Karlskoga. En bruksbygd blir industriort Hundra års utveckling Av Algot Holmström. Kulturnämnden Karlskoga

Transkript

1 Karlskoga 1

2 2

3 Karlskoga En bruksbygd blir industriort Hundra års utveckling Av Algot Holmström Kulturnämnden Karlskoga 3

4 ISBN Grafisk formgivning: Gunnar Helander Tryck: Kommanditbolaget Kumla tryckeri Kumla

5 Innehåll Förord 7 En vildmark blir bergslag 9 Vid 1800-talets mitt 16 Ett omställningsskede Järnvägsbyggnadsepoken 27 Industrialiseringens genombrott 32 Kommunal förvaltning Kyrklig förvaltning 56 Skolväsendet 65 Fattigvård 74 Sjukvård 83 Tingshus och polisväsen 89 Befolkning och bebyggelse 93 Politisk verksamhet 109 Kontakten mellan människor 116 Varierande konjunkturer Bofors och dess anställda 124 Bofors Nobelkrut 135 Strömsnäs Järnverks AB 138 Utvecklingen i siffror 139 Kommunal förvaltning 146 Kyrkan och dess tjänare 151 Ett nytt skolbyggnadsskede 765 Sjuka och fattiga 779 I kristid 186 Kommundelningen 790 Föreningsarbete och enskild företagsamhet 194 Municipalsamhället stabiliseras 270 Händelserika år Bofors i Karlskoga och i världen 242 Administration och förvaltningslokaler 256 Bebyggelseutvecklingen 264 Vägar och gator 274 Sociala, sjukvårdande och hygieniska åtgärder 280 Bildning och utbildning 288 Kyrkan i samhället 298 Stadsbildningen 306 Ny samhällsform och nya uppgifter Stadsförvaltningen organiseras 315 Att hinna i kapp 323 Att följa med i tiden 354 Karlskogas folkmängd 380 Litteratur om Karlskoga 381 5

6 6

7 Förord Denna bok har kommit till på uppdrag av kulturnämnden i Karlskoga, som därigenom velat fylla ett behov av en populär beskrivning om det nuvarande samhällets framväxt. I själva verket hade tanken på en skildring av stadssamhällets utveckling framförts tidigare. Det skedde samtalsvis av stadsfullmäktiges dåvarande ordförande Fritz Berggren vid slutet av den period, som här fått rubriken "Att hinna i kapp", dvs under 1950-talets senare hälft. Då avsågs närmast en sammanställning av allt det nya, som kommit till efter stadsbildningen. Man kunde då tala om rekordartad kommunal satsning. Det skulle ha inneburit en aktuell rapport men även en direkt fortsättning på den historik, som utgavs vid socknens 350-årsjubileum. Förslaget kom inte över privatsamtalets nivå. Likväl såddes hos mig ett frö, varur ett allt större intresse för ortens utveckling grodde. Det närdes av att jag som stadsbibliotekarie hade att bevaka vad som skrevs och skrivits om Karlskoga. Många ortsbors förfrågningar om karlskogalitteratur vattnade plantan. Det blev allt tydligare att vi behövde en populär skildring av hur samhället vuxit fram. När planerna på en lokal historik började ta form befanns det lämpligt att låta denna omfatta den period på ungefär 100 år, varunder den lilla kyrkbyn utvecklats till en modern stad. För äldre skeden fanns en skildring. Visserligen kunde den inte längre köpas i bokhandel och dess stoff ville man gärna se kompletterat i många stycken. Detta var emellertid ej möjligt utan att helt förskjuta en för den stora allmänheten mera näraliggande skildring. Rent forskningsmässigt borde det bli en särskild uppgift. Föreliggande text har i stor utsträckning formats med utgångspunkt från kommunala beslut. Kanske har det nämnda ursprungliga inspirationsfröet därvid haft en viss betydelse. Rent sakligt har jag emellertid funnit denna väg vara den lämpligaste för att nå en någorlunda enhetlig linje och därmed undvikit en splittring, som det rikhaltiga stoffet frestar till. De kommunala besluten är uttryck för den press, som samhällets egen utveckling utövat på de styrande, men ger också dessas spontana initiativ för att utpeka riktningen. Min strävan har därvid varit att inte bara referera besluten utan även att sätta in dessa i sitt sammanhang. 7

8 Det sagda innebär att min grundläggande källa varit de olika nämndernas och styrelsernas protokoll. Konkreta uppgifter och exempel har dock hämtats från många andra håll. Det har likväl inte ansetts nödvändigt att tynga en populär framställning med utförliga källhänvisningar. Kanske önskar läsaren mera av vardagsbilder från livet i samhället. Det skulle emellertid helt ha sprängt ramen i en historik, som närmast velat beskriva en utveckling. Vi har andra skribenter, som med den äran sörjer för att dylikt stoff räddas undan glömskan. I själva verket har den ursprungligen tänkta ramen överskridits. Kravet på begränsning har gjort att läsaren inte får vänta sig en fullständig redogörelse för olika företeelser. Sålunda har t ex gruppbildningar frireligiösa rörelser, nykterhetsorganisationer, idrottsföreningar m fl noterats när de innebar en nyhet men släppts sedan de börjat en normal utveckling. Därför har denna historik inte karaktär av uppslagsbok. För upplysningar i särskilda ämnen hänvisas till monografier. Det finns ett rikt bestånd av småskrifter och uppsatser om olika företeelser i Karlskoga. Ofta är sådant svårt att finna. Vi är emellertid i det fallet i en lycklig och för svenska kommuner ovanlig belägenhet. En bibliografi av Allan Ranius, Litteratur om Karlskoga bergslag (1968), lämnar en mycket utförlig och pålitlig förteckning. Med hänvisning till denna har den lilla litteraturförteckning, som avslutar denna bok, endast upptagit några verk, som mera allmänt behandlar ortens historia. Jag vill rikta ett tack till Karlskoga kommun, här närmast företrädd av dess kulturnämnd, för det förtroende, som genom dess uppdrag visats mig. Däri ingår att jag fått helt fria händer att planera arbetet. Ansvaret för dess utformning faller alltså uteslutande på mig. Hjälp har lämnats mig av olika personer, som bidragit med detaljuppgifter eller kontrollerat mitt manuskript. Det gäller kommunala förtroendemän och hembygdskännare inom olika områden. Genom att inte nämna någon vid namn vill jag kringgå svårigheten att göra ett urval. Samtliga berörda må vara förvissade om min tacksamhet. Om jag ändå nämner min hustru med ett särskilt tack beror det på att hon under ett par års tid fått finna sig i att se bostaden belamrad med kommuntryck och excerptpärmar, ofta fått dygnsrytmen rubbad och villigt accepterat att ikläda sig åhörarens roll, när författaren velat pröva sina formuleringars begriplighet. Med några få undantag har illustrationerna hämtats ur det rikhaltiga material, som samlats av Karlskoga bergslags hembygdsförening. Även AB Bofors har välvilligt bidragit. Den frikostighet, varmed bilder ställts till förfogande, förtjänar ett varmt tack. 8 Karlskoga i september 1978 Algot Holmström

9 En vildmark blir bergslag Är det något särskilt med Karlskoga? Många tycker avgjort så. Andra är mera reserverade eller kanske rent av negativt inställda. Det innebär ingenting märkvärdigt. Samma attitydvariation kan man finna på alla orter. Det är heller inte ovanligt att en person ändrat inställning. Det kan vara en inflyttad, som först känt sig som en främling men efter hand slagit rot. Men det kan också vara en infödd ortsbo, som nostalgiskt ser tillbaka och tycker, att man förstört den by han vill minnas. Båda reaktionssätten är allmänmänskliga och därför inte anmärkningsvärda. Likväl finns det skäl till att utslagen i positiv eller negativ riktning kan bli särskilt kraftiga här. Karlskoga har haft och har många karakteristiska drag, som är ovanliga och tidvis rent av har varit unika. Ett är den snabba tillväxten. Den och dess orsaker kommer att ägnas stor uppmärksamhet i fortsättningen. Både positiva och negativa konsekvenser kan då iakttas. Ett annat är bygdens naturförhållanden. Den sistnämnda aspekten kan förtjäna några inledande ord i en lokalhistorik, särskilt som den hade stor betydelse i inledningsskedet. Skog och vatten gav förutsättningar för bygdens speciella näringsliv men ledde också till isolering. Denna har hävts först genom bilismens utveckling och vägväsendets förbättring. Väl fanns sedan gammalt järnväg tidvis tom flera linjer. Bortsett från stambanan i den odelade socknens sydligaste del var emellertid dessas sträckning sådan, att inga folkrika orter förbands. Då som nu var avsikten att betjäna industrierna med tunga transporter. Den personbefordrande uppgiften blev av förhållandevis liten betydelse. I och med att det blev svårt och omständligt att nå städer med utbyggd service skapades förutsättning för att sådan skulle utvecklas lokalt. Avskildheten berodde främst på ortens topografi. En öppen och odlingsbar trakt med sjön Möckeln som centrum avgränsades genom vidsträckta skogsområden med i stor utsträckning svårtillgänglig terräng. I öster och söder bildade Kilsbergen en barriär mot Närke, i norr utbredde sig ren skogsbygd och även i väster var terrängen oländig, varför inte ens kontakt med den närbelägna staden Kristinehamn lockade. Enstaka fornfynd visar att människor vistats här redan under stenåldern. Det torde dock ha varit fråga om strövande jägare och fiskare. I och med att 9

10 landets befolkning blev jordbrukare och därmed bofasta upphör fornfynden. Bosättningen skedde då på slättbygderna. Traktens äldsta benämning Möckelsbodar anses tyda på att Närkes bönder så småningom sökte sig hit med sina fäbodar. Därur skulle den äldsta fasta bebyggelsen ha sitt ursprung. Karakteristiskt är att förbindelsen mellan Värmland och östra delen av landet sedan gammalt gick längs Vänern och därefter söder om Karlskogaområdet. Även sedan de mera lättodlade delarna mot 1500-talets slut tagits i bruk av bofast befolkning dröjde det innan vägfarande lockades att passera bygden för ren genomfart. En som vågade sig på det var den flitige dagboksförfattaren Petrus Magni Gyllenius, som den 10 augusti 1648 begav sig på resa från Kristinehamn till Finland. Hur han uppfattat färden framgår av dagboken: "Sedhan drogo vij öffwer Bodheskogen, en långh och fahrligh skogh för stråtröffvande och skogzskrijkare, och wij kommo til Carlskoga om qvellen, thär vij woro i en bondebyy om natten. Den 11, sedhan wij hadhe warit i kyrckian på en almenne och solenne böne-dagh, drogo wij öffwer Näärikess skoghen, ochså en långh och fahrligh skogh, och kommo til Leekhyttan, thär wij woro öffwer natten." Omkring hundra år senare betonar en annan resenär intrycket av ödemark. Det var den unge friherren Johan Christopher von Kiöhler, som i uppfost-ringssyfte företog en resa genom Sverige år Han kom därvid bl a till Karlsdal, där han gästade dåvarande ägaren Carl Daniel Lutman. I hans dagbok kan man läsa: "20 år äro ännu intet förflutna sedan denna ort hwaräst detta Carlsdahl är belägit, war en ifrån alt folck wida aflägsen och ohugelig ödemarck, här i skogen hade som i dessa tider nog otroligt synes, en hoper så godt som wildt folck och aldeles hedningar warit wistandes, hwilka kallas här i landet trillfinnar... Grunden till en dylik denna ortens beskaffenhet, har förnem-ligast warit att Nerikesboerne som landet öster om Swartälfwen bebo, såsom de der både tillräckelig och mera frucktbar marek äga, intet denna orten i ringaste måtto effterfrågat och wärmlänningarne, som äro wäster om älfwen, ansedt desse skogar med så stor afsky att de icke det ringaste i dem sig willat företaga för röfware skull, som de hållit detta wilda folket före att wara. Och sålunda har det tid effter annan kommit att förblifwa, så att wid herr commissariens hitkomst på 4 å 5 mil eij syntes i skogarna någon liknelse till wäg eller människjoåtgierd." Ännu år 1796 kände sig den berömde reserapportören Jonas Carl Linner-hielm betryckt under färden från Kristinehamn genom den täta och mörka barrskogen men sken upp, när han fick se lövträd och öppen bygd kring Möckeln: "Vägen var ganska elak, backig och stenig... Nästan hela tiden gick vägen genom skogar, och blott någon enda gång röjdes ensamma bonings- 10

11 Smältsmeden i sin skjorta var karakteristisk för de gamla bruken under lancashiresmidets tid. Efter en kolteckning av signaturen KEO karlskogasonen Karl Emil Ohlsson, Tavlan skänkt av hans föräldrar till Folkets hus i Karlskoga vid invigningen

12 Kraften i vattnet på väg mot Möckeln bildade en av förutsättningarna för bergshanteringen i bygden. Karåsforsen före utbyggnaden. ställen, tills man vid Högåsen finner en täckt belägen Gästgifvaregård. Man börjar där redan skönja att man kommer i en lyckligare trakt, som Naturen gynnat med fruktbarhet och fägring. Den ligger väl i skogens lugn, men omgifven af åkrar och ängar, prydde af Löfträd." Slutligen må anföras ett citat, som helt gick i dur. När Erik Gustav Geijer 1837 som Pehr Lagerhjelms gäst tillbragte några sommarveckor på Bofors betygade han i ett brev: "Stället ovanligt vackert, med omväxling av skog och bördig mark, höjder och dalar, älv och sjö, järnbruk och lantbruk tillsammans, härlig lövskog, och tallar och granar som master, det välvilligaste, gästfriaste värdfolk, gamla vänner från ungdomen, stillhet, vackra promenader, fiske då man behagar, på det hela vackert, med svalka och värme, regn och sol, omväxlande väder." Man kan påstå, att just kombinationen av det som skrämde och det som tjusade bildade förutsättningen för en utveckling inom bygden. Liksom i Bergslagen över huvud taget var de stora skogsvidderna nödvändiga för att mata milorna, vilkas kol var tidens enda bränsle och reduceringsmedel i hyttor och härdar. Skogstillgången var i själva verket den faktor, som 12

13 Skogen utnyttjades i äldre tid främst för kolning. Riklig tillgång var en förutsättning för bergshantering. kom att bestämma mängden järn, som kunde produceras, och blev därför efter hand föremål för statsmaktens skyddande och reglerande ingripande. Vid den tid, då hertig Carl drog genom sitt fögderi kunde fortfarande nya upptäckter göras. Det var vad som skedde, när han uppmanade till bosättning i den skog, som kom att bära hans namn. Men ytterligare en faktor fordrades för att skogen skulle bli ett exploateringsland för bergshanteringen och inte bara en nybyggartrakt för röjande och svedjande finnar. Det var de stora sjösystemen i norr, vars vatten sökte sig mot Möckeln och därvid kunde ge drivkraft åt bläster och hammare. Två större och ett par mindre reservoarer skickade sitt överflöd genom bygden. I första hand de mindre vattendragen var av betydelse i det äldre utvecklingsskedet, då ett relativt litet flöde kunde räcka för en hytta eller hammare. Att utvecklingsmöjligheter kvarstod även när tiden fordrade större industriella anläggningar berodde på samlingen i större älvar. Ullvettern, Frövettern, Alkvettern m fl avrann genom Timsälven och Torrvarpensystemet genom Svartälven till Möckeln. När den samlade vattenmängden därifrån sökte sig vidare kunde den ännu en gång utnyttjas vid Degerfors. Kraften räckte för direktanvändning genom fördelning inom 13

14 stora industriområden för att slutligen få sitt mest rationella utnyttjande i elkraftverk. Att inga större malmtillgångar låg inom socknen hade mindre betydelse. De fanns på rimligt avstånd i den angränsande delen av Värmland och Västmanland. Åtminstone i det äldsta utvecklingsskedet behövde i själva verket malmtrakterna sina skogsresurser för gruvbrytningen. Utvinning av järnet i hyttorna och den vidare bearbetningen vid järnbruken kom därför att äga rum i en mer eller mindre vidsträckt gränsbygd runt malmfyndig-heterna. Lokaliseringsföljden gruva hytta järnbruk är på sina håll mycket tydliga. I Karlskoga kom emellertid både utvinnings- och bearbetningsstadiet att ligga sida vid sida. När bygden vid 1600-talets mitt började betraktas som en egen bergslag fanns redan ett flertal anläggningar av båda slagen. Att hyttor och hammare här fick ligga i omedelbart grannskap kan till en del bero på att de redan var i drift, när lagstiftningen på området blev mera rigorös. Visserligen tillkom redan 1636 en kunglig förordning, som förbjöd byggandet av hamrar inom Bergslagen. Därmed avsågs dock närmast att hindra bergsmännen från att börja bearbeta och smida ut sitt eget tackjärn. Det kunde leda till sämre kvalité på järnet, vilket skulle förhindras. Bergsmännen skulle alltså inskränka sig till att framställa tackjärn. Efter hand blev det hushållningen med skogen, som i första hand bestämde lokaliseringen. Den mera detaljerade regleringen av järnhanteringen skedde sedan drottning Kristina år 1649 hade inrättat Bergskollegium. Därmed började den utveckling, som ledde till anläggandet av ett stort antal hammare i en vid cirkel omkring den egentliga Bergslagen med dess hyttdrift. För Värmlands län har lokaliseringen tydligt åskådliggjorts av Jalmar Furuskog i en avhandling "De värmländska järnbruken". Man finner hur Värmlands egentliga bergslag ett område med endast ett par mils bredd längs gränsen till Västmanland redan under 1500-talet hade ett antal hyttor men endast ett par hamrar. Under åren växte det sedan upp ett stort antal anläggningar av båda slagen inom och i närheten av detta område. Men efter denna period har så gott som all nyetablering av hamrar skett perifert. Den utbredde sig så småningom över så gott som hela landskapet. I Karlskoga bergslag inföll den stora etableringsperioden under den korta tiden av två decennier vid 1600-talets mitt. Från ungefär 1640 till 1660 pågick ett mycket intensivt byggande. Karlskoga hade plötsligt upptäckts. Ett utvecklingstempo, som är jämförbart, finner man först fram mot 1900-talet, när industrialismen kommit över det tröga föret i portgången. Inte mindre än 14 hyttor och 8 stångjärnshammare anlades under 1600-talet. Av hyttorna privilegierades hela 6 stycken på samma dag. En uppräkning må konkretisera bilden. Därvid anges datum för privilegiets utfärdande 14

15 och inom parentes uppgivet byggår. I fråga om det senare kan källorna ge något olika besked. Hyttor: Åsjöhyttan 30/ (inom Bjurtjärn), Nya Älvhyttan 27/ , Granbergsdalshyttan (1642) 6/ , Sibbohyttan (1646) 4/ , Hållsjöhyttan (1655) 15/3 1659, Immetorpshyttan (1655) 12/3 1659, Knappforshyttan (1655) 15/3 1659, Kvarntorpshyttan (1654) 15/3 1659, Kväggeshyttan (1655) 15/ (inom Bjurtjärn), Linnebäckshyttan (1655) 15/3 1659, Lonnhyttan (1655) 15/3 1659, Tväråhyttan 12/ , Strömtorpshyttan (1665) 2/5 1668, Silverhyttan 14/ Stångjärnshammare: Valåsen (1632) 21/5 1647, Björkborn 23/2 1639, Bofors 24/ , Nedre Degerfors 16/ , Övre Degerfors 2/9 1666, Övre Lanfors 29/ , Kortfors (1663) 18/ , Nedre Lanfors 2/ Det samhälle, vari denna verksamhet ägde rum, hade fått sin primära organisation genom att en socken bildats. Tillkomsten brukar räknas från det brev av den l juli 1586, vari hertig Karl förordnade Olof Johannis till kyrkoherde "ther widh Boderne". Hertigen tillmötesgick därmed önskemål från allmogen i Möckels bodar, som tidigare sökt sig till Knista kyrka men funnit vägen vara för lång. Med kyrkoherdeutnämningen var ingenting sagt om det område socknen skulle omfatta. Detta var främst ett skattläggningsärende, varvid jordeböckerna anger avgränsningen. Av dessa framgår, att den nya socknen blev mycket vidsträckt. Uppräknade hemman var belägna i nuvarande Karlskoga, Degerfors och Bjurtjärns församlingar, men dessutom ingick vissa områden, som efter ett par årtionden överfördes till de nybildade socknarna Grythyttan och Kroppa. Befolkningsmässigt rörde det sig om blygsamma tal. Den första fullständiga mantals-längden, som är från 1606, upptar 206 personer mellan 16 och 60 år. Att området skulle räknas till Värmland hade redan före sockenbildningen blivit bestämt i det att "Mykelsboda" 1583 lades under fogden i östersysslet. Någon exakt uppgift om hur namnet Karlskoga uppkommit finns ej. Erik Fernows bekanta berättelse om hur hertig Karl under en färd över Möckeln givit bygden namn får betraktas som en sägen. Vi vet att det nya namnet första gången dyker upp i fogderäkenskaper för år 1589 och sedan någon tid användes jämsides med det gamla för att snart helt dominera. Under de följande århundradena hände naturligtvis mycket. De ursprungliga små anläggningarna utökades, ny åkerjord togs upp, vissa hemman blev storgårdar, andra delades och gav bärgning åt nya familjer, folkmängden steg, kyrkan byggdes till för de större förhållandena, konjunkturerna växlade. Då syftet här endast är att teckna uppkomsten av det moderna Karlskoga förbigås denna stegvisa utveckling under tidigare århundraden. Avsikten har här endast varit att teckna förutsättningarna för en övergång från ödemark till bergslagsbygd. 15

16 Vid 1800-talets mitt Vill man försöka skildra de senaste hundra årens utveckling kan det vara lämpligt att först försöka göra sig en bild av förhållandena vid mitten av förra århundradet. Man får då intrycket, att vardagslivet tedde sig ganska enahanda och förflöt tämligen händelselöst. Dagen var väl fylld av arbete då som nu: Man framställde och förädlade sitt järn, byggde hus, odlade sin jord och skötte avverkningen i skogen. Men få förändringar gjordes i arbetsmetoderna och produkterna var desamma eller likartade år efter år. Kommunikationerna flöt långsamt och samhällsbilden förändrades föga. Den som är skeptisk mot snabba slutsatser kanske ändå säger, att detta är en synvilla beroende på perspektivet, som får alla detaljer att krympa, och på otillräcklig kunskap om det vi inte direkt har inför ögonen. I stort sett kan man ändå fastslå, att utvecklingen gick i långsammare takt i äldre tid. Samtidigt måste man ge skeptikern en smula rätt. Just omkring mitten av 1800-talet togs så många initiativ och kom så många nya faktorer in i bilden, att dagens samhälle i mycket kan sägas vila på den grund, som då lades. Man kan först erinra om några allmänpolitiska drag i 1800-talets svenska historia. Redan vid tillkomsten av 1809 års regeringsform hade märkts en viss opposition mot de orättvisor, som den gamla ståndsindelningen innebar i fråga om representation i riksdagen. Det dröjde emellertid till fram på 1830-talet innan diskussionen tog riktig fart. Företrädarna för de påträngande liberala idéerna höll grytan kokande och under de närmaste decennierna utspann sig en livlig diskussion om hur landets styrelseskick skulle se ut. Reformen genomfördes 1866, då den nya riksdagsordningen kom till. Fortfarande släpptes ej alla medborgare fram till valurnorna, men landet fick den grundval, varpå vår demokrati bygger. Ståndsriksdagarnas tid var slut. I fråga om den lokala självstyrelsen hade man 1862 stadfäst en lika viktig reform. Då tillkom nya förordningar om kommunalstyrelse, som upphävde de gamla socknarnas funktion och drog en gräns mellan borgerlig och kyrklig kommun. För oss så självklara institutioner som kommunal-, stads- och kyrkofullmäktige med motsvarande verkställande organ kunde börja inrättas. En samtidig förordning om landsting gav länsindelningen en ny funktion och satte definitivt punkt för landskapens administrativa betydelse. 16

17 På näringslivets område finner man lika viktiga reformer att anteckna. För Bergslagens vidkommande gäller detta särskilt bruksdriftens och tackjärnsframställningens frigivande år 1846, respektive Som tidigare antytts hade järnhanteringen närmast på grund av behovet att hushålla med skogen blivit omsorgsfullt reglerad. Det hade fordrats särskilt privilegium för att få uppföra en hytta eller hammare och för varje enhet gällde noggranna bestämmelser om de kvantiteter järn, som årligen fick utvinnas eller bearbetas. Det som ursprungligen var avsett som ett skydd hade fram på 1800-talet blivit en belastning. Nya framställningsmetoder hade helt brutit ner det svenska järnets tidigare starka ställning på världsmarknaden. Större enheter med möjlighet att rationalisera och förbilliga produktionen syntes vara enda räddningen. Och ändå hade reformkraven mött stort motstånd. Ägarna av de minst konkurrenskraftiga anläggningarna hade fruktat en liberalisering och deras farhågor besannades. Detta påverkade den mångomtalade bruksdöden i Bergslagen men lade också grunden för kommande storindustri. Det kan nämnas, att ägaren av det då blygsamma bruket Bofors, assessor Pehr Lagerhjelm, under en följd av år hade fört en envis kamp för denna reform. Själv skulle han inte hinna få någon glädje av den, men med tiden blev den hans företag och hela bygden till ovärderlig nytta. Ytterligare en reform från 1846 var av vikt. Den gällde skråväsendets och handelstvångets upphävande. Att driva hantverk och utöva handel hade tidigare i stort sett varit städernas privilegium. Först nu blev det möjligt att även på landsbygden etablera ett differentierat näringsliv. Vissa sockenhantverkare hade väl tolererats och bruken hade möjlighet att försälja vardagliga förnödenheter till sina anställda, men den centrumkaraktär, som kyrkbyn i Karlskoga så småningom fick, kunde börja utvecklas först genom de ändrade lagbestämmelserna. Vill man utöver de nämnda reformerna peka på en samling betydelsefulla initiativ, kan man hänvisa till års riksdag. Då fattades beslut om byggande av stambanor, vars första resultat blev anläggandet av järnvägen Stockholm Göteborg, det stränga tullskyddet bröts, decimalsystemet infördes i fråga om mått och vikt, ett nytt myntsystem med riksdaler och ören kom till och postportot blev likformigt, dvs frimärken infördes. På det andliga området observeras 1842 års förordning om minst en folkskola i varje socken. För den religiösa friheten blev upphävandet år 1858 av konventikelplakatet, som förbjudit enskilda andaktssammankomster, en bekräftelse på en redan påbörjad uppmjukning. Andra frågor fick ännu någon tid vänta på sin lösning och återkom ständigt i den politiska debatten under de följande decennierna. Det gällde framför allt grundskatterna och indelningsverket, varvid det främst blev bönderna, som svarade för oppositionen. 17

18 Så åter till Karlskoga vid den tid, då ovannämnda reformer genomfördes. Socknen var med sina tunnland efter Ljusnarsberg och Nora landskommun den tredje av Örebro läns kommuner i fråga om ytvidd och omfattade i stort sett nuvarande Karlskoga och Degerfors, såsom sistnämnda samhälle var avgränsat före kommunsammanläggningen. Beträffande folkmängd hade kommunen emellertid en avgjord ledarställning. År 1868 räknade Karlskoga invånare och följdes i länet närmast av Örebro med medan länets övriga städer endast nådde något över l 000-talet: Asker-sund l 414, Nora l 359 och Lindesberg l 283. Ännu bodde alltså den övervägande delen av svenska folket på landet. Städerna var i allmänhet enligt vårt sätt att se mycket små och någon industri att tala om fanns ej. De var huvudorter för handel, hantverk, utbildning och viss administration, men ingendera var människomagnet av större format. Att Karlskoga toppade länets befolkningsstatistik hörde helt naturligt samman med dess stora ytvidd. Här rymdes många och stora gårdar och varje hemman fordrade många arbetare. Men därtill kom att socknen enligt tidens mått var ett betydande industriområde. Tidigare har nämnts att hyttor och bruk växte upp här mycket snabbt, när bygden väl hade upptäckts, och ännu hade inte bruksdöden satt in på allvar. För att ge ett begrepp om den omfattning och den spridning inom socknen, som järnhanteringen hade, må nedanstående sammanställning lämnas över anläggningar, som var i drift ännu på 1860-talet. Man känner i stort sett igen namnen från 1600-talets mitt. Hyttor: Silverhyttan Hållsjöhyttan Karlsdalshyttan Granbergsdalshyttan Lonnhyttan Linnebäckshyttan Immetorpshyttan Strömtorpshyttan Kvarntorpshyttan Järnbruk: Lanfors Kortfors Björkborn Bofors Valåsen Degerfors övre Degerfors Nedre Även om varje anläggning hade ganska blygsamma dimensioner gav de tillsammans bärgning åt en stor del av bygdens folk. Hyttan gav arbete inte bara vid själva blåsningen, som ofta var begränsad till ett par månader på vårvintern, när de små vattendragen kunde lämna tillräcklig kraft. Dessförinnan hade avverkningen i skogen och den därpå följande kolningen krävt många dagsverken. Transportapparaten var också omfattande. Malm skulle forslas från gruvorna, kalksten hämtas hem, kolen köras fram och det färdiga tackjärnet skulle slutligen föras vidare till nästa behandling vid järnbruken, där smeder med olika specialitéer och deras hjälpare hade arbete året om. Tackjärnsframställningen var en allmogenäring och bergsmännen hade hört 18

19 Granbergsdals hytta, den enda återstående av ett stort antal liknande anläggningar i Karlskogabygden. hemma inom bondeståndet. Genom sitt jordinnehav hade de andelar i någon hytta och var och en levererade sitt järn och sina kol till det gemensamma hyttelaget. Brukspatronen däremot var en ståndsperson, som hade anställda yrkesmän och borde ha tillräckligt kapital för att hålla igång en relativt omfattande rörelse. Med vårt språkbruk skulle han betecknas som en industrichef, även om också han drev lantbruk. Med järnhanteringens frigörelse började emellertid denna sociala organisation att uppmjukas. Redan tidigare hade det funnits en möjlighet för brukspatronen att genom jordköp bli delägare i en hytta, men nu stod det envar fritt att köpa kol och malm där det fanns att få och att starta egen järnframställning. Detta resulterade i bruksägarhyttor vid Degerfors 1864, Bofors 1874, längre fram 1889 vid Valåsen och under en period även vid Knappforsen. Ungefär samtidigt lades flera småhyttor ner. Sålunda inställdes blåsningen i Strömtorpshyttan och Hållsjöhyttan på 1860-talet och på

20 talet följdes exemplet av Linnebäckshyttan, Lonnhyttan, Silverhyttan och Kvarntorpshyttan. Kvar var Immetorpshyttan, Karlsdalshyttan och Gran-bergsdalshyttan, som samtliga fått kapitalstarka intressenter. I en översikt över järnhanteringen i Karlskoga har Rune Forsberg framhållit att utvecklingen bl a får ses som en skogsekonomisk faktor. Att framställa träkol var ännu böndernas förnämsta sätt att tillgodogöra sig skogen. När storhyttorna sörjde för ökad produktion steg kolpriserna och det blev mera lönsamt att sälja träkol än att utnyttja dem för järnframställning i de egna hyttorna. Det kan även ha sitt intresse att kasta en blick på förhållandena vid järnbruken på orten när slutet på brukspatronernas epok nalkades och marken bereddes för kommande stordrift. Liksom bergshanteringens första uppkomst på 1600-talet skedde mycket snabbt, blev nu övergången till det nya markerad genom bolagsbildningar genomförd under mycket kort tid. Byte av ägare till bruken skedde i äldre tid ofta genom arv på så sätt att brukspatronens barn fick var sina lotter i egendomen. Det fanns alltså plötsligt flera ägare, av vilka en skötte driften. Denne kunde efter hand lösa in medarvingarnas andelar och efter ett antal år fanns på nytt en enda ägare. En liten avvikelse från detta mönster blev det dock fråga om, när Bofors bytte ägare. Den under hela sitt liv intensivt verksamme assessorn Pehr Lagerhjelm blev med tiden hårt märkt av sjukdom och föredrog att sälja bruket och vad därtill hörde. Detta var 1853 tre år före hans död sedan han skött och förkovrat sin egendom alltsedan Som köpare uppträdde sönerna Pehr Erland och Gustaf Reinhold samt magen Carl Lindberg. I fortsättningen skedde dock utvecklingen efter det skisserade schemat i det att Pehr Erland Lagerhjelm år 1856 och 1857 inlöste sina meddelägares parter och blev ensam innehavare av Bofors bruk. Detta omfattade då en lancashirehärd, en räckarhärd, en vällugn, två spikhamrar och en vattenslägga, vidare tegelbruk för mur och taksten, tullmjölkvarn, 2/3 i Björkborns såg, 1/20 i Hållsjöhytte masugn och i fråga om jord utöver huvudgården åtskilliga hemman. Assessor Pehr Lagerhjelm hade energiskt arbetat på modernisering och utvidgning. Han hade tillhört pionjärerna vid lancashiresmidets införande, inrättat manufakturverk och strävat efter att få till stånd ett valsverk. Trots detta hade själva järnbruket fortfarande blygsamma dimensioner och en stor del av verksamheten kom på lantbruket och dess binäringar. En snabbare utveckling började emellertid, men ännu under perioden var produktionen ganska medelmåttig. Den allmänna tekniska och ekonomiska utvecklingen hade dock hunnit så långt att det blev möjligt för sonen att inrätta det valsverk, som fadern drömt om. Just valsverksdriften hade stor betydelse för utvecklingen. Därigenom skapades arbetstillfällen av andra mått än tidigare. År 1868 rapporterades anläggningen 20

21 Vattenhjulen vid Bofors minner om den tid, då forsen i Timsälven på mekanisk väg täckte brukets kraftbehov. bestå av stångjärnsbruk, valsverk, stålugn och 5 smideshärdar med en tillverkning av centner stångjärn och 100 centner manufaktur. Grannbruket Björkborn, som under en period varit förenat med Bofors, hade skiftat ägare åtskilliga gånger, men även detta övergick från far till son i och med att lagman Olof Filip Oxehufvud avled år 1857 och ledningen övertogs av Krister Gustaf Oxehufvud. De båda bruken hade tidigare varit ganska jämspelta, men vid denna tid började Bofors dra ifrån. Björkborns utrustning bestod 1868 av en härd, en stång- och en knipphammare samt tre spikhammare tillverkande centner smältstycken och 625 centner manufaktur. Nära Möckelns utlopp låg tvillingbruken Degerfors övre och nedre, som räknade gemensamt ursprung men under två århundraden följt två olika släktgrenar. Det övre bruket hade därvid varit förenat med gården Degernäs, medan ägaren till det nedre haft sin bostad på Strömsnäs. Där residerade Konrad Camitz som ensam ägare från 1815 till sin död år Han blev den siste egentlige brukspatronen på detta bruk, som sedan barnen övertagit sitt arv sköttes av deras förmyndare. Det såldes 1855 och kom därefter i snabb följd att byta ägare i olika etapper, delvis under ganska invecklade 21

22 former. Man möter namn som Ölsboda bruks aktiebolag, Nedre Degerfors bolag och Degerfors aktiebolag. Vid 1860-talets ingång var tillverkningen mera omfattande än vid de förstnämnda bruken. Trots trassliga finanser under decenniet skedde en icke oväsentlig utbyggnad, som bland annat omfattade masugn och socknens första valsverk. Därutöver bestod det 1868 av två stångjärnshärdar, en knipphammare, tre spikhamrar samt kvarn. Vid masugnen utvanns centner tackjärn och den fortsatta bearbetningen gav centner stångjärn och smältstycken. Det övre bruket med Degernäs ägdes av Jeppe Strokirk, som dock var bosatt på Ölsboda, medan sonen Elias Carl Strokirk förvaltade egendomen. Efter faderns död blev han även dess ägare. Degerfors övre bruk drevs i mindre skala än det nedre och stångjärnstillverkningen vid 1860-talets slut inskränkte sig till 2779 centner vartill kom 360 centner smältstycken och 342 centner manufaktur. Under den nu aktuella, för järnhanteringen mycket besvärliga perioden, gjordes här inga större försök att genom investeringar möta svårigheterna. Strokirk undvek därigenom att göra sådana storförluster, som ägarna av grannbruken fick vidkännas, men nödgades dock sälja bruket. Han behöll däremot Degernäs gård. Försäljningen skedde till Degerfors aktiebolag år Därigenom hade gården och bruket kommit på olika händer, men de båda Degerforshamrarna hade åter fått samma ägare och grunden var lagd för en ny utveckling. Övriga järnbruk, som fanns i Karlskoga vid 1800-talets mitt, har numera i denna egenskap fallit ur bilden. Längst dröjde Valåsen kvar. Denna Karlskogas äldsta hammarsmedja hade varit i släkten von Hofstens ägo sedan 1779 och drevs vid den här aktuella tiden av Bengt Johan von Hofsten, som också ägde huvudparten i gård och bruk. Den i förhållande till övriga vattendrag i Möckeln-systemet obetydliga Valan räckte dock till att driva två härdar, tre hamrar och en knipphammare, som år 1868 levererade 7952 centner stångjärn och 65 centner manufaktur. År 1868 såldes egendomen, som därefter 1882 formellt kom under bolagsvälde men i verkligheten ännu ett par årtionden behärskades av en privatperson. Villingsbergs aktiebolag, som ägde Villingsberg, Valåsen, ölsboda och N Saxån, representerades nästan helt av den legendariske jorddrotten Carl Johan Yngström. Under hans regemente upphörde efter hand bruksrörelsen, som ersattes med hyttdrift. På Karlsdal residerade den driftige Carl Lindberg, sedan han 1840 efterträtt sin fader. Hans bruksrörelse var förlagd till Kortfors vid Svartälven, men redan i början av 1860-talet lades denna verksamhet ner och intresset koncentrerades till hyttan, som byggdes om och moderniserades för att därefter vara i bruk till fram på 1930-talet. I en utkant av Karlskoga, just på gränsen till Bjurtjärn, låg ytterligare ett järnbruk. Det var Lanfors, som lydde under Alkvettern med en övre och en nedre hammare belägna på sådant sätt, där Kedjan i en del av sitt lopp 22

23 Lancashiresmedjan vid Bofors fanns kvar långt efter det att mera industrimässiga metoder kommit till användning och utgjorde därvid en förbindelselänk mellan gammalt och nytt. bildar sockengräns, att det övre bruket var beläget i Bjurtjärn och det nedre i Karlskoga. Läget var emellertid olämpligt både i fråga om vattentillgång och kommunikationer. Därför lades smidet definitivt ner 1862 trots att 1850-talet visat dess ojämförligt högsta årsproduktion. De olika bruken gav i sitt äldre skede i regel inte upphov till nämnvärd bebyggelsekoncentration. Om man står exempelvis vid den lilla fors, där Lanfors hammare arbetat, befinner man sig inne i skogen, dit endast ett fåtal av dagens karlskogabor torde ha hittat vägen. Det ligger då nära till hands att fråga sig: Var bodde de smeder och hjälpare av olika slag, inalles ett 20-tal, som här hade sin bärgning? I närheten ligger ett par torp, men därutöver ser man inga spår av bostäder i bruksplatsens omedelbara närhet. Går man till kartor från den aktuella tiden, finner man emellertid här och var på några kilometers avstånd beteckningar för jordtorp. Gärna låg de i gränsen mellan skog och åker eller vid små åkerlyckor i skogen. Ännu härskade 23

24 naturahushållningen och även den som hade sin huvudsakliga sysselsättning vid bruket behövde en liten jordlott för potatis och hö till kon. Bergsmännen var ju bönder och även bruksägarna livnärde sig i stor utsträckning på lantbruk. Vid sidan om bergshanteringen hade sålunda jordbruk och boskapsskötsel sin avgjorda betydelse för försörjningen. För att åskådliggöra i hur hög grad jordinnehav hörde samman med bostaden kan man hänvisa till taxeringsbeloppen. För exempelvis 1868 uppgick taxeringsvärdet för jordbruksfastighet i Karlskoga till riksdaler medan det för annan fastighet stannade vid riksdaler. Man får alltså ingen allsidig bild av livet i socknen utan att också betrakta dess lantbruk, särskilt som man även på detta område upplevde ett brytningsskede. I Örebro län hade ett hushållningssällskap bildats redan 1803 och detta försökte på olika sätt införa förbättrade brukningsmetoder. De dåtida böndernas konservatism och motstånd mot nya metoder har ofta omvittnats, men vissa moderniseringar började dock allt mer slå igenom kring seklets mitt. Mera lättillgängligt källmaterial är i allmänhet ej tillräckligt detaljerat för att göra det möjligt att följa utvecklingen inom en särskild socken. Av landshövdingens femårsberättelser framgår dock ofta, att man i Bergslagen var snabbare att ta upp nyheter än på slättbygden och man torde kunna räkna med att detta även gällde för Karlskoga. I redogörelsen för perioden heter det t ex: "Ett ordnat växelbruk börjar allt mer vinna insteg jemväl hos de mindre jordbrukarne: dock sköter ännu en och annan sin jord som far och farfar före honom i 2:ne årgånger, den ena i sade, den andra i trade. I bergslagen har nästan öfverallt blifvit infördt cirkulationsbruk i 8 skiften sålunda, att, sedan jorden ett år legat i trade, besås den med råg och bär gräs i 3 a 4 år, upplöjes därefter och besås i 2 år med hafra, sedan trädet föregått, enahanda växtföljd återkommer." En förklaring till bergslagens snabbare anpassning kan kanske sökas i ett uttalande i en annan landshövdingerapport, där det om allmogens bildning heter att "i Bergslagen de bergsmän, hvilkas förmögenhet medgifver vidsträcktare affärer och mera tillfälle till odling af deras själsförmögenheter, också mera synbart höjer sig öfver massan". Även om man lätt nog kan finna vittnesmål om konservatism även bland bergsmännen torde likväl deras affärsverksamhet ha gett en viss vana vid ekonomisk anpassning. Vad som i detta fall drev på var främst behovet av foder åt dragarna. Medan kreatursskötseln närmast var en husbehovsnäring, behövdes dragarna för bergshanteringens mångahanda körslor. Foderfrågan var därigenom ständigt aktuell och tvingade fram ett inskränkande av trädesjorden till förmån för vallväxter och fodersäd. Här liksom i övriga Bergslagen torde brödsädesodlingen ej ha varit tillräcklig för ortens behov. Det kan ha sitt intresse att 24

