Ur Rosenfingrade gryning

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Ur Rosenfingrade gryning"

Gunilla Lina Martinsson
för 9 år sedan
Visningar:

1 Ur Rosenfingrade gryning 1. det finns hopp om fred. 2. det är svårt att hålla koll på hur lång tid som har gått. men fortfarande under förra veckan kunde vi skymta flaggan på andra sidan sundet. vi är alla trötta på ransoneringen och kupongerna. det spelar ingen roll hur man tillagar det man får, det känns som sågspån i munnen. i ärlighetens namn vet vi inte vad det beror på. kanske gör kriget, stressen, ångesten, rädslan, den ständiga magsmärtan, yrseln, att smaken och känslan går åt helvete. kanske skulle exakt samma råvaror smaka så mycket bättre om det var fred. 3. vi skriver ett brev till er. ingen vet varför. vi tror att freden är nära. något har ändrats, något är annorlunda. det är bara de senaste dagarna, kanske ett par veckor. flaggorna, som förvisso fortfarande syns, har inte blivit omhändertagna. de börjar bli naggade i kanterna, nerskitna av måsarna. vi vill att ni ska veta det. det finns hopp om ett återseende. 4. det sägs att vi är de enda neutrala kvar. ingen vet hur långt norrut det här viet sträcker sig, men längre än någon orkar eller vågar ta sig till fots eller med trampfordon. all bränsle är sedan länge slut, så vi får helt enkelt lita på det som sägs. 1

kanske gör kriget, stressen, ångesten, rädslan, den ständiga magsmärtan, yrseln, att smaken och känslan går åt helvete. kanske skulle exakt samma råvaror smaka så mycket bättre om det var fred. 3.

2 5. vi träffade en mycket gammal person igår. den satt på huk vid spillrorna av en fontän. ett stort ärr gick från pannan, över ena ögonhålan där det inte längre satt något öga förbi ena käkpartiet ner till halsen. den blinkade till med det öga som fanns kvar och tydligen kunde se, trots att det hade blivit grumligt och dimmigt och påminde oss om gasplaneterna, de som inte har någon riktig yta men så högt tryck att allting skulle krossas en bit innanför atmosfären. den blinkade alltså till med ögat mot oss, vinkade oss närmre. nǻgra skator stod i närheten, de hade slutat bry sig om människan som satt där, men när vi kom lyfte de och flög iväg. människan frågade oss hur det kom sig att folk inte tog sina liv, nu när det var så kärvt, nu när alla våra grannar hade fallit, och fiendens flagga syntes i horisonten, vartåt vi än tittade. vi skulle komma ännu lite närmre, för synen var så dålig, den som satt ville se oss i ansiktet, se vad vi var för en sort. varför tar de inte livet av sig, allt är ändå förlorat. det var då vi såg att den saknade armar och ben, och hade endast med yttersta svårighet kunnat handla som den förespråkade, att ta sitt eget liv. när fienden väl kommer, sa denna människa, kommer den död som de nedbringar på oss vara långt mycket värre och långt mycket mer smärtsam. vi svarade att det fanns hopp om fred. 6. älskade saknade systrar, bröder. älskade ni. det finns hopp om fred. annars hade vi aldrig kunnat 2

den blinkade till med det öga som fanns kvar och tydligen kunde se, trots att det hade blivit grumligt och dimmigt och påminde oss om gasplaneterna, de som inte har någon riktig yta men så högt tryck

3 skriva detta brev. vi hade aldrig vågat. och ni hade aldrig hållt det i era händer, det hade aldrig nått er. bara detta enkla, att budskapet har färdats och landat hos er, innebär att det finns hopp om fred. om nätterna, under mörkläggningen, när bara stjärnhimmeln lyser, höjer vi våra händer mot skyarna, såsom vi föreställer oss att människorna gjorde förr när de bad till gudarna, och vi vill säga vad vi har på hjärtat, vi vill be, men vi blir bara stående, hänförda, inte inför det som våra ögon ser, utan inför det som våra medvetanden vet, om allt det som pågår därute. att ljuset är så gammalt som det är, stjärnorna så långt bort, att tiden är så ofantligt stor, att en stjärnas liv och död och hela livscykel är så märklig och orelaterad till vårt krig och våra liv. vi står där och är förundrade över att solen och många av de stjärnor vi ser har levt i miljarder år, men att deras död och den explosion som följer därpå, äger rum inom loppet av sekunder och är över på ett par månader. vi står förundrade över att en gigantisk stjärna många ljusår bort kan komma att dö i en supernova, och sedan blåsa bort hela atmosfären på vår planet med en gammablixt. och vad säger vi då om kriget? ingenting, vi blir till stoft, en sammansättning av olika grundämnen, och vi kommer att färdas runt i den här gamla galaxen tills vi dras in av någon himlakropps gravitationskraft. 7. det finns hopp om fred. 3

om nätterna, under mörkläggningen, när bara stjärnhimmeln lyser, höjer vi våra händer mot skyarna, såsom vi föreställer oss att människorna gjorde förr när de bad till gudarna, och vi vill säga vad

