The role of Europe/EU in an emerging new Transatlantic Security Structure

Transkript

1 Sida 1 (5) The role of Europe/EU in an emerging new Transatlantic Security Structure Seminarium anordnat av Folk och Försvar och Svenska Atlantkommittén på Armémuseum i Stockholm. Seminariet inleddes med att Anna Jardfelt, direktör vid Utrikespolitiska Institutet, reflekterade över förändringar som kommer att påverka Europa. Hon pekade på att Europas närområde genom utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern kommer att skapa en till stora delar ny situation. Vi ska dock vara medvetna om att det som händer, automatiskt inte leder till att de nya makthavarna kommer att ha samma värderingar som vi bygger vårt samhälle på. Utvecklingen i USA, Kina och Ryssland kommer att påverka EU. Men inte minst EU:s egna problem kommer att ha en inverkan på vad som händer i framtiden enligt Jardfelt. För att kunna stötta länder som Libyen i dess utveckling skulle EU behöva öppna upp sin handel. Tyvärr finns det dock inga tecken på att EU är beredd att ge upp sin jordbrukspolitik som skapar handelshinder mot bland annat länder i Nordafrika. Ett annat problem är att EU främst har fått inflytande genom mjuk makt utövning, soft Power då man framträtt som ett föredöme för andra länder. Den pågående ekonomiska krisen gör att EU inte längre med samma trovärdighet som förr kan argumentera för den politiska modell som unionen utgör, menade Jardfelt. Den pågående händelseutvecklingen i EU kan också leda till att medlemsstaterna än mer kommer att agera genom bilaterala kontakter, något som minskar EU:s möjligheter att agera som en strategisk aktör. Vi måste också komma ihåg att alla medlemsländer inte har samma omvärldsbild som vi har i Sverige. Den ekonomiska krisen innebär så stora utmaningar för många länder att detta i huvudsak tagit allt intresse. Näste talare var Olof Skoog som är permanent ordförande i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) sedan 2010 då han valdes av Cathrine Ashton att leda detta arbete. Skoog började med att tona ner förväntningarna på EU. Vi måste vara måttfulla och realistiska. EU kan inte spela en avgörande roll i världen. Inte minst måste vi inse de små möjligheter som EU har att påverka utvecklingen i Mellersta Östern. En ambitiös utrikes- och säkerhetspolitik, särskilt med militära inslag, kommer inte att inträffa. Ett skäl är att EU, trots Lissabon-fördraget, är mycket splittrat. Ofta återkommer vi till problemen med FN:s säkerhetsråd och de fem stater som har vetorätt. Skoog pekade, lite skämtsamt, på att han ledde en kommitté med 27 vetoländer. Det är med andra ord inte lätt att då en enighet kring svåra och komplicerade frågor i EU. En utmaning är hur EU ska kunna skapa added values till medlemstaternas utrikespolitik. Den nuvarande strategiska visionen, som togs fram 2003, har delvis spelat ut sin roll. Skoog trodde dock inte att det nu fanns några möjligheter att ta fram en ny. EU måste dock sluta upp med att ta en sak i taget utan någon strategisk analys eller överblick, men splittringen inom unionen tar mycket kraft från viktiga strategiska frågor.

