplicerade fenomen och sammanhang, där vardagsspråket inte räcker till eller blir för omständligt och oprecist. Dessa fenomen kan vara historiskt eller geografiskt åtskilda men ändå uppvisa gemensamma karaktäristika. Det är alltså viktigt att komma ihåg att teoretiska begrepp inte har en vardagsspråklig betydelse. De kan vara mer eller mindre stringenta och exakta, men de har som begrepp en viss betydelse som man som läsare måste förstå. Att de är abstrakta betyder att de kan tillämpas på olika fenomen och i olika sammanhang så länge denna tillämpning respekterar begreppets innebörd. Oavsett hur du använder ett begrepp krävs det därför att du definierar det och förklarar dess innebörd. Exempel 1): Ulla Johansson använder begreppen kulturellt kapital och habitus i sin redogörelse för hur synen på utbildning kunde skilja sig åt bland svenska läroverkselever i mitten av 1900- talet. Med kulturellt kapital menas osv. Habitus innebär osv. Exempel 2): Med stöd av begreppen kulturellt kapital och habitus kommer texten att diskutera segregation bland Stockholms skolor. Med kulturellt kapital menas osv. Habitus innebär osv. I exempel 1 är skribenten mer passiv och refererar Johanssons analys som sker utifrån nämnda begrepp. I exempel 2 aviserar författaren att föra ett mer aktivt resonemang utifrån samma begrepp. Båda tillvägagångssätten kräver dock en begreppsdefinition. Referera Centralt för akademiskt skrivande är kravet på att dina resonemang, reflektioner och slutsatser ska vara underbyggda. Detta innebär att du behöver referera och hänvisa till andra texters innehåll och tankar för att föra fram din ståndpunkt. Man ska dock undvika att när man skriver göra direkta citat av en annan text. Detta sker bara när det finns en särskild anledning, exempelvis att ett speciellt ordval eller en formulering ska lyftas fram för att senare kommenteras (se vidare under nästa rubrik). Ett referat kan förstås som en förkortad och koncentrerad version av en text eller redogörelse som skall förhålla sig neutral till ursprungstexten. Referat skiljer sig från citat då det inte ordagrant återger något utan istället omformulerar, om än utan att förändra ursprungstextens mening och betydelse.
3 När man skriver ett referat eller använder sig av andra texter finns det flera nödvändiga punkter att beakta. Det är t.ex. angeläget att man som skribent inte framställer författarens tankar som sina egna. Det är mycket viktigt att visa vad som är just referat och vad som är skribentens egna tolkningar och resonemang. Exempel 1): Var fjärde gymnasieelev i Gävle lämnar skolan med ofullständiga betyg. Att skriva så ger intryck av att skribenten själv har kommit fram till detta. Istället bör det tydligt visas att det är ett referat. Det kan se ut på följande sätt: Enligt Gefle Dagblad lämnar var fjärde gymnasieelev i Gävle skolan med ofullständiga betyg. Exempel 2): En skolas rykte, socioekonomiska och etniska elevsammansättning samt geografiska placering, har betydelse när elever och föräldrar väljer skola. Här måste det framgå att påståendet grundar sig på Jenny Kallstenius text om det fria skolvalets konsekvenser. Det kan se ut på följande sätt: Kallstenius menar att en skolas rykte, socioekonomiska och etniska elevsammansättning samt geografiska placering, har betydelse när elever och föräldrar väljer skola. Det finns en mängd markörer som enkelt visar att man refererar och hänvisar till en annan text eller författare. Det är således av betydelse att du i den löpande brödtexten gör öppna hänvisningar genom att använda dig av fraser eller uttryck för att markera vem det är som talar i texten, om det är du eller en annan författare. Exempel på sådana markörer är: (Författarens namn exempelvis:) Kallstenius menar att.... lyfter fram framhäver diskuterar visar att poängterar hävdar att fokuserar på pekar på påstår att Eller Enligt författaren Detta är enkla grepp för att tydligt markera