25 Under 1800-talets senare del utförde konstnären Herman Södersten vid sommarbesök i hembygden några målningar, som realistiskt återger dåtida bebyggelse. enligt en uppgift från 1868 sätta utsädesåtgången av vete och råg, som var 112 och 109 tunnor, mot havren, som uppgick till hela 4267 tunnor. Ser man till antalet var dock kon det vanligaste husdjuret. Siffran namnes vid ovan angivna tid, då det fanns 721 hästar och 226 oxar, vilket betyder ungefär ett dragdjur på 3 kor. Svinens antal var 626. Siffrorna antyder att lantbruket ännu i huvudsak var mera inriktat på självhushåll än på produkter för försäljning. Ett undantag utgjorde i det fallet de större gårdarna. I anslutning till de senare finner man ibland kvarn, såg, tegelbruk och efter hand även mejeri. Totalbilden av Karlskoga vid 1860-talets slut blir en utpräglad bondebygd med bergshantering i form av hyttdrift som viktigt komplement och främsta källa, när det gällde kontanta inkomster. Till bilden hör också ett antal järnbruk, som höll på att utvidga sin produktion men ännu inte nått så långt att de gett upphov till befolkningskoncentration. Någon centrumbildning att tala om fanns ännu ej. Den s k kyrkbyn bestod av ett antal glest liggande bondgårdar och ett fåtal andra stugor. Kyrkan, sockenstugan, prästgården och en skola var de enda byggnader, som betjänade det sociala livet. Viss service för dagens behov hade man dock börjat få: Veterinär 25

26 från 1851, läkare 1852, sparbank 1854, postexpedition 1855 och apotek Kommunikationerna med yttervärlden hade tagit ett steg framåt genom tillkomsten av Nordvästra stambanan. Den del, som passerade socken om än i en av dess utkanter hade öppnats för trafik år Nuvarande Strömtorp hette som järnvägsstation länge Karlskoga. För bruksdriften blev järnvägen av största betydelse. Dessförinnan hade vattenvägarna varit de bekvämaste transportlederna och under en period hade stora belopp lagts ner på deras utbyggnad. För Karlskogas vidkommande observeras särskilt tillkomsten av Knappfors sluss, som efter många motigheter togs i bruk 1851 och innebar en omlastning mindre på järnets väg till Vänern. Den resande var emellertid fortfarande i stor utsträckning hänvisad till skjutsstationer och gästgivaregårdar. Inom socknen hade man sådana i Degerfors, Högåsen, Brickegården, Källmo och Kedjeåsen. Barnens undervisning, som väl här som på andra håll från början skötts genom samling i hemmen under ledning av någon lämplig men helst arbets-oförmögen person, började drivas i organiserade former redan Det var kyrkoherden Torbjörn Morén, som lade grunden till en folkskola innan lagstiftning om sådan fanns. Under stort motstånd kunde han efter några år också genomdriva att ett skolhus uppfördes i kyrkbyn. Men utvecklingen gick långsamt. Ännu vid 1860-talets slut fanns endast det nämnda skolhuset. Det låg i närheten av nuvarande nämndhuset men bör ej förväxlas med den skola, som senare uppfördes där Folkets hus är beläget. Vid denna tid användes det för en s k högre folkskola, medan all annan undervisning sköttes av fem lärare i ambulerande skolor. Några handlande och hantverkare hade etablerat sig i bygden. Kalender för Örebro län av år 1869, varur även en del av ovan lämnat siffermaterial hämtats, nämner nio handlande, varav tre i Bregården, två i Degerfors och en inom vart och ett av hemmanen Brickegården, Esphöjden, Gälleråsen och Källmo. Av hantverkare nämns byggmästare, färgare, garvare, kakelugnsmakare, sadelmakare, urmakare och snickare. Dessutom fanns ett antal skräddare och skomakare. Några av dem drev sin verksamhet inom Bregården eller angränsande hemman, men någon utpräglad tendens till centralisering av sådana näringsgrenar var det inte fråga om. Försöker man med utgångspunkt från ovanstående skiss göra sig en bild av bygden och därefter ser ut över dagens Karlskoga, möter man en verklig kontrast. Förändringen har skett under den korta perioden av omkring hundra år. Nu levande personer kan ha haft fäder eller mödrar, som har levat i det samhälle, som bildar utgångspunkt för den utveckling, som denna bok vill skildra. Snarlika förhållanden kan påvisas på många håll, där industrialismen valt att placera sina anläggningar, men under vissa skeden har tillväxten i Karlskoga varit rekordartat snabb jämfört med landet i övrigt. 26

27 Ett omställningsskede Järnvägsbyggnadsepoken Den 23 januari 1871 hölls i Karlskoga en extra kommunalstämma, som fick stor betydelse för bygdens näringsliv och därmed för hela samhällets utveckling. Den utgjorde ett utspel i en pågående konflikt mellan två grupper av bruks- och hyttägare. Det gällde sträckningen av en järnväg genom socknen, där två olika alternativ efter många diskuterade förslag till slut hade utkristalliserats. Stämman hade att ta ställning till en begäran om aktieteckning för kommunen i Nora Karlskoga järnvägsaktiebolag. Skulle bygdens och över huvud taget landets järnhantering ha en framtid på exportmarknaden krävdes att transporterna ordnades på ett rationellt sätt. Landet var inne i den stora järnvägsbyggnadsepoken. Utöver stambanorna var många privata projekt i gång. Under tidigare skeden hade främst de inre vattenvägarna stått i centrum för intresset. De hade hittills erbjudit det bästa alternativet till transporter på tillfälliga vintervägar genom skog och över myrar, älvar och sjöar. Men även vattenvägarna var tidskrävande. Den omständliga proceduren kan åskådliggöras genom hänvisning till karlskogabrukens transportled för sina produkter. Den gick uppför Timsälven till Lönnen. Där stängde Knappforsen segelleden och omlastning skedde för en kort landtransport. Efter ny omlastning gick leden över Alkvettern, Frövettern och Bergsjön till Sjöändan, där byte på nytt skedde för landtransport till Kristinehamn. Det var för att slippa två omlastningar som Knappfors sluss hade byggts. Faktoriet vid Björkborn hade tillkommit som led i detta transportsystem. De första järnvägsplanerna i Bergslagen tog också sikte på förbindelser mellan olika sjösystem. Det fordrades en ganska lång mognadsprocedur innan järnvägen kom att betraktas som en självständig kommunikationsform. Dessa förhållanden hade under de närmast föregående decennierna bildat grundval för olika projekt. Trots att Nordvästra stambanan redan fanns räknade järnhanteringens företrädare i Karlskoga i sina tidigare planer ej med att etablera direkt kontakt med denna utan nöjde sig med att nå fram till Möckeln och sjöfarten där. Som gemensamt mål stod dock att förbinda gruvor, hyttor och bruk med varandra och slutligen med utskeppningshamn vid Vänern. 27

28 Redan 1863 hade inbjudan utgått till aktieteckning i ett järnvägsbolag Nora Karlskoga. I kalkylen räknade man med att 2/3 av kostnaderna skulle täckas genom ett statligt lån. Men inga sådana pengar kom och därför kunde heller inte bygget ske. Under väntetiden fortsatte dock diskussioner om järnvägens sträckning med flera olika förslag. Dessa ledde till de två alternativen. Det ena siktade mot att betjäna Snöbergshyttan, Villingsberg, Immetorp och Valåsen medan det andra avsåg att passera Karlsdal, Kortfors, Granbergsdal och Bofors. Trevare om samarbete utgick från båda sidor men ledde inte till samförstånd. Företrädarna för det förstnämnda förslaget realiserat som Vikern Möckelns järnväg var tidigast framme med konkreta planer. Då man inte kunde räkna med statlig medverkan gick kalkylen ut på att bygga en billig smalspårig järnväg. Konstituerande bolagsstämma hade utlysts till den 26 januari Detta var anledning till att företrädarna för det andra förslaget -- Nora Karlskoga järnväg i hast åstadkommit en framställning om kommunalt engagemang och utverkat en kommunalstämma före motståndarnas bolagsstämma. Huvudagerande var brukspatronerna Carl Lindberg på Karlsdal och Pehr Lagerhjelm på Bofors. Tanken torde ha varit att kommunal satsning skulle innebära ett trumfkort, som skulle förmå andra parten att avstå från sitt projekt och i stället gå med på någon form av samarbete. Kommunalstämman beslöt efter röstning att teckna aktier för riksdaler, men något samarbete mellan järnvägsföretagen blev likväl inte av. Tvärtom fortsatte stridigheterna. Den främste motståndaren C J Yngström på Valåsen, överklagade beslutet och det kom också överklaganden från ett stort antal bergsmän i bygden. De senare använde som argument att de skulle gå miste om största delen av de körslor, som de tidigare haft inkomst av. Ingetdera överklagandet bifölls och beslutet konfirmerades med någon liten ändring vid en senare stämma. Resultatet blev ett intensivt järnvägsbyggande, som inte saknade dramatiska inslag. De två linjerna blev färdiga genom Karlskoga ungefär samtidigt - i december I båda fallen utsträcktes banlängden över de ursprungliga planerna. Kommunen satte som villkor för deltagande att järnvägen förlängdes till Nordvästra stambanan, där järnvägsstationen Strömtorp då kallad Karlskoga blev knutpunkt. På eget initiativ byggde bolaget vidare i andra riktningen förbi gruvområdet fram till Nora. Däremot blev ett planerat stickspår till Björkborn ej framdraget i detta skede. I stället grävdes den kanal, som sträcker sig från bruket till Bofors station. Vikern Möckelns järnväg svarade med att fortsätta förbi Valåsen fram till Degerfors på östra sidan om Möckeln. Förbindelse med stambanan var alltså nådd, men Nora Karlskoga järnväg nöjde sig inte med det. Linjen drogs vidare till Otterbäcken. Därigenom 28

29 Vikern Möckelns järnväg byggdes smalspårig för att minska kostnaderna. Dess rullande materiel fick dimensioner därefter. Vagnen vittnar om att betydelsen för personbefordran var mycket liten. ville man vinna direktförbindelse med Vänern, anslutning för Gullspång, som hunnit bli förenat med Bofors, och en hamn med egen kaj. Hela sträckan var färdig i juli Även Nora Karlskoga järnväg började byggas utan statens medverkan. Det förutsattes hela tiden att den skulle få samma spårvidd som stambanorna. Kostnaderna trodde man sig om att kunna klara av. Det nya som hade hänt var att bankväsendet genomgått stark utveckling och kunde erbjuda lån i helt annan omfattning än något årtionde tidigare. Likväl blev kostnaderna bekymmersamma för båda järnvägsföretagen. Till det förhållandet att banorna utsträckts kom att byggnadskostnaderna väsentligt översteg de ursprungliga alltför optimistiska beräkningarna. För de två ivrigaste tillskyndarna av Nora Karlskoga järnväg Carl Lindberg och Pehr Lagerhjelm betydde detta att de överansträngde sina ekonomiska resurser och fick överlåta sina bruk. Om pionjärerna inte kunde göra några personliga förtjänster på sina satsningar hade dock bygden tillförts väsentliga värden genom två nya järnvägar. Egentligen var det dock en för mycket. Avståndet mellan de båda banorna 29

30 Bofors station blev en av de viktigaste anhalterna längs Nora Karlskoga järnväg. var i stort sett bara några kilometer. Sträckningarna hade formen av en utdragen åtta med inbördes korsning i Vikersvik, ovaler på var sin sida om sjöarna Vikern och Möckeln samt ändpunkter i Striberg och Degerfors/ Strömtorp. Resultatet blev inbördes konkurrens och pressning av fraktpriserna. Banbyggena har också ofta framhållits som ett av de mest typiska utslagen av rivalitet och bristande planering i den tidens hektiska järnvägsbyggande. Det svagaste fraktunderlaget och därmed de sämsta förutsättningarna för framgång hade Vikern Möckelns järnväg. Intressenterna började efter hand överlåta sina aktier till konkurrenten. År 1887 hade samtliga aktier övergått till denne, även om bolaget formellt existerade ännu ett antal år. En mängd olika transaktioner följde under årens lopp. Utökning skedde med nya bandelar, smalspår byggdes om till annan spårvidd, bandelar lades ner, rullande material byggdes ut osv. Här må i korthet inflikas några noteringar om den fortsatta utvecklingen. Till denna hör att ytterligare en järnväg under en period trafikerade bygden. Det var Svartelfs Jernvägsaktie-bolag. som bildades 1884 och år 1888 kunde ta i bruk en järnväg från Kortfors till Grythyttehed. Trafiken drevs av Nora Karlskoga järnväg fram till År 1920 övertogs den av staten för skuld och lades ner

31 Kortfors station var knutpunkt mellan Nora Karlskoga och Svartelfs järnvägar. Den fick en förhållandevis omfattande bangård. Den gamla banvallen gjordes därvid till landsväg. Den smalspåriga järnvägen Vikern Möckeln var då sedan länge utraderad. Det skedde Valåsen, som var den enda mera betydande anläggningen vid banan, fick ett spår från Bofors. Att Nora Karlskoga järnväg till slut blev ensam herre på täppan betydde inte att bekymmerna var slut för dess ledning och delägare. Prispress på grund av konkurrensen och vikande konjunkturer för järnhanteringen gjorde att bolaget efter bara ett par år hade börjat gå med förlust. Skuldbördan ökade sålunda. Förvärvet av nya bandelar krävde också nya lån. Egentligen hade redan starten skett med alltför stor disproportion mellan eget kapital och lån. Detta var över huvud taget ett karakteristiskt drag för hela utbyggnaden av näringslivet, när industrialismen från 1870-talet sköt fart. Tidigare små industriföretag hade inte kunnat eller förstått att fondera för den utbyggnadstakt, som följde. Beträffande helt nya företag såsom järnvägarna fick det egna kapitalet hämtas från berörda industrier, som egentligen själva behövde sina blygsamma besparingar. Vid sekelskiftet hade järnvägens skuldbörda blivit sådan, att verkligt besk medicin ville till för ett tillfrisknande. Den bestod som viktigaste åtgärd i att aktiernas värde nedskrevs från kronor till kronor. En 31

32 rekonstruktion skedde genom att Nora Karlskoga och Bredsjö Deger-fors dvs Vikern Möckeln i utökad form likviderades som bolag och 1905 efterträddes av Nora Bergslags Järnvägsaktiebolag. Problemen var därmed inte slut, men förnyat förtroende hade vunnits inom bankvärlden och hjulen kunde rulla vidare. Utefter Nora Karlskoga järnväg hade socknen fått stationer i Kortfors, Granbergsdal, Bofors och Strömtorp, medan vid senare tiders Karlskoga järnvägsstation till en början endast fanns en hållplats kallad Bregårdstorp. Industrialiseringens genombrott Betydelsen av järnvägen genom bygden framstår tydligt av att fraktkostnaderna med en gång kunde sänkas %. Även rent praktiskt hade det gamla sättet att transportera varor satt definitivt stopp för en utveckling av det format, som inträdde. Ett par siffror för tillverkningen vid Bofors ger en åskådlig bild. Under perioden framställdes centner stångjärn, 2058 ctr stål och 53 ctr spik. Från 1884 rapporteras: ctr tackjärn, ctr stång- och finjärn och ctr plåt, gjutgods och manufakturjärn. Då en centner motsvarade ungefär 42,5 kg, betyder det att tillverkningen av t ex stångjärn och motsvarande stigit från 153 ton till bortåt ton per år. Antalet anställda hade samtidigt ökat från några tiotal till omkring 500 man. Det är utvecklingen under 25 år i ett nötskal. Industrialismen hade gjort sitt inträde. När man ser på tidens ekonomiska historia frapperas man av de tvära kasten mellan dalar och toppar. I början av 1870-talet steg t ex tackjärnspriserna från 1:50 till 6 å 7 kronor per centner. Åren brukar betecknas som en mycket utpräglad högkonjunktur, som förbindes med fransk tyska kriget. När detta slutade följde mycket snabbt en nedgång, som inte hämtades upp förr än mot århundradets slut. Och ändå skedde under dessa årtionden en storartad utbyggnad av det svenska näringslivet. Detta åskådliggör, att begreppet konjunktur ej är så enkelt som det vid första påseende kan förefalla. Bl a kan man notera, att växlingarna inte märktes för gemene man i lika hög grad som fallet skulle ha varit i dag vid lika stora omslag. Detta får sättas i samband med att naturahushållning ännu dominerade starkt, varför penningen ej var helt utslagsgivande för det dagliga livet. Dessutom berördes skilda näringsgrenar olika. Träindustrin började t ex blomstra och fann en exportmarknad, som tillförde landet en stor del av det kapital, som behövdes för investeringar i t ex verkstadsindustrin. AB BOFORS-GULLSPÅNG Man kan förvånas över den optimism och företagsamhet, som utmärkte industrifolket trots alla bakslag och svårigheter. Brukspatronen på Bofors 32

33 Assessor Pehr Lagerhjelm, ägare av Bofors bruk under 1800-talets första hälft Pehr Erland Lagerhjelm, den siste brukspatronen och förste disponenten vid Bofors Pehr Erland Lagerhjelm var en typisk representant för denna kategori, som svarade på motgångar genom nya satsningar. Nyss har nämnts hans engagemang i järnvägsfrågan liksom hans modernisering av företaget genom att i ett tidigt skede anlägga valsverk. Utöver vikten av modernisering och rationalisering insåg han stordriftens betydelse. Till sådan räckte inte hans egna tillgångar. Metoden var bolagsbildning. Som brukens finansiärer uppträdde sedan gammalt olika handelshus, som köpte upp produkterna men också lämnade lån och förskott, när så behövdes. Bofors hade haft intim kontakt med firman Kjellberg & Söner i Göteborg. Med denna, främst genom delägaren Carl Ossian Kjellberg, tog Pehr Lagerhjelm kontakt under 1872 för diskussion om bolagsbildning. Ytterligare en huvudintressent fanns med, brukspatronen C F Geijerstam, som ägde Gull-spång. Samtidigt var Björkborns ägare, översten Krister Gustaf Oxehufvud, intresserad av att överlåta sitt bruk. Det rådde goda konjunkturer och pågående järnvägsbyggen borde ge förutsättningar för gynnsam utveckling. Planerna kunde därför fullföljas utan svårigheter. Den 24 januari

34 konstituerades Aktiebolaget Bofors Gullspång, som alltså övertog Bofors. Gullspång och Björkborn men dessutom Skagersholm och åtskilliga jordegendomar, gruv- och hyttandelar. Pehr Lagerhjelm blev bolagets förste disponent och hade därmed också varit den siste brukspatronen på Bofors. Tidigare har nämnts att tackjärnstillverkningen, som varit ett bergsmännens privilegium, frigavs år Det blev därigenom möjligt även för bruksägarna att uppföra hyttor. Den första mera betydande nyanläggningen vid Bofors efter bolagsbildningen blev byggandet av en masugn. Utom den fördel, som själva lokaliseringen innebar, avsågs att nå en produktionskapacitet av helt annat omfång än vad de små bergsmanshyttorna kunde erbjuda. Den nya masugnen påbörjades 1873 och togs i bruk den 27 juni Vattenkraft erhölls genom att en kanal byggdes från Timsälven. Det låg nära till hands att kombinera denna verksamhet med ett gjuteri. Bokslutet för år 1873 visade en vinst, som medgav en första utdelning av 5 % på aktierna, men sedan skulle det dröja ett par årtionden innan dessa nästa gång gav återbäring. Då hade dock ägareförhållandena ändrats. Trots starkt sjunkande priser och allmänt trög marknad föll förlusterna mindre på Bofors och Björkborn än på de perifert belägna jord- och skogsegendomar m m, som kommit att inrymmas i det vittomfattande bolaget. Det var alltså naturligt att trots allt i första hand satsa på järnet. Här bar Pehr Lagerhjelm på en idé. Genom experiment av fransmannen Pierre Martin hade en ny metod utarbetats för framställning i flamugn av smidbart järn i flytande form. Detta var något helt nytt och som sådant i allmänhet mött med skepsis. Metoden borde emellertid sänka bränslekostnaderna och medge återanvändning av skrot och annat avfall. Dessutom uppgavs att den lämnade en homogen och hållbar produkt. Martinmetoden hade redan 1869 börjat praktiseras vid Munkfors bruk. Därifrån hade Carl Danielsson kommit till Bofors som driftsingenjör. Han trodde på metoden för framställning av mjukt järn men ej för stål. Men en rapport nådde Bofors om att Terrenoire i Frankrike lyckats med något så revolutionerande som framställning av stålgjutgods. Det beslöts, att Danielsson skulle göra en studieresa dit. Han möttes väl inte med full öppenhet inför de nya experimenten men såg dock tillräckligt för att ana nya möjligheter. För Bofors del innebar studierna att en martinugn började uppföras år 1877 och färdigställdes påföljande år. Därmed hade Danielsson möjlighet att börja arbeta med att få fram olika stålprover. Den nya fasen i bolagets produktion inleddes i snabbt tempo. Redan under första året alltså 1878 kom man fram till prov på ett tätt gjutstål av god kvalité. Ryktet om framgången nådde militärmyndigheterna och marinförvaltningen lät höra av sig med förfrågan om stålprov för kanonframställning. Som en 34

35 När bruken började att också anlägga hyttor blev det fråga om helt andra dimensioner än tidigare. Bilden visar hyttorna vid Bofors. märkesdag kunde Pehr Lagerhjelm och Carl Danielsson notera den 16 augusti 1879, då man hade fått fram ett kanongöt av erforderlig dimension och kvalité. Hittills hade Finspång varit den etablerade svenska kanonindustrin, som framställt pjäser av vanligt gjutgjods. Dess utrustning kom nu till användning för att borra och svarva en kanon av Bofors nya stålgöt. Den befanns tåla avsevärt större påfrestningar än de pjäser, som framställts på traditionellt sätt av tackjärnsgjutgods. Från prov till leverans blev dock steget långt. Bofors trumfkort var en tillverkningslicens från Terrenoire kompletterad med egna metallurgiska ron. Den följande utvecklingen har utförligt skildrats i en företagshistorik, som utgör en mycket spännande läsning. Här kan endast några huvuddrag i kampen refereras. Dessa utgöres av konkurrensen med en redan etablerad vapenindustri, skepsis bland militär sakkunskap mot ett nytt tillverkningssätt, tekniska problem, senare konkurrens med de utländska jättarna inom vapenindustrin och slutligen under hela utvecklingsperioden ekonomiska bekymmer på grund av utbyggnadsbehov och lågkonjunktur. 35

36 Den nya epoken inleddes med ledarskifte. De gångna årens satsningar och inte minst järnvägsbygget hade gjort den ekonomiska situationen ohållbar för Pehr Lagerhjelm, som 1878 begärde avsked från disponentbefattningen. Såsom konsult kvarstod han fram till 1880, då han blev disponent vid Kramfors sågverk. Från 1812 hade utvecklingen vid Bofors letts av far och son, båda synnerligen dugande och framsynta män. Av dessa hade den äldre, assessor Pehr Lagerhjelm, kämpat för befrielse från de restriktioner, som hämmade järnbrukens tillväxt men också strävat mot teknisk förnyelse. Sonen Pehr Erland Lagerhjelm blev den som fick tillämpa den nyvunna friheten och därvid nådde storartade resultat men till priset av personligt nederlag. Som disponent efterträddes han av Carl af Geijerstam, som hade varit en av deltagarna i bolagsbildningen. Den första provkanonen ledde till beställning av sammanlagt 13 pjäser av varierande dimensioner och typer, varvid Bofors under åren levererade göt, som sedan bearbetades vid Finspång. Detta medförde intimt samarbete med artilleriets konstruktionsavdelning, som vid denna tid svarade för ritningar och konstruktionsanvisningar. Belåtenhet rådde med Bofors insatser medan kritik förekom mot Finspång, som dröjde med leveranser och över huvud taget var svagt utrustat. Dess ägare, brukspatron Carl Ekman, hade fått problem. Bofors uppdykande på marknaden lät ana en framtida konkurrent, men å andra sidan var tidsläget inte sådant att utbyggnad och upprustning tedde sig rimlig för en försiktig affärsman. Någon form av agerande måste dock till. Under 1883 skulle en större upphandling av artillerimateriel ske. Samtidigt hade Krupp blivit allt mer aktuell på marknaden. Efter fransk tyska kriget hade där utvecklats stor aktivitet bl a med egen konstruktionsavdelning och privat skjutfält. Firmans smidda kanoner hade imponerat på militärer runt om i Europa. I varje fall tycktes de gamla tackjärnskanonerna i stort sett vara ute ur bilden. Carl Ekman planerade att bygga ut verkstaden men meddelade att han i så fall måste ha garanti för att bli tilldelad hela den aktuella leveransen. Det gick även rykten om att han tänkte börja egen ståltillverkning. I Bofors insåg man, att om planerna förverkligades skulle det betyda ensamrätt för Finspång under avsevärd tid framåt. Motdraget blev en egen kanonverkstad. Det var utan tvekan ett vågstycke ur ekonomisk synpunkt. Disponent Carl af Geijerstam var tveksam men Carl Danielsson, som var den drivande kraften, fick stöd av C O Kjellberg och den 28 december 1882 underrättades försvarsmyndigheterna om att Bofors ämnade bygga en kanonverkstad. Samtidigt avgick Geijerstam och Danielsson blev ny disponent. Han fick vid sin sida som ekonomisk expert Jonas C.son Kjellberg, en ung representant för det stödjande handelshuset. Även för militärmyndigheterna blev det ett problem att man plötsligt fått två svenska aspiranter på leveranserna, båda med helt olika förutsättningar. 36

37 Kanonverkstaden blev en efter tidens förhållanden stor byggnad med dyrbar utrustning. S k sinnersten från hyttorna blev ett vanligt byggnadsmaterial för fabriker, magasin, husgrunder m m. Finspång hade verkstad men kunde ej erbjuda fullgott material. Detta fanns hos Bofors, men där fanns ännu ingen verkstad. Diskussionerna ledde till att generalfälttygmästaren i juni 1883 tog ställning för Finspång. Danielsson lät omedelbart höra av sig hos regeringen och en månad senare beslöt denna ett uppskov på nio månader för att ge bruken tillfälle att vidta sina åtgärder. Verkstadsbygget började på hösten 1883 och från en statlig inspektion i april 1884 får man veta, att ena verkstadsflygeln är uppförd och att en stor del av de beställda maskinerna har levererats. Samtidigt pågick anställning av verkstadspersonal. Detta var i och för sig ett problem, eftersom bolaget tidigare inte hade haft någon motsvarande verksamhet och nu behövde yrkeskunniga arbetare samt specialutbildad ledning. Det senare löstes genom att kapten A F Centerwall engagerades som konsult och från maj 1884 trädde ingenjör Arent Silfversparre i bolagets tjänst. Denne hade erfarenhet från vapenindustri i England och kom att få synnerligen stor betydelse för utvecklingen under ett antal år. Den leverans på 44 kanoner, som utgjort lockbetet för utbyggnad både vid Bofors och Finspång, gick dem förbi och beställdes hos Krupp, men 37

38 båda fick lämna offert på 10 stycken 8 cm kanoner för flottan. Den 20 november 1883 fick Bofors denna beställning, som alltså var dess första, och därmed väckte stora förhoppningar. Man kan säga att hela Karlskoga med spänning väntade på utgången. Den 25 februari 1884 meddelade Karlskoga Tidning: "I dag provskjutes den första kanon, som tillverkats vid Bofors" och den 24 mars meddelades att den skickats till Karlskrona. Priset var dock pressat och de lärpengar man fick betala för förstlingsarbetena gjorde nettot obetydligt. Men isen var bruten och 1884 kom en ny beställning på 8 stycken 16 cm haubitser. Vid detta tillfälle skedde en delning, så att Finspång samtidigt fick beställning på 18 stycken 8 cm kanoner. Efter påtryckning från militärt håll hade också så småningom överenskommelse träffats mellan de konkurrerande bruken. I fortsättningen var tendensen att Finspång höll sig till mindre dimensioner medan Bofors med sin nyare utrustning fick ta hand om pjäser med grövre kaliber. Det verkliga provet kom här i samband med bestyckning av nya pansarbåtar. För den första Svea skulle beställning ske 1884 av 4 st 15 cm kanoner, men på inrådan av marinförvaltningen avstod Bofors från att delta i konkurrensen förrän större erfarenhet vunnits. År 1887 provades en 16 cm kanon och med hänvisning till denna erbjöd sig bolaget att tillverka 4 stycken 15 cm kanoner till pansarbåten Göta. Denna gång deltog inte Finspång i konkurrensen, men likväl hade Bofors att möta stort motstånd. Bl a måste bolaget förbinda sig att på egen bekostnad tillverka en provkanon. Stor möda lades ner på detta invecklade tekniska problem och den spännande provskjutningen ägde rum i augusti Allt gick emellertid bra och i oktober tecknades kontrakt på de fyra kanonerna till ett pris av kronor per styck jämte lavettage å kronor. En inte oviktig biverkan kunde noteras. Bofors fick viss internationell uppmärksamhet. Förfrågningar utifrån hade dock kommit redan tidigare. Schweiz var först på plats med en beställning i augusti 1885 av två provkanoner, vilket två år senare ledde till en order på 28 pjäser. Nu återkom man med beställning av 14 haubitser. Även med Norge tecknades nu leveranskontrakt, vilket blev inkörsporten till den nordiska marknaden. De ökade dimensionerna hade även betydelse för de metallurgiska processerna. En andra martinugn hade tidigare byggts och 1885 fattades beslut om en tredje och större sådan med kapacitet upp till 12 tons charger. Bolagets stålgjutningsmetod kom dessutom till användning för framställning av pansarplåt, varvid man snart vann gott resultat. Vidare ledde satsningen på kanoner till tillverkning av granater av stål. Marinförvaltningen utverkade 1888 provskjutning i England av produkter från Ankarsrum, Finspång och Bofors med pansarplåt från Bofors som mål. Resultatet blev mycket positivt för Bofors både beträffande projektiler och pansarplåt. 38

39 Arent Silfversparre svarade för den tekniska ledningen när AB Bofors Gullspång byggde ut verkstadsrörelsen och utvecklade sin kanonindustri. Jonas C:son Kjellberg har haft stor betydelse för AB Bofors Gullspång både som representant för finansiärerna och mera direkt som verkställande direktör och styrelseledamot. Med nyhetens rätt till uppmärksamhet har tillverkningen av artillerimateriel för en stund skymt bort bolagets övriga produkter. Man får inte glömma att arbetet inom företagets andra avdelningar i hyttan, tackjärnsgjuteriet, smältsmedjan, valsverket, vid Björkborn osv pågick som vanligt och i mån av behov utvecklades, omdisponerades eller ibland skars ner. Under perioden levererades 150 kanoner, men det var fortfarande bara en liten del av hela produktionen. Det var emellertid den som gav det bästa ekonomiska utbytet. Med undantag för ett par år, som gett mindre överskott hade hela perioden varit en räcka av förlustår. Järnmarknaden karakteriserades av en mycket låg prisnivå. Träkolspriserna var å andra sidan höga. Detta var en anledning till att satsningen på martinstål prioriterades medan bolagets produktion från smältsmedjan efter hand överflyglades av flera jämförbara bruk. Finansiär under förluståren var som vanligt C O Kjellberg som företrädare för Kjellberg & Söner. Han hade flera gånger varit frestad att ge upp men 39

40 ville ändå inte överge sin tro att bolaget var inne på rätt väg. Hellre satsa på specialprodukter än kämpa med alla de andra om vardagsvaror var hans filosofi. Om Kjellberg har även sagts, att han hade en utpräglad social ansvarskänsla i samband med det verk han hjälpt till att bygga upp. Bolagets skulder hade under årens lopp summerats till sådant belopp att aktierna så gott som förlorat allt värde. År 1886 hade situationen räddats genom att Kjellberg & Söner tecknade en miljon kronor i preferensaktier. Nu erbjöd sig firman på nytt att hjälpa till genom att avskriva sin fordran. Det skedde på villkor att övriga aktieägare överlät sina aktier. Priset skulle endast vara 50 kronor per styck, men i själva verket var redan detta ett överpris. Genom transaktionen blev emellertid samtliga aktier samlade på en hand, vilket senare skulle bli av stor betydelse. Firman Kjellberg var hårt ansträngd inte bara genom engagemanget i Bofors. På den internationella marknaden hade åtskilliga fallisemang inträffat, som ledde till förluster. Med biträde av andra handelshus i Göteborg kunde dock firman reorganiseras. Mitt under denna kristid dog grosshandlare C O Kjellberg. Det främsta ekonomiska ansvaret för Bofors kom nu att vila på Jonas C:son Kjellberg. Av allt att döma borde det bli bekymmersamt. Då hände något fullkomligt oväntat. Till det skuldsatta bolaget med en specialtillverkning, som till synes gjorde det alldeles osäljbart, dök det upp en stabil köpare. Det var ingen mindre än den över hela världen kände industrimannen Alfred Nobel. På grundval av sina egna uppfinningar hade Alfred Nobel byggt upp en industrikedja, som med våra dagars språkbruk skulle ha kallats multinationell. Han ägnade sig med stor omsorg åt driften och den affärsverksamhet, som ägandet innebar. Men hans verkliga intresse gällde vidareutveckling av nyheter på det tekniska området. Han höll ständigt på med laboratorieförsök och utkast av de mest skiftande slag. I anslutning till sin verksamhet inom sprängämnestekniken hade han under senare år varit starkt engagerad i ballistiska experiment. Sedan han mött motstånd beträffande sina skjutförsök i Frankrike, där han närmast varit bosatt, hade han flyttat till San Remo. Men inte heller där erbjöd sig idealiska experimentförhållanden. Därtill kom att han skaffade erforderligt krut från sitt företag Nitroglycerinbolaget i Sverige men då inte kunde öva tillsyn över att detta framställdes med exakt de variationer, som han önskade för experimenten. Tanken hade fötts att skaffa ett företag i Sverige, där alla tempon inom såväl forskning som fabrikation kunde samordnas. Nobel hade för den skull fört underhandlingar med Carl Ekman, som var villig att avyttra Finspång. Bruket befanns emellertid vara alltför otidsenligt utrustat. I den situationen fick Nobel anvisning om att familjen Kjellberg torde vara intresserad av att sälja Bofors. Förhandlingar togs upp och vid årsskiftet kunde köpet avslutas, varigenom Alfred Nobel för l kronor förvärvade 40

41 - Ragnar Sohlman var Alfred Nobels förtrogna med- Alfred Nobel var ägare av AB Bofors - Gullspång arbetare och blev efter dennes död en av testaments , varvid han rustade upp befintliga exekutorerna. Senare verkade han som disponent vid anläggningar och initierade nya Bofors Nobelkrut. tillverkningar. huvudparten av aktierna i bolaget. Med hänsyn till alla satsningar, som gjorts, var det för familjen Kjellberg ett synnerligen lågt pris. I den tryckta situation, vari handelshuset befann sig, innebar dock detta kontanttillskott en avsevärd lättnad. Nobel hade å sin sida kunnat åberopa att avsevärda kostnader utöver aktieköpet skulle komma att krävas av honom. Att affären kunde genomföras så snabbt berodde på att alla aktier var samlade på en hand. Samtidigt inträffade en ändring av bolagets ledning. Carl Danielsson tillträdde 1894 befattningen som disponent vid Uddeholm. I Bofors efterträddes han av Jonas C.son Kjellberg medan Alfred Nobel blev styrelsens ordförande. Denne bosatte sig på Björkborns herrgård, där han huvudsakligen vistades sommartid. I detta sammanhang må inflikas, att herrgården sedan då den också restaurerades, bebotts av Ernst Kjellberg, en annan medlem av ägaresläkten, som av bolaget arrenderat jordbruket vid Björkborn och Stråningstorp. Han gjorde sig känd i kyrkliga, men ej i finansiella sammanhang. 41

42 I enlighet med Alfred Nobels ovannämnda intressen och sätt att arbeta blev en av hans första åtgärder att beordra uppförandet av ett laboratorium. Det förlades i närheten av hans bostad vid Björkborn. Till föreståndare för detta utsåg han sin assistent i San Remo, Ragnar Sohlman. Därur härledde sig den forskningstradition, som sedan har blivit karakteristisk för AB Bofors, liksom den kruttillverkning, som blev Björkborns specialité. Kruttillverkning i fabriksmässig skala kom dock ej i gång förrän efter Nobels död. Ragnar Sohlman hade redan tidigare föreslagit, att man inte borde nöja sig med framställning enbart för försöksverksamhet, men Nobel hade tvekat att ingripa i tillverkningsrätt, som överlåtits på andra av hans företag. Patenträtten på det röksvaga krutet innehades sålunda av Nitroglycerinbolaget. Om pågående forskning beträffande s k progressivt krut gav positivt resultat skulle detta kunna tillverkas vid Björkborn. Så småningom bildades dock ett särskilt bolag, AB Bofors Nobelkrut, med aktierna fördelade på Bofors, Nitroglycerinbolaget och Nobels dödsbo, vilket övertog patenträtten till det röksvaga krutet. Därmed kunde fabriksmässig tillverkning inledas med Ragnar Sohlman som disponent. Enligt landshövdingens femårsberättelse uppgick tillverkningen år 1900 till kg för att fem år senare ha stigit till kg. Kruttillverkningen vid Björkborn och som en senare utvecklingsfas hela det mångskiftande kemiska tillverkningsprogrammet ledde sålunda sitt ursprung från Alfred Nobels verksamhet. Det gamla järnbruket hade fått en helt ny inriktning. Som en parentes kan dock erinras om att kruttillverkning i Karlskoga föreslagits redan tidigare. Inspektören för tillverkning av krigskrut, Jaques de Laval, hade 1886 fått i uppdrag att undersöka lämplig lokaliseringsort för tillverkning. I sitt utlåtande av den 4 november 1886 skrev han: "Af de platser, jag hittills varit i tillfälle att bese, anser jag den i närheten af Björkborns bruk befintliga vara den som oaktadt det jämförelsevis höga priset här i första hand bör ifrågakomma för eventuell krutbruksanläggning och detta af följande skäl: 1) att krutbruket skulle komma att ligga i omedelbar närhet af ett modernt kanongjuteri; 2) att tillräcklig vattenkraft kan utan dyrbara anläggningar erhållas, samt 3) att läget i strategiskt afseende är synnerligen gynnsamt." Som ett annat led i utvecklingen upptog Nobel redan från början utbyggnad av kanonverkstaden. Målet skulle vara att kunna tillverka 25 cm kanoner, som marinförvaltningen väntades behöva i samband med planerade pansar-båtsbyggen. Tekniskt innebar detta ett mycket stort steg från de 16 cm pjäser, som hittills varit bolagets trumfkort. För hans mål "att i någon speciell bransch producera någonting så utmärkt, att det överträffar allt bestående" var detta en värdig uppgift. Förverkligandet kom att prägla arbetet vid Bofors under hela Nobels tid. Den utrustning, som skapades, blev också för fram- 42

43 En av Alfred Nobels första åtgärder var att inrätta ett laboratorium, vars byggnad ännu är bevarad. tiden en stabiliserande faktor för Bofors rykte som kanonindustri. Det gällde inte bara själva kanonverkstaden utan även andra tempon i tillverkningskedjan. Mellan Nobel och bruksledningen fördes också en rent allmän diskussion om vilka grenar inom bolagets verksamhetsområde, som borde prioriteras. Det kan vara av intresse att erinra om att disponent Kjellberg redan vid denna tid ansåg att lancashiresmidet hade tjänat ut och ifrågasatte, om det inte som otidsenligt borde läggas ner. På den punkten opponerade Nobel, som framhöll att det skulle innebära arbetslöshet för ett stort antal av de anställda. Dessutom erinrade han om att tekniska förändringar inte brukar ske språngvis, varför man borde se tiden an. Faktiskt fick han också rätt därigenom att smältsmedjan senare under en period gick med vinst. Man kan också erinra om att det var vid denna tid elektriciteten gjorde sitt intåg. Forsarna vid Björkborn och Bofors hade blivit otillräckliga för kraftförsörjningen med tidens teknik. För den 43

44 Skull anlades en högspänningsledning från den nya kraftstationen vid Skråmforsen. De grova kanoner, som i vissa avseenden bestämde dimensioneringen av utbyggnaden, tilldrog sig helt naturligt stort intresse. På den svenska marknaden hade Bofors inte längre någon konkurrens att befara. Men risken kvarstod att beställningen skulle gå till utlandet. De stora och välutvecklade rustningsindustrierna hade sina förespråkare bland de militära fackmännen, medan riksdagen visade större intresse för att placera beställningen i Sverige. Resultatet, som meddelades på hösten 1896, innebar endast en halv seger för Bofors. Bolaget fick beställning på två av de fyra aktuella pjäserna, medan en fransk firma fick tillverka de övriga två. Bofors fick dock tillfälle visa, att det gick i land med uppgiften, vilket hade sin betydelse för det framtida förtroendet. Samma höst hade man även kunnat notera beställning av 15 pjäser till Danmark. Det betecknades som en triumf, eftersom det skett i stenhård konkurrens och till ett land, som man länge försökt att bearbeta. Vissa framgångar hade också vunnits inom ett annat område, där man brottats med svåra tekniska problem, nämligen tillverkningen av pansarplåt. Nobels ekonomiska stöd till bolaget hade strax efter aktieköpet skett i form av ett personligt lån. Omedelbart före hans död reglerades detta genom att han tecknade nya stamaktier för l kronor och preferensaktier för l kronor. Därvid inlöstes hans lån på l kronor och återstoden avsattes för investeringar. Bolaget var i praktiken befriat från sina skulder och därmed också från betungande ränteutgifter. Vid Alfred Nobels plötsliga död den 10 december 1896 var alltså bolagets ställning konsoliderad, men dödsfallet medförde andra problem. Till testamentsexekutörer hade Nobel utsett två av sina medarbetare, varvid huvudansvaret kom att vila på den 27-årige civilingenjören Ragnar Sohl-man. Till uppgifterna hörde att realisera och omplacera dödsboets tillgångar "till säkra värdepapper" för att därav bilda en fond. Här är inte platsen att referera hela det gigantiska och äventyrliga arbete, som följde innan Nobelstiftelsen stod färdigorganiserad. Två avsnitt är dock av lokalt intresse: Fastställandet av Nobels mantalsskrivningsort och försäljningen av Aktiebolaget Bofors Gullspång. Alfred Nobels testamente var skrivet av honom personligen utan att juridisk expertis på något sätt hade utnyttjats. Det saknade därför i hög grad den stringens, som hade varit önskvärd vid utredningen av ett så komplicerat dödsbo. Testamentsexekutörerna skulle möta problem av de mest skiftande slag: Släktingarnas hot om överklagande, varierande lagstiftning i olika länder där tillgångar fanns placerade, skatteproblem och t o m ovilja från vissa donationsmottagare att acceptera gåvorna. Av största vikt var att få Nobels hemort vid dödsfallet fastställd. Han var internationalist och formellt inte mantalsskriven någonstans. Bostad hade 44

