23 II. Tidsbild 2 4. SLUTET AV 1700-TALET. 4,1 Odalbyn Levar. Av en karta från 1766 framgår, att Levar var en av socknens, som då även omfattade nuvarande Bjurholms kommun samt en del av nuvarande Umeå kommun, 32 odalbyar. Det närbelägna Präst bordet markerades med, ett kors. (se bil 4) 4:2 Storskiftet. I den form jordbruket bedrivits fram till 1700-talet var det svårt att genomföra några förändringar. Eftersom alla hade del i all. slags marker blev enheterna små, och man tvingades till gemensam planläggning av sådd, skörd etc. För att komma ifrån detta och ge möjlighet för nytänkande föddes tanken på en radikal omfördelning av jorden. Varje bonde skulle helst ha ett samanhängande stycke mark. Initiativet var statens inte böndernas. (1) Det låg naturligtvis i statens intresse ur skattesynpunkt då som tidigare att få ett så högproduktivt jordbruk som möjligt. Storskiftet pågick under tiden 1780-1800. 1780 skiftades större delen av inägorna och 1792 de s k nyverkena, 1795 resten av inägorna och 17,09 skogsmarken. På hemmanet no 4 skedde en delning av inägorna 1794, och 1795 storskiftades hemmanet no 2. En delning av uppodlat land m m förrättades 1799. Fastställandet i rätten skedde i samtliga fall året efter lantmäteriförrättningen. (2) Storskifte av inägorna 1780. Byn bestod av fyra hemman, som skattade för 41 1/2 seland. Skattekraften hade ökat 2 1/2 gång sedan 1646 och var ungefår lika stor som 1550 (40 1/2 S). Ett av hemmanen drevs i sambruk. Den ene delägaren bodde i byn och den andre, en kronolänsman, i Olofsfors, där han också var bokhållare vid järnbruket. (3)
24 Åkern värderades enligt följande: 1 graden Ladubacken, Hemåkern och Sågåkern 2 Nyåkern (nr 3 på kartan s 22) 3 Skepsåkern (nr 4 på kartan s 22) 4 Väster om myran och Bergstycket Hemmanet no 1, 10 1/4 seland, tillhöriga ägor hade på kartan markerats med E, no om 11 1/4 seland med D, no 3 om 10 seland med C, no 4 om 6 2/3 seland med B och A, 3 1/3 seland. A tillhörde länsmannen. Fördelningen gjordes så att A och B fick den bit, som låg längst i norr i det första skiftet. Sedan följde C, D och E. I andra skiftet var ordningen den omvända. E fick den del som låg i Östra delen av Nyåkern, medan A och B hamnade i den västra. Skepsåkern fördelades så att C fick börja i öster, A och B därnäst, sedan D och sist E. I fjärde skiftet erhöll A och B delen uppe vid gårdarna. Resten av skiftet tillföll C, som också fick det som fanns söder om diket. D tilldelades området väster om Skepsåkern och E bergsstycket och det som var beläget nerom Nyåkern. Nyvärksmyran delades så att E fick den södra delen, och därefter kom i tur och ordning D, C och sist A och B. Var och en fick behålla sin Kålgård. Den som hade mindre kålgård än övriga fick åkermark som kompensation. "Sedan åkeren på ofvanstående sätt blev skiftadt, blev äfven Slåttern till dels mer eller mindre bördighet avsöndrad samt på var och en fördelt efter Byamännens Överenskommelse af Chartan med eftergående fördelning närmare inhämtas kan. Inägojorden graderades som följer: 1 o 2 Första gradens åker 3 2:a 4 3:e 5 4:e 6 Västra nyvärksamyren 7 Östra 8 1:a gradens slått 9 2:a 10 3:e 11 Lägdor (4) Den uppodlade marken var betydligt utökad sedan 1646 och sammanhängande, Varje bonde hade jord på 11 ställen.
