Känslor väcker engagemang, nyfikenhe väcker

Arkeolog för en dag sara zhovnartshuk Känslor väcker engagemang, nyfikenhe väcker frågor och möjligheter ger inspiration. Jag kastade mig in i en värld där nutid möter dåtid och där en väldigt gammal vardag ser ljuset efter tusentals år av djup sömn. Min upplevelse av utgrävningarna vid Påljungshage blir kanske en del av historien genom min blogg Scrolliz. Modern teknik idag ett mysterium i framtiden. Kanske är det så man ska se på sin livstid, som en möjlighet att bevara och föra vidare sina förfäders historia men samtidigt föreviga och dela med sig av sin egen. Frustration över exploateringen Som glad amatör och allmänt kulturintresserad fic jag tidigt nys om de första fynden vid Påljungshage. Det var inte helt oväntat eftersom Nyköping är rikt på lämningar från forna tider både i innerstaden och i nejderna runt omkring. Vi har privilegiet att kunna ta del av en väl dokumenterad medeltid med gästabud, hertigar, kloster och så vidare. Staden är även rikt smyckad med runstenar, hällristningar, rösen och gravfält. Men att Nyköping har en historia som sträcker sig längre bakåt än de synliga spåren kanske få tänker på. Och så här i efterhand var nog exploateringen av Påljungshage inte så tokig ändå. Min första reaktion på köpcentret var emellertid ilska. Ilska över att vår impulshandel och vårt behov av att leva i slit-och-släng-samhället fic gå före vår skyldighet att hedra och vårda vårt kulturhistoriska arv. Vilken Nyköpingsbo kunde verkligen vara i behov av ytterligare köpcentrum? Sedan tidigare finn två shoppingområden i vardera ända av staden vilka med råge erbjuder det alla och ingen kan behöva. Storskaliga köpcentrum finns det dessutom på 30 minuters avstånd via motorvägen, både norrut och söderut. Någonstans trodde jag att fle reagerade som jag. Min rastlösa nyfikenhe inför grävningarna stod i direkt konflik med min önskan om att låta Påljungshage förbli orört. Jag och en vän besökte området i skydd av skymningen med en välrepeterad vit lögn om

122 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 100. Mitt första besök på gravfältet gjordes i skymningen efter att arkeologerna hade åkt hem. Plötsligt befann jag mig på en flera tusen år gammal kyrkogård! Foto: Sara Zhovnartshuk. vårt ärende på platsen i det fall vi skulle bli upptäckta (fig1) På en bergssluttning, med skogen som en mörk varm inramning låg vad som måste vara gravfältet. Inbäddat i ljung och rötter såg vi först bara ett myller av stenar. Jag minns att vi framför allt letade efter en mystisk blomformation som en byggarbetare tipsat oss om. Snabbt kunde vi konstatera att lämningarna vid Påljungshage var flera till antal än vi och andra trott med torven borta var ett 10 15-tal gravar blottlagda. Trots skymningen framträdde konturerna nu tydligt och vi kunde se att gravarna var omsorgsfullt planerade i mönster och symmetri. Stenarna som bildade ytterkanterna var noggrant utvalda. Resultatet av ansträngningarna att forma gravfältet till en vacker plats var fortfarande påtaglig. Man fic en stark upplevelse det var som att färdas tillbaka i tiden, slungas runt en tidsaxel och tillbaka igen. Jag vaknade upp och insåg att jag stod bland mänskliga gravar, som på vilken nutida kyrkogård som helst. Vi lämnade platsen fyllda av vördnad och nytänd nyfikenhet Min spontana reaktion blev att blogga om mina upplevelser och tankar kring Påljungshage. Under dagarna som följde växte åter ilskan över utvecklingen. I ett försök att få svar på alla frågor kontaktade jag exploateringsansvarig på Nyköpings kommun. Vem var ansvarig för utgrävningen? Hur tänkte man kring gravfältet? Var fanns informationen till allmänheten? Fick man besöka platsen? Efter lugnande besked om att visningar planerades och korta svar på mina övriga frågor hänvisades jag till Sörmlands museum. Det blev början på en följetong som skulle pågå i en och en halv månad. Kontakt med arkeologerna Första kontakten med Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) följde strax därefter. Arkeologen på Sörmlands museum hänvisade mig till Marcus Eriksson och Jonas Wikborg, båda grävledare på Påljungshage.