45 han både i Paris, San Remo och Karlskoga. Ur flera synpunkter var det angeläget att få fastslaget, att hemorten var i Sverige. Därvid stod valet mellan Stockholm, där han senast men endast under barndomen varit formellt mantalsskriven, och Karlskoga. Exekutorerna hade stannat för det sistnämnda alternativet. En inte avsedd hjälp fick de i något, som torde få betecknas som en skenrättegång. En gren av släkten instämde 1897 representanter för en annan med anspråk på legat, som tilldelats denna. Tvisten delades upp på två med stämning dels till Stockholms rådhusrätt, dels till häradsrätten i Karlskoga. Utredningsmännen anmälde sig därvid som mellankommande part. Avsikten torde ha varit att få fastslaget, att ingen av de två rättsinstitutionerna var rätt forum och därmed heller ingen annan i Sverige. Stockholms rådhusrätt förklarade sig ej behörig, vilket senare fastställdes av högsta domstolen. Däremot förklarade sig häradsrätten behörig och fick fast-ställelse härpå i hovrätten. I den omfattande bevisningen hade framhållits "att Alfred Nobel måste vid sin död ha haft sin rätta lagliga hemortsrätt på Björkborn i Karlskoga, där han hade eget hushåll, fast anställda tjänare, kusk och ekipage med mera samt dessutom stora ekonomiska intressen i Bofors". Även bouppteckningen inlämnades till Karlskoga häradsrätt och lagfors där. I samband med testamentets handläggning kom också kommunalnämnden i Karlskoga att agera. Den 6 mars 1897 beslöt nämligen nämnden "att innan årets mantalslängd hunnit vinna laga kraft och fastställelse... göra den anmärkningen, att doktor Alfred Nobel förliden höst icke som sig bort blifvit här inom socknen vid Björkborn, der han haft sitt rätta bo och hemvist, då han vistats i Sverige, mantals- och skattskrifven. Och uppdrogs åt ordföranden att medelst utdrag af detta protokoll inom föreskrifven granskningstid å mantalslängden till kommunalstämmans ordförande öfverlemna, för att i beskattningshänseende af Nobelska sterbhuset i sin ordning förutnämnda mantalslängd bifogas". I efterhand blev alltså Alfred Nobel mantalsskriven i Karlskoga. Vid Nobels död hade aktierna i Bofors Gullspång ett nominellt värde av kronor. Det var för tidens förhållanden ett mycket stort belopp. Vid realiserandet av aktierna var det helt naturligt exekutorernas plikt att försöka tillföra dödsboet största möjliga avkastning. Men det framstod också som ett allmänt önskemål att den försvarsindustri, som hade byggts upp, fick stanna hos svenska ägare. Nobel själv hade dessutom framhållit betydelsen av att Sverige gjorde sig oberoende av stormakternas rustningsindustrier. Utländska spekulanter saknades annars inte. Störst intresse visade en engelsk firma, Palmers shipbuilding Co. Det bedömdes som svårt att finna en tillräckligt kapitalstark svensk köpare. För att i någon mån underlätta detta konverterades på exekutorernas 45

46 förslag preferensaktierna i 3 1/2 procents obligationer, som det skulle vara möjligt att låta den blivande stiftelsen behålla. Därutöver föreföll det naturligt att på nytt vända sig till den tidigare ägarefamiljen. Jonas Kjellberg förklarade, att han gärna skulle vilja engagera sig men att han saknade ekonomiska resurser. Då uppträdde helt oväntat Skandinaviska Kreditaktiebolaget med ett erbjudande att mot säkerhet i aktier ställa erforderligt belopp till förfogande. Därmed kunde kampen om försäljningssumman börja. Den blev långdragen och hård med intensiv press från ombudet för de engelska intressena. Det blev slutligen nödvändigt för exekutorerna att fastställa en sista dag. Jonas Kjellberg erbjöds att på deras villkor ge svar senast den 15 september 1898 kl 9. Denna dag kl 8.15 fick Sohlman mottaga Kjellbergs korta telegram: "Antages". Det slutliga köpekontraktet uppgjordes den 10 oktober Därvid förvärvade konsortiet för 1,5 miljoner kronor samtliga stamaktier, vilket betydde 50 % på det nominella värdet. I sammanhanget gjordes ytterligare en affär av vikt. Bofors Gullspång var som nämnt delägare i det nybildade bolaget Bofors Nobelkrut. Nu förvärvades även de aktier, som tillhörde dödsboet, varigenom aktiemajoriteten stannade hos Bofors. Även personella förändringar hade skett under den kritiska perioden. Jonas Kjellberg hade redan 1895 anmält till Nobel, att han inte ansåg sig orka med att stå kvar som verkställande direktör. Det visade sig svårt att finna en ersättare, men så småningom träffades överenskommelse med kommendörkapten Gerhard Dyrssen, som tillträdde den l oktober Hans anställningstid blev dock kort, då han 1898 utnämndes till sjöminister. Kjellberg lyckades då engagera sin vän Berndt Wijkander, som tillträdde Därmed var disponentfrågan löst för ett par decennier framåt. ÖVRIG INDUSTRI Av bruken i Karlskoga var Degerfors det som först kunde dra nytta av att järnvägsförbindelse etablerats. År 1866 färdigställdes sträckan Laxå Kristinehamn och därmed var vägen öppen åtminstone för de färdiga produkterna. En smalspårig järnväg kallad "spelbanan" byggdes från bruket till järnvägsstationen. Under stark lutning och delvis genom tunnel spelades vagnarna upp mot järnvägsbanken och fram till stationen för omlastning. För råvaru-transporterna blev efter hand de privata järnvägarna genom Karlskoga av betydelse. En annan förutsättning för drift i större skala vid Degerfors var den goda tillgången på vatten som drivkraft. Letälven avtappade det vatten, som tre älvar fyllt på i Möckeln. Ett helt system av kanaler kunde anläggas för att genom turbiner ge kraft åt olika anläggningar. Systemet kunde utnyttjas 46

47 ända fram till 1940-talet, då tillkomsten av den stora kraftstationen medgav övergång till elektrisk drift av annan omfattning än förut. Det har nämnts att Degerfors på ett tidigt stadium fick egen hytta och ett valsverk. Inom båda områdena skedde utbyggnad. Det första valsverket hade varit ett finvalsverk, som senare kompletterades för grövre produkter. År 1875 utökades anläggningen med ett grovplåtverk. Produktionen steg vid denna tid mycket snabbt och från 1877 uppges att bruket var det fjärde i landet beträffande stångjärnstillverkning. I hyttdriften inträffade 1883 ett bakslag i det att en eldsvåda den 22 juni förstörde masugn, kolhus och även smältsmedjan. Allt återuppbyggdes dock målmedvetet och snabbt. År 1885 uppfördes dessutom en andra masugn. Beträffande tillverkning i martinugnar kom Degerfors i gång senare än Bofors. Dess första ugn började byggas 1887 och togs i bruk året därpå. Snart skedde en utökning med ytterligare ett par ugnar. De kom att vara i bruk ända in på 1940-talet fast de då betraktades som alltför små. I inledningsskedet hade de dock med sin kapacitet på 11, 13 och 17 tons charger varit av betydande omfång. Någon egentlig specialisering kunde man inte tala om vid Degerfors förrän långt senare. Produkterna var de vid järnverk vanliga: valsat och smitt stål liksom diverse järnmanufaktur som spik, söm, tråd, fjädrar m m. Järnvägsbyggandet gav även beställning på räls. Konkurrensen var hård och utbyggnaden för moderniserad drift kostsam. Många önskade investeringar hade fått vänta av brist på kapital. År 1884 hade bolaget med överingenjören vid bruket Frans Gustaf Stridsberg fått ny disponent. En av dennes första åtgärder blev att förbereda en ekonomisk sanering. Det skedde genom att Degerfors Aktiebolag den 20 juni 1886 ombildades till Strömsnäs Jernverk AB, sedan ny aktieteckning företagits. Någon direkt fara för konkurs hade väl knappast förelegat även om förslag framförts. Likväl rådde en viss oro vid bruket och konsekvenserna hade kunnat bli allvarliga. Befolkningen i samhället uppgick till omkring l 500 personer, av vilka flertalet var beroende av driften vid bruket. Nyordningen medförde emellertid att det redan i början av 1887 kunde rapporteras, att det åter blivit fart på bruksrörelsen. Den ena masugnen, som ej varit i bruk på över ett år, hade på nytt påblåsts. Det var också nu som byggandet av de två första martinugnarna började. Den sålunda inledda stabiliseringen fortsatte under seklets följande år. Bergshanteringens frigivande ledde som nämnt till att vissa järnbruk anlade masugnar för framställning av eget tackjärn. Men utvecklingen kunde också leda till att bruksdriften lades ner och satsningen helt inriktades på tackjärnsframställning. Så skedde vid Karlsdal, Valåsen och Alkvettern. Gemensamt för dessa tre var, att de disponerade avsevärda skogsarealer. Priserna på smidesjärn var låga och de mindre bruken fann det därför inte lönsamt att 47

48 fortsätta driften. Däremot hade träkolspriserna stigit avsevärt. Där företagen själva genom sin skog hade god tillgång på kolved hade det förefallit rimligare att producera tackjärn. Brukspatron Carl Lindberg hade som nämnt uttömt sina ekonomiska resurser i samband med järnvägsbygget och nödgades frånträda Karlsdal. Det övertogs den l november 1879 av sonen Carl Carlsson Lindberg och engelsmannen F L Milne för att senare, år 1888, övergå till Laxå bruks aktiebolag, där den förstnämnde var disponent. Ny ombildning skedde 1896, när Carlsdahls aktiebolag stiftades. Disponent vid detta blev Sixten Wohlfahrt. Som första åtgärd från den nya ledningens sida byggdes en andra masugn, som fick modern utrustning. Bolaget var även hälftenägare i Granbergsdals hytta. Genom tillverkning vid tre masugnar blev bolaget en stor leverantör av tackjärn. Tillverkningen inriktades också på olika kvalitéer och det uppges, att vid seklets slut hade inget annat företag i landet så många olika tackjärnssorter på sitt program som Karlsdal. Kunder var ett stort antal gjuterier i Sverige, men dessutom skedde export till Tyskland, Belgien och Frankrike. Även vid Alkvettern hade bolagsbildning skett. Förut har nämnts att man funnit bruksdriften vid Lanforsen olönsam och lagt ner den. Silverhyttan hade svarat för tackjärnsleveranserna. Denna hytta låg emellertid ogynnsamt till med hänsyn till transporterna. Vid Knappforsen var förutsättningarna bättre så länge vattenvägarna ännu hade sin betydelse. En masugn började byggas 1869 och påblåstes Tillverkningen blev dock aldrig särskilt omfattande och redan 1891 skedde den sista blåsningen. Ruiner och kanalsystem kan ännu ses på platsen. Järnbruket vid Valåsen hade huvudsakligen tillverkat stångjärn och i mycket liten utsträckning lagt an på manufaktur smide. Sedan C J Yngström blivit ägare lades denna tillverkning ner. I stället byggdes en hytta. Denna började förberedas 1886 men var helt färdig först Bruket hade tidigare fått sitt tackjärn från Immetorpshyttan, vari Valåsen var störste delägaren. De övriga intressenterna fruktade nu att de skulle bli nödsakade att upphöra med driften men kunde trots allt fortsätta till 1896, då sista blåsningen ägde rum. Själva hyttan revs dock inte förrän Kvar av de gamla bergsmanshyttorna blev endast Granbergsdal, som kunde leva kvar i form av industrihytta. Som tecken på att en ny tid brutit in förtjänar ett särskilt företag att uppmärksammas. Det var Örebro elektriska aktiebolag, för vilket stiftelseurkund utfärdades den 21 februari 1898 med konstituerande bolagsstämma den 29 juni. Avsikten var att bygga ut särskilt Brattforsen och Skråmforsen i Svartälven för att utvinna elektrisk kraft. Bolaget blev det första i Sverige, som för allmänt behov distribuerade elektricitet alstrad av vattenkraft. Det nya var att man fått en metod att utnyttja energin långt från kraftkällan. Tung industri var inte längre beroende enbart av ångan eller lokalisering till 48

49 Hyttorna vid Karlsdal blev kända genom sitt stora sortiment av olika tackjärnssorter. forsar och vattenfall. Det nämndes som en unik nyhet att elektrisk kraft med en spänning av volt överförts i en 38 km lång ledning till Örebro. Likväl blev det till en början närmast fråga om elektrisk kraft för belysningsändamål. Som avnämare räknade man närmast med Örebro stad men även Bofors bruk och i någon mån Karlskoga kyrkby kom med i ett tidigt skede. I Örebro fanns alltsedan 1886 ett ångdrivet kraftverk, men detta hade liten kapacitet. En av initiativtagarna och bolagets förste verkställande direktör var Carl Carlsson Lindberg, tidigare vid Karlsdal och nu disponent vid Laxå bruk, som hade ägareintressen i de berörda forsarna. Såsom dellikvid för vattenfallen betingade sig Laxå bruk en stor aktiepost och blev därigenom huvudintressent i bolaget. Utbyggnaden började vid Skråmforsen och bedrevs så snabbt att Lindberg den 26 januari 1900 vid Hindersmässan kunde meddela de församlade brukspatronerna, att den elektriska belysningen denna dag för första gången levererades från Skråmforsen. Anläggningen innebar nyheter av flera slag. En var att kraftverksdammen inte byggdes av sten utan av betong. Visserligen blev den till en början ej helt felfri och krävde omfattande reparationer, men den gav dock entrepre- 49

50 nören Skånska cementgjuteriet värdefulla erfarenheter för framtida vattenbyggnader. Planerna fullföljdes genom utbyggnad av Brattforsen år För utnyttjande av överskottskraft byggde bolaget en karbidfabrik i närheten av Brattforsen. Den sköttes av disponent Sixten Wohlfahrt vid Karlsdal men på grund av prisras på karbid kom den snart att läggas ner och ersättas av annan industri. Ytterligare en följdverkan, som fick stor betydelse för vattenbyggandets juridik, kan förtjäna nämnas. Bolaget hade haft stora svårigheter att utverka tillstånd från markägarna att få draga fram ledning till Örebro. Dessa erfarenheter föranledde bolagets ordförande, landshövding A G Svedelius, att väcka frågan i riksdagen, varav följden blev lagstiftning om expropriation av mark för elektriska ledningar. Kommunal förvaltning Som tidigare nämnts hade 1862 års lagstiftning gett den kommunala självstyrelsen en helt ny form. De gamla sockenstämmorna hade upphört och man fick en uppdelning i borgerlig och kyrklig kommun. Det skedde genom "Förordning om kommunalstyrelse på landet", "Förordning om kommunalstyrelse i stad", "Förordning om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd" samt slutligen "Förordning om landsting" samtliga givna den 21 mars 1862 och tillämpade from ingången av år Protokollen från de första årtiondena är få och antalet ärenden inte särskilt många. Det dröjde innan de allmänna åtagandena blev mera omfattande, men fram mot seklets slut kunde en förhållandevis livlig kommunal verksamhet noteras. Den borgerliga kommunens beslutande organ var kommunalstämman, dit alla socknens röstberättigade invånare hade tillträde. Laglig möjlighet fanns att ordna en representation i form av kommunalfullmäktige, men detta kom i regel ej att tillämpas förr än långt senare. Förvaltande organ i den borgerliga kommunen blev kommunalnämnden, vars ledamöter utsågs på stämma för fyraårsperioder på sådant sätt att halva antalet valdes vart annat år. Dessutom fanns möjlighet att uppdra åt styrelser att ha hand om verkställigheten på särskilda områden. För Karlskogas vidkommande blev det särskilt fattigvården, som kom att skötas på detta sätt. Man kan också notera att kommunalnämnden därvid ej hade någon överordnad funktion. Ett ärende gick sålunda i regel från t ex fattigvårdsstyrelsen direkt till kommunalstämman, som för övrigt också i stor utsträckning behandlade frågor utan förberedelse i nämnd. På det kyrkliga området rådde motsvarande förhållanden. 50

51 Sockenstugan, belägen i korsningen mellan Kungsvägen och Bergsmansgatan, var i äldre tid samlingspunkt för det kommunala livet. Huset stod kvar till 1944 och har genom åren haft många andra funktioner Medborgarnas rösträtt vid kommunal- och kyrkostämma kan förtjäna en presentation. Principen att medborgerligt inflytande var sammankopplat med medborgerlig skyldighet hade gammal hävd i Sverige och tillämpades fortfarande i den nya lagstiftningen. Det betydde i klartext att var och en disponerade röster i proportion till vad han betalade i skatt. En redogörelse för skattesystemet blir därför också nödvändig. Att naturahushållningen fortfarande var en dominerande livsform återspeglas i beskattningsförhållandena, där innehav av fast egendom var den viktigaste skattegrunden medan faktorer som inkomst av rörelse eller kapital eller ren lön var av liten betydelse. Då som nu var den kommunala beskattningen kopplad till den statliga. Motsvarigheten till vår tids skattekrona var begreppet fyrk. Det innebar att påförd bevillning av l 5 öre för jordbruksfastighet gav en fyrk, upp till 10 öre två fyrkar osv. För annan fastighet och över huvud taget varje annan form av inkomst åsattes fyrktalet efter skatt upp till 10 öre, 20 öre osv. Med utgångspunkt härifrån uppgjordes kommunal skattelängd med uppgift om antalet fyrkar, som åsatts var och en. I enlighet med ovannämnda princip blev fyrktalslängden även röstlängd med 51

52 uppgift om det antal röster, som var och en disponerade. Principen innebar dessutom att bolag och andra juridiska personer hade kommunal rösträtt genom ombud. Det kan förtjäna nämnas att förhållandena var något annorlunda för städernas motsvarighet, den allmänna rådstugan. Där erhölls en röst för varje riksdalers bevillning. Det innebar att skillnaden i röstetal mellan olika personer ej blev lika stor, som den kunde bli på landsbygden. Där fanns dessutom redan från början en övre gräns, som för landsbygdens del infördes först år 1900, då en enskild röstande fick disponera högst 1/10 av kommunens hela fyrktal eller högst röster. Ytterligare en skillnad kan påpekas. Nyss nämndes att landskommun hade rättighet men ej skyldighet att inrätta kommunalfullmäktige. För stad förelåg skyldighet att inrätta stadsfullmäktige om antalet invånare översteg Inom fullmäktige av olika art liksom i olika former av nämnder tillämpades principen att varje person hade en röst. I en vanlig landskommun med i huvudsak bondebefolkning behövde skillnaderna i röstetal ej bli så stora, naturligtvis med det undantaget att drängar, pigor, torpare, soldater m fl i regel inte kom upp till beskattningsbar inkomst och därför helt saknade rösträtt. När det gällde kommuner, som dominerades t ex av ett stort gods, kunde dock en stor del av makten koncentreras på en hand. Så var förhållandet t ex i Bjurtjärn, där en stor del av socknen tillhörde Alkvettern. För Karlskogas vidkommande innebar systemet, att de olika bruken fick stort inflytande, som ökade med deras tillväxt. Teoretiskt kan det förefalla slumpbetonat med en beslutande församling, där avgörandena var beroende av vilka som infann sig på stämman och dessas röstinnehav. I stort sett fungerade dock systemet, men otvivelaktigt bidrog det till en allmänt konservativ inriktning. Radikala förslag hade svårt att göra sig gällande. En viss balans uppehölls genom de stora röstinnehavarna. Dessutom var stämmorna ofta glest besökta. Vissa personer intresserade sig för allmänna frågor och mötte upp, medan det stora flertalet stannade hemma. Inte ringa betydelse torde det ha haft, att vissa kommunalmän efter hand blev allt mer engagerade och med tiden skaffade sig en auktoritet, som inte motsvarades av det antal röster de disponerade. Det sagda behöver inte betyda, att stämmorna var stillsamma tillställningar. Ofta var diskussionen livlig. Därvid kunde väl utgången bli den, som följande del av ett stämmoreferat anger: "Hr H anmärker då mycket riktigt, att röstning tjänade till ingenting, då man visste var man hade ordföranden och vilket antal röster han förfogade över. Votering blev ej heller utav..." Och visst kunde det någon enstaka gång göras en mindre kupp. Så skedde t ex vid stämman den 24 oktober Vid budgetbehandlingen hade kommunalnämnden föreslagit, att anslag med 300 kronor skulle utgå till Fruntimmersföreningen 52

53 Engagemang i allmänna angelägenheter följde ofta vissa släkter. En betrodd man under 1800-talets mitt var Anders Ericsson i östra Kärne (till vänster), vilken representerade bygden vid flera riksdagar och en period även var bondeståndets talman. Hos honom uppfostrades brorsonen Anders Ericsson (till höger), som bosatte sig på Bohult och under 1800-talets senare del var socknens mest anlitade kommunalman. att tagas ur hundskattemedlen. Förslag framfördes att hela hundskatten budgeterad till 700 kronor skulle tillfalla föreningen. Vid omröstningen bifölls detta förslag med röster mot Ärendet kan ha intresse som exempel på hur röstfördelningen kunde bli. Det visade sig nämligen, att de som fällde utslaget var ingenjör Ragnar Sohlman, som representerade Nobels sterbhus och svarade för fyrk, och juris kandidat Per Yngström, ombud för Villingsbergs aktiebolag med fyrk. Ett par ungdomar, som ännu inte var etablerade i det kommunala livet, hade gjort revolt. Den berörda föreningen, som drev barnhemsverksamhet, kommer att presenteras i det följande. Beskattningen skedde till förmån för varje enhet för sig, till kommunalnämndens utgifter, till fattigvården, till skolkassan osv. Kommunalförvaltningens omfång och tillväxt kan åskådliggöras genom de budgeterade utgifterna för vart tionde år. 53

54 1870 Antal fyrkar: Kommunalkassan: Fattigkassan: Kyrkokassan: Skolkassan: 50000, varav för fastighet 3 öre per fyrk 33 öre per fyrk 50 öre per man och 25 öre per kvinna 6 öre per fyrk 20 öre per kommunikant till vinöreskassan 7 öre per fyrk Summa l l Antal fyrkar: Kommunalkassan: Fattigkassan: Kyrkokassan: Skolkassan: 1890 Antal fyrkar: Kommunalkassan: Fattigkassan: Kyrkokassan: Skolkassan: 1900 Antal fyrkar: Kommunalkassan: Fattigvården: Kyrkokassan: Skolkassan: öre per fyrk 25 öre per fyrk 50 öre per man och 25 öre per kvinna 7 öre per fastighetsfyrk 10 öre per fyrk 50 öre per man och 25 öre per kvinna 5 öre per fyrk till kyrkskolhuset l Summa , varav för fastighet 10 öre per fyrk öre per fyrk öre per fastighetsfyrk l öre per inkomstfyrk öre per allmän fyrk till vinöreskassan öre per fyrk öre per man och 25 öre per kvinna l öre per fyrk till skollokalkassan Summa , varav för fastighet 14 öre per fyrk öre per fyrk Öre per fastighetsfyrk l öre per inkomstfyrk öre per allmän fyrk till vinöreskassan öre per fyrk öre per man och 25 öre per kvinna l öre per fyrk till skollokalkassan Summa

55 Som synes kunde uttaxeringen i vissa fall variera för olika former av fyrkar, varvid fastighetsfyrkarna beskattades hårdare än övriga. Detta markerades ytterligare genom själva systemet för fyrktalsberäkning, då som ovan nämnts taxeringsvärdet på jordbruksfastighet gav dubbelt så många fyrkar som annat skatteunderlag. Tendensen var dock i avtagande. Under det nya systemets första år gick man t ex så långt i detaljreglering att veterinärens lön, trots att den var en mycket liten post i budgeten, endast påfördes bönderna. En typisk bondepålaga var också väghållningen, som tillsamman med skjutshållningen och vård av tingshuset var häradets angelägenhet. Här skedde uttaxeringen per hemman, varvid varje gårds andel beräknades efter mantal. Genom en lag av 1891 utsträcktes beskattningen för väg-väsendet även till andra beskattningsföremål. En speciell skatteform, som tillämpades i vissa fall, var den personliga avgiften. Den pålades varje vuxen man och kvinna oberoende av fyrktals-räkningen, såvida vederbörande ej förklarats vara medellös. Under hela den nu aktuella perioden utgick oförändrat belopp, 50 öre för man och 25 öre för kvinna. Det blev alltså en form av schablonuttag, som dock från början var varierat. I budgetförslaget för 1864 upptog t ex skolkassan 19 öre för man och 12 Vi öre för kvinna. Då höjde emellertid stämman till de sedan till-lämpade beloppen "då den arbetande dassens economiska ställning nu war ganska god". Den nämnda vinöreskassan kan behöva ett par förklarande ord. Den infördes på 1600-talet som en personlig avgift för anskaffande av nattvardsvin men avskaffades som sådan år I Karlskoga var det tradition att uttaga 20 öre per kommunikant. Som term bibehölls den emellertid och utgjorde en samlingsbeteckning för skatteuttag till diverse mindre utgifter för kyrkan såsom eldning, städning, lön till kyrkvaktaren och dylikt. Den borgerliga kommunen hade i hundskatten och tilldelning ur brännvinsminute-ringsfonden ett par konton med i viss mån liknande användning. Därur finansierades nämligen diverse mindre eller tillfälliga utgifter. Den ekonomiska utvecklingen under här behandlad period åskådliggöres genom ökningen av antalet fyrkar. I budgetförslagen räknades oftast med avrundade tal. Man observerar att värdet på jordbruksfastigheter steg långsamt medan annan fastighet, som ursprungligen varit en obetydlig faktor, mot århundradets slut blev ett väsentligt skatteobjekt. Ännu större blev ökningen för inkomstfyrkarna, där särskilt 1890-talet slutade med en topp. Trots de variationer, som finns för olika enheter, kan observeras att det totala kommunala skattetrycket ej ökade under den aktuella perioden. För fattigvården märks en tydlig nergång, medan skolans kostnader håller sig på ganska jämn nivå. För kommunalnämndens omkostnader sker emellertid en stegring, vilket är ett tecken på att den borgerliga kommunen efter hand fick ökade uppgifter. Slår man ut det totala kommunala skatteuttaget på 55

56 antalet allmänna fyrkar får man följande resultat: öre, öre, öre och öre. De kommunala förbättringar, som kommer att beskrivas i fortsättningen, kunde alltså genomföras genom utnyttjande av de växande resurserna utan ökning av pålagorna. Det rykte Karlskoga hade inom län och stift som en rik kommun var berättigat. Därför var det också förhållandevis lätt för Karlskoga att skaffa sig rykte som en framåtsträvande kommun. Kyrklig förvaltning Härad och socken var de ursprungliga enheterna för kommunal självstyrelse. När lagstiftningen skapade två olika primärkommuner kan därför den borgerliga kommunen med viss rätt betecknas som en utbrytning ur den enhet som regerats av sockenstämman. Den nya kyrkostämman kom också att i stort sett arbeta i likhet med en gammal sockenstämma med något minskade uppgifter. Kyrkoherden blev fortfarande självskriven ordförande både i den nya formen av stämma och i kyrkorådet. Historisk kontinuitet kan motivera att den kyrkliga verksamheten först får sin behandling. Socknen hade ursprungligen bildats för att befolkningen ansåg sig ha för lång väg till kyrkan. Den mycket lilla kyrka, som då byggdes och varav en rest återstår i den nuvarande sakristian, måste byggas ut när befolkningen ökade. Tillbyggnad skedde i flera etapper, men sin slutliga exteriör erhöll kyrkan redan 1706, då den fick form av korskyrka. De förändringar, som därefter skett, har haft karaktär av reparationer och moderniseringar. Med sina l 200 platser täckte kyrkan utrymmesmässigt behovet. På grund av socknens stora ytvidd hade dock många fortfarande alltför lång kyrkväg. Klagomål i det fallet kom först från Karlsdal. Den för brukets utveckling mycket verksamme och tillika juridiskt kunnige brukspatronen och f d hovrättskommissarien Karl Luthman ingick år 1736 till Kungl Maj:t med ansökan att få bygga eget kapell och hålla egen präst. Ansökan beviljades på villkor att sökanden fortfarande bidrog till moderförsamlingens kostnader. Någon kyrka blev dock ej byggd vid denna tid men från 1753 kallades med bruksägarens patronatsrätt en predikant till Karlsdal. Dennes verksamhetsområde kom att sträcka sig över sockengränsen, ty även befolkningen på andra sidan älven, som tillhörde Nora pastorat, besvärades av lång kyrkväg. Senare träffades överenskommelse om att också Flosjötorp och Rockesholm skulle bidra till brukspredikantens avlöning. Kapellet i Karlsdal kom att uppföras först Vid en lönerevision år 1872 bestämdes att de speciella avlöningsförhållandena skulle upphöra och att en kapellpredikant avlönad av hela pastoratet i stället skulle förordnas. Regleringen skulle träda i kraft i maj 1878 "så 56

57 Karlskoga kyrka fick efter utvidgning i etapper sin slutliga yttre form i början av 1700-talet, då den byggdes om till korskyrka. framt församlingen åt honom i närheten af Carlsdahls bruk anskaffar bostad". Utöver kyrkoherden Tullius Hammargren, bosatt i prostgården Karls Åby, fanns i församlingen från 1861 en kyrkoadjunkt med boställe i Älvkärr. Vid ifrågavarande tid innehades tjänsten av Adolf Randel, som dock med församlingens gillande bosatte sig i kyrkbyn. Nu skulle man alltså få en tredje präst, vilket ansågs högst önskvärt i den stora församlingen. I fråga om villkoret att bostad skulle ordnas i Karlsdal hade församlingen invändningar. Därvid anfördes bl a kostnadsskäl. Den viktigaste anledningen var dock, att man önskade även denne prästman placerad i kyrkbyn. Därifrån skulle han lättast kunna nå olika delar av socknen och sålunda inte bara betjäna Karlsdal. Av denna anledning begärdes hos Kungl Maj:t ändring av villkoren. I diskussionen anfördes en sammanställning av befolkningsfördel- 57

58 Genom brukets försorg hade särskild predikant placerats i Karlsdal och så småningom uppfördes även kapell och anlades kyrkogård. ningen i socknen år Även om denna skulle behöva kompletteras med uppgift om rotarnas omfattning för att ge en fullständig bild, kan den ha sitt intresse som en ungefärlig beskrivning av den dåtida bosättningen: personer personer Norra roten Granbergsdals rote Lonnhytte rote Immetorps rote 748 Degernäs rote Östersjö rote 625 Strömtorps rote 755 Linnebäcks rote 610 Nyttorps rote 575 Kyrkroten Sibbo rote 465 Karlsdals kapell 397 Summa Man observerar, att kyrkroten med kyrkbyn och de båda närbelägna bruken visserligen var den största men ännu inte hade någon befolkningsmässig dominans. Huvudparten av invånarna bodde spridda över den stora socknen. Den ansats till tätortsbebyggelse, som börjat i och omkring kyrkbyn hade 58

59 Prosten Tullius Hammargren verkade i stiftets största församling under 1800-talets sista årtionden. emellertid även fått en motsvarighet vid Degerfors, där omkring l 000 personer beräknades bo. Den sistnämnda koncentrationen blev av betydelse för den fortsatta diskussionen. Det visade sig nämligen att Kungl Maj:t ej biföll den ovan nämnda framställningen, varför församlingen hade att inkomma med nytt yttrande och ålades att "afgifva fullständigt förslag till ordnandet af den presterliga tjänstgöringen inom församlingen". Ett sådant utarbetades av en kommitté och antogs av kyrkostämman den 25 september I huvudsak gick det ut på att kapellpredikanten skulle placeras i Degerfors men även fullgöra tjänst i Karlsdal och leda ett antal gudstjänster i Kedjeåsens skolhus. Dessutom skulle han predika i moderkyrkan, vilket kompenserades av att de två övriga prästerna skulle leda motsvarande antal gudstjänster i de nämnda ytterområdena. Man får anta att biskopens ovilja att nedklassa Karlsdal berodde på att kapellet där var den enda egentliga gudstjänstlokalen i socknen utöver moderkyrkan. Degerfors aktiebolag, som genom sin disponent Josef Larsson 59

60 med kraft fört sitt samhälles talan, kom här med motbud. Sålunda utlovade bolaget att ordna fri bostad åt kapellpredikanten, att upplåta mark för kapell och kyrkogård samt slutligen "att å ofvannämnda mark, utan bidrag från Karlskoga församling, så snart omständigheterna medgifva, anordna begraf-ningsplats och uppföra för brukets underhafvande kapell... " Därmed hade sådana skäl framförts att frågan kunde föras i hamn, även om man åstadkommit den egendomliga konstruktionen att kapellpredikanten skulle ha sin huvudsakliga verksamhet i socknens sydligaste och nordligaste del. Arrangemanget blev av betydelse för den kommande utvecklingen. Därigenom kom Degerfors att from 1882 bilda egen kapellförsamling, vilket blev första steget i en serie som så småningom ledde till definitivt avskiljande från Karlskoga kommun. En kyrkostämma gav också direktiv om att den nya husförhörsboken skulle omfatta Degerfors bruk samt hemmanen Strömsnäs, Råbäck, Krontorp, Bottesbol, Ängebäck, Gräsholmstorp och Duvedalen. Därmed hade den nya församlingen bestämts till sina gränser i ett första skede. Kyrkogården i Karlskoga hade genom åren utvidgats i flera etapper. En sådan hade föreslagits 1858 och blev utförd Den skedde åt söder med ett ganska stort område. Redan år 1800 hade kyrkogården fått sin slutliga gräns åt norr mot landsvägen. Järnvägens sträckning några år senare gjorde att också den södra gränsen var definitivt lagd. Den utvidgningsmöjlighet som i fortsättningen stod till buds var åt öster och väster. Initiativ i detta avseende togs redan 1871 och 1873 hade kyrkogården fått sin nuvarande östra gräns. När några år senare den västra utvidgningen började förberedas tillstötte komplikationer. Det befanns att man ej förvärvat tillräcklig mark, varför "muren då ej kunde dragas ut i rak linje söderut mot järnvägen". Man fick alltså uppta underhandlingar med markägaren, den s k Oxelbergska donationen, som det i fortsättningen blir tillfälle att återkomma till i tomtfrågor. År 1879 kunde utbyggnaden ske och därmed hade kyrkogården fått sitt nuvarande omfång. Ännu 1890 väcktes dock förslag om utvidgning åt öster. Nu var det tydligen den påträngande bebyggelsen, som var motivet. Kyrkorådet avstyrkte likväl med följande motivering: "Då genom uppförande på 37 meters afstånd från kyrkan af det Anderssonska bageriet, denna redan fått vidkännas förhöjda brandstodspremier, och då inga vidare förhöjningar af brandstodspremier ej heller någon större eldfara för kyrkan kunde befaras hvilka byggnader än komme att uppföras på ifrågavarande mark... ansåg sig kyrkorådet sakna anledning att tillstyrka det väckta förslaget." I stället vidtogs i början av 1890-talet omfattande åtgärder för planering av kyrkogården bl a med indelning i allmänna och enskilda gravplatser. De senare kunde genom köpebrev upp- 60

61 Karlskoga prostgård var i sin gamla form en enkel, rödmålad byggnad, som endast obetydligt skilde sig från traktens större bergsmansgårdar. Den har beskrivits av Selma Lagerlöf bl a i Charlotte Löwensköld. låtas "på everldelig tid". Ungefär samtidigt blev även kyrkogården i Degerfors föremål för planering och plantering. Drivande kraft vid dessa arbeten var prästmannen Axel Nyländer. Denne hade kommit till Karlskoga 1889 som vice pastor för att fullgöra den nu åldrige Tullius Hammargrens åligganden. Den 75-årige kyrkoherden var en lärd, fin och vördad man men hade ganska ringa intresse för de administrativa sysslor, som följde med ämbetet. I detta avseende var Nyländer hans motsats, vilket passade väl i ett samhälle, som just genomgick en väsentlig omdaning. Med energi tog han sig an de uppdrag som ordförande i kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd, vilka automatiskt lades på honom. År 1892 blev han kapellpredikant med placering i Degerfors och kvarstod i denna befattning till Därmed frånträdde han de ovannämnda automatiska uppdragen men fick snart genom val nya sådana. Sålunda valdes han in i skolrådet 1894, i kyrkorådet 1895 och blev 1897 ordförande i kommunalstämman, ett uppdrag som dittills varit förbehållet någon av bruksledarna. Det blev också Nyländer, som fick leda planeringen av en omfattande reparation av kyrkan. En sådan var nyligen beslutad vid hans ankomst till 61

62 Karlskoga och året blev fyllt av förberedelser. Åt arkitekten vid Kungl överintendentsämbetet C F Edholm uppdrogs att uppgöra ritningar och kostnadsförslag. Reparationen skulle omfatta nytt golv, utbyte av de gamla bänkarna, som skulle ersättas med öppna sådana och placeras så att utöver mittgången även bildades sidogångar längs mittskeppets väggar. I koret skulle nytt altare byggas med större altarrund och upphöjt golv. Därtill skulle ommålning ske. Reparationen blev fördröjd genom att brukspatron C J Yngström överklagade kyrkostämmans beslut att utnyttja kyrkans rätt till skogsfångst på Valåsens recognitionsskog. I maj 1891 hade tvisten bilagts och samtidigt kunde ordföranden meddela kyrkostämman att ritningarna hade fastställts så att arbetet kunde börja. Det leddes av en kommitté bestående av Axel Nyländer, disponent Carl Danielsson och den mångbetrodde kommunalmannen Anders Ericsson på Bohult. Arbetet avslutades på sommaren 1892 och åter-invigning av kyrkan skedde den 14 augusti. Förhållandena kring invigningen kan förtjäna ett kort referat. Därvid bör man gå tillbaka till maj 1886, när ett par lokaltidningar publicerade en artikel, som uppgav att Karlskoga socken under sommaren blev 300 år. Författare var bygdens riksdagsman Johan Johansson i Noraskog, som använde en stor del av sin tid i Stockholm till arkivforskningar om sin hemtrakt. Så småningom bildade dessa det stora bokverket Noraskogs arkiv med ett band även om Karlskoga. Vid den nu aktuella tiden hade dock hans rykte som lokalhistoriker endast nått en trängre krets. I sin artikel presenterade han sitt fynd av det brev inledningsvis nämnt i denna bok vari hertig Karl utnämnde Olof Johannis till kyrkoherde vid Möckelsbodar. Därmed borde menade han en socken anses vara bildad. Tidningsartikeln väckte stor uppmärksamhet och entusiasm i socknen och man förutsatte, att det skulle bli någon form av jubileumsfirande under sommaren. Men dagar och veckor gick utan att något initiativ togs från de styrandes sida. Tvärtom fick man veta att "vederbörande" inte övertygats om att det var jubileumsdags. Trehundraårsminnet borde firas först Vem den "vederbörande" var, som hävdade detta, sades inte, men man får anta att det var kyrkoherden Tullius Hammargren. Han bör ha haft tillgång till Hammarins Carlstads stifts herdaminne, vari 1594 namnes som året för socknens tillkomst. Man må också förstå, att han inte på grundval av ett par tidningsartiklar ville frångå denna auktoritet och starta ett ovisst jubileumsfirande. Ingenting hände alltså När det blev dags att planera kyrkoinvigningen hade det också blivit klart, att Johan Johansson nog haft rätt om sättet att räkna socknens tillkomst. Man kunde utnyttja tillfället att också fira jubileum. Tanken togs upp i kyrkorådet och fördes vidare till kyrkostämman, som beviljade 500 kronor för ändamålet. 62

63 Socknens 300-årsjubileum firades i samband med återinvigning av kyrkan efter reparation år Det blev en stor folkfest med biskop och landshövding närvarande och samhällets centrum flaggsmyckat på 150 lånade stänger. Förberedelserna, som leddes av Axel Nyländer, blev omfattande. Program skulle göras upp, inbjudningar utsändas, dekorationer anskaffas m m. Biskopen i Karlstad skulle förrätta återinvigningen av kyrkan, men Karlskoga hörde också till Örebro län. Därför borde även landshövdingen anmodas medverka. Det blev en stor högtidsdag. Hela kyrkbyn flaggade, bl a på 150 lånade flaggstänger, speciellt mellan Torget och nuvarande Centralplan. Det var processionsvägen för de inbjudna, som samlades i Kyrkskolan och tågade till kyrkan, där biskopen predikade och förrättade kyrkoinvigningen, samt efter gudstjänsten åter framträdde med en tillbakablick på kyrkans betydelse under de gångna 300 åren. Efter denna högtid följde middag för ett hundratal personer i det mitt för kyrkan belägna tingshuset, som dekorerats med flaggor, blommor, girlanger och äreport vid entrén. Här framträdde lands- 63

64 hövdingen som högtidstalare. Avslutning skedde därefter i kyrkan med en musikvesper. Enligt referaten mötte flera tusen personer upp. Utan tvekan blev jubileet en populär tillställning, trots att det skedde vid fel tillfälle. Högtidligt och pampigt firande var i tidens smak och Karlskoga var ett samhälle med framåtanda men också med behov av att hävda sig. Genom att så stor del av programmet förlagts till kyrkan fick allmänheten möjlighet att delta. Likväl överträffades kanske evenemanget i popularitet tre år senare, när Oscar II gjorde ett kort förmiddagsbesök på Bofors och gästade Alfred Nobel på Björkborn. I varje fall har detta hållit sig kvar länge i folkminnet, även om allmänhetens deltagande den gången mest bestod i att kanta kortegevägen. Religiös verksamhet utanför statskyrkan hade varit en företeelse, som denna med all makt försökt förhindra. Ett vapen blev därvid det s k konventikelplakatet. När detta år 1858 upphävdes fanns möjlighet för frireligiösa riktningar att framträda i organiserad form talets senare hälft blev därför den stora epoken för bildandet av religiösa sammanslutningar. Karlskoga blev inget undantag. En organisation var därvid mycket tidigt i verksamhet. Redan 1857 bildade några personer en sammanslutning kallad Karlskoga missionsförening, som sedermera blev Karlskoga missionsförsamling. Kärnan var en krets som gripits av väckelserörelserna och samlades kring den bekanta "Mor i Vall" Maria Jansson och hennes son Carl Johan Nyvall. Den förra har gjort sig känd genom sina aktiva insatser för att åt barn bereda hem och undervisning och den senare genom verksamhet som predikant och pionjär för frikyrkorörelsen. Arbetet skedde till en början inom kyrkans ram men blev skarpare profilerad när en nattvardsförening bildades Man samlades till en början i hemmen, men efter hand som tillströmningen ökade blev det nödvändigt att bygga särskilda gudstjänstlokaler. Karlskoga missionsförsamling blev den frikyrkoorganisation, som stod för det största antalet egna lokaler i socknen sk missionshus. Salemskyrkan i dess första form tillkom 1876 och var belägen på Västra Rävåsen. När den inte längre räckte till uppfördes 1897 vid Kanongatan den kyrka, som under många decennier blev organisationens högkvarter. Metodismen fick en organisation i Karlskoga 1874 och skaffade först ett kapell i Immetorp samt 1888 den ännu brukade kyrkan i Loviselund. Denna rörelse hade dock först nått fram till bygden i Degerfors, där en församling bildades redan Baptismen slog rot i Karlskoga ungefär ett årtionde senare, varvid församlingar etablerades i Degerfors 1883 och i Karlskoga Ganska länge fick medlemmarna nöja sig med att träffas i hemmen eller i olika hyrda lokaler. Först 1902 fick de ett kapell som egen samlingspunkt på den plats, där den ombyggda och utvidgade Elimkyrkan låg kvar till senare år. 64

