Barndom i Norden under 1900-talet Ingrid Söderlind & Cecilia Lindgren

NODISKA BARNAVÅRDSKONGRESSEN Stockholm 12-14 september 2012 Barndom i Norden under 1900-talet Ingrid Söderlind & Cecilia Lindgren MANUS Får ej citeras eller användas utan medgivande från författarna INLEDNING Mycket av dagens diskussion om barn och barns villkor tar sin utgångspunkt i barnkonventionen från 1989, men frågor som rör barns bästa och barns rättigheter hör inte bara till vår egen tid. När de nordiska välfärdsstaterna etablerades i början av förra århundradet tillhörde frågor om hur ansvaret för barn skulle fördelas mellan föräldrar och stat, och vad som var barnets bästa det som väckte mycket diskussion. Under hela 1900-talet har det också funnits ett nära samarbete mellan de nordiska länderna när det gäller just barnpolitik och barns rättigheter och i ett nordiskt forskningsprojekt har vi tillsammans med forskare från alla de nordiska länderna studerat hur den nordiska välfärdspolitiken framträder utifrån barn. Projektet blev en bok Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900-2000 och det är den som ligger till grund för vår presentation här idag. 1 Boken tar sin utgångspunkt i den kritik som riktats mot den nordiska välfärdsstatsforskningen för att den varit komparativ och jämfört ländernas utveckling, men förbisett att komparation ofta spelat en avgörande roll för hur politiska frågor formulerats och för vilka beslut som fattats. Komparation, dvs. att de nordiska länderna sinsemellan jämfört sig med varandra och påverkats av det, har varit en politisk praktik. Forskare som studerat det socialpolitiska samarbetet i Norden har visat att det präglats av jämförelser och konkurrens, och att hänvisningar till det nordiska och till de andra länderna kunde bli kraftfulla argument i nationella debatter. En utgångspunkt för oss var därför att studera hur samarbete och konkurrens tett sig på områden som rör barn, hur man resonerat kring det gemensamma och det nationellt specifika när det gäller barns rättigheter och behov. Hundra år är en lång period och vi har därför valt att fördjupa oss i några områden med stor betydelse för barn och där nordiskt samarbete haft en viktig roll. Barns egna röster framträder sällan i det källmaterial som vi har använt, men vi har arbetat utifrån ett barnperspektiv i den meningen att barn sätts i fokus för analysen. Beslut och förändringar diskuteras utifrån hur de påverkar barn och målet är att synliggöra barn och barns villkor i den historiska processen. BARNDOMENS DEMOGRAFI 1 Boken är rikt illustrerad och under vårt anförande vid kongressen visade vi ett antal av bokens bilder. De har dock inte varit möjliga att reproducera här pga. frågor som rör bildrättigheter. 1

En av delstudierna belyser barns levnadsvillkor utifrån en rad demografiska aspekter såsom ålder, familjemönster, skolgång och arbete. Vi vill lyfta fram två exempel på demografiska förhållanden som hade direkt betydelse för barns livssituation. Det första handlar om dödlighet. Vid 1900-talets början fick barn i Norden många syskon, men dödligheten var hög. 10% av barnen dog före 1 års ålder och 85% kunde förväntas leva fram till sin 15-årsdag. Det innebär att det var en vanlig erfarenhet att förlora ett syskon. Kring 1950 såg det ganska annorlunda ut. Dödligheten bland spädbarn hade mer än halverats och 97% fick uppleva sin 15-årsdag. Vid 1900-talets slut överlevde 99% sin 15-årsdag. Det innebär att relativt få barn behövde uppleva att ett syskon dog. Något som också påverkat barns villkor är familjemönster. Vid seklets början var det vanligt att barn förlorade inte bara ett syskon, utan också en förälder. Vid seklets mitt hade livslängden ökat och det var en relativt ovanlig erfarenhet för ett barn att ha förlorat en förälder. Dessutom var skilsmässofrekvensen låg, vilket innebär att barn vid den här tiden levde i relativt stabila familjekonstellationer. Under senare delen av 1900-talet blev skilsmässa betydligt vanligare och många levde i ombildade familjer eller som idag, växelvis i två familjer. Det som idag ofta beskrivs som något nytt, att barn inte lever i sin kärnfamilj, är inte nytt. Det var en vanlig livssituation vid seklets början, med då på grund av att man förlorat någon, inte som idag för att man ofta får en så kallad bonusfamilj. DE NORDISKA BARNAVÅRDSKONGRESSERNA Tiden kring sekelskiftet 1900, som är startpunkt för vår studie, var en period som präglades av stora strukturella problem och starka sociala och politiska spänningar, men det fanns