Vägledning GRÖNATAKHANDBOKEN

Vägledning GRÖNATAKHANDBOKEN

Kvalitetssäkrade systemlösningar för gröna anläggningar/tak på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage MEDVERKANDE Carl-Magnus Capener, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut AB Anna Petterson Skog, SWECO Tobias Emilsson, SLU Sveriges Lantbruksuniversitet Jonatan Malmberg, SGRI Scandinavian Green Roof Institute Tove Jägerhök, WHITE arkitekter Ylva Edwards, CBI Betonginstitutet Hans Månsson, Icopal AB Grafisk form: Patrik Granqvist, Yellon

FÖRORD I allt större omfattning föreskrivs idag miljöstadsdelar med gröna lösningar som kan öka den biologiska mångfalden, möta klimatförändringar och till och med skapa mötesplatser för rekreation. Byggherrar åläggs därmed helt enkelt att bygga med gröna anläggningar på betongbjälklag, såsom gröna hustak, gröna terrasser, gröna innergårdar och gröna hela stadsdelar. En hel del kunskap har tidigare saknats och konsekvenserna har därför kunnat bli förödande. Denna vägledning är ett delresultat av Vinnovaprojektet Kvalitetssäkrade systemlösningar för grönaanläggningar/tak på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage. Vinnovaprojektet tillhör utlysningen och programmet Hållbara Attraktiva Städer. Projektet har tagit fram följande publikationer: Grönatakhandboken Vägledning Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt Rapport Arbetsprocessen Projektet har mött upp det stora behov som finns av riktlinjer och vägledningar för svenska gröna tak och anläggningar på betongbjälklag och har genomförts inom Vinnovautlysningen Utmaningsdriven Innovation UDI Hållbara städer och fokuserar på ett helhetstänk med nolltolerans mot läckage. Utmaningen ligger i att lösa de problem som finns kring kvalitetssäkring av gröna anläggningar genom tvärvetenskaplig transektoriell samverkan. Projektet har lett fram till ny kunskap, handböcker kring tätskikt och gröna anläggningar samt denna vägledning. Projektets konsortium har utvecklas till en viktig kunskaps- och erfarenhetsorganisation och genom projektets resultat kan en beställare känna större trygghet i samband med en upphandling av gröna tak vilket resulterar i säkrare anläggningar. Denna vägledning är avsedd att användas som information och stöd i samband med anläggande av gröna takkonstruktioner; från projektering till installation och underhåll. Huvudsakligt fokus ligger dock på projektering. Tillsammans med de handböcker, checklistor, samt litteratur som detta dokument hänvisar till så ges en god bild av hur gröna anläggningar kan utföras och kvalitetssäkras men det kommer finnas särskilda fall där ytterligare överväganden behöver göras och expertis kopplas in. Perenn och gräsplantering på Emporia, Malmö. (Foto: SGRI)

INNEHÅLL Introduktion 1 Syfte och avsedd användning 2 Läsanvisningar 2 1 Introduktion till arbetsprocessen och kravställande 2 2 Utformning idé- och programskede 3 3 Projektering 3 4 Byggskedet 3 5 Drift och underhåll 3 Avgränsningar 3 Tillkännagivanden 3 Gröna tak 4 Fördelar och eventuella risker med gröna tak 4 Biodiversitet 4 Dagvattenhantering 4 Resiliens mot klimatförändringar och urbana värmeöar 5 Ytterligare fördelar som ofta lyfts med gröna tak 5 Teknisk vägledning 7 1 Arbetsprocessen och kravställande 8 1.1 Lagstiftning, byggregler, branschregler, projektspecifika krav och monteringsanvisningar 9 1.2 Ekosystemtjänster och miljöklassningssystem 10 Miljöklassning 11 Grönytefaktor (GYF) 13 2 Utformning idé- och programskede 14 2.1 Platsanalys och förutsättningar 14 2.1.1 Klimatfaktorer 14 2.1.2 Laster på byggnadskonstruktioner 15 2.1.3 Dränering 15 2.1.4 Befintlig byggnadskonstruktion 15 2.1.5 Tillgänglighet 15 2.1.6 Närliggande vegetation 16 2.2 Kravställningar för fuktsäkerhetsaspekter 16 3 Projektering 18 3.1 Projektering av överbyggnad 18 3.1.1 Vegetation 18 3.1.2 Substrat 19 3.1.3 Växtbädd 21 3.1.4 Laster 21 3.1.5 Bevattning 26 3.1.6 Dränering 26 3.1.7 Avvattning 27 3.1.8 Rotspärr 29 3.1.9 Brandsäkerhet 30 3.2 Projektering av betong, isolering och tätskikt 31 3.2.1 Bjälklag och lutningar 31 3.2.2 Konstruktionstyper 31 3.2.3 Tätskiktssystem 34 3.2.4 Avvattning och avvattningsanordningar 35 3.2.5 Takbrunnar 35 3.2.6 Skyddsanordningar 36 3.2.7 Solcellsanläggningar 36 3.2.8 Plåt 36 3.2.9 Takbeklädnad, inredning och brandkrav 37 3.3 Kravställningar för fuktsäkerhetsaspekter 37 4 Byggskedet 39 4.1 Förberedande arbeten Betong, Isolering och Tätskikt 39 4.2 Avslutande arbete vid installation av vattentätande skikt 43 4.3 Installation av rotskydd/ dräneringslager/mattor 43 4.4 Dränering/avvattning 43 4.5 Installation av substrat 43 4.6 Etablering av vegetation/växtbädd 44 4.7 Kravställningar för fuktsäkerhetsaspekter 45 5 Drift och underhåll 46 5.1 Tillsyn och skötsel av vegetation 46 5.2 Skötsel och underhåll av bevattningssystem 48 5.3 Tillsyns- och underhållsåtgärder tätskikt/avvattning 48 Drift- och underhållsanvisning för inbyggda (dolda) tätskikt 48 5.4 Kravställningar för fuktsäkerhetsaspekter 49 6 Begreppsförklaring 51

INTRODUKTION Dagens vision om morgondagens stad är att den blir både tät och grön vilket i sig kan vara motsägelsefullt. Genom att bygga våra hittills relativt glesa svenska städer inåt kan fler människor få plats i attraktiva storstadsområden samtidigt som trycket minskar på närliggande jordbruks-, natur- eller park- och rekreationsmark. I den täta staden kan transporter och infrastruktur fungera effektivt och här finns ett tillräckligt stort underlag för arbetstillfällen, kultur och stimulerande stadsliv. Samtidigt byggs värdefulla rekreationsområden bort, mark som kan fungera som lunga och som renar och fördröjer dagvattnet. För att lösa detta problem läggs mycket fokus på gröna tak i olika politiska sammanhang och styrande dokument för städernas utveckling. Biotoptak på MKB:s fastighet Koggen 1, Malmö. VÄGLEDNING 1

Gröna tak börjar således utgöra en fundamental del i våra allt kompaktare städer. Planteringar, grönytor och parker placeras ovanpå infrastruktur, på överbyggda parkeringsplatser, eller på takbjälklag. Dessa anläggningar ställer emellertid större krav på noggrann dimensionering och projektering än anläggningar som har kontakt med befintlig mark. De får inte utgöra en alltför stor last på underliggande konstruktion, men ska ändå möta vegetationens krav samtidigt som vegetationen på ett bjälklag oftast blir mer utsatt än på naturlig mark. Växtbäddarna blir i regel mycket grundare än i naturen. Det innebär att rotutrymme och vattenmagasin begränsas, vilket lätt leder till torka under torra perioder. Samtidigt riskerar växtbädden att bli för blöt och vattenhållande under regniga perioder vilket kan orsaka syrebrist hos vegetationen. Dessutom får vegetationen ofta utstå större påfrestningar i form av vind och solexponering. Risken för läckage upplevs som det största rent byggnadstekniska hotet med denna typ av gröna anläggningar och många byggherrar drar sig därför för att bygga konstruktioner med gröna anläggningar på bjälklag. Beställare och kravställare känner sig osäkra i sin roll eftersom anvisningar och kravspecifikationer i många fall saknas. Vägledningen ska svara upp mot detta behov. Vägledningen tar upp de arbetsprocesser och tekniska delar som hör till anläggandet av gröna tak och kompletterar de handböcker och arbetsbeskrivningar som tagits fram inom det aktuella Vinnovaprojektet. SYFTE OCH AVSEDD ANVÄNDNING Vägledningen är avsedd att användas som stöd för beställare och projektörer i samband med projektering av gröna anläggningar och tak; från idé till installation, drift och underhåll. Med rätt materialval, uppbyggnad och underhåll erhålls en långsiktigt fungerande och tät installation. Med gröna anläggningar och tak avses alla former av trädgårds- och landskapsinstallationer ovanpå konstruktioner utan vertikal kontakt med terräng eller grundvatten. Den övergripande benämningen som används är dock gröna tak. Syftet med denna vägledning är att fastställa de grundläggande principer och krav som gäller generellt sett för planering, genomförande och underhåll av gröna anläggningar, med hänsyn till dagens kunskap och teknik. Dokumentet behandlar flera grundläggande principer för planering och byggande. Tyngdpunkten ligger dels på de tekniska kraven i fråga om konstruktionslösningar och vegetationsuppbyggnad men även på arbetsprocessen och samarbete mellan olika inblandade aktörer. LÄSANVISNINGAR Vägledningen inleds med en introduktion där fördelar och eventuella risker med gröna tak/anläggningar lyfts fram. Principer för gröna taks uppbyggnad beskrivs och kopplas till hur dessa presenteras i denna vägledning samt övriga publikationer inom projektet (se sammanställning under förord). Den tekniska vägledningen till gröna tak följer arbetsprocessen, från planering till förvaltning. Under sektion Teknisk vägledning till gröna tak beskrivs: 1 Introduktion till arbetsprocessen och kravställande I detta kapitel presenteras arbetsprocessen och de huvudskeden som identifierats där. Här ges även en introduktion till aktuell lagstiftning, bygg- och branschregler och projektspecifika krav samt till ekosystemtjänster och miljöklassningssystem som ofta ligger till grund för val av gröna tak. VÄGLEDNING 2

2 Utformning idé- och programskede Gröna tak kan anläggas av olika anledningar och med olika målbilder. Anläggningen ska också stå för en specifik funktion i relation till byggnadens användare eller för staden i stort. Innan ett grönt tak projekteras och anläggs är det viktigt att platsspecifika förutsättningar kartläggs och utvärderas, både för befintliga konstruktioner och nybyggnation. Kapitlet introducerar viktiga aspekter som ska beaktas vid en platsanalys och föreslår tidiga kravformuleringar. 3 Projektering I detta kapitel beskrivs viktiga delar kring projektering som ska beaktas vid anläggning av gröna tak. Fokus för den tekniska vägledningen finns även här. Vägledningen utgår från vegetationen eftersom valet av vegetationstyp kommer att ha stor betydelse för kravställningen på samtliga underliggande lager såsom växtbädd, dränering, tätskikt, isolering och bjälklag. 4 Byggskedet Kapitlet tar upp viktiga aspekter kring iordningsställande och planering inför installation av gröna tak och lyfter fram kontrollpunkter och rutiner för överlämnande. 5 Drift och underhåll God skötsel och drift är viktigt, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. För att säkerställa funktion och kvalitet på det gröna taket ges rekommendationer för tillsyn, skötsel och underhåll. AVGRÄNSNINGAR Vägledningen behandlar inte alla säkerhetsaspekter som är förknippade med anläggningen av gröna tak. Det åligger således den som använder vägledningen att fastställa lämpliga åtgärder vad gäller säkerhet och hälsa samt att bestämma vägledningens tilllämplighet och att uppdatera sig kring regelmässiga begränsningar. TILLKÄNNAGIVANDEN Projektet har finansierats av Vinnova och medverkande parter. Författarna vill tacka alla projektdeltagare och referensgrupper som bidragit med sin kunskap och expertis. VÄGLEDNING 3

GRÖNA TAK Med gröna tak avses definitionsmässigt inte bara hustak utan också motsvarande för terrasser, innergårdar och t ex parkanläggningar på bjälklag som försetts med en överbyggnad bestående av en växtbädd med vegetation av mossa, sedum, örter och gräs och/eller buskar och träd. Under växtligheten finns alltid någon form av tätskikts- och isoleringssystem, inklusive rotskydd som ofta är en mycket viktig del i systemuppbyggnaden, se Figur 1. FÖRDELAR OCH EVENTUELLA RISKER MED GRÖNA TAK Det finns en rad fördelar som ofta lyfts fram för gröna anläggningar och tak. Ur ekologisk synvinkel skapar gröna tak nya möjligheter för liv inne i städer och har en positiv inverkan på biodiversitet. Ekosystemtjänster som kan förstärkas med gröna tak beskrivs mycket kortfattat i avsnitten nedan. Risken för läckage upplevs som det största rent byggnadstekniska hotet. Biodiversitet Genom att anlägga gröna tak ökar andelen gröna ytor i staden vilket kan gynna de växter och djur som finns både i den urbana miljön och i dess periferi. Nya livsmiljöer (habitat) kan skapas och miljöer från närliggande naturmark kan efterliknas. Gröna tak har potential att öka stadens ekologiska konnektivitet och därmed gynna utbredningen av nyttodjur såsom pollinerande humlor, bin och fjärilar. Dagvattenhantering En annan stor miljömässig vinst från gröna tak ligger inom dagvattenhantering, vilket ofta nämns som motivering till val av gröna tak. Genom att installera växtbädd med vegetation på tak kan regnvatten upptas och sedan avdunsta tillbaka till atmosfären. Det vatten som inte tas upp av vegetationen och substrat behöver först röra sig genom växtbädden och andra lager i det gröna taksystemets uppbyggnad innan det rinner av taket. Detta bidrar till minskad avrinning och därmed fördröjning av dagvatten vilket i sin tur minskar trycket på stadens dagvattensystem. Den årliga avrinningen kan minskas med 30-86 % beroende på typ av uppbyggnad. Avrinningskoefficienten för gröna tak varierar mellan 0,1-0,8, ju lägre värde desto bättre vattenabsorptionsförmåga/ vattenhållningskapacitet. Det är i första hand växtbäddsdjup och taklutning som avgör vilken retentions- och fördröjningskapacitet som det gröna taket har. Figur 1. Överbyggnad på bjälklag kan delas in vegetation, växtbädd, bevattning, dränering, avvattning och rotskydd. VÄGLEDNING 4

