Är det av väsentlig betydelse för en fastighet intill allmän väg att ingå i en gemensamhetsanläggning?

Transkript

1 2006:LA09 Är det av väsentlig betydelse för en fastighet intill allmän väg att ingå i en gemensamhetsanläggning? Jeanette Norgren Katarina Thulin Bild 1 Enskild väg i anslutning till allmän väg (Bild hämtad från EXAMENSARBETE Lantmäteriingenjör Institutionen för teknik, matematik och datavetenskap

2 EXAMENSARBETE Är det av väsentlig betydelse för en fastighet intill allmän väg att ingå i en gemensamhetsanläggning? Sammanfattning Sveriges markområde är indelat i 3,2 miljoner fastigheter, vilka kan ha en eller flera ägare. Om flera fastigheter har ett behov av väg som kräver någon form av samverkan, kan ett alternativ vara att inrätta en gemensamhetsanläggning. Förr användes lagen om enskilda vägar (EVL) för detta ändamål, men den ersattes sedan av anläggningslagen (AL) och lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL). Övergången medförde att vägföreningar bildade enligt EVL behövde anpassas till de nya rättsreglerna. Vid omprövning tilldelas medlemsfastigheterna nya andelstal, vilka nu ska baseras på användning istället för taxeringsvärde. Även deltagarkretsen kan komma att justeras, då det inte längre är en självklarhet att samtliga fastigheter inom ett geografiskt område ska anslutas. För att kunna tvinga fastigheter intill allmän väg att delta, krävs det idag att flera villkor till skydd för enskilda intressen uppfylls, däribland väsentlighetsvillkoret. Vårt arbete syftar till att undersöka om det finns betydande skillnader i tolkning av AL. För att kunna jämföra förrättningslantmätarnas bedömning med rättsinstansernas, har vi skickat ut en enkät till Lantmäterimyndigheter i Västra Götaland samt studerat rättsfall. Vid sammanställningen kunde vi konstatera att det finns olikheter i tolkningen av väsentlighetsvillkoret, men att det för tilldelning av andelstal råder enighet. Författare: Jeanette Norgren, Katarina Thulin Examinator: Peter Brynte Kontaktperson: Leif Norell, Lantmäteriverket Program: Lantmäteriingenjör Ämne: Lantmäteriteknik Examensnivå: Högskoleexamen Datum: Rapportnummer: 2006:LA09 Nyckelord: Lantmäteriverket, vägförening, gemensamhetsanläggning, allmän väg, väsentlighetsvillkoret, andelstal, EVL, AL Utgivare: Högskolan Väst, Institutionen för teknik, matematik och datavetenskap, Trollhättan Tel: Fax: Web: i

3 UNIVERSITY DIPLOMA THESIS Is it of substantial importance for a property unit next to a public road to participate in a joint facility? Summary The land area of Sweden is divided into 3.2 million property units, which can have one or several owners. If a number of properties is in need of a road that requires some form of cooperation, one alternative might be to establish a joint facility. In the past the (EVL) was used for this purpose but it was replaced by a law for facilities (AL) and for joint property management association (SFL). Road maintenance associations that were formed according to law of private roads, needed to be adjusted to the new law requirements after the transition. The property members involved in the transition are given new participatory share, which are based on usage instead of property value. The group of participating properties may also be adjusted since it is no longer possible to include all properties within one geographical area. Several conditions for protecting individual interests are needed to be fulfilled in order to be able to force properties to take part, the provision for substantial importance, for example. The purpose of our bachelor Thesis is to examine if there are significant differences in the interpretation of AL. We sent out a questionnaire to the surveying office in Västra Götaland and studies court cases to be able to compare the cadastral surveyors assessments with the courts. The summery of the results from the questionnaire and the study of court case showed that there were differences in the interpretation of the provision for substantial importance, but no differences in the allocation of the participatory share. Author: Jeanette Norgren, Katarina Thulin Examiner: Peter Brynte Contact: Leif Norell, Lantmäteriverket Programme: Land Surveying Subject: Land Engineering Level: University Diploma Thesis Date: June 13, 2006 Report Number: 2006:LA09 Keywords National Land Survey, road maintenance association, joint facility, public road, the provision for substantial importance, participatory share, EVL, AL Publisher: University West, Department of Technology, Mathematics and Computer Science, S Trollhättan, SWEDEN Phone: Fax: Web: ii

4 Förord Examensarbetet 10 p avslutar vårt tredje och sista år på Lantmäteriingenjörsprogrammet vid Högskolan Väst. Vi har under utbildningen förstått att det finns svårigheter i tolkning av 5 AL (väsentlighetsvillkoret) och blev därför intresserade av Lantmäteriverkets förslag på examensarbete som innebar en fördjupning i ämnet. Vi vill tacka: Leif Norell Bengt Nydahl Brita Olsson Per Hansson Lennart Lenman Karin Lindstedt Kontaktperson på Lantmäteriverket Gävle Advokat och ledamot i REV:s (Riksförbundet Enskilda Vägar) förbundsstyrelse Förrättningslantmätare vid lantmäterimyndigheten i Alingsås Förrättningslantmätare vid lantmäterimyndigheten i Lidköping Förrättningslantmätare vid lantmäterimyndigheten i Strömstad Förrättningslantmätare vid lantmäterimyndigheten i Vänersborg Personal vid Hovrätten för Västra Sverige, fastighetsdomstolen i Vänersborg och lantmäterimyndigheten i Jämtland som hjälpt oss att ta fram materiel. Ett speciellt tack framför vi till Ali. iii

5 Innehållsförteckning Sammanfattning... i Summary... ii Förord... iii Innehållsförteckning... iv Nomenklatur... v 1 Inledning Bakgrund Syfte och mål Avgränsningar Metod Lagstiftning Lagen om enskilda vägar Förvaltning Avgränsningsprincipen Andelstal Anläggningslagen Väsentlighetsvillkoret Andelstal Lagen om förvaltning av samfälligheter Föreningsförvaltning Övergång från enskilda väglagen till anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter Svagheter i EVL Konsekvenser av att EVL upphörde Lantmäteriet Anläggningsförrättning för omprövning av GA Enkätsvar Tolkning av väsentlighetsvillkoret Tilldelning av andelstal Domstolar Rättsfall Skepplanda ga: Älgö ga: Oppåsen ga: Jämförelse Resultat och analys Väsentlighetsvillkoret Andelstal Rekommendationer till fortsatt arbete...20 Källförteckning...21 iv