vad som är referat och på så sätt dra gränsen mellan ursprungstexten och skribentens egna tolkningar och reflektioner eller kommentarer. Vidare är det viktigt att man som skribent inte enbart upprepar det som man läst utan att man med egna ord omformar det utifrån den egna textens intention. Det som återges skall tjäna textens syften och därmed fogas in i det som är innehållet i den text man själv skriver. Detta sker inte automatiskt utan kräver en aktiv insats där skribenten knyter ihop sin text. Jag-form I akademisk text har traditionen varit att efterfråga en mer opersonlig stil och opersonligt ordval för att förstärka saklighet och objektivitet vilket inte så sällan uteslutit bruket av jag-formen. Numera uppmanas studenter allt oftare att förutom sina referenser och hänvisningar till kurslitteraturens författare, även använda jag-form. Detta gör det enklare
4 för dig att tydliggöra för bedömande lärare när du för fram dina egna analyser och slutsatser. Det är således att rekommendera att vid sådana tillfällen och passager i din text, använda dig av jag-formen. Du kan till exempel skriva: - Med utgångspunkt från författare x resonemang, menar jag att.. - Utifrån det ovan sagda drar jag slutsatsen att... - På grundval av den samlade analysen hävdar jag... - De konsekvenser som jag utifrån ovan anförda resonemang kan se... Såvida det inte är dina egna personliga åsikter och uppfattningar som efterfrågas, så ska du aldrig tala i termer av Jag tycker.... Dina personliga åsikter är nämligen inte betygsmässigt bedömningsbara, om de inte är underbyggda i enlighet med det ovanstående, dvs. har en tydlig koppling till kursens litteratur och teorier. Ett allför flitigt och lösryckt tyckande hit och dit kan lätt ge läraren intryck av att dina kurs- och litteraturrelaterade kunskaper brister. Citera Med citat menas ordagrann återgivning av vad någon har skrivit eller sagt. Ett citat kan bestå av långa eller korta meningar, men även av enstaka eller några få ord. Alla citat oavsett längd måste återges ordagrant, i enlighet med originalet, och inga förändringar får göras, inte ens stavfel ska rättas. Citat är lämpliga att använda då syftet är att förmedla en specifik andemening och när det finns en särskild anledning, exempelvis att ett speciellt ordval eller en formulering ska lyftas fram för att senare kommenteras. De ska alltså användas sparsamt. Oavsett när man citerar krävs en inledande eller efterföljande förklaring eller tolkning som tydliggör uttalandet. Citat förklarar inte sig själva, och det åligger inte läsaren att spekulera i vad skribenten vill säga med sitt citerande. Ett citat som är kortare än två rader ska skrivas i brödtexten och enligt exemplet nedan, avskiljas från den egna texten genom ett kolon och markeras med citattecken. Om det handlar om en mening som slutar med punkt ska punkten ligga innan citattecknet. Hänvisningen skall, som i exemplet nedan, stå direkt efter citatet: Exempel 1): Kaveh poängterar i sina kommentarer till akademiskt skrivande nödvändigheten med att in i minsta detalj återge alla citat ordagrant och i enlighet med originalet. Han ger följande exempel: Om du kursiverar ett ord eller en mening bör du påpeka detta genom att i noten anmärka att det är din kursivering. Görs inte detta antas källtexten innehålla kursivering. (Kaveh, 2011, not 6, s. 5, min kursiv.). Om det handlar om ofullständiga meningar eller ett eller några ord ska dessa placeras inom citattecken. Finns det ett citat i den mening du citerar bör du, runt just detta citat, ändra dubbelcitattecknet till enkelcitattecken. Om citatet är längre än två rader ska det formas som ett enskilt utdrag eller blockcitat. Blockcitat skrivs utan citattecken och bör skrivas med en teckenstorlek mindre. Enligt exemplet nedan bryts de ut ur den vanliga texten och placeras med visst avstånd både från föregående och efterkommande text och från vänster- och högermarginalen.