25 Slåttermarkerna låg i stort sett runt åkermarken samt vid Levarbäckens nedre del. Bäcken mynnade då betydligt högre upp än nu i den s k Levarviken. Diken. Genom Skepsåkern, Nyvärksmyran och slåttermarkerna norr därom gick ett dräneringsdike, som mynnade i Levarbäcken. Ett kortare dike hade grävts i den Östra delen av inägorna. Hägnader. Runt byn gick en gärdsgård utom där berget var ett naturligt stängsel. Gårdstomterna och -gärdena vid gårdarna C, D och E omgavs helt av gärdsgård. Bebyggelse. Gårdarna var fyra till antalet. Gård B låg på samma plats som gård no 1 på 1646 års karta. Av gårdarna 2, 3 och 4 på denna karta hade en försvunnit, troligen den mellersta, och gård E hade samma läge som gård no 5. (bil 5) Fördelning av nyverken och gärdor 1792. "Nyverken och Gjerdor" utgjorde inalles 18 skiften. Sedan dessa fördelats, innehade de olika hemmanen jord enligt nedanstående uppställning. Tabell 4:1 Hemmanens jordinnehav 1792. Hemman no Litt Antal skiften Ha totalt ca 4 A 10 6 4 B 9 3 3 C 6 2,2 2 D 9 5,6 1 E 8 5,6 2 F 8 12,7 2 G 10 5,7 Gårdarnas totala jordinnehav var ca 40,5 ha. Dessutom hade man samfälld mark ca 46,7 ha. Denna utgjordes av "oduglige Backar uti dessa Nywärken och Gjerdor." (5) Under tiden från 1780 fram till 1792 hade hemmanet A et B = 4 och hemmanen 2 och 3 delats. Storskifte av skog. På Ångermanlands landsting i Boteå 1660 bestämdes, att en by endast fick slå under sig en halv mil åt alla håll av den an- 26
gränsande skogen. Längre bort skulle alla socknemän vara lika berättigade (sockenallmänning). En ny avvittringsbestämmelse kom 1762, och den tillämpades bl a i Nordmalings och Bjurholms socknar. Enligt den skulle laga rågångar, vilket i regel var genom urminnes hävd fastslagna gränser, respekteras när lantmätaren gick till verket för att avvittra kronans skogsallmänning runt byn. När rågång eller hävd inte kunde åberopas, skulle varje hemman tilldelas så mycket skog, att bonden kunde anses "fullsutten".(6) Författningen i Levar påbörjades hösten 1798, och skiftet fastställdes av rätten två år senare. Först kartlades berg, myrar, slåttermarker, inägor och sjöar. Kartan godkändes sedan några smärre myrar och berg införts. Kronolänsmannen, som på grund av tjänsteförrättning inte hade tillfälle att delta hoppades, att man skulle, kunna fatta' beslut om principer och fördelning i enighet och icke som hittils skjedt med split och trätor utdraga tiden, hvarigenom de kunna ådraga sig ännu vidlyftigare kostnader och besvär". Fördelningen skedde i full enighet, även om några inte var helt nöjda med resultatet. Ladutimmer, gärdsel och stör till stängsel kring slåttermarkerna skulle tas, där det var bäst och bekvämast. Berg och myrar skulle tillfalla skiftesägaren utan värdering. Jordägarna utom gästgivaren skulle fullgöra inhägnaderna enligt lantmäteriprotokollet av den 8 juni 1795. Det avbrända skogsområdet vid Rävabergsdikena värderades för 1/4 godhet jämfört med de övriga skogsmarken. Sedan var och en fått sina skiften, skulle gästgivaren få 200 timmer till ett nytt bostadshus, och dessa skulle tas ut efter vars och ens skattetal. Däremot avslogs en liknande begäran från en av byns Övriga delägare. Inte heller tog man hänsyn till ett förslag, där förslagsställaren krävde ersättning för den ved som huggits under året på ett skifte, om detta skulle tillfalla honom. Länsmannen däremot fick ersättning för den av byborna på hans skifte huggna veden. Den som fick skiftet vid Norrsjön, där timmer huggits, skulle få lika många stubbar från var och en i byn. Skogen skulle delas så att varje bonde fick fyra skiften. Bönderna bestämde själva skiftenas omfattning och fastställ-