6 Nomenklatur AL: Anläggningslagen (1973:1149) Allmän plats: Gator, vägar, torg och parker, vilka kännetecknas av att de är allmänt tillgängliga och avsedda för ett gemensamt behov. Byggnad på ofri grund: Båtnadsvillkoret: Detaljplan: Domkrets: Domstolspraxis: EVL: Fastighet: Fastighetsrätt: Förarbete: Förrättning: Juridisk person: Innebär att det är olika ägare av byggnaden och markens. Fördelarna med inrättandet av en gemensamhetsanläggning måste överväga de kostnader och olägenheter som anläggningen medför Reglerar markanvändning och bebyggelse inom del av kommun. Vid framtagande måste hänsyn tas till olika intressen. Det geografiska området som varje domstol har sig tilldelat. De principer och lösningar som kommit till uttryck i domstolars avgöranden. Lagen (1939:608) om enskilda vägar Kan beskrivas som ett bestämt område på marken som tillkommit genom myndighetsbeslut. I arbetet åsyftas permanentbostad om inget annat sägs. Samlat begrepp för rättsreglerna som behandlar fastigheter Upprättas under utarbetandet av en lag eller annan författning och redovisar bakomliggande syften och tankegångar. De göromål som enligt bestämmelserna ingår i en förrättningslantmätares arbetsuppgifter och som sedan redovisas i en förrättningsakt. Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en enskild människa.. En juridisk person kan t.ex. vara en stat, kommun eller samfällighetsförening. v

7 Lokaliseringsvillkoret: Länsstyrelsen: Naturreservat: Näringsfastighet: Opinionsvillkoret: Prejudikat: Presumtion: Schablonvärde: SFL: Taxeringsvärde: Tomträtt: Tredje man: En gemensamhetsanläggning ska placeras och utföras på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång och olägenhet för de fastigheter där anläggningen ska inrättas, utan att det leder till oskälig kostnad. Svarar för den statliga förvaltningen i länet och lyder direkt under regeringen. Myndigheten är också en överklagandeinstans. Område som skyddas med stöd av miljöbalken i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer m.m. Fastighet som inte är privatbostadsfastighet benämns näringsfastighet och kan t.ex. vara fastighet med bilverkstad. En gemensamhetsanläggning får inte inrättas om ägare till de fastigheter som ska delta, allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Avgörande som vanligtvis är träffat av högsta domstolen och som uppfattas som vägledande i likartade frågor för senare beslut. Juridisk term som innebär att man genom erfarenhet antar att det föreligger ett samband mellan två omständigheter. Grund för beräkning av t.ex. andelstal. VägL: Väglagen (1971:948) Yrkande: Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Beskattningsvärde som åsatts viss fastighet. Ska motsvara 75 % av det pris som fastigheten sannolikt skulle få vid försäljning. Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid mot en årlig avgift. Upplåts av stat och kommun. Den som inte är part men som ändå berörs av ett avtal eller en tvist. En av part framställd begäran att domstol eller myndighet ska meddela avgörande av visst innehåll. vi

8 1 Inledning Sveriges markområde är indelat i 3,2 miljoner fastigheter. Flera fastigheter inom tät bebyggelse kan ha ett gemensamt behov av väg, som kräver någon form av samverkan. En lösning för att komma tillrätta med både praktiska och ekonomiska frågor, var fram till utgången av år 1997 att bilda vägföreningar enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar. Samtliga fastigheter inom ett geografiskt område blev då anslutna till föreningen, och fick bidra till vägkostnaderna i förhållande till sina taxeringsvärden. Idag är det vanligaste förfarandet att vägen bildas som en gemensamhetsanläggning vid en förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Samtliga fastigheter som vill delta i den gemensamma väghållningen kan då bli delägare av vägområdet. Även om en fastighetsägare anser att fastigheten inte ska delta i gemensamhetsanläggningen, kan lantmäteriet i vissa fall tvångsansluta den. En speciellt svårbedömd situation är då en fastighet intill allmän väg ska tvångsanslutas till närområdets gemensamma vägnät. För att kunna tvinga en fastighet att delta, måste dock vissa villkor vara uppfyllda. Ett av dem är väsentlighetsvillkoret, som också är en av de vanligaste orsakerna till överklagande hos fastighetsdomstolen. 1 Anläggningslagen reglerar även fördelning av vägavgifter mellan fastigheterna som ansluts till gemensamhetsanläggningen. Hur stor andel av kostnaderna en fastighet ska bära bestäms med hänsyn till var och ens nytta. I och med att lagen om enskilda vägar helt har upphört, ska vägföreningar numera anses vara gemensamhetsanläggningar bildade enligt anläggningslagen. Figur 1 Vägförenings områdesavgräsning Figur 2 Deltagande fastigheter i gemensamhetsanläggning ska prövas från fall till fall 1 Per-Olof Almqvist m.fl., 1984, Anläggningslagen- Tillämpning och erfarenheter, s. 29 1

9 1.1 Bakgrund Det svenska vägnätet består av cirka mil statliga, allmänna vägar. Det är normalt Statliga Vägverket som ansvarar för väghållningen Enskilda av dessa och finansieringen sker med statliga skattemedel. Om det är lämpligt kan även kommunal väghållning av allmänna vägar förekomma. 2 Sverige består även av mil enskilda vägar, vilket motsvarar cirka 2/3 av hela rikets vägnät. 3 För byggande och drift av dessa ansvarar andra än stat och kommun, vanligen de som regelbundet ska nyttja vägarna. I ett enskilt vägnät kan det därför behövas samordning mellan fastigheter för att lösa både ekonomiska och praktiska frågor. Redan i början av 1900-talet kom den första rättsliga regleringen av enskilda vägar. 4 Allteftersom samhället utvecklats, har nya krav ställts på lagstiftningen. Det har funnits olika bestämmelser rörande finansiering och förvaltning sedan den första lagen antogs. Idag kan de gemensamma enskilda vägarna inrättas som gemensamhetsanläggningar, vilka förvaltas av samfällighetsföreningar. Samverkan mellan fastighetsägarna kan även vara genom ekonomiska föreningar, privata avtal eller överenskommelser. I VägL finns bestämmelser om anslutning av enskild väg till allmän väg. För att få ändra eller ansluta en ny utfart till allmän väg krävs tillstånd av väghållningsmyndigheten. Vid tillståndsgivningen prövas om åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerhet och framkomlighet. Myndigheten kan också förordna att befintliga utfarter ska stängas om det är nödvändigt för att upprätthålla trafiksäkerheten på den allmänna vägen Syfte och mål Kommunala Figur 3 Ansvarsfördelning för Sveriges vägnät Syftet med arbetet är att utreda om det finns betydande skillnader i arbetsrutiner mellan olika lantmäterimyndigheter. Arbetet syftar även till att analysera huruvida förrättningslantmätarnas tolkning av lagen överensstämmer med domstolens. Målet är att klargöra vad som är av väsentlig betydelse för en fastighet intill allmän väg att ingå i en gemensamhetsanläggning. Då fastigheten inte har något behov av det enskilda vägnätet som utfartsväg, kan det som sådant inte anses vara av väsentlig betydelse. Det kan dock finnas inrättningar av olika slag inom vägnätet som är viktiga för fastigheten, vilket medför att den ändå kan tvångsanslutas. 2 Thomas Kalbro, 2005, Markexploatering, s. 83 ff. 3 Riksförbundet Enskilda Vägar, 2006, Enskilda vägar- fakta [Elektronisk] 4 Bengt Nydahl, Enskilda vägar; Historia och fakta, REV-Bulletinen, nr 1. 5 Barbro Julstad, 2003, Fastighetsindelning och markanvändning, s. 132 ff 2

