Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Transkript

1 Kompendium i Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län 1

2 Innehåll: Sidan Innehåll: Sidan Typer av sparris 3 Odlingsteknik 9 Historia 3 Bevattning 11 Krav på odlingsplatsen 3 Växtskydd 11 Jord 3 Icke-parasitära skador 18 Gödsling 4 Sorter 19 Lä 5 Arbete 23 Plantor 6 Skörd 24 Plantering 6 Kvalitetsnormer 24 Radriktning 7 Marknad och användning 24 Planteringsavstånd 7 Näringsämnen i sparris 25 Planteringsdjup 7 Förvaring 26 Klimat och drivning 8 Specialredskap 26 Om kompendiet Sparris är en god och spännande nygammal gröda, som börjar komma tillbaka efterhand som konsumenterna blir allt mer intresserade av och villiga att betala för färska, lokalodlade produkter. I och med att den stora arbetsinsatsen i sparris, skörden, infaller efter vårbruket och före skörden av de flesta andra trädgårds- och jordbruksprodukter skulle det vara en kultur, som skulle passa bra som supplement till annan odling. Tyvärr forskas i det stort sett inte i sparrisodling i Sverige (eller Norden), så mycket i odlingen är osäkert. Säkert är dock, att vi har betydligt färre växtskyddsproblem än våra sydliga grannländer, och därmed rätt goda möjligheter att klara odlingen ekologiskt. Där det inte finns forskningsresultat finns det förslag på åtgärder, som fungerat i andra kulturer. Det skall understrykas att det är förslag, som det står var och en fritt att försöka. Gör alltid först försöken på en liten del av odlingen. Dels för att se om metoden har effekt även i sparris dels för att inte skada odlingen. De ekologiska bekämpningsmedel, som nämns i kompendiet är sådana, som är godkända för ekologisk odling I kompendiet har jag utnyttjat dels forskning och erfarenheter från främst Nordtyskland, men också från Österlen Skåne samt Gotland, stort tack till Karin von Schenck, Robert Nilsson och Göran Hoas för deras hjälp under arbetet. Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län 2

3 Ekologisk odling av sparris Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län. Typer av sparris Sparris är de ny, outslagna skott av sparrisplantan Asparagus officinalis (tidigare A. sativa, A. domestica) som tillhör liljefamiljen. Sparris kan skördas antingen grön eller vit (blekt). Dessutom har under de senaste åren s.k. violett sparris börjat säljas. Dessa finns i två versioner: Dels äkta violett sparris, dvs. sorter med mycket högt innehåll av anthocyaner, men utan de bitterämnen som vanligtvis följer med högt anthocyaninnehåll. I EG:s regler benämns denna typ som violett/grön. Dels vanlig vit sparris som fått lite ljus och därför utvecklat anthocyan på knoppfjällen, från början ett kvalitetsfel. I EG:s regler kallas denna typ violett I Sverige kallas den ibland för glas-sparris. Historia Sparrisplantan användes först av människan som läkeväxt. Från ca. 300 f.v.t. användes den också som grönsak. Till Norden kom sparrisen (grön) troligtvis med klosterväsendet under medeltiden för att från Vasatiden främst bli ett kungamaktens och högadeln privilegium. I Italien hade man under 1500-talet börjat bleka själva stjälken, medan sparrisen först skördades när huvudet nått ovan jord och alltså blivit grönt Detta antagligen för att undvika den beska smaken som framkom vid den första ljuspåverkan av toppen. Äkta vit sparris, som skördats innan toppen kommit över jordytan finns det först belägg för på 1700-talet. Då blev den vita sparrisen också snabbt populär eftersom den (oftast) blir tjockare och har en mildare smak än grön sparris. Från och med mitten på 1800-talet började konservindustrin att konservera sparris och odlingen ökade markant i bl.a. Holland, Tyskland och Frankrike (främst vit sparris) och i den engelsktalande världen (främst grön sparris). Krav på odlingsplatsen Jord Sparris är en strandväxt och vill ha lätt (eller åtminstone lös och genomsläpplig) jord. Till vit sparris som skördas under jord är sandjord ett måste, till grön sparris kan även något tyngre jordar användas. Eftersom sparris är vattenkrävande bör mullhalten vara hög för att hålla kvar vattnet i jorden, till grön sparris är även viss lerhalt en fördel i ekologisk odling. I båda fall bör mullinnehållet vara minst 2,5-3%, helst högre. Optimalt ph-värde är det delade åsikter om, från dansk håll anges ett optimalt ph-värde på 6,5-7, från tysk håll 5,8-6,5. Lägst värde på sandjord. Genomsläppligheten är viktig sparrisrötter når åtminstone 1-1,25 m ner, och grundvattenspegeln bör därför ligga minst 1 m ner, och aldrig nå över 0,6 m. Djupluckring bör därför ske innan plantering och på tyngre jordar även årligt efter skörd. 3

4 Gödsling Sparris borde med sin kraftiga blast vara en näringskrävande grönsak, men är pga. sitt djupgående rotsystem också effektiv på att ta upp näring. Dessutom är det en relativ begränsat mängd näring, som förs bort med skörden. Långt huvuddelen recirkuleras när de vissna skotten fräses ner på hösten. Det är därför inte så obegripligt, att många försök genom åren visat mycket lite respons på olika gödselmängder. Från Holland finns en beräkning på, hur mycket näring, som bortförs med en sparriskultur: Skörd 8000 kg saluvara kg puts, dvs. 10 t försvinner från odlingen per år. Av detta är 700 kg torrsubstans. Ca. 0,3% av TS-halten är kväve, dvs. 30 kg/ha, fosfor 0,06%, dvs. 6 kg och 0,25% kalium, dvs. 25 kg/ha försvinner vid skörd. Eftersom svenska skördar är något lägre (max 3-6 t/ha under de bästa förutsättningarna) blir bortförseln ännu mindre här: kg kväve, 2-4 kg fosfor och 8-15 kg kalium. Om man bortser från bortförseln av kalium stämmer det ganska väl med äldre, danska rekommendationer: kg kväve/ha och år när plantorna kommer i full skörd, lite fosfor och runt 100 kg kalium/ha och år. Eftersom kalium är viktigt för plantornas vinterhärdighet är något högre giva än bortförseln säkert en bra idé, särskilt på jordar med låg kalihalt (dvs. lägre delen av AL-klass III). Det motsvarar en årlig giva av t stallgödsel eller 5-10 ton urin/ha, ev. mindre om jorden varit stallgödslat länge och frigivningen av näring från jorden därför hög (häst ca. dubbelt så mycket, mer om mycket spån i). Även gröngödsling kan vara ett bra alternativ. Eftersom det kan vara svårt att få tag på grönmassa så tidigt på våren kan ensilage vara en bra lösning. Eftersom ung grönmassa är så pass lätt omsättbar kan man även vänta tills efter skörd, dvs. vänta med att gödsla tills runt midsommar. Vid den tid borde det inte vara något problem att skaffa färsk grönmassa. Den nödvändiga näringsmängden/ha motsvarar en skörd av en baljväxtrik vall på ca. 0,5 ha I Sverige vill många ekologiska odlare troligtvis känna sig frestade att tillföra kväve- och kaliumbehovet med den bekväma, pelleterade hönsgödseln. Med tanke på dessa gödselmedels höga relativa innehåll av fosfor och sparrisplantornas låga behov, skulle detta snabbt leda till starkt ökade halter av fosfor i jorden, till skada för sparrisplantornas mykorrhizasvampar. Eftersom dessa hjälper plantorna att ta upp bl.a. mikronäringsämnen, bör man inte ensidigt använda hönsgödsel till sparris. Kompost används en del i sparrisodling. Kompost är mindre värdefullt i odlingen pga. sin näringshalt än pga. sin goda verkan på jordens struktur och sin vattenhållande förmåga. Komposten måste tillföras kontinuerligt under många år innan effekten på näringshalten börjar bli mätbar. I gengäld behöver kompost inte mullas ner för att undvika ammoniakavdunstning, utan kan anbringas på jordytan och därmed täcka mot ogräs, lämpligen strax efter att skörden avslutats. Vid tillförsel till nyplantering bör man dock ge komposten före djupplöjningen för att få den ner i rotzonen. Gödsling med kompost måste i regel suppleras med annan form av kvävegödsel de första åren eftersom kvävet i komposten tar rel. långt tid på sig att bli växttillgängligt t/ha och år är en vanlig giva. En bayersk eko-odlare tillför 10 t växtkompost eller 0,6 t hornmjöl/ha och år, vilket ger lika hög sparrisskörd som på den konventionellt odlade granngården. Näring behövs naturligtvis också för rotväxten, vilket främst sker under de första 3 åren av en sparriskultur. Då är toppen förhållandevis beskedlig, och därmed också recirkuleringen av näring. Gödsling inför och under de första åren blir därför särskilt viktig. På Åland och 4