65 Inom Svenska missionsförbundet bildades tidigt församlingar i Karlskoga och ett flertal missionshus uppfördes. Som centrum för verksamheten kan man beteckna Salemskyrkan, uppförd 1897 som ersättare för en tidigare byggnad på V Rävåsen. År 1899 fick också Frälsningsarmén egna kårer i Karlskoga och Degerfors. Samlingslokalen Klippan hör också till dem, som först under allra senaste år blivit utbytt. Skolväsendet Med hänsyn till tidens förhållanden får det anses naturligt att ansvaret för skolan tilldelades kyrkostämman, när uppdelning i kyrklig och borgerlig kommun skedde. Prästerskapet hade spelat en betydelsefull roll för folkundervisningens utveckling. Genom konfirmationsundervisning och husförhör svarade de för en form av utbildning. När ett skolråd skapades blev kyrkoherden självskriven ordförande. I Karlskoga var denna myndighet en stor församling med inte mindre än 16 valda ledamöter utöver ordföranden. Anledning till det stora antalet var i grunden socknens storlek men mera direkt den indelning i rotar, som anknöt till liknande organisation i andra 65

66 sammanhang. Man hade hyttelag, husförhörsrotar och fattigvårdsrotar. Den överordnade myndigheten borde då rymma någon representant för varje rote. Rotesystemet, alltså ett slags kommun inom kommunen, permanentades för lång tid genom ett förslag av Barnens undervisning skedde vid denna tid i nästan hela församlingen genom växelundervisning i provisoriska lokaler. En kommitté hade haft i uppdrag att utarbeta förslag till upprustning av skolväsendet och kom nämnda år med sitt förslag. Det gick ut på att kommunen till år 1871 skulle ha uppfört 15 nya skolhus. Kostnaderna skulle med nödvändighet bli stora, men det väntades bli möjligt att nedbringa dem, om varje rote genom naturaprestationer i form av material och arbete själv uppförde sitt skolhus. Detta stred visserligen mot principen att skolväsendet skulle vara en gemensam kommunal angelägenhet. Därför föreslogs ett utjämningssystem, så att de i fyrktal starkaste rotarna skulle lämna tillskott till de svagaste. Märkligt nog antogs detta långtgående förslag utan invändningar. Likväl blev det inte genomfört. Beslutet överklagades nämligen. Under den fortsatta behandlingen framkom nya förslag och det slutliga beslutet av år 1870 gick ut på att 10 skolor skulle byggas av rotarna inom 5 år. Det ursprungliga stolta förslaget hade alltså reducerats, men resultatet blev ändå märkligt nog. Det betydde att under loppet av ett par år kunde följande nya permanenta skolhus avsynas: Kedjeåsen, Granbergsdal och Högåsen år 1875, Sandmo, Brickegården och Linnebäck 1876, Knutsbol, Sibbo och som det största av dem Bregården Strömtorp hade redan tidigare på egen hand byggt skola och i Karlsdal hade bruket sedan länge svarat för skollokal. De olika byggnaderna var naturligtvis enligt vårt sätt att se enkla men motsvarade mycket väl tidens krav. I stort sett var de uppförda enligt samma mall. Det var långsträckta envåningsbyggnader med en ingång på vardera gaveln, den ena till lärarens bostad örn två rum och kök, den andra till omklädningsrum och innanför detta en skolsal. Byggnadsmaterialet var trä eller sinnersten. Störst blev skolorna i kyrkbyn, varvid den i Bregården i fortsättningen skulle låta tala om sig som lokal även för andra ändamål. Den var byggd i två våningar och låg på platsen för nuvarande Folkets hus. I fortsättningen kom den ofta att kallas Kyrkskolan eller Nya skolan, detta till skillnad mot gamla kyrkskolan, som låg strax intill. Denna blev nu lokal för den s k högre folkskolan. Även om det faller utanför ramen må några ord sägas om denna gamla skola, som var Karlskogas första skolbyggnad. Den tillkom på kyrkoherde Torbjörn Moréns initiativ. Han var skaparen av den första skolverksamheten i socknen och hade redan 17 år före folkskolestadgans tillkomst 1842 fått undervisning till stånd. När han också ville låta bygga ett skolhus mötte han dock motstånd och det beslut som fattades blev överklagat. Det ansågs vara en utgift, som sockenstämman ej hade att besluta om. Så småningom fick han dock hos 66

67 1870-talet blev en stor skolbyggnadsepok i Karlskoga. De olika rotarna svarade själva för sina skolhus, som dock i stort sett uppfördes enligt samma mall: Långsträckta envåningsbyggnader med ingång på gavlarna, den ena till lärarens bostad och den andra till omklädningsrum och skolsal. Bilden återger Sibbo skola. Kungl Maj:t fastställelse av beslutet men ville ej gå mot en stor opinion och utnyttjade det inte. I stället meddelade han år 1837 sockenstämman, att han själv med frivilliga bidrag ämnade bygga en skola, om socknen ville avlöna lärare. Detta bifölls av stämman. Virke erhölls från prästgårdsskogen. Därutöver kostade bygget l 347 riksdaler, varav 766 riksdaler inflöt som gåvor och återstoden bekostades av Morén personligen. Skolan låg ungefär vid västra ändan av nuvarande Nämndhuset. Det var en timmerbyggnad i två våningar med gavel och ingång åt norr. Skolsalen låg en trappa upp, medan bottenvåningen upptogs av lärarebostad. Den revs några år efter nya skolans tillkomst. Det som ovan sagts om skolbyggnader gäller folkskolan. För småskolan fanns fortfarande inga fasta lokaler. Pretentionerna var här mindre. Detsamma gällde lärarepersonalen. Småskollärarinnornas utbildning utgjordes till en början av en kurs på ett par veckor under ledning av en lärare i kyrkbyn. År 1871 lämnades för första gången bidrag till dem, som under sommaren ville delta i en praktisk kurs i Örebro. Man observerar att inget av de två bruk, som skulle visa sig mest expansiva, fått nya skolbyggnader. Där skulle behovet snart låta tala om sig. De lösningar, som man åstadkom, är exempel på det härskande synsättet, 67

68 Karlsdals skola intog en särställning genom att den uppfördes av bruket i ett tidigt skede. att bruken även socialt borde sörja för sina anställda. I Degerfors åtog sig sålunda bruksledningen att hålla skollokal i befintlig byggnad, om församlingen anställde lärare. År 1881 anställdes också en folkskollärare och en småskollärarinna. Bofors erbjöd sig att skänka tomt och bidra till byggnadskostnaderna för en skola inom dess område. Med utgångspunkt härifrån beslöt kyrkostämman år 1880 att uppföra ett skolhus innehållande tre lärosalar. Byggnaden uppfördes under år Det blev vad som numera brukar kallas gamla skolan eller vita skolan vid Loviselund, men det bör observeras att den länge benämndes Bofors skola. Just denna skola blev av betydelse för den framtida inställningen till utgifter för skolväsendet. Den hade som nämnt beslutats av kyrkostämman och sålunda delvis bekostats av gemensamma medel. Man kunde därför ej längre begära, att rotarna själva skulle hålla skolhus. Detta kom också att gälla underhållet. Rotarna behöll dock en viss betydelse. Det kom nämligen att åligga roterepresentanterna att en gång om året kalla till ett sammanträde för att lämna förslag till nästa års utgiftsstat. I budgetförslagen är också utgifterna 68

69 Den s k vita skolan vid Loviselund kom att överleva den 20 år senare uppförda röda skolan, som bl a gav landsvägen en annan sträckning än den bilden visar. noga specificerade för varje skola. Även för de mera tillfälliga småskolorna fick roterepresentanterna i skolrådet betydelse. Det var de som visste i vilka gårdar utrymme kunde erbjudas för skolan. Den följande utvecklingen vid Degerfors kan exemplifiera hur synen på skollokalkostnaderna efter hand ändrades. Redan 1890 hade skolan där visat sig för liten, varför disponent Stridsberg och kapellpredikanten Danielsson fick i uppdrag att framlägga ritningar och kostnadsförslag för ny skolbyggnad. Vid bruket fanns 350 barn och antalet väntades stiga, varför de kommitterade lämnade ett förslag rymmande 6 lärosalar jämte lärarebostäder, vilket kostnadsberäknats till kronor. Detta tillstyrktes av skolrådet, men på kyrkostämman blev det bakslag inför kostnaderna och en helt ny kommitté tillsattes. Dess förslag gick ut på att tre bostadshus med uthus skulle köpas av bruket och omändras så att de passade för skolbruk. Köpeskillingen skulle bli kronor och ändringsarbetena beräknades till kronor. Skolrådet tillstyrkte, eftersom man inte räknade med att stämman skulle gå med på nybyggnad. Kyrkostämman beslöt också i enlighet härmed. 69

70 Tio år senare, den 16 februari 1900, brann det största av ovannämnda hus ner. Man hade redan börjat diskutera åtgärder, därför att skolan ånyo blivit för liten. Genom eldsvådan blev det bråttom. Ett nytt kommittéuppdrag resulterade i ett förslag, som slutade på kronor och redan den 29 mars samma år fattade kyrkostämman beslut om byggandet, denna gång utan minsta protest mot kostnaderna. Detta skolbygge kan också tjäna som exempel på hur långt utvecklingen på området nått vid sekelskiftet och på skillnaden mellan nytt och gammalt. Sedan kommittén erinrat om att antalet barn var omkring 400 säger den: "Då man i samma skolafdelning svårligen torde kunna undervisa mer än 50 barn, framstår klart och oafvisligt behofvet af ett skolhus med 8 lärosalar. Att Degerfors ändå hittills kunnat reda sig med 4 lärosalar har åstadkommits genom nödfallsvägen att i samma lärosal anordna dubbelläsning..." Vidare heter det: "Vi vilja särskildt påpeka anordningen af centraluppvärmning medels varmluft, som icke blott kommer att minska bränsleåtgången och eldfaran, utan äfven medför god uppvärmning af förstugor och förträfflig ventilation utan särskild kostnad". Det kan tilläggas att dubbelläsning ännu var en vanlig företeelse, som resulterade i att berörda elever endast fick fyra månaders undervisning per år. Ett par årtionden tidigare hade många inte ens fått detta. Det dröjde nämligen länge innan begreppet skolplikt uppfattades som ett definitivt krav. En inspektörsanteckning från 1873 lyder: "... blott 8 barn af 24 till skolgång antecknade voro närvarande. De till folkskolan hörande utgjorde enligt uppgift 74. Antalet barn i skolåldern inom hela området utgjorde enligt förteckningen 464, af hvilka 177 ansågos tillhöra småskolafdelningen och 287 folkskolan. Af dessa hade blott 99 anmälts till undervisning i folkskolan." Förhållandena förbättrades naturligtvis efter hand, men ännu långt senare förekom att krafttag fick tillgripas. Dessa bestod i första hand i att skolrådets ordförande eller någon ledamot försökte tala föräldrarna tillrätta. Vid fortsatt tredska kallades fadern att infinna sig och stå till svars inför det samlade skolrådet. Tidigare har i förbigående nämnts att en s k högre folkskola verkade under någon tid. Då denna skolform var mycket ovanlig kan den förtjäna ett omnämnande. I sin art var skolan den enda inom Örebro län. Bland initiativtagarna märks de båda bonderiksdagsmännen Anders Ericsson i Kärne och Gustav Hultman i Källmo, vilka på en sockenstämma den l juni 1862 uppträdde som förespråkare för saken och fick igenom ett enhälligt beslut. En kommitté tillsattes, men det dröjde till maj 1865 innan skolan kunde börja. Från en inspektion ett år senare kunde folkskolinspektören i Karlstad P G Andersson anteckna att han "funnit den nybildade skolan ha 25 elever (16 gossar och 9 flickor), den yngste på 10:e och den äldsta på 20:e året. Skolan var delad på två avdelningar med skilda lärokurser. I den högre avdelningen hade bl a 70

71 Bruksskolan i Degerfors, byggd vid sekelskiftet, var bygdens dittills största skola och markerade i mycket skillnaden mellan nytt och gammalt på området. undervisats i geometri... och linearteckning, i tyska språket... samt i trestämmig sång efter noter... ". Skolan var förhållandevis välförsedd med undervisningsmateriel, som vid dess upphörande fördelades på övriga skolor. Den drevs först i hyrd lokal i Bohult men flyttades 1868 till gamla fattighuset där Missionskyrkan nu ligger och kom som nämnt senare till gamla kyrkskolan. Den förste läraren var Adolf Randel, som tidigare varit vikarierande adjunkt vid läroverket i Örebro. Han kvarstod till 1869, då han valdes till sockenadjunkt. När skolan år 1882 lades ner motiverades detta med att elevantalet hade blivit alltför ringa. Det torde vara en slump och icke ett inre sammanhang att en ny påbyggnadsskola just detta år började i Karlskoga, nämligen föregångaren till Karlskoga folkhögskola. Däremot kan man som en form av ersättning beteckna de frivilliga fortsättningsskolor, som började inrättas på 1880-talet. Undervisningen i vissa var i stor utsträckning inriktad på slöjd både för gossar och flickor. Undervisningens karaktär och omfattning fastställdes i reglementen. Flera sådana avlöste varandra under årens lopp. Att följa den pedagogiska utveckling, som dessa markerar, skulle i detta sammanhang föra för långt. Man 71

72 vill dock gärna understryka att utvecklingen till stor del var beroende av lärarnas reforminsatser. Inom kåren fanns en påtaglig entusiasm för uppgifterna, vilket blir tydligare allt eftersom antalet utbildade lärare ökades. Kåren fick en egen sammanslutning, där pedagogiska problem diskuterades. Fram på 1890-talet förekom också sådana överläggningar vid gemensamma sammankomster mellan skolråd och lärare. I samband med att nytt reglemente fastställdes år 1894 tillkom också befattningar som förste lärare, en i kyrkbyn och en i Degerfors. Man kan även påminna om att många lärare blev något av mångsysslare och utnyttjades i olika sammanhang, särskilt där någon boklig bildning och skrivkunnighet behövdes. Till bilden hör också att det rådde stor skillnad i social status mellan folkskollärare och småskollärarinnor. I det fallet kan det vara upplysande att hänvisa till en lönereglering för de sistnämnda år Vid denna tid uppgick en folkskollärarlön till 600 eller 700 kronor per år jämte bostad och vedbrand, medan småskollärarinnorna hade 300 kronor i årlig kontantlön. Nu blev det en höjning till 350 kronor för dem, som hade fullständig examen. Ålderstillägg skulle utgå med 25 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring. Dessutom beslöts emellertid "att för hvarje löneförhöjning åtnjutande lärarinna (af hennes lön, 350 kr.) årligen den l Juli skulle insättas i Karlskoga sparbank 25 kronor. Sparbanksboken förvaras hos skolrådets kassör, i samråd med vilken jemte skolrådets ordförande lärarinna vid påkommet behov får lyfta den sålunda afsatta sparpenningen." Tidens förmyndarattityd mot kvinnor kan knappast belysas tydligare. För övrigt skulle det ännu dröja länge innan småskollärarinnornas gärning blev tillbörligt uppskattad. Lärarnas antal uppgick 1870 till 13, varav 5 var folkskollärare och 8 småskollärarinnor. År 1900 hade kåren vuxit till 37 personer fördelade på 11 folkskollärare, 5 folkskollärarinnor, 20 småskollärarinnor och l småskollärare. Som en utomkommunal av ideella skäl tillkommen verksamhet kan man beteckna den skola, som drevs av den förut nämnda Mor i Vall. I början av 1850-talet hade hon i sitt hem startat undervisning av barn från grannskapet. Verksamheten utökades och en särskild byggnad uppfördes som skolhus. Efter hand fick hon hjälp av sina söner Jan Gustav och Carl Johan Nyvall och t o m examinerade lärare engagerades tidvis. Samtidigt hade hon också fått till stånd ett barnhem, vari hon tog hand om barn, som av fattigvården skulle utplaceras i fosterhem. Till stöd för verksamheten bildades en arbetsförening av kvinnor, som förfärdigade handarbeten att säljas på auktion. Arbetet skedde i nära anslutning till Karlskoga missionsförsamling. Senare tillkom en liknande förening kallad "Fruntimmersföreningen", vilken kommer att behandlas i annat sammanhang. Helt andra proportioner fick så småningom ytterligare en på frivillig grund skapad undervisningsanstalt. Även här kom initiativet från personer inom Karlskoga missionsförsamling. Man kan nämna handlanden Joh Dahlin och 72

73 predikanten Carl Johan Nyvall. Deras skapelse kallades Karlskoga praktiska slöjdskola, som började sin verksamhet den l oktober 1882 i en fastighet vid nuvarande Skolgatan. Som föreståndare för skolan lyckades man engagera Johannes Lindholm. Denne var präst med tidigare tjänstgöring på flera platser i Värmland. Efter hand hade han kommit till uppfattningen, att statskyrkan ej stod i överensstämmelse med bibelns krav och hade i stället sökt kontakt med frikyrkorörelsen. Han tog konsekvensen och begärde avsked från prästämbetet i början av 1882 och var alltså nu öppen för nya uppgifter. Det blev i huvudsak han, som kom att prägla den nya skolans sätt att arbeta. Som namnet anger var den inriktad på praktiska läroämnen och blev därigenom en av de första yrkesskolorna i landet. Den förklarade sig vilja lämna undervisning i "lantbruk, snickeri samt i måleri och smedsyrket, ävensom i svenska språket, räkning, skrifning, ritning, bokhålleri, kommunal- och statsförfattningar." Dess allmänbildande syfte underströks alltså också. Undervisningen skulle bedrivas mot kristen bakgrund. Även en hushållsinriktad gren tillkom för kvinnlig ungdom. Skolan hade en svår start och ett hot om nedläggning var tidvis allvarligt. Emellertid lyckades den kämpa sig igenom det ena året efter det andra och vann så småningom stabilitet. Karakteristiskt är att den redan i sitt tidiga skede samlade elever från vitt skilda håll. Från höstterminen 1885 rapporteras följande fördelning: "6 från Nerike, l från Vestergötland, 13 från Vestman-land, 22 från Vermland, 4 från Gestrikland, 5 från Uppland, l från Dalsland, l från Halland, l från Helsingland och l från Dalarne." Det isolerade Karlskoga hade genom skolan fått ett kontaktorgan utåt, som fick sin betydelse. Så småningom kunde man lite varstans i landet träffa på kommunalmän, handlande, hantverkare m fl, som fått sin grundläggande utbildning i Karlskoga och med nöje tänkte tillbaka på skoltiden där. Det är ovedersägligt att rektor Lindholm hade en ovanlig förmåga att entusiasmera sina elever. Han fick betydelse för orten även som kommunalman och gjorde flera viktiga insatser, de flesta dock inom municipalsamhällets ram, sedan ett sådant tillkommit. Skolan blev så småningom Karlskoga praktiska läroverk, som nu ombildats till Karlskoga folkhögskola. Som ett bildningsinstrument avsågs också sockenbiblioteket. En boksamling kan ha funnits tidigare, men 1860 förklarade sig sockenstämman vilja anslå medel för "anskaffande af skåp och böcker samt Bibliotekets årliga underhåll". Föreståndare blev socknens nyutnämnde klockare, musikdirektör Anders Johan Hagström, som uppehöll sysslan under en lång följd av år. Biblioteket förvarades i sockenstugan, där det hölls tillgängligt på söndagarna i anslutning till gudstjänsterna. Till en början lydde verksamheten under kyrkostämman men from 1879 överflyttades den till den borgerliga kommunen. Det årliga anslaget inskränkte sig till 100 kronor. Att detta inte kunde 73

74 leda till någon större boksamling var tydligt. Bokbeståndet vid sekelskiftet kan uppskattas till omkring 400 band. Och ändå fanns åtminstone bland folkbildningsförespråkarna en tro på dess värde, som med hänsyn till resurserna kan förefalla rörande optimistisk. Man kan anföra följande ur ett skolrådsprotokoll från 1895: "Skolläraren K J Karlsson i Granbergsdal anförde, hurusom beklagligt nog, en hop ungdom synnerligen söndagsaftnar på ett störande sätt drifva omkring på vägar och stigar, och framhölls till förebyggande häraf nödvändigheten af att god och underhållande lektyr gjordes för ungdomen tillgänglig. Lämpligast synes, att filialer af sockenbiblioteket inrättas i de från kyrkan aflägsnast belägna skolhusen, hvilka filialer kunde ställas under de respektive skol-lärarnes vård. Med anledning häraf uppstod en längre stunds diskussion. Då stora svårigheter utan tvifvel skulle möta för filialers inrättande i skolhusen, enade sig mötet om att ingå till kommunalstämman med framställning om önskvärdheten af att sockenbiblioteket i väsentlig mån förbättras samt att katalog öfver de befintliga böcker tryckes och utdelas, hvarigenom böckernas spridning inom församlingen lättare befordras." Som allmänomdöme kan sägas att sockenbiblioteket väl kom till i ett tidigt skede men under ifrågavarande period knappast blev föremål för någon nämnvärd utveckling, kanske av brist på förespråkare, som nådde fram till kommunalmännen. Fattigvård Inom den borgerliga kommunen var fattigvården den såväl ekonomiskt som arbetsmässigt mest krävande sektorn. Den rymde i tillämpliga delar vad vi betecknar socialvård. Hjälpbehov var liktydigt med oförmåga till arbete och därmed till försörjning. Sedan gammalt var det socknarnas uppgift att ta vård om sina fattiga, varvid formerna för detta reglerades i lag. Under 1800-talets senare del gällde Förordning angående fattigvård av den 9 juni Kommunerna var enligt lagen skyldiga att lämna fattigvård till minderåriga barn, åldringar, sjuka eller vanföra, som var oförmögna att genom arbete skaffa sig sin bärgning såvida de inte skulle underhållas av annan. Det sistnämnda innebar, att försörjningsplikt förelåg för varje arbetsför vuxen, så att föräldrar hade att ta vård om sina minderåriga barn men också så att vuxna barn skulle vårda sina föräldrar. Samhällets skyldighet mot t ex åldringar inträdde därför först om dessa ej kunde bli omhändertagna av någon försorjningspliktig. Dessutom tillkom det husbonde att svara för att tjänare, fabriks- och bruksarbetare m fl och deras familjer inte låg samhället till last så länge arbetsavtal gällde. Helt naturligt kunde det bli en bedömnings- 74

75 fråga om försörjningsförmåga förelåg eller ej, vilket i sin tur ledde till skillnader i generositet mellan olika kommuner. Lagstiftningen medgav socknarna rätt att besluta om roteindelning för att ta hand om de behövande. Sådan hade tillämpats i Karlskoga från 1828 men 1872 övergick man till gemensam fattigvård. Ett minne av de tidigare förhållandena har till sen tid funnits kvar i den rotestuga, som låg på Rävåsens östra sluttning vid Badstugatan. Den var alltså fattigstuga för kyrkbyn. Sedan förhållandena ändrats uppdrog kommunalnämnden 1879 åt sin ordförande "att på fördelaktigaste villkor uthyra den s k Bregårds rotestuga, dervid särskildt skulle iakttagas att nödiga reparationer bör verkställas af hyresgästen, samt att hyggliga och anständiga personer blefve der boende, som förbjudas att idka någon sorts försäljning af kaffe, dricka m m, samt hos sig hysa kringstrykande eller lösa personer". Även efter genomförandet av gemensam fattigvård kvarstod distriktsindelning på så sätt att fattigvårdsstyrelsen sammansattes av ledamöter, som representerade de olika rotarna. Den kom därigenom att bestå av inte mindre än 24 ledamöter. Förhållandena var alltså av samma karaktär som inom skolväsendet. De olika ledamöterna svarade för erforderlig personkännedom från olika sockendelar. Samtidigt blev de verkställande ledamöter inom sina områden och fick även rycka in vid uppkomna nödsituationer, ofta för att få styrelsens godkännande i efterhand. Intagning på fattiggården var den yttersta åtgärden. Många understöds-tagare bodde kvar i sin ursprungliga miljö, kanske i sin gamla torpstuga eller inackorderade hos någon granne eller släkting. Styrelsen lämnade därvid nödtorftigt bidrag till vad som behövdes. Det kunde ske antingen i form av allmänt bidrag eller som hjälp för speciella behov som ved, kläder eller skor åt skolbarn, medicin, reparation av stugan osv. Ur räkenskaperna kan man notera årsbidrag från omkring 100 kronor -då ofta till änkor med barn över hela skalan ner till ett par kronor för speciellt ändamål. Bidragen var naturligtvis små även med hänsyn till dåtida penningvärde. I vad mån de var generöst eller snävt tilltagna i förhållande till andra kommuner är svårt att avgöra. Under årens lopp skedde en stark ökning av antalet behandlade fattigvårdsärenden. Detta kan inte bara bero på tillväxten i folkmängd. Snarare får man anta, att gränsen successivt höjdes för vad som ansågs vara sådan nödsituation att fattigvården borde ingripa. Man noterar även att direkta avslag på ansökan om hjälp var sällsynta. När de förekom grundades de i regel på att någon anhörig ansågs ha tillräckliga resurser för att fullgöra sin försörjningsplikt eller på att försörjningsplikten tillkom en husbonde. Speciella problem följde med bestämmelserna om hemortsrätt. Dessa, som hade gammal hävd och även i fortsättningen under lång tid skulle bli av betydelse, innebar att en medborgare hade hemortsrätt där han blivit eller 75

76 bort bli mantalsskriven men efter fyllda 60 år behöll den hemortsrätt han då hade. Detta förde med sig att äldre personer, som flyttat från en kommun till en annan ej hade rätt till fattigvård på sin nya bostadsorts bekostnad. När hjälp lämnades kunde hemortskommunen krävas på ersättning, vilket ledde till omfattande korrespondens, utredningar och ibland tvister. Kommunerna var i dessa fall noga med sina rättigheter, vilket kunde leda till att samma ärende i olika utredningsstadier fick behandlas vid flera sammanträden. Det blev ofta mycket tungrott. I Karlskoga förenklades därför handläggningen fr o m 1890 genom att ordföranden fick i uppdrag "att i alla mål, som rörde af andra fattigvårdssamhällen framställda yrkanden om ersättning för lemnad fattigvård åt fattiga härifrån, afgifva fattigvårdsstyrelsens talan, äfvensom, då så erfordrades, öfver myndigheternas utslag anförda besvär". Att vara fattigvårdsstyrelsens ordförande var ett arbetskrävande förtroendeuppdrag. Det innehades på 1870-talet av Gustaf Ödqvist, men för seklets återstående år valdes i tur och ordning bruksledarna Carl C:son Lindberg på Karlsdal, Jonas C:son Kjellberg på Bofors och Sixten Wohlfahrt på Karlsdal. Systemet med bidrag av växlande storlek, vilket med vårt språkbruk skulle kunna kallas öppen vård, var länge dominerande. I de många fall då personlig skötsel fordrades, var det otillräckligt. En allmän fattigstuga hade uppförts 1815, men den tycks ha fått allt mindre användning sedan rotesystemet börjat tillämpas. Vid den nu aktuella tiden kom den huvudsakligen till användning som provisorisk lokal för nya verksamheter. Vi har redan mött den som lokal för högre folkskolan och kommer att möta den i nya funktioner även i fortsättningen, ja ända tills nuvarande Missionskyrkan tog tomten i besittning. Det första steget mot en fungerande sluten fattigvård togs vid kommunalstämma den 20 december Då väcktes förslag av kyrkoherden Tullius Hammargren och f d talmannen Anders Ericsson i Kärne. Därvid tillsattes en kommitté, vari bl a förslagsställarna ingick. Dessutom förtjänar ledamoten Gustaf ödqvist nämnas. Han blev mycket verksam i utredningsarbetet och företog bl a studieresor till institutioner, som vid den tiden ansågs moderna. En insats av honom vid en kommunalstämma följande år förtjänar också nämnas. Den 30 oktober 1871 föredrogs ett av kommunalnämnden framlagt förslag till nytt fattigvårdsreglemente. Detta räknade med fortsatt tillämpning av rotesystemet, ödqvist yrkade emellertid avslag och fick stämman med på att fattigvården från och med den l januari 1872 skulle bli gemensam för hela kommunen. Ett följdbeslut blev att en fattigvårdsstyrelse skulle utses. För centrala åtgärder över rotarna hade dittills kommunalnämnden svarat. Utredningsarbetet om fattiggård tog dock tid. Först den 30 oktober 1875 framlades ett förslag. En anledning till dröjsmålet var att man ville vinna erfarenhet av den nya fattigvårdslagen. Utredningen behandlade naturligtvis den ekonomiska aspekten, som väl inte helt entydigt visade lägre kostnader 76

77 Två bondgårdar inom Bregården inköptes 1875 och 1891 för att nyttjas som fattiggård. Lantbruk bedrevs även därefter och de öppna åkrarna sträckte sig från järnvägen ner till Möckeln. vid fattiggårdsdrift jämfört med annan vård. Däremot trodde man på bättre förhållanden och ägnade för övrigt stor uppmärksamhet åt frågans etiska sida. Utredarna talade om tre kategorier, som kunde bli föremål för intagning. Det var de helt orkeslösa, som uteslutande behövde vård, de som kunde utföra visst arbete och därför på gården skulle få tillfredsställelsen att förrätta enklare sysslor, och slutligen de som undvek arbete och kunde bli lösdrivare. Genom att dessa hölls i arbete väntade man sig en uppfostrande effekt. Därutöver fanns barnen, som man hoppades skulle få regelbundnare skolgång och därmed bättre start än om de blev utplacerade på socknen. Inför dessa skäl föreslogs att en fattiggård inrättades. Utredarna hade därvid också ett konkret förslag, nämligen hemmanet 1/16 mantal Bregården, som kommunen kunde köpa för kronor. Förslaget präglades avgjort av uppriktig vilja att skapa bästa möjliga förhållanden samtidigt som det ger intryck av att inte vilja framställa de ekonomiska konsekvenserna i alltför ofördelaktig dager. Kommunalstämman beslöt också redan vid nämnda sam- 77

78 manträde att köpa gården och något senare, då en del praktiska arrangemang utretts, att inrätta fattiggård i de förvärvade byggnaderna. Gården låg på platsen för nuvarande Bregårdsskolan. I överensstämmelse med de framförda principerna om sysselsättning för de intagna blev gården förenad med lantbruk och kreatursskötsel. En arbetande förman och en hushållerska anställdes. Detta blev en första etapp, varunder 40 hjon kunde beredas plats, men det visade sig snart att utrymmet inte var tillräckligt. År 1891 skedde en omfattande utökning i det att den intilliggande gården 3/16 mantal Bregården vanligen kallad "Erik Änders-gården" inköptes för kronor. Därigenom fick man genom manbyggnaden utökning av antalet platser samtidigt som jordbruket fick avsevärda dimensioner. Till detta bidrog att fattigvårdsstyrelsen även arrenderade den jord, som tillhörde den närbelägna doktorsbostaden. Enligt uppgift fanns vid gården omkring 40 kor, 7 å 8 hästar samt svin och får för husbehov. Vid denna tid kunde antalet intagna ibland uppgå till omkring 125 personer. Fattiggårdens tillkomst och senare utbyggnad innebar inte att antalet understödstagare ute i distrikten minskade i antal, men det blev här mera bidrag för särskilda ändamål och mindre om helt omhändertagande. Ur räkenskaperna för exempelvis år 1893 sedan ovanstående utvidgning skett har sålunda noterats att bidrag lämnats till 259 personer ute i distrikten. Därav var 177 ensamstående kvinnor, som i 34 fall hade hemmavarande barn. Lagstiftningen innebar beträffande den, som tagits om hand för full försörjning genom fattigvården, att fattigvårdsstyrelsen hade husbonderätt, disponerade hans ägodelar och hade arvsrätt. Som exempel på förfarandet med de omhändertagnas ägodelar kan följande protokollsutdrag återges: "Sedan J. J. i L. blifvit intagen i fattiggården öfverlemnade S.S. en J. tillhörande sparbanksbok, hvarå innestode 35 kr. jemte räntor; och skulle medlen uttagas och i fattigvårdens räkenskaper upptagas." I regel var det fråga om mycket obetydliga värden. Vanligast var kanske att den som överflyttats till fattiggården ägde en stuga på ofri grund, som kommunen kunde disponera för att ge bostad åt någon annan. Det allmänna intrycket är att fattigvårdsstyrelsen strävade efter att uppträda formellt korrekt såväl i fråga om skyldigheter som rättigheter. Därför kan det ha sitt intresse att också anföra exempel på undantag, som andas mänsklig medkänsla. En händelse är från den 19 december 1898: "Anmäldes att samma dag på morgonen eller den 19 H. R. från Bofors aflidit genom olyckshändelse samt att han genom Bofors bruks försorg var olycksfallsförsäkrad för 500 kr. Som R:s föräldrar äro aflidna och hans tre syskon, liksom förut modern, underhållits tills dato af fattigvården, egde fattigvårdsstyrelsen rätt att uppträda som arftagare, men beslöt fattigvårdsstyrelsen att icke begagna denna sin rätt, utan låta Bofors bruk efter eget godt-finnande använda dessa medel till de qvarlefvande yngre syskonens bästa." 78

79 Fattiggården blev hem för många kategorier av vårdbehövande, varvid de som orkade borde delta i de dagliga sysslorna på gården. Ett motsatt intryck ger några generella beslut av år 1892, fattade i samband med att fattiggården utvidgades. Då bemyndigades den särskilda styrelsen för gården att "från de olika distrikten uttaga de arbetsföra hjon, som voro erforderliga för gårdens skötsel". Vidare förordnades att hjonen skulle överflyttas till fattiggården om vårdkostnaden översteg 90 å 100 kronor per år. Samtidigt beslöts också "att för år 1893 icke i distriktet lemna något som helst underhåll åt qvinna med oäkta barn eller åt dessa barn, utan skulle dylika qvinnor, om de för sig sjelfva eller för sina barn hafva behof af understöd från församlingen, intagas i fattiggården och barnen utackorderas eller ock derstädes intagas. Undantag från detta beslut skulle icke göras med mindre än att mycket talande, af styrelsen i hvarje särskildt fall prövade och protokollerade skäl dertill föranleda." Det må sägas, att senare protokoll från fattigvårdsstyrelsens verksamhet inte ger intryck av att tillämpningen blev så hård och opersonlig som ovanstående beslut anger. Däremot hade tydligen den särskilda styrelsen för fattiggården efter utvidgningen kommit in i ett effektivitetstänkande, varigenom siffror och priser blev viktigare än tidigare. Sålunda noterar man att i räkenskaperna för år 1893 uppgavs vårdkostnaderna för hjonen på fattiggården 79

80 med en verklighetsfrämmande exakthet, eller 25,654 öre per underhållsdag. Denna kostnadsfixerande syn på driften kunde också leda till konflikt med andra kommunala förvaltningar. När kyrkorådet för plantering på kyrkogården behövde ett antal stänger kunde man av en privatperson köpa dessa för 20 öre per styck medan fattiggården begärde 50 öre och när denna höjde priset på vedhuggning för skolan från 1:25 till 1:75 per famn beslöt skolrådet: "Åt herrar And. Ericsson och K. Wistrand uppdrogs att för den återstående delen af året anskaffa vedhuggare för kyrkroten till skäligt pris". Trots synpunkten att de intagna borde utnyttjas för produktivt arbete får man anta att flertalet fattighjon var i så stort behov av vård att intagning på fattiggården var det för dem bästa alternativet. Därvid var det också av stor betydelse att den dagliga vården sköttes av lämplig personal. I ett inledande skede innehades sysslan som föreståndare av A Lundkvist, som också intog en ledande ställning inom den gryende nykterhetsrörelsen. När han 1885 avflyttade, efterträddes han av Nils Nilsson, som under mer än 30 år utförde ett synnerligen uppskattat arbete vid gården. För barnomsorgen fanns en frivillig organisation, som förtjänar nämnas. Det var Fruntimmerföreningen, som började sin verksamhet 1870 genom att samla in medel för att kunna starta undervisning för unga flickor. Den är intressant ur flera synpunkter. Sålunda var den en av de tidigaste representanterna på orten för den senare så rika föreningsfloran. Dess verksamhet var så pass originell att det förefaller osannolikt att förebild sökts på annan ort. Däremot kan den ha inspirerats av det arbete, som Mor i Vall bedrivit. Dessutom var den först med att lyckas utverka kommunalt föreningsbidrag. Slutligen gav dess verksamhet så småningom upphov till en kommunal institution, nämligen Karlskoga barnhem. Ledningen av föreningen hade till en början prostinnan Ottiliana Hammargren, vilket torde ha haft sin betydelse bl a genom att hon med sin makes hjälp hade kurage att påverka kommunalmännen. Men det allra första bidraget förefaller ha kommit spontant. Den 29 december 1870 behandlade kommunalstämman ett tidigare uppskjutet ärende om införande av hundskatt. Stämman beslöt, att sådan skulle utgå med 3 riksdaler "för hvarje hundkreatur". Därefter uppstod diskussion om hur medlen skulle användas, "men slutligen stadnade kommunalstämman vid det beslut, att hundskatten skulle tillfalla den så kallade Fruntimmersföreningen inom socknen". Senare höjdes skattebeloppet och man fick här en inkomstpost i kommunalnämndens räkenskaper, varur diverse nytillkomna eller udda anslag kunde utgå. Mera systematisk kommunal hjälp började Fruntimmersföreningen begära fr o m 1876, då planerna på en skola av internatkaraktär skisseras i en skrivelse till fattigvårdsstyrelsen: "Detta kunde ske på det sätt att fattigvårdsstyrelsen ville upplåta lokal uti den s k Bergiusgården för inrättande af för- 80

81 Sandmo skola i början av seklet med barnhemmet Sigridsberg. utnämnde skola, hvilken att börja med endast skulle omfatta omkring 12 fattigvårdens barn..." Avsikten var att inta "sådana qvinliga fattigvårdsbarn, som under derpå följande kalenderår skola konfirmeras, och qvar-hållas dessa barn vid anstalten intill dess konfirmationen försiggått, således cirka l år, för att inlära dem i sådana hända- och hushållsgöromål, som gör dem till kunnige tjenare och mödrar, och hvilka slöjder vanligtvis fosterföräldrarne uraktlåta att inlära barnen, såsom väfvnad, spanad, sömnad, stickning m m, hvarjemte barnen ensamma underhålla alla skolans hushållsgöro-mål. Föreningen aflönar föreståndarinna och håller arbetsmaterialier..." Av en redogörelse från 1879 framgår att skolan börjat den l januari Antalet intagna barn uppgick under rapporteringsåret till 16. Det var alltså i första hand en hushållsskola men även ämnen som kristendom, innanläsning, skrivning, räkning och geografi förekom. Finansiering skedde genom anslag av kommunalstämman, avgift för varje barn från fattigvårdsstyrelsen och försäljning av de produkter, som tillverkades av barnen. Dessutom samlade föreningsmedlemmarna själva in pengar, som dock närmast var avsedda för fondering. Enligt ovannämnda rapport hade fattigvården upplåtit lokal om 2 rum och kök i "det sk fattighuset". Därmed avsågs en byggnad tillhörande den 81

82 nämnda Bergiusgården. Det var en gammal gård belägen vid järnvägen nedanför nuvarande Nämndhuset, vilken ingick i fattiggårdens arrende av läkareboställets jord. Enligt annan uppgift innehöll den 3 rum och kök. Möjligen har ett rum för föreståndarinnan ej räknats med i nämnda rapport. Byggnaden var i dåligt skick och efter några år började klagomål framföras. År 1889 säger man att lokalen "är alldeles olämplig och omöjlig att bebo någon mer vinter". Vid denna tid hade föreningen omkring 500 kronor fonderade och hade låtit göra upp ritningar för en egen lokal. För att planerna skulle kunna genomföras fordrades ytterligare kronor, som man beräknade få anslagna av kommunen tillsamman med fri tomt "helst i närheten av sjön Möckeln nedanför fattiggården". Men det var motigt vid denna tid. Kommunalstämman remitterade framställningen till kommunalnämnden, som avstyrkte och därefter togs ärendet inte upp igen. Samtidigt hade föreningsmedlemmarna börjat tappa intresset och det ifrågasattes om verksamheten skulle fortsätta. Men kärntruppen tog nya tag. Ut över socknen gick vädjan om medlemsteckning i ett cirkulär, vari bl a kunde läsas: "Om kunskap ville tagas om de barn, som för närvarande vårdas i barnhemmet, så skulle så sorgliga familjetaflor upprullas, att hvarje ömmande och rättänkande menniska, som sjelf haft den oskattbara lyckan att uppfostras i ett godt hem, med blödande hjerta skulle gå derifrån och erkänna den stora tacksamhet, hvari vi alla stå till dem som från början nitälskat och ordnat med denna barmhertighets-anstalt." Resultatet blev 70 nya medlemmar och styrelsen kände sig uppmuntrad att fortsätta. Vid denna tid hade man förvärvat doktor Knut Wistrand som sekreterare och räkenskapsförare. Hans uppenbara vilja till engagemang och hans förtrogenhet med socialt arbete blev utan tvekan ett värdefullt stöd. Bl a antogs nu stadgar för föreningen, vilket förut ej funnits. Därur framgår att ändring skett, så att en undre åldersgräns satts vid 9 år, varefter barnen fick stanna till 15 års ålder. Det rådde restriktioner bl a för barnens besök hos anhöriga, vilket tydligen ej ansågs nyttigt. För övrigt gällde följande regel: "Styrelsen förbehåller sig föräldramyndighet öfver barnen, så länge de äro i hemmet intagne. Barnens anhöriga måste för den skull afhålla sig från alla försök att på något sätt ingripa i barnens uppfostran eller att utöfva något målsmanskap öfver dem". Det kan tilläggas, att man tydligen fortsatte att intressera sig för flickorna även sedan de lämnat skolan. I en bevarad elevförteckning finns sålunda antecknat hos vilka de fått anställning och när någon senare gifte sig noterades gärna, att det var med en bra karl. Fastighetsplanerna bearbetades och på hösten 1889 underhandlades om ett tvåvåningshus vid Badstugatan. Köpet kom aldrig till stånd, men i februari 1890 skrev doktor Wistrand i protokollet: "Underrättades direktionen om af 82