10 1.3 Avgränsningar Avhandlingen behandlar fastigheter intill allmän väg som tidigare varit medlemmar i vägföreningar, vilka skötte områdets enskilda vägar. Vid omprövning ska anläggningslagens bestämmelser för anslutning och tilldelande av andelstal tillämpas. Tyngdpunkten ligger på tolkning av väsentlighetsvillkoret, som är ett av fyra skydd för enskilda intressen i AL. Utredningen innefattar även principerna för att bestämma andelstal, som blir följden av om villkoret anses vara uppfyllt. Arbetet innebär en studie av hur förrättningslantmätarna tillämpar AL på fastigheter intill allmän väg. Undersökningen har valts att endast innefatta lantmäterimyndigheter med inriktning fastighetsbildning i Västra Götaland. Domstolarnas utlåtanden är dock från olika delar av landet. 1.4 Metod Förberedelserna kan delas upp i tre avsnitt. Den första är en litteraturstudie, där kunskapen om ämnet fördjupas. Nästa del innefattar en enkät och svarsblad som skickas per post till sex lantmäterimyndigheter i Västra Götaland. Med enkäten bifogas ett frankerat svarskuvert, i vilket svarsbladet uppmanas att returnera senast Dessa ger en tydlig bild av hur förrättningslantmätarna i länet tolkar väsentlighetsvillkoret och hur de tilldelar fastigheterna andelstal. Tredje delen är en fördjupning inom förarbeten, lagstiftning, rättsfall och rättspraxis. Samtliga delar analyseras, sammanställs och redovisas i arbetet. 2 Lagstiftning Under 1800-talet uppmärksammades en brist i lagstiftningen gällande det enskilda vägnätet, vilket ledde till att riksdagen 1907 antog lagen om enskilda vägar på landet. En svaghet med denna lag var att den behandlade, som rubriken antyder, endast vägar på landsbygden. Då ingen motsvarighet fanns för enskilda vägar inom tätare bebyggelse, kom den att användas även där. 6 Av den anledningen arbetades en ny lag fram, 1926 års lag om enskilda vägar, vilken hade utvidgas till att inte bara vara tillämplig på enskild väghållning på landet, utan även i städerna. En viktig nyhet var att lagen också innehöll en möjlighet för flera fastigheter att gå samman och inrätta ett gemensamhetssystem för vägen. Likt idag skulle de väghållningsskyldiga utse en styrelse som hade ansvaret för att sköta väghållningen och anta stadgar, vilka reglerade hur vägbygget och underhållet skulle hanteras. De väghållningsskyldiga var med och påverkade verksamheten genom att använda sin rösträtt på sammanträden som hölls. Lagen blev inte långlivad, av den orsaken att det redan vid genomförandet fanns förslag på ytterligare tillägg. Kompletteringen kom med 1939 års lag om enskilda vägar (EVL) och medförde att lagen inte bara skulle gälla vägar för en eller fler 6 SOU 1923:13, s.29 ff. 3

11 fastigheter med stadigvarande nytta, utan även innefatta tillfälliga vägar. 7 Sammanfattningsvis har den äldre lagstiftningen varit betydelsefull för en stor del av det svenska vägnätet. Stora delar av EVL upphörde 1974 när anläggningslagen (AL) och lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL) trädde i kraft. Nyheten med dessa modernare lagar var att de gick att tillämpa på olika gemensamma anläggningar och inte bara vägar. 8 En gemensamhetsanläggning kunde även innefatta flera ändamål, som väg, grönområde och VA. Den viktigaste anledningen till lagförändringen, var att de nya lagarna var mer anpassade till moderna rättsregler. 2.1 Lagen om enskilda vägar Lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) innehöll bestämmelser om enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter. Inledningsvis återfanns riktlinjer för tillämpningsområdet och definitioner. Någon förklaring på begreppet enskild väg fanns dock inte, vilket i princip innebär att den avsåg samtliga vägar som inte har statlig eller kommunal väghållning. I EVL behandlades framför allt tre typer av vägar: Enskilda vägar på landsbygden (i allmänhet) kap 2 Enskilda vägar inom tätbebyggt område utom stadsplan (tätortsvägar) kap 3 Skogsvägar kap 4 I dessa kapitel behandlas främst bestämmelser om rätt att ta i anspråk mark, väghållning, finansiering samt förvaltning av vägen. Förvaltningen av enskilda vägar skulle skötas av fastigheterna i området, vilket innebar att de skulle ansvara för både byggande och drift av vägen. Vid tillämpning av EVL bildades istället en juridisk person som blev ansvarig för väghållningen. Inrättades den genom lantmäteriförrättning enligt kapitel 2 eller 4 benämndes den vägsamfällighet och vägförening om istället kapitel 3 blev tillämpbar. Lagens sista kapitel innehöll bestämmelser till främjande av trafiksäkerhet på de enskilda vägarna, exempelvis hur nära vägen byggnader och andra anläggningar fick uppföras Förvaltning I tätare bebyggelser, som redan fanns eller som snart antogs uppkomma, var det av allmänt intresse att väghållningen ordnades på ett lämpligt sätt. 9 Vid bildandet av en enskild tätortsväg var det Länsstyrelsen som tog initiativet och förordnade sedan en förrättningsman. Vid förrättningen bestämdes att en vägförening skulle ansvara för och bekosta de vägar som tillhörde föreningen. Om vägföreningen sedan brast i sina uppgifter, kunde Länsstyrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta nödvändiga åtgärder. Efterföljdes inte dessa, kunde samma myndighet genomföra beslutet på föreningens bekostnad. 7 A. Bexelius, 1965, Väglagarna, s.2 ff. 8 Barbro Julstad, 2003, Fastighetsindelning och markanvändning, s.131 ff. 9 Prop. 1996/97:92 s. 23 ff. 4