Resiliens mot klimatförändringar och urbana värmeöar En förutsättning för ekosystemens resiliens är biologisk mångfald eftersom det innebär en spridning av riskerna och större möjlighet till omorganisation efter eventuella störningar inom ekosystemet. Vegetation förbrukar koldioxid under fotosyntesen och bidrar därmed till att en kolsänka skapas. Evapotranspirationen från gröna tak ger en kylande effekt som motverkar den värmeabsorberande (och strålande) effekten som finns hos icke gröna, hårdgjorda ytor och som bidrar till högre urbana temperaturer, så kallade urbana värmeöar. Genom att fukt återgår till omgivningen via avdunstning, kan solvärmelasten reduceras på t ex gröna takytor. Växtlighetens yta skuggar och reflekterar dessutom mer solstrålning jämfört med en traditionell takutformning vilket ger en avkylande effekt. Ytterligare fördelar som ofta lyfts med gröna tak Den kylande effekten genom avdunstning från gröna tak, kombinerat med en ökande termisk massa genom substratuppbyggnaden, kan i vissa fall minska ett eventuellt kylbehov hos byggnader och därmed motsvarande koldioxidutsläpp från energikällan. Dessutom kan gröna tak bidra till ljuddämpning och minska bullereffekter från stadsmiljön. Beroende på utformning kan gröna tak även tillhandahålla värdefulla rekreationsytor, vilket bidrar till en social funktion. Ofta nämns en isolerande effekt från gröna tak i litteratur och marknadsförningsmaterial från leverantörer. Det är dock ovanligt att en isolerande effekt kan uppnås med standardutförande och i svenskt klimat. Överbyggnad på gröna anläggningar/tak på betongbjälklag Generellt kan en grön överbyggnad i vägledningen avse allt från mycket tunna växtbäddar med sedumväxter på hustak till tjocka växtbäddar med buskar och träd på andra typer av betongbjälklag. Överbyggnaden innefattar enligt gängse definitioner samtliga lager från tätskikts- och isoleringssystem och uppåt, d v s rotskydd (i de fall det inte ingår i tätskiktet), dränering, eventuella materialavskiljare, växtbädd alternativt hårdgjord yta, eventuell bevattning och vegetation. Överbyggnaden kan variera i mäktighet från sedummatta på ca 30 mm till parkyta med en mäktighet på över 1000 mm. Vid utformning och anläggning av överbyggnaden måste man se till att inte skada underliggande strukturer så som tätskikt, bjälklagskonstruktion och eventuell isolering. Överbyggnader kan delas in vegetation, växtbädd, bevattning, dränering, avvattning och rotskydd. Till dessa lager kan det i uppbyggnaden även ingå systemkomponenter såsom skyddande och separerande textilier, system för stabilisering av träd, stativ för solceller och fallskydd. Figur 2. Två gröna tak med tjock växtbäddsuppbyggnad i Wien. Överst en prydlig (intensiv) trädgård (ovanpå 6 våningshus) och under en (extensiv) miljö som snarare liknar en skogsbiotop på arkitekten F. Hundertwassers lägenhet (5:e våningen). (Foto: Jonatan Malmberg) I befintlig litteratur om gröna tak delas dessa ofta in i extensiva och intensiva anläggningar. Indelningen har traditionellt varit kopplad till skötselnivå. Begreppen definieras i de tyska riktlinjerna för gröna tak (FLL) och har fått omfattande internationell spridning, trots vissa oklarheter. Definitionen är baserad på utseende och skötsel, och inte på växtbäd- VÄGLEDNING 5

dens tjocklek, vilket är den drivande faktorn både för konstruktionen och för växternas möjlighet att överleva på taket. Detta betyder att en anläggning med växtbädd som är t ex 200 mm djup definieras som extensiv om den är anlagd som en variationsrik ängsyta men som intensiv om det är anlagd som en perennplantering. Med intensiva takplanteringar avses vegetationsskikt med en design och/eller gestaltningsidé där flera skötselinsatser per år behövs för att bevara vegetationens funktion, gestaltningsuttryck och artsammansättning. Med extensiva takplanteringar avses vegetationsskikt där det inte behövs mer än en eller ett par skötselinsatser per år för att upprätthålla önskad funktion och utseende. Betong, tätskikt och isolering Det är viktigt att lyfta fram vissa grundförutsättningar och krav beträffande projektering, materialval, utförande och kontroll för den del av den gröna anläggningen som ligger under växtbädd och vegetation, d v s betong, tätskiktssystem och isolering. Här kan även t ex rotskydd, skyddslager och detaljer av olika slag ingå. Denna vägledning tar inte upp betongkonstruktionens bärighet utan fokuserar endast på dess ytstruktur och de förbehandlingar som leder fram till bästa möjliga underlag för material som appliceras på betongen. Bjälklaget ska alltid utformas med tillräcklig lutning, och det finns flera konstruktionstyper som byggnadstekniskt skiljer sig en del åt. Tätskiktssystem kan installeras i forma av matta/duk eller som flytapplicerat härdplastsystem. Mest vanligt idag är bitumenbaserad tätskiktsmatta som helsvetsas till underlaget. Tätskiktets mest viktiga funktion är att under hela anläggningens livstid förhindra att läckage uppstår ner till betongbjälklaget. Valet av tätskiktsmaterial och -system beror därför i högsta grad också på typ av anläggning och planerad livslängd för denna. För komplexa och dyra anläggningar med planerad lång livslängd rekommenderas att extra fokus läggs på valet av tätskiktssystem och installationen av detta. För byte av tätskiktssystem krävs att hela överbyggnaden tas bort vilket kan bli mycket dyrt. Isoleringsmaterial som förekommer på marknaden utgörs av cellplast, mineralull, cellglas och PIR. Vägledningen, tillsammans med refererade dokument, ger råd för val av produkter/ system, presenterar detaljskisser för kritiska detaljer, kravnivåer för material samt checklistor för installation och täthetskontroll liksom rekommendationer för hur man ska skydda tätskikt under byggtiden. Arbetsprocessen I arbetsprocessen ingår planering, byggande och förvaltning av gröna systemanläggningar och risken för att misstag begås är stor genom hela processen. Med en grön systemanläggning avses här hela anläggningen som i sin tur kan delas upp i en del som omfattar bjälklag, tätskiktssystem och isolering och en annan del som omfattar resten av anläggningens överbyggnad. I sist nämnda del ingår som regel växtbädd, vegetation och andra typer av yta. Tätskiktssystemet består som regel av primer, tätskikt i form av matta/ duk eller flytapplicerat material samt eventuellt skyddslager (av betong eller gjutasfalt). Rotskyddet, som är en mycket viktig del i tätskiktssystemet, ingår antingen i tätskiktet som sådant eller som ett separat skikt i systemet. Det är viktigt att i ett tidigt skede av processen klargöra syftet med den gröna anläggningen och dess planerade funktioner då detta påverkar utformningen av taket och den fortsatta arbetsprocessen. Denna vägledning syftar till att klargöra hur arbetsmomenten kring Kravställningar, Informationsflöden samt Kontroll och uppföljningar hanteras i arbetsprocessen samt identifiera risker och behov. Fokus ligger mycket på problematiken kring tätskiktsystemen och risken för läckage, men den gröna systemanläggningen hanterats som en helhet. VÄGLEDNING 6

TEKNISK VÄGLEDNING Vid projektering och anläggning av gröna tak är många discipliner inblandade och det är lätt att information går förlorad i kommunikationen mellan dessa. Målet med vägledningen tillsammans med de handböcker och checklistor som tagits fram är att alla inblandade parter ska få en god förståelse för vad som krävs för att uppnå ett önskat resultat. Grundläggande för ett lyckat grönt tak är information och kommunikation, men framförallt att det finns en tydlig bild eller idé om vad man vill att det gröna taket skall leverera i form av utseende alternativt social eller ekologisk funktion. En anläggning som primärt är installerad för att ta om hand om dagvatten kan t ex se väldigt annorlunda ut jämfört med en som ska fungera som vistelseyta för boende i ett flerfamiljshus. För ett lyckat resultat bör därför en ingående diskussion föras om vilka värden man planerar att det gröna taket skall leverera, vilken nivå och omfattning på skötsel man kan tänka sig för ytorna och hur man ser på ytornas kommande användning. Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation har utgått från vegetationen vid projektering och anläggning eftersom vegetationstypen kommer att ha stor betydelse för kraven på alla underliggande lager såsom växtbädd, dränering, tätskikt och betongbjälklag. Hur olika faktorer hänger ihop och påverkar varandra illustreras översiktligt i Figur 3. Figur 3. Faktorer och samband som påverkar överbyggnadens utseende, uthållighet och funktion. Förändringar av en faktor kan få stora konsekvenser för hela systemet. VÄGLEDNING 7

1 ARBETSPROCESSEN OCH KRAVSTÄLLANDE Olika entreprenadformer kan påverka ansvarsfördelningen för olika aktiviteter i olika skeden av anläggningsprocessen för gröna tak. Ansvarsgränsen kan förflyttas mellan systemprojektering, detaljprojektering och produktion/anläggning beroende på upphandlingsform. Ur fuktsynpunkt och för att minska risken för kostsamma läckage är det därför viktigt att oavsett entreprenadform utforma en fuktsäkerhetsbeskrivning och utse en fuktsakkunnig i projektet1. I kontraktsformer där entreprenören även har rollen som projektör ska entreprenören även ta ansvar för det som i denna vägledning benämns projektörernas aktiviteter och ansvar. I en totalentreprenad ligger t ex ansvaret för att löpande följa upp fuktsäkerhetsarbetet hos en samordnande Fuktsäkerhetsansvarig i produktionen. Byggherren upprättar vanligtvis fuktsäkerhetsbeskrivningen men i totalentreprenad så kan byggherren vilja överlåta allt ansvar på entreprenören. I dessa fall så kan totalentreprenören utföra fuktsäkerhetsbeskrivningen på uppdrag av byggherren. Informationen i fuktsäkerhetsbeskrivningen kan även återfinnas i andra dokument. Boverkets byggregler innehåller föreskrifter och allmänna råd för de tekniska egenskapskraven i Plan och byggförordningen (PBF). Arbetsprocessen, se Figur 4, har i vägledningen valts att delas in i följande huvudskeden: Idé och utrednings-/programskedet är det skede som kan omfatta markanvisningstävlingar, parallella uppdrag, förstudier eller liknande. Detta skedes inre avgränsningar kan ibland vara svårdefinierat och har i vägledningen slagits samman. Projekteringsskedet som tar sin början när systemhandlingar (SH) eller förfrågningsunderlag (FU) påbörjas. Detta skede löper fram till slutleverans av handlingarna vilket ibland kan överlappa själva byggskedet. Byggskedet (anläggningen) kan sägas löpa fram till dess att slutbesiktningen är avklarad och anläggningen slutligen överlämnas till beställaren/förvaltaren. Drift- & underhållsskedet är det skede som omfattar anläggningens livslängd fram till ombyggnation. PLANERA BYGGA/ANLÄGGA FÖRVALTA Idé / vision Utredning / program Projektering Genomförande Drift / underhåll Ombyggnad / renovering Figur 4. Arbetsprocessens delar. 1 Branschstandard ByggaF metod för fuktsäker byggprocess. VÄGLEDNING 8

1.1 LAGSTIFTNING, BYGGREGLER, BRANSCHREGLER, PROJEKTSPECIFIKA KRAV OCH MONTERINGS- ANVISNINGAR I Plan och Bygglagen (PBL) finns bestämmelser gällande planläggning av mark, vatten och byggande. Bestämmelserna syftar till att främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden samt en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. I PBL regleras plangenomförandet och bygglovsprocessen och de väsentliga egenskapskraven anges. Ett krav är skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö. I Plan och byggförordningen (PBF) finns mer detaljerade bestämmelser än i PBL. I PBF anges det, med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, att ett byggnadsverk ska vara projekterat och utfört på sådant sätt att fukt i delar av byggnadsverket eller på dess ytor inte medför oacceptabel risk för hygien eller hälsa (PBF 3 kap.9 ). Boverkets byggregler (Boverkets författningssamling BFS) innehåller föreskrifter och allmänna råd för de tekniska egenskapskraven i PBF. Föreskrifterna anger samhällets minimikrav på byggnader och de är huvudsakligen formulerade som funktionskrav. I anslutning till föreskrifterna så finns allmänna råd. Dessa är nivåsättande för att föreskriften ska vara uppfylld. Genom att följa de allmänna råden så uppfylls föreskriften. Väljer man att inte följa ett allmänt råd så ska det alternativa utförandet vara minst lika bra som utförandet i det allmänna rådet. Boverkets regelsamling (BBR) omfattar författningssamlingen och en läsanvisning. Sedan den 1:e juli 2013 ska byggprodukter som omfattas av en harmoniserad standard vara CE-märkta och ha en prestandadeklaration. Byggprodukttillverkarna ska ange vilka egenskaper deras produkter har, hur de ska användas och monteras för att uppfylla den funktion som leverantören anger att produkten har. En CE-märkning är en tillförlitlig redovisning av vissa prestanda så att olika produkter och fabrikat kan jämföras. Uppgifterna i CE-märkningen kan underlätta att avgöra om produkten är lämplig för tilltänkt användning. Den innehåller inget godkännande och är inte ett mått på produktens kvalitet. Blommande tak i London. (Foto: Anna Pettersson Skog) Som bas för Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation samt Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt ligger valda delar ur tyska FLL Richtlinie für die Planung, Ausführung und Pflege von Dachbegrünungen Dachbegrünungsrichtlinie, relevanta avsnitt i AMA Hus och AMA Anläggning samt branschens samlade erfarenheter inom området kombinerat med specialistkompetens inom de ingående delområdena. FLL-riktlinjen används i många länder och utgör som regel bas när egna nationella riktlinjer utarbetas. FLL:s riktlinjer är huvudsakligen kopplade till DIN-standarder men även till en rad andra tyska byggnads- och konstruktionsstandarder. Den är avsedd att användas som basverktyg för planering, utförande och underhåll av gröna tak. VÄGLEDNING 9

1.2 EKOSYSTEMTJÄNSTER OCH MILJÖKLASSNINGSSYSTEM Anledningen till att man anlägger gröna tak kan variera. Kanske vill man uppnå poäng i ett certifieringssystem som t ex BREEAM eller LEED. Kanske vill man uppnå en viss grönytefaktor. En annan orsak kan vara att det gröna taket kan leverera funktioner och tjänster som kommer fastighetsägaren, de boende eller samhället tillgodo i form av så kallade ekosystemtjänster. En ekosystemtjänst kan vara att det gröna taket reducerar volymen och hastigheten på avrinnande vatten, vilket i sin tur avlastar stadens dagvattensystem. Det gröna taket kan, med rätt design, också bidra till biologisk mångfald. Andra ekosystemtjänster kan förstärkas genom att det gröna taket även; motverkar stigande stadstemperatur (värmeöar) och reducerar behovet av komfortkyla/ luftkonditionering i varma klimat. motverkar försämrad luftkvalitet. reducerar buller. förbättrar närheten till rekreationsmöjligheter. har en kylande effekt. reducerar avrinningen. bidrar till kulturella och estetiska kvalitéer. Grundläggande för ekosystemtjänster är att utformning och design styr omfattningen av de ekosystemtjänster som ytan kan leverera. Vissa ekosystemtjänster, som t.ex. reduktion av dagvattenavrinning, är gemensamma för alla gröna tak. Andra ekosystemtjänster, som har med rekreation, hälsa eller biodiversitet att göra, är däremot helt beroende av anläggningens utformning. För att få en anläggning som levererar just den efterfrågade ekosystemtjänsten krävs en uttalad målbild, planering, projektering och väl utförd installation. Det krävs kunskap och god produktkvalitet genom hela processkedjan för att nå fram till de uppsatta funktionerna och tjänsterna. VÄGLEDNING 10

Miljöklassning I detta kapitel listas en rad miljöledningssystem och i vilka delar gröna tak berörs i respektive system. Planeringsredskapet Grönytefaktor (GYF) beskrivs i slutet av kapitlet. City Lab Action CityLab Action är en av tre delar i det system som tagits fram för att stödja hållbar stadsutveckling inom Sweden Green Building Council (SGBC). I Citylab Action deltar stadsutvecklingsprojekt med att upprätta hållbarhetsprogram, handlingsoch uppföljningsplaner. Efter genomförd programomgång kan projekten, om så önskas, certifiera sitt hållbarhetsarbete. Mål 12 Grönytor Mångfunktionella grönytor och ekosystemtjänster Mål 15 Produkter Val som ska göras för att undvika hälsofarliga material/produkter Mål 16 Vatten Projektmål för spill/dagvatten, principlösning för dagvatten Miljöbyggnad 2.0 Miljöbyggnad är ett certifieringssystem för byggnader utvecklat i Sverige och som idag förvaltas av SGBC. Systemet, som har varit i skarp drift i drygt 5 år, har 16 indikatorer fördelade på tre områden energi, innemiljö och material. Indikatorerna berör endast själva byggnaden och det som fastighetsägaren kan påverka. Systemet är under revidering och version 3.0 förväntas att lanseras under 2017. Miljöbyggnad klass SILVER är idag den vanligaste målbilden för miljöcertifiering av byggnader i Sverige. Indikator 9 Fuktsäkerhet Säkerställa fuktsäkerheten under hela projektet Indikator 14 Dokumentation av byggvaror Loggbok över de material som används i stomme och ytskikt, däribland tak- och fasadmaterial Indikator 15 Utfasning av farliga ämnen Minimera användandet av s.k. utfasningsämnen som vi vet är skadliga för miljön LEED (Leadership in Energy and Environmental Design) LEED är ett amerikanskt miljöcertifieringssystem för byggnader som lanserades i slutet av 1990-talet. Certifieringen inriktar sig på minskad användning av resurser såsom mark, vatten, energi och byggnadsmaterial. Sustainable Sites Credit Sustainable Sites Credit Sustainable Sites Credit Materials and Resources Credit Materials and Resources Credit Site Development (Protect or Restore Habitat) Rainwater Management Heat Island Reduction Building Product Disclosure and Optimization Environmental Product Declaration Building Product Disclosure and Optimization Sourcing of Raw Materials Återskapa grönyta Minska och förbättra avrinning Förebygga urbana värmeöar med gröna tak Främja produkter som har mindre påverkan på miljö vid en livscykelanalys Främja produkter med dokumenterade egenskaper som ger en positiv inverkan på miljö, ekonomi och sociala aspekter vid en livscykelanalys Innovation Credit Innovation Redovisa mätbara miljöprestanda utanför LEEDs bedömningssystem LEED - Neighborhood Development LEED for Neighborhood Development är ett amerikanskt system som syftar till att främja god hälsa, naturvärden samt livskvalitet i stadsutvecklingsprojekt. Green infrastructure and buildings (GIB Credit) Heat Island Reduction Minska förekomsten av urbana värmeöar Innovation (IN Credit) Innovation Redovisa mätbara miljöprestanda utanför LEEDs bedömningssystem VÄGLEDNING 11