27 de deras lägen på kartan. Lantmätaren antecknade gränserna, och hur mycket var och en skulle få i proportion till sitt skattetal. Man lottade om vars och ens läge i första skiftet. Sedan skulle man ha samma ordning i de Övriga. Fätået mellan åkerhägnaden och slåttermarkerna förblev samfälld mark. Det omfattade ca 4,6 ha. Ett område om ca 5 ha, där ingen skog fanns och där man ej räknade med någon framöver, då havssjön svämmade över, ansågs som tjänligt till betesland och tillföll skiftesägaren utan värdering. Onyttiga myrar, som endast dög till mulbete, tillföll skiftesägarna utan att åsättas något värde. Deras sammanlagda yta var ca 600 ha, De odugliga bergen upptog ungefär lika stor yta som de värdelösa myrarna och tillföll även de skiftesägarna. Man beräknade sjöarnas och tjärnarnas ytinnehåll till 60 ha. De förrblev samfällda, då fisketillgången var obetydlig. Byns totala areal var 5 108 td1 30 kpl eller ca 2 500 ha. Antalet bönder var nio, och de skattade tillsammans för 41 1/2 seland. Skogen, som utgjorde ca 1560 ha, gav en bonde med 5 5/8 seland ca 210 ha (två), innehavare skattande för 5 1/2 seland ca 190 ha (två), för 5 seland ca 185 ha (tre) och för 2 1 /2 seland ca 95 ha (två). Till dem, som fått sämre skogsskiften, utgick ersättning. Så fick t ex bonden på hemmanet G 100 lass gran- och tallved, 100 vanliga hustimmer samt 25 sågtimmertallar från fastigheten F, som skulle leverera 100 lass ved till bonden på hemmanet A. Tabell 4:2 Levar bys markinnehåll 1798 Ägoslag td1 kpl =ha (ca) Inägorna 267:8 132 Nya uppodlingar, torpargärden, 183:20 91 -gården, skogsslåtter med impediment Avsatt uppodlingsland, 66:28 33 tjänligt till slåttervall Skog 3159:18 1560 (Övrig mark) (700) 28 Hägnader. I samband med att en del oskiftad jord delades 1799, kom man överens om hur gärdsgårdarna skulle fördelas bönderna emellan. Man enades om att vad beträffar åkerhägnaden, ängshägnaden och gärdsgårdarna kring slåtterängarna få till stånd så få skiften som möjligt. För att undvika osämja, när ersättningen skulle ut, gjorde man en värdering av hagarna. Den nyaste eller bästa hagen värderades till en skilling, den sämre till nio runstycken och den sämsta, som måste repareras,till tre runstycken per famn. (8) Tomtmark. Gårdstomterna uppmättes
också. Den som hade en mindre tomt skulle ersättas. Som mall använde man den tomt, som var störst i förhållande till sitt skattetal. (9) Mark för virkesupplag. Ett samfällt område intill dammen, där sagen fanns, avsattes som upplagsplats för bräder. mark för väg. Man tog av mark för en åtta alnar bred väg ner till bäcken. (11) Gränser mot grannbyarna. Innan man påbörjade skiftet av skogen 1798 fastställdes gränserna mot grannbyarna slutgiltigt. Karta 4.2 Gränserna mot grannbyarna 1798.
29 Gränsen mot Bredvik. Karta 4.3 Gränsen mellan Levar och Bredvik 1895. Kopierad projicerad bild. Foto: Lantmäteriverket Gävle. Den gräns mot Bredvik, som fastställdes i rätten 1762, hade bredviksborna ändrat, varför levarborna hotade med stämning 18 år senare. Man enades om, att den tidigare fastställda gränsen skulle respekteras. 1798 företogs rörläggningen av gränsen. Rået gick från Brännmyrhällan, där Håknäs byaskog tillstötte, till Stora stenen norr om kyrkvägen, vägen mellan Levar och Bredvik, vid Bärmyrbron och därifrån till Boggskatan vid fjärden. Dessa tre punkter markerades med rösen. Boggskataröset fick no 1. Där restes ett femstenaröse 5 3/4 alnar (3,4m) i diameter och 2 alnar högt (1,2m). I detta röse lade man ner en häll 3 kvarter lång, 2 kvarter bred och 1 kvarter tjock (4,5 m * 0,3 m * 0,15 m), i vilken ett 2 kvarter (0,3 m) långt streck med ett kort tvärstreck för södra ändan mot havet höggs in. På hällen sattes hjärtestenen med näver emellan. Den var 7 kvarter hög, 3 kvarter bred och 1 1/2 kvarter lång (1 m * 0,45 * l 1/2 m). Den och de fyra sidstenarna murades in. Söder om röset 44 alnar (26m) närmare stranden höggs ett 1 7/8 kvarter (0,3m) långt streck med ett tvärstreck för sydändan in i en jordfast sten. Med en utliggare norr om röset markerades rålinjens sträckning till röse no 2, Stora stenen vid Bärmyrbron. Även här markerades linjens riktning mot röse no 1 med en utliggare. I protokollet anges stenarnas mått och utseende mycket noggrant.