12 2.1.2 Avgränsningsprincipen I en vägförening var samtliga fastigheter inom vägföreningens verksamhetsområde skyldiga att vara med och bekosta föreningens utgifter. Obligatorisk anslutning rättfärdigades genom att samtliga fastigheter inom vägområdet gagnades av utbyggnaden och erhöll viss värdeökning. Det hade alltså ingen betydelse om fastigheten använde vägarna eller inte, utan det var tillgången till vägnätet inom tätorten som var förmånen. 10 Lagstiftningen inrymde endast dessa vaga riktlinjer, vilket medförde att beslutet om vilka fastigheter som skulle delta i föreningen till stor del vilade på presumtion Andelstal Vägföreningen hade som uppgift att sköta och bekosta verksamhetens vägnät. Kostnaderna fördelades normalt efter huvudregeln, som innebar att de deltagande fastigheternas andelstal bestämdes i förhållande till deras senast fastställda taxeringsvärde. 11 Andelstalet justerades automatisk när en förändring skedde på fastigheten som påverkade taxeringsvärdet, s.k. rörligt andelstal. Denna metod lämpade sig bra för vägföreningar, då de deltagande fastigheterna ofta var väldigt många, och en bedömning av var och ens nytta av vägen blev både svår och osäker. Regeln syftade till att varje enskild fastighet fick bära så stor del av vägföreningens utgifter som den hade betalningsförmåga, oberoende av hur stor nytta den fick. Samma uppfattning låg till grund för kostnadsfördelningen som för anslutningsprincipen; alla fastigheter i området fick nytta av vägen samt att alla därför skulle vara delaktiga i vägföreningen. Samtliga fastigheter tilldelades därför ett andelstal. Det fanns en praxis som sa att en fastighet intill allmän väg inte skulle tilldelas ett lägre andelstal än andra deltagande fastigheter. Stöd för detta fanns i förarbetena till EVL, där det stod att ingen skillnad skulle göras mellan dem. Det fanns även möjlighet för en fastighet som inte var ansluten till vägföreningen att legalt nyttja föreningens vägar mot betalning, en så kallad slitageersättning Anläggningslagen Anläggningslagen (1973:1149 AL) trädde i kraft år 1974, med syftet att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för utförande och drift av gemensamhetsanläggningar. Det är i huvudsak fastigheter som kan anslutas, men det är även möjligt för inskriven tomträtt och gruva, samt i vissa fall byggnad på ofri grund och naturreservat, att delta i GA. Anläggningen och rätten till utrymme följer med ägandet av den deltagande fastigheten. 13 Det finns två krav som måste uppfyllas för att en anläggning ska få inrättas: gemensamhetsanläggningen ska vara gemensam för flera fastigheter, och den ska vara av stadigvarande betydelse för dem. Det finns också villkor till skydd för 10 SOU 1996:46, s. 87 ff. 11 Prop. 1996/97:92 s SOU 1996:46 s. 94 ff. 13 Handbok AL 5

13 allmänna och enskilda intressen. De allmänna intressena redovisas i form av planer och bestämmelser, och inrättande av gemensamhetsanläggning får inte strida mot dessa. Till skydd för enskilda intressen finns väsentlighetsvillkoret, båtnadsvillkoret, opinionsvillkoret och lokaliseringsvillkoret. Vissa av dessa måste vara uppfyllda för att en gemensamhetsanläggning ska få inrättas, medan andra kan avtalas bort. Mark eller utrymme får tas i anspråk till förmån för en anläggning, om det inte medför synnerligt men för fastigheten som är aktuell för det. I vissa fall kan fastigheten bli tvungen att avstå utrymme, trots att den lider synnerligt men, men fastighetsägaren kan då begära att fastigheten ska lösas in. En gemensamhetsanläggning förvaltas alltid enligt lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL), i vilken det finns bestämmelser för både förenings- och delägarförvaltning Väsentlighetsvillkoret Väsentlighetsvillkoret innebär att det måste vara av väsentlig betydelse för en fastighet att ingå i en gemensamhetsanläggning. Det betyder att ett deltagande i gemensamhetsanläggningen ska innebära att fastigheten blir mer lämpad för sitt ändamål, än om den inte skulle vara med. Detta villkor kan avtalas bort om fastighetsägarna är överens. 14 Det är relativt enkelt att konstatera att väsentlighetsvillkoret är uppfyllt om en fastighet som saknar utfart ska anslutas till en gemensamhetsanläggning för väg. Har fastigheten istället redan utfart direkt mot allmän väg blir det genast svårare att tillämpa villkoret för att kunna tvångsansluta den Andelstal Ett deltagande i en gemensamhetsanläggning för väg innebär en del kostnader. I AL används fasta andelstal för att göra en rättvis fördelning av kostnaderna mellan deltagande fastigheter. Fasta andelstal kan endast ändras genom en ny förrättning eller i vissa fall av styrelsen om det finns ett förordnande om det i anläggningsbeslutet. De deltagande fastigheterna får först och främst ett andelstal som baseras på deras nytta av Figur 4 Innebörden i kostnadsbestämmelserna i 15 AL (SOU 1987:26 s.44) vägen, därefter tilldelas de också ett för hur mycket de beräknas använda den. Med nytta avses den värdehöjning som anläggningen medför, minus kostnader som kan uppkomma i och med inträdet. En fastighetsägare kan bli tvungen att stå för kostnader som kan komma att uppstå, om fastigheten tillfälligt använder sig mer av vägen än vad som uppskattats. Skulle användningen visa sig vara mer än tillfällig, kan fastig- 14 Barbro Julstad, 2003, Fastighetsindelning och markanvändning, s.131 ff. 6