5 Hänvisningen skall som i exemplet nedan, stå direkt efter citatet: Exempel 2): Johansson diskuterar i en epilog konsekvenserna av 1927 års läroverksreform: Skolreformen 1927 var i en bemärkelse en jämlikhetsreform, men systemet med flick- och gossläroverk byggde på och bevarade trots allt föreställningen om att män och kvinnor i grundläggande avseenden är olika och därför inte heller riktigt jämlika. (Johansson, 2000, s. 349) I Johanssons analys blir det möjligt att (här följer sedan en förtydligande tolkning av citatet, och förklaring till vad skribenten vill ha sagt med det valda citatet). Citat i citat När ett citat innehåller ett annat citat ska det inre citatet markeras med apostrofer (enkla citattecken). I ett utdrag/blockcitat ska citattecknet på det inre citatet vara kvar. Borttagna ord eller meningar i citat Vill du korta ner ett citat så ska de borttagna orden markeras genom klamrar (hakparenteser med tre punkter). [ ]. Handlar det om några meningar så ska det markeras genom klamrar (hakparenteser med tre tankestreck) [---]. Referenssystem och källhänvisningar När man refererar och hänvisar till andra texters innehåll och tankar behöver man använda sig av ett s.k. referenssystem. Bland de accepterade referenssystemen finns det två som dominerar inom humaniora och samhällsvetenskaplig forskning: Harvardsystemet och Oxfordsystemet. Dessa erbjuder organiserade sätt att föra in källhänvisningar i löpande brödtext. I båda systemen kompletteras referenserna i brödtexten med en fullständig referens- eller litteraturlista i slutet av texten. Vilket referenssystem du än väljer så är det viktigaste att du alltid är tydlig med vem som talar i texten. Harvardsystemet Grunden i Harvardssystemet är att man inom parantes markerar källorna i den löpande brödtexten. Man brukar också kalla det för parentessystemet eller för författare-årtal-systemet. Detta eftersom man i referensparentesen anger författare, årtal och sida, medan övrig information placeras i källförteckningen i slutet av dokumentet. Det bör dock påpekas att det inte finns en absolut enhetlig form för detta system och därför kan det förekomma små variationer. Till exempel kan man i Harvardsystemet stöta på olika former av referensparenteser: (Persson 1992, 12.) eller (Persson, 1992: 12) eller (Persson 1992, s. 12). Dessa skillnader är oväsentliga; det viktigaste, återigen, är att vara konsekvent och inte blanda ihop olika variationer. Fördelen med detta system är att referensen snabbt uppfattas av läsaren, nackdelen är att den löpande texten tyngs av referenserna, särskilt när det handlar om flera författare och referenserna blir långa. Referens (namn och årtal) ska anges i slutet av den mening där man för första gången använder sig av referensen, inte sist i ett stycke där hela stycket använder sig av samma referens. I den löpande texten anges författare till kapitel (i antologier), till böcker, forskningsrapporter, tidskrifter och tidningar samt det årtal då boken/rapporten/tidskriften är utgiven. Författare kan antingen nämnas i texten med
6 årtalet inom parentes, eller bara refereras till i en parentes. Sidnummer anges numera även när man refererar, och inte enbart när man citerar. I en examinationsuppgift är det viktigt för den examinerande läraren att se vad i litteraturen som avses. Exempel 1): Som Granberg och Ohlsson (2014, s.84) skriver Den lärande organisationen (Granberg & Ohlsson, 2014, s.84) Antologier Om en text man refererar till utgör en artikel som ingår i en bok med flera artiklar, kallas denna bok för en antologi (samling av texter av olika författare). Antologikapitel ska i brödtexten refereras till genom att ange kapitlets författare, om det inte är så att man verkligen avser hela boken, vilket inte är så vanligt. I referenslistan anges även namnet på den eller de personer som har redigerat och sammanställt artiklarna till en bok. Detta ska framgå av sättet att ange referensen på. Namnet/namnen på redaktörerna efterföljs av (red.). På engelska heter motsvarigheten (ed.) för en person och (eds.) om det gäller flera personer som ansvarar för antologin. Exempel 2): Referens till ett kapitel i en antologi. I brödtexten: (Granström, 2007) I referenslistan: Granström, K. (2007). Ledarskap i klassrummet. I: K. Granström (red.), Forskning om lärares arbete i klassrummet. Forskning i fokus, nr 33, s. 13-32. Stockholm: Skolverket. (I ovanstående fall är alltså artikelförfattaren även redaktör för hela antologin.) Om det finns fler än två författare till en text, är det brukligt att bara ange den som står nämnd först som författare och därefter skriva m.fl. på svenska och et.al. på engelska. Exempel 3): Referens till ett kapitel med flera författare i en antologi med flera redaktörer. I brödtexten: (Weiner et.al., 1997) I referenslistan: Weiner, G., et.al. (1997). Is the future female? Female success, male disadvantage, and changing gender patterns in education. In A. H. Halsey et.al. (eds.), Education, Culture, Economy and Society (pp 620-630). Oxford: Oxford University Press. Web-sidor Referenser till web-sidor ska bara ange huvudadressen till hemsidan, inte hela länken till en undersida på denna hemsida eftersom sådana ständigt ändras. Du skriver således huvudadressen samt den dag då hemsidan konsulterades för referensen: Exempel 4): www.dn.se, 14 februari 2011. Ibid Om en referens görs till samma källa på varandra följande gånger, dvs. utan att en annan referens kommer emellan, är det brukligt att bara skriva förkortningen Ibid. för det latinska Ibidem (detsamma), samt sidangivelse.