BREEAM-SE (Building Research Establishment Environmental Assessment Method) BREEAM är ett miljöcertifieringssystem för byggnader som utvecklades i Storbritannien under början av 1990-talet. BREEAM är det mest spridda av de internationella systemen i Europa. I Sverige har Sweden Green Building Council anpassat BREEAM till svenska förhållanden, BREEAM-SE, och version 2.0 lanserades i februari 2016. 4.0 Ledning och styrning Man 3 Byggarbetsplatsens påverkan Resursanvändning, energi och föroreningar - miljöpolicy vid inköp av material och arbete enligt (EMS) 4.0 Ledning och styrning Man 12 Analys av livscykelkostnader LCC Dokumentera produktens kostnader under dess livstid 4.0 Ledning och styrning Man 15 Fuktsäkerhet Förhindra fuktproblem under projektering och byggande 8.0 Vatten Wat 6 Bevattningssystem Tillvägagångssätt för bevattning 9.0 Material Mat 1 Materialval utifrån livscykelperspektiv 9.0 Material Mat 8 Utfasning av farliga ämnen 11.0 Mark och ekologi LE 4 Påverkan på ekologiska värden 11.0 Mark och ekologi LE 6 Långsiktig påverkan på biologisk mångfald Bedömning av olika material utifrån deras påverkan under hela deras livscykel Byggprodukter ska vara fria från ämnen med utfasningsegenskaper enligt accepterat system för bedömning, exempelvis BASTA, Byggvarubedömningen och SundaHus Förena system för lokal hantering av dagvatten och gröna tak Begränsa den långsiktiga påverkan som projektet har på tomtens och kringliggande områdes biologiska mångfald 13.0 Innovation Innovation Främja innovativ upphandlingsstrategi, designfunktion, förvaltningsprocess eller teknisk utveckling när det gäller hållbarhet, utöver den nivå som belönas i aktuella BREEAM-indikatorer BREEAM - Communities BREEAM Communities är ett brittiskt certifieringssystem för stadsdelar utvecklat av BRE. Det har använts och testats i Sverige men förvaltas inte av någon svensk aktör i dagsläget. I systemet tittar man på tre olika steg (step 1-3) som är kopplade till planering, projektering och genomförande. Land use and ecology (step 1) LE01 Ecology strategy Främja biodiversitet och skydda naturliga habitat Social and economic wellbeing (step 2) Social and economic wellbeing (step 2) Social and economic wellbeing (step 2) Land use and ecology (step 2) Land use and ecology (step 2) Resources and energy (step 3) Resources and energy (step 3) SE08 Microclimate SE10 Adapting to climate change SE11 Green infrastructure LE04 Enhancement of ecological value LE05 Landscape RE04 Sustainable buildings RE05 Low impact materials Säkerställa att utvecklingen bidrar till en bekväm utemiljö Säkerställa att utvecklingen kan tackla de förväntade och befintliga klimatförändringarna Säkerställa att utvecklingen kan ge tillgång till naturlig och grön miljö Säkerställa att det ekologiska värdet maximeras genom förbättringar Säkerställa att landskapets karaktär respekteras, och om möjligt förbättras Öka hållbarheten för alla byggnader. Anknyter till certifiering av byggnader genom exv. BREEAM Minska miljöpåverkan i det offentliga rummet genom materialval med låg miljöpåverkan. 13.0 Innovation Innovation Främja innovativ upphandlingsstrategi, designfunktion, förvaltningsprocess eller teknisk utveckling när det gäller hållbarhet, utöver den nivå som belönas i aktuella BREEAM-indikatorer VÄGLEDNING 12

Takträdgård på sjätte våningen med utsikt över hustak, Wien. (Foto: Jonatan Malmberg) Grönytefaktor (GYF) Grönytefaktor (GYF) är en typ av planeringsredskap som används för att säkerställa mängden vegetation eller vattenförekomst i bebyggd miljö. I Sverige användes GYF för första gången i planeringen inför bostadsutställningen Bo01 i Malmö år 2001. GYF är en form av mätinstrument, inte ett helt system såsom LEED, BREEAM och Miljöbyggnad etc. GYF kan därför tolkas och omformuleras på olika sätt bland kommuner och städer vilket gör att resultaten av grönytefaktorerna är svåra att jämföra. GYF tillämpas genom en poängkvot som räknas ut mellan fastighetens totalyta och dess ekoeffektiva yta. Med ekoeffektiv yta avses alla gröna och blå ytor som har positiv betydelse för platsens ekosystem, som bidrar till grönska, bättre mikroklimat, lokal dagvattenhantering och bullerdämpning samt har sociala värden kopplade till grönska och/ eller vatten. Grönytefaktorn består även av delfaktorer och tilläggsfaktorer. Delfaktorer mäts som plana ytor inom kvartersytan. Till dessa adderas tilläggsfaktorer för olika enskilda element eller viktiga funktioner. Alla tilläggsfaktorer räknas om till ytor. Tilläggsfaktorer ges när grönska och vatten används så att positiva effekter uppstår för biologisk mångfald, rekreation och klimat. Det innebär att t.ex. tillgången på träd, som bidrar med många olika ekosystemtjänster, kan få poäng flera gånger. Sammanfattningsvis kan GYF ses som ett flexibelt och stödjande planeringsverktyg som är tänkt att fungera som inspiration och mätinstrument för byggherrar och arkitekter. VÄGLEDNING 13

2 UTFORMNING IDÉ- OCH PROGRAMSKEDE Gröna tak kan anläggas av olika anledningar, med olika målbilder och för att stå för en specifik funktion i relation till byggnadens användare eller för staden i stort. Med markanvisningar kan följa krav på exempelvis grönytefaktor där vissa funktioner eftersträvas. Leverans av det gröna takets funktion kan optimeras genom att välja rätt växter: Växtval för rekreation eller specifika estetiska värden. Växtval för ekologisk kompensation och biologisk mångfald. Växtval för urbant klimat och reduktion av dagvatten. Växtval för lågt underhålls- och skötselbehov. Beroende på projektets storlek och organisationsform behöver övergripande frågeställningar tas upp tidigt. För att undvika att ett gestaltningsprogram i sin enklaste form endast visualiserar grönska på t ex hustaket utan att övriga tekniska aspekter vägs in ska målbilder och vissa tekniska krav formuleras. Byggherren/beställaren ska ha en större (central) roll och underentreprenörer ska ha förståelse för anläggningen som helhet. Målbilder kan användas utifrån ovanstående punktlista där vissa övergripande funktionskrav för eftertraktade egenskaper konkretiseras och används till den fortsatta planeringen. Beroende på syftet med det gröna taket kan vissa funktionskrav för egenskaper tas fram, inklusive möjligheter för tillträde för tillsyn, skötsel och bevattning. Beställaren bör formulera krav som sedan följs upp. Användandet av eventuella miljöklassningssystem och deras krav ska även beaktas och tas med i den fortsatta planeringen. För större projekt ska en tidig kontrollplan tas fram och byggherren ska utse en fuktsakkunnig och se till att en tidig fuktriskinventering utförs. 2.1 PLATSANALYS OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Innan ett grönt tak projekteras och anläggs är det viktigt att platsspecifika förutsättningar kartläggs och utvärderas, både för befintliga och nya byggnader. 2.1.1 Klimatfaktorer Klimatfaktorer varierar med geografisk plats men är även beroende av mikroklimat och byggnadsutformning samt närliggande bebyggelse. Exempelvis så behöver växtvalet anpassas efter rådande förutsättningar. Byggherren beslutar om krav som skall ställas i projektet inklusive fuktsäkerhetskrav. Vind. Lasten av vind förändras och ökar. Dels på grund av högre byggnadshöjd och dels på grund av annan råhet och friktion på takytan. Typ av växtlighet ger olika råheter och friktion. I SS-EN 1991-1-4:2005 s 60, tabell 7.10 anges friktionskoefficienter för olika takytor men tak med växtlighet finns dock inte med. Nederbörd och bevattningsbehov. Nederbörd bör beaktas både avseende torrperioder och växters möjlighet att tåla torka alternativt bevattningsbehov men även avseende på dimensionerande regnmängd för beaktande av vattenkvarhållning och dränering VÄGLEDNING 14

av tak och överbyggnad. Mängden vatten som kan magasineras i substraten och på växtytorna är beroende på avrinningshastighet och dräneringshastighet. Det påverkar den korta lastökning som ett skyfall kan orsaka. Skyfall förekommer mest på sommaren och skulle därmed inte behöva kombineras med maximal snölast. Snölaster. Växtmiljön ger sannolikt upphov till ökad snölast i förhållande till ett vanligt tak. Lämpligtvis användes värdet för snölast på mark som är den normenliga utgångspunkten för snölast utan den reduktion som normenligt görs för horisontella eller tak med flack lutning. Ett sedumtak samlar sannolikt inte lika mycket snö som ett tak med mindre buskar. Det kan finnas skäl att variera snölasten med typ av grönt tak. Solstrålning och skuggeffekter. Ljusintensiteten ökar generellt över marknivå då det är mindre omgivande byggnader och vegetation som absorberar solstrålning. Omvänt kan det även finnas fall med kringliggande bebyggelse som kan skugga taket vilket kan påverka växtval. Temperatur. Temperatur och klimatzon bör beaktas vid växtval. Mikroklimat. Omgivande bebyggelse kan påverka mikroklimatet för den gröna anläggningen och bör beaktas vid projektering av gröna tak. Exempelvis gröna anläggningar på bjälklag på innergårdar får nya förutsättningar för vind och temperaturbelastning. 2.1.2 Laster på byggnadskonstruktioner Bärkraften ska beaktas vid anläggning av gröna överbyggnader både på nya och befintliga bjälklag, se vidare under Kapitel 3.1.4 Laster. 2.1.3 Dränering Den gröna anläggningen ska projekteras utifrån dimensionerande regn och utformas med dränerings- och avvattningsmöjligheter. Anläggningen ska ha en lutning på minst 2 % (lutning 1:50, vilket motsvarar 1,15 grader) för att säkerställa att en dränerande funktion uppnås. Eventuellt kan även viss magasinering av regnvatten utnyttjas, se vidare under Kapitel 3.1.6 Dränering och Kapitel 3.1.7 Avvattning. 2.1.4 Befintlig byggnadskonstruktion Om den gröna anläggningen ska projekteras för en befintlig byggnadskonstruktion behöver aktuella ytor tillståndsbedömas. Finns det t ex ett fungerande tätskikt idag? Utvärdera den tillgängliga ytan och beakta eventuella genomföringar, ventilationskanaler och tekniska installationer. Även lutning måste beaktas eftersom det finns begränsningar för olika gröna anläggningar och system beträffande lutning. 2.1.5 Tillgänglighet Utvärdera tomt/läge utifrån tillgänglighet och framkomlighet för eventuella maskiner och kranar som kan behövas för anläggningsarbetet. Även tillfällig lagring av material ska beaktas och laster utvärderas vid lagring på bjälklag. Tillträde för framtida skötsel och underhåll av den gröna anläggningen ska beaktas redan vid projektering och nödvändiga säkerhetsanordningar utformas därefter, se Kapitel 3.2.6 Skyddsanordningar. VÄGLEDNING 15

2.1.6 Närliggande vegetation Närliggande vegetation kan påverka utformningen av den gröna överbyggnaden och val av växtlighet. Detta kan ske genom att man väljer att i projekteringen se det gröna takets vegetations som en ersättning eller kompensation för en specifik yta. Det kan också vara så att vegetationen påverkas av omkringliggande vegetation mer direkt genom ett inflöde av frö från ogräs vilket kan ge upphov till oönskad växtlighet på den gröna överbyggnaden. Detta kan i sin tur i förlängningen innebära en ökad brandrisk eller en ökad risk för rotgenomträngning av tätskikt eller vid genomföringar. 2.2 KRAVSTÄLLNINGAR FÖR FUKTSÄKERHETSASPEKTER Nedan ges exempel på rutiner för uppföljning i senare skede som kan användas enligt ByggaF. Utse fuktsakkunnig Tidig identifiering av kritiska fuktrisker genomförs tillsammans med projektörer inför fortsatt projektering (finns checklista). Växtbäddsdjup och typ av substrat ska planeras efter målbild och den projekterade växtligheten. Byggherren tar ett beslut om vilka fuktsäkerhetskrav som skall ställas i projektet. Exempel på krav som ställs är; tekniska krav, krav på aktiviteter, kompetens och eventuellt om konstruktionerna skall vara utvärderade och beprövade. Byggherren tar fram en avvikelserapport som beskriver hur avvikelser från fuktsäkerhetskraven skall hanteras. Byggherren tar fram rutiner för hur de ställda fuktsäkerhetskraven skall följas upp under projektets gång. Alla krav som ställts på fuktsäkerhet av byggherren skall åberopas i de berörda kontraktshandlingarna. VÄGLEDNING 16

VEGETATION EFTER SUBSTRATTJOCKLEK PÅ TJOCKA VÄXTBÄDDAR GESTALTNING OCH UTTRYCK Sedum och ängstak Se graf för tunna växtbäddar Gräsmatta, perenn och grästrädgård, odlingsbäddar Gräsmatta, trädgård med lägre vegetation Trädgård eller parkmiljö med mindre träd Trädgård eller parkmiljö med större träd SUBSTRATDJUP 30-150 mm 150-300 mm 300-600 mm 600-1500 mm större än 1000 mm VEGETATION Se graf för tunna växtbäddar Gräs, vedartade perenner, örter (+ grönskaer) Buskage, gräs, vedartade perenner och örter Träd, bustkage, gräs, vedartade perenner och örter Träd, buskage, gräs, vedartade perenner och örter VEGETATION EFTER SUBSTRATTJOCKLEK PÅ TUNNA VÄXTBÄDDAR GESTALTNING OCH UTTRYCK Karg alvarmark Stenig stäpp och alvarmark Blommande torräng (ej täckande ängsvegetation, sedum kompletterar) Blommande äng med inslag av gräs (heltäckande ängs- och gräsvegetation) Blommande äng med mycket gräs SUBSTRATDJUP större än 30 mm större än 80 mm större än 100 mm större än 120 mm större än 1509 mm VEGETATION Mossa, taklök, fåtal sedumarter Sedumarter, ett fåtal örtartade växter Örtartade ängsväxter, sedumarter, viss gräsetablering Örtartade ängsväxter och gräs Örtartade ängsväxter, gräs och vissa vedartade perenner Figur 5. Samband mellan substratdjup och vegetation. (Illustration: Martin Grane) VÄGLEDNING 17

3 PROJEKTERING Vid projektering beskrivs överbyggnaden enligt AMA anläggning, medan anläggningen under överbyggnaden beskrivs i AMA hus. Som beskrivits tidigare bör utformningen av gröna tak utgå från vegetationen vid projektering och anläggning eftersom vegetationstypen kommer att ha stor betydelse för kraven på alla underliggande lager såsom växtbädd, dränering, tätskikt och betongbjälklag, vilket även illustrerades tidigare i Figur 3. Överbyggnaden är också avgörande för vilken funktion och målbild som efterfrågas i programskedet. Det gäller alltså att få till en väl dimensionerad växtbädd som stödjer den vegetation man valt. Utifrån målbild och de kravformuleringar som togs fram i programskedet kommuniceras information till projektörer om byggherrens krav och metoder för uppföljning. Underlag för uppföljning i produktionsskedet tas fram. Kontroller och verifieringar som krävs i produktionsskedet utifrån valda konstruktioner, system och material ska redovisas och dokumenteras. 3.1 PROJEKTERING AV ÖVERBYGGNAD Grundläggande för ett lyckat grönt tak är dels information och kommunikation men framförallt en tydlig bild eller idé om vad man vill att det gröna taket ska leverera i form av utseende, social miljö och/eller ekologisk funktion. Ett tak som primärt är installerat för att ta om hand om dagvatten kan t ex se väldigt annorlunda ut jämfört med ett som ska fungera som vistelseyta för boende i ett flerfamiljshus. För att uppnå ett lyckat resultat bör först en diskussion föras om vilka värden man vill att det gröna taket ska leverera, vilken nivå och omfattning på skötsel man kan tänka sig för ytorna och hur man ser på ytornas kommande användning, se tidigare beskrivning under Kapitel 2 Utformning idé- och programskede. Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation har valt att utgå från vegetationen eftersom syftet med det gröna taket ofta ska uppfyllas med hjälp av vegetationen i kombination med växtbädden. Valet av vegetation kommer att ha betydelse för kraven på alla underliggande lager såsom växtbädd, dränering, tätskikt, isolering och bjälklag samt för skötselinsatserna. 3.1.1 Vegetation Generellt kan man säga att valmöjligheterna vid urvalet av vegetation ökar med stigande substratdjup. Växtbäddsdjup och typ av substrat ska planeras efter målbild och den projekterade växtligheten. Det som karaktäriserar det gröna taket är framförallt bristen på kontakt med grundvatten. Vidare är ofta växtbädden på ett grönt tak tunn vilket ger lägre totalt vatteninnehåll och luftinnehåll jämfört med en växtbädd på naturlig mark. Planteringar på gröna anläggningar är ofta utsatta för mer vind och högre solinstrålning än ytor på mark, vilket också gör att växterna utsätts för mer torka under växtsäsongen. Detta kan dock variera mycket från plats till plats och en innergård på bjälklag kan ibland vara ganska skuggig och skyddad. När det gäller det slutgiltiga växtvalet så bestämmer förhållandena på anläggningen, i kombination med önskad vegetation, vilka funktioner som de underliggande lagren och substratet bör ha. Det är framför allt substrattjockleken och substratkvalitén som avgör vilka växter som klarar av att leva på ett grönt tak. För tunna planteringar med extensiv skötselnivå ger även små skillnader i substratdjup effekt på vegetationssammansättningen och vilka växtgrupper och arter som överlever. VÄGLEDNING 18