83 mig inköpta lägenheten Sigridsberg för en köpesumma af kronor. Barnhemmet skall dit inflytta i slutet af April". Samtidigt meddelades att brukspatron C J Yngström lovat skänka erforderligt virke för reparation. Sigridsberg var beläget på västra Rävåsen i närheten av Sandmo skola. Föreningens totala kostnader inskränkte sig till kronor. Verksamheten kunde nu fortsätta under bättre betingelser. Sjukvård Den 21 augusti 1810 valdes vid riksdagen i Örebro Jean Baptiste Bernadotte enhälligt till Sveriges tronföljare och blev i sinom tid konung under namnet Karl XIV Johan. Representant för bondeståndet i Karlskoga vid denna riksdag var bergsmannen Pehr Oxelberg, ägare av 1/4 mantal Karåsen. Samma dag som kurir från Paris ankom med svar att fursten antagit ständernas anbud satte han "intagen af innerlig glädje" pennan på papper och skrev sitt testamente. Däri stipulerade han: "Fasta Egendommen, som den vid bådas vår död finnes, anslår jag till bostad för en Bergslag Läkare... " Rätt att begagna sig av denne skulle tillkomma "Carlskoga, Bjurkärn och Grythytte församlingar". Pehr Oxelberg hade genom giftermål blivit brukspatron på Flosjötorp i Grythyttan, men vid hustruns död tillföll bruket hennes arvingar. Han kom därvid till Karlskoga och gifte sig med Beata Hultman, dotter till riksdagsmannen Peter Hultman i Källmo. Paret bosatte sig på Karåsen. Oxelberg dog 1821, men det nämnda testamentet var ett inbördestestamente mellan makarna. Donationen kunde för den skull inte förverkligas förrän efter hustruns död år Förhållandena hade hunnit ändras väsentligt sedan testamentet skrevs och det visade sig att erbjudna förmåner ej var lockande. Sin förste bergslagsläkare fick bygden 1852, men han stannade endast ett par år och sedan blev det täta byten avbrutna av läkarlösa perioder. Karåsen visade sig genom sitt läge vara olämpligt som läkarebostad. För den skull sökte socknen ett bytesobjekt och köpte 11/96 mantal Bregården. Därav avstyckades 4/96 som organistbostad medan återstående 7/96 mantal genom byte mot Karåsen tillfördes Oxelbergska donationen och användes som läkareboställe. Transaktionen godkändes av Kungl Maj:t den 23 oktober Om den därigenom anskaffade läkarebostaden minnernamnet Doktorsparken, som anger gårdens läge. Stabila förhållanden i fråga om läkare inträffade först sedan ett provinsialläkaredistrikt 1865 inrättats med Karlskoga som centralort. Distriktet var emellertid stort och behov av en distriksläkare ansågs kvarstå. 83

84 Frågan väcktes på kommunalstämma den 27 mars 1876 i en skrivelse av disponent Nils Sundin på Alkvettern. Han påpekade "att ortens stora utveckling i industriell hänseende och folkmängdens snabba tillväxt... gifvit vid handen att utom provinsialläkaren, en särskild bergslagsläkare är numera erforderlig". Han tog även upp avlöningsfrågan och konstaterade att man gjort överloppsgärningar genom att ställa hela Oxelbergska donationens jordinnehav till provinsialläkarens förfogande. Vid inrättandet av tjänsten hade Kungl Maj:t endast fordrat att fri bostad upplåts "i närheten av Karlskoga Apotek". Lösningen borde vara att arrendekontrakt endast skulle gälla för dåvarande innehavarens tjänstetid. Hans efterträdare skulle endast få disponera bostaden med uthus och tomt, medan inkomsten av återstoden skulle användas som lön till en distriktsläkare. Att frågan aktualiserades just då torde få sättas i samband med att vid samma stämma fattades det definitiva beslutet om inrättandet av en fattiggård, varvid en kommitté befullmäktigades att teckna arrendekontrakt om jorden för sambruk med det inköpta hemmanet. Man preparerade alltså för kommande åtgärder. Ärendet fullföljdes av kommunalstämman i juni 1877, som beslöt inrätta en distriktsläkarebefattning. Lön skulle utgå i form av fri bostad och 500 kronor per år, vilket belopp överensstämde med arrendeinkomsten men tills vidare fick tagas ur kommunalkassan. Nu var dock den anskaffade läkarebostaden redan upptagen. Som exempel på hur lite den dåtida kyrkbyn hade att bjuda i bostadsväg kan nämnas, att kyrkostämman 1878 fann sig föranlåten besluta "att hela öfra våningen af det nya kyrkoskolhuset, bestående af fem rum med kök samt en garderob och nödiga uthus, måtte tillsvidare upplåtas åt distriktsläkaren till bostad". Även här anar man att underhandsöverenskommelser föregått det formella beslutet. Vid skolrådssammanträde i december 1876 beslöts nämligen på förslag av Anders Ericsson i Bohult beträffande den nya skolan att "nu endast borde bestämmas: att tvänne skolsalar med tillhörande afklädningsrum borde inrättas i den nya byggnaden; de öfriga rummen skulle deremot ställas till församlingens förfogande". Förste provinsialläkare blev Karl Olof Reuterman, som kvarstod till 1885, då han avgick med pension. Han efterträddes av Knut Wistrand, som varit distriktsläkare på orten sedan 1882 och under sin följande tjänstetid och långt därefter kom att få stor betydelse inte bara som befordrare av sjukvårdens utveckling utan även som kommunalman. Innan den fortsatta utvecklingen behandlas kan det vara av intresse att kasta en blick på ett par angränsande områden i deras inledningsskeden. När åtgärder med anledning av Oxelbergska donationen diskuterades på stämma 1849 framhöll en betrodd och i allmänna angelägenheter mycket verksam bergsman, att den som tagit fullständig veterinärläkareexamen lätt kunde bli "Chirurgie Magister och således förena skickligheten att bota 84

85 Den s k Doktorsgården inom Bregården. Genom byte mot Karåsen tillfördes den Oxelbergska donationen år 1854 yttre åkommor hos menniskor med dem hos djur". Beträffande inre åkommor menade han att "vattenbehandling var det verksammaste medel, och hade man häri numera kommit så långt, att ett rätt begagnande deraf gjorde all medicin öfverflödig." För förslagsställaren var det tydligen av värde att djuren fick sitt och i själva verket hade frågan om initiativ för att få en veterinär till bygden redan diskuterats. En sådan fick man också 1851 om än endast tillfälligt. Men 1854 antogs Felix Ferdinand Grönfeldt för sysslan, först med ett kommunalt arvode men senare som distriktsveterinär. Han bodde först omväxlande i Gelleråsen och kyrkbyn men förvärvade 1873 för första gången mark inom Bregården och uppförde de byggnader, som nu finns på Grönfeldtsudden. Han förblev verksam i Karlskoga till sin död år Till sjukvården hörde apotek. Även på detta område kan noteras provisorier innan förhållandena stabiliserades. Det hade ålegat socknens första läkare att också hålla läkemedelsförråd, vilket han försökte bli befriad från. Förste apotekaren kom till Karlskoga 1859 och började verksamheten inom B ohult. Lokalen fann han dock olämplig och sökte tomt för att uppföra en byggnad. År 1860 återfinnes han emellertid i Bregården på den gård, som sedan köptes 85

86 Provinsialläkaren Knut Wistrand gjorde stora insatser för sjukvårdens ordnande i bygden. Dessutom var han flitigt verksam som kommunalman. Polisuppsyningsman Johan Fredrik Hjelmqvist blev mycket mer än en ordningens upprätthållare. Han fick tidigt åtskilliga förtroendeuppdrag. Speciellt intresse ägnade han åt municipalsamhällets utveckling. för att bli fattiggård. Han avled 1865 och efterträdaren slog sig ner inom Bregårdstorp i den byggnad vid Centralplan, som nu disponeras av ABF. Äldre personer har uppgett, att apotekslokalen fanns i rummet till höger medan apotekaren hade sitt kontor till vänster och bostad på övre våningen. Interiör därifrån har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Charlotte Löwensköld. Apoteket var förlagt till denna plats t o m hösten 1895, då det flyttades till en byggnad vid nuvarande Bankliden. En livfull skildring har också lämnats från doktorsbostaden av provinsialläkarens son Karl Wistrand, som dessutom beskriver faderns arbetsförhållanden. Bl a bör det mycket vidsträckta distriktet i en isolerad bygd med lång väg till sjukhus ha varit pressande för en ambitiös läkare. Ett av Knut Wistrands första initiativ i Karlskoga blev också att skapa en sjukstuga. Inrättandet av en sådan föreslog han i en skrivelse till kommunalstämman, där den behandlades i december Han påpekade det långa avståndet till 86

87 Karlskogas första sjukstuga på Rävåsens östra sluttning hade tidigare varit fattiggård och högre folkskola. Även senare kom byggnaden att få många skiftande användningar. länslasarettet, svårigheten att behandla avlägset boende, som behövde daglig tillsyn, och besvären med hemsjukvård hos trångbodda familjer. Stämman fann förslaget behjärtansvärt och menade, att något befintligt hus borde kunna inredas utan alltför dryga kostnader. En kommitté tillsattes, som efter ett halvår lämnade förslag med ritningar till användning av gamla fattigstugan. Detta bifölls och den gamla byggnaden började restaureras. Den l april 1884 öppnades där socknens första sjukstuga med 9 vårdplatser. Det uppges att omkring 100 patienter per år kom att vårdas där. Även om sjukstugan alltså var liten, innebar den ett första steg mot bättre sjukvård och doktor Wistrand skulle låta höra av sig igen. Först skedde detta 1892 i samband med koleraepidemi i grannländerna, vilket motiverade att kolerasjukhus förbereddes. Det blev ingen epidemi och därför blev det heller ingen åtgärd för att ordna sjukhus. Men han kunde hänvisa till detta i en framställning av år Då lämnade han ett kombinerat förslag. Sjukstugan hade nu vunnit hävd och kunde inte undvaras, men den hade blivit otillräcklig och hade uppenbara nackdelar. Samtidigt behövdes en allmän epide- 87

88 misjukstuga, alltså inte bara för kolerafall utan även för t ex difteri och scharlakansfeber, som på den tiden var fruktade sjukdomar. Förslaget innebar, att en ny sjukstuga skulle byggas på lämplig plats och den gamla användas som epidemisjukstuga. Framställningen bordlades av kommunalnämnden men togs upp till förnyad diskussion under 1S97, som dock resulterade i ny bordläggning men med den lilla puffen framåt att inkomster genom försäljning av byggnadstomter på kommunens mark skulle reserveras för sjukstugebygge. Den 18 juni 1898 var kommunalnämnden beredd att hos stämman begära utredning. Sådan beslöts och en kommitté fick i uppdrag att föreslå tomt samt att anskaffa ritningar och kostnadsförslag. Redan vid kommunalnämndens oktobersammanträde förelåg kommitténs förslag, som gick ut på att sjukstugan skulle byggas på "skollyckan mellan sparbankshuset och kyrkogården". Därmed avsågs den plats, som sedan valdes, dvs nuvarande Nämndhusets östra del, som är just den ifrågavarande byggnaden. Marken tillhörde i huvudsak kommunen utom nedersta delen med Bergiusgården, som ägdes av Oxelbergska donationen, vari kommunen var delägare. Genom att placera byggnaden ett stycke från landsvägen borde den få ostört läge och heller inte kunna bli trängd av annan bebyggelse. En viktig sak, som man nu hade börjat beakta, var att det skulle bli förhållandevis lätt att anlägga vatten- och avloppsledning. Det vackra läget med möjlighet till parkanläggning betonades också. Byggnadsskisser hade utarbetats av arkitekt L Kellman i Borås, som hade ritat det intilliggande och nyligen färdigställda sparbankshuset. Med den befintliga sjukstugan som jämförelseobjekt fann man den egentligen alltför stor men erkände, att den borde planeras för framtiden och att samhället var i snabb tillväxt. Kostnaderna beräknades till kronor, varav skulle upptagas i nästa års stat. Förslaget godtogs i sin helhet av kommunalstämman den 24 oktober Kommittén hade bestått av doktor Knut Wistrand, bergsmannen Anders Ericsson i Bohult och disponent Sixten Wohlfahrt i Karlsdal och dessa fick även i uppdrag att fullfölja projektet. År 1899 ägnades huvudsakligen åt förberedelser med bl a entreprenadanbud från inte mindre än sju firmor. Följande år uppfördes byggnaden och i början av 1901 rapporterades, att den var under tak. I september 1901 togs sjukstugan i bruk. Kostnaderna översteg de ursprungliga beräkningarna och uppgick till kronor, vartill kom inventarier för kronor. Men ingen klagade. Tvärtom uttalades stor tillfredsställelse med att kommunen fått en fullt tidsenlig sjukvårdsanstalt. Driften av sjukstugan kom senare att övertagas av Örebro läns landsting. 88

89 Karlskogas sjukstuga av år 1901 innebar ett stort framsteg för sjukvården. Den bildade också ett uppmärksammat blickfång i samhällsbilden. Tingshus och polisväsen I föregående avsnitt har visats att tendensen till centralisering av olika samhällsfunktioner blev tydlig först mot 1800-talets senare del. Detsamma gällde rättsväsendet. Ursprungligen hölls ting på olika gårdar, som kunde erbjuda tillräckligt utrymme. Gården Stora Strömtorp namnes som ett tidigt tingshus, men vid slutet av 1700-talet fick man ett särskilt sådant i Källmo. År 1879 beslöt emellertid Konungens befallningshavande att tingshus och gästgivaregård skulle flyttas till Bregården. Efter överklagande ändrades beslutet att gälla högst 1/10 mil från Karlskoga kyrka. Tingsställe och gästgiveri var en häradets angelägenhet, alltså gemensamt för Karlskoga och Bjurtjärn. Då emellertid Karlskoga därvid var den helt dominerande parten hade praxis blivit att ärendena ofta behandlades av denna sockens kommunalnämnd och kommunalstämma, varvid något befullmäktigat ombud från Bjurtjärn deltog. I efterhand kunde besluten konfirmeras av Bjurtjärn. Ombud var i regel ägaren eller disponenten vid Alkvettern, vilken hade ett dominerande antal röster inom socknen och genom 89

90 sitt jordinnehav även ägde rösträtt i Karlskoga. Utöver de nämnda områdena behandlades även vägfrågor på liknande sätt. Enligt beslutet skulle tingslokal vid kyrkan vara tillgänglig den l november Detta kunde inte genomföras i form av nybyggnad. Åter fick nya skolhuset i kyrkbyn rädda situationen och fungera som tingslokal under en övergångsperiod. I oktober 1880 tillsatte kommunalstämman en kommitté med uppdrag att föreslå lämplig plats och planera bygget. Ett förslag framlades för kommunalstämman den 29 mars Som byggnadsplats nämndes "den mark, som intill landsvägen vid kyrkan hittills begagnats till sandtag". Detta innebar planen framför nuvarande Konsthallen. Området hade tillhört Bregårds byallmänning i vilken kommunen genom sitt markinnehav hade del, men vid ägodelning 1879 tilldelades det kommunen. Ägodelningskartan visar, att det längs vägen låg ett flertal kyrkstallar. Dessa var redan tidigare avsedda att undanskaffas. Händelseförloppet var följande. Vid kommunalstämma den 17 februari 1878 behandlades en framställning från Joh Dahlin om byggnadsplats på Bregårds gemensamma mark. Framställningen avslogs. Dahlins blivande affär kom därigenom inte att ligga mitt för kyrkan, ty det var denna tomt som avsågs. I stället bifölls ett följdförslag av Anders Ericsson i Bohult "att med Bregårds byamän öfverenskomma om öfverlåtelse till församlingen af den byns gemensamma mark, som, belägen midt för kyrkan, lämpar sig för af-planering och plantering." Kommunalnämnden fick i uppdrag att underhandla härom och den 21 oktober samma år godkändes den träffade överenskommelsen av stämman. Platsens nuvarande utseende stämmer alltså väl med vad 1878 års män hade tänkt sig. Att placera tingshuset där ansågs likväl möjligt. Utredningen säger nämligen: "Församlingen har visserligen afsett att på platsen iordningställa plantering, men bör denna anordning icke vara hinderlig utan kunna förenas med tingshusets uppförande derstädes." Byggnaden var avsedd att uppföras av trä på grundmur av sinnersten. Den skulle inrymma en domsal, som efter omräkning av tidens måttangivelser kan uppskattas till omkring 100 kvm, fem kamrar samt brandfritt valv och på övervåningen två gavelrum och ett frontespisrum. De senare var avsedda för rättens ledamöter vid övernattning. För de karlskogabor, som i denna beskrivning inte känner igen det tingshus de minns, kan nämnas att om- och tillbyggnad skedde senare. Om man får tolka den långa tid, som förflöt mellan föreläggande och åtgärder, såsom kallsinnighet och brist på intresse för det påtvingade bygget, så blev inställningen senare en annan och man fann det hela bra. Kommittén fann nämligen att församlingen med sin ökande folkmängd behövde en större samlingslokal. Hittills hade man endast haft den gamla sockenstugan att tillgå för stämmosammankomster och dylikt. Det beslöts för den skull "att 90

91 Gamla arrestlokalen "Kurran" i Källmo står kvar som ett minne från den tid, då tingen hölls där. Karlskoga församling, mot återbetalning till häradet af halfva kostnaden för tingshusets färdigbyggande och inredning, berättigades, då ting icke pågår, begagna tingshuset efter häradsstämmans beslut, för afhandlande af allmänna angelägenheter". Kommittén föreslog att material från gamla tingshuset skulle användas samt "att arrestbyggnaden, sådan den i Källmo befinnes, flyttas och användes till förutvarande ändamål". Det sistnämnda kom ej att tillämpas och byggnaden står fortfarande kvar. I stället såldes den på auktion år Den kan ha uppförts 1805, då en kommitté tillsattes för nybyggnad av en arrestlokal. Det avgörande beslutet överensstämde i stort sett med förslaget och en tillsatt byggnadskommitté kunde börja arbetet. Denna bestod av P V Pehrson, Gelleråsen, Anders Ericsson, Bohult och Oscar Björkgren. Den senare var ingenjör vid Bofors och hade gjort ritningarna. Vid vintertinget den 18 januari 1883 invigdes byggnaden med gudstjänst, tal av häradshövding Magnus Unger vid tingets början och gemensam middag vid dess slut. I sitt tal tillkännagav häradshövdingen "att det nya tingshuset i offentliga handlingar kommer att benämnas Karlshall, d.ä. Karlskoga stora 91

92 lokal sal". Utöver sin egentliga funktion kom byggnaden att få stor betydelse som för offentliga sammankomster samtidigt som den genom sitt läge blev ett blickfång i samhällsbilden. För ordningens upprätthållande svarade kronolänsmannen, som vid denna tid var bosatt på gården Storängen. Till sin hjälp hade han ett antal fjärdingsman enligt distriktsindelning. När mera märkbara problem började uppstå gällde de i första hand den växande kyrkbyn, där bl a frågan om ölutskänk-ning då och då blev föremål för uppmärksamhet. Torgdagarna visade särskild tendens att bli oroliga. Vid kommunalstämma i juni 1876 tilldelades tre fjärdingsman extra lönetillägg av 20 kronor per år "för ordningens upprätthållande de torgmöten, som hållas första torsdagen i hvarje månad". När år 1885 förslag behandlades om torgdag varje torsdag året om aktualiserades frågan om att anställa en polisman i kyrkbyn. Detta ledde till en livlig debatt, där kostnadsfrågan blev ett tema för motståndarna. Av referaten kan man utläsa, att dessa till stor del befann sig bland de mera avlägset boende. Det skulle också i fortsättningen komma att uppstå många tillfällen där åsikterna bröts mellan byborna och befolkningen på den rena landsbygden. Frågan om polisman föll den gången efter att ha behandlats vid två stämmor. Nästa gång aktualiserades ordningsfrågorna år Detta skedde genom en skrivelse från prästmännen Nyländer och Viding, som med utgångspunkt från en särskilt bråkig torgdag påtalade superi och oordning särskilt lördagar, söndagar och torgdagar. Resultatet blev denna gång ingripande mot ett par serveringsställen men också att lön till polisman upptogs i utgiftsstaten för år Den känsliga kostnadsfrågan löstes nu så att lönen på 900 kronor beräknades bli täckt genom 450 kronor av statsmedel och lika mycket genom frivilligt bidrag. Det visade sig i början av 1891 att staten endast lämnade 300 kronor medan i gengäld insamlade medel uppgick till 560 kronor. Man kunde nu inrikta sig på att anställa en polisman och vid stämma den 30 oktober 1891 beslöts att begära bemyndigande för Johan Fredrik Hjelm-qvist. Av ovanstående framgår att anställningsförhållandena bör ha varit synnerligen lösa. När isen väl var bruten kunde dock i fortsättningen kommunalt anslag utverkas utan motstånd. Däremot behandlades under lång tid årligen frågan om förnyat förordnande. Med Hjelmqvist hade man fått en polisman, som snart skulle vinna stort förtroende i Karlskoga. I en skildring av tidens förhållande heter det: "Att det på den tiden behövdes en särskild polis, och att just hr Hjelmqvist var platsen Vuxen', detta kunde säkerligen de intyga, som haft anledning komma i närmare beröring med honom". Han vann nämligen snart respekt genom sin styrka. Emellertid kom hans tjänster att anlitas även i andra sammanhang, bl a som kommunalman. 92

93 Tingshuset var i sin ursprungliga form en enkel byggnad, som dock ändrades och utökades i flera etapper. Redan från början fick den stor betydelse som samlingsplats även för andra ändamål. Småstugorna på åsens sluttning är belysande för placeringen av sådan bebyggelse på allmänning eller icke odlingsbar mark. Befolkning och bebyggelse Enligt folkräkningen den 31 december 1900 uppgick antalet invånare i Karlskoga till Kommunens landareal upptogs till 512 kvkm och den totala arealen alltså sjöar och vattendrag inräknade uppgick till 562 kvkm. Detta innebar en befolkningstäthet på 26 personer per kvadratkilometer. Siffrornas innebörd kräver en viss analys, särskilt som det är svårt att utpeka direkt jämförbara kommuner. Beträffande ytvidden rådde stora olikheter mellan södra och norra Sverige. I söder var kommunerna i regel till arealen mycket små. Ofta rörde det sig endast om ett par tiotal kvadratkilometer. I motsats härtill kunde man längst i norr ibland räkna i flera tusental. Bergslagen utgjorde därvid ett gränsområde, i vilket Karlskoga var en sydlig utpost. Även om socknen inte nådde ända fram till Närkes och Västergötlands slättbygder var skillnaden stor till grannarna i söder. Norrut var förhållandena mera likartade. 93

94 I fråga om befolkningstäthet var situationen omvänd. Rikets medeltal för landsbygden, som var 9,8 invånare per kvadratkilometer, överträffades i så gott som alla sydligare socknar men sjönk norrut. Karlskoga låg väsentligt över medeltalet, men mera anmärkningsvärt är att socknen även översteg medeltalet för Örebro län, som inklusive städerna gav siffran 23. Situationen kan kanske formuleras så, att socknen i fråga om ytvidd anslöt till norra Sverige men beträffande folktäthet mera liknade södra delen. Det var alltså här fråga inte bara om en vidsträckt utan också en förhållandevis tätbefolkad socken. På rikets landsbygd var det endast fem socknar, som uppvisade högre befolkningstal, nämligen de flera gånger vidsträcktare landskommunerna till de norrländska kuststäderna Skellefteå ( invånare), Piteå (17 951) och Umeå (15 998) samt Dalarnas två största, Stora Tuna med Borlänge köping (19 430) och Leksand (13 833). Även vid jämförelse med de dåtida städerna låg Karlskoga långt framme. En inordning i den raden skulle ha gett Karlskoga 18:e plats närmast efter Eskilstuna ( invånare) men före Kalmar (12715), Västerås (11 999) och Karlstad (11 869). Det innebär att Karlskoga vid sekelskiftet var nummer 23 i storleksordning av rikets samtliga kommuner. Motsvarande jämförelse några år längre bakåt i tiden skulle ha gett socknen en plats ännu närmare täten. År 1870 hade sålunda endast 9 städer högre befolkningstal än Karlskoga med sina invånare. Förhållandet var att städerna från blygsamma befolkningssiffror började växa i allt snabbare takt mot seklets slut. Anledning var industrialiseringen. Samtidigt hade redan då vissa landskommuner visat tecken på sjunkande befolkningstal. Att Karlskoga fortsatte sin ökning beror naturligtvis på industrierna. När tendensen här inte blev lika utpräglad som i vissa städer får detta sättas i samband med att socknen rymde så stor landsbygd. Det betydde också att den inom sig hade en betydande befolkningsreserv. För många nytillkomna industriarbetare var det bara fråga om att byta yrke utan flyttning över kommungränsen. Karlskoga bör alltså betraktas både som tätort och landsbygd. Den folkökning, som hade skett, innebar en differentiering och breddning i fråga om yrkesgrupper och dylikt. Under 1800-talets senare del övervägde likväl karaktären av landskommun. Fortfarande hade den största delen av befolkningen sin bärgning från jord och skog. Av det material den bekanta Emigrationsutredningen sammanställde kan inhämtas att Karlskoga bergslag kring sekelskiftet till 16 % bestod av åkerjord, varjämte 3 % var naturlig äng och 71 % skog. Proportionerna hade inte ändrats nämnvärt under de närmast föregående årtiondena. Beträffande åkerjord var siffran låg om man jämför med egentliga jordbruksbygder men för bergslagsförhållanden var den hög. Ser man på angränsande bergslager finner man för Nora och Hjulsjö 7 %, Grythyttan och Hällefors 3 %, Nya Kopparberg 4 % och för Färnebo på Värmlandssidan 5 %. Genom 94

95 Gården Bohult har en lång historia. Bl a har den varit länsmansgård. Under 1800-talets senare del beboddes den av kommunalmannen Anders Ericsson. Karlskogas stora ytvidd blev alltså jordbruket kvantitativt av stor betydelse. Karakteristiskt för jordfördelningen var att endast ett fåtal egendomar hade sådan omfattning, att de kunde betecknas som herrgårdar. Bortsett från dem, som var förenade med bruk eller industrihyttor, kan beteckningen närmast användas på Degernäs, Granbergsdal och Gelleråsen. Det stora flertalet gårdar hade endast upp till 20 hektar öppen jord. Medeltalet var 14 hektar åker per brukningsdel, vilket betecknas som betydligt mer än normalt för Bergslagen. År 1870 uppgick antalet hemmansdelar till 385. Detta tal hade år 1900 stigit till 437. Den hemmansklyvning, som skett under dessa 30 år, var alltså ganska obetydlig. Det kan vara värt att parentetiskt erinra om att allmogens rätt att avstycka nya brukningsdelar från sina hemman var en sen företeelse. Av skatteskäl hade staten motsatt sig hemmansklyvning. Länge hade gällt att 1/4 mantal var minsta tillåtna brukningsenhet, vilket dock med 1827 års skiftesstadga mildrades något genom införande av begreppet besuttenhet. Detta innebar att en hemmansdel skulle kunna föda sin brukare och även bära utgående skatter. Först 1881 infördes full frihet att avstycka till valfritt mantal. 95

96 Som bekant var överbefolkningen ett stort svenskt problem under 1800-talets senare år. Industrin var ännu inte tillräckligt utvecklad för att kunna suga upp den arbetskraft, som jordbruket inte längre behövde. Emigrationen blev ett utslag av detta. Likväl var jordbruket ännu mycket personalkrävande. Även om en del enklare lantbruksmaskiner börjat komma i bruk fordrades många händers arbete på en normal gård. Utöver drängar och pigor vanligen yngre ogifta personer, som ingick i gårdsägarens hushåll finner man inom så gott som varje hemman ett antal obesuttna, som bildade landsbygdens mer eller mindre obundna arbetskraft. I mantals- och taxeringslängder har dessa tilldelats olika beteckningar, som dock ej varit skarpt avgränsade. Delvis beror detta på att titulaturen valts från skilda utgångspunkter. Ibland har bostadsformen varit avgörande. Det gäller torpare, backstusittare och inhysesfolk. I andra fall har man utgått från arbetsförhållandena och använt uttryck som dagkarl, löse (dvs lösarbetare) eller arbetare. Den sistnämnda beteckningen var en ganska ny form, som efter hand blev allt vanligare. I gengäld hade mot seklets slut termen "löse" helt kommit ur bruk. Sammansättningsled, som anger specialisering var ovanliga. Endast vid de större gårdarna kunde man finna yrkesbeteckningar som stalldräng, ladugårdspiga och dylikt. Man kan även notera att statare som term och väl också som anställningsform endast i få fall förekom inom Karlskoga. Lättast definierbar var kategorien torpare, som efter hand allt oftare ändrades till torpägare. Det kan påpekas att ordet torp under århundradenas gång fått en betydelseförskjutning. I sin äldsta användning betydde det ungefär nybygge eller nyodling, som låg på allmänning och efter hand skattlades och därmed fick samma status som ett vanligt hemman. Man kan erinra om namn som Bregårdstorp, Storängstorp, Stolpetorp, Strömtorp m fl. Den senare torptypen var också ibland nyodling men belägen på mark, som tillhörde ett särskilt hemman. I enlighet med ovannämnda förbud mot hemmansklyvning förblev det på ofri mark. Upplåtelsetiden kunde vara på livstid eller på bestämd tid t ex 50 år. Det var alltså fråga om en form av arrende, varvid nyttjanderätten gäldades antingen genom dagsverken eller som senare blev allt vanligare i pengar. Först mot 1800-talets slut började friköp av torp ske i större utsträckning. Torparen kunde alltså anses representera en viss grad av besuttenhet, då han under någorlunda trygga förhållanden bebodde sin stuga, odlade några tunnland jord och kanske ägde ett par kor. Därmed stod han i socialt hänseende ett pinnhål över jordbrukets övriga arbetare. Det kunde också från myndigheternas sida framhållas, att han visade "större sedlighet, nykterhet och hyfsning". Skillnaden mellan torpare och backstusittare bestod närmast i att de senare ej disponerade någon jord, utom kanske ett potatisland för husbehov. Där- 96

97 Gamla Backa var ett av brukens områden med arbetarebostäder. En vid Bofors vanlig typ hade dörrarna på gavlarna med separata trappor till lägenheterna på andra våningen, vilket innebar att varje familj fick egen ingång. med var också hans arrendeavgift lägre. Konsekvensen har ibland formulerats så att han hade större frihet att välja arbete. I själva verket bestod väl friheten" i ett tvang att ta det arbete som bjöds. Beteckningarna backstusittare och inhyses inrymde många äldre personer, som inte längre deltog i förvärvsarbetet. "Löse" torde ofta avse yngre personer, som tog arbete ute varstans, ibland långt från hemorten. Till stor del blev det ur denna kategori som industrin efter hand rekryterade sin arbetskraft. Från 1880 till 1900 minskades antalet jordbruksarbetare i Karlskoga från 69,8% till 52,3% av befolkningen. Samtidigt ökade antalet bönder och arrendatorer endast från 10 till 11%. Likväl kunde bruken vid Bofors och Degerfors inte helt fylla sitt personalbehov frän den egna socknen. Särskilt tillskottet av yrkeskunnigt folk t ex verkstadsarbetare skedde utifrån. Folkräkningen 1900 noterar för Karlskoga 97

98 bergslag personer, inklusive familjemedlemmar, som försörjde sig inom industrinäringen. I fördelningen på olika industrigrenar hänfördes till "Bergsoch bruksrörelse". Längre i specificering går inte den officiella statistiken. De båda stora brukens snabba utveckling innebar inte bara en kvantitetsökning utan även helt nya tillverkningsgrenar. Ett försök har gjorts att ur taxeringslängderna skilja ut de olika grupperna av specialarbetare. Källorna ger stora möjligheter till feltolkning. Avstår man emellertid från krav på full exakthet och beaktar nedanstående reservationer kan en sammanställning ge en uppfattning om utvecklingen Bofors Degerfors Yrkesgrupper Smältsmeder och hjälpare Valsverksarbetare Hyttarbetare Gjutare Verkstadsarbetare Martinarbetare Till ovanstående tabell bör några kommentarer göras, då fel i sifferuppgifterna kan finnas av flera slag. Sålunda torde inte alltid de titlar, som använts i längderna, ha varit fullt adekvata. En person, som kallats t ex bruksarbetare eller bara arbetare, har kanske haft en syssla, som borde ha hänfört honom till någon av de valda grupperna. I viss mån har yrkesbeteckningarna varierat under olika perioder. Vid Bofors togs t ex den första martinugnen i bruk redan 1877 och viss verkstadsrörelse förekom tidigare än tabellen anger. Att inga arbetare inom dessa områden finns antecknade för 1880 får anses bero på att det dröjde någon tid, innan särskild titulatur började användas för dessa. Man bör ha i minnet att åtskilliga andra yrkeskategorier förekom vid bruken. Likaså har naturligtvis den arbetsledande, planerande och administrerande kadern vuxit betydligt under årens lopp. Tabellens siffror ger alltså ingen uppfattning om det totala antalet anställda men antyder breddningen och tillkomsten av särskilda yrkeskategorier. Fram till omkring 1890 bodde så gott som alla vid Bofors anställda inom brukets redovisningsområde. Senare återfinnes många i kyrkbyn eller på andra angränsande hemman. Bebyggelsen på Grönfeltsudden hade t ex kommit till, flera hade börjat skaffa sig egna hem och ytterligare andra var inneboende i villor i samhället. Det sistnämnda förefaller i hög grad ha gällt 98

99 Vid kyrkan delade sig landsvägen. Det medförde bebyggelsesträngar i olika riktningar med ansatser till torgbildning mellan bondebebyggelse och affärshus. Bilden troligen från 1880-talet. den nytillkomna kategorien verkstadsarbetare. För Degerfors vidkommande bodde fortfarande den övervägande delen inom brukets domäner. Den verksamhet, som bedrevs vid Karlsdal och Valåsen gav även upphov till viss befolkningskoncentration men med mindre differentiering. En väsentlig del av arbetet föll där på skogsbruket, som sköttes av landsbygdens glesboende och ospecificerade befolkning. Tätortskaraktären blev därför inte utpräglad vid dessa arbetsplatser. Till bilden av befolkningsfördelningen i socknen hör också järnvägsstationerna. Delvis förlades dessa till befintliga bebyggelseområden. Så var fallet i Degerfors, Bofors, Valåsen och Karlsdal. Dessutom tillkom Strömtorp, Granbergsdal och Kortfors. Av dessa gav Strömtorp så småningom upphov till bebyggelse av traditionell stationssamhällestyp medan det i Granbergsdal mera blev en bybebyggelse utan koncentration kring stationshuset. Vid Kortfors utvecklades inget egentligt samhälle. I befolkningshänseende bildades emellertid helt nya grupper genom järnvägarnas tillkomst. Det var stationsföreståndarna och deras biträden, stationskarlar och inte minst banvakter. De senare, som var utplacerade i sina ban- 99

100 vaktarstugor längs de olika linjerna, uppgick mot seklets slut till ett 20-tal. Dessutom bodde inom socknen också ett antal lokförare och eldare, lok-putsare, konduktörer och pumpare. Sammanlagt rörde det sig om ett 60-tal man, utplacerade på olika håll i socknen. Efter skråväsendets och handelstvångets upphävande hade det blivit möjligt för olika yrkesutövare att etablera sig även på landsbygden. Vid 1870-talets ingång hade detta dock i mycket ringa grad utnyttjats inom Karlskoga. I taxeringslängden finns då endast 6 handlande antecknade, varav 3 bodde i kyrkbyn. Av hantverkare var skräddare och skomakare vanligast. I kyrkbyn fanns 4, respektive 2 och spridda över socknen i övrigt 6 av varje. Dessutom bodde i närheten av kyrkan 2 målare, l smed, 2 urmakare, l bryggare, 2 sadelmakare, l byggmästare, l kakelugnsmakare, l snickare, l bleckslagare, l kopparslagare och l garvare. Några av dessa yrken hade också en eller annan representant på andra håll i socknen. Efter hand fick flera yrkeskategorier ökat antal representanter. Det gällde t ex snickarna, vilket får sättas i samband med den tilltagande byggnadsverksamheten. Däremot förblev antalet murare litet. Trähus var den dominerande byggnadstypen. Dessutom tillkom helt nya yrkesgrupper. Man kan nämna åkare och hyrkuskar, hotellpersonal, predikanter och personalen vid fattiggården och barnhemmet. Där var det också fråga om kvinnor, som annars förekom mycket sparsamt i yrkeslivet. Ett par handelsidkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sömmerskor och strykerskor är vad man finner. De var även representerade i lärarekåren, som dock fanns utspridd över hela socknen i anslutning till de olika skolorna. Handeln var den näringsgren, som tydligast markerade att en ny livsstil med avtagande självhushållning var i antågande. Antalet handlande steg sålunda snabbt och för de undersökta åren noteras: , och De hade etablerat sig på olika håll i socknen, ibland på rena landsbygden men oftast där det fanns ansats till tätare bebyggelse. Därvid blev kyrkbyn efter hand dominerande. Av ovanstående fanns sålunda inom denna: , och Vissa av dem hade även handelsbiträden anställda. Flertalet handlande torde ha haft ett ganska brett varusortiment av typ lanthandel, men i kyrkbyn hade åtskilliga specialiserat sig. Man finner järn- och bosättningsaffärer, manufaktur- och klädeshandel, specialaffär för hattar och mössor, läderhandlande m fl. I själva verket kan antalet ha varit större än ovan angivits. Utöver dem som titulerade sig handlande torde vissa hantverkare ha haft försäljning över disk utan att detta framgått av längderna. Med industrialisering och handel följde ökad penninghushållning och därmed förutsättningar för ett bankväsen. I Karlskoga hade redan 1854 bildats en sparbank, men verksamheten var under den första 20-årsperioden mycket blygsam. Den hölls öppen ett par timmar på söndagsförmiddagarna i gamla 100

101 År uppförde bröderna P J och E G Karlsson det första tegelhuset i Karlskoga kyrkby skolhuset med en lärare som kassör och kassakistan däremellan förvarad i kyrkans sakristia. Senare hölls expedition på andra håll: I sockenstugan, hos ett par privatpersoner, i Lugnet nära sockenstugan samt från 1878 i nya skolhuset, där man också fick hyra ett kassavalv av kommunen. Just kassavalvsfrågan blev ett ledmotiv, när banken 1894 började planera en egen byggnad. Då denna på flera sätt efter hand kom att få betydelse i det kommunala livet må några ord sägas om dess tillkomst. Verksamheten var nu så omfattande att man började se sig om efter en värdig inramning. Lämplig plats fann man skolhuslyckan vara, alltså intill den skollokal, som banken utnyttjade. Styrelsen begärde därför hos kyrkorådet, att detta skulle utverka upplåtelse av tomt. Som ersättning erbjöd banken "att kostnadsfritt i sparbankshusets brandfria kassahvalf iordningställa och upplåta plats för ett kassaskåp eller dylikt för förvaring af kyrkans värdehandlingar m.m.". Bättre skydd för dessa hade just diskuterats och kyrkorådet fann förslaget välkommet. Men så lätt gick det inte. Stämman fann "att ersättningen för en så stor uppoffring var alltför ringa och att den vackra parken omkring skolhuset skulle skadas genom markens upplåtande till byggnadstomt". Något liknande en förhandling började och så småningom träffades överenskommelse om tomten mot att kyrkan fick ett eget arkivvalv. Då hade även den 101

102 borgerliga kommunen anmält intresse av att få dela på detta. kyrkorådets motbud var dock så begränsat att kommunalnämnden föredrog att hyra vanliga kassafack för de värdefullaste handlingarna. Byggnaden togs i bruk Sparbanken var en institution för den stora allmänheten. Industrin hade behov av andra kapitaltillgångar än en lokalbank kunde erbjuda. Det ser därför ut som en tanke att Örebro Enskilda Bank öppnade filial i Karlskoga 1873, samma år som AB Bofors-Gullspång bildades. Banken hade också sitt kontor vid Bofors i dess gamla brukskontor. År 1888 flyttade den till en fastighet vid nuvarande Bankliden och 1895 avlöste den apoteket i fastigheten Ekeliden. Dess kamrer var vid denna tid Pontus Larsson, som efter hand skulle göra en bemärkt insats i samhället. Det kan förutskickas att banken 1918 övertogs av Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Mot seklets slut 1898 etablerades ytterligare en bank, nämligen en filial till Kristinehamns Enskilda Bank, som senare övertogs av Wermlands Enskilda Bank. Det kan dessutom nämnas att initiativ 1885 togs till bildande av en s k folkbank, varvid intresset tycks ha varit stort i ett inledningsskede. Det utarbetade förslaget till stadgar blev emellertid inte godkänt av Kungl Maj:t, varför sammanslutningen åter upplöstes När de första initiativen vid 1880-talets mitt togs till speciella regler för kyrkbyn uppskattades dess befolkning till omkring 900 personer. Det uppgavs att vid denna tid fanns i byn 125 boningshus. När ett municipalsamhälle vid seklets slut bildades var invånaretalet för detta l 576. Då uppgick de bebyggda fastigheterna till omkring 140, varav ett 10-tal utgjordes av jordbruksfastigheter. Flera av de på senare tid tillkomna byggnaderna var avsevärt större än de äldre och planerade för flera familjer. Köpmän och andra hade upptäckt att Karlskoga kyrkby var något att satsa på och försökte förvärva välbelägna tomter. Stor uppmärksamhet väckte det t ex när Eduard Bartholdi 1885 uppförde ett efter tidens förhållanden flott affärs- och bostadshus snett emot kyrkogården och anlade byns första trottoar framför sin fastighet. Samma år kunde Johan Dahlin flytta sin affär till den lokal, som firman fortfarande innehar. Ungefär samtidigt hade bröderna Pehr Johan och Gustav Karlsson etablerat sig i Karlskoga, där särskilt den förre kom att starkt bidra till utbyggnaden. Av hans minnesanteckningar framgår, att han redan som 25-åring byggde sitt första hus. Några rader om hur det började må citeras: "Den l april 1885 skjutsade broder Carl oss till Karlskoga, då vi började med grundgrävning och upptimring å en byggnad på 24 rum, samt inredde den och hyrde ut till Bofors arbetare. Ägde gården i 10 år. Sålde gården den l nov till Polismannen J. F. Hjelmqvist, 1886 byggde vi P. J. och E. G. Karlsson en gård åt Bagare Gustav Andersson nedanför gamla kyrkogården å 8 rum, en del blev handelslokaler byggde vi P. J. 102