i samhället också ett ökat intresse för barn och barndom som drev på insatser av olika slag. På både lokal och nationell nivå vidtogs åtgärder av olika slag. På nationell nivå antogs den första barnavårdslagstiftningen i flera av de nordiska länderna -- barnavård blev en offentlig angelägenhet. Lokalt inrättades, ofta på privat initiativ, barnkrubbor (föregångare till daghem/förskola), arbetsstugor (föregångare till eftermiddagshem/fritidshem), sk. Mjölkdroppar (en slag föregångare till barnavårdscentraler), sommarlovskolonier och barnhem. De filantropiska föreningarna var en mäktig kraft och enbart i Stockholm fanns vid sekelskiftet 1900 200 föreningar som sysslade med välgörenhet för barn. Utvecklingen i de nordiska länderna var inte unik, den var en del av en mer allmän internationell rörelse för att som det hette rädda barn. Mjölkdroppeverksamhet t.ex. startades och utvecklades i Frankrike och barnhem är en gammal katolsk tradition. Intresset för barn och satsningarna på barn kan ses både som en oro för framtiden för vad de starka sociala och politiska spänningarna skulle föra med sig och som ett uttryck för framtidsoptimism genom att satsa på barnen såg man en möjlighet att påverka framtiden. Det var också vid sekelskiftet 1900 som ett samarbete om barn och barnfrågor etablerades mellan de nordiska länderna. Lärare, barnträdgårdslärarinnor och aktiva inom barnavårdsfältet samlades till träffar av olika slag. Inom barnavårdsfältet formulerades även tidigt en önskan om att agera gemensamt på en internationell arena. I det nordiska samarbetet kring barn har de nordiska barnavårdskongresserna haft en viktig roll. Kongresserna var stora tillställningar med flera hundra deltagare och omfattande program med föredrag, presentationer av förhållandena i de olika länderna, inte minst lagstiftning och 2

förändringar i lagstiftning, och gemensamma diskussioner om olika frågor. Kongresserna kan beskrivas som en arena för kunskapsutbyte, för kunskapsproduktion och för nordiskt nätverksbyggande och de reflekterar både nordiskt samarbete och barnavårdens samhälleliga betydelse. Över tid kan vi se en förändring i vad som diskuterades. Före andra världskriget var det en ganska stor variation vad gäller olika teman: medicin, pedagogik, organisation, juridik, sociala frågor. Efter andra världskriget försvann medicinska frågor nästan helt. Det skedde förändringar, men några frågor återkommer. En gällde om barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dem eller ansågs kunna ta hand om dem skulle placeras i fosterhem eller på institution. Det är en fråga som vi kan följa i nationella och i nordiska diskussioner under hela 1900-talet, och även idag. En annan fråga gällde barn som fötts utom äktenskapet här fanns skillnader mellan länderna i barns rätt till arv och namn liksom fastställande av faderskap. 1953 diskuterades ett förslag till samnordisk lagstiftning om fastställandet av faderskap och det fördes under flera år nordiska förhandlingar där man försökte nå enighet om gemensamma regler, men skillnaderna kvarstod. Barn födda utom äktenskapet hade i Norge, Danmark och Island rätt till faderns namn samt arvsrätt. Danmark och Island var inspirerade av norsk lagstiftning även om regelverket inte var helt identiskt. Motsvarande rättigheter i Finland och Sverige gällde bara sk. trolovningsbarn. Diskussioner och förhandlingar visar att det fanns en önskan om likhet, men i denna fråga kom nationell praxis att väga tyngst. I Norge, Danmark och Island betonades barns rättigheter, i Finland och Sverige ville man inte kränka mäns rättigheter. Samtidigt kan man konstatera att myndigheternas behov av att hitta en manlig försörjare för barn verkade vara starkare i Norge, Danmark och Island än i Sverige och Finland. DEN SOCIALA BARNAVÅRDEN I ett kapitel följer vi den sociala barnavården på en mer nationell nivå hur diskussioner kring barndom och familjeliv påverkade den sociala barnavårdens inriktning och hur lagstiftningen förändrades. Århundradena kring mitten av 1900-talet skedde en upprioritering av fosterhem i lagstiftningen i alla länderna. Barnhem sågs inte längre som en lämplig uppväxtmiljö. I Danmark fortsatte dock institutionerna att ha en stark ställning - likartad lagstiftning innebär inte nödvändigtvis likartad praktik. Många fosterbarn har varit stadsbarn som flyttats till landsbygden, det gäller hela 1900-talet. Att bli fosterbarn har därför inte endast inneburit en förändrad familjetillhörighet utan även en förändrad geografisk tillhörighet. Fosterbarns flyttmönster har varit motsatt det som gällt andra grupper som ofta sökt sig från landsbygden till storstäder. Det är där man sett framtiden. Inom välfärdsforskning beskrivs ofta Sverige som föregångare. När det gäller den sociala barnavården är bilden lite annorlunda. Här har norsk lagstiftning i flera fall varit föregångare. Norge var först med särskild lagstiftning om vanartade och försummade barn, 1896, och Norge hade tidigt liksom Danmark en hög åldersgräns för tillsyn av fosterbarn, 14 år - i Sverige gällde 7 år i den första lagstiftningen från 1902. Det är också Norge som i Norden 3