Gröna tak med hög biologisk mångfald Vid projektering för ekologisk kompensation eller med mål att skapa en anläggning med hög biologisk mångfald ska växtbädden utformas med varierande skikttjocklekar för att främja mångfalden av flora och fauna. Andra alternativ är att introducera strukturella element eller att sektionera anläggningsytan med olika substratdjup och typer av substrat. Det finns även erfarenheter som visar att mycket näringsfattiga, men relativt mäktiga växtbäddar (djupare än 15 cm), kan främja mångfalden av växtarter. Det finns möjlighet att söka2 på arter utifrån sammanhang och se om de klassas som invasiva för aktuella projekt. Mer information om vegetation finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 4. Lutning och vegetationssystem Vid lutning över 10 grader finns en risk att vegetationssystem hasar/glider. Det kan förhindras bl a med hjälp av rotsäkert3 tätskikt som har granulerad yta. Viktigt är också att ha stabila kantprofiler som klarar lasterna. Vid lutning över 15 grader bör ej platsodling tillämpas eftersom lutningen medför risk för erosion under etableringstiden. Med hjälp av en integrerad antierosionsmatta som hjälper till att hålla växterna på plats under etableringstiden kan dock platsodling vid lutningar på runt 15 grader genomföras. Vid lutning över 20 grader bör armerande system användas för att förhindra erosion. 3.1.2 Substrat Substratets egenskaper påverkar växtbäddens last och växtbäddens vatten- och lufthållande förmåga. Ofta används ett Substratets egenskaper påverkar substrat där man genom tillsatsmaterial förutsättningarna för vegetationen och dimensioneringen av tillfört lufthållande porer. Det är delvis för att göra substratet lättare, men också för att tillföra luft till växtbädden. Överbyggnadens mäktighet är ofta växtbädden. I en rätt uppbyggd begränsad på bjälklag, dels på grund av växtbädd styr substratet och begränsad bärighet, och dels på grund av höjdsättning på entréer och fönster. Det är rotdjupet dimensioneringen. därför sällan lämpligt att använda en vanlig växtjord på bjälklag eftersom den blir alltför vattenhållande under nederbördsrika perioder, vid ett begränsat djup på överbyggnaden. Genom att använda tillsatsmaterial i substratet kan substratets egenskaper förändras så att det blir mer eller mindre vattenhållande, lufthållande och/eller genomsläppligt. Tillsatsmaterialet påverkar också substratets densitet. 2 https://www.nobanis.org/search-alien-species/ 3 För tunna sedummattor används inte rotsäkert tätskikt enligt branschpraxis. VÄGLEDNING 19

Det är också möjligt att använda jord eller tillsatsmaterial från omgivningen som material i den gröna anläggningen. Det kan röra sig om t ex matjord eller rivningsrester. Analyser av materialet krävs i så fall, kombinerat med en utredning om materialets lämplighet och anläggningens behov. Vidare finns risken att oönskade frön från invasiva (främmande) arter kan förekomma i materialet. Mer information om substrat finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 5. TÄNK PÅ ATT bärkraften på bjälklaget är begränsad och man därför bör välja ett substrat som är relativt lätt, d v s ett substrat som innehåller poröst tillsatsmaterial. substratet ska bidra med vattenhållande, näringshållande och lufthållande förmåga. det inte är möjligt att i efterhand avgöra hur stor andel tillsatsmaterial som tillförts substratet. välja ett substrat som inte vittrar eller bryts ned med tiden. en siktkurva inte säger så mycket om substratets funktion, speciellt inte om det innehåller porösa tillsatsmaterial. ställa kvalitetskrav på återvunnet tillsatsmaterial utifrån ursprung och eventuella föroreningar. ställa kvalitetskrav på det organiska materialet utifrån ursprung, näringsinnehåll, eventuella föroreningar och nedbrytningsgrad. ställa kvalitetskrav på jordkomponenter utifrån ursprung, eventuella föroreningar, näringsinnehåll och jordart. det är viktigt att undvika tillsatsmaterial som inte är froststabila. Tabell 1. Beskrivning av substratets olika beståndsdelar och egenskaper. Huvudkomponenter Beståndsdelar Egenskaper Grund för utvärdering/krav Tillsatsmaterial Jord Organiskt material Tegelkross, pimpsten, scoria, biokol, Leca Grus, sand, silt och lera Kompost, torv, kokosfiber m m Reglerar last, vattenhållande- och lufthållande förmåga. Påverkar genomsläppligheten. Reglerar last, vattenhållande- och lufthållande förmåga. Påverkar genomsläppligheten. Näringshållande förmåga. Innehåller näring och håller kvar påförd näring, och bidrar till mikroliv. Torv sänker ph. Låghumifierade produkter bidrar även till struktur och lufthållande egenskaper. - Stabilitet och hållbarhet - Vatten- och lufthållande förmåga - Specifik vikt - Renhet - Framställningsmetod/transport - Sammansättning - Behov (ska genomsläppligheten eller vattenhållande förmågan ökas?) - Näringsinnehåll - Renhet - Mullhalt - Ursprung - Renhet - Humifieringsgrad - Behov (ska ph sänkas, eller behöver näringshållande kapacitet öka?) - Typ av anläggning VÄGLEDNING 20

3.1.3 Växtbädd Växtbädden är den del av överbyggnaden som utgör förankring, vatten-, näring-, och luftmagasin för vegetationen. Växtbädden består av ett eller flera substrat och uppbyggnaden beror på önskad funktion och vegetationens behov. En växtbädd kan delas in i tre delar: vatten, luft och fast material. Det fasta materialet utgör växtbäddens skelett vilket i sin tur bestämmer porernas storlek och form baserat på partikelstorlek och sammansättning (Figur 6). Växtbäddens porsystem utgörs alltså av det totala utrymmet mellan partiklar och i partiklar (i t ex pimpsten). Idealt innehåller en växtbädd cirka 50 % porer som i sin tur är fyllda till 50 % med vatten och till 50 % med luft. En undre gräns för luftinnehåll är 10 %, där de flesta växter börjar få syrebrist. Luftinnehållet styrs genom djupet på växtbädden och genom tillsatsmaterial med interna porer. Det är porfördelningen som avgör vilket utrymme det finns för luft i växtbädden. Porerna kan fyllas med vatten eller luft och hur den fördelningen blir beror på sambandet mellan porstorleksfördelningen i substratet, packningsgraden och avståndet mellan markyta och materialavskiljande lager. För att tillräckligt med luft ska kunna komma in i rotzonen måste en växtbädd med små porer vara mäktigare än en växtbädd med grova porer. Genom att använda porösa tillsatsmaterial kan man få grova porer i växtbädden samtidigt som de porösa materialen håller vatten (Figur 7). Växtbäddsdjupet styrs också av vegetationens behov av utrymme (Tabell 2). Mer information om växtbäddsuppbyggnad finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 6. Sättningar/kompaktering av växtbädden på ca 10-15 % ska räknas in vid planering av växtbäddsdjup. 3.1.4 Laster Bjälklagets bärkraft behöver beräknas både vid nyinstallation av ett grönt tak och när ett grönt tak ska installeras på en redan befintlig anläggning. Anläggningen ska inte bara kunna hantera laster från överbyggnadens substrat och vegetation, utan också ha kapacitet för ytterligare ett antal laster från t ex vind, snö och människor som tillfälligt vistas på anläggningen. Viktigt att beakta är att olika vegetationsskikt kräver olika uppbyggnad, vilket i sin tur ger skilda lastförutsättningar som ställer krav på anläggningens bärighet, se Figur 9. Tabell 2. Rekommenderat substratdjup för olika typ av vegetation enligt FLL (mm). 40 60 80 100 120 150 180 200 250 300 350 400 450 500 600 700 800 900 1000 1250 1500 2000 Sedum-mossa Sedum-ört Äng och stäppkaraktär Gräsmatta Buskage Stora buskar Mindre träd/buskträd Större träd VÄGLEDNING 21

Permanenta och temporära laster under bruksskedet Vid lastberäkningar av ett grönt tak räknas alltid vikten av överbyggnaden, inklusive vattenmättat substrat och övriga material såsom vattenmättat dräneringslager och växtlighet, med i den totala lasten. Ett grönt tak med 100 mm överbyggnad kan väga runt 100 kg per kvadratmeter i torrt tillstånd, men ända upp till 130 kg när det är vattenmättat. I Tabell 3 nedan redovisas ett antal exempel på olika vegetationstyper samt lämpliga substratdjup för dessa inklusive vikter för vattenmättade substrat, benämnt fältlaster, samt vegetation. Observera att tabellen endast ger riktvärden på exempel och att verkliga vikter för faktiska system ska användas vid projektering. Den totala vikten av samtliga material och växter som ska installeras på det gröna taket ska tas med i beräkningen. Träd kan utgöra betydande laster och kan därför med fördel placeras där det finns underliggande stödjande strukturer såsom pelare eller bärande väggar. Träd och buskar blir betydligt tyngre på sikt när de växer till sig och det måste finnas marginaler för detta. Kontrollera därför alltid förväntad fullväxt storlek och vikt för större vegetation med leverantör. Tidsperspektivet på fältlasterna av överbyggnaden är långtid eller permanenta, det vill säga minst 10 år eller byggnadens livslängd. Till fältlasterna som redovisats ovan tillkommer: Vindlast Lasten av vind förändras och ökar för gröna tak och gröna tak på påbyggnader4. Dels på grund av högre byggnadshöjd och dels på grund av annan råhet och friktion på takytan. Typ av växtlighet ger olika råheter och friktion. I SS-EN 1991-1-4:2005 s. 60, tabell 7.105 anges friktionskoefficienter för olika takytor men tak med växtlighet finns inte med. A B Figur 6. Optimal fördelning mellan jord, vatten och luft i växtbädden. Porernas storlek bestämmer hur mycket vatten växtbädden kan hålla. Små porer kan hålla vatten bättre än stora porer medan de större porerna är bättre på att hålla luft. (Illustration Anna Pettersson Skog) Figur 7. Innehåll av vatten och luft i en 500 mm djup växtbädd med en a) vanlig jord (t ex Jord A enligt AMA 2013) och b) en vanlig jord med 60 volymsprocent pimpsten. (Illustration: Anna Pettersson Skog) 4 Axelsson, M., Förstudie av möjligheter att bygga på befintliga byggnader för att skapa gröna tak, SP Arbetsrapport 2015:06, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut AB, Borås. 5 European Committé for Standardization, SIS SS- EN 1991-1-1:2002 Laster på bärverk Del 1-1 Allmänna laster tunghet, egentyngd, nyttig last för byggnader. VÄGLEDNING 22

Tabell 3. Exempel på fältlaster (substrat inklusive kapillärt bundet vatten), substratlast samt vegetationslast på bjälklag. De lägre substratlasterna gäller för det lägre substratdjupet med ett lättviktssubstrat medan den högre lasten gäller för det större substratdjupet och ett tyngre, mineralbaserat, substrat. För noggrannare uppdelning hänvisas till FLL. Vegetation Substratdjup Lagertjocklek [mm] Substratvikt [kg/m²] Vegetationsvikt [kg/m²] Total last [kn/m²] Sedum/mossa 30-80 40-160 10 0,5-1,7 Sedum/ört 80-120 80-240 10 0,9-2,5 Gräsmatta, äng, perenner 120-350 120-700 5-15 1,3-7,2 Mindre buskar och perenner 300-600 300-1200 20-30 3,2-12,3 Stora buskar och mindre träd 600-1500 600-3000 40-60 6,4-30,6 Större träd 1000-2000 1000-4000 150 10,2-40,2 Regnlast Mängden vatten som kan magasineras i substraten och på växtytorna är beroende på avrinningshastighet och dräneringshastighet samt avvattningslösningar på taket/anläggningen. Ovan redovisade fältlaster inkluderar vattenmättade substrat, men skyfall kan generera vattenmängder utöver vad substraten kan hantera. Det påverkar den korta lastökning som ett skyfall kan ge upphov till. Ett kraftigt skyfall kan regna med mellan 1 mm/min till 5 mm/min²,6. Substratens fördröjningsförmåga vid dränering och regnets varaktighet påverkar lastens intensitet och lastens storlek måste bedömas utifrån relationen mm regn/tidsenhet och dräneringskapacitet. Eftersom skyfall framförallt förekommer under sommaren skulle det därmed inte behöva kombineras med maximal snölast 7. 50-årsvärdet är ett lämpligt utgångsvärde för en karakteristisk lastnivå. Snölast Växtmiljön med vegetation och substrat på gröna tak kan sannolikt innebära större snölaster jämfört med vanliga tak. Värdet för snölast på mark, vilket är den normenliga utgångspunkten för snölast utan den normenliga reduktionen som görs för horisontella eller flackt lutande tak, användes med fördel vid utvärdering av gröna tak. Beroende på typ av grönt tak kan det finnas skäl att variera snölasten. Exempelvis så bör ett sedumtak sannolikt inte samla lika mycket snö som ett tak med större vegetation. Tillfällig last av utrustning och maskiner Tillfälliga och lokala laster utgörs av maskiner och annan utrustning för skötsel och eventuell rekreation. De temporära laster som uppstår vid anläggandet av gröna tak kan antas vara densamma som vid förekommande skötsel och underhåll. Detta innebär att man inte behöver räkna med extra laster för skötsel och underhåll, se temporära laster nedan. Nyttig last Mänsklig aktivitet och lös inredning (exempelvis strukturella element; död ved, stenar, etc.) är exempel på nyttig last som bör beaktas utifrån vad bjälklagen är avsedda att användas för. För gröna tak som beträds skulle SS-EN 1991-1-1:20027 kunna tillämpas. Yttertak klassificeras med hänsyn till åtkomlighet. 6 SMHI, http://www.smhi.se/kunskapsbanken/rotblota-1.17339, Rotblöta skyfall, publicerad 28 oktober 2011, uppdaterad 28 juli 2015, hämtad 2016-08-30. 7 European Committé for Standardization, SIS SS- EN 1991-1-1:2002 Laster på bärverk Del 1-1 Allmänna laster tunghet, egentyngd, nyttig last för byggnader. VÄGLEDNING 23