14 heten tilldelas ett högre andelstal i en omprövningsförrättning. I vissa fall kan också styrelsen besluta om ändrat andelstal, för att sedan tillämpa det på föreningsstämma om avgiftsuttag. 15 För beräkning av andelstal används vanligen tonkilometermetoden, vilken baseras på transportmängd och väglängd. Transportmängd anges i ton och bestäms efter schablonvärden för olika fastighetstyper, t.ex. permanentbostad och jordbruk. Den multipliceras sedan med väglängd, angiven i kilometer. 16 Ibland kan vägnätet vara utformat på sådant sätt att det inte lämpar sig att ta hänsyn till väglängd. I de fallen används endast schablonvärden för tilldelning av andelstal. 2.3 Lagen om förvaltning av samfälligheter Lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150 SFL) infördes 1 juni 1974 och ersatte då stora delar av EVL. I AL finns, till skillnad från EVL inte några regler om förvaltning utan istället tillämpas bestämmelserna i SFL. Efter år 1998 förvaltas alla gemensamhetsanläggningar enligt reglerna i SFL, oavsett av vilken lag deras tillkomst haft stöd i. Den nu enhetliga förvaltningslagstiftningen innehåller bestämmelser om två förvaltningsformer: Föreningsförvaltning och Delägarförvaltning 17 Delägarförvaltning innebär att de deltagande fastigheterna i gemensamhetsanläggningar själva får sköta inrättningen, medan en samfällighetsförening tar på sig det ansvaret vid föreningsförvaltning. Bestämmelserna om föreningsförvaltning stämmer i stort sett överens med reglerna i 3 kap. EVL om organisation och förvaltning. 18 Vid utgången av år 1997 kom de befintliga ca 1700 vägföreningarna att anses vara samfällighetsföreningar Föreningsförvaltning När föreningsförvaltning tillämpas, bildas en samfällighetsförening vid ett sammanträde där delägarna i gemensamhetsanläggningen antar stadgar och utser styrelse. Det är alltid samma fastigheter som är medlemmar i föreningen och delägare i den gemensamhetsanläggning som ska förvaltas. Medlemskapet följer alltid fastigheten, och en ny ägare av en fastighet med del i anläggningen blir därför automatiskt medlem i den förvaltande samfälligheten. Föreningen fattar sina beslut på föreningsstämmor, som ska hållas minst en gång om året. Ett beslut tas genom att majoriteten av medlemmarna bifaller förslaget. Ofta sker röstningen bara genom högljudda bifall, men om någon begär omröstning ska räkningen ske efter den s.k. huvudtalsmetoden. Metoden innebär att varje medlem har en röst, oavsett om personen äger en eller flera 15 Prop. 1996/97 s Prop. 1996/97:92 s Björn Lundén, 2002, Samfälligheter, s SOU 1987:26 s Barbro Julstad, 2003, Fastighetsindelning och markanvändning, s

15 delägarfastigheter. Ägarna till en samägd fastighet får däremot föra sin tala tillsammans (en röst). Om frågan som ska avgöras är av ekonomisk karaktär, kan någon röstberättigad yrka att omröstningen ska ske enligt andelstalsmetoden. Med det menas att varje delägares röstetal motsvarar det sammanlagda andelstalet för dennes fastighet. En fastighet kan dock inte få ett tal som är större än en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättiga deltagare. 20 När ett förslag röstats igenom ska styrelsen verkställa det. Styrelsen har även ansvaret för den fortlöpande förvaltningen Övergång från enskilda väglagen till anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter EVL blev fullständigt ersatt att AL år Innan dess fanns det vid förrättningar inom tätbebyggelse möjlighet att välja lagstiftning för inrättande av gemensamhetsanläggning för väg, och det var främst traditionen som avgjorde vilken lag som tillämpades. 22 EVL var dock omodern och svår att tillämpa i förhållande till annan lagstiftning inom fastighetsrätten. Inom tätbebyggelse kunde det också finnas behov av att samordna förvaltning av andra gemensamma anläggningar än vägar, vilket var omöjligt att genomföra med EVL. AL och SFL kom därför att användas i allt större utsträckning inom områden där 3 kap. EVL ändå var tillämplig Svagheter i EVL En förrättning enligt 3 kap. EVL utfördes i två steg. Det första innebar att Länsstyrelsen tog initiativet till en lantmäteriförrättning, i vilken beslut fattades om verksamhet, verksamhetsområde och bildande av förening. Nästa steg var att lösa ersättningsfrågan och därmed få tillträde till marken. Ofta skedde detta genom överenskommelser, men kunde inte den lösningen genomföras fick fastighetsdomstolen avgöra saken. Erfarenheter har visat att detta tvådelade förfarande i många fall varit olyckligt. Bestämmelserna om vad en vägförening kunde förvalta medgav bara vägoch parkområde, samt skötsel av vägbelysning. Det fanns dock flera föreningar som även ansvarade för andra anläggningar som exempelvis det gemensamma vatten- och avloppsverket. Eftersom det inte fanns något lagligt stöd för denna förvaltning, fungerade det så länge alla medlemmar var överens. Uppkom tvistigheter blev fastigheterna tvungna att bilda ytterligare en gemensamhetsanläggning, men enligt AL. Då vägnätet och den nya anläggningen inte hade inrättats enligt samma lag kunde samordning av förvaltningen inte göras och det behövdes dessvärre två olika förvaltningsformer. 23 En annan nackdel med EVL var att andelstalen baserade på taxeringsvärden kunde uppfattas som orättvisa. Motiv till detta var att nybyggda fastigheter med högt taxeringsvärde fick bära en större del av kostnaderna än de äldre medlemmarna. 20 Norstedts Juridik, Frågor och svar om Samfällighetsföreningar, s Tommy Österberg, 2004, Samfälligheter, s. 23 ff. 22 Prop. 1996/97:92 s SOU 1987:26 s. 22 ff. 8