var först ut när det gäller utredningar i vår egen tid om vanvård och bristande omsorg inom den sociala barnavården. Samtidigt är det också är viktigt att påpeka att detta är frågor som funnits med under hela 1900-talet. Att de nu lyfts fram på ett annat sätt kan ses som ett uttryck för att barns samhälleliga status och position ändå förändrats även om det är vuxnas barndom som är i fokus. ADOPTION När det gäller adoption inleddes ett nordiskt samarbete tidigt, Man hade gemensamma nordiska överläggningar och antog liknande lagar under perioden 1917-1925, med undantag för Island som fick sin första lag 1953. I ett kapitel skildrar vi diskussionerna kring adoptivbarns rättigheter och familjetillhörighet. Vi ska här ge ett exempel på det vi kallar komparation som politisk praktik, det vill säga hur samarbetet mellan länderna också ledde till anpassning, och till att man gjorde avkall på egna principer. När den första adoptionslagen antogs i Sverige 1917 var det en hätsk debatt om vid vilken ålder ett barn som adopteras måste ge sitt samtycke, 12 eller 15. Beslutet blev 12 år i enlighet med vad man faktiskt kommit överens om i de nordiska överläggningarna. Men med tiden uppdagades att flera länder avvikit från detta. Bland annat hade Norge möjliggjort ett undantag upp till 16 års ålder om barnet inte visste om att det var fosterbarn. Då kunde man genomföra en adoption utan att barnet informerades och gav sitt samtycke. Motiveringen var att fosterföräldrar kanske skulle tveka att adoptera om det innebar att barnet måste tillfrågas. Så ville man inte att det skulle bli eftersom adoption ansågs vara bra för fosterbarn, som då fick ökad social och ekonomisk trygghet. Vid de nordiska förhandlingarna 1955 enades man så om den norska regeln. Sverige gjorde det motvilligt. Man menade att det inte var lämpligt att rucka på kravet om barns eget medgivande, men att strävan efter nordisk rättslikhet fick väga tyngre. För att nå enighet fick man helt enkelt ge avkall på egna principer. BARNS HÄLSA I kapitlet om hälsa följer vi diskussionen kring en mängd insatser för barns hälsa, alltifrån kampen mot tuberkulos vid seklets början, till diskussionen om mental hälsa efter kriget och om fetma och mobbning vid seklets slut. Ett av de teman som lyfts fram är skolmåltiden, och här är det intressanta skillnader inom Norden, snarare än likheter. Trots liknande diskussioner kring mat och näring så valde man helt olika vägar. Sverige och Finland införde offentligt organiserad och gratis skolmåltid, varm mat för alla barn. Norge, Danmark och Island å andra sidan höll fast vid sin tradition av medhavd måltid med smörgås och mjölk. Hur kommer det sig att man valde så olika lösningar? Det finns flera förklaringar som har att göra med ländernas nationella förutsättningar. I Finland hade man under 1940-talet ett läge med stark statlig styrning och ett reellt svälthot. I det sammanhanget var en offentligt organiserad skolmåltid ändamålsenlig. I Norge däremot var det inte lika akut. Man stödde familjers ekonomi generellt genom sociala reformer. Kvinnor förväntades dessutom vara hemma och det var mödrarna som skulle ha kunskap om och ansvar för barnens kost. I Sverige pågick en kraftig uppgång av kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och det fanns ett politiskt stöd för det. Skolmaten blev i det sammanhanget en avlastning för den 4