1 2 3 Figur 8. Substratdjupet begränsas ofta av begränsad bygghöjd eller bärighet. Detta kan i vissa fall kompenseras med ett bättre substrat (1). Om bygghöjd och bärighet inte är begränsande kan man i vissa fall använda ett enklare substrat som kräver ett större substratdjup (2). Att begränsa både substratdjup och substratkvalitet leder alltid till ett större skötselbehov (3). Övrig last Exempel är gruslager för vegetationsfria zoner på taket och/eller betongelement för kanter. Temporära laster under anläggningsskedet En plan över bjälklaget med angivna lastbegränsningar ska tas fram redan i programskedet. Det är också viktigt att säkerställa lämpliga transportvägar till och från anläggningen för de fordon och eventuella kranar som levererar substrat, material och växter. Om material ska förvaras på plats bör möjlighet till säker förvaring finnas för att minimera risken för personskador. Om material ska lagras på bjälklaget under installation bör man ta hänsyn till att materialets vikt kraftigt kan öka belastningen på den del av taket där det lagras, en belastning som ökar ytterligare om materialet fuktas upp av regn. Materialets last kan behöva fördelas över takytan för att sprida vikten. Detta gäller även för fordonstransport på taket. Tätskiktets kapacitet vad gäller laster ska beaktas. Bärande delar av taket kan vara lämpliga för avställning av material, men en punktbelastning på ett tätskikt som inte klarar trycket riskerar att leda till skada på tätskiktet med stor risk för senare läckage. Tillgängligheten till teknikutrymmen, eller andra installationer på taket, ska tas hänsyn till i projekteringen. Transportvägar behöver eventuellt planeras. Sedumtak och andra tunna växtbäddar kan visserligen beträdas men är så pass känsliga att återkommande persontrafik kan skada vegetationsskiktet. Vidare finns det en risk att småsten följer med och trampas ned genom sedummattan med risk för skada på tätskikt eller rotspärr. Att planera användningen av ytor på taken i ett tidigt skede är centralt eftersom detta påverkar utformningen av detaljlösningar som senare kan bli svåra att korrigera. Mycket av det material som används för att konstruera ett grönt tak kan vara relativt känsligt för ovarsam hantering. Om installationen är fördröjd får vissa komponenter inte utsättas för UV-strålning eller frost och materialegenskaper bör därför kontrolleras inför förvaring. Om material ska lagras under en längre period på taket bör det lagras på ett sätt som förhindrar att det flyger av taket vid extremt väder. Mer information om laster finns i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 7 samt i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt, Kapitel 2. TÄNK PÅ ATT i tunna växtbäddar har varje centimeter substrat stor betydelse för växtbäddens egenskaper och vegetationens utveckling och överlevnad. om man sparar in på substratets kvalitet eller växtbäddens uppbyggnad så leder det till ett ökat skötselbehov för att upprätthålla visionen om vegetationens utseende och kvalitet, se Figur 8. man ska undvika att bygga växtbädden i lager då det hindrar den vertikala vattentransporten och riskerar att göra delar av växtbädden syrefattig. för tunna växtbäddar bör partiklar mindre än 0,063 mm undvikas eftersom dessa är en bidragande orsak till igensättning av filter. VÄGLEDNING 24

Laster från gröna tak Mindre träd Större buskar Perenner och mindre buskar Extensivt ört-grästak Sedum Växtjord Min. 30 mm Min. 100 mm växtjord Växtjord Växtjord Undre växtjord 50 kg per m² LASTER > 2 ton per m² Figur 9. Olika vegetationsskikt kräver olika uppbyggnad, vilket i sin tur ger olika lastförutsättningar som ställer krav på takets bärighet. (Illustration: Martin Grane från förlaga av Tove Jägerhök) VÄGLEDNING 25

3.1.5 Bevattning Avsaknad av vatten under de varma årstiderna stressar växterna. Det innebär i sin tur att tillväxthastigheten sänks, att växterna ser fula ut, att de blir sjuka eller till och med dör. Vegetationens förmåga att härda ut under perioder utan vatten och att återhämta sig efter regn eller bevattning är artspecifikt. Att ersätta material som har torkat bort är både tidsödande och dyrt och är ett riskmoment då åtgärden riskerar att skada tätskiktet. En bevattningsanläggning är viktig om man använder ett känsligt växtmaterial eller om man har en växtbädd som inte har kapacitet att säkerställa överlevnad under längre torka. En tunn växtbädd behöver alltså vattnas mer än en tjock om man inte valt växter med specifik torktolerans som t ex suckulenter. Torr och död vegetation kan dessutom innebära en brandfara och bör tas bort. Att helt avstå från bevattning kan innebära en risk och tilläggsbevattning kan vara nödvändig under torra, varma och blåsiga perioder, speciellt under etableringsfasen. Tillgång på vatten behöver därför alltid säkerställas. Däremot kan man fundera över bevattningens omfattning utifrån: Vegetationens vattenbehov. Växtbäddens vattenhållande förmåga. Dräneringsmattans vattenhållande kapacitet. Fukthållande lager. Nederbördsmönster. Mer information om bevattning finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation under Kapitel 8. TÄNK PÅ ATT bevattningsbehovet styrs av växtval, val av substrat, växtbäddsdjup samt platsspecifika faktorer. dräneringsmattor även kan ha en vattenhållande funktion. fukthållande lager riskerar att ta en del av bygghöjden i anspråk vilket påverkar växtbäddens funktion och djup och vegetationens rotutrymme om man inte räknar med denna bygghöjd i ett tidigt skede. projektera för en spolpost med backventil även om man inte har för avsikt att installera ett bevattningssystem. val av substrat påverkar urvalet av lämpligt bevattningssystem. nedgrävda bevattningssystem är tydligt utmärkta i relationshandlingar och skötselplaner. flera miljöledningssystem värdesätter begränsat utnyttjande av färskvatten vid bevattning. 3.1.6 Dränering Dräneringens uppgift är att föra bort överflödigt vatten från anläggningen. Vattenpölar utgör en extra vikt och minskar dessutom mängden syre i växtbädden. Valet av dränering beror på faktorer såsom anläggningens storlek, lutning, placering av eventuella stuprör, substratets egenskaper samt planerad vegetation. Logistik och ekonomi är också viktiga faktorer vid val av dräneringssystem. Vanligtvis installeras dräneringslagret mellan substratet och tätskiktet och består av antingen dräneringsmattor eller annat dränerande material. VÄGLEDNING 26

Ett dränerande skikt måste vara kapillärbrytande, dvs. inget vatten ska kunna transporteras kapillärt till lagret ovanför. För att åstadkomma detta ska lagret ha en tjocklek som överstiger den övre kapillära stighöjden i materialet. Dessutom ska den minsta poren i lagret vara större än den största poren i växtbädden ovanför. Dränerande skikt Dränerande skikt kan byggas på olika sätt beroende på möjlig bygghöjd och lastförhållanden. Dräneringsmattor är den effektivaste metoden för att skapa ett kapillärbrott vid begränsad bygghöjd och bärighet. En dräneringsmatta består av plastmaterial och kan liknas vid en äggkartong. Grundprincipen är att skapa ett utrymme för fritt flöde av vatten bort från taket och att lyfta substratet från eventuella ojämnheter på taket där det samlas vatten. Många dräneringsmattor har en kombinerad funktion i och med att de både tillåter borttransport av vatten samtidigt som de lagrar vatten i systemet, se Figur 10. Dräneringsmattor med vattenlagrande koppar kan installeras med antingen materialavskiljande lager mellan substrat och dräneringsmatta, eller genom att kopparna fylls upp med substrat. Materialavskiljande lager kan utgöra ett problem om det sätter igen och upphör att vara vattengenomsläppligt. Det kan också vara ett problem om de rötter som eventuellt tar sig igenom det materialskiljande lagret blir oskyddade i händelse av torka eller tjäle. Att fylla kopparna med substrat bidrar å andra sidan med mer vikt. Dränerande material kan utgöras av grus, pimpsten, Leca, tegelgross, skumglas m m. Den viktigaste egenskapen hos det dränerande materialet är att det ska kunna bidra till ett kapillärbrott. Det innebär att materialet bör ha en ganska grov och ensartad sammansättning (kornkurvan är brant) och därmed även en bra genomsläpplighet. Tillräckligt fall på anläggningen är avgörande för att kunna åstadkomma god dräneringseffekt. På mindre ytor (< 400 m²) och tunna uppbyggnader kan dränering ske med hjälp av rännor av grus som avleder överskottsvattnet. Mer information om dränering finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation under Kapitel 9. 3.1.7 Avvattning Avvattning träder framförallt i funktion vid kraftiga regn, och handlar om att överskottsvatten ska avledas från konstruktionen och Figur 10. En dräneringsmatta kan hålla kvar vatten samtidigt som den tillåter överskottsvatten att rinna av med minimal bygghöjd. (Illustration: Martin Grane) dräneringen. Vid ineffektiv avvattning blir vatten stående vilket medför extra last och utgör en onödig risk för läckage. Dessutom påverkar stående vatten vegetationen negativt och innebär risk för erosion. I vissa fall kan man emellertid medvetet vilja fördröja avvattningen för att på så sätt skapa ett större vattenmagasin, fördröja dagvatten eller öka den kylande effekten. En viktig förutsättning för god avvattning är att avvattningsvägar och lågpunkter är planerade och dimensionerade på ett korrekt sätt. Vid t ex veckade hustak ska avvattningsbrunnar vara installerade i lågpunkterna och kopplade till bjälklagets VA-system. Säkerställ att avvattningen inte blockeras av rotskyddsfolie eller andra skyddstextilier. Brunnar måste noggrant skyddas från att växa igen, genom att till exempel avgränsa dem med en vegetationsfri zon. VÄGLEDNING 27

Inspektionsmoduler placeras ovanpå takets eller bjälklagets befintliga brunnar för att underlätta driften. Dessa säkerställer även att avvattningssystemet hålls fritt från jord eller annat finmaterial. Inspektionsmodulerna har öppningsbara lock för enkel tillsyn, se Figur 11. Gröna överbyggnader används ofta för att minska avrinningen från bjälklag. Hur stor betydelse överbyggnaden har för avrinningen kan uttryckas i form av en avrinningskoefficient (ϕ) enligt Tabell 4. Avrinningskoefficienten anger hur stor andel av ett dimensionerande regn som rinner vidare. En ϕ på 0,1 innebär att 10 % av nederbörden rinner vidare. Ett dimensionerande regn i Sverige räknas ofta som ett 10-årsregn, d v s har en sannolik återkomst på 1 gång per 10 år, med varaktigheten 10 minuter. I Stockholm innebär ett dimensionerande regn ett flöde på 227 l/s och hektar. Tabell 4 utgår från ett något större dimensionerande regn i Tyskland8. Överbyggnadens mäktighet är en viktig faktor för att reducera avrinningen. Vegetationen spelar också stor roll, men har inte kvantifierats i tabellen. I Tabell 4 kan man också se att bjälklagets/takets lutning har stor betydelse för avrinningen. En sammanställning av data, från försök som studerat hur mycket gröna tak kan reducera dagvattenavrinningen, visar på en minskning av den årliga avrinningen med 30-86 %, och en reduktion av toppflödeshastigheten med 22-93 %. Dessutom har en fördröjning av toppflödet med upp till 30 minuter påvisats9. En vattenhållande effekt på uppbyggnaden kan erhållas med hjälp av substratval, filterdukar, geotextil, stenullsmattor, vissa dräneringsmattor samt vegetation. I dessa fall är det viktigt att en avvägning görs mellan behovet av att hålla kvar vatten, bärigheten på bjälklaget samt vegetationens behov/tolerans. Mer information om avvattning finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation under Kapitel 10. Tabell 4. Avrinning från grönt tak vid ett kraftigt regn med olika tjocklek på överbyggnaden. Djup 15 lutning Avrinningskoefficient (j) >15 lutning Avrinningskoefficient (j) >50 cm 0,1-25-50 cm 0,2-15-25 cm 0,3-10-15 cm 0,4 0,5 6-10 cm 0,5 0,6 4-6 cm 0,6 0,7 2-4 cm 0,7 0,8 TÄNK PÅ ATT tillräckligt fall är avgörande för att uppnå en god dräneringseffekt. materialskiljande lager kan sätta igen och hindra dränering av växtbädden. dränerande lager ska vara kapillärbrytande. inverterade tak med isolering ovanpå tätskiktet försvårar dränering och avvattning om inte isoleringen har en dränerande funktion. Ett extra dräneringslager ovanpå isoleringen kan i så fall behövas. välja rätt isoleringsmaterial, även baserat på jordlast och andra laster som uppstår i samband med installation, så att dräneringsmattorna ej trycks in i isoleringsmaterialet. typ av dräneringsmatta måste specificeras efter det tryck som växtbädd och andra laster kommer utgöra ovanpå mattan. 8 Vid ett dimensionerande regn på 300 l/s och hektar enligt FLL. 9 Li, W. C., & Yeung, K. K. A. (2014). A comprehensive study of green roof performance from environmental perspective. International Journal of Sustainable Built Environment, 3(1), 127 134. https://doi.org/10.1016/j.ijsbe.2014.05.001. VÄGLEDNING 28

Figur 11. Inspektionsmodul med öppningsbara lock för enkel tillsyn. 3.1.8 Rotspärr Det är viktigt att tätskiktet skyddas mot penetrerande växtrötter. Vissa tätskikt fungerar också som rotspärr men oftast behövs ett separat rotskydd ovanpå tätskiktet. Tätskikt som består av termoplast behöver ofta ingen extra rotspärr. Tätskiktsleverantören ska i förekommande fall uppge och visa, genom godkänt provningsprotokoll, att tätskiktet också fungerar som rotspärr. Rotspärr som anläggs ovanpå tätskiktet är ofta gjort av plast, exempelvis polyeten eller gummiduk av EPDM. När rotspärren installeras är det viktigt att kanter och skarvar överlappar varandra (ca 1,5-2 meter). Samtliga skarvar bör limmas eller svetsas ihop. De olika materialens tjocklek varierar mellan 20-40 mil (dvs. cirka 0,5-1 mm). Ju tjockare material, desto högre draghållfasthet och motståndskraft mot hydrostatiskt tryck, punktering och slitage. Det finns rotspärrar med rothämmande toxiska kemikalier som tyvärr kan läcka ut. Vissa sådana kemikalier är inte tillåtna i Europa. Man bör alltid vara uppmärksam på vilken effekt olika material kan ha på omgivningen. De rothämmande substanser som används för att rotsäkra material är bara verksamma mot rötter och inte mot växter som sprider sig med stamdelar, rhizomer. Att sprida sig med rhizomer är en vanlig anpassning bland växter framförallt i torra miljöer som stränder eller alpmiljö. Vanligt förekommande är bambu och kvickrot. För att hindra rhizomer måste man ha rotskydd som är specifikt testade. Lista på godkända produkter kan fås via hemsidan www.fbb.de. Precis som tätskiktet behöver rotspärren skyddas från att skadas mekaniskt under installation, VÄGLEDNING 29

anläggning och efterföljande skötsel. Därför anläggs ofta en skyddstextil ovanpå rotspärren innan dränering och substrat installeras. Mer information om rotspärr och skyddstextilier finns att läsa i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation under Kapitel 12 samt i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt. 3.1.9 Brandsäkerhet Boverkets byggregler (BBR) kräver att överbyggnaden måste uppfylla brandklass B ROOF (t2). Reglerna är funktionsbaserade vilket innebär att de är målstyrda. För just överbyggnad är kravet att byggnader ska utformas så att brandspridning försvåras. Syftet med kravet är att minska risken för brandspridning mellan byggnader genom att överbyggnaden svårligen antänds samt att materialet inte självt bidrar till att sprida branden. Detta ger ett skydd mot bl a flygbränder. Beroende på om underliggande material är brännbart eller inte ställs olika krav på överbyggnaden där den lägsta kravnivån är B ROOF (t2). Enligt BBR 5:111 måste lösningar som inte uppfyller s k förenklad dimensionering verifieras genom analytisk dimensionering enligt BBR 5:112. Detta innebär att om man inte uppfyller kravnivån genom de klasser som anges i allmänt råd, t ex B ROOF (t2), så måste en utredning genomföras som visar att föreskriftens krav ändå uppfylls. För internationella erfarenheter av brandsäkerhet, se Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 11. Tänk på att kontrollera att brunnar på ritningen verkligen har placerats i faktiska lågpunkter och att man följer upp detta i samband med byggskedet. kontrollera att lastberäkningen även tar hänsyn till kvarhållet vatten i växtbädd och eventuella vattenhållande lager. kontrollera att avvattningen på lättviktskonstruktioner är dimensionerad för att vara snabb eftersom kvardröjande vatten innebär extra last. medvetet leda vatten dit det gör minst skada. koncentrerad avvattning till en punkt innebär risk för erosion. avvattning med hjälp av fullflödessystem kan innebära risk för igensättning. Konventionella brunnar är att föredra. avvattning försvåras vid lutningar mindre än 1:50. så kallade inverterade tak med isolering ovanpå tätskiktet försvårar avvattning om isoleringen inte har en dränerande funktion. Avvattningsmöjligheter bör utformas både över och under isoleringen i dessa fall. en vegetationsfri zon med ett kapillärbrytande material bör anläggas som en 300 500 mm bred remsa runt avvattningsanordningar. Rundat material ger mindre potentiell skada på tätskikt. anlagda gångar, eventuell rotspärr eller andra anordningar som monteras efter dräneringslager och avvattningsanordningar inte blockerar eller försämrar avvattningen. bräddavlopp bör installeras för att säkerställa att bärigheten på bjälklaget ej överskrids i händelse av igensatt avvattning. När bräddavloppet träder i funktion är det en indikation på igensättning VÄGLEDNING 30