103 och E. G. Karlsson en gård åt Handlanden Henrik Henriksson, Loviselund å 11 rum och en handelslokal, för arbetet hade vi för grävning och uppmur-ning av grunden 35 kronor. För upptimringen av huset med liggande timmer, som alltid användes den tiden, 500 kronor. Och för inredningen 600 kronor. Summa kronor l 135:." Den kanske intressantaste byggnaden kom till ett par år senare. År 1889 hade bröderna förvärvat en tomt vid torget av bankkamreren och gårdsägaren Pontus Larsson. Dagboken förtäljer: "I slutet av november reste vi P. J. och E. G. till Västra Hulvik, Kvistbro [föräldrahemmet] och började tillverka dörrar och fönsterlufter för bygget å tomten Karlsdal i Karlskoga lade vi grunden till huset slog vi tegel till huset, som brändes i fältugn (i Hedelinsdalen) och 1892 murades det upp och inreddes. Det var det första tegelhuset som byggdes i Karlskoga Kyrkoby... Huset å tomten Karlsdal innehöll 14 rum och 3 handelslokaler jämte förstuga och tambur". Det var ett av de hus vid Torgets södra sida, som revs för att bereda plats för nytt köpcentrum. I fastigheten öppnade bröderna själva efter någon tid var sin affär: E G Karlsson en länge bestående skoaffär och P J Karlsson en diverseaffär, som efter skiftande öden ersattes med den frisersalong, som ännu fanns fram till rivningen. Saneringen för köpcentrum gick ut över åtskilliga av de hus, som byggts av bröderna Karlsson. Av Pontus Larsson förvärvade de nämligen 2 1/4 tunnland mark i området Västra Kilen. Därav blev 15 byggnadstomter, som sedan såldes huvudsakligen till privatpersoner. En av tomterna var Klippan, vilken bröderna bebyggde för Templarorden men som sedan överläts på Frälsningsarmén. Mark för bebyggelsen köptes till en början vanligen av privatpersoner. De gårdsägare, som främst framträdde som säljare var Pontus Larsson, boende på Ekeliden inom Bregårdstorp men även ägare av mark inom Bregården, Gustaf Pettersson på Bregården, P Hindersson på Kyrkotorp och Anders Ericsson på Bohult. Som tomtförsäljare möter man efter hand även Bregårdens byamän som innehavare av allmänning,,kommunen själv som ägare av det s k indragna organistbostället och fattiggården samt slutligen Oxel-bergska donationen. Kommunens insatser som tomtförsäljare inleddes sedan organisten Anders Johan Hagström avlidit Då beslöts att lön till hans efterträdare helt skulle utgå i pengar. Därigenom hade socknen fri dispositionsrätt över det tidigare lönebostället och en särskild styrelse tillsattes för "indragna organistbostället" medan jorden sköttes i samband med fattiggårdens mark. År 1897 beslöt kommunalstämman "att befullmäktiga nämnda styrelse att med till-hjelp af sakkunnigt biträde på dertill lämpliga delar av egendomen låta upp- 103

104 mäta och kartlägga tomtplatser med tillhörande vägar och dessa tomtplatser till försäljning utbjuda..." I detta sammanhang skall kanske nämnas att inte bara nybyggnad utan även sanering förekom. Fattigvårdsstyrelsen beslöt sålunda 1897 att "så fort det lämpar sig borttaga de i kyrkbyn befintliga vanprydande uthusen" till organistbostället. Dessa låg nedanför Rävåsen längs nuvarande Bergsmansgatan med bl a svinstian intill vägen. Intill låg barnmorskebostället Lugnet, som vid samma tid skulle repareras men befanns vara så dåligt att den måste rivas. I stället byggdes en helt ny stuga, vilket ledde till lite komplikationer eftersom beslutet endast gällde reparation. Ett par år senare avlägsnades från området också den gamla s k Bergiusstugan. Denna skall ej förväxlas med den förut omtalade Bergiusgården, som också var gammal och förfallen men förstördes vid eldsvåda kring sekelskiftet. Vill man i korthet karakterisera kyrkbyn mot seklets slut, då den organiserades som municipalsamhälle, torde man i fråga om folkmängd, näringsliv och erbjuden service kunna jämföra den med länets mindre städer Nora och Askersund. Likheten gällde dock ej det visuella intrycket. Samhället hade ej den koncentrerade bebyggelse, som utmärkte städerna. Mera samlad bosättning fann man väster om kyrkan längs Kungsvägen mot Torpdalsbron med förgrening utefter Skolgatan och Bregårdsgatan. På Rävåsen låg spridda stugor, österut sträckte sig husrader längs Kungsvägen ner till Ekmansdalen och lite längre bort vid Loviselund fanns någon bebyggelse bortom Metodistkyrkan. Fattiggården och läkarebostaden bildade en grupp för sig vid nuvarande Bregårdsskolan och omgavs av öppna gärden, som så gott som obrutna sträckte sig till Möckelns strand. Karakteristiskt för kyrkbyn var att så gott som varje fastighet fick namn. Vissa av dem är ännu i bruk, ibland vidgade som beteckning på mindre områden som Katrinedal och Loviselund. Andra möter man nu någon enstaka gång, t ex Ekeliden (nuvarande Centralplan 2) och Kristineborg (nuvarande Bankliden 3). Den vanligaste språkliga formen var sammansättning mellan ett personnamn och en naturbeteckning som Fredriksdal, Marielund, Sigridsberg eller Gustavsvik. Därvid förekom både manligt och kvinnligt förnamn. De ovannämnda bröderna Karlsson använde t ex namnet Karl i varierande kombinationer för sina olika fastigheter. Ibland finner man mera högstämda benämningar. Tingshuset fick ju namnet Karlshall och intill låg Gustavshall och Möckelshall. Dylika beteckningar vittnar om att de kanske betraktades som en extra prydnad för ägarens bostad. De hade likväl också en praktisk betydelse som en form av adress. Några gatunamn fanns ännu inte, även om man någon gång träffar på rent folkliga benämningar som t ex Grönfeltsvägen. Helt utanför kyrkbyn låg den bostadsbebyggelse, som Bofors uppfört för sina anställda. Även denna fanns som spridda öar i Backa, Gråbo och Korp- 104

105 Eduard Bartholdis hus från 1880-talets mitt var uttryck för tendensen till centrumkaraktär hos kyrkbyn. Utöver affärer och tryckeri fanns där även postanstalt. Mitt emot syns den ännu kvarstående s k Kungstallen och i bakgrunden Centralhotellet och Kyrkskolan. kullen samt i Hägnan. Tillkomståren kan ej alltid anges exakt, men för Hägnan torde årtalet 1885 vara fastslaget. Husen där är när detta skrives den enda orörda återstoden av brukets arbetarebostäder i grupp från 1800-talet och erbjuder inte bara en typisk bild av exteriörer och gruppbildning utan även av planlösning och bostadsomfång. Varje hus är i två våningar och innehåller åtta lägenheter om kök och kammare vettande åt samma håll. Planlösningen karakteriseras av att samtliga ingångar är placerade på gavlarna. Dessa upptages sålunda av fyra ytterdörrar, varav de yttre med två trappor leder till övre våningen. Därigenom fick varje lägenhet här egen ingång. Bebyggelsen på Grönfeltsudden representerade i detta avseende en annan vanlig typ, karakteriserad av ingångar på vardera långsidan och gemensamma förstugor. I Riksantikvarieämbetets förteckning över miljöer av betydelse för kulturminnesvården har Hägnan betecknats som ett riksintresse. Bebyggelsen i Degerfors var i än högre grad dominerad av brukets arbetarebostäder, men en ansats till privat bebyggelse kunde noteras i Jannelund inom hemmanet Bottesbol. Där hade också egen kyrka 1892 uppförts för den 105

106 En köpmansvåning från 1800-talets slut, som torde kunna betecknas som tidstypisk för borgerliga kretsar. tidigare bildade kapellförsamlingen. Samhället hade börjat slå rot på västra sidan om älven. Att tekniska nyheter numera snabbt vinner spridning förvånar ingen. Vi har vant oss vid att utvecklingen går snabbt. För hundra år sedan var kommunikationskedjan uppfinnare industri avnämare inte lika väloljad. Därför får den takt, som kännetecknar telefonens spridning, anses som förbluffande. I början av år 1876 fick Bell i USA patent på sin uppfinning. Redan efter 9 år var man i den lilla avsides belägna kyrkbyn Karlskoga redo att utnyttja den. En förklaring är att uppfinningen visades i Stockholm mycket tidigt och provades där redan i slutet av år 1877 för att under 1880-talet börja nå ut till allmänheten. De första telefonledningarna byggdes av privata föreningar och var endast avsedda för lokala samtal, men det dröjde inte länge förrän förbindelse etablerades mellan olika orter. Sålunda arbetades 1885 på ledningar mellan Kristinehamn, Karlstad och Filipstad. 106

107 Mot 1800-talets slut fick sparbanken efter invecklade turer i tomtfrågan en egen fastighet bredvid Kyrkskolan. I Karlskoga togs första initiativet i februari Bakom detta stod trion Anders Ericsson, G Ödqvist och E N Bergsten, som kallade till sammankomst för att bilda en telefonförening och även utsågs till denna förenings styrelse vid ett konstituerande sammanträde i april. Då hade redan teckningslistor cirkulerat och gett så stor anslutning att projektet kunde starta. En månad senare träffades avtal med ingenjören O Sundvall i Kristinehamn om ledningsbyggen. Dessa beräknades vara färdiga den l september. Bryggaren och delägaren i det nystartade Centralhotellet E N Bergsten hade då redan en privat ledning mellan Näset och hotellet, vilken övertogs av föreningen. Denna typ av interntelefon omnämnes dessutom från Degerfors redan i slutet av 1883, då förbindelse hade ordnats mellan disponentens och verkmästarens bostäder och brukskontoret. Under sommaren rapporterades, att telefonapparater börjat installeras i kyrkbyn och snart också att ledning dragits norrut i socknen till Trehörningen, Stockforsen, Ö Kärne, Granbergsdal och Kortfors. I augusti var 107

108 telefontalandet i full gång med cirka 800 samtal i veckan. Fram mot slutet av månaden kom turen också till Alkvettern och Karlsdal. Antalet abonnenter uppgick då till ett 30-tal. Nästa steg blev att söka kontakt utöver sockengränsen. Redan vid starten hade sondering skett med telefonföreningen i Nora om gemensam ledning, men intresset därifrån var lamt och ett förslag om egen ledning dit blev uppskjutet. I stället riktades intresset mot Kristinehamn, dit en ledning stod klar i september Via denna nådde man då också fram till Karlstad och Filipstad. Först därefter återupptogs planerna på en linje till Nora. Ett extra lockbete var att man på den vägen skulle nå fram till Örebro. Noralinjen togs i bruk i augusti På privat väg hade alltså telefonen introducerats i Karlskoga och liknande aktiviteter pågick runtom i landet. När de olika orterna började knyta samman sina nät såg staten detta som en konkurrens med telegrafen och efter hand bemöttes denna genom uppbyggandet av ett statligt interurbant telefonnät. Därefter var vägen öppen för samarbete och övertagande av de privata telefonföreningarna. I Karlskoga skedde detta år För oss är det en självklarhet att vrida på en kran i köket eller badrummet, när vi vill ha friskt vatten. Ännu vid sekelskiftet var vattenfrågan på många håll med koncentrerad bebyggelse ett problem. Så var också fallet i den växande Karlskoga kyrkby, där man ofta träffar på svårigheter eller konflikter i fråga om tillgången till brunn. Man hör klagomål om dåligt vatten i organistboställets brunn, som också användes av grannfastigheter, Fruntimmersföreningen fick en reprimand för oginhet när det gällde att låta Sandmo skola disponera dess brunn, människor klagade över att de hade lång väg efter vatten osv. Det blev en enskild man, som först försökte ordna bättre förhållanden, nämligen Gustaf Pettersson, sedermera känd som grosshandlare och anlitad kommunalman. Efter att ha varit arrendator av egendomen Klastorp förvärvade han /16 mantal Bregården, vars mangårdsbyggnad vid Bre-gårdsgatan för närvarande är daghem m m. År 1897 förvärvade han dessutom marken kring den förhållandevis högt belägna s k Nick-källan, ungefär vid korsningen mellan Nickkällgatan och Bregårdsgatan. Han hade redan då planer på att utnyttja källådern för vattendistribution till ett större område. Dess kapacitet uppskattades till kannor per dygn. Förberedelserna började omedelbart, varvid beräknades att en huvudledning av 3 tums järnrör ner mot byn skulle draga en kostnad av omkring kronor. Sidoledningarna till enskilda hus skulle bekostas av respektive fastighetsägare, som erbjöds vatten för en årlig kostnad av 2 kronor per rum. Vattenledningen hade säkerligen stor betydelse för många under några år. Dock kunde den inte lösa frågan för hela byn. Den blev en introduktion, som kom att fullföljas av samhället några år in på det nya seklet. 108

109 Ytterligare en av de nu självklara samhällsfunktionerna inleddes på privat väg. På initiativ av den nytillsatte polismannen J F Hjelmqvist bildades nämligen 1891 ett konsortium, som åtog sig att sörja för gatubelysningen genom att sätta upp och sköta ett antal gatlyktor. Vissa ansatser hade funnits genom att en och annan handlande hade monterat ytterbelysning utanför sin butik. Genom konsortiets försorg uppsattes nu omkring 25 fotogenlampor. Dessa övertogs 1899 av samhället, som ett par år senare ordnade med elektrisk belysning. Byn var inte längre bara en samling hus. Dessa hade börjat förenas av samhällsfunktioner. Politisk verksamhet Det nya statsskicket och de ändrade förhållanden, som gällde för kommunalförvaltningen, hade vid 1870-talets början inte hunnit sätta mera anmärkningsvärda spår i form av intresse för samhällsfrågorna bland den stora allmänheten. Något brett politiskt engagemang kunde inte väntas i ett samhälle, där huvudparten saknade rösträtt, inte besatt sådan bildning att de politiska problemen verkade förståeliga och för övrigt saknade informationskanaler från beslutande församlingar. Några politiska partier i vår bemärkelse förekom heller inte. De kommunala frågorna avgjordes på stämmor av några få röstberättigade utan att fasta gruppbildningar kan iakttas. Till det nyinrättade landstinget skedde val genom elektorer, vilket inte förmådde skapa något engagemang. För övrigt var landstingets uppgifter till en början föga omfattande. Viss partibildning fanns i riksdagen, men profileringen var inte särskilt skarp. Man kan närmast tala om en konservativ gruppering med övervikt i första kammaren och en mera reformvänlig, representerad av lantmannapartiet, som hade sin tyngdpunkt i andra kammaren. Sedan representationsreformen genomförts var böndernas stora gemensamma angelägenhet att bli befriade från grundskatterna. Inom Nora domsaga, som var den valkrets vartill Karlskoga hörde, skedde till en början även val till andra kammaren genom elektorer. Som förste riksdagsman efter tvåkammarsystemets införande valdes förre talmannen Anders Ericsson i Kärne, trots att det var 15 år sedan han slutade sin verksamhet i ståndsriksdagarna. Han var nu gammal, och vid det val, som ägde rum hösten 1869 ställde han inte upp. Men han gjorde en insats genom att inför de samlade elektorerna i Nora agitera för ett nytt namn, som också fick majoritet. Det var den 30-årige bergsmannen och kommunalpolitikern i 109

110 Nora Johan Johansson, som vid denna tid var så gott som okänd utanför sin hemkommun. Med ett enda parentetiskt avbrott kom Johan Johansson att representera bygden i riksdagen till valet I viss mån kan de olika valen tjäna som exempel på det långsamt stigande politiska engagemanget bland allmänheten. De första skedde nästan automatiskt utan nämnvärd agitation. Det var för övrigt ännu kutym att kandidaterna inte skulle uppträda i agitationssammanhang, även om man från 1872 övergått till direktval. När sålunda Johan Johansson inför 1875 års val angreps i pressen svarade han inte förrän efteråt. För övrigt röstade han själv på Pehr Lagerhjelm. För valdeltagandet kunde detta inte vara inspirerande. Vid nämnda tillfälle fick han sålunda i hemkommunen 177 röster men i det folkrika Karlskoga endast 19 av totalt 25 röstande. Inför valet till andra kammaren 1881 skedde ett omslag. Som en direkt orsak kan man kanske ange att i Karlskoga nyligen bildats en s k reformförening. Denna, som under följande år ofta skulle låta tala om sig, gjorde nu sin första insats. Med tanke på höstens val hade föreningen utlyst ett folkmöte att äga rum i missionshuset. Detta blev tydligen en stor framgång, då deltagareantalet uppgavs till inte mindre än 300. Dylika folkmöten hade tidigare hållits här och var, men för Karlskogas vidkommande var det första försöket. Som en mera allmän orsak till större livaktighet kan man kanske se att den politiska debatten i riksdagen i större utsträckning började nå ut till allmänheten. Därvid torde den växande tidningspressen ha haft betydelse. Rösträtts-, tull- och försvarsfrågorna hade aktualitet och tilldrog sig allmänt intresse. För Karlskogas vidkommande kan man dessutom peka på att utvecklingen vid denna tid lett till uppkomsten av en snabbt växande kader av hantverkare, handlande och även löntagare, som nått upp till eller närmade sig sådan inkomst att de blev röstberättigade. Enligt 1866 års riksdagsordning var rösträtt till andra kammaren beroende av förmögenhet eller inkomst. Gränsen var satt till innehav av fastighet taxerad till l 000 rdr, arrende av jordbruksfastighet taxerad till rdr eller årsinkomst av minst 800 rdr. Reformförslag i detta avseende blev en följetong genom åren, ibland med bifall i andra men regelbundet med avslag i första kammaren. Genom penningvärdets fall kom efter hand i realiteten en sänkning att ske rent automatiskt. Under 1880-talet hade denna dock inte nått ner till den egentliga arbetarklassen. Dessutom innebar denna självverkande sänkning att lantmannapartiet, som varit det pådrivande i frågan, blivit ljummare i sitt intresse, sedan det börjat bli klart att godsägareväldet ändå skulle förlora i styrka. Som förut framhållits får partiväsendet vid denna tid inte jämföras med våra organiserade förhållanden. Dessutom arbetade man i en enmansvalkrets. Det gällde alltså för kandidaterna att framstå som främjare av de på orten domi- 110

111 Gustaf Pettersson kom till kyrkbyn som lantbrukare i J G Forsberg i Stolpetorp var förgrundsfigur i den Bregården men utvecklade snart en mångsidig verksamhet. Bl a anlade han samhällets första vattenledning med reformförening, som starkt bidrog till ökningen av den politiska aktiviteten i samhället. Under en period var utgångspunkt från Nickkällan. han bygdens riksdagsman nerande intressena. Formellt var folkmötena upplagda som allmän diskussion av vissa frågor. Det innebar sålunda att publiken fick ge uttryck åt sina önskemål med adress till riksdagskandidaterna. Men det förväntades också, att dessa skulle deklarera sin inställning. Huvudkandidater vid valet 1881 var den sittande riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog och Karlskogas betrodde kommunalman Anders Ericsson i Bohult. Att man inte så noga behärskade mötestekniken framgår av att Anders Ericsson utsågs till ordförande. Därigenom kunde han inte delta i diskussionen men valde i stället att efter det egentliga mötet framträda med ett anförande, vari han klargjorde sin ställning till de aktuella frågorna. Dessa gällde rösträtten, tullarna, värnplikten och religionsfriheten. Av pressreferaten att döma uttalade sig mötet även om andra synpunkter framfördes i radikal riktning i samtliga fall: Sänk inkomstgränsen för rösträtt, bort med skyddstullarna, ingen förlängd övningstid för värnpliktiga, ytterligare ökad religionsfrihet. I sistnämnda fråga framfördes t o m förslag om skiljande av 111

112 stat och kyrka. De båda kandidaterna tycks ha försökt klara sig undan de kategoriska kraven genom mera nyanserade och villkorliga svar. Det ifrågavarande valet ägde rum måndagen den 9 september, varvid Sockenstugan var vallokal. Resultatet blev omval av Johan Johansson med 363 röster medan 192 avgavs för Anders Ericsson. Kallelse till folkmöten övertogs senare av en särskild kommitté, medan reformföreningen övergick till att ägna sig åt mera praktiska och vardagliga problem. Den kom med initiativ beträffande brandväsendet i kyrkbyn och försökte få till stånd en folkbank, bildade en häst- och kretatursförsäkringsförening och en sjukhjälpsförening. Försök gjordes att inom dess ram ordna livförsäkring med premier, som passade mindre bemedlade. Föreningen behöll dock sitt intresse för de stora frågorna. Den uttalade sig för stöd åt norska folkets arbete på sin författning och intresserade sig alldeles speciellt för rösträttsfrågan. Detta kunde t ex ta sig uttryck i tackskrivelse till den liberale rösträttskämpen Julius Mankell eller rundskrivelse till landets arbetareföreningar med uppmaningar att behandla rösträtten.över huvud taget stod föreningen nära de arbetareföreningar, som vid denna tid verkade här och var i landet. Ibland kan det dock vara svårt att avgöra i vad mån det var organisationen eller enskilda medlemmar som agerade. År 1885 bildades en arbetareförening även i Karlskoga. Som inbjudare stod snickaren O Skoglund i Bregården men ordförande i interimstyrelsen blev bergsmannen J G Forsberg i Stolpetorp, som också var ledande kraft i reformföreningen och aktiv inom andra föreningar, som denna initierat, övriga styrelseledamöter var martinsmältaren Björndal, målaren J E Butén, skomakaren A F Dahlqvist och den ovannämnde snickaren Skoglund. Sammansättningen ger en bild av karaktären hos tidens arbetareföreningar. De bestod till stor del av hantverkare m fl tillhörande medelklassen med utpräglad liberal inställning. Däremot var industriarbetareklassen ännu inte engagerad i större utsträckning. I sammanhanget kan det även vara av intresse att nämna den riksstämma, som under namnet "Tredje svenska arbetaremötet" hölls i Örebro den 28 juni Lokal var den teater, som nu restaurerats och åter tagits i bruk. Där representerades Karlskoga av tre i liberala sammanhang förekommande män, nämligen C E Hjelm, S A Lindberg och Adil Ekblom. Bland deltagarna noteras Hjalmar Branting och Knut Wicksell. De senare representerade den fraktion, som snart skulle låta tala om sig i andra sammanhang. Genom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, bildat 1889, fick arbetarna en mera direktverkande organisation. Ett frö till konflikt hade redan börjat gro. Ett tidningsreferat från Karlskoga reformförenings sammanträde i oktober 1888 kan vara belysande. Man diskuterade då socialismen, varom deltagarna erkände att de inte hade så mycket vetskap "men voro de fullt eniga om, att alla delningsförslag som 112

113 blifvit framställda, äro allt för orimliga att af sansade menniskor kunna gillas, än mindre understödjas. Hvad som möjligen kunde vara berättigadt, vore en något mer utsträckt progressiv arfsskatt till staten." Reformföreningens karaktär kan kanske åskådliggöras genom hänvisning till en annan sammankomst. I september 1886 hade ordföranden J G Forsberg inbjudit föreningens medlemmar till en fest på sin gård Stolpetorp. Därom berättar tidningen: "Bland tal, som förekom å den trefliga och af omkring 80 personer besökta festen, var ett af ordföranden, hvilken bland annat sade att föreningen ville arbeta för tidsenliga reformer, för hvad som är godt och ädelt, men ej ville den utså tvedrägt och split". Med denna målsättning var det naturligt att föreningen engagerade sig livligt i t ex rösträttsdebatten men var mindre aktiv i andra sammanhang, låt vara att dess medlemmar personligen deltog även där. Den stora och dominerande politiska frågan vid denna tid var förhållandet till livsmedelstullarna. År 1887 blev en toppunkt av politisk aktivitet beroende på att en kris inträtt just på grund av tullfrågan. En viss omsvängning mot protektionism hade skett bland bönderna, vilket följande år också ledde till partisplittring. Man fick då det protektionistiska Nya lantmannapartiet och det frihandels-vänliga Gamla lantmannapartiet. Genom inflöde av rysk och amerikansk spannmål liksom import av industriprodukter hade ropen på tullskydd blivit allt högljuddare. I början av 1887 vann tullvännerna majoritet i andra kammaren men förlorade i första med två röster. Då det stod klart att tullvännerna skulle segra vid gemensam votering lät ministärens frihandelsvänlige ledare O R Themptander upplösa riksdagen och utlysa nyval. Därmed blev det två val detta år, ett extra på våren och det ordinarie gällande mandatperioden på hösten. Redan innan det blev aktuellt med riksdagsval hade opinionsbildarna varit i farten. Därvid var protektionisterna, som så att säga var anfallande part, först ute på fältet. I Karlskoga hade ett föredrag i tullfrågan utlysts att äga rum i tingshuset Karlshall i mars 1886 med den livligt verksamme protektionisten, lektor Gustaf Lyth från Örebro, som talare, och i augusti samma år ordnades ett folkmöte i Salem. Arrangörerna fick vid båda tillfällena tala inför en utpräglat frihandelsvänlig publik, som vid det senare tillfället var större än vad lokalen rymde "så att ganska många genom fönsterna uppfångade talarnes anföranden". Arrangörerna fick då också finna sig i att församlingen antog följande resolution: "Spannmålstullar kunna ej upphjelpa jordbruket, men äro skadliga för landet i dess helhet". Resolutionen hade formulerats av C E Hjelm, lärare och f d riksdagsman och vid denna tid bosatt i Granbergsdal. Han blev något av en ledare för frihandelns försvarare och ställde sig som inbjudare till bildandet av en lokal avdelning till "Föreningen mot livsmedelstullar". Gruppen kring denna organisation kom att spela stor roll vid den rad av folkmöten, som hölls inför 113

114 det extra andrakammarvalet i april Två sådana hölls i Karlskoga kyrkby, ett i Degerfors och ett i Nora. Samtidigt noterar man för första gången en livlig politisk insändarkampanj i ortens tidning. Valet innebar en betryggande majoritet för Johan Johansson, som var frihandlare. Hans närmaste motståndare var fortfarande Anders Ericsson i Bo-hult, som från att ha varit moderat frihandlare nu bekände sig till protektionismen. Det kan ha ett visst intresse att se på valets facit. Valdeltagandet hade hittills varit mycket lågt vid riksdagsvalen i landet och legat på omkring 25 % av de röstberättigade. Nu steg siffran till 48 %. I härvarande valkrets fick Johan Johansson 514 röster (varav 288 i Karlskoga), disponent Bratt vid Dalkarlsberg också han frihandlare 370 och Anders Ericsson 177. Sammanlagt innebar det över l 000 röster, vilket var en sensation. Och ändå blev inte Johan Johansson riksdagsman. Det befanns att han ej erlagt sin skatt före årsskiftet, varför valet överklagades. I själva verket hade man i Nora anat, att allt inte stod rätt till, vilket får ses som förklaring till att disponent Bratt fick så många röster trots att även han bekände sig till frihandlarna, övervikten för de senare var alltså så förkrossande att två kandidater kunde övertrumfa protektionisternas man. Man vill gärna föreställa sig att detta berodde på att spannmålsproduktionen i denna bygd hade mycket liten betydelse som inkomstkälla. Ytterligare en titt i facit säger, att valet i landet i dess helhet gav frihandlarna riksdagsmajoritet. Inga tullar blev alltså genomförda denna gång. Det ordinarie valet på hösten gav samma resultat. Men då inträffade en märklig tilldragelse. Valet i Stockholm överklagades och samtliga valsedlar tillhörande frihandlarna kasserades av en i och för sig bagatellartad orsak. Därav följde att 22 protektionister tog plats i riksdagen och därmed gav riktningen majoritet. Vid höstvalet var Johan Johansson åter valbar och tog också hem segern. Anders Ericsson avstod nu från att kandidera och nöjde sig i fortsättningen med att vara en klippa i det kommunala livet. Däremot dök ett nytt namn upp, som motiverar en kort kommentar. I den allmänna politiska yran framfördes inom frireligiösa kretsar förslag om att man borde ställa upp med egen kandidat. Detta vann genast gehör, men det var svårare att enas om ett namn. Slutligen blev det E A Kjellberg. Denne, tillhörande finanssläkten Kjellberg och brukare av lantbruket vid Björkborn, hade med sin religiösa livsinställning kommit i kontakt med väckelserörelserna och åtnjöt där stort förtroende. Han lyckades också förvärva 133 röster, trots att han inte tidigare framträtt i politiska sammanhang. Att experimentet ändå var dömt att misslyckas och i en enmansvalkrets innebar bortkastade röster hade man knappast haft klart för sig. Man fortsatte dock även under senare år på den inslagna vägen, vilket åstadkom en viss oro 114

115 Häradsrätten samlad i Tingshuset var en respektingivande församling. Här möttes emellertid även bygdens folk länge till stämmor av olika slag liksom till möten i det politiska agitationsarbetet. bland övriga politiskt intresserade inför det s k "läsarepartiet". Dess kandidat blev under de närmaste valen rent av Johanssons huvudmotståndare, även om röstsiffrorna aldrig såg hotande ut. Det var då rektor Johannes Lindholm, som kandiderade. Det skulle föra för långt att referera varje valrörelse, som i stort sett följde det skisserade mönstret. Efter hand minskade Johan Johansson sina framträdanden inför valmännen, men han underlät dock aldrig att delta i valmöten i Karlskoga. Anledningen var att kommunen med sin starka tillväxt blev alltmer dominerande i valkretsen. Men därtill kom, att han här hade motkandidater, som var på hemmaplan. Rektor Lindholm har redan nämnts. Vid valet 1896 uppträdde även Jonas C:son Kjellberg, disponent vid Bofors och konservativ representant, och J G Forsberg, liberal och representant för det nya folkparti, som bildats sedan de båda lantmannapartierna åter förenats. Röstsiffrorna i valkretsen blev nämnda år: Johansson 508, Kjellberg 269 och Forsberg 135. Siffrorna har intresse för jämförelse med nästa val år 1899, då Johansson fick 551 medan Forsberg nu nådde upp till 458, varav 414 i Karlskoga. Efter ytterligare en treårsperiod var det Forsbergs tur att inträda i riksdagen. 115

116 Antalet röstberättigade hade efter hand ökat men utgjorde fortfarande en mycket liten del av befolkningen. Man torde också kunna påstå, att bristen på rösträtt numera i allt högre grad kändes som en orättvisa av de utestängda. Arbetareklassen hade börjat bli medveten och mot seklets slut bildades de första fackföreningarna, först år 1896 av de yrkesmedvetna gjutarna och 1897 av verkstadsarbetarna vid Bofors. Den sistnämnda föreningen "Bofors kanonverkstads jernarbetareförening" var inledningsvis helt fristående, men när dess existens blev känd inom Järn- och metallarbetareförbundet erbjöd sig dess förtroendeman Ernst Blomberg att komma och hålla föredrag. Föreningen tackade och bad om ett föredrag i rösträttsfrågan. Det är symtomatiskt. Förbundets avsikt, som också genomfördes, var att informera om fackligt arbete och att få till stånd en regelrätt fackförening. För föreningsmedlemmarna hade emellertid rösträtten framstått som dess mest aktuella problem. Det skulle dröja några år in på det nya seklet innan de partier, som vi känner igen, blev lokalt etablerade. Men ansatser fanns. Fackföreningarna förberedde socialdemokratin, ur reformföreningen framväxte en frisinnad förening och även en moderat förening organiserades under ledning av godsägaren Carl Jansson i Agen, även om den tills vidare inte lät så mycket tala om sig. Kontakten mellan människor Läser man äldre dagboksanteckningar eller andra beskrivningar av dagligt liv i de gamla bergsmanshemmen finner man, att fritidsförströelsen i huvudsak bestod av umgänge med grannar, släkt och vänner. Man samlades till namnsdags- och födelsedagskalas samt till fest vid vissa årshögtider. Ofta var umgängeskretsen traditionsbunden och fast knuten. Enstakagårdarnas livsrytm byggde i mycket på grannkontakt och släktskap. Något av detta fanns naturligtvis även där människor samlats i tätbebyggelse om än i mindre grad. Ser man på Karlskoga kyrkby med angränsande bruksbebyggelse skall man finna, att grannskapskontakten fortfarande hade stor betydelse. En äldre dam berättar från sin ungdom i Bregården: "Det blev ingen ordning med den sångkör vi hade varit med i. Min syster och jag skulle i stället vara med i en kör, som leddes av verkmästare Ström. Den övade i godtemplargården i Loviselund. Jag fortsatte med det, men min syster ville inte vara med, för det var mest boforsare där borta, som vi inte kände." Det fanns en ofta omvittnad spärr för umgänget mellan byn och Boforsområdet. För ungdomarnas del innebar detta gängbildning, kallade ligor. Man talade om Backaligan, Björkbornsligan osv, i vilkas domäner bypojkarna inte gärna gav sig in. I dessa fall bidrog väl de förhållandevis långa gång- 116

117 avstånden till känslan av främlingskap, men samma förhållande kan noteras från andra betydligt trängre bostadsområden. Likväl fanns det bryggor över de lokala gapen. Där många människor samlats i tätbebyggelse fanns möjlighet till intressegemenskap, som ofta kunde gå före grannskapskontakten. Så småningom tog sig detta uttryck i föreningsbildning. I annat sammanhang har den frikyrkliga och politiska verksamheten nämnts. Den religiösa trosgemenskapen visade sig vara ett mycket starkt föreningsband, som även höll samman i andra situationer. Man kan här tala om den första egentliga folkrörelsen i Karlskogabygden. En annan intressegemenskap, som i ett tidigt skede ledde till föreningsbildning var nykterhetsfrågan. Introduktionen säges ha skett 1877 genom en av missionsföreningen i Degerfors bildad nykterhetsförening. Godtemplar-orden, som börjat sin verksamhet i Sverige 1879, kunde redan 1881 etablera sig i Karlskoga. Det skedde efter besök av en nykterhetsagitator med en loge i Kortfors vilken dock upphörde när driften där lades ner och en i Degerfors. Det var logen Laurentius Petri, som kom att få en betydande verksamhet i samhället. I kyrkbyn togs initiativet av läraren i Kedjeåsen, P J Karlsson, som på sommaren 1882 ordnat ett möte på Boåsen. Efteråt bildades i Loviselunds skolhus Logen Pehr Lagerhjelm av 31 medlemmar, varvid den l juli räknas som tillkomstdag. Logen uppges då ha varit den femte i Värmland. Må en liten utvikning tillåtas med anknytning till logens namn. I en minnesskrift säges, att detta valts med tanke på bruksdisponenten Pehr Erland Lagerhjelm. Denne hade ett par år tidigare lämnat sin befattning och var bosatt på annan ort. Det kan ifrågasättas om man ändå valde att uppkalla sin loge efter en ännu levande person. Det stred mot vanlig kutym. Mera naturligt vore om man tänkte på hans fader och namne, assessorn och brukspatronen Pehr Lagerhjelm. Denne, död 1856, var nämligen en verklig föregångsman för rusdrycksbekämpningen. Att minnet av hans åtgärder vid den tiden kunde leva kvar bör inte hållas för otroligt. Möjligen utnyttjade man namnlikheten för att hugfästa bådas nykterhetsintresse. Assessor Pehr Lagerhjelm intresserade sig redan i unga år för rusdrycksproblemen, även om frågan då närmast gällde att hålla konsumtionen inom rimliga gränser. Sålunda är det omvittnat att han 1837 tillsamman med August von Hartmansdorff, J O Wallin och J J Berzelius deltog i överläggningar om hur långt avhållsamheten borde sträcka sig. Genom inflytande från Peter Wieselgren och vännen von Hartmansdorff kom han till insikt om att total av-hållsamhet var enda vägen. I Karlskoga bildade han också en nykterhetsförening. Olika källor uppger år 1846 eller Enligt Pehr Lagerhjelms egna brev bör det ha varit I juli detta år berättar han nämligen, att prästmannen N J Steenhoff haft en nykterhetspredikan i kyrkan med medlemsteckning: "Därpå framsattes ett 117

118 bord framför altaret, varest teckning till delaktighet öppnades. Prästerna höll sig undan. Jag och Steenhoff antecknade över 100 personer. Steenhoff anmodade mig att bli ordförande i Carlskoga Nykterhets-förening, vilket jag åtog mig." I ett nytt brev från oktober samma år heter det: "I söndags hade jag Carlskoga Nykterhetsförening tillsammans första gången sedan Steenhoff var här. Då inskrevos över 100. Nu var 74 närvarande och dessutom pastor, länsman, en inspektor och många fler, som ej höra till föreningen... Nästan blott fattiga och som leva av sitt arbete tillhöra föreningen, mycken ungdom, många kvinnor, ej de lärade... " Men det var hårdbearbetad mark. I januari 1850 skrev han efter en föreningssammankomst: "Jag tror ej att hasteliga intryck, ej heller vältalighet medför några fortfarande verkningar; men låt tänkesättet småningom väckas, det kan möjligen taga stadga och övergå till handling." Vi vet inte hur länge Pehr Lagerhjelm, vid denna tid åldrande och sjuklig, lyckades hålla sin förening vid liv. Det kan emellertid konstateras att en nykterhetsförening fanns i Karlskoga så tidigt som åren , låt vara att dess öde var beroende av en ensam förkämpe. Tiden var ännu inte mogen för en folkrörelse. En viktig sak för verksamheten var att man hade någonstans att samlas. Vid logebildning skedde detta i inledningsskedet ofta hos någon medlem. Logen Pehr Lagerhjelm sammanträdde till en början i Bofors skola men lyckades tidigt lösa sitt lokalproblem. Redan i januari 1884 rapporteras att en tomt köpts av Anders Ericsson på B ohult och i april kunde byggandet börja. I viss mån togs huset i bruk redan på hösten, men invigningen förlades till annandag jul. Byggnaden, belägen i korsningen mellan nuvarande Lovise-lundsvägen och Boåsvägen, innehöll på nedre botten fyra bostadslägenheter för uthyrning medan övervåningen reserverats för logens eget behov. Där fanns samlingssalen, ett förrum och ett bostadsrum. Logen hade haft en god start även medlemsmässigt. När bygget började fanns omkring 150 inskrivna. Likväl får det betraktas som mycket optimistiskt och målmedvetet att en så ung förening gav sig i kast med ett kronorsbygge, även om man fick en del gåvor. Bruket bidrog t ex med sinnersten och tegel. Att logen vågade sig på företaget får enligt samtida vittnesmål huvudsakligen tillskrivas en man. Det var dåvarande föreståndaren för fattiggården Anders Lundkvist, som bar huvudansvaret och tyngsta bördan. Att hans insatser alltför mycket förbisetts torde bero på att han redan 1885 flyttade från orten för att bli föreståndare för ålderdomshemmet i Filipstad. Utanför logens egentliga verksamhet kom lokalen under årens lopp att utnyttjas i många sammanhang. Andra föreningar förlade sina sammanträden dit, föreläsningar hölls där och när den intilliggande skolan blev otillräcklig 118

119 Travtävlingar på Möckelns is var uppskattade tillställningar av både hästägare och publik fungerade den som skolsal på dagtid. Till IOGT:s arbetsmetod hörde redan tidigt en strävan till allmän folkbildning. Ett uttryck för detta blev Bofors godtemplares föreläsningsförening, som bildades Så småningom tillkom flera loger på olika håll i socknen. Innan seklet var slut hade vid södra gränsen med anslutning även från Nysund bildats Letälvens ros av 1895, Karlavagnen året därpå i Knutsbol och efter ytterligare ett år Skogsblomman i Stenbäcken och Nordstjärnan i Granbergsdal. IOGT var religiöst neutral men hade bland sina medlemmar många kyrkligt och frikyrkligt engagerade. Ett mera direkt samband med den senare gruppen hade Blåbandsföreningarna. Främst bland dessa bör kanske nämnas Sibbo blåbandsförening, bildad 1889 och sedan, trots ett glest befolkningsunderlag, verksam under decenniernas lopp genom sina ledares entusiasm och arbetsvilja. Andra föreningar kom till i Bofors, Kyrkbyn, Immetorp och Degerfors men kunde inte visa upp lika god kontinuitet i verksamheten. Redan 1888 bildades en samorganisation för nykterhetsverksamheten genom Karlskoga allmänna nykterhetsförbund. Av intresse är att så tidigt som vid 1880-talets mitt verkade här Karlskoga fredsförening. Uppgifterna om denna är knapphändiga, men mycket tyder på 119

120 att många av dess medlemmar hade anknytning till ovannämnda föreningar. Sålunda hölls propagandaföredrag antingen i godtemplargården eller i Salem med någon prästman som talare. Antalet medlemmar stannade kanske vid ett hundratal, men föredragen kunde besökas av personer. Verksamhetens mål påminner om senare fredsrörelser: Att genom opinionsbildning verka för lösandet av internationella tvister på annat sätt än genom krig och att motarbeta föreställningen om kriget som något oundvikligt. Nu nämnda föreningar hölls samman av ideella motiv. Även av ekonomiska skäl skedde tidigt föreningsbildning, som kan förtjäna nämnas, även om det där inte blev fråga om samma personliga kontakt mellan medlemmarna. Sålunda drevs i Degerfors ett Konsumtionsaktiebolag, som hade betydande framgång, låt vara med visst stöd av bruket. En motsvarighet var Bofors arbetareförenings aktiebolag, som på 1880-talet visade goda resultat. På sätt och vis kan detta betraktas som en föregångare till konsumentkooperationen, även om andelarna benämndes aktier. Trots namnet hade det ingen klassstämpel. Där handlade disponent och ingenjörer lika väl som gjutare och smeder. Affären fanns i Loviselund men flyttades 1885 till handelslokalen vid Bofors. Föreståndaren Henric Henricsson hade stort förtroende och utvecklade företaget avsevärt. När han 1886 ville säga upp kontraktet kallades till extra bolagsmöte för att höja hans lön. Men det hjälpte inte. Han engagerade de förut nämnda bröderna P J och E G Karlsson för att bygga åt sig i Loviselund, där han på nyåret 1888 själv öppnade affär. Under många år drev han där sin handel i det nu saneringsmogna området vid Loviselunds-vägen. Han var även kommunalt verksam främst som kyrkorådsledamot och kyrkvärd och kvarstod i dessa befattningar till sin död Ovanstående bolag skall ej förväxlas med Bofors arbetares handelsaktiebolag, som drev handel i Loviselund några år kring sekelskiftet. Andra ekonomiska organisationsförsök blev mindre lyckade. År 1884 bildades Karlskoga Arbetarering, som fungerade enligt samköpsprincipen. Beställningssedlar lämnades till en utsedd medlem, överenskommelse hade träffats med en handlande i Kristinehamn, vilken brukade ha stånd på torget i Karlskoga och därvid eller på annan bestämd dag levererade varorna. Förfaringssättet blev tydligen för besvärligt, ty föreningen upplöstes efter något år. Men redan 1886 gjordes ett nytt försök benämnt Karlskoga Arbetares Delningsförening. Denna organisation hade t o m planer på att öppna egen affär och anställa biträde, men försöket misslyckades och 1887 beslöt medlemmarna söka anslutning till det ovannämnda Bofors arbetareförenings aktiebolag. Den samhällsutveckling som var i gång aktualiserade även ett nytt ekonomiskt problem, frågan om lönebortfallet under sjukdom. Några personer, som gärna engagerade sig i olika sammanhang, tog i början av 1883 initiativ till bildandet av Karlskoga sjukhjälpsförening. Den första styrelsen bestod av lärarna J Hedin och G Norlin, målaren Johan Butén, fattiggårdsförestånda- 120