yrkesaktiva familjen. Olika förutsättningar gjorde alltså att de nordiska länderna, trots liknande problemformuleringar, valde olika lösningar. Frågan om skolmaten är lika aktuell idag som då men i ett annat sammanhang. Den är fortfarande en del av hälsopolitiken, men inte längre med målet att hindra undernäring utan som en del i kampen mot det nya hotet - fetma. Tidigare skulle välfärd vara lösningen på problemet undernäring, idag är det välfärden som är orsaken till problemet fetma och osund livsstil. Barn och unga etablerar dåliga matvanor och en förklaring som lyfts fram är att föräldrar är stressade och inte har tid eller förmåga att erbjuda en sund kost. En organiserad näringsriktig skolmåltid kan då ses som en god insats som kan ge barn en bättre skoldag och ge långsiktiga effekter på folkhälsan. KRIGS- OCH FLYKTINGBARN Minskad barnadödlighet är ett av de utmärkande dragen för 1900-talet, ett annat att de nordiska länderna gått från att ha varit utvandrarländer till att bli invandrarländer. Detta är ett område som liksom många av bokens frågor är högst aktuellt idag, både när det gäller anhöriginvandring och ensamkommande flyktingbarn. I Norden är det Sverige och Danmark som har tagit emot många barn. Tidigare kom många barn genom organiserade barntransporter, idag handlar det om ensamkommande barn. Det har också skett en förändring från mer näraliggande länder till att barnen kommer från länder som ligger långt borta, även om krisen i Jugoslavien i början av 1990-talet också märktes i Norden. Historien kring barngrupper som flytt eller omplacerats pga. krig eller omvälvande samhällskriser speglar inte bara den internationella oron utan också de nordiska ländernas hållning till främmande barn under olika tider. Det handlar både om vilka man tagit emot och hur man tar emot. En del barn har setts som mer främmande än andra. Att få en plats i familj var t.ex. ett tecken på acceptans. Frivilligorganisationer och privatpersoner har haft en central roll när det gäller flyktingbarn, men samarbete med regering och utrikesdepartementen var också viktigt när det gäller grupptransporter, och mottagarlandets och avsändarlandets politiska relationer har haft stor betydelse för hur barnen tagits emot och vad de erbjudits eller nekats. Barnhjälpen fick inte strida mot utrikespolitiken. Barnens religion, etnicitet eller deras ursprungslands politik har vägt tungt jämfört med deras status som barn, trots att det funnits en relativt allmän förståelse av barn som en kategori som behöver skydd och omvårdnad. Spanska barn som kom till Danmark på 1930-talet blev positivt omskrivna, de uppfattades som en del i kampen mot fascismen. En positiv inställning hittar vi också till finska barn under andra världskriget då 70 000 barn flyttades från Finland. Detsamma gäller barn från Östeuropa under kalla kriget. Men av de 10 000 tals judiska barn som sändes ut från Tyskland och Österrike efter Kristallnatten 1938 kom bara ett litet fåtal till Norden. Däremot togs danska och norska judiska barn emot i Sverige utan större problem under kriget. Flyktingpolitiken hade då blivit generösare, men dessa judiska barn var också nordiska barn. Tyska barn som kom till Danmark i krigets slutskede sågs däremot som en fiende som Danmark nu ville distansera sig ifrån. De placerades i läger och fick minsta möjliga hjälp. 5

Under första delen av århundradet var krigs- och flyktingbarn en grupp utan formella rättigheter, idag ser det annorlunda ut. De internationella konventionerna liksom inrättandet av Barnombudsmän har haft betydelse inte bara för inhemska barns situation utan också för krigs- och flyktingbarn, även om det också finns mycket mer att göra. AVSLUTNING Den här undersökningen av nordisk välfärdspolitik riktad mot barn visar att mycket är gemensamt. Det har i många fall funnits en önskan om likhet man har samarbetat, inspirerats av varandra och ibland direkt övertagit från varandra. Men det finns också skillnader som visar att synen på barns behov och på statens ansvar kan skilja sig åt, beroende på olika förutsättningar och traditioner Vår studie sträcker sig över hundra år. Det historiska perspektivet innebär inte bara att se bakåt, det ger också kunskap om vår samtid och om framtiden. Samtiden påverkas av beslut som ibland fattats långt tillbaka och på samma sätt kommer de beslut som vi fattar idag att påverka framtiden. Det är därför viktigt att ta lärdom av tidigare erfarenheter och kritiskt granska de idéer och ställningstaganden som ligger till grund för dagens beslut. Kanske är det särskilt viktigt inom den sociala barna- och ungdomsvården där beslut får livsavgörande konsekvenser för många barn. Kontaktuppgifter Cecilia Lindgren Inst. för Tema, tema Barn Linköpings universitet, campus Valla 581 83 LINKÖPING +46 13 282927 cecilia.lindgren@liu.se Ingrid Söderlind Institutet för Framtidsstudier Box 591 101 31 Stockholm +46 8 402 12 14 ingrid.soderlind@iffs.se även Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Campus Norrköping, Linköpings universitet 601 74 Norrköping ingrid.soderlind@liu.se 6