3.2 PROJEKTERING AV BETONG, ISOLERING OCH TÄTSKIKT Detta kapitel innehåller information och anvisningar som i huvudsak berör bjälklag och lutningar, tak-/anläggningstyper, avvattning, skyddsanordningar, solcellsanläggningar och brandskydd avseende betong, isolering och tätskikt. Innehållet baseras på Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt där utförligare information finns att tillgå. 3.2.1 Bjälklag och lutningar Bjälklaget ska alltid utformas med tillräckligt bra lutning. Detta kan åstadkommas direkt vid en platsgjutning eller genom att betongelement monteras med lutning. Ett annat alternativ är att bygga fall med isolering eller att genom justering med betong eller gjutasfalt skapa fall. God vattenavrinning får man säkrast med ett fall på minst 1:50 (2 %). En övre gräns för takets lutning kan identifieras i samarbete med leverantörer av gröna taksystem. Vid branta tak kan även risk för erosionsproblem förekomma, se Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 4.5. 3.2.2 Konstruktionstyper Byggnadstekniskt skiljer man mellan följande tre konstruktioner: Konstruktion med tätskikt som ligger ovanpå en utvändig värmeisolering (normaltak) Konstruktion med tätskikt som ligger under en utvändig värmeisolering (inverterat/ omvänt tak) eller som ligger delvis under värmeisoleringen (duotak). Ett kompakt tak är en metod där alla isoleringsskivor klistras så att de skapar ett fullständigt sammanklistrat system med tätskiktet. Detta görs för att vatten inte ska kunna ta sig genom konstruktionen. Vad som gäller för isolering till normaltak, inverterat tak och duotak beskrivs kortfattat i avsnitten nedan. Normaltak (tätskikt ovanpå isolering) Här avses främst lättare konstruktioner med tyngder upp till ca 500 kg/kvm (undantaget cellglasisolering som även tål tyngre installationer). Värmeisoleringen väljs så att den kan motstå den tryckpåkänning som förväntas förekomma på bjälklaget utan att skadas till följd av deformationer. Cellplastisolering EPS (expanderad polystyren) finns med olika mekanisk motståndsförmåga (tryckhållfasthet). Tätskiktsmatta får emellertid inte klistras mot cellplasten, utan att det i så fall läggs en mineralullsmatta emellan. Cellglasisolering kan användas i kombination med gjutasfalt och asfaltbetong. Ett annat alternativ är att använda PIR (polyuretan)-isolering som klistras med varmasfalt (kvalitetsklass 95/35) och beläggs med bitumentätskikt. En ångspärr ska läggas under värmeisoleringen. Ingen särskild ångspärr behövs däremot under cellglas som läggs i varmasfalt. Figur 12. Normaltak med tätskikt ovanpå isolering. VÄGLEDNING 31

Terrasstak/-anläggningar blir i regel mer lufttäta än motsvarande andra anläggningar och har vanligen få genomföringar vilket gör att risken för fuktkonvektion är mindre. Värmeisolering och tätskikt måste dock väljas med hänsyn till den större mekaniska påfrestning som användningen av ett terrasstak innebär. Råd som kan ges för isolering i normaltak: En ångspärr ska läggas ovanpå betongen vid isolering med cellplast eller mineralull. Värmeisoleringen ska skyddas mot fukt under byggtiden. Noggrann tätning krävs vid alla genomföringar. Värmeisolering väljs med hänsyn till förekommande trafiklast. Tätskiktet ska dras upp 300 mm över färdig yta. Tätskiktet ska skyddas från skador under byggtiden. Inverterat/omvänt tak (tätskikt under isolering) I det inverterade/omvända taket är tätskiktet placerat under värmeisoleringen, vilket är omvänt jämfört med det normala taket. Isoleringen kommer därmed att utsättas för vatten och materialet måste väljas med hänsyn till det. En fördel med det inverterade taket är att tätskiktet får ett visst skydd och kan installeras på ett fast och säkert underlag och att eventuella läckage begränsas om produkten helklistras/svetsas mot underlaget. För inverterade tak bör även uppbygganden av det gröna taket ses över då själva lagerstrukturen ändras jämfört med uppbyggnaden på ett normalt tak. Som värmeisolering rekommenderas strängsprutad (extruderad) cellplast av polystyren (XPS), med ythud och med falsade kanter. Sådan cellplast har liten vattenabsorption. Vid större isolertjocklekar kan cellplasten läggas i två lager. Detta kan dock medföra större fuktackumulering. Man kan emellertid kombinera dränerande skivor av cellplast (EPS) med XPS, men då måste de dränerande skivorna placeras i understa skiktet. På värmeisoleringen läggs en ånggenomsläpplig fiberduk för att förhindra singel, sand eller betong att tränga ner i fogarna. Skyddsbeläggning väljs med hänsyn till förväntad belastning. Konstruktionen anpassas till dimensionerade vindlaster. Eftersom tätskiktet ligger på värmeisoleringens varma sida kan det samtidigt betraktas som en ångspärr. Det finns därmed ingen risk för kondensation på grund av diffusion eller fuktkonvektion. Även regn och snö stoppas av tätskiktet. Krönmurar och genomföringar måste utföras så att ytkondensation på förekommande köldbryggor inte förekommer. Byggfukt i betongen torkar ut nedåt. Värmeförlust förekommer beroende på hur mycket vatten som når tätskiktet, och detta i sin tur beror på hur konstruktionen är utförd och på regnets intensitet. Ju intensivare regnet är desto större andel av vattnet avleds ovanpå isoleringen. Man ska inte hindra vatten från att tränga ner till tätskiktet genom att lägga en ångtät folie ovanpå värmeisoleringen. Det vatten som ändå tränger igenom blir då instängt och kan diffundera in i cellplasten, med försämrad värmeisolering som följd. En viss försämring av u-värdet (värmegenomgångskoefficienten) kan man räkna med. Regler för vilka påslag som ska användas för u-värden och lambda-värden (värmeledningsförmåga) finns i Boverkets rapport Värmeisolering. Figur 13. Inverterat/omvänt tak med tätskikt under isolering. VÄGLEDNING 32

Råd som kan ges för isolering i inverterat tak: Under isoleringen bör ett dränerande lager av knoppmatta eller liknade läggas för att isoleringen ska ligga torrt En dränerande matta ska läggas ovan isoleringen så att avvattning av ytan kan ske på ett bra sätt. Duotak (isolering över och under tätskikt) I Duotak är tätskiktet placerat mellan två värmeisoleringsskikt. Duotaket är en kombination av två principiellt olika konstruktionsuppbyggnader; det traditionella taket och det omvända taket. Kombinationen innebär att man utnyttjar fördelarna i de båda uppbyggnaderna och undviker en del nackdelar. Duotaket används i otrafikerade anläggningar med singeltäckning och i terrassanläggningar med olika typer av ytskikt. Duotaket består av: Betongbjälklag Ångspärr av alkaliebeständig polyetenfolie. Ett undre isoleringsskikt av antingen: Mineralull Läggs ofta i två skikt med det övre skiktet tillverkat av en hårdare mineralullsmatta. Expanderad polystyrencellplast, EPS Täcks av en mineralullsmatta eller liknande om tätskiktet ska klistras. PIR eller cellglas som klistras i varmasfalt Tätskiktet består av antingen: En klistrad tvålagstäckning Enskiktstäckning av något slag Ett övre isoleringsskikt av extruderad polystyrencellplast, XPS. Ovanpå det övre isoleringsskiktet läggs en fiberduk och singel. Singelskiktet måste vara så tjockt att vinkrafterna övervinns. Därmed krävs ingen mekanisk fastsättning. Figur 14. Duotak med isolering över och under tätskikt. Eftersom tätskiktet ligger varmare än i de två tidigare beskrivna konstruktionerna minskar risken för kondens till följd av byggfukt, diffusion eller konvektion. Värmeisoleringen bör därmed bli torrare. Samtidigt minskar möjligheten att torka ut fukt, som ändå kommit in mellan ångspärr och tätskikt, eftersom man inte får någon hjälp av solstrålningen. Det är därför extra viktigt att vatten inte kommer in i isoleringen under byggtiden. Råd som kan ges för isolering i duotak: Säkerställ att vatten inte kommer in i det undre isoleringsskiktet under byggtiden. Ångspärr av alkalibeständig polyetenfilm eller en bitumenångspärr ska läggas ovanpå betongen med förseglade skarvar. Värmeisoleringen ska skyddas mot fukt under byggtiden. Noggrann tätning krävs vid alla genomföringar. En ånggenomsläpplig fiberduk ska läggas ovanpå isoleringen. VÄGLEDNING 33

3.2.3 Tätskiktssystem På marknaden finns en rad olika typer av tätskiktssystem som är avsedda för gröna tak/ anläggningar på betongbjälklag. Dessa förekommer i rullform matta/duk eller som flytande material. Ofta används en primer som förbehandling innan tätskiktet appliceras. Primer utgör en del av tätskiktssystemet och behandlingen utförs främst för att skapa god förutsättning för tätskiktet att vidhäfta mot underlaget. Exempel på olika tätskiktssystem Bitumenbaserade tätskikt Bitumenbaserade tätskiktsmattor är vanligen modifierade med polymera material så som SBS (styren-butadien blocksampolymer) och APP (ataktiskt polypropen) Asfaltmastix (polymermodifierad) Syntetiska tätskikt förtillverkade dukar PVC (Polyvinylklorid) TPO/FPO (Flexibla polyolefiner) vanligen av PP (polypropen) eller PE (polyeten) Gummiduk av EPDM (Etenpropengummi) Syntetiska tätskikt flytapplicerat PMMA (Polymetylmetakrylat) Epoxiplast Polyuretan Polyurea Hur kraftigt tätskiktet måste vara beror på vilken typ av överbyggnad som väljs samt om trafik planeras förekomma på tätskiktet innan övertäckning sker. Tätskiktet behöver också kunna stå emot påfrestningar från t ex rörelser som uppstår i konstruktionen och från den miljö som överbyggnaden utgör. Tätskiktets mest viktiga funktion är att under hela anläggningens livstid förhindra att läckage uppstår ner till betongbjälklaget. Valet av tätskiktsmaterial och -system beror därför i högsta grad också på typ av anläggning och planerad livslängd för denna. För komplexa och dyra anläggningar med planerad lång livslängd rekommenderas att extra fokus läggs på valet av tätskiktssystem och installationen av detta. För byte av tätskiktssystem krävs att hela överbyggnaden tas bort vilket kan bli mycket dyrt. I avsnittet nedan listas parametrar som kan påverka ett tätskiktssystems funktion. Egenskapskrav Egenskaper som bör beaktas vid val av tätskiktmaterial i en konstruktion ska återfinnas i produktens prestandadeklaration om produkten är CE-märkt enligt byggproduktförordningen. Annars bör egenskapsredovisning finnas i produktens produktdatablad. Följande egenskaper kan påverka ett tätskikts prestanda för att över tid vara ett fullgott skydd mot att vatten tränger in i konstruktionen. Observera att ett tätskikt ska fungera tillsammans med övriga material och ska vara kompatibelt med dessa. Systemaspekter Vattentäthet (skarvar, genomföringar och brunnar) Vattentäthet (rörelser i underlag) Vattentäthet (anslutningar t ex vid avslutning mot takfot och vägg) VÄGLEDNING 34

Materialkrav Vattentäthet Elasticitet vid låga temperaturer eller ispåkänning Punkteringsbeständighet Skarvhållfasthet Rotbeständighet (om tätskiktet ska fungera som rotspärr) Frostbeständighet Åldringsbeständighet Motstånd mot brand Motstånd mot vindlast UV-beständighet (om tätskiktet ska exponeras för solljus) Vidhäftning till underlaget För utförligare beskrivningar och information om tillämpbara standarder och regler, se Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt. 3.2.4 Avvattning och avvattningsanordningar För varje objekt ska en plan som visar avvattningsanordningar för taket/bjälklaget upprättas. Avvattningsplanen ska visa taklutning och vattengångar, placering av brunnar och eventuella bräddavlopp samt övriga avvattningsdetaljer. Ränndalar ska utformas så att om stopp uppstår i en brunn, vattnet ska kunna rinna till nästa brunn utan att stora vattensamlingar kan skapas på bjälklaget. Bjälklagsavvattningen ska placeras i de verkliga lågpunkterna (med hänsyn till eventuella nedböjningar) och minst 500 mm från vertikala ytor. Varje yta bör alltid ha minst två avvattningsanordningar. Om ytan ska utsättas för fordonstrafik måste brunnarna vara tillräckligt starka för att klara denna belastning, d v s klara belastningen från ett fordon. Avloppen måste kunna samla in och föra bort både överskottsvatten från dräneringslagret och ytvatten från vegetationsskiktet. Vatten från angränsande fasader och ytbelagda områden måste dräneras på ett sådant sätt att funktionen hos vegetationsskikt och struktur inte förvanskas. Brunnar och bräddavlopp får inte bli täckta med grönska eller löst material, t ex grus. Brunnarna måste vara konstruerade på ett sätt som gör att de ständigt är tillgängliga. Växter får inte tillåtas växa in i rännor och brunnar och därigenom hindra dem från att fungera på rätt sätt. Från anläggningar med lutning dräneras vatten med hjälp av grusdräneringskanaler, med eller utan inbäddade dräneringsrör, eller med hjälp av t ex hängrännor i kombination med stuprör (på hustak). 3.2.5 Takbrunnar Takbrunnar som är placerade inom vegetationsytor behöver kunna inspekteras, se även Kapitel 3.1.7 Avvattning. Dessa takbrunnar kan skyddas och/eller omgärdas med stenkant eller grus för att skapa en bra möjlighet för dränering av dagvatten från takytan. Takbrunnar som är lokaliserade utanför vegetationsytor kan placeras fritt i en remsa av grus och i bjälklagets lågpunkt. Bräddavlopp bör installeras för att säkerställa att bärigheten på bjälklaget ej överskrids i händelse av igensatt avvattning. När bräddavloppet träder i funktion är det en indikation på igensättning. Ytterligare information om olika typer av brunnar och deras utformning redovisas i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt. VÄGLEDNING 35

3.2.6 Skyddsanordningar Texten gäller endast bjälklag/tak som inte befinner sig i markplan. För varje anläggningsobjekt ska en takplan över skyddsanordningar på taket upprättas. I takplanen ska typ och placering av skyddsanordningar för arbete på tak, snörasskydd, m m redovisas. Olycksförebyggande åtgärder vad gäller hälsa och säkerhet ska beaktas vid byggnation-, planering- och anbudsstadierna. Åtgärderna ska genomföras för att förhindra fall under utförande, underhåll och drift av byggnader samt för att förebygga fall genom byggnadselement såsom takfönster. Under byggtiden är det som regel nödvändigt med fallskyddssystem i form av räcke eller fasadställning. Särskilt viktigt är det att stämma av med andra yrkesgrupper så att tillfälliga säkerhetsanordningar endast avlägsnas efter det att det gröna taket är färdigställt. För underhåll och servicearbeten är det vanligtvis tillräckligt att använda linor med förinstallerade ankare. Vid eftermontering av förankringar på ett redan färdigställt tätskikt på taket rekommenderas att detta görs utan att tränga in i taktäckningen, t ex genom infästning i ett speciellt konstruktionselement som är utformat för ändamålet. Skydd för tätskiktet i form av gångstråk, bryggor etc ska användas när arbeten på taket bedöms förekomma efter färdigställande av tätskiktet. Skyddet monteras enligt leverantörens anvisningar. Mer information om skyddsanordningar finns att läsa i BBR 8:24 Taksäkerhet och Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 13 Taksäkerhet, förankring och tilläggslösningar. 3.2.7 Solcellsanläggningar I det fall man önskar montera solceller på ett grönt tak, och det inte är möjligt att använda en ballasterad anläggning, ska anläggningen monteras ned i underliggande konstruktion. Detta är aktuellt främst på lätta överbyggnader av typ moss- och sedum. Till detta rekommenderas att man använder infästningsplattor med infästningsfläns som är avsedd att fästa in i underliggande konstruktion och tätskikt. För bitumentätskikt gäller att man använder en perforerad fläns i rostfritt alternativt galvad/varmförzinkad stål. Observera att en vindlastberäkning ska utföras enlig gällande Eurokod SS-EN-1991-1-4 så att man säkerställer att sollcellsinstallationen inte blåser bort. Man ska även ta hänsyn till eventuella punktlaster som kan påverka tätskiktet och isoleringen. Observera att dessa kan komma att öka om solcellsanläggningen blir snöbelagd därför ska dimensionering av dessa ske enligt Eurokod SS-EN 1991-1-3. Mer information om solceller och gröna tak finns i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 13.4. 3.2.8 Plåt All inbyggd plåt ska vara perforerad, rostfri och syrafast. Skyddsplåt kan vara av aluminium eller lackerad stålplåt. Skyddsplåt används endast vid synliga intäckningsdetaljer som är lätt utbytbara utan att påverka konstruktionen och dess funktion. Vid traditionell takavvattning ska takavslut på sedum utföras med korrosionsbeständig plåt som ska vara perforerad för att få bästa möjliga vidhäftning mellan plåt och bitumentätskikt. Se AMA Hus 14 JT-.311. Maximal längd för plåten är 1500-2000 mm på grund av rörelser (leverantör anger maximal längd för specifik produkt). Vid användning av PVC-duk ska rostfri fotplåt belagd med PVC-beläggning användas. Beläggningen ska ha en tjocklek på minst 170 µ och vara kompatibel med produkt som används på ytan. Vid användning av EPDM-duk ska rostfri plåt användas. Här ska leverantörens anvisningar följas för att ett säkert montage ska kunna åstadkommas. VÄGLEDNING 36