121 ren A Lundkvist och bergsmannen J G Forsberg. Till en början gick det trögt med anslutningen. Efter första verksamhetsåret var endast omkring 50 personer anmälda, men förtroendet steg och behovet började allt mer inses, varför verksamheten snart stabiliserades. Sammanträde och avgiftsbetalning skedde kvartalsvis i godtemplarlokalen. Styrelsens sammansättning kan tyda på att föreningen åtminstone till en början var en angelägenhet för ett mellanskikt i samhället. Att inga Boforsanställda namnes förklaras av att företaget hade en egen sjukkassa. Den räknade 1887 som tillkomstår men reorganiserades med nya stadgar vid ingången av år Därvid lades förtjänsten vid bruket till grund för taxa och understöd. Avgiften utgick sålunda med l % av årsinkomsten, vilket garanterade 50 % av lönen under sex månaders sjukdom. En motsvarighet fanns även vid Degerfors bruk. Av tidigare redogörelse för den politiska verksamheten på orten framgår att tiden from 1880-talets mitt präglades av tilltagande aktivitet. Sociala frågor gav upphov till föreningsbildning av olika slag, dock inte alltid med bestående resultat. Tyvärr saknas i många fall handlingar från dessa tidiga försök till organisationsarbete. Endast en och annan kort tidningsnotis vittnar om deras existens. Denna knapphet på konkreta uppgifter gör att man står undrande inför en uppgift i oktober 1885 att "en fackförening är bildad bland Bofors verkstadsarbetare". I februari följande år säges att "Bofors mekaniska verkstads arbetares fackförening" har gjort ett uttalande till riksdagsman S A Hedlund. Naturligtvis kunde det inte vara en fackförening i vår tids mening, men dess existens är dock märklig. Samtidigheten i fråga om bildandet skulle kunna tolkas så att det var fråga om den arbetareförening med liberal anknytning, som förut nämnts. Mot detta talar att denna organisationsform ej brukade kallas fackföreningar liksom att den förut nämnda föreningen endast genom en styrelsemedlem hade anknytning till Bofors. Försök med en liknande förening hade för övrigt gjorts redan 1883, men den överlevde inte året. I stället omvandlades den till sällskap för "nytta och nöje". Nyttan var kanske det man tänkte mest på inom ovan nämnda organisationer. Men det fanns också de, som vårdade sig om nöjet. Ibland fick de en viss anknytning till sport. Man kan nämna skytterörelsen. När den svenska skarpskytterörelsen organiserades vid 1800-talets mitt övervägde nyttosynpunkten. Det gällde att på frivillighetens väg utbreda skjutskicklighet till fromma för landets försvar. När den vågen så småningom lade sig och medlemsantalet sjönk, reorganiserades rörelsen med tyngdpunktsförskjutning till den sportsliga sidan. På den vägen var det när Karlskoga skyttegille bildades år Efter ett år hade ungefär 60 medlemmar antecknats. Till en början ställde Bofors bruk en skjutbana till förfogande, men med hänsyn till medlemsvärvningen ansågs det angeläget att få tillgång till en mera central plats. Sedan stadgarna utformats 121

122 På sommaren 1888 invigdes den nya banan. Den var belägen på Rävåsen med skjutplats och snart också skyttepaviljong i närheten av det ställe, där idrottsplatsen senare kom att anläggas. Skjutning skedde över en dal med måltavlorna i närheten av det s k Lustighej. Utöver övningsskjutning ordnades tidigt även tävlingar med prisutdelning och fest på hotellet. Det nya Centralhotellet blev en av de byggnader, som kom att ge status åt den växande kyrkbyn. I sin första etapp uppfördes huset 1884 och togs i bruk vid nyåret Tidigare hade samhället haft ett par mindre serveringslokaler och sitt gästgiveri, varjämte brukshotell fanns vid Bofors station. Hotell fanns även i Degerfors, vilket för övrigt vid samma tid utvidgades genom påbyggnad av en andra våning. Vid entreprenadauktion 1885 kunde en av delägarna i Centralhotellet, bryggaren E N Bergsten, bjuda under dittillsvarande gästgivaren Adil Ekblom, och förvärvade därigenom också skjutshållningen. Efter att någon tid själv ha svarat för driften utarrenderade Bergsten rörelsen. Under ett par år tycks detta ha lyckats mindre väl, men from 1889 tillträdde källarmästaren John Liedberg, som länge skötte hotellet med framgång. Utöver sina tjänster för resande blev det ett centrum för sällskapslivet i byn. Där ordnades baler och dylikt i egen regi men dessutom fick olika korporationer tillfälle att där samlas till festsammankomster. En av byns "herrar" och granne med hotellet, apotekaren N G Verelius, tog initiativ till en klubb just med anledning av dess tillkomst och en annan av hans skapelser, Kägelklubben, hade gärna eftersits där. För denna uppfördes en kägelbana i apotekets trädgård. Äldre karlskogabor minns denna bakom nuvarande ABF-huset, där den fanns kvar till några år in på 1940-talet. Kägelklubben bildades i juli 1884 samtidigt med en annan förening och troligen med åtminstone delvis samma medlemmar. Det var ett segelsällskap, som redan samma sommar anordnade sin första prissegling på Möckeln. Kappsegling omväxlande med eskadersegling och snitseljakt efter en av båtarna blev årliga uppskattade arrangemang på sjön. I första tävlingen deltog åtta båtar. Därefter ökade antalet något. Banan gick den gången från Näset till Bofors, Valåsen, Storängen och åter till Näset. Det hela avslutades med sexa i bryggeriet under kulörta lyktor till ackompanjemang av hornmusik och fyrverkeri. Vid senare tillfällen förlades start och mål även till Storängen och Sandtorpsudden. Det var uppskattade tillställningar inte bara för deltagarna utan även för en stor publik. Men också på vintern kunde sjön vara till glädje. Skridskoåkning var en uppskattad förströelse. Då kunde man ofta se skridskosegel i användning och t o m en och annan isjakt. Vid ett tillfälle berättas, att några företag- 122

123 samma personer ordnat slängkälke ett slags karusell för 5 öre turen. Även kanalen vid Björkborn omtalas som skridskobana. Föreningslusten tog sig också uttryck i att skridskoklubbar bildades vid ett par tillfällen. Slutligen skall inte glömmas de kappkörningar med häst, som ibland anordnades på sjön. För publiken var kanske dessa arrangemang mest lockande. Sällskapsbetonade klubbar som de nämnda föddes och dog. Säkerligen hade de en viktig funktion i ett samhälle, som ännu inte hade så mycket att bjuda av offentliga arrangemang. 123

124 Varierande konjunkturer Att vår tideräkning gick in i ett nytt sekel behövde naturligtvis inte betyda att en naturlig gränslinje också passerades med hänsyn till det historiska skeendet. Men om man inte fäster för stor vikt vid exakt årtal, kan det ändå vara naturligt att beteckna tiden kring sekelskiftet som inledning till ett i många avseenden förändrat skede. För Karlskogas vidkommande kan man sålunda notera, att ortens stora industrier funnit sin form och fått sin rörelseriktning utstakad. På samma sätt hade samhället fått en mer markant profil med en centrumbildning, som till sin funktion kunde jämföras med en småstad. År 1897 hade ett municipalsamhälle inrättats, som hade till uppgift att ta itu med tätortens speciella problem. I och med att den agrara livsstilen med dess långt gående självhushållning var i vikande fick penningen större betydelse. Därigenom blev också konjunktursvängningarna mera märkbara. Företagsledarna fick samtidigt en ny faktor att räkna med i den begynnande fackföreningsrörelsen. Denna arbetade till en början trevande men fick snart ta hårda törnar. Parallellt härmed framträdde den politiska arbetarerörelsen med pretentioner på att få vara med om samhällets utformning. Den nya utvecklingsfasen kom under de närmaste årtiondena i mycket att karakteriseras av dessa faktorer. Bofors och dess anställda År 1901 innebar för AB Bofors-Gullspång dess dittills bästa resultat såväl produktionsmässigt som ekonomiskt. Till svenska staten levererades inte mindre än 55 artilleripjäser av olika kaliber jämte diverse annan försvarsmateriel. Försäljningsvärdet inom försvarssektorn uppgick till kronor. För tidens förhållanden var detta ett avsevärt belopp. Att företaget nu definitivt fått karaktär av specialindustri framgår av att den civila järn- och stålförsäljningen endast nådde upp till kronor. Med kronor i nettovinst kunde bolaget notera ett toppresultat. Även de närmast följande åren var fyllda av intensiv verksamhet. Man låg inne med avsevärda kanonbeställningar för svenska statens räkning och 124

125 Disponent Berndt Wijkander ledde utvecklingen vid AB Bofors-Gullspång under 1900-talets två första decennier. ungefär fram till 1903 fortsatte sådana att strömma in. En sammanställning av den l oktober 1904 redovisar inneliggande beställningar för kronor. Men därmed var man framme vid en vändpunkt, även om produktion och sysselsättning under ytterligare ett par år kunde hållas på en hög nivå. Artilleridepartementet kom inte längre med några nämnvärda order. Anledningen var delvis att rustningstakten skurits ner. Den avspänning, som inträdde genom unionsupplösningen år 1905, var därvid en viktig faktor. Dessutom gick en beställning till Krupp utan att Bofors ens blivit tillfrågat. Det var en allvarlig händelse, som blev en tankeställare inom bolaget. Från militärledningen antyddes, att man ansåg att AB Bofors Gullspång hade stagnerat. Omdömet var kanske också riktigt, inte i fråga om verkstädernas prestationer men väl när det gällde egna nykonstruktioner. Den tid var förbi, då beställarna själva lämnade konstruktionsanvisningar till sina order. Krupp hade som tidigare nämnts varit en föregångare genom 125

126 att själv svara för experiment och konstruktioner för nya modeller. Konkurrenterna blev tvingade att arbeta på samma sätt. Vid Bofors inträffade en beklaglig olyckshändelse den 24 februari En marinkanon skulle provskjutas. Den var ej konstruerad eller tillverkad vid Bofors och provet skedde på anmodan av marinförvaltningen. Mekanismen fungerad ej och ett skott gick av innan den stängts. Skottet gick därigenom bakåt. Fem personer dödades. En av dessa var kapten vid marinen, de fyra övriga anställda vid Bofors. Förstämningen i samhället var stor. Framför allt ett namn var på allas läppar och bevaras än i dag i folkminnet. Det var överingenjören Arent Silfversparre. Det som framför allt bidrog till den allmänna sorgen vid Silfversparres död var hans personliga egenskaper. Han har karakteriserats som "enkel och flärdfri samt i sällspord grad fri från personlig fåfänga". Både inom ledningen och bland arbetarna var han lika avhållen. Men därtill kom hans betydelse för bolaget. Han hade som teknisk chef sedan 1894 stått bakom de konstruktioner, som lett till bolagets framgångar. Förmågan av konstruktivt tänkande och god kännedom om det praktiska verkstadsarbetet utgjorde en kombination av egenskaper, som var svår att ersätta. På bolagets konstruktionskontor var det kunskapsmässigt ett stort gap mellan chefen och staben av ritare. Det uppstod alltså en period av relativt stillestånd, men efter hand började andra unga krafter låta tala om sig. Man kan nämna Emil Olsson och Victor Hammar. Från 1905, när de stora beställningarna levererats, blev arbetstillgången allt sämre och man noterade med besvikelse att skickliga verkstadsarbetare sökte sig bort. Förhållandet var emellertid inte unikt för Bofors. Inom verkstadsindustrin rådde över huvud taget lågkonjunktur under denna period. Dessutom var det stor oro på arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen började allt mer låta höra av sig och strejker och lockouter var vanliga under 1900-talets första årtionde. Även i Karlskoga hade ett par fackföreningar bildats. Tidigare har i förbigående nämnts, att detta först skedde bland gjutarna, som fick en förening till stånd Nästa år hade "Bofors kanonverkstads jernarbetareförening" bildats. Man kan kanske påstå, att det var de mest yrkesmedvetna kategorierna, som inledde organisationsarbetet. I sin tidigaste form var det också mera fråga om yrkesföreningar än om fackföreningar i vår bemärkelse. Det framgår bl a av motståndet bland verkstadsarbetarna mot anslutning till Järn-och metallarbetareförbundet och när den ändå genomfördes fr o m l januari 1899 sjönk antalet medlemmar till mindre än hälften. Det var särskilt yngre arbetare, som var fackligt medvetna och lyckades hålla verksamheten igång trots att föreningen till en början var svag och inte hade så många synliga resultat att peka på. Vissa av dess arbetsmål var t o m impopulära bland äldre arbetare. Det gällde t ex frågan om de fria bo- 126

127 Tillkomsten av Folkets hus år 1905 var ett tecken på att arbetarerörelsen slagit rot som en ny faktor i samhällslivet. städerna, som var en gammal och väl rotad tradition. I någon mån hade den fått en knäck i och med att förhållandena ändrats så att många bodde utanför brukets bostadsbestånd, låt vara att dessa fick ett särskilt bostadsbidrag. Motståndet mot systemet inom fackföreningsrörelsen berodde närmast på erfarenheter från arbetskonflikter på andra håll. Vräkningshot hade varit en ofta använd stridsmetod, önskemålet gällde kontrakt om laga fardag och dylikt, som skulle ge samma rättsliga förhållanden som till vilken annan hyresvärd som helst. Just genom de äldre ofta oorganiserade arbetarnas motstånd och fastän disponent Berndt Wijkander redan från början varit positivt inställd krävde reformen ett par olika förhandlingsomgångar för att vid slutet av 1905 nå fram till uppgörelse. Motståndet i denna fråga liksom svårigheterna att få med stora arbetaregrupper i organisationen berodde säkerligen på att man inte haft några markant negativa erfarenheter vid Bofors. Visserligen hade anspråk på lönehöjningar mött motstånd och den angelägna frågan om minimilöner hade fördröjts. Förhandlingarna om minskning av arbetstiden från 59 till 57 tim- 127

128 mar i veckan och därmed lediga lördagseftermiddagar hade också varit sega. Men någon arbetskonflikt hade inte förekommit. Det kan för övrigt påpekas att avtal om minimilöner löstes som en rent lokal uppgörelse, sedan avtal träffats mellan Verkstadsföreningen och metallarbetarnas fackförbund. Så länge man kunde träffa uppgörelser på brukskontoret syntes förhållandena godtagbara. För många blev dock behovet av en organisation klart, när man såg följderna av arbetsgivarnas sammanslutning. Sveriges verkstadsförening hade funnits sedan några år och inom dess verksamhetsområde hade ett flertal arbetskonflikter förekommit. Särskilt 1903 och 1905 hade varit hårda konfliktår. Arbetarna vid Bofors hade endast känt av detta genom höjda medlemskontingenter och uttaxering av konfliktbidrag. År 1906 bildades emellertid Järnbruksförbundet, som anslöt sig till Svenska arbetsgivareföreningen, och därmed var de lokala uppgörelsernas tid förbi. Efter långdragna förhandlingar ledde den nya arbetsmetoden år 1908 till det första kollektivavtalet vid Bofors. Detta noterades då med tillfredsställelse av arbetarna, men det skulle snart leda till den första stora arbetskonflikten på orten. Det blev 1909 års storstrejk. Ett par ord om bakgrunden torde behövas. Allmän lågkonjunktur rådde och ett flertal olika arbetskonflikter pågick under sommaren. För att på en gång bringa dessa till uppgörelse utarbetade arbetsgivarna en successivt verkande lockoutplan. Landsorganisationen svarade med allmän strejk. På båda sidor räknade man med att aktionens omfattning skulle leda till ett snabbt slut. Den var möjlig utan avtalsbrott genom ett stadgande att sympatilockout och alltså även sympatistrejk skulle vara tillåten under avtalstiden. Konflikten kunde därför uppstå under löpande avtalstid och även avblåsas utan invecklade förhandlingar. Vid Bofors lades arbetet ner den 4 augusti. Den egentliga storstrejken blev inte så långvarig, då förlikningsuppgörelse träffades den l september beträffande arbetsområden, som ej berördes av Arbetsgivareföreningen. Det innebar att arbetare, som hade avtal med Verkstadsföreningen, kunde återgå till arbetet och därigenom också lämna bidrag till övriga berörda. Dit hörde alltså både Bofors och Degerfors. För dessa kom uppgörelse till stånd först den 15 november. Storkonflikten blev en prövningens tid för svensk fackföreningsrörelse, som under flera år fick notera minskad tillslutning. Det märktes också vid den lilla avdelningen i Degerfors, bildad 1904, men Boforsavdelningen behöll någorlunda oförändrad position. Under konflikten hade den på ett föredömligt sätt tillvaratagit arbetarnas intressen och som huvudorganisation i den bildade konfliktkommittén svarat för fördelning av uppburna bidrag. Därvid hade ingen skillnad gjorts mellan organiserade och oorganiserade arbetare. Visserligen hade en del av de senare särskilt i konfliktens slutskede återgått till arbetet, men i stort sett hade föreningen bestått provet. Återgången 128

129 till arbetet skedde också under lugna former i förhållande både till bolagsledningen, som ej tillämpade några egentliga repressalier, och till de oorganiserade, som trots påfrestningarna uppträtt påfallande solidariskt. Det kan förtjäna påpekas att ingen ökning av antalet understödsärenden kan noteras inom fattigvårdsstyrelsen under konflikten. Arbetsnedläggelsen hade skett genom huvudorganisationens agerande, men tidpunkten blev ändå den för AB Bofors Gullspång gynnsammaste. Orderportföljen var vid den tiden synnerligen mager. Men det dröjde bara några månader förr än läget helt förändrades. I början av 1910 inleddes en ström av både utländska och svenska beställningar. Granater för 1,5 miljoner till Argentina och inte mindre än 76 stycken 10,5 cm fälthaubitser för det svenska artilleridepartementet blev inledningen till en helt ny epok. Ansträngningarna att komma in på den svårbemästrade utländska marknaden gav resultat. I efterhand kan väl konstateras, att det stundande världskriget därvid hade sin betydelse. Den pågående upprustningen hade gett stormakternas vapenindustrier mycket hög beläggning och Bofors fick därigenom bättre möjlighet att hävda sig. Den politiska oron hade också satt spår i Sverige. Den försvarspolitiska debatten kom i stor utsträckning att gälla byggandet av den s k F-båten. Därmed avsågs ett pansarfartyg med mycket kraftig artilleribestyckning. Lindmans högerregering hade vid 1911 års riksdag fått igenom ett beslut att bygga båten. På hösten var det emellertid nyval, varvid vänsterpartierna gjorde en mycket stark framryckning, som resulterade i regeringsskifte med liberalen Karl Staaff som ledare. Innan regeringen hann färdigbildas skyndade sig marinförvaltningen att hos Bofors beställa 5 stycken 28 cm kanoner, varav en var avsedd som provpjäs. Mot årets slut genomdrev dock regeringen att båtbygget skulle uppskjutas och underhandlingar upptogs med Bofors om upphävande av kontraktet. Uppskovet väckte en våldsam debatt runtom i landet, vilket ledde till en frivillig insamling främst genom Svenska pansarbåtsföreningen. Resultatet -över 17 miljoner kronor räckte mer än väl till och regeringen kunde beställa pansarbåten. Det blev "Sverige", som sjösattes i maj Senare följdes den av "Gustav V" och "Drottning Victoria". Därigenom kunde också beställningen av artilleripjäser från Bofors fullföljas. Det rörde sig här om dimensioner och teknisk metod, som företaget inte tidigare arbetat med. Därtill kom ytterligare en nyhet i form av två stycken dubbeltorn och stora beställningar av pansarplåt. De stora orderna drog med sig nya krav på bolagets utrustning. I en lokal publikation har den för bolagets historia mycket intresserade tjänstemannen Gunnar Carlén lämnat följande sammanställning av årtiondets nytillskott: "År 1910 anlades ett pressverk, år 1911 byggdes nytt martinverk med en stor martinugn samt utvidgades stålgjuteriet; 1912 byggdes en verkstad för 129

130 cementering och värmebehandling av grövre pansarplåt, 1913 kanonverkstadens stora monteringshall; 1914 uppfördes en särskild verkstad för tillverkning av projektiler och tändrör; 1917 utbyggdes ny elektrisk kraftstation i Timsälven; åren färdigställdes den stora fältartilleriverkstaden med tillhörande plåtslageri och hammarsmedja; 1920 installerades en l 800 tons smidespress i den för detta ändamål ombyggda valsverksbyggnaden." I gengäld nedlades eller minskades andra tillverkningar. Det gällde plåtvalsverket och en del av lancashiretillverkningen, varvid en masugn togs ur drift. Smältsmedjan hade länge visat sig olönsam och nu minskades tillverkningen där successivt för att 1917 helt upphöra. Byggnaden revs i början av år 1918 och därmed hade den järnbruksverksamhet, som varit en länk mellan gammalt och nytt* gått till historien. Vattenhjulen vid älvbrinken är vad som sedan dess minner om epoken. En viktig nyhet var också anläggandet av ett nytt skjutfält. Tidigare hade ett mindre sådant funnits vid Bofors station. Det hade endast medgett begränsade prov medan egentlig provskjutning skett på något av de statliga fälten. Bofors hade blivit ägare av Villingsberg med dess stora skogsområden. Med utnyttjande av dessa planerades ett fält, som först beräknades till 13 kilometers längd men snart utökades till 20 kilometer. En järnväg anlades dit från Valåsen. Anläggningen stod färdig mot slutet av år Därmed hade det som en gång var Alfred Nobels tanke förverkligats: På samma plats fanns hela tillverkningsproceduren för artillerimateriel koncentrerad med stålframställning, kanonverkstad, sprängämnestillverkning och skjutförsök. Senare skulle det visa sig att inte heller det nya skjutfältet räckte till och under ett övergångsskede löstes problemet genom att skjutning skedde över Möckeln. Utvecklingen blev ännu mer hektisk sedan kriget brutit ut och det visade sig ätt det inte skulle bli så kortvarigt, som man först trott. Beställningarna strömmade in och bolaget lovade leveranser utan att alltid förse sina bekräftelser med nödiga reservationer beträffande leveranstid och dylikt. Avspärrningen under kriget ströp så gott som helt den utländska konkurrensen men försvårade också bolagets egen import av råvaror, beställningar från underleverantörer och bränsle. Som det senare skulle visa sig försummade man också att för långsiktiga beställningar gardera sig för prishöjningar. Tillväxten krävde energi. Det resulterade i beslut att utnyttja vattenfallet vid Bofors för en ny kraftstation. Den började byggas intill dåvarande valsverket på sommaren 1916 och stod färdig för kraftleverans i början av Därmed fick man en välbehövlig utökning av den kraft, som tidigare levererats från Skråmforsen. Antalet arbetare och tjänstemän steg i snabb takt. Ändå klagades det över att nyanställda arbetare ofta slutade efter kort tid. Som en anledning 130

131 Interiör från kanonverkstaden. uppgavs, att många sökte sig till krisbetonade företag, som betalade bättre. Ytterligare en orsak kan vara att samhället inte var rustat för att ta emot så stora skaror av nyinflyttade. En viktig trivselfaktor var goda bostäder. Detta föranledde bolaget att starta ett omfattande nybyggnadsprogram. Resultatet blev de bostadsområden, som på senare tid byggts om och moderniserats i HSB:s regi. Sålunda tillkom Rosendal , Kanalbostäderna 1916 och Skogen Genom att dessa lägenheter i regel bestod av 2 rum och kök innebar de en standardhöjning jämfört med de gamla arbetarebostäderna med kök och liten kammare som dominerande bostadstyp. År 1917 innebar höjdpunkten för bolagets verksamhet under den här aktuella perioden. Men året betecknade en milstolpe även i annat avseende. Då drog sig två av de ledande männen tillbaka. Det gällde disponenten Berndt Wijkander, som innehaft sitt uppdrag sedan 1899 men nu förklarade, att han önskade avgå vid årsskiftet. Vidare var det representanten för finansiärerna Jonas C:son Kjellberg, som varit ledamot av styrelsen sedan 1887 och dess- 131

132 Bofors samlingshus, uppfört 1908, blev brukets bidrag till samlingslokaler. Dit förlades ofta konserter, föreläsningar och även fester. Dessutom fanns gymnastiksal i byggnaden. utom disponent under den tid Alfred Nobel ägde bruket. Han var även styrelsens ordförande 1917 och efterträddes på den posten av Sven Wingquist, känd som uppfinnare av det självreglerande kullagret och grundare av Svenska Kullagerfabriken. Som ny disponent från 1918 utsågs Einar Wikander. Denne stannade dock endast kort tid och efterträddes i januari 1920 av Hans Th Holm, som tidigare lett Karlstads mekaniska verkstad. Genom beslut av bolagsstämman år 1919 vidtogs också den förändringen att bolagets namn förkortades till AB Bofors. Vattenfallet vid Gullspång, tidigare figurerande i bolagsnamnet, hade förut avyttrats. Ingen av de nya ledarna hade erfarenhet av krigsmaterieltillverkning. Efter krigets slut föreföll också denna marknad omöjlig att bygga vidare på. Den tyska krigsapparaten hade raserats och segrarna hade övernog av krigsmateriel. I den mån kompletteringar skulle ske behövdes dessa för att hålla den egna industrin igång. Därvid kunde även Europas småstater, som var starkt beroende av västmakterna, väntas bli nödsakade att hjälpa till. Det rådde dessutom stor osäkerhet om hur ett framtida försvar skulle se ut. Erfarenheterna från kriget hade inte hunnit utvärderas. Vilken roll exempelvis pansarvapnet och flyget skulle få i framtiden och hur de skulle be- 132

133 Den omfattande verksamheten krävde ett brukshotell av andra dimensioner än det ursprungliga. Byggnaden blev sedermera tjänstemannamäss. kämpas var ännu oklart. Det fanns tecken, som tydde på att stora örlogsfartyg med tungt artilleri skulle få mindre betydelse. Just detta område hade blivit en specialité för AB Bofors. Slutligen var det inte utan betydelse att bolagets materiel ej blivit testat i kriget. Ingen av dess pjäser hade kommit till användning på någondera sidan. Situationen inbjöd till satsning på civilproduktion och några trevande försök gjordes. Man inledde tillverkning t ex av dieselmotorer, motorplogar, kompressorer och t o m så enkla produkter som yxor. En omläggning var emellertid inte så enkel. Nya investeringar i maskiner skulle behövas, erfarenheter och rutiner saknades inom alla personalkategorier, kundkontakter och försäljningsorganisation fanns ej för denna typ av produkter. Därtill kom det allmänna ekonomiska läget. En kort efterkrigshausse byttes under 1920 till en mycket svår allmän depression. Utöver sökandet efter nya produkter försökte bolagsledningen nå balans genom rationaliseringar och lönereducering. Den sistnämnda åtgärden blev allmän i landet i samband med prissänkningarna efter krigsslutet. Detta ledde till stor oro på arbetsmarknaden med svåra konflikter. I Karlskoga fick man under loppet av fyra år uppleva tre perioder av arbetsnedläggelse. 133

134 Dessa drabbade såväl företaget som ortens invånare mycket hårt. Författaren har i annat sammanhang gjort en kortfattad karakteristik av de tre konflikterna, vilken må citeras: "Den första, som också var den kortaste, hade ingen lokal orsak. Vid 8- timmarsdagens införande hade vissa tillämpningstvister lett till en del strejker vid verkstäderna, varvid arbetsgivarna svarade med lockout. Denna kom efter hand även att beröra Järnbruken och därmed AB Bofors. Här började konflikten den 2 februari 1920 och återgång till arbetet skedde den 9 mars. Andra gången gällde striden lönereduceringarna, varvid bolagsledningen begärde 20 % nedskärning av arbetarnas löner. Efter en del förhandlingar meddelades, att de som ej accepterade reduceringen skulle avstängas från arbetet. Detta betraktade arbetarna på de berörda avdelningarna som lockout. Konflikten var partiell i det att arbetarna vid hyttan, martinverket och valsverket ej berördes. Avstängningen varade denna gång 10 veckor, från den 2 mars till 9 maj Den tredje konflikten blev den hårdaste för såväl arbetare som arbetsgivare. Även denna härleddes ur krav på lönesänkning, som ledde till att Järnbruksförbundet proklamerade lockout. Denna började den 29 januari 1923 och avblåstes inte förrän den l augusti samma år. Därefter har ingen egentlig arbetskonflikt förekommit vid AB Bofors. Vid samtliga tillfällen inleddes striderna som lockout, men arbetarna svarade med att förklara berörda arbeten i blockad." Trots allt hade tillverkningen av artillerimateriel ej helt upphört vid Bofors. Sålunda fanns kvarvarande svenska beställningar sedan kriget, vilket gjorde att arbetet kunde fortgå, även om det genom prisutvecklingen och av andra skäl ledde till förluster. Men därtill kom en annan märklig händelse. Genom fredsbestämmelserna kom så gott som hela krigsmaterieltillverkningen hos Krupp att läggas ner. Företaget blev förhindrat att fullgöra de utländska beställningar som fanns. I den situationen träffades en överenskommelse mellan Krupp och Bofors om överflyttning av beställningarna. Detta innebar också att Bofors fick tillgång till Krupps samtliga ritningar och materielbeskrivningar. Det s k krigsmaterielkontraktet kom att gälla från 1921 ända till 1930-talets slut, även om dess betydelse var störst under de första åren innan pjäsmodeller och dylikt hunnit bli omoderna. Helt oberoende av Kruppöverenskommelsen hade Bofors varit tvingat till maskininvesteringar för sina svenska beställningar. Sålunda anskaffades - som tidigare nämnts bl a en l 800-tonspress för smide av grovkalibriga kanonrör. Detta må noteras som en viktig teknisk förändring. Därigenom började nämligen avvecklingen av det gjutningsförfarande vid kanonframställning, som från början var bolagets stora trumfkort. När ända fram till våra dagar Bofors ibland betecknas som "kanongjuteri" användes alltså en term, som inte haft relevans efter

135 Bildandet av Nationernas förbund hade ingett en förhoppning och i viss utsträckning också en tro på att krigskatastrofer skulle kunna undvikas. I Sverige ledde detta till förberedelser för en omfattande nedrustning. Men utvecklingen gick åt andra hållet i andra delar av världen. Mot slutet av 1923 kunde Bofors notera flera betydande beställningar från t ex Kina och Grekland samt från Holland för dess kolonialarmé. För bolaget betydde detta en vändpunkt, som också ledde till att experimenten med nya civilprodukter lades ner. Från 1920 hade varje år inneburit stora förluster, som gjorde bolagets ställning kritisk och även i hög grad påverkade samhället. År 1924 kom med en svag antydan om förbättring, varefter följande år tydligare visade, att krisen var överstånden..detta gäller rent ekonomiskt. Psykologiskt blev företaget utsatt för hård press. Avtalet med Krupp ledde utomlands till en direkt förtalskampanj med påståenden om att Bofors gick Tysklands ärenden. Genom nedrustningsdebatten i Sverige kom också här många kritiska röster att höjas mot verksamheten vid Bofors. Såväl bolaget som ortens befolkning fick vänja sig vid att i avrustningstider få möta opinionsangrepp i allt mer utpräglad form medan lovord och rent av beundran över teknisk skicklighet spreds i tider av krisfara och upprustning. Allmänhetens inställning har följt mönstret genom årtiondena och är fortfarande tydlig. Bofors Nobelkrut Som förut nämnts hade under Alfred Nobels tid vid Bofors diskuterats startandet av kruttillverkning. Sådan inleddes dock först 1898, alltså efter Nobels död. En blygsam början följdes av en successiv utveckling. Känsligheten för konjunktursvängningar märktes också vid Björkborn och varken produktionsmässigt eller ekonomiskt blev kurvan rätlinjig. Den helt dominerande produkten var länge det s k nobelkrutet, även om ständiga experiment pågick både i fråga om förbättring och nya produkter. När efter hand viss breddning började ske, t ex genom tillverkning av gevärsammunition och tändrör för granater och trotylladdningar, låg denna fortfarande inom sprängämnessektorn. Trotyltillverkning började 1914, när en särskild fabrik inreddes för detta ändamål. Det skedde för övrigt i den gamla lancashiresmedjan. Tidigare hade bolaget varit hänvisat till import från Tyskland av detta sprängämne, som blev allt mer efterfrågat men efter krigsutbrottet omöjligt att införa. Första världskriget ledde till en mycket kraftig produktionsökning. Inte bara svenska staten utan även flera andra neutrala länder anmälde sig som köpare. Men detta medförde också svårigheter. För export krävdes ett mycket invecklat licensförfarande och affärstransaktionerna innebar också att 135

136 Nobelkrut blev tvingat att i utbyte ta emot diverse varor, som låg helt utanför dess verksamhetsområde. Likväl kunde handeln med dessa kompensationsvaror bli en ibland luckrativ affär under kristidens varubrist. Fabriksanläggningarns kapacitet svarade emellertid inte mot den nya vågen av beställningar. Från svenska statens sida började man 1916 hysa oro för sin lagerhållning av krut och ammunition och planer skisserades på egen statlig produktion. I den situationen upptog Nobelkrut förhandlingar, som efter hand ledde till överenskommelse om att en helt ny krutfabrik skulle byggas vid Björkborn. Denna stod färdig i januari 1919, men då var situationen en helt annan och fabriken kom inte till användning förrän flera år senare. Genom prisstegringarna hade byggnadskostnaderna avsevärt överstigit den ursprungliga kalkylen. I förhållande till Bofors var Björkborn en liten arbetsplats. Den centrala ledningen bestod endast av några få personer och arbetsledarnas status var närmast arbetande förmän. Detta skapade en utpräglad gemensamhetskänsla, som kan exemplifieras med bildandet av Björkborns handelsförening. Tanken på en sådan väcktes under krigsåren av en verkmästare, varefter den togs upp och bearbetades av fackföreningen. När andelsteckningen sedan började år 1917 stod disponent Ragnar Sohlman överst på listan. Han bidrog med l 000 kronor till startkapitalet. Arbetarna hade varit indragna i storstrejken, men först från l januari 1912 fanns en bestående fackförening ansluten till De förenade förbunden. Mera krävande uppgifter fick denna inte förrän under krigsåren, då det gällde att bevaka lönerna i förhållande till prisutvecklingen. Någon stor höjning av levnadskostnaderna kom först mot krigets slutskede, men då hade också företaget börjat känna av att de goda åren var slut. De förhandlingar, som inleddes i början av år 1918 drog ut på tiden och försvårades av att priserna samtidigt fortsatte att stiga. I september övertogs de lokala förhandlingarna av förbundet och den 20 september konstaterades att uppgörelse inte kunde nås, varför arbetet lades ner. Den 29 november träffades parterna inför förlikningsman och den 2 december återupptogs arbetet. Arbetarna fick någon lönehöjning men inte i den utsträckning man hade hoppats. Skillnaden mellan denna arbetskonflikt och de, som ett par år senare inträffade vid AB Bofors var att den hade rent lokal karaktär. Björkbornskonflikten kom i ett så tidigt skede, att det inte var någon större svårighet för de drabbade att allt emellanåt skaffa sig diverse extrasysslor. De verkliga prövningarna kom ett par år senare. Då började lönereduceringarnas period, men vid den tiden hade fackföreningen inte mycket att sätta emot. Arbetsstyrkan skars ner och många blev arbetslösa. För Nobelkrut innebar nämligen de närmaste åren efter krigsslutet en mycket allvarlig kris. Liksom inom AB Bofors blev målsättningen att söka nya produkter. Man experimenterade med diverse nyheter t ex absorb- 136

137 Faktoriet vid Björkborn kom till medan vattenvägarna var järnhanteringens viktigaste transportleder. På senare tid har det närmast kunnat betraktas som ett industrihistoriskt minnesmärke tills det revs tionsmedel för gasmasker, konstläder, celluloid och biograffilm. Försök gjordes t o m att framställa makaroner i de tomma krutpressarna. Andra tillverkningar lyckades bättre och blev bestående såsom nitrocellulosa för läcker och eter för direkt användning eller vidare bearbetning. Behovet av produktionsomläggning torde ha varit en orsak till att disponent Ragnar Sohlman med utgången av år 1919 lämnade sin befattning för en anställning som kommerseråd. Han efterträddes av Clas Herlin, som var knuten till företaget sedan Även vid Nobelkrut kan 1924 antecknas som det år, då krisen var övervunnen. Inte minst berodde detta på att de utländska kontakterna på nytt började ge omfattande beställningar. Antalet timanställda arbetare, som 1921 hade varit nere i 86, steg till 101 under 1923 för att följande år uppgå till 238. En ny trend hade inletts. 137

138 Strömsnäs Järnverks AB Järnverket i Degerfors leddes under hela den period, som här är aktuell, av samma man. Disponent Ernst Odelberg hade tillträtt sin befattning redan 1895 och stod kvar i ledningen till 1932, då han var 71 år gammal. Författaren Johan- Olov Johansson under lång tid verksam i Metallindustriarbetareförbundet och slutligen dess ordförande har i en bok karakteriserat honom sålunda: "En typ för sig var också den kraftige disponenten Odelberg på Degerfors. En utpräglad Gustav Vasatyp, som kände och kunde bedöma så gott som varje arbetsdetalj vid hela sitt stora järnbruk. Han hade också så gott som ensam rest upp Degerfors från ett bankruttmässigt företag till ett stort, modernt och ledande järnbruk inom den svenska järnbruksindustrien. Disponent Odelberg var en till det yttre hård och härsklysten herre. Då Metallindustriarbetareförbundets förtroendeman Blomberg i fackföreningens namn först sökte komma till tals med honom, blev han snävt bortvisad. Arbetet och arbetarna dem skötte Odelberg själv. Punkt och slut." Även om den ekonomiska situationen visade sig besvärlig vid Odelbergs tillträde, var det dock ett efter tidens förhållanden stort bruk han fick att svara för. Krafttillgång och transportförhållanden var också gynnsamma för Strömsnäs Järnverk. I 1901 års taxeringslängd namnes utöver diverse jordinnehav följande anläggningar: 2 masugnar, rostugn, smältsmedja med härdar, valsverk, tråddrageri, vällugnar, ånghammare, spikfabrik, mekanisk verkstad, murbrukskvarn, 30 arbetarebostäder och skolhusbyggnader, stampverk, kvarn, hotellbyggnad, såg jämte 2 hus i Jannelund. I fråga om tillverkning i valsverk och användning av martinprocessen hade företaget varit tidigt framme och omfattande produktion av diverse manufaktur förekom. Efter hand skedde såväl modernisering som nyetablering. Sålunda byggdes ena masugnen om för koksdrift år 1916 och var som sådan i användning ända till År 1915 tillkom ett sintringsverk, som också brukades under många år. Järnverket stod dessutom för tillverkningen i en elektrohytta, som hade uppförts i Trollhättan år 1918 och flyttades till Degerfors En viktig nyhet var det, när företaget i början av 1900-talet införde pressning och bockning av grövre material. Tillverkningen, som länge var förlagd till valsverket, fann huvudsakligen avnämare inom sulfit- och sulfatindustrin, som då var under stark utveckling. Det rörde sig därvid om halvfabrikat, som sammanfogades av respektive beställare. Grunden lades härigenom till det, som senare blev brukets välkända specialité, nämligen stora tryckkärl. Den epoken började dock först sedan elektrisk svetsning blivit en beprövad arbetsmetod. 138

139 Mindre lyckat blev ett försök att ersätta det gamla martinverket med ett nytt. I början av 1920-talet göts grund för fyra ugnar på Kvarnnäset, men då hade den svåra lågkonjunkturen satt in och bygget avbröts. Det kom sedan inte att fullföljas förrän Över huvud taget drabbade 20-tals-krisen Degerforsområdet mycket hårt och tidvis var arbetslösheten där den största inom kommunen. Det förekom emellertid inte bara konjunkturmässig arbetslöshet. Arbetarebefolkningens situation försvårades också av arbetskonflikter. Dessa var av ungefär samma karaktär och omfattning som vid Bofors. Sålunda hade storstrejken 1909 varit långvarig och prövande för den ganska nya fackföre ningen. Av 20- talskonflikterna berördes Degerfors av den i februari mars 1920 och den betydligt längre och svårare under januari augusti Vill man försöka göra en jämförelse mellan Bofors och Degerfors kan man kanske karakterisera förhållandet arbetsgivare arbetare som mera korrekt vid det förra bruket, medan det förefaller som om trakasserier och även avskedanden eller hot om avsked spelade större roll vid det senare. Detta kan kanske sättas i samband med ovan citerade syn på fackföreningsverksamheten från disponentens sida, vilken får antas även ha påverkat arbetsledningen i övrigt. Över huvud taget var beroendet av bruket mycket stort i denna kommundel. Någon annan arbetsgivare med nämnvärd kapacitet fanns ej. Dessutom reglerades många av dagens behov genom bruket. Man kan som exempel nämna att år 1920 då antalet anställda var 989 bodde 468 alltså nästan hälften i brukets bostäder. Det kan också tilläggas, att disponent Odelberg under tider av arbetslöshet genom sina engagemang i kommunala organ mycket energiskt verkade för att få nödhjälpsarbeten förlagda till den södra kommundelen Utvecklingen i siffror En kommuns utveckling kan åskådliggöras på olika sätt. Närmast till hands ligger att referera till befolkningstalen. Karlskogas folkmängd under olika år har angetts i tabell. Därav framgår, att det skedde en så gott som obruten årlig ökning från den 31 december 1900 till vid utgången av år Det betydde ett sammanlagt tillskott på 5754 personer eller cirka43 % på två årtionden. I allmänhet låg den årliga ökningen på personer fram till de första krigsåren 1915 och 1916, då det var fråga om cirka 600. Därefter gick tillväxten åter långsammare. Så följde efterkrigskrisen med en nedgång till den 31 december 1924 när Degerfors frånskildes. Under ifrågavarande period skedde en ökning av hela landets befolkning med nära en miljon. Därför kan man inte vidare avgöra, om den för- 139