5 Gotland tillförs ca t brunnen stallgödsel per ha innan plantering. Det ökar dessutom mullhalten i jorden. Vanligt i Tyskland och Holland är en kraftig gröngödslingsgröda året innan planteringen (eller ev. de två sista säsongerna innan plantering). På lite tyngre jordar kan sötväppling rekommenderas, däremot inte lusern eller rödklöver, eftersom det kan ge ökade angrepp av Fusarium. Vid odling på tyngre lerjordar är t.ex. lupin en bra gröda, vars pålrötter ger bra dränering flera år fram i tiden. Av de ettåriga baljväxter kan nämnas vit sötväppling, perser- eller blodklöver. Även icke-baljväxter som t.ex. Cikoria, Phacelia (honungsört) eller solros fungerar bra, men måste naturligtvis gödslas. Vitklöver däremot kan lätt förvandla sig till ogräs i grödan, om dessa arter används som förkultur. I Skåne används oljerättika som förkultur till sparris. Som strandväxt är sparris salttålig. Gamla danska odlingsvägledningar rekommenderar till på köpet en giva på 10 kg stensalt/ha vid odling långt från havet. Lämpligare, inte minst i ekologisk odling skulle nog gödsling med tång vara, sparris verkar nämligen dessutom ha ett stort behov av mikronäringsämnen som bor och antagligen även jod. Gissningsvis skulle 5-6 t tång/ha året innan plantering och ev. 1-2 ton/ha under skördeåren vara lämplig. Även magnesium är ett viktigt näringsämne för sparris, MgAL-värdet bör ligga högt, dvs. på minst Dock samtidigt i ett bra förhållande till kalium, gärna ett K/Mg-värde på 1,2-1,5. I konventionell odling är det vanligt att bladgödsla sparrisplantorna med kväve under sommaren, det stärker plantorna, och bladgödsling t.ex. med nässelvatten eller algextrakt bör också testas i ekologisk odling, inte minst vid odling på mycket mager jord. För att minska urlakningen från sparrisfälten under höst och vinter är det i Tyskland vanligt att så in en låg fånggröda på sensommaren, oftast oljerättika eller råg, det förbättrar även jordens struktur, och minskar ogrästrycket (fast försvårar också ogräshackningen). Däremot har det inte minskat skörden året efter. Vid insådd av fånggröda är bevattningsmöjligheter en fördel. Lä Sparristoppen blir 1,4-2 m hög och är därför relativ vindkänslig, så visst lä skulle av den anledningen vara önskvärd. Lätt kupning strax efter skörd stödjer dock blasten rätt. Risken för svampsjukdomar på toppen och nödvändigheten av snabb upptorkning efter regn är dock viktigare i en ekologisk odling. Vid plantering så att vinden i regel blåser längs raderna är risken för att toppen blåser omkull mindre än vid odling vinkelrätt på vindriktningen. Vid odling nära havet kan ett öppet hägn (hålprocent 45-67%) mellan strand och fält dock ta den värsta styrkan av vinden utan att minska upptorkningseffekten allvarligt. Det är också möjligt att stödja sparrisblasten mellan två trådar på stolpar, som satts upp med 6-8 m mellanrum. Det är dock en mycket arbetskrävande lösning. 5

6 Plantor och plantering Plantor Sparrisplantan är särbo dvs. har han- och honblommor på olika plantor. I regel föredrar man att ha enbart hanplantor i odlingen eftersom de ger de kraftigaste skott. Sparrisentusiaster föredrar dock inte sällan skotten från honplantorna eftersom de är mjällare och sägs ha finare smak. Alla äldre sorter ger plantor av båda kön vid sådd, först på senare år har det kommit rent hanliga sorter. Frön till sådana plantor kommen från vanliga honplantor, som korsats med superhanarna. Dessa erhålles genom att korsa en vanlig hanne med en dubbelkönad planta, och sortera honliga och dåliga hankloner bland fröplantorna bort. Det är först möjligt att se skillnad på könen när plantorna börjar blomma, dvs. efter 2-3 år. Det är fullt möjligt själv att driva upp plantor, men vid sådd på friland skall man räkna med minst 3 år innan man kan börja skörda, i de nordligare delarna av landet 4 år: En hel växtsäsong i kruka, gärna med start i växthus och därefter minst två säsonger på fältet före första skörden. Full skörd blir det tidigast år 5 efter plantering, åtminstone i klimat motsvarande zon III-IV. Lämplig såtid i växthus är mars kornsvikten brukar ligga på ca. 40 g. Fröna bör läggas i ljummet vatten 24 timmar före sådd. Temperaturen bör ligga högt de första tre veckorna, ca. 25 C, sedan sänker man temperaturen till 20 C dagtid och 15 C på natten. Utplantering kan ske runt 1:a juni. Start i växthus ger mindre ogräsproblem än sådd på friland. Vid plantering av färdiga plantor på minst 30 gram (B-plantor) kan man börja skörda under någon eller några få veckor två år efter plantering, vid plantering av större plantor (A-plantor) kan man - vid god etablering - börja skörda 8-10 dagar redan året efter plantering om man planterar tidigt vår. C-plantor (under 30 g) bör stå på växtplatsen minst 2 säsonger innan man börjar skörda. Vanligt är att börja skörda någon vecka 3:e säsongongen efter plantering. Priset per plantor varierar med sort, storlek och mängd kr/planta är vanligast vid odling i yrkesmässig skala. En plantering kan hållas i god skörd under högst 7-10 år. En del odlare räknar med 10 år från plantering till röjning, men använder då stora plantor så att skörden börjar redan året efter plantering. År 3-5 verkar ge de bästa skördarna. Hur länge en planta kan ge bra skörd är dock mycket beroende av sorten. OBS! För att få EU-stöd för ekologisk sparrisodling finns inga krav på att man skall odla ekologiskt producerade plantor (eller frö), men väl att plantorna resp. fröna är obetade (SJV, 2004). Detta krav måste man tala om vid beställning av konventionella plantor och frön! Plantering Plantering sker lämpligast innan skörden sätter i gång för året, dvs. under första hälften av april månad (i Nordsverige så snart frosten gått ur jorden). Det är mycket svårt att köpa plantor senare än april, i så fall måste de köpas då och sedan kyllagras tills de skall användas. Beställning av plantor året innan är alltid en bra idé, även vid vårplantering. Plantorna kan sättas för hand, vilket troligen kommer att vara fallet i små svenska odlingar: En fåra, cm djup (minst vid odling av grön sparris) plöjs upp, plantorna läggs längs ena 6