2 Sida 2 (5) Skoog argumenterade för att de militära utgifterna i Europa generellt sett inte är låga, men att effektiviteten är låg på grund av för många dupliceringar. Han tyckte också att vi inte ska överdriva konsekvenserna av USA:s militära neddragningar i Europa. Detta har pågått under lång tid och de förband som nu försvinner har inte varit baserade i Europa under lång tid då de istället varit insatta i Irak och Afghanistan. Däremot menade Skoog att USA förväntar sig att Europa tar ett större ansvar för sin egen säkerhetssituation. Som avslutning pekade Olof Skoog på några områden där EU behöver agera: 1) EU måste inta en gemensam politik i relation till Kina. Samtidigt ska denna politik inte lägga hinder i vägen för olika bilaterala handelsavtal. 2) EU måste söka partners i olika frågor, USA, Schweiz, Norge med flera. 3) BRIC-länderna ska inte ses som en förenad grupp. EU har stora möjligheter att få bilaterala avtal med varje land för sig. 4) Det militära samarbetet måste utvecklas. Den ekonomiska krisen har blivit en ögonöppnare. En trovärdig militär förmåga är viktig, men en sådan kan inte nås enbart genom samarbete som pooling & sharing. Samarbetet kräver också ett ökat politiskt samarbete. Relationerna mellan EU och Nato behöver tas om hand. Nu är det besvärande med den återkommande blockeringen från främst Grekland, Cypern och Turkiet. 5) Vi måste sänka våra förväntningar. De mål som anges i Head-Line Goals är fullständigt orealistiska. Våra ambitioner måste nyanseras och breddas för att EU ska kunna bli en betydelsefull strategisk aktör. Det militära instrumentet är bara en del när säkerheten byggs. Nästa militära insats blir inte heller en stor operation med marktrupper, jämför istället med Libyen. Skoog menade också att det är besvärande att EU:s stridgrupper, Battle Groups, aldrig blivit insatta. En möjlighet vore att erbjuda detta förband till FN-insatser. Tomas Ries uppgift var att ge en bild av tankegångarna i Putins Ryssland. Hans återkommande tema var att den politiska ledningen i Ryssland helt styrs av maktpolitiska strävanden utan någon tanke på att låta moraliska värderingar påverka beslutsfattningen. De utgår från det som brukar kallas för Westfaliska principer, där stater och dess förmåga att utöva makt, inte minst genom militära insatser, blir avgörande. De ryska strategiska kärnvapnen blir i detta perspektiv en helt central faktor för Rysslands maktambitioner. Ries argumenterade för att Ryssland är skrämd av demokratiska revolutioner eftersom de är oförutsägbara och kan leda till en minskat ryskt inflytande. Konflikter som hålls vid liv utan att övergå till öppna strider, så kallade frusna konflikter, ses däremot som gynnsamma tillfällen för Ryssland att kunna påverka den politiska utvecklingen. Tomas Ries varnade också för att vi ofta tror att våra värderingar delas av alla andra. Tvärtom, menade han, finns det många politiska ledare runt om i världen som delar Moskvas syn.

3 Sida 3 (5) Det finns en återkommande uppfattning att Ryssland känner sig hotad av utvecklingen i omvärlden. Vid sidan om utvecklingen i Mellersta Östern, inte minst i Syrien, upplever Ryssland en stor oror för USA helt dominerande militära styrka. Men ännu mer oroande, från ett ryskt perspektiv, är vad som händer i Kina. Ries avslutade med att lyfta fram problematiken med att Ryssland ofta ser förhandlingar som ett nollsummespel, där bara en part kan vinna. Detta leder sällan till pragmatiska samförståndslösningar utan snarare till konfrontation. Detta synsätt kan också bli mer framträdande inom EU där mycket talar för att medlemstaterna blir fattigare och risken för en återgång till ökad nationalism kan bli alltmer framträdande. Ries dystopiska analys blev att vi går mot en hårdare värld där risken för konventionella konflikter ökar. Lawrence J. Kinde från George C. Marshall European Center for Security Studies, presenterade i sitt anförande utvecklingen I USA. Kindes budskap byggde i hög grad på att den transatlantiska länken består. Det finns så många gemensamma intressen och värderingar mellan USA och Europa att ett fortsatt samarbete är helt naturligt och nödvändigt. Däremot kommer det att ske förändringar, inte minst vad avser den amerikanska militära närvaron. Inom ramen för en minskad ekonomisk ram måste den amerikanska försvarsmakten balansera sin militära styrka, både mellan olika funktioner och avseende närvaron på olika platser i världen. Medan Europa är en nettobidragsgivare till den internationella säkerheten finns det andra platser som kräver en amerikansk närvaro. Kinas alltmer växande makt kräver en balansering av USA och en ökad närvaro i Asien är därför nödvändig. Men det är inte en fråga om att lämna Europa, utan att förändras med Europa. Ett ökat militärt samarbete, inte minst i Europa, är en förutsättning för att möta framtiden på ett konstruktivt sätt. Kinde lyfte i detta avseende fram Sverige som ett föredöme. Den amerikanska försvarsmakten kommer att bli mindre och förutsetts samarbeta mer. De stora minskningarna görs på arméstridskrafter, men specialförband och kampen mot cyberkrigföring får ökade resurser. Det sker inte heller så stora nedskärningar på de blå stridskrafterna enligt Kinde. USA kommer även fortsättningsvis kunna projicera militär makt över hela världen med sina hangarfartygsgrupper och flygvapen. Näste talare var Gunilla Herolf från SIPRI. Hennes viktigaste budskap var EU:s svårigheter att hålla en gemensam linje. Vi kan enligt Herolf, se en ökad re-nationalisering vilket flyttar initiativet från Bryssel till medlemsländernas huvudstäder. Samtidigt pekar utvecklingen på att det i första hand inte är gemensamma värderingar som ligger bakom agerandet hos medlemsstaterna. Istället är det i hög grad synen på hot och maktpolitiska skäl som styr vilka vägval som görs. Detta betyder att EU har en variabel geometri där det är sällan att all 27 medlemsländerna går åt samma håll. Det europeiska samarbetet präglas istället av bilaterala kontakter som lyfts till EU nivå och i bästa fall påverkar utvecklingen på ett konstruktivt sätt. Det är dock olyckligt, menade Herolf, när de tre största länderna väljer att tala för hela EU. För att gå vidare är det viktigt att det bilaterala samarbetet inom EU sker på ett sätt som gynnar EU, och inte sker på bekostnad av EU. En oroväckande faktor i detta sammanhang är Tysklands ökade beroende av rysk energi vilket kan leda till en sårbarhet som kan missgynna EU. Herolf tyckte inte att den svenska solidaritetsförklaringen var någon stor sak utan