3.2.9 Takbeklädnad, inredning och brandkrav Med takbeklädnad avses sista ytskiktet i en takkonstruktion/bjälklag. Med inredning avses eventuella installationer såsom klätterställningar, gungor etc. av brännbart material. Normalt behöver ett tätskiktsmaterial som byggs in inte testas enligt BROOF (t2). I en grön anläggning är det med andra ord den gröna överbyggnaden ovanpå tätskiktet som ska vara brandbeständig. Ytterligare information om gröna överbyggnaders brandsäkerhet finns under Kapitel 3.1.9 Brandsäkerhet. 3.3 KRAVSTÄLLNINGAR FÖR FUKTSÄKERHETSASPEKTER En fuktsäkerhetsansvarig utses för projektering och säkerställer att kraven uppfylls och dokumenteras. För att undvika brist på systemperspektiv ska byggherrens kravställningar och metoder för uppföljning formuleras för den gröna anläggningen/taket utifrån dess specifika funktion som definierats i idé- och programskedet. Detta kommuniceras till projektörer. En fuktsakkunnig kan bidra till samsyn genom arbetsprocessen och verkar som samordnande mellan teknikområden för fuktfrågor. Nedan ges exempel på arbetsgång och rutiner som kan användas enligt ByggaF: Fuktsakkunnig informerar projektörerna om de fuktsäkerhetskrav som byggherren har ställt samt berättar om hur dessa krav ska följas upp under projektets gång för att säkerställa att de uppfylls. En fuktsäkerhetsansvarig ska utses för projekteringen. Denna person ska se till att de ställda fuktsäkerhetskraven uppfylls och vidare dokumentera samt redovisa detta för fuktsakkunnig och byggherren. Under tiden som fuktsäkerhetsprojekteringen tas fram ska fuktsakkunnig följa upp arbetet med projektörerna genom regelbundna möten. Presentera rutiner för fuktsäkerhetsprojekteringen; se nedan för information om vilka rutiner som ska följas: Identifiering av fuktkänsliga konstruktioner och detaljer. Identifiering av alla tänkbara fuktkällor och fuktbelastningar. Genom kvantitativa eller kvalitativa metoder uppskatta hur fukttillstånden i de olika byggnadsdelarna varierar under en längre tid. Bekräfta att de uppskattade fukttillstånden ligger inom de tillåtna fukttillstånden för varje byggnadsdel. En fuktriskanalys genomförs samt dokumenteras gemensamt av alla inblandade i projekteringen. Projekteringsledaren är ansvarig för att den genomförs. Utformningen av byggnadsdelarna och val av material ska anpassas på sådant sätt att risken för skador minimeras. Fuktsakkunnig granskar fuktsäkerhetsprojekteringen och kontrollerar att den genomförts i enlighet med de ställda fuktsäkerhetskraven. Fuktsäkerhetsansvarig i projekteringen samlar in all dokumentation av sitt fuktsäkerhetsarbete. Detta överlämnas till fuktsakkunnig. VÄGLEDNING 37

Provtryckning av tätskikt innan installation av överbyggnad. VÄGLEDNING 38

4 BYGGSKEDET Det är viktigt att planera de olika etapperna och leveranserna av material under byggskedet så att material kommer på plats i tid, samtidigt som tiden för lagring minimeras (speciellt för vegetation). Detta kapitel beskriver viktiga aspekter att beakta under byggskedet för både överbyggnaden och konstruktioner under denna. 4.1 FÖRBEREDANDE ARBETEN BETONG, ISOLERING OCH TÄTSKIKT Material Levererat material ska kontrolleras avseende märkning och kvalitet. Allt material som är fuktkänsligt ska skyddas mot nederbörd och i övrigt hanteras enligt anvisningar på förpackningarna eller aktuellt produktdatablad. Brandskydd Heta arbeten Observera att det finns regler för installation av produkter som kräver hög värme och t ex svetsningsutrustning som drivs av gasol. Det är fastighetsägarens ansvar, gentemot sitt försäkringsbolag, att säkerställa att entreprenören som anlitas har den utbildning som krävs, vad gäller regler för att utföra Heta arbeten, och att dessa regler följs. Att entreprenören har genomgått utbildningen ska vara dokumenterat. Entreprenören som utför installationsarbetet ska alltid göra en riskbedömning innan svetsningsarbetet påbörjas. Riskbedömningen ska dokumenteras. Platsgjutna betongkonstruktioner Utförandekrav Föreskriven lutning på färdig betongbeläggning ska utföras i betongkonstruktionen eller falluppbyggnaden. Efterbearbetning ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Membranhärdare får inte användas på ytor som senare ska förses med tätskikt. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Det sker med mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning. Toleranser Betongytan ska luta minst 1:50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytan får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Större ojämnheter än 1,5 mm utjämnas med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. Prefabricerade betongkonstruktioner (monteringsfärdiga betongelement) Utförandekrav Föreskriven lutning på färdig beläggning ska utföras vid montering av betongelementen eller i falluppbyggnaden. VÄGLEDNING 39

Efterbearbetning av betongelement eller fallbetong ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Membranhärdare får inte användas på ytor som senare ska förses med tätskikt. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Detta utförs med hjälp av mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning. Toleranser Betongytan ska luta minst 1:50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytans ytråhet får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Nivåskillnader större än 1,5 mm i elementfogar ska utjämnas så att jämn övergång erhålls. Utjämningen utförs med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. Renovering Utförandekrav Avrivning och borttagning av befintlig överbyggnad inklusive tätskikt ska göras varsamt och hänsyn ska tas till aktuella belastningar på bjälklaget. Underlaget ska göras fritt från gamla tätskiktsrester så att nytt tätskikt eller falluppbyggnad får erforderlig vidhäftning. Om inte föreskriven lutning på befintlig betongkonstruktion finns ska fall utföras till aktuellt avvattningsställe. Efterbearbetning ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Det sker med hjälp av mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning. Toleranser Betongytan ska luta minst 1:50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytans ytråhet får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Större ojämnheter än 1,5 mm utjämnas med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. Detaljutformning Detaljer, och hur dessa monteras på en takyta, har extremt stor betydelse för ett lyckat slutresultat och konstruktionens livslängd. Detaljer ska väljas, monteras och underhållas så att läckage i anslutning till dessa inte kan uppstå under konstruktionens livstid. Fuktskador till följd av läckage som uppstår i gröna anläggningar har oftast någon av följande orsaker: Tätskiktet dras sönder på grund av rörelser i skyddsbetongen. Tätskiktet skjuvas av på grund av deformationer i värmeisoleringen vid belastning av fordon på skyddsbetongens kant. Tätskiktet har skadats vid uppdragningen mot invidliggande väggar, där det ofta dessutom förekommer en dilatationsfog. Olämpligt utförda dilatationsfogar. Alltför låg uppdragning av tätskiktet, särskilt vid dörrar mot terrasstaket eller när tätskiktet ligger ovanpå värmeisoleringen. VÄGLEDNING 40

Olämpligt utförda anslutningar och genomföringar. Skador under byggnadstiden, särskilt vid tätskikt på mjuk isolering. Brunnar Brunnar och avvattningsrännor ska monteras så att utloppets nivå inte ligger högre än omgivande tätskikt. Brunnar och genomföringar ska minst placeras 500 mm från eventuella hinder eller vertikaler för att säkra en korrekt genomföring i tätskiktet. Stosar vid genomföringar Genomföringar ska utföras i högpunkt där detta är möjligt. Stosar vid genomföringar ska monteras enligt leverantörens anvisningar och minst 200 mm från vägg. Stosar av gummi eller dylikt ska endast användas vid lätta konstruktioner. Vid tunga överbyggnader ska rostfria rör användas med förmonterad rostfri perforerad fläns. Dilatationsfogar Fogbryggor, fogband m m ska monteras och vara anpassade efter fogens rörelse. Kontroll av betongunderlag Allmänt I detta kapitel behandlas de krav och toleranser som gäller beträffande bearbetning av betongytan vid och efter gjutning. Krav inför en tätskiktsinstallation Betongunderlaget ska vara rent och fritt från vatten, snö och is inför utläggningen av ett tätskikt. Kontrollera att ytstruktur och jämnhet ligger inom angivna toleranser. Innan ett beläggningsarbete på betong påbörjas ska en noggrann utredning av konstruktionens tillstånd och underlagets beskaffenhet ha genomförts. Underlaget ska vara utfört på ett sätt som gör att genomtrampning inte kan ske. Nivåskillnader på mer än 10 mm i t ex elementskarvar ska vara utjämnade med bruk i lutning 1:15. Fogbredder får inte överstiga 12 mm. Underlag som ska förses med tätskikt ska ha en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Vid renovering/omläggning ska det gamla tätskiktet tas bort innan nytt tätskikt monteras. Detta gäller såväl på takytan som vid uppdragningar. Torktiden för nygjuten fallbetong ska minst vara 7 dagar och betongen ska inte ändra färg vid värmetillförsel. Betongunderlaget måste vara fritt från skador och ha en kvalité som möjliggör god vidhäftning till det tätskikt eller den beläggning som ska påföras. I förarbetet ingår rengöring. Alla föroreningar (som damm, olja, fett och kemikalier) måste avlägsnas från betongen liksom eventuell betonghud och betonghärdare. Detta kan genomföras med hjälp av slipning, fräsning och/eller blästring. Dammsugning eller vattenspolning kan även vara nödvändigt. Innan beläggningsarbetet startar ska underlaget ruggas upp för att få en struktur som möjliggör god vidhäftning till beläggningen. Betongytan måste vara stark nog för tätskiktet eller beläggningen så att inte eventuella spänningar som kan uppstå i gränsskiktet till betongen ger upphov till vidhäftningsförlust som kan medföra att beläggningen lossnar. Detta gäller endast i de fall fullklistrade/ svetsade system används. Fall mot brunnar måste konstrueras innan beläggningen påförs. Det är också mycket viktigt att valet av beläggning och beläggningens utformning är anpassade till underlaget. Beläggningar på ett betongbjälklag i uteklimat kommer att utsättas för tempera- VÄGLEDNING 41

turrörelser i bjälklaget och om inte beläggningen kan följa underlaget finns risk för att beläggningen spricker och börjar lossna. Termiska eller dynamiska rörelser i underlaget kan reflektera upp genom beläggningen om inte denna har den flexibilitet som krävs för att dynamiskt överbrygga sprickan. Man bör således planera beläggningens utformning så att en dynamiskt sprickupptagande funktion uppnås. I fallet bitumenbaserat tätskiktsoch beläggningssystem är vidhäftningen som regel lägre än för härdplastsystem och mer temperaturberoende. Förbehandling av ytor Ytor som ska förses med fullklistrade/svetsade tätskikt ska blästras, fräsas eller slipas innan det aktuella arbetet kan påbörjas. Betongytor ska bearbetas så att gjuthuden avlägsnas och en ren och torr yta som har tätt förekommande ojämnheter erhålls. Blästring Betongytor ska bearbetas så att gjuthuden avlägsnas och en ren och torr yta som har tätt förekommande ojämnheter erhålls. Detta kan åstadkommas med hjälp av t ex blästring. Primerbehandling Betongunderlaget ska vara yttorrt och förbehandlat med primer inför svetsappliceringen av ett prefabricerat tätskikt, alternativt inför appliceringen av ett flytande tätskikt. Primern ska säkerställa god vidhäftning. Primer är inte aktuellt i de fall man vill ha ett löst liggande tätskikt eller om en produkt monteras på isolering där fullklistring/svetsning inte är möjlig. Yttemperatur och fuktförhållanden är andra viktiga faktorer att ta hänsyn till för att uppnå ett bra beläggningsresultat. Beträffande appliceringen av primerprodukt i det aktuella sammanhanget är epoxi vanligtvis mest temperaturkänsligt och akrylprimer minst känsligt. För att inte riskera att fukt bildas på en betongyta under utläggningsarbetes gång bör yttemperaturen ligga minst 3 C över daggpunkten (den temperatur vid vilken luften är fuktmättnad och fukten därmed kondenserar som vatten). Om en beläggning är fuktkänslig under läggning ska den relativa fuktigheten (RF) initialt kontrolleras i både underlag och luft. (Normalt ska RF inte överstiga 93 % i underlaget och 80 % i luften.) Vissa primerprodukter är visserligen utformade för att klara en hög fukthalt i underlaget men detta förutsätter ändå yttorrhet. Det vatten som avgår från nygjuten och ung betong för med sig alkali till betongytan. Eftersom t ex en härdplastbeläggning kan vara känslig mot alkali bör man som regel inte lägga ut en sådan på ett nygjutet eller ungt betongunderlag. Temperaturen i både luft och underlag har stor betydelse för beläggningsresultatet. Speciellt gäller detta för många härdplastsystem. Utläggning vid låga temperaturer (under 10 C) är normalt olämpligt eftersom detta gör materialet svårbearbetat och retarderar härdningsprocessen. Rekommenderade temperaturer vid utläggning ligger normalt mellan 15 och 25 C. För bitumenbaserade system rekommenderas utläggningstemperaturer på minst +5 C. Vid höga temperaturer, upp mot 30 C, kan å andra sidan härdningsprocessen hos härdplastbaserade system accelereras vilket kan resultera i härdningsstörningar och försvårat utläggningsarbete. Falluppbyggnad Fall säkerställs genom att ytan spacklas med gjutasfalt, alternativt att fall byggs upp med kilar av isoleringsmaterial för att säkra bra avvattning av ytan. Minst ett fall på 1:50 rekommenderas. VÄGLEDNING 42

4.2 AVSLUTANDE ARBETE VID INSTALLATION AV VATTENTÄTANDE SKIKT Utrustning och överblivet material ska avlägsnas från takytan. Städa och avsyna takytan och åtgärda eventuella brister. Vattentrycksprovning av tätskikt ska alltid utföras. Vid taklutningar där det ej är möjligt med vattentrycksprovning kan följande åtgärder användas: Remsning av tvärskarvar Extra lager tätskikt installeras Tätskiktsleverantörens ansvar sträcker sig ända tills tätskiktet har avslutats. Leverantören tar ansvar för uppvik och övriga tätskiktsdetaljer men inte utanför entreprenadgräns. Därför bör ytan provtryckas före slutbesiktning. Intyg för genomförd provtryckning (installationskontroll) ska arkiveras (se bilaga 3 i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt ). Provtryckning ska föregås av okulär kontroll. Provtryckning ska utföras med tätade brunnar, ytan invallad och ställd under minst 60 mm vatten i 3 dygn. Bjälklaget respektive taket ska sedan observeras under minst 6 dygn (se AMA Hus YSC.1132). Exempel på provtryckningsprotokoll finns i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt, Kapitel 8. 4.3 INSTALLATION AV ROTSKYDD/DRÄNERINGSLAGER/MATTOR Vid installation av rotskydd bör denna svetsas eller limmas alternativt på tunna växtbäddar med mindre än 200 mm läggas med överlapp (1,5-2 m) och längs sarg med vegetationsfri zon som monteras ovanpå rotspärr och separerar vegetationen från sarg, se Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation. 4.4 DRÄNERING/AVVATTNING En viktig förutsättning för god avvattning är att avvattningsvägar och lågpunkter är planerade och dimensionerade på ett korrekt sätt. Vid invändig takavvattning, exempelvis för veckade tak, ska avvattningsbrunnar vara installerade i lågpunkterna och kopplade till husets VA-system. Säkerställ att avvattningen inte förseglas av rotskyddsfolie eller andra skyddstextilier. TÄNK PÅ ATT kontrollera att brunnar på ritningen verkligen har placerats i faktiska lågpunkter och följa upp detta i samband med byggskedet. 4.5 INSTALLATION AV SUBSTRAT Fylld storsäck med substrat/material bör ej placeras på tak annat än särskilt anvisad plats där tätskikt och bjälklag klarar belastningen. Vid installation av substrat bör hänsyn tas till att substratet kommer kompakteras/ sätta sig. Detta gäller även för installation med mineralbaserat substrat med litet eller inget innehåll av organiskt material. Räkna med minst 10-15 % substratkompaktering. VÄGLEDNING 43