7 kanten med utspridda rötter (solfjäderform) och jorden plöjs tillbaka i fåran igen. I början skall man bara lägga 6-8 cm jord över plantorna och sedan fylla jord på efterhand som skotten kommer upp. Vattna gärna efter planteringen om det är möjligt. Även en planteringsmaskin kan användas. Med denna metod tar planteringen ett dygn om 3-4 personer jobbar samtidigt, typisk timmar/ha. Om plantorna täcks med jord för hand efter att ha lagts i en upplöjd fåra för hand: ca. 120 timmar/ha. Det är en stor fördel, om rötterna vid planteringen sprids ut i stället för att pressas samman i en smal håla. Bilder på maskinell plantering, se: Radriktning Eftersom sparris är värmekrävande rekommenderar man i konventionell odling riktningen östväst vid bäddodling eftersom det ger tidigare skörd på åtminstone sydsidan av bäddarna. I ekologisk odling finns det dock fler faktorer som måste beaktas. På slutande fält måste vattnet kunna rinna av, därför bör raderna placeras mer eller mindre vinkelrätt mot höjdkurvorna, i alla fall inte parallellt med dessa. Viktigast är dock, att raderna placeras, så att bladverket snabbt torkar upp efter regn (eller bevattning). Det betyder plantering så att vinden (alltså den förhärskande vindriktningen från midsommar tills oktober) blåser längs raderna. Det minskar problemen med svampsjukdomar på bladverket markant och även risken för att blasten blåsar omkuld. Planteringsavstånd Tumregeln är: Ju tätare plantering, ju högre skörd, men också desto tunnare skott. För grön sparris rekommenderas ett radavstånd på 1,6-2 m. I praxis är dock 1,8 m eller mer att föredra. Vit sparris som måste kupas, måste planteras på minst 1,8-2,0 m, vid omkupning efter varje skörd bör man ligga i den högre ända av detta intervall. Vid täckning med plast och återuppbyggnad av bädden med murarsked efter varje skördetillfälle är ca. 2 m vanligt i Tyskland. Vanlig planteringsavstånd i raden är 3-4 plantor per meter. 4 plantor bör man bara plantera vid de högre radavstånd och vid användning av sorter, som inte har tendens att sätta tunna skott. Av hänsyn till upptorkningen av blasten efter regn bör man i ekologisk odling troligtvis enbart använda enkelrader även om dubbelrader och till på köpet odling på 1 m breda bäddar förekommer i konventionell odling. Planteringsdjup Det är viktigt att plantorna under skördeåren ligger så djupt, att de inte skadas av mekanisk bearbetning. Dels måste gödsel myllas ner på våren (eller - på tyngre jordar ev. på hösten), dels måste blasten kunnas myllas ner effektivt på senhösten. Vid produktion av vit sparris måste plantorna efter kupningen ligga så långt under jord, att sparrisen i hela sin längd är täckt med jord. 7

8 Tumregel: En sparrisplanta växer 1 cm på höjden och 4 cm på bredden per år, dvs. efter 10 år når plantan 10 cm längre upp mot ytan. Om man räknar med ett fräsdjup på 10 cm måste plantorna därför planteras på minst 20 cm djup för inte att förstöras vid nerfräsningen av blasten på hösten. Vanligt plantdjup för vit sparris är cm, för grön sparris cm. Efter 10 år blir raden ändå ca. 40 cm bred, även om den var helt rak från början. Ogräsrensningen de första åren underlättas betydligt, om man försöker plantera plantorna på så rak rad som möjligt! Det är vanligt att före plantering lägga upp drillar på ca cm, och därefter planterar i en 5-10 cm djup fåra mellan drillarna. Det ger lä, dvs. värme och snabbare etablering av plantorna än djup plantering på platt mark. Man kan även lägga plast över drillarna för att öka värmen ännu mer. Efterhand som plantorna växer till jämnas drillarna ut, eller man väntar till första hösten och jämnar ut drillarna i samband med nerfräsningen av blasten. Vid odling av vit sparris kupas jorden mellan raderna upp över planteringsraderna inför skördeperioden, så att plantornas krona hamnar ca cm under toppen av drillarna. Särskilt de första skördeåren är det viktigt att redan på hösten markera var raderna finns, så att kupningen sker direkt över plantorna. Senare ser man på resterna av förra årets kupning var raden finns. Eftersom grön sparris inte behöver tjock jordtäckning är det vanligt i Holland och Tyskland, att man utnyttjar äldre fält med vit sparris för att skörda grön sparris, när jorden mellan raderna inte längre räcker till för att kupa tillräckligt längre. Odlingsteknik Klimat och drivning Nordgränsen för kommersiell sparrisodling räknas traditionellt gå mellan zon I och II i Sverige. Intresset och betalningsviljan för lokalt odlade produkter samt framkomsten av nya mindre värmekrävande sorter har dock flyttat nordgränsen för kommersiell sparrisodling längre norrut. Även möjligheten att kombinera sparrisodling och landsbygdsturism kan göra kommersiell sparrisodling möjligt i kallare trakter. På 1930-talet odlades enligt äldre bönder i Mälgåsen sparris storskaligt åtminstone så långt norrut som Jämtland (zon V). Det är således fullt möjligt att skörda sparris i stora delar av Sverige, även om det kräver ett merpris för att odlingen skall bli lönsam. Eftersom grön sparris skördas ovan jord och även kommer några dagar tidigare är det särskilt viktigt att fält med grön sparris inte läggs i lägen, där vårfrost är vanlig. En lång odlingssäsong är dock i vilket fall som helst en fördel. Därför odlas sparris lämpligast på bädd (även grön sparris), åtminstone om odlingen sker från zon II-III och norrut i landet. Det ger snabbare upptorkning på våren och därför snabbare odlingsstart. I t.ex. Tyskland är det vanligt med drivning av sparrisen under plast - klar plast vid odling av grön sparris, svart-vit vid odling av vit sparris Vid kallt väder vättas den svarta sidan uppåt, vid mycket varmt väder - eller om man vill lugna ner växten för att anpassa skörden till efterfrågan med den vita sidan uppåt. Man kan alltid ifrågasätta användandet av i ekologisk odling: Det kräver insats av fossila bränslen (åtminstone till de i dag vanliga plasttyperna, även om plast av förnybara råvaror som t.ex. stärkelse börjar komma på marknaden), det ger även avfallsproblem efter avslutat användande. Vad den svartvita plasten för vit sparris angår ger den dock även miljömässigt 8