4 Sida 4 (5) snarare en naturlig följd av den utveckling som svensk säkerhetspolitik genomgått. Hon avslutade med att inta samma ståndpunkt som Olof Skoog, med att betona vikten av att vi måste sänka ambitionerna med EU. Siste talare var Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet. I sin inledning betonade han att vi inte ska överdramatisera utvecklingen inom EU. Europa är ständigt i kris, men har alltid haft en förmåga att komma tillbaka. I de kommentarer han får på sin ledarblogg har han dock märkt en förändring i de reaktioner som kommer. Särskilt efter den svenska insatsen i Libyen har han märkt en tydlig inställning till en ökad aktivism avseende svenska internationella insatser. Det finns enligt Lindberg, förväntningar på politiska initiativ. Mot bakgrund av vad som händer måste Europa ta ett allt större ansvar för sin egen säkerhet. Många länder i Europa har byggt sin säkerhet på Nato och en amerikansk närvaro. Men de nya hoten är enligt Lindberg inte militära. Det politiska systemet med Nato och OSSE är inte anpassade till den värld vi nu lever i. Samtidigt kan vi konstatera att EU inte levererar inte minst på grund av avsaknaden av koordination. Lindberg menade att svaret på detta problem är en flexibel integration där medlemsländerna kan välja att delta i olika projekt, men avstå från andra. Detta tillsammans med en strävan efter att i allt högre grad involvera enskilda medborgare i det europeiska samarbetet kan leda till en positiv utveckling i Europa. För en åhörare gav det budskap som fördes fram en ganska grå bild av utvecklingen i Europa. EU-samarbetet fungerar inte på grund av medlemsstaternas olika syn på vad som är viktigast. Maktpolitiska strävanden och hänsyn, inte minst till den egna nationella opinionen, omöjliggör i många fall nödvändiga, men svåra beslut. Inte minst visas detta i den ekonomiska krisen som nu plågar Europa. Olof Skoog och Gunilla Herolf tryckte på att vi måste sänka ambitionerna med EU. Den idé som tidigare fanns att unionen skulle bli en av de ledande strategiska aktörerna i världen, är orealistisk. Det viktigaste skälet är svårigheterna att få de 27 medlemmarna att gå i takt. Trots detta finns det ett påtagligt behov av ett europeiskt samarbete. Det ömsesidiga beroendet finns där oavsett om vi tycker om det eller inte. Enskilda händelser sprider sig snabbt och påverkar många länder, inte minst när det rör ekonomiska frågor. Anders Lindbergs lösning är flexibel integration. Vi deltar där det passar oss, men struntar i projekt som inte gynnar våra intressen. Antagligen skulle ett sådant förhållningssätt kunna fungera när det gäller mjuka frågor som inte har någon avgörande betydelse. Men det går inte att bortse från att det samtidigt uppmanar till nationell egoism som kan bli förödande om Europa skulle ställas inför svåra utmaningar. Olof Skoog uppmanade till ökat militärt samarbete i Europa och menade att det inte räckte med pooling & sharing utan att även ett ökat politiskt samarbete var nödvändigt. Det var inte helt klart vad han menade att detta samarbete skulle leda fram till en ökad överstatlighet inom detta område eller andra former av politiska åtaganden. Mot bakgrund av de samarbetssvårigheter som redovisades under seminariet verkar förhoppningarna om ett ökat politiskt samförstånd och en solidaritet som ställer sig ovanför de nationella intressena vara svårt att uppnå under lång tid.

5 Sida 5 (5) Trots detta, fortsätter jakten på ekonomiska besparingar i försvarssektorn och där regeringarna hoppas att ett ökat samarbete ska kunna ersätta behovet av höjda försvarsanslag. Risken är påtaglig att detta kan leda till att den nationella försvarsförmågan offras utan att någon form av garantier från andra stater har erhållits på ett trovärdigt sätt. Stefan Ring Generalsekreterare AFF