I samband med installation bör för mycket trafik på installerad växtbädd undvikas. Det gäller främst för tunna växtbäddar. Plåtarbeten eller andra kompletterande arbeten utförs ibland även efter att växtbädden installerats och det är då fördelaktigt om gångvägar anvisas. Att i ett senare skede öka ph i en växtbädd är relativt lätt men att sänka ph är svårare. TÄNK PÅ ATT lasterna måste fördelas på rätt sätt vid utförandet. lätta tillsatsmaterial kan blåsa av från taket under anläggning om de tillåts torka. Materialet ska därför hållas fuktigt genom övertäckning. 4.6 ETABLERING AV VEGETATION/VÄXTBÄDD Vegetationen kan etableras på flera olika sätt beroende på typ av anläggning och vegetationssystem. Etableringsmetoder kan ske med krukodlade plantor, pluggplantor, vegetationsmattor, sådd eller genom etablering av sticklingar (i första hand släktena Phedimus och Sedum). För etablering med vegetationsmattor finns vegetationssystem med enbart gräs, enbart sedum, sedum-ört eller sedum-ört-gräs i samma vegetationsmatta, se Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 4. Annueller och bienner som gror, blommar och frösår sig under en och samma växtsäsong kan med fördel ingå i växtmaterialet vid frösådd av extensiva planteringar med örtvegetation. De ger både en fin blomning och bidrar till att snabbt täcka taket första vegetationsperioden vilket minskar ogräsetablering. TÄNK PÅ ATT platsspecifika förhållanden med vind och solexponering med lutning samt skuggning påverkar mikroklimatet på ett grönt tak vilket bör beaktas. bevattningsbehov under etableringstiden ska tillgodoses, d v s att bevattningsmöjlighet bör finnas tillgänglig oavsett vegetationssystem. kontrollera rotning och överlevnad den närmsta perioden efter etablering. Torka på grund av dålig rotetablering/kontakt med substrat, vindlyft av vegetationsmattor och fåglar som drar upp plugg är exempel på sådant som bör beaktas och som gör att installationer bör kontrolleras noga under första delen av etableringsperioden. ta hänsyn till att substratet kommer sätta sig. I tunna växtbäddar med substratdjup på 100 mm eller mindre bör extra hänsyn tas vid pluggplantering. gräs är konkurrenskraftigt och lätt konkurrerar ut örtvegetation. Gräs kan med fördel uteslutas ur växtmaterialet i tak där hög örtvariation eftersträvas. öka ph är relativt lätt men att sänka ph är svårare. eftersom substratet kommer sätta sig något, se installation av substrat ovan, kan det i tunna växtbäddar med substratdjup på 100 mm eller mindre vara svårt att plantera plugg tillräckligt djupt. för att underlätta att fröna fördelas jämnt över ytan bör fröna blandas med sand, sågspånsmjöl eller vetekli i förhållandet ca 1:4. träd och buskträd behöver förankras under etableringstiden, se Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 13. VÄGLEDNING 44

4.7 KRAVSTÄLLNINGAR FÖR FUKTSÄKERHETSASPEKTER Nedan ges exempel på arbetsgång och rutiner som kan användas enligt ByggaF: Fuktsakkunnig tillsammans med projektörer presenterar resultat från fuktsäkerhetsprojekteringen. En fuktsäkerhetsansvarig ska utses för produktionen. Denna person ska se till att fuktsäkerhetsarbetet i produktionen utförs och vidare dokumentera samt redovisa detta för fuktsakkunnig och byggherren. Identifiering av fuktkänsliga moment, konstruktioner samt installationer. Fuktsäkerhetsansvarig för produktionen tar fram en fuktsäkerhetsplan som förklarar vilka åtgärder som ska utföras för att skydda materialen och byggnaden från fukt under produktionen. Ansvarar även för att mätningar och kontroller utförs samt dokumenterar eventuella avvikelser från fuktsäkerhetsplanen. De föreslagna åtgärderna ska rapporeteras till den fuktsakkunnige. Fuktsakkunnig ska ha regelbundna uppföljningsmöten med entreprenörer och leverantörer. Fuktronder genomförs av fuktsäkerhetsansvarig i produktionen. Hur ofta detta sker bestäms gemensamt av entreprenören och byggherren. Även fuktsakkunnig ska genomföra fuktronder. Antingen själv eller tillsammans med fuktsäkerhetsansvarig i produktionen. Fuktsäkerhetsansvarig för produktionen samlar in all underlag med avseende på fuktsäkerhet från underentreprenörer och leverantörer. Detta överlämnas till fuktsakkunnig och kommer vara till grund för drift- och underhållsinstruktionerna samt fuktsäkerhetsdokumentationen. Figur 15. Utvecklings- och målbilder för sedumtak som gödslats och toppdressats 2013. Fyra bilder från samma tak vid Östra Fäladsgatan 10 i Malmö. Taket har sektionerats med olika gödselinsatser. (Foto: Jonatan Malmberg) A 1 A 2 B 1 B 2 A 1) Foto från 2014 på ogödslad yta med 5 liter toppdressning. A 2) Foto från 2014 på yta som 2013 fått behandling med 6 g kväve (N) samt ca. 5 liter toppdressning / m². B 1) Foto från 2015 på samma ogödslade yta som A1 ovan. B 2) Foto från 2015 på samma behandlade yta som A2 ovan (utan någon annan be handling än den som genomfördes 2013). VÄGLEDNING 45

5 DRIFT OCH UNDERHÅLL God skötsel och drift är viktigt, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. För att säkerställa funktion och kvalitet på det gröna taket ges rekommendationer för tillsyn, skötsel och underhåll. 5.1 TILLSYN OCH SKÖTSEL AV VEGETATION Skötsel av ett grönt tak kan delas in tre steg; installationsskötsel, färdigställande-/garantiskötsel och underhållsskötsel. Installationsskötsel: Det första målet efter installation är att den planerade vegetationen etableras på anläggningen. Bevattning och kontroll av att växtmaterialet förankras och rotar sig väl är den viktigaste skötselinsatsen under etableringen. Färdigställande/garantiskötsel: Efter att vegetationen etablerats krävs skötsel som stöttar och gynnar vegetationen. Denna typ av skötsel krävs under 1 2 år, tiden är beroende av vegetationssystem. Ogräsrensning och omplantering kan ibland ingå. Underhållskötsel: Underhållskötsel syftar till att bevara den från början avsedda funktionen. All skötsel på gröna hustak ska utföras enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS) för arbete på tak. Hänsyn till boendes säkerhet och utemiljö ska också iakttas under och efter arbete. Det är fastighetsägarens ansvar att nödvändiga säkerhetsinstallationer för arbetets utförande finns och underhålls. Vid underhållsskötsel är bevattning i generellt sett inte nödvändig men det är fördelaktigt om bevattning finns tillgänglig vid ovanligt lång torka. På samtliga anläggningar bör avvattningssystem inspekteras 1-2 gånger per år för att se till att löv, växtdelar eller dylikt inte har satt igen brunnar eller rännor. Vegetationsfria zoner såsom t.ex. singelremsor mot sarg eller fasad bör kontrolleras och rensas. Frekevens för inspektioner bör anpassas till takets utformning, användning och omgivning. På vissa anläggningar finns risk för att skräp slängs eller flyger med vinden till taket eller omges av träd som bidrar med nedfallande grenar eller löv. Detta bör kontrolleras och avlägsnas löpande. Bekämpningsmedel ska aldrig användas på ett grönt tak. Gifterna följer lätt med vid avrinningen från anläggningen och ut i dagvattenrecipienter. Av samma anledning bör gödsling genomföras sparsamt. Nedan följer en beskrivning av underhållsskötsel för olika vegetationssystem. Moss- och sedumtak Generellt: Skötsel omfattar gödsling, och eventuell tillförsel av substrat. Viss ogräsrensning kan förekomma. Vissa åtgärder kan krävas först ett par år efter anläggning men en årlig kontroll rekommenderas altjämnt. Skötsel av vegetation: Vedartad vegetation som gror ska avlägsnas liksom omfattande ogräsetablering. Eroderade ytor eller skarvar mellan sedummattor bör åtgärdas eftersom dessa försämrar takets funktion samt medför risk för vindlyft. Åtgärd kan bestå av tillförseln av mineralbaserat substrat och sedumsticklingar. Det är dock viktigt att takets vikt i vattenmättat tillstånd efter tillförsel av substrat inte överskrider takets bärighet. Gödsling: Kan utföras vartannat till var tredje år för att upprätthålla funktion och utseende. Rekommenderad gödselgiva för optimal tillväxt motsvarar ca 6g kväve/m² samt inkludering VÄGLEDNING 46

av mikronäringsämnen, fosfor (P) och Kalium (K). Långtidsverkande (6 eller 8 månader) inkapslad (coatad) gödning är branschstandard eftersom det minimerar näringsläckage. Ört-sedum och ängstak Generellt: Skötsel av ängstak med tjockare substratdjup än 80 mm är i regel extensiv. Den omfattar kontroll av vegetationens utveckling, ogräsrensning, eventuell tillförsel av substrat på eventuella eroderade ytor. Skötsel av vegetation: Oönskat växtmaterial, speciellt invasiva arter och trädsticklingar ska rensas bort. Om en gräsvegetation etablerar sig för kraftigt bör den avlägsnas och ersättas då den tenderar att konkurrera ut mindre konkurrenskraftig örtvegetation. Eventuella eroderade ytor ska åtgärdas genom tillförsel av substrat och nytt växtmaterial. För att begränsa näringsinnehållet i substratet bör stora ansamlingar av dött växtmaterial rensas bort på ängstak av mer frodig karaktär. Gödsling: Blommande tak med riklig örtvegetation gödslas ej eller sparsamt om det anses finnas ett behov efter flera år. Biotoptak och gröna tak med hög biologisk mångfald Generellt: Den huvudsakliga skötseln av biotoptak omfattar kontroll av vegetationens utveckling och att kontrollera att en växtart inte fått ett oönskat övertag och rensa bort i första hand vedartade ogräs eller invasiva arter. En viss design medför estetiska värden, men ur skötselperspektiv är det fördelaktigt om en viss utveckling och förändring över tid i utformningen kan accepteras. Skötsel av vegetation: Ogräsrensning omfattar i första hand alla vedartade ogräs eller invasiva arter tas bort. Eventuell habitatrestaurering kan behövas om vissa specifika växtarter som är tänkt att ingå i anläggningens artsammansättning har försvunnit eller om det finns en tendens för oönskad gräsdominans. För att begränsa näringsinnehållet i substratet bör stora ansamlingar av dött växtmaterial och löv rensas bort. Kontroll av faunastöjdande åtgärder: Eventuell stenrösen, död ved, insektsholkar ska kontrolleras för att säkerställa funktion och att de är altjämnt är förankrade. Gödsling: Biotoptak eller tak med hög biologisk mångfald gödslas ej eller mycket sparsamt under långtidskötseln vid identifierat behov. TÄNK PÅ ATT beskriva utförandet utifrån kriterier som går att kontrollera i efterhand i händelse av tvist. substratdjup är den viktigaste faktorn för växternas överlevnad och utveckling. ta hänsyn till platsspecifika förhållanden vid val av vegetationssystem. oavsett typ av anläggning måste driftsaspekter och förutsättningar för skötsel finnas med tidigt i projekteringen. variera växtbäddens djup är en viktig faktor för att främja artmångfald. bevattning kan vara ett bra sätt att lyckas med sommaretablering. gräs är konkurrenskraftigt och lätt konkurrerar ut örtvegetation. öka ph är relativt lätt men att sänka ph är svårare. anpassa gödslingsnivå efter vegetationssystem. VÄGLEDNING 47

Park- och trädgårdsanläggningar Skötselåtgärder på trädgårds och parkanläggningar på bjälklag är i stort sett desamma som för motsvarande anläggningar på mark. Det som huvudsakligen skiljer är behovet av bevattning och underhåll av dränering samt att man inte kan utföra schaktåtgärder utan att ha kunskap om bjälklagsutformningen och tätskiktet. Det är viktigt att det finns tillgänglig information om avrinningsvägar, dräneringssystem och tätskiktssystem och hur man skall hantera dessa. Ansvarsfördelningen när det gäller skötsel måste klargöras. Trädgårds och parkanläggningar kan behöva bevattnas. Bevattningsbehov och utformning av olika bevattningssystem beskrivs i Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation, Kapitel 9. Bevattningssystem kräver regelbunden tillsyn och måste kopplas ur inför vintern för att skyddas från frysskador. Inblandning av gödning i substrat, och löpande gödslingsåtgärder bör ske med försiktighet för att minimera miljöpåverkan på avrinnande vatten. 5.2 SKÖTSEL OCH UNDERHÅLL AV BEVATTNINGSSYSTEM Alla bevattningssystem behöver skötsel och underhåll. De viktigaste skötselinsatserna görs på hösten då systemet dräneras och alla ventiler öppnas för att inte frysa sönder. Ytterligare insatser behövs på våren vid uppstart av bevattningssystemet, se leverantörs anvisningar. Ytterligare information om bevattning finns under Kapitel 3.1.5 Bevattning. 5.3 TILLSYNS- OCH UNDERHÅLLSÅTGÄRDER TÄTSKIKT/AVVATTNING Drift- och underhållsanvisning för inbyggda (dolda) tätskikt Med regelbundet underhåll ökar tätskiktets livslängd och säkerheten mot läckage. Kontroll och rengöring 1. Kontrollera om möjligt konstruktionen underifrån för att notera eventuella läckage. 2. Kontrollera och rengör brunnar och eventuella hängrännor minst två gånger per år, lämpligen vår och höst. Det är mycket viktigt att brunnar och eventuella hängrännor hålls rena från löv och skräp så att anläggningens avvattning fungerar. Löv och annat skräp får inte sopas ner i brunnarna/avvattningssystemet. 3. Avlägsna oönskad växtlighet vars rötter kan komma att skada tätskiktet. 4. Kontrollera plåtdetaljer (och fogningar) i anslutning till väggar, sargar, takkrön etc. Vid tveksamhet bör plåtslagare kontaktas. Åtgärder vid kompletteringar 5. Vid reparationer eller kompletteringar (t ex i samband med installationer eller håltagning) ska tätskikt som är angivet på relationshandlingarna användas. Undvik att byta produkt till annan om möjligt. VÄGLEDNING 48

6. Om vattenavledningen från takytorna försämras på grund av t ex sättningar och belastningar så att kvarstående vattensamlingar med större djup än 30 mm förekommer, bör åtgärder i form av falluppbyggnader eller installation av takbrunnar vidtas. Detta bör göras i samråd med fackman. 5.4 KRAVSTÄLLNINGAR FÖR FUKTSÄKERHETSASPEKTER Nedan ges exempel på arbetsgång och rutiner som kan användas enligt ByggaF: Fuktsakkunnig och fuktsäkerhetsansvarig för produktionen har en genomgång med förvaltare om byggnadens fuktkritiska konstruktioner samt vilka åtgärder som skall genomföras för att säkerställa att inga skador på grund av fukt uppkommer. Fastighetsägaren skall ansvara för att driftronder utförs under driftskedet med hänsyn till fukt. Mer utförlig information om hur dessa ronder skall utföras återfinns i de drift-och underhållsinstruktioner som tillhandages från fuktsakkunnig. Skötsel av grönt tak i Västra Hamnen, Malmö. (Foto: John Block) VÄGLEDNING 49

KATEGORI AV ANLÄGGNING Färdigställande / garantiskötsel. Vanligen ca. två säsonger MÖJLIG MÅLBILD Fortlöpande underhållsskötsel Förodlad sedummatta Ev. dress av skarvar Ev. ogräsrensning Kontroll och återställande av mattors läge (vid ev. kasning el. vindlyft) Tillsyn varje år med funktionskontroll Gödning varannat till var tredje år Ev. toppdressning Platsodlad sedum Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Tillsyn varje år med funktionskontroll Gödning varannat till var tredje år Sedum ört/äng Kontroll av pluggplantors inrotning och överlevnad Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Tillsyn varje år med funktionskontroll Ingen eller mycket sparsam gödsling Vegetationen kan behöva hävdas Biotoptak Kontroll av ev. pluggplantors inrotning och överlevnad Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Tillsyn varje år med funktionskontroll Ingen eller sparsam gödsling beroende på biotop Vegetationen kan behöva hävdas Figur 16. Illustrerar förhållandet mellan anläggning, färdigställande skötsel och underhåll av extensiva takplanteringar utifrån målbild. VÄGLEDNING 50