7 Exempel 5): (Ibid., s. 139) Vid referens till primärlitteratur hänvisas till författare vars originaltexter man inte har läst, utan som man har läst om i t.ex. kurslitteratur, denna är då sekundärlitteratur. När man refererar till sådana så ska även det göras på ett speciellt sätt. I den löpande texten: Exempel 6): Bion (1961, refererad i Granström, 2006, s.61) har utvecklat en teori om I referenslistan ska inte Bion finnas med utan bara Granström, på vanligt sätt: Granström, K. (2006). Dynamik i arbetsgrupper. Lund: Studentlitteratur. Oxfordsystemet Oxfords referenssystem kallas även för fotnotsystemet. Detta betyder att du inte ska skriva hänvisningarna i brödtexten inom parantes. Det kan dock förekomma att man av stilistiska skäl väljer att nämna en bok eller andra bibliografiska uppgifter i brödtexten. Med hjälp av Oxfordsystemet sker referenser och hänvisningar i form av numrerade fotnoter. Den numrerade notreferensen i den löpande brödtexten motsvaras av en numrerad not som sätts antingen på varje sidas nedre del under den löpande texten (fotnoter) eller samlade i slutet av text (slutnoter). Fördelen med Oxfordsystemet är att den löpande texten inte tyngs av ibland långa referenser. Notsystemet gör det även möjligt att skriva in annan information i noten än rena källhänvisningar, såsom sakupplysningar och kommentarer som är av intresse. En bra regel är dock att inte skriva för mycket i noterna. Man bör därför alltid överväga om synpunkter som placerats i notapparaten inte hellre borde arbetas in i huvudtexten eller helt enkelt utgå. Nackdelen med notsystemet är att läsaren måste flytta blicken ned till sidans nedre del alt. textens slut, för att se referensen. I ett notsystem är det viktigt att du vid första hänvisningen/omnämnandet skriver ut den fullständiga bibliografiska uppgiften i notens textruta, dvs. författarens för- och efternamn, utgivningsår (inom parentes), bokens titel (som alltid kursiveras), ev. upplaga om det finns flera, förlagsort och förlag, sist sidhänvisning. Parallellt med infogandet av noter, bör du i den löpande brödtexten samtidigt göra öppna hänvisningar genom att använda dig av fraser eller uttryck för att markera vem det är som talar i texten, om det är du själv eller en annan författare. Förslag på sådana markörer har du fått under avsnittet Referera ovan. Fotnotens placering En fotnot sätts i slutet av meningen, och efter den punkt som avslutar meningen. Om referensen gäller en sakuppgift i en mening, sätts den direkt efter denna menings slut. Om referensen gäller ett helt stycke med flera meningar, ska fotnoten med referensen sättas efter den sista meningen, innan ett annat resonemang tar vid eller innan dina egna kommentarer tar vid. Fotnoter sätts bara i mycket sällsynta undantag inne i en mening efter ett ord. Detta sker bara om just det ord eller den mindre del av meningen som fotnoten sätts efter kommenteras, och om det framstår som viktigt att undvika att fotnoten kan uppfattas gälla hela innehållet i meningen som helhet. Källreferensens utformning i fotnoten första gången Hur en referens utformas i en fotnot beror på om det är första gången eller inte en källa nämns. Första gången detta sker ska referensen vara fullständig och innehålla samma information som återfinns i litteratur- eller referenslistan i slutet. En referens till