Arkeolog för en dag 123 Då jag skolats av golfrelaterade Lasse Åbergfilme, glåpord till följd av fördröjda nybyggnationer och samhällets i övrigt aviga inställning till arkeologiska förundersökningar trodde jag att hela arkeologkåren var bestört över skövlingen av fornminnen och att arkeologerna givetvis skulle hålla med mig. När Marcus istället började tala om vikten av utgrävningen och möjligheterna att finn svar på ännu olösta mysterier hade jag svårt att förstå hur han menade, men redan efter första samtalet var jag omvänd. Störst var beskedet att man utöver den omfattande gravplatsen hade funnit vad man trodde vara en bosättning från stenåldern. (fi 2) Resonemanget var logiskt och argumenten många. Oftast får arkeologerna endast chans att gräva ut väldigt begränsade ytor, till exempel i samband med att Figur 101. Utgrävningen är nödvändig i sökandet efter svar på våra frågor. Foto: Sara Zhovnartshuk.

124 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten en ny väg ska dras. Att upptäckterna tydligt indikerar att det i närheten ligger något stort och viktigt, saknar betydelse. Ingen vill betala eller förhala mer än nödvändigt. Det är ovanligt att man, som i fallet Påljungshage, faktiskt får möjlighet att gräva ut en hel gravplats med kringliggande områden. Dels gör den större mängden information att det blir lättare att dra slutsatser, men det ökar också chansen att hitta eventuella tillhörande avtramp som bo- eller samlingsplatser. Dessutom kryllar det av lämningar i kringliggande områden. Grävande journalistik När visningarna väl kom igång var jag fl tigt engagerad. Jag tjatade ideligen på kommunen att informationen om visningarna måste ut till många och i tid. Det talades om en visning för kommunanställda, vilket i så fall skulle innefatta mig, men den blev aldrig verklighet. Jag besökte dock samtliga allmänna visningar, både av gravfältet och av stenåldersbosättningen. Bloggen började likna en följetong av bilder och text kring utgrävningen. Utdrag ur bloggen 2007-09-06 Att se gravarna på egen hand var otroligt spännande, men det kom inte i närheten av känslan man fic när man guidades runt av arkeologerna som med ett otroligt tålamod ledde oss genom utgrävningens skeden, gravarnas troliga uppkomst, människans eventuella tankar och riter kring begravningarna, möjliga levnadsstilar, religioner och ceremonier. Med ett obeskrivligt tålamod besvarades frågor. Vissa frågor var populärare än andra. När en femte person ville veta var just vattenlinjen gick vid tiden då gravarna uppfördes kunde vi knappt hålla oss för skratt. Jag väljer att tro att folk helt enkelt var för uppslukade av omgivningen för att ta till sig av föreläsningen. Med ord och beskrivningar fic slänten liv, och fle än jag fic säkert känslan av att befinn sig kring år 0 i centrum för den bebyggelse som kanske fanns på platsen. Idag syns ett 60-tal gravar på ett område på 100m x 50m. Fem av dessa är utgrävda hittills. Jag förhörde mig fortsättningsvis så gott som dagligen, via samtal och sms, om hur utgrävningen fortlöpte och hur gravfältet växte. Vid mina besök på Påljungshage blev jag till min förvåning igenkänd av fler av arkeologerna. Under namnet Hon som bloggar fic jag några av dem att ställa upp på både frågor och bild. Det var förmodligen detta ettriga besökande och ständiga frågvishet som gjorde att jag till slut fic chansen att själv vara med och skriva historia. Som den sista att lämna visningarna fic jag arkeologerna för mig själv och tordes fråga om det fanns möjlighet att i studiesyfte följa arkeologiarbetet en stund under dagtid. En formalitet kring vem som betalade vem för att göra vad gjorde att förslaget ändrades till att jag skulle få komma och beskåda arbetet en kväll då arkeologerna ändå var på plats för en inplanerad visning. Jag blev jättenöjd och nämnde lite skämtsamt något om att hjälpa till.