16 Samtidigt fick industri- och kommunala fastigheter med låga eller obefintliga taxeringsvärden betala en liten summa i förhållande till den trafikmängd de kunde alstra. Vad gäller obligatorisk anslutning av samtliga fastigheter inom ett verksamhetsområde, anses även den vara orimlig. Fastighet inom området, men med direktutfart mot allmän väg, skulle anslutas och därmed bidra till vägföreningens kostnader på samma grunder som övriga fastigheter. Den parallella lagstiftningen innebar även problem för myndigheter, vilka var tvungna ha kompetens inom båda områdena. Då det var olika besvärsinstanser i EVL och AL talade också det för att den äldre lagstiftningen skulle upphöra Konsekvenser av att EVL upphörde I och med att AL har ersatt EVL har regelsystemet för enskilda vägar blivit enhetligt, vilket har resulterat i ökad förståelse och förutsägbarhet för både enskilda fastighetsägare och allmänheten. Idag används samma bestämmelser för enskilda vägar som för övriga gemensamhetsanläggningar. Detta innebär att förrättningsarbetet har blivit effektivare, men också mer omfattande då den individuella nyttan för varje fastighet ska bedömas vid anslutning till en gemensamhetsanläggning. Lantmäterimyndigheterna ska även ta hänsyn till villkor för skydd för enskilda intressen, där bl.a. väsentlighetsvillkoret ingår. Fastighetsägare kan uppleva handläggningen enligt AL som något dyrare, speciellt eftersom länsstyrelsen tidigare behandlat vägföreningar utan kostnad. Det kompenseras dock med att Lantmäteriet kommer ifrån kravet på att ha dubbla kompetenser. 24 För vägföreningarnas medlemsfastigheter innebar förändringen att deras andelstal grundade på taxeringsvärde skulle ersättas. De fick några år på sig att anpassa sig till den nya lagstiftningen, men enligt lagen (1997:620) om upphävande av lagen om enskilda vägar, skulle de senast den 1 jan 2005 istället tilldelas nyttobaserade andelstal. 25 Även i vägföreningarnas styrelser och stadgar kunde det krävas vissa åtgärder för att få dem att överensstämma med de nya bestämmelserna. En förändring var att kravet på länsstyrelsen att ha en representant med i varje styrelse slopades, vilket medförde att deras inflytande minskade och att vissa stadgar behövdes ändras. Alla förändringar i styrelse eller stadgar måste skickas till lantmäterimyndigheten för registrering Lantmäteriet Lantmäteriverket i Gävle har det övergripande ansvaret för Sveriges fastighetsbildning. 27 Här finns också fastighetsregistrets databas som innehåller landets samtliga 3,2 miljoner fastigheter. När en fastighet ska förändras enligt någon av fastighetsrättens lagar sker detta genom förrättning hos en lantmäterimyndighet. Förrättningen av- 24 SOU 1996:46 s.88 ff 25 Lagen (1997:620) om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar 26 Lantmäteriet, 2006, Vägföreningar - Presentation, [Elektronisk] 27 Tommy Österberg, 2004, Samfälligheter, s

17 slutas genom att ändringen förs in i fastighetsregistret, och blir därmed gällande mot tredje man. Det finns en lantmäterimyndighet i varje län, och denna har i sin tur kontor på flera orter i länet. Totalt sett är Lantmäteriet lokaliserat på 100 orter Anläggningsförrättning för omprövning av GA I lagen om upphävande av lagen om enskilda vägar sägs det att de vägar som haft gemensam väghållning enligt EVL vid utgången av år 1998 ska utgöra gemensamhetsanläggningar enligt AL. Förvaltningsformen vägförening upphörde också och blev därefter en samfällighetsförening som sköts enligt reglerna i SFL. Det medförde att fastigheter skulle anslutas på andra grunder samt att principerna för tilldelande av andelstal ändrades. Befintliga vägföreningar fick en tid på sig att anpassa sig till de nya bestämmelserna, med vid ingången av år 2005 skulle alla deltagande fastigheter ha åsatts andelstal enligt AL. För att andelstalen ska bli rättsenliga, krävs det att gemensamhetsanläggningen omprövas genom en anläggningsförrättning. Omprövning kan också ske om deltagarkretsen behöver justeras. I förrättningen ska hänsyn tas till väsentlighetsvillkoret, då det måste vara uppfyllt för att kunna tvinga fastigheter att delta i en gemensamhetsanläggning. En förrättning handläggs av en förrättningslantmätare vid det statliga eller kommunala lantmäteriet. Om ärendet kräver, ska sammanträde hållas med fastighetsägare som berörs. Lantmätaren för protokoll över mötet, som sedan redovisas i en akt tillsammans med bl.a. anläggningsbeskrivning och beslut. Det finns en möjlighet för sakägarna att överklaga hela eller delar av förrättningen. Klagan ska då ställas till fastighetsdomstolen inom fyra veckor efter att besluten har fattats. Förrättningen anses inte vara slutförd förrän ändringen i gemensamhetsanläggningen är införd i fastighetsregistret. 3.2 Enkätsvar Syftet med enkäten är att få en uppfattning om hur förrättningslantmätarna i länet tolkar väsentlighetsvillkoret och hur de sedan åsätter fastigheterna andelstal, vid omprövning av gemensamhetsanläggningar. Sammanställningen innefattar svar från: Förrättningslantmätare Brita Olsson vid lantmäterimyndigheten i Alingsås (inklusive Kinna och Ulricehamn) Förrättningslantmätare Per Hansson vid lantmäterimyndigheten i Lidköping Förrättningslantmätare Lennart Lenman vid lantmäterimyndigheten i Strömstad Förrättningslantmätare Karin Lindstedt vid lantmäterimyndigheten i Vänersborg 28 Lantmäteriet, 2006, Om Lantmäteriet, [Elektronisk] 10

18 Från och med år 2005 skulle alla vägföreningar ha åsatts nya andelstal, baserat på nytta istället för taxeringsvärde. De nya andelstalen blir rättsligt bindande i en omprövningsförrättning hos lantmäterimyndigheten. I Vänersborg finns det vägföreningar kvar med utgångna andelstal, men där medlemmarna själva frångått taxeringsvärden och tagit ut lika för alla. Då detta har fungerat, har de inte velat lägga pengar på förrättningskostnader. Det finns också vägföreningar som somnat in, på grund av att kommunen sedan länge tagit över väghållningen. Även i Alingsås har kommunen tagit över skötseln av vissa enskilda vägar. I Lidköping och Strömstad är de osäkra på om det fortfarande finns kvar vägföreningar utan giltiga andelstal. De svarande har alla handlagt ett antal anläggningsförrättningar för omprövning av vägföreningar, varav två av dem har stor erfarenhet i frågan. Överklagande till fastighetsdomstolen har skett, men få ärenden har medfört ändring av besluten Tolkning av väsentlighetsvillkoret Samtliga svarande är överens om att allmän platsmark (speciellt om den är iordningsställd) och gång- och cykelvägar inom området som föreningen ansvarar för, är av väsentlig betydelse för en fastighet intill allmän väg. De är också eniga om att ha tillgång till bensinstation, bygdegård, golfbana, natur- och strandområden, större arbetsgivare, kyrka och restaurang inte räcker för att tvinga in fastighet i en gemensamhetsanläggning. Vad gäller livsmedelsaffär, idrottsanläggning, tandläkare/vårdcentral, förskola och skola råder delade meningar. En svarande menar att dessa är av allmän karaktär, och därmed är viktiga för en fastighet att ha tillgång till. Tre till fyra allmänna inrättningar borde räcka för att väsentlighetsvillkor ska bli uppfyllt. Det finns även en åsikt om att behovet av att ha tillgång till de allmänna inrättningarna i princip inte räcker för att tvångsansluta en fastighet intill allmän till en gemensamhetsanläggning. De allmänna inrättningarna får redan andelstal för sin trafik och därmed skulle trafikmängden blir räknad två gånger. Övriga svarande har valt att inte motivera sina ställningstaganden. I frågan om det är skäl nog att tvångsansluta en fastighet intill allmän väg till en gemensamhetsanläggning, vilken medger genomfartsmöjlighet till annan allmän väg, svarar samtliga ja. Det måste dock visa sig att fastighetsägaren använder vägen i betydande mening, exempelvis som huvudutfart. En svarande tycker att det även räcker med att resvägen blir betydligt kortare. Det råder oenighet om det räcker med att det ligger i fastighetsägarens intresse att väghållningen inom området fungerar, för att väsentlighetsvillkoret ska vara uppfyllt. En svarande anser att det inte är tillräckligt för att uppfylla villkoret, utan att det också krävs allmänna nödvändiga inrättningar inom området. En annan tycker att räcker med att grannområdet är snyggt och fungerande. Det finns också en uppfattning att om det ligger i fastighetsägarens intresse att väghållningen fungerar, är det även troligt att vägen i sig är av betydelse för fastigheten, som därmed bör delta i gemensamhetsanläggningen. 11