8 självständiga publikationer, exempelvis böcker, ska ha nedanstående form när de förekommer i fotnoter: först förnamnet, sedan efternamnet, tryckåret, därefter titeln i kursiv, sedan tryckorten, sedan förlaget och samt sist sidan eller sidorna du hänvisar till. Observera att det vanligaste är att i fotnoten sätta förnamn först och därefter efternamn, i motsats till i litteratur- eller referenslistan, som jag återkommer till längre fram i detta kompendium. Exempel 1): Förstagångs referens till en bok: Søren Christensen m.fl. (2014). Makt, beslut och ledarskap: märkbar och obemärkt makt. Lund: Studentlitteratur, s. 49. Tidskrifter och tidningar Med självständiga publikationer avses här också tidskrifter eller tidningar. Referenser till artiklar i tidskrifter ska ha nedanstående form: Exempel 2): Förstagångs referens till artikel i en tidskrift: Marie Nordberg (2004). Kvinnlig maskulinitet och manlig femininitet en möjlighet att överskrida könsdikotomin? Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1-2, 47-65. Med andra ord: författarnamn med förnamnet först, årtal, sedan titeln på artikeln, därefter det fullständiga namnet på tidskriften som artikeln är publicerad i, sedan numret på tidskriften och sist sidhänvisningarna som omfattar första - sista sidan på artikeln. Observera här att det är namnet på tidskriften som kursiveras inte namnet på artikeln. En referens till en tidningsartikel innehåller andra uppgifter där även det datum då tidningen kom ut ska anges. Exempel 3): Martin Ingvar (2015). Betygsfrågan tillmäts alldeles för stor vikt. Dagens Nyheter 19 januari. Antologier Om en text man refererar till utgör en artikel som ingår i en bok med flera artiklar, kallas denna bok för en antologi (samling av texter av olika författare). Istället för författare anges då namnet på den eller de personer som har redigerat och sammanställt artiklarna till en bok. Detta ska framgå av sättet att ange referensen på. Namnet/namnen på redaktörerna efterföljs av (red.). På engelska heter motsvarigheten (ed.) för en person och (eds.) om det gäller flera personer som ansvarar för antologin. Exempel 4): Förstagångs referens till artikel i en antologi: Kjell Granström (2007). Ledarskap i klassrummet, i Kjell Granström (red.), Forskning om lärares arbete i klassrummet. Forskning i fokus, nr 33. Stockholm: Skolverket, s. 13-32. I ovanstående fall är alltså artikelförfattaren även redaktör för hela antologin. Om det finns fler än två författare till en text, är det brukligt att bara ange den som står nämnd först som författare och därefter skriva m.fl. (med flera). Exempel 5): Förstagångs referens till artikel (med flera författare) i antologi (med flera redaktörer):
9 Gaby Weiner m.fl., (1997). Is the future female? Female success, male disadvantage, and changing gender patterns in education, i A. H. Halsey m.fl. (eds.), Education, Culture, Economy and Society. Oxford: Oxford University Press, s. 620-30. Web-sidor Referenser till web-sidor ska bara ange huvudadressen till hemsidan, inte hela länken till en undersida på denna hemsida eftersom sådana ständigt ändras. Du skriver således huvudadressen samt den dag då hemsidan konsulterades för referensen: Exempel 6): www.dn.se, 18 februari 2014. Källreferensens utformning i fotnoten andra gången Det är således vid ett enda tillfälle i en text som du skriver ut den fullständiga bibliografiska uppgiften i notens textruta. När du andra gången i din text refererar till en källa, behöver denna referens inte vara lika utförlig och inte innehålla all tidigare information. Om en referens görs till samma källa på varandra följande gånger, dvs. utan att en annan referens kommer emellan, är det brukligt att bara skriva förkortningen Ibid. för det latinska Ibidem (detsamma), samt sidangivelse: Exempel 7): Ibid., s. 139. Om andra referenser kommit emellan den fullständigt utskrivna referensen anges författarnamn och sidhänvisning. Refererar du i ditt arbete till flera texter av samma författare, måste du dock även ange titeln på den text du hänvisar till, men eventuella undertitlar kan utelämnas: Exempel 8): Christensen m.fl., s. 139 alt. Christensen m.fl., Makt, beslut och ledarskap: märkbar och obemärkt makt, s. 67. Referenslista I slutet av din text ska du göra en lista på alla