Arkeolog för en dag 125 Utdrag ur bloggen 2007-09-18 När det gäller det faktum att området ska exploateras har jag kommit långt i mitt resonemang. Jag är oerhört stolt att den här kompletta utgrävningen faktiskt görs i Nyköping och ingen annanstans. Kanske är det just här som arkeologin hittar svar på viktiga frågor. Vore det inte för exploateringen skulle utgrävningen aldrig fått genomföras: vi hade inte upptäckt gravarna och absolut inte fått genomsöka dem. Undervisning under visning Efter att noggrant har följt instruktioner om oömma kläder, bra skor, handskar och mätt mage infann jag mig några dagar senare vid barackerna på Påljungshage. Det var svårt att förstå att jag verkligen skulle få vara med och gräva på riktigt. Vid matbordet i arbetarboden följde jag nyfike Roger Wikells och Marcus Erikssons lättsamma snack sinsemellan. Det resonerades kring dagarnas grävresultat och kommande möten med olika instanser, om förlängda grävtider och utökade områden. Sen följde en snabb genomgång inför kvällens visning för allmänheten. Någonstans började jag förstå hur mycket mer än själva grävandet som ingår i arkeologens jobb. Här hade jag mycket kvar att lära. Utrustade med refle västar gav vi oss av längs den slingriga stigen som ledde bort till stenåldersboplatsen. Marcus förklarade att det förmodligen rörde sig om ett fiskeläge eftersom ytan de undersökte låg vid kustlinjen under stenåldern. Dit skulle man ha tagit sig från sin ordinarie boplats för att under en period samla på sig föda för att sedan återvända till fastlandet. Han förklarade vidare svårigheten att hitta spår från stenåldern, i det här fallet neolitikum, som ligger ytterligare ett par tusen år längre tillbaka i tiden än till exempel järnåldern. Vi kunde förvänta oss att hitta lämningar efter eldstäder, avslag från tillverkning av verktyg och avskräde från matlagning. De flest svaren kommer inte förrän analyser av djurben och avlagringar i krukskärvor sammanställts i laboratoriet under vintern. Det gällde att samla på sig så många pusselbitar som möjligt för att lättare kunna fylla i luckorna och få en helhetsbild. Framme vid verktygsboden rustades jag inför mitt första uppdrag som amatörarkeolog med hacka, sekatör, tumstock, och viktigast av allt, skärsleven. Allt lades i min skottkärra innan vi trasslade oss i väg längs en slalombana av gula pinnar (fi 3). Hela ytan var ett rutmönster av symmetriskt utplacerade mätpinnar. Utdrag ur bloggen 2007-09-19 Efter en genomgång i praktisk utgrävningsteknik satte vi igång. Jag tilldelades ruta 2451 och fic beskrivet för mig att rutan skulle grävas till 5 cm djup i 1x1 meter (innanför mina gula pinnar). Resultat blev 2 dm grävning i mitten och lite skrap i kanterna. Min förstående pedagog till mentor berömde mig och visade sen hur man «kunde göra ännu bättre» :-). När min skottkärra var full med råge var det dags för sållning. 2 försök senare satt tekniken hyfsat. Med stort oväsen skiljde sållaren axen från vetet och kvar blev en hög med sten och sten och återigen sten. Vore det inte för

126 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Figur 102. Stenåldersboplatsen var indelad i kvadrameterstora rutor markerade med gula pinnar. Foto: Sara Zhovnartshuk. Rogers och Marcus egna mastodontfynd hade jag nog varit väldigt kaxig över min försynta bit flint och mitt bearbetade lilla kvartsfynd. (fi 5) Att sålla var det jobbigaste men på något sätt även det mest uthålligaste spännande... jag kände hela tiden nudå, nudå, NUDÅ! När jag hittade bark och granit dök en keramikskärva upp i sållet bredvid mitt, i form av en ganska stor bit med viss ornamentik (typ två gropar) på. Keramik är jättesvårt att upptäcka så jag valde att koncentrera mig på flint och kvarts. Därefter fic vi påhälsning av Rogers visningsgrupp. (fi.4) Jag var otroligt nervös över att bli iakttagen och valde att koncentrera mig på min ruta och min grävning Under visningen laddade jag min andra och sista skottkärra med sand (inte jord ;-) ) och gav mig, full av förhoppning, i kast med sållandet. För mitt inre såg jag allt från brända ben till pilspetsar, spelpjäser, pärlor och tänder Idag fic jag nöja mig med 2 mindre fynd. Marcus praktexemplar till kvartsbit kunde endast övervinnas av Rogers flintafynd När Rogers fynd full-

Arkeolog för en dag 127 komligt ploppade upp ur marken fic jag en viss känsla av «planterade fynd» men kanske var jag eventuellt en aning avundsjuk... Något som jag förstått till viss del men inte insett vidden av är hur mycket dokumentation som en arkeolog måste utföra dagligen. Marcus förklarade hur man registrerar sin ruta och sina «fynd». Givetvis hade jag hundra frågor även kring detta men snart förstod jag systemet och fyllde i informationen om min ruta. (fi 6)Detta innebär att jag troligtvis kommer med i rapporten som kommer att skrivas om Påljungshage efter att området har sprängts i luften och provsvaren från alla ben- och keramikfynd är klara och alla slutsatser dragits Figur 104. Änt ligen! Mitt första fynd, en bearbetad kvartsbit. Foto: Sara Zhovnartshuk. Figur 103. Den första grävkvällen kändes det nervöst att bli iakttagen av alla besökare. Foto: Marcus Eriksson, SAU. Figur 105. Kanske viktigast av allt dokumentationen! Foto: Marcus Eriksson, SAU.