19 3.2.2 Tilldelning av andelstal Om fastighet som enbart har utfart mot allmän väg kan anslutas till en gemensamhetsanläggning, ska den tilldelas ett andelstal för utförande och drift. Samtliga svarande anser att andelstalet ska reduceras med 50 % för både utförande och drift, jämfört med om den hade haft utfartsväg som tillhör gemensamhetsanläggningen. Ligger fastigheten intill allmän väg, men istället har utfartsväg som tillhör, är de svarande överens om att utfartslängden inte har någon betydelse för åsättande av andelstal. Av den anledningen lämpar sig inte tonkilometermetoden, utan det bättre alternativet är att använda schablonvärden enligt LMV:s anvisningar. För de tre utvalda fastighetstyperna anser de svarande att följande schablonvärden ska användas: Typ av fastighet Permanentbostad Jordbruksfastighet Andelstal 1800 ton= 1 andel 75 ton per ha= 1/24 andel per ha 1 andelstal för bostad och pålägg beroende på åkerstorlek Skola Antal resor med bil á 1,3 ton= ca 1/100 andel per bil 3 andelar per skolklass Tabell 1 Förrättningslantmätarnas olika förslag på vilka andelstal som ska åsättas fastigheter mot föreningsväg. 4 Domstolar Om sakägarna är missnöjda med omprövningsförrättningen finns det en möjlighet att klaga hos någon av Sveriges 23 fastighetsdomstolar. 29 En skriftlig överklagan ställs till länets fastighetsdomstol inom fyra veckor från att förrättningen avslutats. Instansen behandlar endast innehållet i överklagandet, inte något annat som till synes är fel i förrättningen. Domstolen avgör målet genom utslag, vilket in sin tur överklagas hos Hovrätten om missnöje kvarstår. Till vilken av de sex hovrätterna klagandet ska ställas till är beroende av till vilken domkrets gemensamhetsanläggningen hör. 30 För att få en dom i Högsta Domstolen krävs ett prövningstillstånd, som bara beviljas om målet kan bli prejudikat. Ett sådant avgörande uppfattas som mer eller mindre bindande för de lägre instanserna då de ska hantera liknande ärenden Rättsfall Rättsfall ger en inblick i hur domstolarna tolkar lagstiftningen. För att få en insyn i olika instansers tillämpning har utslag från både fastighetsdomstol och hovrätt studerats. Målen behandlar anläggningsförrättningar för omprövning av gemensam- 29 Kungörelse (1971:549) om fastighetsdomstol 30 Rättegångsbalken (1942:740) 31 Domstolsverket, 2005, Högsta domstolen, [Elektronisk] 12

20 hetsanläggningar. Idag ansluts fastigheter på andra grunder än vad som gällde vid bildande av vägförening, och därför kan deltagarkretsen behöva justeras. Vid omprövning av gamla vägföreningar gäller samma villkor som vid nybildande av gemensam, d.v.s. att väsentlighetsvillkoret ska vara uppfyllt Skepplanda ga:6 Garnvindas vägförening bildades år 1965, men har sedan kompletterats med nya medlemsfastigheter vid två tillfällen. Idag består föreningen av drygt 500 medlemsfastigheter, där bl.a. villor, kedjehus, skolor, idrottsanläggning, post, bibliotek och vårdcentral ingår. Föreningen förvaltar samtliga enskilda körvägar och hårdgjorda gångvägar inom Skepplanda tätort, men ansvarar även för viss allmän platsmark. Figur 5 Garnvindans vägföreningsormråde i Ale kommun (karta hämtad från Eniro) Lantmäterimyndigheten i Västra Götaland År 2003 får lantmäterimyndigheten i Västra Götaland in en ansökan som avser omprövning av Garnvindans vägförening. I och med att EVL har upphört, ska nu föreningen istället följa reglerna i AL och SFL. Den äldre lagstiftningen medgav obligatorisk anslutning av samtliga fastigheter inom tätorten, men reglerna i AL kräver att fastigheterna ska ha nytta av anläggningen för att kunna tvingas delta. Detta ger en möjlighet för fastigheter inom samhället att begära utträde, vilket har yrkats för ägarna till Skepplanda 3:27 och 3:159, då deras fastigheter är belägna intill den allmänna vägen och inte har behov av föreningens vägnät. Om de inte beviljas utträde, yrkas det att fastigheternas andelstal åtminstone ska sänkas. Lantmäterimyndigheten anser att fastigheterna har väsentligt behov av den ordnade väghållningen och grönområdesskötseln och bör därför delta. Med tanke på deras lokalisering tilldelas de dock det reducerade andelstalet 0.8. Även övriga deltagande fastigheter intill allmän väg åsätts det sänkta andelstalet, oavsett på vilken sida av den allmänna vägen de är belägna. 13