dina referenser. I denna ska alla de referenser som används i texten finnas förtecknade i stigande bokstavsordning, från a till ö. Även om en referens används flera gånger i den löpande texten så finns den bara en gång i referenslistan. Ev. sidnummer som angetts vid referenserna i den löpande texten ska inte finnas med i referenslistan. Varje antologikapitel som refereras till ska finnas med i referenslistan. För examensarbeten och uppsatser på högre nivåer brukar tryckta källor skiljas från otryckta, i övriga fall räcker det med att sammanställa alla källor i en alfabetiskt ordnad lista utifrån efternamnet på de författare eller det första efternamnet om författarna är flera än en. För källor som inte har en författare, t.ex. en tidning (om det gäller en nyhetsartikel, men inte för t.ex. en debattartikel där författaren är viktig), anges bara tidningens namn (t.ex. DN). För publikationer som utges av institutioner av något slag, t.ex. Skolverket, anges namnet på institutionen som författare. Exempel på en referenslista byggd på ovanstående exempel är följande:
10 Christensen, S., Daugaard Jensen P. E., & Lindkvist, L. (2014). Makt, beslut och ledarskap: märkbar och obemärkt makt. Lund: Studentlitteratur. Granberg, O. & Ohlsson, J. (2014). Från lärandets loopar till lärande organisationer. 4:e upplagan. Lund: Studentlitteratur. Granström, K. (2006). Dynamik i arbetsgrupper. Lund: Studentlitteratur. Granström, K. (2007). Ledarskap i klassrummet. I K. Granström (red.), Forskning om lärares arbete i klassrummet. Forskning i fokus, nr 33, s. 13-32. Stockholm: Skolverket. Johansson, U. (2000). Normalitet, kön och klass. Liv och lärande i svenska läroverk 1927-1960. www.books-on-demand. Kaveh, S. (2011). Krav på akribi. Kompendium, Stockholms universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik. Nordberg, M. (2004). Kvinnlig maskulinitet och manlig femininitet en möjlighet att överskrida könsdikotomin? Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1-2, s. 47-65. Richardson, G. (2010). Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu. Åttonde reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur. Weiner, G., et.al. (1997). Is the future female? Female success, male disadvantage, and changing gender patterns in education. In A. H. Halsey et.al. (eds.), Education, Culture, Economy and Society (pp 620-630). Oxford: Oxford University Press. www.dn.se, 14 februari 2011. Plagiera Ett exempel på plagiat är att ordagrant eller nästan ordagrant skriva av en text (detta innefattar även delar av en text och enstaka meningar) och inte ange varifrån den/detta kommer. Sådana texter kan exempelvis utgöras av kurslitteratur och/eller texter du funnit på nätet eller en studiekamrats hemtentamen. Plagiat betraktas som ett grundläggande brott, inte enbart mot en etablerad forskningssed, utan även mot ett allmänt förhållningssätt vad gäller egna och andras texter. Plagiat är fusk och blir alltid föremål för ett disciplinärende, som efter rektors beslut kan leda till avstängning från fortsatt utbildning under en tidsbegränsad period. Ett sådant beslut kan inte överklagas. Det är således mycket viktigt att du är noga med att hänvisa, referera, till dina källor på ett standardiserat sätt när du skriver en rapport, uppsats eller annan akademisk text. De viktigaste argumenten för det är: - Det skall klart framgå vilket underlag du har för dina tolkningar och påståenden. - Det skall klart framgå vad som är dina egna slutsatser och tankar och vad du har hämtat från andra. - Det skall vara lätt att hitta tillbaka till källan för den som vill läsa mera eller kontrollera dina uppgifter. Om du inte refererar korrekt riskerar du att bli misstänkt för plagiering d.v.s. att du presenterar andras resultat, slutsatser eller tankar som om de vore dina egna.