128 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Förutsättningar för spår Nästa tillfälle ligger inte allt för långt bort i tiden och snart är jag tillbaka igen. Kullen med gravarna är ytterligare avskalad. Några av de hemvändande arkeologerna morsar igenkännande på mig. Avundsjukt hör jag en tjej beklaga sig lite över en fyndlös dag och enformigt arbete. Om hon bara vetat hur jag tveklöst hade bytt med henne. Jag haffar grävleda en Jonas i förbifarten och förhör mig om utgrävningarna och eventuella fynd. Fortfarande inga mänskliga benrester eller gravgåvor, men däremot har man hittat eldhärjad flinta i närheten, vilket skulle kunna tyda på ritualer i samband med begravning. Den grav som man tidigare trott kunna innehålla ett obränt skelett visade sig vara tom. Försurat regnvatten har utplånat möjligheten att något bevarats i det tunna lagret jord ovanpå bergknallen. Kännedomen om dessa förutsättningar gör att jag lättare förstår svårigheten för stenåldersgänget. Hur ska man kunna hitta fem tusen år gamla spår när de som endast är hälften så gamla redan raderats? Utdrag ur bloggen 2007-10-04. Den här gången är vi i mittpartiet och gräver. Roger ska hålla i en visning, men vi andra sätter fart. Jag väljer en ruta som utstrålar fynd... Roger visar upp ett jättefint avslag kvarts från rutan ovanför min och Marcus gräver i en tusendels sekund, sen klingar det i hans hacka och stor fin bit kvarts ser ljuset för första gången på 5 500 år. Jag kämpar på med rötter, trådar och stenar. Visningen kommer och cirka 70 personer tittar på när vi jobbar. En del kändisar kommer och hälsar och ställer frågor. Sållningen är rolig även om den inte ger resultat. Men Marcus säger att även fyndlösa rutor är viktiga så... Fyndlådan i boden är nu överfull med påsar. Nånstans i mängden ligger mina egna två från förra grävningen. Bland finfynden hittar jag jätteläckra flintabita (spets & skrapa) och småler åt mina egna idéer om eventuella fynd tidigare under kvällen. Som jag sa till någon «När man TROR att man hittat något är det inget, när man HAR hittat så vet man «Delad glädje är dubbel Efter att upprepade gånger inlevelsefullt tråkat min trognaste lunchkamrat med minutiösa återgivelser från mina upplevelser vid Påljungshage dubblerades antalet amatörarkeologer vid nästa grävtillfälle. Kollegan Camilla har detta med fältarbete i ryggmärgen, men ändå var det jag som fick briljera med mina knappa kunskaper om rutgrävning och stenålder. Precis som för oss var även gravgängets dagliga arbetspass precis avslutat. Ur myllret av återvändande arkeologer kom Sanna och mötte oss. Hon ville uppmuntra vårt intresse och belöna ett flitigt bloggande med nytryckta SAU-tröjor. Stämningen var hög i boden och man hade all anledning att fira då dagens grävande hade resulterat i ett tårtfynd : en kruka hade grävts fram i förvånansvärt bra skick ur en av gravarna. Utdrag från bloggen 2007-10-11 Hela övre delen, «formen», av krukan fanns kvar och man hade grävt ut krukan med kringliggande sand i sin helhet