21 Fastighetsdomstolen i Vänersborg På hösten överklagas anläggningsförrättningen till fastighetsdomstolen, med yrkande att det av lantmäterimyndigheten fastställda andelstalet ska sänkas från 0.8 till 0.2. Domstolen finner att fastigheter med direktutfart mot allmän väg ska tilldelas andra andelstal än vad som beslutats i förrättningen. Utslaget grundar sig på att det är uppenbart att fastigheterna inte kommer att nyttja vägnätet lika mycket som de övriga fastigheterna i föreningen. De är dock högst troligt att de kommer att använda sig av gemensamhetsanläggningens gång- och cykelvägar och allmän platsmark. Domstolen beslutar därför i enlighet med rättspraxis att andelstalen ska sänkas från 0,8 till 0, Hovrätten för Västra Sverige Överklagande har ställts till hovrätten, men målet (Ö ) har ännu inte behandlats Älgö ga:5 Vid en förrättning år 1948 bildades Älgö vägförening, och medlemmarna tilldelades då andelstal som bestod av både en fast och en rörlig del grundad på taxeringsvärde. Föreningens huvudsakliga uppgift är att förvalta det befintliga enskilda vägnätet, men de ansvarar även för badplatser på ön. Samhället består av blandad bebyggelse, men fastigheternas användning omvandlas alltmer från fritidshus- till permanentboende. Kommunen arbetar därför fram en detaljplan för att kunna reglera problemen som uppstår vid ökat åretruntboende. Området saknar kommunala inrättningar och affärer, dock finns det några mindre verksamheter inhysta i de egna villorna. Figur 6 Älgö vägföreningsområde i Nacka kommun (karta hämtad från Eniro) Lantmäterimyndigheten i Nacka Kommun Efter ansökan från Älgö vägförening om anläggningsförrättning för omprövning av deras gemensamhetsanläggning fastställer lantmäterimyndigheten nya andelstal baserade på nytta. Vid sammanträdet föreslås det att fastighet med direktutfart mot allmän väg, ska tilldelas ett andelstal som inte överstiger 0.5. Förrättningslantmätaren bedömer att andelstalet 0.5 är skäligt, med motiveringen att det enskilda vägnätet 14

22 utnyttjas för färd till vänner och bad, samt att det ligger i fastighetens intresse att väghållningen fungerar. Av samma anledning avslås yrkande från en annan sakägare att fastigheter med utfart mot allmän väg inte ska tilldelas lägre andelstal än övriga. Ägare till Älgö 79:7 anser att fastigheter intill allmän väg inte ska delta i gemensamhetsanläggningen. Han tycker också att tonkilometermetoden bör användas vid beräkning av andelstal, men att ingen skillnad ska göras mellan fritidshus och permanentbostäder. Lantmäterimyndigheten avvisar yrkandet att tilldela andelstal beroende av längd, med tanke på vägnätets utseende som medger många vägvalsmöjligheter. Schablonvärden för viss typ av fastighet lämpar sig därför bättre i området. I anläggningsförrättningen beslutas det att fastigheter med direktutfart mot allmän väg ska åsättas andelstalet 0.5, oavsett om de används för åretrunt- eller fritidsboende Fastighetsdomstolen i Stockholm I december år 1999 inkommer överklagan med yrkande att tonkilometermetoden bör användas då fastigheterna har olika långa avstånd till den allmänna vägen. Fastighetsdomstolen avslår klagandet med hänvisning till lantmäterimyndighetens bedömning av vägnätets karaktär, och anser därför att schablonvärden ska användas. Några yrkanden har inte anförts skriftligt under överklagandetiden, utan tas upp först vid huvudförhandlingen. Dessa kan då inte tas upp till prövning Oppåsen ga:3 Bispgårdens vägförening bildades vid en förrättning enligt EVL år 1969 och är registrerad som Oppåsen ga:3. Den har därefter inte varit berörd av förrättning, men i och med att EVL har ersatts av AL och SFL uppkom ett behov av att ta fram nya andelstal. I föreningens förvaltning ingår vägar och vissa allmänna platser. Inom området finns också industrier, hotell, golfbana, handelsträdgård, förskola, mindre bilverkstad, äldreboende, sporthall och motionsspår. Figur 7 Bispgårdens vägföreningsområde i Ragunda kommun (karta hämtad från Eniro) 15

23 Lantmäterimyndigheten i Jämtlands län År 1999 får Lantmäterimyndigheten i Jämtlands län in en ansökan om anläggningsförrättning för omprövning av Bispgårdens vägförening. Förrättningen avser främst ändring av andelstal. Medlemsfastigheternas andelstal ska inte längre grundas på deras taxeringsvärden, utan efter deras nytta. Lantmätaren beslutar att näringsfastigheter intill allmän väg inte deltar i gemensamhetsanläggningen, då det bedöms att deras trafik bara kommer från den allmänna vägen. För övriga fastigheter intill allmän väg tilldelas andelstal som motsvarar hälften av vad fastigheter med utfart mot någon av föreningens vägar får. Att fastigheterna ska delta i GA motiveras med att väsentlighetsvillkoret är uppfyllt, då de bedöms ha nytta av föreningens vägnät. Det ligger i deras intresse att väghållningen inom hela samhället fungerar, där både allmänna vägar och föreningens vägar anses vara en sammanhängande enhet. Trafikslag Andelstal per enhet Fritidsbostad mot allmän väg 15 Fritidsbostad mot föreningsväg 30 Lägenhet i flerbostadshus mot allmän väg 35 Lägenhet i flerbostadshus mot föreningsväg 70 Permanentbostad mot allmän väg 50 Permanentbostad mot föreningsväg 100 Tabell 2 Andelstal för deltagande fastigheter i Oppåsen ga:3. Beräkningarna baseras på den vikt i ton som fastigheterna belastar vägen med Fastighetsdomstolen i Östersund Lantmäterimyndighetens anläggningsbeslut överklagas till fastighetsdomstolen. Två fastighetsägare yrkar att deras andelstal ska sänkas från 100 till 50, eftersom utfarterna på föreningens väg till allmän väg endast är 8 m respektive 45 m. Fastighetsdomstolen anser dock att det inte finns några skäl till att sänka andelstalen, då de delar lantmäterimyndighetens bedömning om att de ska beräknas utan hänsyn till utfartslängd. Övriga klagande yrkar att fastighet med utfart direkt mot allmän väg inte bör ingå i gemensamhetsanläggning om ägaren inte godtar detta. De hävdar att fastigheterna använder vägnätet i obetydlig utsträckning, då de flesta serviceinrättningarna finns belägna utmed den allmänna vägen. Fastighetsdomstolen anser på samma grunder som lantmäterimyndigheten, att väsentlighetsvillkoret är uppfyllt för samtliga klagande fastigheter. Överklagandet lämnas därför utan bifall Hovrätten för Nedre Norrland Då missnöje kvarstår, yrkar de klagande bifall hos hovrätten. Det har inte skett några väsentliga förändringar i området sedan fastighetsdomstolens utslag. Hovrätten anser till skillnad från föregående instans att Bispgårdens vägnät inte är utformat på sådant 16