Big Wall Klättring Ett helvete i himmelriket. (Publicerat i tidningen 021)

Transkript

1 Big Wall Klättring Ett helvete i himmelriket. (Publicerat i tidningen 021) Av: Stefan Lindblom Klockan är halv tio på kvällen och det är beckmörkt, jag hänger 800 meter ovanför marken. I skenet av min pannlampa klättrar jag sakta men säkert de sista återstående 50 metrarna till toppen. Plötsligt lossnar den säkring som jag hänger i, detta resulterar i att jag faller ner i mörkret. Fallet är så långt att jag hinner tänka efter och undra när repet skall bromsa mitt fall, detta tar en till två sekunder vilket brukar betyda en flygfärd på 15 till 20 meter. Jag ger till ett jiiihaaaa skrik när jag flyger genom luften men eftersom jag är sjuk och lider av vatten brist är det enda jag kan pressa fram genom mina torra luftrör något som liknar ett vrål från en varulv. Min klätterkamrat Peter som sitter längre ned och säkrar mig väcks ur sitt halvdåsiga tillstånd av en fallande ljuskägla och ett avgrundsvrål. Repet bromsar mitt fall och jag undkommer med några skrubbsår och blåmärken när jag törnar emot klippan. Big wall-klättring eller storväggsklättring som man skulle kunna kalla det på svenska innebär klättring på stora, upp till dryga kilometern höga, lodräta och i bland överhängande klippväggar där det tar flera dagar och i bland veckor att klättra. Oftast saknar väggarna grepp för att kunna friklättra d.v.s. ta sig upp med hjälp av händer och fötter. Rep och annan utrustning används i friklättring bara för att bromsa ett eventuellt fall. Vi använder olika bultar, kilar, krokar, expanderkilar mm. som hjälpmedel vilket innebär så kallad artificiell klättring, kombinerat med friklättring. Artificiell klättring innebär att belasta säkringar aktivt med kroppsvikten för progression uppåt.

2 Livet på väggen Mat, vatten, sovsäckar, kläder och portaledge (en hängande säng) måste vi successivt hissa upp efter oss. Det finns oftast inga hyllor att ställa utrustning på eller att själv stå på, på grund av detta måste all utrustning ha en ögla så att det går att koppla fast prylen i en karbin, då menar jag all utrustning inkluderat tandborste och sked. Alla bestyr som att äta, dricka, sova och att göra toalett måste utföras hängande, vilket ställer stora krav på klättraren framför allt mentalt. Att göra toalett brukar vara det som är mest besvärligt hängande i en sele en halv kilometer upp i luften. Efter några dagar i denna tillvaro brukar kropp och själ anpassa sig till den vertikala världen. Eftersom vi måste hissa upp mat, vatten och all utrustning är det lämpligt att försöka minimera vikten. Problemet är bara att det går åt tre liter vatten per person och dag, under en het sommardag till och med mer än så och utöver detta ett kilo mat per person och dag. Om två personer skall vara uppe på väggen i sex dagar väger bara mat och vatten nästa femtio kilo. Sedan väger portaledge, regnkläder, sovsäckar också sina duktiga kilon. Att hissa upp utrustning, mat, vatten och sovsäckar mm. är med andra ord krävande och kostar en massa vatten. Hissning sker med den egna kroppen som motvikt och ibland kan man få fina blåmärken på höfter och mage efter selen. I princip är säckhissning enda gången i klättring som det är bra att väga mycket. Det inte mycket utrymme för lyx detaljer eftersom allt väger, men ibland brukar en liten bandspelare med några Frank Zappa, Pink Floyd och Hasse & Tage kassetter få följa med samt ett par burkar Fruit Coctail. Helvete & himmelrike Allt är som värst då jag är totalt utmattad efter ett par dagars hård klättring, jag är trött, jag är hungrig och törstig, jag fryser, huvudet värker, hela kroppen värker, det börjar regna, det är mörkt, jag behöver göra toalett, pannlampan håller på att slockna, jag hittar inga bra ställen att säkra på, repet har trasslat sig, jag riskerar ett långt fall över en vass kant ned på en hylla och jag får för mig att jag när som helst kommer att dö. Jag är så rädd att jag skakar för att jag vet att jag kommer att dö om jag inte tar mig samman. Då allt med andra ord är ett riktigt helvete och jag nästan börjar gråta verkar det som om det inte existerar någon utväg. Ett koma-liknande tillstånd av totalblockad inträffar i hjärnan och alla muskler. Det finns ingen annan än jag själv som kan hjälpa mig ur den situation som jag frivilligt försatt mig i. Vid sådana tillfällen skulle jag ge en förmögenhet för att få stå på marken eller promenera omkring på asfalt utan att riskera något. Då funderar jag många gånger över vad jag håller på med. För att ta mig ur detta tillstånd måste jag tänka positiva tankar som t.ex. att jag skall vara glad att det inte är vinter och 30 grader kallt och att det jag gör är bra träning för kommande projekt. Men egentligen finns det bara en utväg, det är bara att hålla käften och klättra. Big wall klättring är inte bara ett helvete för masochister utan det finns också tid att njuta av stunder av exponering, hög höjd med fantastisk utsikt, stora och små adrenalin kickar, fysisk och mental prestation, ett totalt lugn och fullständig självkontroll. Dessa underbara tillfällen uppenbarar sig när allt flyter och fungerar perfekt eller efter en stunds vistelse i helvetet och det är förmodligen tillvaron i detta himmelrike som gör att jag ständigt går vidare och konstant längtar tillbaka, eller också är det förmågan att ta kontroll över helvetet och mina inre plågoandar som lockar?