30 På samma sätt anlades röse no 3 med markeringar för gränsernas riktning både mot Bredvik och mot Håknäs. (12) Gränsen mot Prästbordet. Med grannen på den västra sidan hade levarborna utkämpat en 132 ar lång strid om gränsen. Processen pågick från 1646 till 1778. Den gräns som då fastställdes, gick från rået på Hömyran till Larsgrubban på Östra sidan öm Prästbäcken, strax norr om Kustlandsvägen, och därifrån till Genskär. (13) Hösten 1778 gick man upp rågången och satte upp rösen. Hömyrhällan no 1 var norra ändmärket emot tillstötande LedusjÖ och Brattfors skogar och däremellan liggande Olofsfors bruksallmänning ( I dag Norrmark). Därifrån gick rået i rak linje fram till Larsgrubban strax norr om landsvägen med ett femstenaröse no 2. Där fick rået en svag brytning mot väster till råsten no 3, belägen vid stranden av Nordmalingsfjärden. I stenen sattes en rörtull. Det fjärde röset, ett femstenaröse fanns sedan 1733 på Genskärets västligaste udde. (14) Av handlingarna från 1832 framgår, att det fanns ett gammalt stängsel mellan Prästbordets och Levar bys åkrar. (15) Det finns all anledning anta, att detta sattes upp i samband med gränsdragningen 1778. Gränsen mot Brattfors. Efter en del diskussioner klarades också gränsen mot Brattfors ut. Den började vid Hömyrhällan, där Prästbordets och Olofsfors bruks skogar tillstötte, och gick därifrån till Milgran och sedan till Fålatjärnen. På grund av brist på lämpliga stenar för rösläggningen uppsköts den. (16) Gränsen mot Håknäs Gränsen mellan Levar och Håknäs, från Fålatjärnen, där Långed tillstötte, till Brännmyrhällan, fastställdes utan menings~ skiljaktigheter. (17) Vård av gränslinjerna. Man kom Överens med samtliga representanter för grannbyarna om att gränslinjerna skulle hållas öppna och därför kvistas vart tredje år. (18)
31 A. Vägar. Genom byn gick flera vägar. Viktigast av dem var kustlands vägen. Till den anslöt de s k kyrkvägarna från Gräsmyr - Brattfors och Järnäs - Bredvik. Inom byn fanns flera vägar. En gick söder om Nyåkern ner till bättplatsen vid Levarbäckens mynning. Den användes sä kert livligt under sommarhalvåret, då fisket gav ett vik tigt tillskott till mathållningen. Via den vägen kunde man nå skiftena på Levarbäckens sydsida. Från södra sidan av gårdsgärdet vid gården D gick en väg mellan Skepsåkern och Nyvärksmyran. Mellan båda dessa vägar fanns en väg söder om gården D. Vägar ledde också till Kvarnholmen och utmarkerna i byns östra del. 4.5 Befolkning. När storskiftet av inägorna genomfördes 1780 bodde fyra bönder, två torpare och en skräddare med familjer i byn. Den sammanlagda befolkningen uppgick 1784 till. 70 personer, 37 män och 33 kvinnor. Byns äldsta innevånare, en anka, var 76 år 1184. Fig 4.1 Befolkningspyramid för Levar by 1784 Källa: Husförhörslängd för Levar by 1775-84 Det yngsta befolkningsskiktet, 0-14 år var något mindre än det därpå, följande, 15-29 år. Åldersgruppen 60 år och däröver var något större än gruppen 45-59 år. I den äldsta gruppen fanns endast personer tillhörande den besuttna gruppen, ett tecken på att byn inte haft obesuttna inom sina gränser så länge.