9 önskvärda effekter: För det första är den så tjock (62-125µM) att den håller under flera säsonger, oftast anges 2-5 år. För det andra minskar den ogräsproblemen rejält, och därmed miljöbelastningen vid mekanisk bearbetning resp. flamning. För det tredje ökar plasten både skördens storlek och kvalitet, så att utbytet av övriga insatser i odlingen blir större. Klar plast däremot sätts enbart in för att tidigarelägga skörden, och man använder så tunn plast, att den bara håller ett år (5-50 µm). Vid odling av grön sparris under plast används antingen bågar över raden (för att toppen inte skall skadas av plasten), eller extrem tunn plast (3-5 µm) så att skotten kan växa rakt genom plasten utan att skadas. I det senare fallet förstörs plasten på en säsong. Plasten måste vara antikondensbehandlat för att inte öka risken för mögel. Dessutom gynnar den klara plasten ogräset och ger stora avfallsproblem, så odlingen under klar plast är på tillbakagång. I kallare lägen kan drivning med klar plast dock vara enda möjligheten för att få tillräcklig lång skördeperiod för att göra odlingen av sparris lönsam. Sparrisodling i tunnel är inte ovanlig i Holland, den svenska marknadens intresse för lokalproducerat sparris är dock ännu så outforskat att investering i tunnlar på sin höjd kan vara intressant för företag, som redan har en etablerat kundkrets. Odlingsteknik Generellt: Skörden av grön sparrisbörjar, när sparrisskotten blivit ca cm långa (över eller under jord), av vit sparris när skotten närmar sig bäddens yta, man bör tillsträba att det sker vid ungefär samma längd. I zon I är kan detta iblad inträffa redan i april, men blir oftast inte före i maj. För vit sparris kommer skörden i regel inte i gång före senare hälften av maj ens i zon I. Det är mycket viktigt att skörda innan sidoskotten utvecklas, alltså medan huvudet fortfarande har slutna knoppfjäll. Det betyder skörd var 5-7:e dag under början av säsongen (om det är kallt) och upp till 2 gångar om dagen under varma perioder. Samtliga skott skördas fram till 15-24:e juni, därefter måste skotten tillåtas sitta kvar för att plantan skall hinna samla tillräckligt med socker (energi) inför vintern och nästa års skörd. Hur snart efter plantering, som skörd kan påbörjas beror på plantstorleken. Vid användning av stora plantor ( g/pl.) kan man skörda någon vecka i början av säsongen redan året efter plantering. Skörden ökas därefter med 1-1,5 vecka per år tills den omfattar 6-8 veckor per sort. Vid B-plantor bör man vänta till åtminstone 2:a säsongen efter plantering och med små plantor (under 30 g) till 3:e eller 4:e säsongen efter plantering. Grön och grön/violett sparris: Vid odling av grön sparris tillåts skotten komma upp i ljuset och bilda klorofyll, dvs. bli gröna. De skördas när de nått en längd av cm över jordytan och innan huvudet börjat öppnas. Skotten är mjäla och kan oftast brytas av för hand, tjocka skott skärs dock ofta av. Även om grön sparris inte behöver täckas med jord kan även de odlas på bädd/drill, dels för att tidigarelägga uppvärmningen av jorden och därmed skördestarten, dels för att ge en bättre arbetsställning än vid odling på plan mark. Det var den vanliga odlingsformen medan det fanns sparrisodling i Norrland. I konventionell odling drivs sparrisen ofta fram genom att täcka bäddarna med tunn, klar plast. Oftast med låga bågar över raden eller så att man tar bort plasten när skotten börjar komma upp, så plasten aldrig kommer åt att skada knoppen. Alternativt under extrem tunn plast som sparrisskotten växer igenom när de kommer upp. 9

10 Den snabba tillväxten gör, att grön (och violett/grön) sparris kan ätas utan att skalas eftersom den inte haft behov av att utveckla ett tjockt skall som skydd mot jorden. Bilder och odlingsråd, se: länk Odlingsråd. Vit sparris (även kallat bleksparris): Vid denna odlingsform är det viktigt att skotten inte utsätts för ljus innan de skördats. Traditionellt åstadkommer man detta genom att kupa upp jord över plantorna, så de nya skotten är täckta, tills det nått en längd på cm över rötterna. När man ser sprickor på ytan av bädden betyder det, att ett skott är nära på ytan och därmed skördemoget. Bild, se: 6:e bilden från ovan. Jorden skyfflas bort med händerna och skottet skärs av eller ett särskilt sparrisjärn sticks ner bredvid skotten så att det kan skäras av under jord. Bilder på skörd av vit sparris kan ses på Eftersom detta förfarande kräver sandjord tränger ljuset dock ner flera centimeter i bädden, vilket gör att skott som hinner upp i denna zon påverkas av ljuset och börjar bilda anthocyan, dvs. bli rödfärgade och bittra. Därför har man börjat komplettera kupningen med tjock svartvit plast, som läggs över bäddarna för helt att hindra ljusnerträngning. Vid skörd lyfter man av plasten antingen en hel rad i taget (kan då göras maskinellt) eller av 5-10 m i taget (görs för hand), vartefter skotten skördas, och bädden återställs med vanliga murslevar, som används till att lägga på murbruk vid byggarbeten. Samtidigt skyddar plasten mot både ogräs och avdunstning. Detta förfarande gör också att man slippar det mycket krävande arbetet att behöva kupa om bäddarna efter varje skörd. Genom att vända på plasten så att den vita sidan kommer uppåt när vädret är varmt kan man sprida ut skörder, så att man även under intensida perioder ofta kan klara sig med att skörda varannan dag. Bilder på odlingsteknik för vit sparris, se: I bl.a. Frankrike har man gjort en dygd av kvalitetsfelet med violetta, ljuspåverkade toppar och säljer dessa som violett sparris, som utnyttjas just för sin beska smaks skuld. Även i Tyskland börjar denna typ av violett sparris att säljas. I Sverige används ibland benämningen glas-sparris om typen. Bild, se: mellersta bilden. På grund av den långa vägen genom jorden måste vit sparris utveckla ett motståndskraftigt skikt på ytan. Den behöver därför skalas från strax under huvudet och neråt innan den skall ätas. Vit sparris är tjockare än grön, och utbytet i kg ligger mellan 30 och 60 % över hektarskörden av grön sparris. Bevattning Sparrisplantorna har ett djupt rotsystem och klarar i fuktigt klimat oftast regel av att skaffa plantorna tillräckligt med vatten, åtminstone på jord med viss ler- och mullinnehåll. Eventuellt plasttäckning på våren minskar avduntningen från jorden under skördeperioden. Vattenbehovet från midsommar sill mitten av september är ca. 300 mm regn, om den naturliga vattenmängden understiger detta är bevattningsmöjligheter en fördel, även om det långt ifrån förekommer i alla kommersiella sparrisodlingar, varken i Sverige eller utlandet. Under en torr försommar och på mycket lätt mark kan man dock öka både skörd och kvalitet vid bevattning (50-100%), liksom bevattning en torr sommar försenar nervissningen av blasten och ger längre assimileringsperiod, vilket i sin tur betyder kraftigare plantor och högre 10

11 skörd året efter. Under skörd bör man vattna med tempererat vatten dvs. ytvatten, annars kyls jorden ner och skörden försenas. På våren kan vanliga sprinklers användas utan risk, på sommaren är droppbevattning att föredra eftersom blasten då inte blir blöt, och svampsjukdomarna får svårare att överleva. Sparris är en strandväxt och därför tolerant mot både natrium och klor, dvs. sparris tål att ibland bevattnas med salt- eller bräckt vatten utan att skadas. Växtskydd Förebyggande åtgärder och tidig behandling är som alltid i ekologisk odling avgörande för resultatet. Det är därför mycket viktigt att ge sig tid att gå igenom odlingen och titta efter angrepp minst 2 gångar per vecka. De växtvård- och bekämpningsmedel som står omnämnda detta avsnitt är sådana som är godkända för ekologisk jordbruk i Sverige år Reglerna ändras dock från år till år, inte minst vid jordbruksreformen 2005 kan reglerna komma att ändras. KOLLA DÄRFÖR ALLTID UPP VILKA REGLER SOM GÄLLER INNAN NI BÖRJAR BEKÄMPA! Ogräs Ogräs är troligtvis det största hotet mot ekologisk sparrisodling. Det är en förutsättning, att man har fältet HELT fritt från flerårigt ogräs innan man planterar sparrisplantorna. Det kan betyda att flera års hel- eller halvträda är nödvändigt före plantering. Det sista eller de sista två åren innan plantering bör man odla en kraftig gröngödslingsgröda, dels för att öka mull- och näringshalten i jorden, dels för att kväva kvarvarande ogräs. Efter plantering är det särskilt viktigt att hålla ogräsfritt under etableringsåren och under skörden (inte minst i grön sparris, där skörden försvåras av ogräs). Tyska försök med fånggröda har dock visat att skörden året efter inte påverkas allvarligt av en fånggröda (eller lite ogräs) på hösten i redan etablerade plantor. Handhackning är det vanligaste men även flamning skulle kunna vara en intressant metod, åtminstone i vit sparris utan plast och i grön sparris fram tills skörden börjar. Den tillfälliga uppvärmningen av jordytan påverkar inte skotten längre ner i jorden. Även senare på säsongen skulle ett sneddställd flamningsaggregat av samma typ som till lök kunna minska ogräsmängder på sidorna av bädden. Grund fräsning är dock också möjligt utom i själva raden efter uppkomsten av blasten, där handhackning f.n. är enda metoden i ekologiska odlingar. Vissnesjuka Fusarium är ett svampsläkte som kan skada plantor genom att täppa igen ledningssträngarna i rötterna och därvidlag orsaka vissnesjuka, men finns också allmänt fritt i jorden. Det är speciellt arterna Fusarium oxysporum, Fusarium redolens och Fusarium moniliformae som angriper sparris. Även svampen Rhizoctonia croccorum kan ge vissnesjuka. Fusarium- och Rhizoctoniasvampar finns alltid i jorden och det är därför främst plantornas kondition som är avgörande för om de angrips. 11