4 8. nya explosioner igår. flyganfall från väst. vi går hungriga. ingen vet hur länge det dröjer innan de vita bussarna kommer med en ny ranson. ingen vet varifrån de kommer, men förr eller senare måste de komma. 9. vi har så svårt att minnas hur det var innan kriget började. vi var ensamma, solitära, så det är med största svårighet och största ansträngning som vi minns. och minnet är till en början dimmigt och vagt och sedan är det som om någon annan berättar för oss, en annan kropps minnen. och vi lyssnar uppmärksamt, vi faller i trans, i hypnos, vi faller för att allting måste ner till slut, och allra längst ner, med ansiktet tryckt mot marken kan vi vila en stund och vi kan lämna våra egna kroppar och noggrant lyssna till minnet. 10. under det första flyganfallet kunde vi se vilka som hade varit med om krig tidigare och vilka som inte hade varit det. det är en fråga om att veta eller inte veta vad som är brännbart, sa de som hade varit med, och hur eld kan spridas eller hejdas. det som ska plockas undan. en snickare fick själv såga sönder sina restaurerade 1800 tals stolar, med tårar i ögonen. människor tog ut sina fina gamla trämöbler på gatorna, samlade ihop dem i högar och eldade upp allting i stora brasor, medan de grät över förlusten av sina minnen. sedan fortsatte det, allt i trä, allt i plast, allt i papp. vi sorterade det i olika högar, plasten allra längst bort för 4

vi var ensamma, solitära, så det är med största svårighet och största ansträngning som vi minns.

5 att den gav ifrån sig en frän rök som stack i ögonen och irriterade våra kroppar. men till slut började vi undra om det inte rörde sig om ett helt annat slags krig nu, än det som de gamla mindes. vi vet inte ens vad det är vi ser längre bort, i horisonten, vi ser drönare och vi ser flaggan. det är ett annat krig, ett krig som inte vill stöka ner så mycket, som vill bevara egendomen intakt och istället få bort människorna. det finns annan teknologi att tillgå den här gången. neutronbomberna har utvecklats till fulländning, sägs det. vad de väntar på är det ingen som vet, men många tror att de vilken dag som helst kommer att släppa en av dem i hjärtat av vårt motstånd. sedan kommer de och hämtar ut kropparna och efter ett tag, när slakten är bortglömd, kan de flytta in. andra säger att det inte går att fullända neutronbomber, att det inte är teoretiskt möjligt, och att de aldrig skulle få för sig att orsaka ödeläggelse bland byggnaderna. 11. när vädret är fint står vi lutade mot husfasaderna och tittar ut över det som har blivit av vår plats i världen. till och med före kriget var det länge tal om att bygga en mur eller skjuta de flesta av oss. men det hann inte bli någon mur och ingen massdeportation eller massavrättning. istället kom kriget och nu står vi här och tittar på barnen som spelar fotboll på gatorna. nu när bilarna är borta är det fritt fram överallt. och det är barnen som hittar alla möjligheter först, alla nya utrymmen. vi minns inte riktigt hur de spelade fotboll före kriget. de spelar i roller nu. de spelar teater, de spelar att de är andra människor som spelar 5

det är ett annat krig, ett krig som inte vill stöka ner så mycket, som vill bevara egendomen intakt och istället få bort människorna. det finns annan teknologi att tillgå den här gången.

6 fotboll. ibland, mitt i spelet, kan de stanna upp och istället iscensätta förhandlingar. det börjar ofta med att de diskuterar frisparken men de fortsätter, argumenterar för mänskligt liv och värde. de frågar sig om freden är möjlig och i så fall under vilka premisser och till vilket pris. de undrar hur mycket blod som måste spillas, de argumenterar för neutralitet. efter frisparken återgår de till bollspelet. vi förstår inte reglerna, men vi tittar på dem under hela dagen. ibland fortsätter de spela när mörkret har fallit, och daggen täcker alla ytor. även då händer det att vi tittar upp mot stjärnorna eller, om något lyser hos fienden, bort mot horisonten. 6

de frågar sig om freden är möjlig och i så fall under vilka premisser och till vilket pris.

Relevanta dokument

Nu bor du på en annan plats.

1. Nu bor du på en annan plats. Ibland tycker jag det känns lite svårt borta är det som en gång varit vårt Aldrig mer får jag hålla din hand Mor, döden fört dig till ett annat land refr: Så du tappade