3 Är det inte farligt? Naturligtvis är det inte en ofarlig aktivitet, eftersom du är exponerad för många fler yttre faktorer än du skulle vara på marken. Det beror naturligtvis på var du befinner dig. Om du kör bil i drygt hundra kilometer i timmen och ständigt möter trafik tre meter från dig i samma hastighet är du hela tiden på gränsen till döden. Du eller föraren i en mötande bil kan när som helst förlora kontrollen och frontalkrocka. Den som kör bil befinner sig konstant ett par sekunder från döden men tycks för det mesta inte bekymras över detta, det hela är högst vanebetingat. Egentligen handlar big wall klättring om att minimera risker eftersom man håller på med klättring för att man vill leva och lära sig uppskatta livet och inse hur liten man är, inte motsatsen som många helt felaktigt tycks tro. Det finns naturligtvis också personer som utför livsfarliga och dryga saker bara för att få massmedial uppmärksamhet istället för att göra vad de innerst inne själva vill. Förvisso händer det olyckor, ibland med dödlig utgång, men finns det någon som slutar köra bil bara för att folk dör i trafiken. Jag vill inte avråda någon att klättra big walls men samtidigt inte uppmuntra.

4 Hur svår är klättringen En artificiell klätterled eller replängd brukar svårighetsgraderas från A1-A5. Det nya sättet att gradera artificiella leder brukar jag förklara på följande sätt. A1 är den lättaste graderingen och där är alla säkringar lätt att lägga eller slå fast och håller ett fall bra. Tid: någon timme per replängd (ca. 50 meter). A2 börjar bli lite svårare och kräver en mer erfaren klättrare och lite speciell utrustning. En placering var tredje meter brukar hålla ett fall. Ett par tre timmar per replängd. A3 är svårt och seriöst och kräver en duktig klättrare med en mängd special utrustning. Passager upp till drygt tio meter med dåliga säkringar och ibland rutten och dålig klippa är vanliga. Risk för långa fall upp till cirka tjugo meter. Samt även risk att ramla och slå sig på något utstickande klipparti. Tid: upp till fyra fem timmar. A4 är mycket svårt och farligt och kräver en mycket duktig klättrare med stort improvisationsförmåga och starkt psyke som är utrustat med det mesta i utrustningsväg. I princip kan man riskera att falla en hel replängd 50 meter +, eller längre om man har otur eftersom endast ett par placeringar på en hel replängd håller ett fall, resten håller bara den egna kroppsvikten. Tid: Ett par tre timmar till en halv dag per replängd. A5 är graden då inte en enda säkring på en hel replängd håller att falla i. Risken att ramla på något utstickande klipparti, kapa repet över en vass kant, få en 100 meters flygtur och helt enkelt dö är mycket mycket stor. Tid: upp till en heldag per replängd. Var kan man klättra big walls? Den närmaste big wall klättringen finner vi i Romsdalen i Norge. Där finns berömda väggar som Trollväggen, Mongejura, Hornaxla mm. Utanför Stavanger vid Lysefjord finns Kjerag. Problemet med klättring i Norge är det dåliga vädret, det är däremot inte ett lika stort problem i världens big wall Mekka, Yosemite i Californien. Under stora delar av året vallfärdar klättrare från hela världen till Yosemite. Här är det oftast mycket varmt under sommaren vilket också kan utgöra problem. i Yosemite finner vi många klassiska big walls som El Capitan, Half Dome, Leaning Tower och Washington Column, listan kan bli lång. De flesta av dessa väggar som jag räknat upp är så höga och branta att det har BASE hoppats från dem. (Betyder: Bridge, Antenna, Span, & Earth. Fritt fall så långt som möjligt och landning med fallskärm, från fasta föremål). Att klättra upp och hoppa ned är förmodligen det sista steget till fulländning. Det finns också ett antal Alpina vinter big walls på Grönland, Baffin Island, i

5 Pakistan och i Patagonien. En del av dessa är på hög höjd och med ständig kyla som extra krydda och lidelse för tillvaron. Finns det inte några big walls i Sverige? Dessvärre är vi inte privilegierade med något tillräckligt högt och fast eftersom vår fjällkedja är ganska gammal. Hur lär man sig klättra big walls? Det är inget som man kastar sig över utan stor klättererfarenhet. Hur lång tid tar det nu att lära sig klättra big walls? Svaret på denna fråga är ganska skiftande, eftersom individuella förutsättningar spelar en stor roll. Normalfysik och ett starkt psyke brukar räcka ganska långt, ibland kan det också vara bra träning för psyket att lida lite. Jag kan varmt rekommendera vinter och alpin klättring med bivack för detta ändamål. Det skadar naturligtvis inte heller att vara vältränad. Först och främst är det lämpligt att lära sig klättra på traditionellt vis genom en regelrätt klätterkurs eller med en auktoriserad instruktör. Sedan är det bara att träna vanlig klippklättring i ett antal år och successivt öka intensiteten och längden på lederna, m.a.o. skynda långsamt. Det är lämpligt att öva mycket artificiell klättring på små klippor och se till att bli snabb och säker med klättringen och utrustningen. Sedan tar man för sig mer och mer av större och större väggar och hårdare och hårdare turer tills den dag man känner sig mogen för något riktigt stort och långt. Stefan Lindblom 1999