12 Första symptomet på Fusarium är långaktiga döda strimmor på sidorötterna och döda rotspetsar. Plantorna försöker kompensera för de döda rötter genom att sätta nya, så att plantorna får ett buskigt utseende. Inom 2-3 år dör den angripna plantan men kan innan ha smittat ner grannplantorna. Vid långtgångna angrepp syns därför tydliga luckor i raderna. Vid angrepp av Rhizoctonia syns angreppen först i jordytan, som ett violettaktigt överdrag av svamptrådar på stjälkarna, senare även violetta ledningsbanor i de döda rötterna. Angrepp av Rhizoctonia är ovanligt även i Norra Tyskland och blir troligtvis inget större problem i det kalla Sverige. Bilder, se: och och (Fusarium culmorum) Förebyggande åtgärder: Viktigaste förebyggande åtgärden är att hålla rotsystemet så friskt som möjligt: Syrebrist p.g.a. för tät jord måste undvikas, likadan att såra rötterna genom för närgången jordbearbetning. Det är också viktigt att näringsförsörjningen är optimal och att det inte är brist på ämnen, som är viktiga för rotväxten som kalcium, fosfor, bor och magnesium. Sparris bör inte planteras direkt efter andra bra värdväxter för Fusarium t.ex. potatis, lök eller gladiolus. Lusern anges ibland också som mindre lämplig förkultur, åtminstone i varmt klimat eftersom Rhizoctoniasvampen kan föröka sig på lusern. I Sverige är risken troligtvis minimal. Även om det oftast är svamp i fältet som orsakar angrepp är det ändå viktigt att se upp med inköpta plantor - systemisk infektion kan förekomma. Gå noggrant igenom rötterna vid leveransen och reklamera ev. sjuka plantor. Om plantorna måste lagras före utplantering bör säckarna öppnas, så att plantorna kan få luft och dessutom placeras i kyl. Värme kan orsaka explosionsartade angrepp i infekterade plantor redan före plantering. Bekämpning: Det biologiska bekämpningsmedlet Binab-TF i andra kulturer visar god effekt mot Fusariumsvampar, inte minst i växthus, där man oftast använt medlet. Det har dock ännu inte testats i sparris, så man bör till en början enbart behandla en del av sina plantor. Medlet kan användas som betningsmedel (plantorna rullas i det torra pulvret), som jordinblandning (knappast aktuellt på friland) eller som sprutvattning efter plantering. Möjligen kan sprutvattning med medlet även minska angrepp i en etablerat kultur. Varken gödsling med bor eller med stensalt har - trots gamla husråd som påstår motsatsen - aldrig visat effekt mot fusariumangrepp i försök. Gråmögel (Botrytis) Gråmögel är en av de vanligaste svamparna i naturen, och det är därför klimat, fuktighet och odlingssystemet som avgör huruvida det blir angrepp eller inte. Första angreppet sker i regel i tunna celler som i vissnande blommor och nya fyllokladier (blad). Svampen kräver fritt vatten för att gro, men dagg räcker. De angripna delarna blir först gula, sedan bruna och i fuktigt väder ser man de gråa, dammiga sporerna. De angripna växtdelarna faller snabbt av plantan så att bara stjälkarna står kvar. Plantorna kan då inte längre bygga in reservnäring inför nästa säsong, då skörden därför minskar. Bild, se: Förebyggande åtgärder: En luftig odling där plantorna snabbt torkar upp efter regn är viktigaste åtgärden. Lägg alltid raderna parallellt med den förhärskande vindriktningen. På fält i lä bör man välja längre plant- och radavstånd än på blåsiga fält. Använd om möjligt droppbevattning framför sprinklerbevattning. Det är sortskillnader i känsligheten för gråmögel och man bör därför undvika att plantera känsliga sorter, särskilt på fält med dålig genomluftning. Noggrann nerplöjning av blasten på hösten minskar den mängd gråmögel som övervintrar i odlingen. 12

13 Bekämpning: Binab-TF används med god effekt mot gråmögel i bärodlingar, där både gråmögel och nyttosvampar dock finns på ställen med fuktigt mikroklimat. På dill (vars bladverk på många vis påminner om sparrisblast) har Binab visserligen i något fall haft otillräcklig effekt, men blev kanske sprutat för sent i angreppet. Om Binab skall få effekt måste det sprutas under blomningen och strax efter regn senare på säsongen. Medlet är INTE testat i sparris, så effekt kan inte garanteras. I jordgubbar har flera odlare fått stopp på ett angrepp genom upprepare gångar spruta en blandning av 2% socker (kokas först till sockerlag), 0,3-0,5% matolja och 0,05-0,1% såpa. Blandningen är INTE testad i sparris, och kan ev. orsaka brännskador. Spruta kvällstid eller i molnigt väder och testa först på en mindre del av odlingen. Stemphylium Denna svamp kan troligtvis ställa till problem i svenska sparrisodlingar, eftersom den trivs vid kallt och fuktigt väder. Symptomen visar sig i regel tidigt på året, runt skördens slut, eller ännu tidigare. Första symptomet är 2-5 mm stora fläckar, ljusa i mitten och med mörk rand (påminner mycket om ögonfläcksjuka på jordgubbar, men smittar inte mellan arterna). Fläckarna omöjliggör transport av vatten och näring genom stjälken, så att först sidoskotten därefter hela skottet dör. Bild, se: Förebyggande åtgärder: Svampen övervintrar på de vissna skotten, men förmår bara att sprida sig, om de på våren är ovan jord. Noggrann nedmyllning av all blast på hösten minskar därför angreppen. Erfarenheter från den närstående sjukdomen ögonfläcksjuka på jordgubbar visar att sjukdomen främst infekterar genom sår orsakade av redskap eller vind, men också att det krävs en vattenfilm på plantan för att angrepp kan ske. Förutom att inte skada blasten vid t.ex. för närgången ogräsbekämpning är det alltså viktigt att se till att plantorna snabbt torkar upp efter regn, men även att vinden inte blir så kraftig att det uppstår skavskador på skotten. Ett öppet lähägn en bit från fältet kan därför vara en fördel på mycket vindpinade fält. För upptorkningens skuld är det viktigt alltid att lägga raderna parallellt med den förhärskande vindriktningen. Droppbevattning framför sprinklerbevattning är självklart en fördel. Bekämpning: Inga medel finns i dag för direkt bekämpning av sjukdomen. Varken svavel eller olja/såpa verkar ha någon särskilt bra effekt mot den närstående ögonfläcksjuka på jordgubbar. Bladgödsling med koppar har viss sidoeffekt, men kräver dels att det är dokumenterat kopparbrist i fältet, dels att Länsstyrelse eller KRAV ger tillstånd för behandling. Inte heller har koppar någon botande effekt på sjukdomen. Sparrisrost Sparrisrost är en svampsjukdom, som övervintrar i den gamla blasten som svarta vintersporer. När skörden är på sin höjd (snabb tillväxt och därför tunna celler) börjar de första angreppen i form av små orangefärgade sporkuddar på nedre delen av skotten. Senare följer huvudangreppet, där svampen angriper sidoskott och fyllokladierna (bladen). Dessa får små orangefärgade-bruna, sammetslika svampfläckar, oftast under senare hälften av juli eller början av augusti. En vattenfilm på skott och fyllokladier är viktig för att sporerna skall kunna gro, angreppen sprids som värst när det är mycket dagg på natten eller mycket regn. Eftersom svampen förstör 13