32 Av de 27 barn, som föddes under perioden 1775-84, dog 9, 6 pojkar och 3 flickor. Ett barn var sju år vid dödsfallet, tre barn ett år och de Övriga spädbarn. (19) Den troliga orsaken till den höga barnadödligheten var den missväxt, som i slutet av 1770- talet drabbade landet under flera år. (20) I tre av de fyra bondefamiljerna ingick ett föräldrapar ur den äldre generationen och i den fjärde familjen bondens mor. Två bondefamiljer hade sex barn vardera, en fyra och den fjärde tre. I två av familjerna var ett av barnen fosterbarn ("styvbarn") Samtliga bondefamiljer hade tjänstefolk. En familj hade två drängar och två pigor. Med dem bestod hushållet av femton personer. Gästgivarefamiljen hade en dräng och hushållet totalt elva personer. I de två Övriga bondehushållen ingick tio respektive nio medlemmar, och i det förstnämnda fanns en dräng och en piga och i det andra två drängar. I byns två torparfamiljer fanns inga ur den äldre generationen, men i en av dem ingick en kvinna jämnåldrig med torparparet. Barnantalet uppgick till fem i den ena och fyra i den andra familjen. Ett av barnen var "styvbarn", barn till en svägerska bosatt i byn Öresund i Nordmalings socken. En av torparna var smed. I skräddarens hushåll om elva personer ingick förutom man, hustru och barn ytterligare fem vuxna, en svägerska från Vännäs, en dräng och dessutom ett par jämnårigt med skräddarparet. Mannen var fiskare och troligen bror med skräddaren, då han bar samma efternamn som denne. (21) Befolkningen Ökade med 20 personer fram till 1794, dvs med 28,5% och uppgick till 90 personer. (22) Tio år senare var siffran 100. (23). Ökningen berodde till stor del på inflyttning till byn framför allt av torparfamiljer.
33 Fig 4.2 Befolkningspyramid för Levar by 1794 Källa: Husförhörslängd för Levar by 1785-94 Även 1794 var åldersgruppen 15-29 år större än den i åldern 0-14 år. 1784 var pojkarna betydligt fler än flickorna. Nu var förhållandet det omvända. Den äldsta åldersgruppen var den minsta. Andelen obesuttna hade ökat markant. 4.6 Byordningen. I byordningen fanns en rad regler, som var nödvändiga för att freda den åkerjord man hade. Skörden blev inte större än att varje åverkan på den växande grödan var till förfång. Ingen fick släppa kreaturen på samfälld åker utan tillstånd från markägarna i byn. Brott mot denna regel straffades för utom enligt allmän lag också med böter, 24 Sk till byakassan. Samma bötesbelopp pliktade den som inte skötte dikning, stängning och renhuggning av rå mot granne. Det var sommartid förbjudet att tjudra, hålla eller på annat sätt släppa något kreatur, varken häst, ko, får, get, svin, kalv, höns eller annat kreatur inom åkerhägnaden. Var och en hade sin hage att släppa djuren i Skulle någon utan samfäll da grannars (jordägarna) tillåtelse släppa främmande kreatur inom åkerhägnaden eller annan samfälld betesmark, fick denne böta enligt allmän lag och dessutom 2 Rdr till byakassan. Det var heller inte tillåtet att i annans skog ta timmer, ved, näver, lövtäkt, mossa eller ved eller vad helst skogen producerade. (24) Att det förekom brott mot dessa regler visar domstolsprotokollen. I Levar fanns gästgiveri och både från Ava och Ängersjö, de
34 närmaste skjutsställena, kom hästskjutsar med resande. Det var inte ovanligt, att dessa hästar släpptes utan tillstånd inom åkerhägnaden. (25) Geten var ett illa tålt djur, och flera gånger förbjöds hållandet av detta djur, sedan bönderna vänt sig till rätten. Man skulle kunna tro, att det endast var torparna som hade getter, men bl a fänriken, som bodde i byn, blev instämd till tinget för att ha trotsat detta förbud. (26) Industriell verksamhet. såg. Levarbäcken var av stor betydelse för levarborna. Där hade man anlagt en såg och där hade man sina kvarnar. Den 22 nov 1792 hade byamännen erhållit tillstånd att ifrån sin skatteskog ta ut timmer för att för avsalu såga 10 tolfter, dvs 120 st "gode hwalfbottne bräder" vid sin grovbladiga Ag i Levarbäcken. I skrivelsen till Konungens Befallningshavande