Arkeolog för en dag 129 för att kunna analysera mera. Troligen fanns inte så mycket kvar av den nedre delen men kanske av innehållet... Idag var turen med oss och fynden blev många. Jag hittade kvartsavslag både stora och små. Camilla hittade bland annat ben något som inte är så vanligt. Båda hittade även flinta Man märkte verkligen att någon form av aktivitet ägt rum där vi grävde. Fynden var alldeles för många och för täta för att vara slumpmässiga. Sanden var mjuk och lös till skillnad mot trasslet av rötter vi grävde i förra gången. Man kunde ösa med fing rarna och det var väldigt lättarbetat. En rotvälta hade en gång i tiden slitit upp ett virrvarr av stenar i osymmetrisk ordning och jag ombads frilägga dessa. Riktigt svårt och klurigt och det närmast finli jag varit hittills. När man avlägsnade sanden välte stenarna och Marcus sa att en sten som flyttat lika gärna kunde läggas åt sidan eftersom den inte var i ursprungsposition längre Vid ett tillfälle dök något som var spännande likt en grönstensyxa upp i hans (läs: Rogers) ruta men väl uppe vid ytan var det nog egentligen bara ett väldigt bra ämne för en yxa. (fig 7) Grabbarna är enligt min mening lite väl försiktiga när det gäller att gissa och analysera. i mina ögon blev det som vanligt en jättehäftig stridsklubba som använts för att döda djur. Livlig fantasi kanske... Hösten är här och kvällarna blir kortare och kortare. Camilla fick ytterligare pluspoäng för sin pannlampa som hon varit förutseende och packat med. (fi 8) Mörkret gjorde sållningen riktigt komplicerad och Camilla sprang fram och tillbaka med sin lysande panna :-) Vi hann klart våra rutor trots mörkersållningen och avslutade som vanligt med att snoka runt bland finfynde i boden. Fyndmässigt vann Camilla dagens grävning men störst var ändå min lycka att ha varit initiativtagare till ett äventyr som är så få förunnat. Figur 106. Teamwork en amatör och ett proffs. Foto: Camilla Nilsson. Figur 107. Mörkret försvårade arbetet med sållningen men gjorde den på inget vis mindre spännande. Foto: Camilla Nilsson.

130 Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten Avsked och uppföljning Dagarna blev kortare och arkeologerna i fält blev färre. När järnåldersgänget gett sig av blev endast fåtalet personer kvar att arbeta med stenålderslokalen. Med de dinosaurieliknande grävmaskinerna hack i häl skrapades och sållades det febrilt för att få fram de sista ledtrådarna inför vinterns inomhusliga arbete. Jag besökte Marcus med kollegor vid ett ytterligare tillfälle. De hade då flyttat sig längst bort på området. Om aktiviteter pågått där under stenåldern hade de i alla fall inte lämnat många spår efter sig. Det verkade som att jag faktiskt hade fått vara med och gräva på den yta där flest lämningar dolde sig. Med löfte om fortsatt kontakt sa vi adjö till Påljungshage och varandra. Bloggandet avtog och vardagen tog vid. Hos SAU i Uppsala återstod det tunga arbetet att sammanställa alla provresultat och fynd. Till min stora glädje rapporterade de plikttroget på sin hemsida. Tidigt våren därpå anordnade Nyköpings hembygdsförening föreläsningar med arkeologerna från Påljungshage vid två tillfällen, ett för gravfältet och ett för stenåldersboplatsen, där de drog samman trådarna och knöt ihop säcken. I sina presentationer vävde arkeologerna samman Påljungshageprojektet med utgrävningar, analyser och slutsatser. Jag kände mig otroligt stolt över min egen insats. Även om inte just ruta 2451 varit avgörande och viktigast så hade den varit en nödvändig pusselbit. Min blogg hade haft många besökare, SAU använde bilder jag tagit i sina presentationer och länsstyrelsen ville ha med ytterligare några i sina publikationer. Därmed känner jag att ett stort personligt mål har uppnåtts. Min frustration ledde till handling, min frågvishet ledde till nya kunskaper och mitt engagemang ledde till att jag fick chansen. Jag har påverkat. Jag har varit delaktig i arbetet att vårda och hedra vårt kulturhistoriska arv och jag, Sara, har varit med och skrivit historia. Utdrag ur bloggen 2007-09-18 Hoppas att Ny köpingsborna får upp ögonen för de fornlämningar som finns överallt omkring oss. Redan i området som gränsar till Påljungshage finns massor att se. Kring Svansta finns gravar av samma karaktär som de vid utgrävningen, på höjden bakom Petersberg hittar du en fornborg, längs ån mot lasarettet: gravar och för att inte tala om kusten som kryllar av skeppssättningar, hällristningar, gravrösen osv. Vi måste bli bättre på att upptäcka, lära av och ta till vara på kulturminnena.

Påljungshage forntid i Nyköpingstrakten r edakt ör: jonas wikbor g omsl agsbild: gö te göransson omsl aget s baksida: måns sjöber g sau skrifter 22

Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014 SAU Skrifter nr 22 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk Tryckår: 2014 Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslagets baksida: Måns Sjöberg Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 ISSN 1404-8493 ISBN 978-91-979889-8-8