14 ytan på bladen blir avdunstningen större än rötterna klarar av och blasten vissnar i förtid, vilket ger mindre skörd året efter. På hösten utvecklas svarta övervintringssporer i den döda blasten. I motsatts till många andra rostsvampar byter inte sparrisrosten värdväxt under säsongen. Bild, se: Förebyggande åtgärder: Snabb upptorkning efter regn dvs. god avstånd mellan plantorna, och raderna parallellt med den förhärskande vindriktningen samt droppbevattning framför sprinklerbevattning är viktigaste åtgärderna för att hindra att ett etablerat angrepp sprider sig. Noggrann nermyllning av blasten på hösten minskar möjligheten för primärinfektion på våren. Bekämpning: Svavel (Kumulus är enda godkända medel och godkänns därför även av Jordbruksverket i ekologisk odling, så gäller även KRAV, som dock måste ta förnyad ställning till medlet varje år) brukar ha bra effekt mot rostsvampar om det sprutas tidigt i ett angrepp. Hög temperatur (18-25 C) är viktig för att få bra effekt. Oftast behövs flera behandlingar för att få tillräcklig effekt. Bladlöss Sparris kan angripas av bladlöss, som får fyllokladierna att rulla sig och så småningom gulna, vilket betyder att fotosyntesen minskar och därmed nästa års skörd. Bladlössen angriper främst stressade eller övergödslade plantor. Bild, se: Förebyggande åtgärder: Lös jord så att syrebrist undvikas, bevattning under torra perioder och lagom gödsling med fram för allt kväve är viktigaste motåtgärderna. Bekämpning: Besprutning med såpa (ex. Biodux (2,5%), Eradicoat (2%) eller matolja+såpa (0,3+0,05%)) har haft bra effekt mot bladlöss i andre grödor bl.a. dill, som har liknande fina blad som sparris. Det är mycket viktigt att inte spruta i eller strax före solsken, det kan ge brännskador på bladen. Metoden är INTE provad i sparris, så testa endast en mindre del av fältet för att säkra att det inte blir bladskador. Trips Många tripsarter kan ge skada på sparris genom att göra sticksår på skotten. Dessa blir då missbildade och får bruna intorkade sår, upp till 1 cm långa. Både vuxna trips och larver gör skada I Tyskland är skadetröskeln trips (larver och vuxna) per planta, dock utan att den ekonomiska skadan av djuren är helt klarlagt. Bild, se: Förebyggande åtgärder: Tripsen kommer främst från omgivande växter. Om man vågar använda erfarenheter från jordgubbsodling är det främst vid plötsliga ändringar i växtligheten i närheten av fältet t.ex. slåtter och ensilageskörd eller djur som släpps på bete som tripsen söker sig nya värdväxter. Att undvika att göra tripsen i närheten av sparrisodlingen hemlösa under den känsliga tiden då skotten kommer upp och slår ut kan alltså vara ett sätt att minska problemet. Blåsigt läge gör också tripsen mindre intresserade. 14

15 Bekämpning: Svårt, eftersom vuxna trips är mycket mobila. Larverna kan dödas med olja/såpa (se bladlöss, dock förutsatt att dessa medel inte ger brännskador på sparris). Även pyrethrum har effekt (se under sparrisbaggar) men mycket kortvarigt, och därför mest effektivt mot larverna. Stinkflyn Bl.a. det ludna ängstinkflyet kan göra skada genom att sticka i de helt unga skott som sedan slutar växa just i stickpunkten. Det får skotten att kröka sig och ofta huvudet att vissna. Även stinkflynas larver kan orsaka samma skador. Bild, se: Förebyggande åtgärder: Blåsiga fält är mindre populära bland stinkflyna. Åtminstone det ludna ängstinkflyet övervintrar i barrträd, men att hålla odlingarna långt från sådana är svårt i Sverige och har dessutom inte haft större effekt i jordgubbsodlingar, som också skadas av stinkflyn. Bekämpning: Enda åtgärd med effekt i ekologisk odling är insektsugning, vilket inte bedöms som realistiskt i sparrisodling. Oftast är problemet med stinkflyskador dock begränsat till de allra första skott Sparrisfluga Har hittills inte varit något kännbart problem i Sverige, ens i odlingar nära vilda sparrisplantor. Flugan föredrar varmt klimat, så det finns på sikt risk i takt med klimatändringarna och den ökande sparrisodlingen. Sparrisflugan gör störst skada i unga planteringar, särskilt året efter plantering. Flugorna lägger sina ägg under knoppfjällen på de kraftiga skotten på våren, precis när huvudet kommer över jorden, på grön sparris dock även tills skotten blivit cm höga. I zon I oftast från mitten av maj, även om de första flugorna kan vara aktiva tidigare. När larverna kläcks gnager de sig snabbt in i skottet neråt mot jorden. Skottet krökar sig och vissnar så småningom. På fält som skördas fram till midsommar är problemen mindre, eftersom kraftiga unga skott först blir tillgängliga för flugorna därefter. När larven når jordytan gnager den sig ut och förpuppar sig i jorden för att kläckas året efter. De vuxna flugorna är 6-8 mm stora med en brunsvart sicksack-strimma på vingarna. För prognos kan de fångas på samma gula klisterskivor, som används till morotsflugor. Flugorna är nästan enbart aktiva i varmt och soligt väder. Även en mindre släkting till sparrisflugan (mindre sparrisflugan) finns, men är mycket ovanlig i Norden. Bild, se: Förebyggande bekämpning: Angrepp kommer i regel från vilda bestånd av sparris, så borttagning av dessa (inkl. förvillade exemplar från gamla kloster) eller odling där vild sparris inte förekommer minskar risken. Flugorna föredrar lä, så blåsiga fält angrips mindre. Djup och noggrann nermyllning av blasten på hösten begraver en del puppor och minskar därmed angreppen. Bekämpning: Svår, och måste rikta sig mot de vuxna flugorna. Behandling med Pyretrum Emulsion kommer troligtvis även i fortsättningen vara tillåtet vid behov inom EU-ekologisk odling, men inte inom KRAV- och Demeterodling. Medlet är skadligt för odlingens nyttodjur. 15