beskrevs sågens läge synnerligen noggrant:" i wästra Norrlands län, Ångermanlands Fögderi, Nordmalings socken, 17 1/2 mil ifrån stapelstaden Hernösand i berörde län, 6 mil från stapelstaden Umeå i Westerbotten, 112 mil från närmaste Järnbruk, Olofsfors, 1/8 mil till socknekyrkan och 1/4 mil till lastageplatsen Notholmen samt strax bredvid byn uti dess åkerland". Dammens längd angavs till 50 alnar och dess bredd till 5 1/4 alnar, ca 30m - 3m. Den användes även till tullkvarnen. Sågrännan var 30 alnar lång (ca 18m) och 4 alnar bred (ca 2,4m), skålrännan 5 alnar (ca 3m), vattenhjulet 3 1/2 alnar (ca 2m) J diameter och åtdragningshjulet 2 1/2 (ca 1,5m) i diameter. Såghuset beläget vid dammens södra sida var nyligen utbyggt. Det var 21 1/2 alnar (ca 13m) långt och 9 1/2 alnar (ca 51.6m) brett, ifrån foten till botten 5 alnar (ca 3m) och till väggbandet 4 1/4 alnar (ca 2,5m) Timret rullades in på en brygga från fasta marken. Efter snöfattiga vintrar var det svårt att kunna såga, då vattentillgången blev otillräcklig. Skogen var av dålig kvalitet, och marken stenbunden med berg i dagen. Det var över huvud taget svårt att få fram timmer, som skulle duga till avsalu. Man tvingades att för det mesta använda grantimmer. (27)
35 Det var tydligen ont om god tallskog. Tillverkningen var dessutom förbunden med höga kostnader. Timret måste fraktas 3/4 till 1 mil, såghuset underhållas och bräderna forslas 1/4 mil efter landsvägen till lastageplatsen. Bönderna anhöll på grund av ovan beskrivna omständigheter om lägsta möjliga skatt. Skatteläggningsnämnden tog hänsyn till de anförda skälen och påförde byn en skatt av 1/3 tolft årligen. Skatten (3%) kunde erläggas in natura. Sågen ägdes av en byggmästare. (28) Kvarnar. Tullkvarnen, för vilken man använde sig av samma damm som för sågen, uppfördes 1789. Den i byn bosatte byggmästaren fick då tillstånd att bygga den på mark han kontrakterat av Levar Byamän. Kvarnen hade två stenar. Vid skattläggningen skrevs ett kontrakt mellan kvarnägaren och jordägarna, vilket innebar, att de tillsammans tullfritt skulle få 60-80 tunnor säd malda per år. Längre ner i bäcken fanns åtminstone en skvaltkvarn för privat i Nygärdesforsen. (29) Skeppsvarv. Bland de skeppsvarv, som fanns på den ångermanländska kusten på 1700-talet var Nordmalings skeppsvarv, beläget på Levarflasen utanför Levarbäckens mynning. Det finns inga uppgifter om ägare och kapacitet, men 1785 skulle ett segelfartyg, en haxe, ha byggts. Fartyget döptes till Vandringsman. 4.8 Sammanfattning. När Storskiftet genomförts, hade byn de gränser den har i dag. Uppodlingsarbetet fortsatte, för befolkningen var i stort sett helt beroende av vad jorden gav. Skogen betraktades som tämligen värdelös. Fisket gav ett gott tillskott till kosthållet. Det förekom en viss industriell verksamhet, såg, kvarnar och varv. Byns befolkning ökade under perioden 1784-1804 med 43%, från 70 till 100. 1780 hade byn fem hemmansägare och 1800 nio. De första hemmansklyvningarna hade kommit till stånd. Antalet torpare ökade.
36 NotfÖrteckning till kap 4 1. Sporrong: Jordbruk och landskapsbild s 40 2. Lantmäteriverket: Lantmäteriförteckning Z 20:30 3. Husförhörslängd för Olofsfors 1775-84 4. Lantmäteriverket: Storskifteshandlingar för Levar by 1780 5. Levar by: Handlingar av juridisk natur 1762-1825 6. Hembygdsboken s 221 ff 7. Levar by. Handlingar av juridisk natur s 64 ff 8. Ibid s 49 9. Ibid samma sida 10. Ibid samma sida 11. Ibid samma sida 12. Ibid s 44 ff 13. Lundberg: Nordmalings Vallen s 31 ff 14. Levar by: Handlingar av juridisk natur 1762-1825 s 21 ff 15. Ibid 1826 1865 s 5 ff 16. Ibid 1762 1825 s 21 ff 17. Ibid s 64 ff 18. Ibid samma sidor 19. Husförhörslängd för Levar 1775-1784 20. Gustafsson - Holdar: På jakt efter en hembygd s 98 21. Husförhörslängd för, Levar 1775-1784 22. Ibid 1785-1794 23. Ibid 1794-1804 24. Levar by. Handlingar av juridisk natur 1762-1825 s 79 25. Ibid s 82 26. Ibid s 82 f 27. Ibid s 24 ff 28. Ibid samma sidor 29. Ibid s 88 30. Lundberg: Från flydda tider. 17