16 Bortskärning av angripna skott strax under jordytan innan larverna kryper ut är nog mest effektiva metoden. Blå sparrisbagge (Crioceris asparagi) Sparrisbaggar är inte mycket vanligare som skadedjur i Sverige än sparrisflugan. Något stort problem har de inte varit hittills. De vuxna exemplaren av den blå sparrisbaggen är mörka och metallglänsande i blågrönt med en rödbrun strimma på yttersidan, utom mellankroppen som är helt rödbrun. De har 6 ljusgula prickar på täckvingarna och kallas därför också den sexprickiga sparrisbaggen. De är 5-7 mm långa och 2-3 mm breda. Sparrisbaggen vaknar ungefär samtidigt med de första skotten och lägger ägg på dessa. Larverna som är mörka och slemmiga, kläcks efter några få dagar och börjar strax äta på skotten. Även senare på säsongen kan de kaläta skotten för fyllokladier, särskilt på unga planteringar. Larvstadierna tar dagar, och förpuppningen sker i jorden. Ofta har sparrisbaggen två generationer per år, en under skördetiden en i juli. Bild, se: bild 1+2. Förebyggande åtgärder: Nermyllning av blasten på hösten bör begrava en del puppor så att de vuxna skalbaggarna får svårt att ta sig upp på våren. Ett sätt att lura sparrisbaggarna är att låta en del tunna och därmed värdelösa skott växa upp redan under skörden (enbart möjligt vid odling av grön sparris, eller vit utan plasttäckning). Sparrisbaggarna lägger hellre sina ägg på skott med fyllokladier än på outslagna skott. När skotten är fulla med ägg, men innan dessa kläcks skärs skotten av och bränns upp. Bekämpning: Den likaledes slemmiga larven av fruktbladstekel kan bekämpas med olika typer av såpa eller olja-såpa blandning, så det bör också provas vid stora problem med sparrisbaggar. OBS! Olja/såpa är inte tillräckligt utprovat i sparris, så behandla endast en mindre del av odlingen tills det är säkerställt, att behandlingen inte ger brännskador! Även Pyretrum Emulsion har effekt, men är mycket tufft mot odlingens nyttodjur. Pyretrum Emulsion får inte användas i KRAV- och Demeterodling, men antagligen är medlet tillåtet vid behov i EU-ekologisk odling. Röd sparrisbagge (Crioceris duodecimpunctata) Lever som den blåa sparrisbaggen men skiljer sig till utseendet genom att vara helt rödbrun och ha 12 oregelbundet fördelade svarta fläckar på täckvingarna (därför även kallat den tolvpricka sparrisbaggen). Bortsett från prickarna påminner röda sparrisbaggen mycket om liljebaggen, som lever på liljor. Liljebaggen äter dock INTE sparris. Den röda sparrisbaggen vaknar ofta lite senare än den blåa och huvudangreppen kommer därför ofta efter skörden, ungefär samtidigt som blomningen börjar. Bild, se: bild 3+4. Bekämpning sker som vid blåa sparrisbaggen, pyretrum Emulsion får dock inte användas under blomningen (bifarligt). Detta gäller även rena hansorter eftersom bina hämtar pollen där! 16

17 Jordflylarver och harkrankslarver Även sparrisplantor kan angripas och skadas av jordflylarver. Dessa lever i jorden och gnager horisontella ytliga gnag på sparrisskotten under skördeperioden. De är bruna eller grågröna och upp till 4-5 cm långa. När de blir uppgrävda rullar de sig ihop. Bild, se: Även harkranklarver kan ge liknande skador. Harkranklarver är avlånga smutsbruna och utan huvud, 4-5 cm långa som fullvuxna. Bild, se: k/indhold/skadedyr/stankelben.htm Bekämpning: Det finns feromonfäller för nattfly som kan sättas upp för prognos. När larverna har kläckt ger sprutvattning (kvällstid) med Turex (1-2 kg/ha) god effekt mot larverna, åtminstone vid temperaturer över 12 C. Turex består av bakteriesporer och dödar enbart fjärilslarver. Om det är harkrankslarver som är i farten kan de behandlas på samma vis med nematodpreparatet Nemasys. Vilt Sparrisplantor är näringsrika, och skotten kommer tidigt vilket gör, att sorkar och möss kan ställa till problem i odlingen. Sorkarna äter upp plantorna, mössen de unga skotten på våren. Plantering i lättkrossad snäckskal har fungerat bra i danska och tyska fruktodlingar, och bör därför också kunna ha effekt i sparrisodling. Ett skikt med snäckskal ovan jord har i samma fruktodlingar minskat gnagskador på barken men skulle även kunna skada de känsliga skotten, så det bör testas med försiktighet. Bild, se: Fällor eller UV-skrämmare är andra möjligheter, självklart även katter i odlingen (hundar gräver gärna efter gnagarna och kan därför göra för stora skador i odlingen). Man kan även försöka locka till sig vilda rovdjur genom att lägga ut kattmat i odlingen och att sätta upp sittpinnar för rovfåglar i eller i kanten av odlingen. Rådjur verkar däremot inte speciellt förtjusta i sparris. De kan dock ställa till problem på annat vis genom att välta blasten och göra stigar genom raderna. Icke-parasitära skador Jordtrötthet Ny jord är alltid en fördel vid nyetablering av sparris. Med tanke på sparrisodlingens minimala omfattning i Sverige bör återplantering kunna undvikas under många år på de flesta håll. Om/när det blir nödvändigt rekommenderas från tysk håll: Djupplöjning och upprepade harvningar efter röjning för att få bort så mycket sparrisrötter som möjligt, odling av plantor med kraftigt rotsystem under minst 3-4 år och gödsling med organisk gödsel. Kaliumbrist Eftersom sparris ofta odlas på lätt jord finns det viss risk för kaliumbrist, inte minst på jord där det tidigare odlats spannmål. Kaliumbrist syns i form av gulfärgning av de äldre fyllokladierna som gulnar i hela sin längd. Symptomen kan också vara kvävebrist som dock är 17

18 mycket sällsynt på sparris. Vid kvävebrist ljusfärgas fyllokladierna i regel också relativt jämnt över hela plantan. Kaliumbrist kan vara relativ, orsakat av höga giver av kalk eller dolomitkalk. Gödsling med kaliumrik gödsel t.ex. urin åtgärdar bristen. I EU-ekologisk odling får även kaliumsulfat och sylvin (kaliumklorid) användas efter konstaterat behov och godkännande av kontrollorganisationen. Bild, se: andra bild från ovan. Magnesiumbrist Påminner om kaliumbrist men gulfärgningen börjar alltid i spetsen av varje fyllokladie. De äldre stjälkarna blir gula medan de unga in i det längsta förblir gröna, dvs. blasten får ett sprättligt utssende. Magnesiumbrist kan vara relativt och uppstår t.ex. vid ensidig kraftig kaliumgödsling. Gödsling med dolomitkalk är enda möjligheten att åtgärda magnesiumbrist i KRAV-odling. Vid konstaterat brist kan man i EU-ekologisk odling få tillstånd att använda magnesiumberikat kaliumsulfat. Bild, se: bild 3-5 från ovan. Kalciumbrist, rostsymptom på skotten resp. nervissning av blast Är i de flesta fall orsakat av antingen mycket kallt eller mycket varmt väder. På våren är jorden för kall för att ta upp tillräckligt kalcium för att förse växtpunkterna i de nya skotten med kalcium. Dessa får då rostskador, få bruna döda fläckar. Alternativt försöker plantan försvara sig mot svampangrepp genom de svaga cellerna genom att bilda fenoler dvs. bruna färgämnen. Problemet uppträder enbart på vit sparris. God dränering, odling av mindre känsliga sorter och plasttäckning för att höja jordtemperaturen brukar minska problemet. Bild på rostskador, se: Under perioder med extremt varmt väder, sol och därmed stark växt, hinner inte rötterna ta upp tillräckligt med kalcium för att förse växtpunkterna i fyllokladierna med näring. Dessa dör då, i extremfall kan hela skott dö, eller åtminstone tappa fyllokladierna. Tillräcklig bevattning och eventuellt bladgödsling med kalkhaltigt vatten (även för att kyla ner blasten) kan minska problemen. Bild, se: Ihåliga skott Symptomen är till stor del sortberoende, sorter med tjocka skott är i regel mer benägna att få ihåliga skott än sorter med tunna skott. Symptomen syns nästan uteslutande på vit sparris. För snabbt växt - om jorden är varm - ökar problemet, så bevattning med kallt vatten eller ev. täckning med svart-vit plast med den vita sidan uppåt minskar ofta problemet. Bild, se: Skorv Uppstår på vit sparris pga. slitskador av jordpartiklar med skarpa kantor. Viktigaste åtgärden är att öka mullhalten i jorden samt att se till, att jorden är ordentligt genomvattnat under skördeperioden. Bild, se: 18

19 Sorter I listan har enbart medtagits sorter, som i dag planteras i svensk, tysk eller holländsk, kommersiell odling. Det finns dock många andra sorter, framförallt gamla hemträdgårdssorter, som visserligen har intressanta egenskaper (ofta sjukdomsresistens), men som oftast bara ger 30-50% skörd jämfört med de moderna sorterna. Hemträdgårdssorter är därför enbart med i listan, om de säljs i Sverige eller har extraordinärt goda egenskaper. Det är en myt, att man inte kan använda samma sorter till vit och grön sparris. Vissa sorter kan dock ha speciellt bra egenskaper för den ena eller den andra typen. Det är också viktigt att undersöka hur ens kunder (äffärer, restauranger) vill ha sin sparris innan man väljer sort. En del kunder vill ha tjock sparris (oavsett om den är vit eller grön) pga den lägre fiberhalt och därmed mjällare konsistens, andra kräver tunn eller på sin höjd medeltjock sparris. Detta är ofta pga. en - omotiverat visserligen - rädsla för, att tjock sparris skulle vara träig, men är ändå ett önskemål man måste ta hänsyn till i sin försäljning. Vilka sorter som är lämpliga för produktion av grön sparris bedöms olika i olika länder. I Tyskland (och tilldels Danmark) vill man ha anthocyanfria sorter, i övriga länder, bl.a. England vill man ha just sorter med anthocyanbildning för att få mer smak på sparrisen. Alla - lim-sorterna (från Holland) består av hanliga F1-hybrider. Så även Ra-sorterna från Tyskland utom Rambo. Ravel, F1-hybrid: Ny, mycket tidig tysk sort, som verkar mycket lovande. Skörden är hög och skotten tunna-medeltjocka, med fasta huvuden, både som vit och grön sparris. Bild, se: Ramada, F1-hybrid: Ny sort från Tyskland. Skörden är tidig till medeltidig och kvaliteten god. Blasten är öppen och luftig, och får därför sällan svampsjukdomar. Den ser även ut att vara vindtålig. Ranger, F1-hybrid: Ny tysk sort och därför inte färdigt utprovat än, särskilt inte i Sverige, men ser mycket lovande ut i försök i Tyskland. Är ungefär samtidig med Thielim. Lär ge hög skörd av rel. tjocka skott utan ihålighet och med fasta huvuden. Har hittills bara testats som vit sparris, men lär i likhet med övr. tyska sorter också kunna användas till grön sparris. Rambo: Tidig tysk sort med blandade han- och honplantor och tjocka-mycket tjocka skott, även vid hög planttäthet. 4-5 plantor per meter ger visserligen lite tunnare men mer enhetliga skott. Skörden är medel men har bra kvalitet (fasta huvuden, även vid drivning). En stor fördel med sorten är att den är motståndsduktig mot svampsjukdomar, särskilt rost. Blasten är kraftig och vacker och kan därför användas även som snittgrönt. Den håller sig grön länge på hösten och kan därför skördas längre än de flesta andra sorter utan att förlora i skörd året efter. Kan användas både som vit och grön sparris. Rhapsody, F1-hybrid: Medelsen tysk hansort med medeltjocka skott. Fungerar utmärkt till både vit och grön sparris. Gijnlim (identisk med Gynlim ), F1-hybrid: En rent hanlig, mycket tidig sort från Holland, samtidig med Ravel. Skörden är hög, vilken har en tendens att minska tjockleken på skotten. 19

20 Vid låga temperaturer, dvs. i starten av säsongen skotten rel. tjocka, så sorten skulle gå bra i Sverige även till kunder, som vill ha tjock sparris. Plantera inte för tätt, högst 3 plantor per radmeter för vit sparris, högst 4 plantor per meter till grön sparris! Annars kan Gijnlim ge för tunna skott. Odling på lerhaltig jord i Holland har gett färre tunna skott än odling på sandjord, också ett förhållande, som indikerar mindre problem med för tunna skott i Sverige. Även drivning under plast (antikondensbehandlat) för produktion av vit sparris har gett tjockare skott i Holland, drivning är en fördel för skördemängden på de flesta håll i Sverige. Den ökade tjockleken under plast kan också bero på den lägre avdunstningen. Gijnlim ser ut att vara en mycket vattenkrävande sort. God plats mellan plantorna är också nödvändigt även pga. att sorten är känslig för angrepp av gråmögel och Stemphylium. Även Fusarium av arten F. culmorum har ibland ställt till problem, likadant en mystisk gulfärgning av bladen, som ev. kan vara orsakad av magnesiumbrist. Gijnlim har viss tendens att få ihåliga skott, särskilt vid odling som vit sparris och höga temperaturer (dvs. snabb tillväxt). I gengäld är den rel. motståndskraftig mot skorv och rost på skotten och har fasta, slutna huvuden vid odling som vit sparris. Som grön sparris är skörden mycket hög, men skotten väl tunna och ibland med lösa huvuden. Grön sparris av Gijnlim kommer mycket tidigt, kanske för tidigt i frostbenägna lägen (?). Eftersom Gijnlim sätter flera skott samtidigt per planta måste man vara försiktig när man skördar, annars river man av och förstör ännu inte skördeklara skott. Bild, se: länk aspergeplanten, rassen, Gijnlim Thielim, F1-hybrid: Den nästtidigaste av de holländska sorterna. Thielim sätter betydligt tjockare skott än Gijnlim men ger något lägre skörd. Samtidigt får den lätt skorv och rost på skotten, särskilt vid kall väderlek, vilket kan göra sorten mindre väl ägnad för svenska förhållanden, åtminstone vid odling av vit sparris. Under plast har rostproblem dock varit mindre i Holland. Vid odling för skörd av grön sparris har sorten inte haft sådana problem. I motsatts till Gijnlim tål Thielim tätare plantering, utan att bli för tunn, 4 plantor/radmeter eller tätare radavstånd går alltså bra med denna sort. Den är också rätt motståndskraftig mot svampangrepp på blasten. I Sverige har sorten ibland haft problem med lösa huvuden. Bild, se: Bild, se: länk aspergeplanten, rassen, Thielim Grolim, F1-hybrid: Den tredjetidigaste av de nyare holländska sorterna. Den bildar tjocka skott med fasta huvuden och skotten är sällan ihåliga. Sorteringsarbetet underlättas mycket av de fina regelbundna skotten. Nackdelarna är viss känslighet för både skorv och rost, detta slipper man vid odling av sorten som grön sparris. Trots att sorten får en ovanlig hög och fyllig blast är den rätt motståndskraftig mot gråmögel. Skörden ligger betydligt under Gijnlim och oftast lite lägre än Thielim, fast den goda kvalitén oftast kompenserar för den lägre skörden. Därför bör man plantera tätt, 4 plantor/radmeter. Plantering så att plantorna snabbt torkar upp efter regn minskar problemen. 20