140 ändring som försiggick i Karlskoga följde ett genomsnittligt mönster eller var på något sätt avvikande. Sätter man kommunens befolkningstal i relation till rikets kan konstateras att vid sekelskiftet bodde 2,60 promille av Sveriges invånare i Karlskoga. Andelen ökade därefter med någon tiondel per år och var 1919 uppe i 3,23 promille för att därefter sjunka till 3,08 vid 1924 års slut. Tillväxten var alltså avsevärt större än för landet i dess helhet. Det rådde dock olikhet mellan stad och landsbygd. Ännu hade man inte nått dithän att landsbygdsbefolkningen minskade, men ökningen var obetydlig och kom egentligen på de små tätorter av typ stationssamhälle, som växte upp. Under seklets 25 första år steg landsbygdsbefolkningen endast med omkring 4 % medan städerna ökade med över 67 %. Karlskoga låg följaktligen någonstans mitt emellan, vilken kan jämföras med att de centrala delarna hade viss stadskaraktär, medan många fortfarande bodde på den rena landsbygden. Detta bör beaktas, om man känner en viss förvåning över att befolkningsnedgången inskränkte sig till omkring 500 personer under den mycket svåra konjunktursvackan för industrin under åren 1922 och De vart tionde år utförda folkräkningarna ger en möjlighet att få en uppfattning om förändringarna i befolkningens sammansättning. För landsbygden publicerades materialet häradsvis. Då Karlskoga härad även omfattade Bjur-tjärn blir befolkningstalen bortåt högre än för socknen. En sammanställning ger följande tablå: Jordbruk Industri Handel och och och sam- Allmän År Folkmängd binäringar hantverk färdsel tjänst Övriga 1900 Antal % 44,1 37,2 4,5 1,5 12, Antal % 33,5 48,8 5,4 2,2 10, Antal % 28,5 53,3 6,0 2,3 9,9 Att befolkningen i Bjurtjärn medräknats har bidragit till att höja procenttalen för jordbruk med binäringar och därmed sänka övriga procenttal. Utvecklingstendensen torde dock inte i högre grad avvika från den, som gällde för enbart Karlskoga. Man observerar att den jordbrukande befolkningen minskade med 858 personer från 1900 till 1910 men därefter förblev nästan oförändrad i absoluta tal under nästa årtionde. Däremot sjönk den även då procentuellt sett. Samtidigt skedde en kraftig höjning av den grupp, som livnärde sig på industri och hantverk. Kanske kan siffrorna tolkas så, att industri- 140

141 området under tiden fått en ganska stordel av sin ökning från häradets egen befolkning. Enligt samma betraktelsesätt skulle kåren av industrianställda proportionsvis ha vuxit mer genom inflyttning från 1910 till Det kan tilläggas, att befolkningen inom den sockendel, som sedan kom att bilda Degerfors kommun, var så gott som oförändrad under 1900-talets andra decennium. Ökningen kom därför till sin allra största del på industrierna vid Bofors och bebyggelsen däromkring. Det kan vara av intresse att försöka få en uppfattning om hur befolkningsfördelningen i Karlskoga förhöll sig till andra samhällen. Detta erbjuder svårigheter med hänsyn till alla de variationer som fanns. Men om man avstår från andra pretentioner än att ge en någorlunda åskådlig bild, kan man till en början välja en enstaka välkänd ort. Karlstad har därvid valts, vilket kan motiveras med att staden under ifrågavarande period var någorlunda jämnstor med Karlskoga i folkmängdshänseende (folkräkningsåren , , invånare), var ganska typisk för rikets städer och är någorlunda bekant från Karlskogas utsiktspunkt. Den mest iögonfallande skillnaden är naturligtvis att staden ej hade någon större landsbygd inom sina gränser, varför kategorien jordbruk och binäringar under hela perioden inskränkte sig till omkring 2,5 %. Den hade emellertid betydelse som industristad och redovisade fördelningssiffrorna 43,8 %, 46,4 % och 47,5 %, vilket innebär att staden tidigt fick många industrianställda men i fråga om utvecklingstakt snart passerades av Karlskoga. Men i övrigt pekar jämförelsesiffrorna åt andra hållet. I fråga om handel och samfärdsel noteras för Karlstad 16,6 %, 20,9 % och 25,2 %, vilket är ganska representativt för en stad med brett omland. Beträffande "allmän tjänst och fria yrken" var siffrorna 9,7 %, 8,0 % och 9,4 %. I båda dessa avseenden låg alltså Karlskoga långt under en i befolkningstal jämförbar stad. Därvid beror dock en del av den stora differensen på Karlstads roll som residens- och stiftsstad, vilken var främjande för dessa yrkeskategorier. Vad slutligen gruppen "övriga" beträffar är den alltför heterogen för att lämpa sig för analys av detta summariska slag. Det må endast sägas att de sjunkande procenttalen för Karlskogas vidkommande kan sättas i samband med den stora inflyttningen, varigenom antalet "f d yrkesverksamma", som ingår i gruppen, blev förhållandevis litet. De mycket låga procenttalen i Karlskoga för de båda grupper, som representerar serviceverksamheten, får delvis sättas i samband med den förskjutning, som genom lantbrukets omfattning uppstår vid jämförelse med en stad. Det kan därför vara av intresse att ett ögonblick bortse från denna grupp, att alltså betrakta lantbruksområdet som ett omland till centralorterna. I Karlstad påverkas då fördelningssiffrorna endast med någon enstaka procent. För Karlskoga får man emellertid följande siffror: 141

142 År Industri och hantverk % Handel och samfärdsel Allmän tjänst och fria yrken % övriga ,6 8,1 2,7 22, ,3 8,1 3,3 15, ,6 8,4 3,2 13,8 För handel och samfärdsel är även de justerade siffrorna långt från de tal, som Karlstad kunde visa upp, men ligger närmare den nivå, som man finner i länets småstäder. I fråga om "allmän tjänst" kommer man emellertid även med denna beräkningsmetod till så låga tal, att de ligger långt under vad också småstäder brukade redovisa. Gruppen torde ha dominerats av lärarpersonalen. Utöver denna fanns mycket få befattningshavare i Karlskogas centrum och knappast några i Degerfors. Man observerar även att handel och liknande tydligen redan vid sekelskiftet var utbyggd för ortens behov, eftersom ökningen i fortsättningen inskränkte sig till att följa befolkningsutvecklingen. Beträffande gruppen "industri och hantverk" kommer emellertid Karlskoga långt över "normalstaden" Karlstad. För att finna jämförbara tal får man gå till en helt annan typ av orter. I detta avseende toppades statistiken av de nyblivna industristäderna Huskvarna, Tidaholm och Trollhättan, som för 1920 redovisar procenttalen 83,4, 76,1 och 72,2. Med sina 74,6 % skulle Karlskoga Degerfors under den nämnda förutsättningen ha kommit på tredje plats. Sammanfattningsvis kan sägas, att Karlskoga 1920 bredvid en landsbygd med omfattande jord- och skogsbruk hade utbildat två centra med exceptionell industriortskaraktär, servicenäringar ungefär som en småstad men mycket liten tjänstemannakår för offentliga uppgifter. Vill man betrakta utvecklingen ur ekonomisk synpunkt ligger det nära till hands att granska taxeringslängderna. Därvid kan man dock inte utan vidare ur längderna ta fram ett siffermaterial, som är jämförbart för hela den aktuella perioden. Anledningen är att skatteberäkningen skedde efter fyrktal t o m 1910, varefter vårt nuvarande system att räkna i skattekronor infördes. Visserligen hade fyrktalsräkningen på 1890-talet förenklats, så att olika skatteobjekt gav lika många fyrkar. En enkel räkneoperation skulle därigenom göra siffermaterialet jämförbart, men av andra skäl kan det likväl vara lämpligt att granska de första tio åren för sig. I kommunens budget för år 1901 upptogs antalet fyrkar för inkomst av jordbruksfastighet till Tio år senare var siffran , vilket innebär ökning med 28 %. Ser man emellertid på inkomsten av annan fastighet finner man ökning från till fyrkar, alltså gott och väl 100 procents förhöjning. Då jordarealen i stort sett var oförändrad vill man 142

143 Björkborns herrgård var Alfred Nobels bostad under vistelsen vid Bofors. Att den också slutligen blev fastställd som hans rätta mantalsskrivningsort fick betydelse för kommunen men framför allt för regleringen av hans donation. närmast beteckna upptaxeringen av jordbruksfastigheterna som ett uttryck för penningvärdets förändring, även om viss nybyggnad o dyl på gårdarna kan ha påverkat resultatet. Den stora höjningen av inkomsten av annan fastighet är däremot ett tydligt utslag av den nybebyggelse, huvudsakligen i form av villor, som ägde rum inom de båda tätorterna. Det skulle innebära nästan en fördubbling av detta bostadsbestånd på 10 år, även om också fabriksbyggnader inräknades i denna skattekategori. Går man över till att betrakta taxeringen för inkomst av kapital och arbete möter man först ett fyrktal, som verkar förbluffande. I 1901 års budget har det upptagits till medan påföljande år endast räknar med Förklaringen till det stora språnget är intressant. Den ligger i att Alfred Nobels sterbhus år 1901 taxerades i Karlskoga till fyrkar. Genom att det i efterhand fastställts, att Karlskoga var rätt mantalsskrivningsort för Nobel, tillfördes kommunen detta år en kommunalskatt på kronor. Karlskogas hela budget omfattade ännu inte mer än kronor. Bortser man från Nobels dödsbo skulle fyrktalet för inkomst ha blivit Vid denna tid var det fortfarande regel, att en jordbrukare med en 143

144 normalt stor gård endast betalade fastighetsskatt och ej taxerades för inkomst. Anställda inom jordbruket erlade över huvud taget ingen annan skatt än den personliga avgiften, som år efter år var oförändrat 50 öre för man och 25 öre för kvinna. Bortsett från någon liten beskattning av kapital var alltså ifrågavarande fyrktal uttryck för de inkomster, som redovisades av bolagen, dessas anställda samt handlande och hantverkare. Siffrorna kan därför sägas belysa centralorternas ekonomiska utveckling. Nedanstående förteckning ger denna i konkreta tal. Därvid iakttar man en konjunktursvacka vid årtiondets mitt och vid dess slut, medan det i stort sett sker en uppgång. Budget för år Inkomstfyrkar Budget för år Inkomstfyrkar Då en fyrk åsattes för 10 öres inkomst betyder ovanstående siffror att den taxerade inkomsten enligt 1910 års budget uppgick till kronor. När motsvarande siffror blev i 1911 års budget betyder detta ytterligare nedgång. Förklaringen är att det genom den kommunala eftersläpningen är fråga om inkomsten från kris- och strejkåret Därefter gick det uppåt i någorlunda jämn takt till 1916, då man noterade omkring 5 miljoner. Men så ökade takten snabbt: Budget för år Taxerad inkomst miljoner kronor , , , , ,2 När bakslaget därefter kom gav det mycket markant utslag med 16,5 miljoner i 1922 års budget, 9,9 för 1923 och ytterligare sänkning till 7,2 miljoner Det sagda gäller vad kommunen hade att beskatta de nämnda åren. För de enskilda medborgarna låg inkomstförändringarna två år tidigare. Det kan vara av ett visst intresse att se hur konjunktursvängningarna återspeglas hos ortens sparbank. I denna hade insättarnas behållning nästan utan undantag vuxit år från år alltifrån dess tillkomst. In på 1900-talet var tillväxten snabb tills bakslaget kom. Nedanstående översikt ger insättningsöverskott, respektive underskott med bortseende från gottgjorda räntor. 144

145 År Överskott + År Överskott + Underskott - Underskott - kronor kronor Även om fluktuationerna som mest endast uppgick till cirka 10 % av insättarnas hela behållning bör siffrorna någorlunda kunna åskådliggöra hur läget var under olika år. Man observerar t ex att spännvidden mellan 1918 och 1923 var nära en miljon kronor. Naturligtvis ger siffrorna endast i stora drag en uppfattning om förhållandena. De säger t ex ingenting om variationerna inom olika samhällslager och man bör också erinra sig att de sämst lottade knappast hade några pengar att ta ut från sparbanken, när det satte åt. Kommunens totala intäkter sjönk inte fullt så katastrofalt som siffrorna för inkomsttaxeringen anger. Fastighetstaxeringen hade en viss utjämnande effekt. Samma faktorer, som förut åberopats, hade lett till att den taxerade inkomsten av jordbruksfastighet stigit från kronor 1911 till år 1924 samtidigt som motsvarande belopp för annan fastighet sprungit upp från till l under perioden. Situationen var likväl högst kritisk och det råder ingen tvekan om att talets första år var de hårdaste, som Karlskoga kommun upplevat. I tidigare skeden var man inte lika angelägen som nu att hålla utdebiteringen på samma nivå under en följd av år. Tillkomsten av en ny skola kunde exempelvis förorsaka höjning ett år med återgång det nästa. Under åren hade uttagen pendlat mellan 4 och 5 kronor för 100 kronors inkomst. År 1923 sprang emellertid uttagen upp till 7:20, vilket för den tidens karlskogabor var högt. Inför budgetbehandlingen följande år tillsattes en "sparsamhetskommitté" och denna gick verkligen mycket hårt fram. Trots det sjunkande skatteunderlaget lyckades den t o m sänka skatten några ören. Delvis rörde det sig om indragning eller beskärning av diverse småanslag. Därvid fick folkhögskola, aftonkurser, bibliotek, nykterhetsarbete och dylikt känna av kommitténs verksamhet. Men den föranstaltade också om prutningar, som hörde samman med det sjunkande kostnadsläget t ex utgifter för bränsle och belysning. Dessutom avstod man från vissa fonderingar. Det kan tilläggas att det förestående avskiljandet av Degerfors gjorde, att några större projekt ej 145

146 Var aktuella. Ett bestående resultat var en översyn av den kommunala förvaltningen med viss modernisering och koncentration av arbetet som följd. Kommunal förvaltning Medborgarnas möjligheter att öva inflytande på kommunens skötsel var vid seklets början i stort sett desamma som under 1800-talet, dvs röstning skedde efter fyrktal. En viss justering hade dock skett år 1900 genom stadgandet att ingen fick rösta för mer än 1/10 av kommunens hela röstetal eller högst röster. Detta innebar främst en begränsning för de stora bolagen inom kommunen. Därtill kom emellertid att allt flera industrianställda, hantverkare m fl kom upp i beskattningsbar lön och i många fall ägde fastighet, varigenom de fick rösträtt. Nästa utvecklingsfas i detta avseende inleddes 1910 efter 1909 års författningsreform. På det kommunala området infördes då den s k fyrtiogradiga skalan. För landsbygdens del innebar denna att en rost erhölls för varje påbörjat inkomstbelopp av 100 kronor upp till l 000 kronor. Därefter erhölls en röst för varje belopp av 500 kronor. Maximum 40 röster fick den som hade inkomst över kronor. Det skall tilläggas, att reglerna gällde för beskattad inkomst, alltså den som återstod sedan det bevillningsfria avdraget borträknats. Särskilt för de lägre inkomsttagarnas röstetal var detta av stor betydelse. I praktiken fick man räkna med ytterligare en faktor, som minskade denna grupps inflytande. Det var sålunda främst de högre inkomsttagarna, som engagerade sig i kommunala frågor och utnyttjade sina rättigheter medan låginkomsttagarna i betydligt mindre grad hade lust eller tillfälle att besöka stämmorna. Emellertid var det inte särskilt ofta, som rösträkning behövde tillgripas. Då som nu hade en mycket stor del av ärendena sådan karaktär, att de inte föranledde meningsmotsättningar, och andra krävde sådan kännedom om sakfrågorna att gemene man avstod från att yttra sig. Ett par exempel på omröstningar må dock anföras för att åskådliggöra röstningsförfarandets effekt och tillslutningen på stämmorna. Sålunda hade år 1911 kyrkorådet utarbetat ett yttrande med förslag till ändrade grunder för avlöning av prästerna i församlingen. När ärendet kom upp på kyrkostämman föreslog pastor G M Bäck en annan fördelning mellan de olika prästmännen i socknen. Trots att han fick de flesta stämmodeltagarna med sig segrade kyrkorådets förslag med 471 röster av 16 röstande mot 401 av 35 röstande. Segrarna hade alltså i medeltal ungefär 29 röster vardera mot 11 för oppositionen. Ytterligare ett fall kan vara av intresse att referera, då det förefaller som om intensiv agitation föregått det slutliga beslutet. Kommunalnämnden 146

147 Pontus Larsson efterträdde 1905 sin svärfar Anders Ericsson som ordförande i kommunalnämnden och kommunens kassaförvaltare. Dessa och andra uppdrag gjorde honom under många år till en centralgestalt i kommunalförvaltningen. Edvard Uddenberg var från 1911 till 1930-talets slut bygdens riksdagsman. Den kommunala rösträttens utformning gjorde honom dock till en början närmast till oppositionsledare. Med kristiden och åren därefter fick han större kommunalt inflytande. hade 1914 föreslagit, att ett femte fjärdingsmannadistrikt skulle inrättas. På kommunalstämma i november yrkade riksdagsman Edvard Uddenberg avslag och vid rösträkning visade det sig, att hans förslag vann majoritet med 417 röster av 45 röstande mot 310 av 19 röstande. Men ärendet kom tillbaka, nu som en framställning från kronofogden i Nora. Åter opponerade Uddenberg och menade att fjärdingsmannen gott hann med sitt arbete, om de inte åtog sig så många bisysslor. Det blev åter rösträkning och denna gång segrade det ursprungliga förslaget med röster av 141 röstande mot l 164 av 117 röstande. När det hettade till kunde alltså uppslutningen bli stor. Med lite fantasi kan man föreställa sig den procedur, som krävdes när 258 människor representerande olika röstetal skulle letas upp och prickas av i längden. Aktiviteten i detta fall torde få ses som ett försök från den ännu unga politiska arbetarerörelsen på orten att göra sig hörd i de etablerade kommu- 147

148 nalmännens krets. Ur den synpunkten var frågan kanske lämplig som agitationsämne. Såsom kommunalt ärende var den inte särskilt invecklad och fjärdingsmannen, vilkas främsta uppgift var att driva in resterande skatter, var nog inte så populära besökare i stugorna. För vårt sätt att se förefaller det kanske egendomligt att en så stor kommun som Karlskoga lät ärendena avgöras på stämma i stället för att välja kommunalfullmäktige. Det kan knappast råda någon tvekan om att det var den differentierade rösträtten, som var anledningen. I en fullmäktigeförsamling skulle varje ledamot få en röst oberoende av inkomst. Vid kommunalstämma den 28 december 1915 förelåg också en motion i denna fråga. Åter var det Edvard Uddenberg som agerade. I sin motion skrev han: "Afsikten med denna tillåtelse [att välja fulllmäktige] är, att de större kommunerna skola bättre kunna tillgodose de kommunala uppgifterna. Då nu Karlskoga socken såväl till ytinnehåll som folkmängd räknas till de större inom riket, torde detta vara tillräcklig motivering, hvarför jag tillåter mig föreslå: att kommunalstämman må besluta införa kommunalfullmäktige för Karlskoga socken från och med första Januari 1917". Motionen överlämnades till kommunalnämnden för yttrande, vilket förelåg vid stämma den 25 mars Ett utdrag ur den ganska långa skrivelsen lyder: "Nu har hvarje röstberättigad medlem af kommunen rätt att deltaga uti behandlingen af alla till kommunalstämman hörande ärenden; införes kommunalfullmäktige skulle, i fall han icke invaldes bland dessa, denna rätt vara honom förmenad, om han vore än så varmt intresserad för en frågas afgörande... Valen till fullmäktige skola förrättas proportionellt och kommunen uppdelas i valkretsar. Härigenom skulle de olika ortssynpunkterna komma att betonas ytterligare och antagligen framkalla en olämplig söndring mellan olika delar af kommunens bebyggare, i stället för att, som nu är fallet, man å stämmorna i allmänhet söker vinna ett resultat, som kan vara gagneligt för hela kommunen. Genom det proportionella valsättet skulle säkerligen de politiska valstriderna komma att införas å detta hitintills med all rätt neutrala område... Då skulle det blifva de partitrogna och de namn, som kunde väntas draga de flesta rösterna, som skulle sättas upp, medan de mera själfständiga finge stå tillbaka." Nämnden fann "att något behof af en dylik genomgripande förändring ej kunnat påvisas, men däremot äro olägenheterna af en sådan anordning synnerligen påtagliga" och yrkade avslag. Detta blev även stämmans beslut. Något annat var heller inte att vänta. Sålunda skulle bifall ha krävt majoritet med 2/3 av stämmodeltagarnas röstetal, vilket enligt tidigare röstningar tydligen var omöjligt att nå. Vidare tillämpades fullmäktigesystemet i mycket få av landskommunerna, medan det däremot var vanligt i städerna och där rent av påbjudet vid invånareantal över Visserligen sade kommunal- 148

149 nämnden i sitt yttrande ingenting om maktfördelningen vid ett nytt röstningsförfarande men hade i övrigt samlat så mycket som möjligt av negativa aspekter. Däremot gjordes inget försök att notera något positivt. Man observerar den misstro mot partiväsendet, som yttrandet ger uttryck åt. Inom kommunalpolitiken hade man inte märkt så mycket av det. Någon gång hade arbetarnas representanter kommit med egna förslag eller anmält avvikande mening, men mellan övriga partier hade det varit svårt att se någon skillnad. Som kommunalnämnden befarade i sitt yttrande blev det en tydligare gräns mellan blocken sedan fullmäktigeinstitutionen skapats. År 1919 infördes nämligen kommunalfullmäktige. Då var det likväl inte fråga om en lokalt beslutad omläggning utan resultatet av de stora reformer, som infördes genom 1918 års riksdag. Kommuner med över l 500 invånare hade ålagts att välja fullmäktige. Genom rösträttsreformen vid urtima höstriksdagen detta år hade också den 40-gradiga röstskalan avskaffats. Den av vänsterpartierna länge eftersträvade reformen var verklighet. Därigenom gavs allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor. Utskylds- och fattigvårdsstrecket mildrades och rösträtt för bolag och andra juridiska personer borttogs. Beslutet hade fattats den 17 december 1918 och tillämpningen kunde alltså inledas först ett stycke in på det nya året. I Karlskoga var kommunalfullmäktige kallade till sitt första sammanträde den 4 maj 1919 efter val i mars. Redan i januari hade förberedelserna börjat genom att kommunalstämman fastställde antalet ledamöter till 40 och beslöt om indelning i tre valkretsar den norra, mellersta och södra. Av dessa omfattade den norra även Boforsområdet, den mellersta bl a municipalsamhället och den södra Degerfors kapellförsamling. Den sistnämnda hade att välja 10 ledamöter och de två övriga vardera 15. Av de valda hade ungefär hälften mandattid på 4 år och återstoden vid detta inledande tillfälle på 2 år. I den första fullmäktigegruppen återfanns några av de tidigare mest verksamma kommunalmännen såsom dr Knut Wistrand, bankdirektör Pontus Larsson, ingenjör Kaleb Schjölin och disponent E Odelberg. Vid nyval av halva gruppen två år senare kom även disponent S Wohlfahrt och polisuppsyningsman J F Hjelmqvist med. Däremot saknades någon egentlig representant för AB Bofors. Man torde erinra sig att skifte inom ledningen var aktuell både vid Bofors och Björkborn. Ytterligare andra namn hade börjat förekomma i offentliga sammanhang, vilka i fortsättningen skulle få stor betydelse. Man kan nämna Edvard Uddenberg, J E Hellsing, C Andrée, den unge folkskolläraren Eric Ericsson och Degerfors blivande starke man Fritz Ohlsson. Fyra kvinnor fanns med i fullmäktige. Arbetareparten hade fått en fyllig representation men inte majoritet. Till ordförande valdes dock Edvard Uddenberg, som behöll uppdraget t o m Arrangemanget kan förefalla naturligt. Han var ortens riksdagsman och representant för det 149

150 största partiet. Vid val av presidium år 1923 föreslog emellertid disponent Odelberg som nytt namn ingenjör Kaleb Schjölin, representant för det liberala partiet. Denne blev också vald med röstsiffrorna 20 mot 18 och omvaldes följande år med acklamation t o m 1927, då han avled. Här kan vara platsen att erinra om några av de män, som under årens lopp utfört ett omfattande arbete i kommunens tjänst. Det gäller huvudsakligen den borgerliga kommunen, då ordförandeskapet och därmed den egentliga ledningen i kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd ålåg församlingens kyrkoherde och alltså var en form av tjänsteuppdrag. Dock bör prästmannen A Nyländer, vars insatser namnes i annat sammanhang, observeras även här. Han var nämligen kommunalstämmans ordförande från 1897 till sin död Som ordförande i kommunalstämman tillträdde därefter doktor Knut Wistrand år 1912, sedan han under många år varit dess vice ordförande. Han behöll uppdraget t o m år 1923, då han avgick av åldersskäl. Samtidigt avgick han som ordförande i fattigvårdsstyrelsen och styrelsen för barnhemmet, sedan han innehaft dessa uppdrag från Ordförandeskapet i fattigvårdsstyrelsen var ett mycket krävande uppdrag, som tidigare innehafts av bruksförvaltaren vid Bofors O R Nilsson under åren I många år fram till 1910 hade han även haft ett par andra arbetskrävande uppdrag, nämligen som ordförande i vägstyrelse och vägstämma. De sistnämnda posterna övertogs 1911 av den efter hand smått legendariske Gustaf Jansson i Holmtorp, som fortsatte att sköta uppdragen till 1930-talets slut. Under denna tid, när ännu inga tjänstemän övertagit de praktiska bestyren, fick ordförandena i stor utsträckning också se till att fattade beslut blev verkställda. Det gällde i hög grad inom vägväsendet. Gustaf Jansson blev därigenom jämväl mycket av en arbetsledare och kontrollant. Verkställande av fattade beslut var också kommunalnämndens uppgift. Dess ordförande blev därför gärna en mångsysslare. Det gällde i hög grad om Anders Ericsson på Bohult, i folkmun kallad Anders Ersson. Han övertog uppdraget redan 1876 och stod kvar på posten till sin död Han var också engagerad i flera andra sammanhang och kom därigenom att i stor utsträckning bli den, som svarade för samordningen av den kommunala förvaltningen. Att han dessutom var kommunens kassaförvaltare bidrog till att ge honom sådan värdefull överblick över kommunens resurser, att hans ord vägde tungt i alla sammanhang. Hans måg bankkamreren, senare direktören Pontus Larsson blev 1905 efterträdare både som kommunalnämndsordförande och kassaförvaltare och var även i övrigt en mångbetrodd man. Som sådan fungerade han under hela den här aktuella perioden och länge därefter. Anders Ericsson på Bohult hade uppfostrats hos sin farbror, f d talmannen Anders Ericsson i Kärne. Då han efterträddes av sin måg, kan man här tala om ett sista exempel på att kommunala och politiska engagemang ofta 150

151 var tradition inom vissa släkter. Man kan i det fallet från tidigare skeden nämna Källmo-släkten Hultmans representanter i riksdagen. Kyrkan och dess tjänare Den stora uppgiften på det kyrkliga området vid seklets början blev ordnandet av ny kyrkogård. Den gamla begravningsplatsen kring kyrkan hade som tidigare nämnts utvidgats i olika etapper. Nu var den emellertid definitivt kringgärdad på alla sidor. Den sista utvidgningsmöjligheten stängdes genom uppförandet av nya sjukstugan. Enda återstående vägen för vidare utbyggnad var att anlägga en helt ny kyrkogård. Man skulle ibland önska utförligare uppgifter än protokollens korta noteringar om hur ett och annat kom till. Vem kom t ex på den högst okonventionella och framsynta idén att förlägga en kyrkogård till den kuperade skogsterrängen på Rävåsen? Förberedelserna för det, som skulle komma att betraktas som en av ortens stämningsmässigt och naturanslutet finaste platser, inleddes Det hade varit biskopsvisitation i juli och då hade behovet av begravningsplats förts på tal. Ny kyrkoherde, Johan Nordenson, hade tillträtt 1902 och man kan anta, att det också legat i dennes intresse att inventera de problem, som fanns i församlingen. Den 11 oktober beslöt kyrkorådet att begära stämmans uppdrag att vidta förberedelser och det ansågs lämpligt att anmoda länsträdgårdsmästaren att lämna förslag. En kommitté tillsattes bestående av kyrkoherden, doktor Knut Wistrand och disponent Ragnar Sohlman. Senare invaldes även riksdagsman J G Forsberg och vid kyrkoherde Nordensons plötsliga död år 1904 pastor A Nyländer. Det var denna kommitté, som i samarbete med länsträdgårdsmästaren O F Holmsten undersökte bästa lokaliseringen. Sedan ett första förslag bedömts som olämpligt beslöts föreslå "att en ny kyrkogård, cirka 8 tunnland stor, anlägges å inre Räfåsen och den del af gärdet, som ligger däremellan och allmänna vägen till prostgården". Platsen ansågs "kunna förvandlas till en vacker och i sitt slag egendomlig kyrkogård". Förslaget godkändes av oktoberstämman 1904 och kommittén kunde fortsätta förberedelserna genom att förvärva erforderlig mark. Ägare till denna var kommunen genom indragna organistbostället, Oxelbergska donationen och Gustaf Pettersson. Den borgerliga kommunen svarade i väsentlig grad för finansieringen genom att medge, att mark från organistbostället upplåts kostnadsfritt. Vidare skulle medel, som inflöt genom tomtförsäljning från detta, ställas till förfogande för inköp av övrig mark. Formaliteterna med markförvärven pågick under år Samtidigt arbetades med ritningar för kyrkogårdens utformning liksom för ett gravkapell. 151

152 Därtill hade man engagerat den i Stockholm verksamme arkitekten L Bäckvall, som på hösten kunde förevisa sitt förslag, vilket då också godkändes. Anbud på kapellbyggnaden lämnades av byggmästare P V Hulthén på kronor. Arbetet inleddes på sommaren 1906 och skulle vara avslutat till l juli påföljande år. Länsträdgårdsmästare Holmsten fick hand om markplaneringen. I samband med kapellbygget tog man itu med en annan sak. År 1726 hade brukspatronen Gerhard Ysing och hans hustru Maria Camitz skänkt en altartavla till Karlskoga kyrka. Den hade senare bytts ut och då fått sin plats vid korets ena sida. Enligt uppgift hade den dock under de senaste 40 åren varit undanställd. Nu togs den åter fram och det beslöts att den skulle restaureras. Detta uppdrogs åt konservator G Nordström i Stockholm och på sommaren 1908 kunde arbetet avsynas av kyrkogårdskommittén. I protokollet heter det: "Den utgjorde nu jämte de restaurerade taflorna öfver apostlarne en särdeles vacker och tilltalande prydnad i det nya grafkapellet". Det kan tilläggas, att tavlan senare kom att återbördas till kyrkan, för vilken donatorerna avsett den. Där har den fortfarande sin plats på norra långväggen. Beträffande själva kyrkogården ägnades huvudparten av planeringsarbetet åt det främre partiet. Mot landsvägen uppsattes ett av arkitekten komponerat smitt järnstaket, medan inhägnaden för övrigt blev av enklare slag. Sedan uppröjning skett "skulle i skogspartiet endast vägarna anläggas och nödiga planteringar göras. Det finge tillhöra framtiden, om och när så behöfves, bättre ordna detta parti af Kyrkogården, hvilket enligt kommitterades mening vore vackrast i sitt naturliga skick". I juni 1908 kunde kommittén redovisa sitt arbete inför kyrkorådet. Därvid framgick att totalkostnaden blev kronor, vilket låg kronor under beräkningarna. Däri ingick dock inte värdet av den mark, som den borgerliga kommunen bekostat. Församlingen hade fått ett problem löst för lång tid framåt. Skönhetsvärdena hade alltså ägnats stort intresse både i fråga om kyrkogård och kapell. Även kyrkan fick en påbättring i estetiskt avseende. Kor-fönsterna var där endast försedda med målat papper, som var synnerligen bristfälligt och fult. Disponent Wijkander påpekade saken inför kyrkorådet i juli 1905 och föreslog, att de två främre fönsterna skulle förses med verkliga glasmålningar och de två andra med vanligt ofärgat glas. Samtidigt erinrade man sig, att det vid senaste biskopsvisitationen föreslagits inköp av ny dopskål. Ordföranden, pastor Nyländer, fick i uppdrag att skaffa fram förslag, vilket också skett vid oktoberstämman. Från firman Neumann & Vogel i Stockholm förelåg ritningar och kostnadsuppgift för fönsterna: "I det ena skulle förekomma en helfigur af Karl IX, som är församlingens grundläggare och efter hvilken Karlskoga har sitt namn; i det andra en helfigur af Martin 152

153 Behovet av ny begravningsplats löstes genom anläggandet av Skogskyrkogården år Därvid byggdes även ett gravkapell. Luther". Priset kom att bli 700 kronor för vartdera. Dessutom presenterades kostnadsförslag för två dopskålar. Att Nyländer passade på tillfället att rekommendera inköp av den ena för sin egen kyrka i Degerfors accepterades. Det rörde sig om 500 kronor för båda. Ett resultat av 1902 års biskopsvisitation blev också en kommitté för restaurering av orgeln i Karlskoga kyrka samt inköp av ny piporgel för Degerfors. Beträffande den sistnämnda beslöts 1903 om inköp till ett pris ej överstigande kronor. Disponent Odelberg och kapellpredikant Nyländer fick hand om den saken. För Karlskogas vidkommande sköts ärendet av budgetskäl på framtiden och man nöjde sig med att infordra kostnadsuppgifter från olika firmor. Det blev tills vidare bara fråga om en provisorisk reparation för 300 kronor. År 1906 hade olika firmor presenterat förslag till en helt ny orgel. Det rörde sig därvid om kostnader på cirka kronor. Tydligen ansågs detta vara en för stor satsning med hänsyn till andra utgifter, ty ingenting hände. Först 1911 konstateras att "den gamla, ganska bristfälliga orgelns ersättande af en ny sådan icke kan alltjämt uppskjutas". Det skedde i samband med noterandet att "kyrkans inre befinner sig i ett allt annat än 153

154 Kyrkans sakristia före reparationen prydligt skick". Men andra kostnadskrävande projekt var i gång. Närmast var det byggandet av Rävåsskolan, som ledde till stora utgifter. Ännu 1914 konstaterades: "I orgeln är flera stämmor obrukbara och instrumentet i sin helhet i behof att blifva ersatt med nytt". Värmesystemet behövde också moderniseras och genom det gamla hade kyrkan blivit så nedrökt, att en ommålning var nödvändig. Kostnaderna beräknades till omkring kronor, men kyrkorådet ansåg sig endast kunna föreslå att halva beloppet skulle inräknas i nästa års budget. Likväl engagerades arkitekt E Dahlander att utarbeta ett förslag till reparation. Under loppet av 1916 blev renoveringen slutligen genomförd. Då tillkom också ett oförutsett moment. Borttagning av de gamla kaminerna och omläggning av värmesystemet till varmluft var den första åtgärden. Därvid upptäcktes att under väggpanel och innertak i sakristian fanns gamla målningar. Fyndet rapporterades till riksantikvarieämbetet, som gjorde en undersökning och meddelade "att målningarna torde förskrifva sig från

155 Sakristian efter framtagning av de gamla målningarna. talets förra del och tillhöra en för bergslagen karakteristisk grupp af målningar, hvaraf likväl ej mycket funnes bevaradt". Församlingen beslöt följa riksantikvariens råd att låta blottlägga och konservera dem. Till ledare för denna del av arbetet utsågs den unge arkitekten och konsthistorikern Martin Olsson, som redan fått förtroendet att ansvara för den stora restaureringen av Riddarholmskyrkan, snart skulle bli professor och så småningom själv riksantikvarie. Det ligger nära till hands att fråga sig om inte observerandet av målningarna och snabbheten i fråga om åtgärder berodde på att socknens kyrkoherde vid denna tid var Theofil Ekelund. Under sina år i Karlskoga ägnade han sig åt akademiska studier utöver det teologiska fältet. Sålunda blev han fil kand 1913 och avlade 1920 licentiatexamen i ämnet konsthistoria. Utan att nämna sina egna insatser har han beskrivit, hur man under innertaket i sakristian kunde skymta svaga målningar under lager av damm och skräp, som samlats under åren. "Tanken låg nära, att även väggarna bakom 155

156 panelningen voro försedda med målningar", säger han i en beskrivning av kyrkan. Det bör vara hos en konsthistoriskt intresserad, som "tanken låg nära". Om hans förståelse för kyrkans karaktär vittnar också följande uttalande: "Gå vi från det yttre till det inre, så möter oss där ett vackert, lågvälvt kyrkorum. Våra fäder kallade valvet för "himlingen". Kyrkans innertak avbildade således himlavalvet. Därför var sannolikt valvet förr bemålat med moln och änglar." Just sådana molndekorationer kom fram vid en senare restaurering, när målningarna i koret togs fram. För övrigt utfördes 1916 planerad ommålning, som i väsentliga stycken t ex predikstol och altare skulle i möjligaste mån eftersträva att följa tidigare färgsättning. Dekorationsmålaren M Drake hade förordnats att utföra arbetet. Till detta kom ytterligare en nyhet, som ej ingått i den ursprungliga restaureringsplanen, nämligen indragning av elektrisk belysning. Orgelbygget hade man i ett skede tänkt sig att uppskjuta, då byte på organistbefattningen förestod, men även detta kom till stånd under året. Det blev firman E A Setterquist i Örebro, som fick uppdraget att uppföra "ny piporgel om 27 stämmor, fördelade på 2 manualer jämte pedal". Vid avsyning mot årets slut fick den mycket gott betyg och kyrkorådet gav uttryck för sin stora belåtenhet med resultatet. En restaurering, som först diskuterades redan vid seklets början, var äntligen fullföljd. Kostnaderna uppgick till ungefär kronor. I samband därmed överlämnades även flera värdefulla gåvor till kyrkan. Under arbetets gång hade gudstjänsterna varit förlagda till Bofors nya samlingshus. Ytterligare en renovering må nämnas. Vid en sammanringning en söndag i november 1920 hade kyrkans största klocka fått en spricka, som gjorde den oanvändbar. Efter undersökning, som visade att lagning genom svetsning ej kunde väntas bli tillfredsställande, beslöts att skicka klockan till omgjutning. Det blev klockgjutarefirman Beckman i samarbete med Bergholtz i Stockholm, som fick uppdraget. I detta ingick att den tidigare texten skulle bibehållas med tillägg om omgjutning Fram på hösten var klockan åter på plats och kunde börja användas första söndagen i advent. Genom att återvända till år 1902 möter vi ytterligare en restaurering med kyrkostämman som huvudman. Det gällde prostgården. Sedan prosten Tullius Hammargren avlidit hade av- och tillträdessyn på prostgården skett den 18 juli Efter att ha varit bostad åt samma familj i 30 år var det naturligt, att en genomgripande reparation behövdes. Därför tillsattes snart en kommitté för att fullgöra detta. I stämmoprotokollet från den 16 februari 1902 heter det: "Som en mera genomgripande reparation visade sig vara af nöden å kyrkoherdebostället Karls Åby än hvad syneinstrumentet upptager, hade kommitterade för reparationens verkställande inkommit med hemställan till stämman, att en vid- 156

157 I seklets början genomgick prostgården en reparation och ombyggnad, som helt ändrade dess karaktär. sträcktare fullmakt måtte lemnas dem vid reparationens genomförande. Stämman lemnade kommitterade fria händer att i saken handla efter bästa förstånd och gottfinnande". Denna generösa fullmakt kom verkligen att utnyttjas av kommittén i samarbete med den nye prosten Johan Nordenson och arkitekten K Nissen. Den gamla prästgården, som vi känner bl a genom ett par av Selma Lagerlöfs romaner, var en rödmålad timmerbyggnad, något större än bygdens mera betydande bergsmansgårdar men i stort sett uppförd i samma rena och flärdlösa stil. Avvikelsen från dessa bestod i att den med hänsyn till huvudingången hade en något osymetrisk form. Den östra delen var förlängd genom de två gavelrum, som fungerade som expedition. Renoveringen bestod i sådana naturliga åtgärder som grundförbättring, ändring av expeditionsrummen och inredning av brandfritt valv. Det som emellertid helt ändrade byggnadens karaktär var den nya liggande brädpanelen, som målades vit, en övre tandfris och slutligen en voluminös och skrytsam glasveranda. Att prosten själv och kanske också den samtida allmänheten var nöjd med förändringen framgår av det varma tack han framförde till stämman. Det hade emellertid blivit en helt annan prostgård 157

158 än den, som Selma Lagerlöf hade låtit Charlotte Löwensköld bebo. Vid en senare ombyggnad har prostgården återfått sina rena linjer men i anslutning till bygdens herrgårdstradition behållit den vita färgen. När ovannämnda kyrkoreparation avslutats, var det Degerfors tur att låta höra av sig i byggnadsfrågor. Där gällde det två olika projekt, som tidsmässigt kom att behandlas parallellt. En kommitté hade fått i uppdrag att utreda byggandet av ett gravkapell och inför behandlingen av 1917 års budget presenterade den ett förslag, som skulle kosta kronor. Det ansågs för dyrt och kommittén fick i uppdrag att företa en omarbetning, men för att markera att bygget ändå snarast borde bli av beviljades ett begynnelseanslag på kronor. Men kommittén stod på sig och återkom i maj 1917 med besked, att den vidhöll sitt ursprungliga förslag. Då gav både kyrkoråd och stämma med sig och beslöt att gravkapellet skulle byggas under året. Eftersom tillräckligt belopp ej fanns upptaget i staten och det dessutom stod klart, att den tidigare kostnadsberäkningen ej skulle hålla, beslöts om ett lån på kronor. Tillgången på offentliga lokaler var mycket knapp i Degerfors. Med hänsyn till detta fick kyrkorådet den 6 oktober 1916 till behandling en skrivelse med förslag om byggandet av samlingslokal. De stigande priserna under krigsåren föranledde en viss tveksamhet, men en kommitté tillsattes "för att förbereda frågan om uppförandet av ett kommunalt och kyrkligt samlingshus vid Degerfors". Ledamöter blev från Degerfors kapellpredikanten G Dahlquist, disponent Odelberg och godsägaren Carl Jansson samt från Karlskoga direktör Pontus Larsson. Kommittén arbetade snabbt och kunde snart rapportera "att Strömsnäs jernverks aktiebolag lofvat att mot en obetydlig köpesumma öfverlåta till Karlskoga kommun det mellan stora landsvägen och Jannelunds blifvande torgplats belägna området om ungefär ett tunnlands storlek..." Som villkor angavs bl a "att å tomten uppföres ett prydligt hus av sten" med sådan inredning att det lämpade sig som samlingshus. Genom byggmästare G H Larssons försorg kunde ritningar också presenteras, som "utvisade en större byggnad, innehållande en större och en mindre samlingssal med afklädningsrum, kök och serveringsrum på nedre botten; vaktmästarebostad, ett sammanträdesrum och ett reservrum å öfre botten; arkiv m fl utrymmen i jordvåningen. Uppvärmning skulle ske medels varmluft". Kostnaderna beräknades till omkring kronor. Trots att det inte heller för detta projekt fanns pengar upptagna i budgeten bifölls förslaget och det beslöts att om möjligt påbörja arbetet under året. Ett tillfälligt lån på kronor skulle upptas och finansieringen för övrigt regleras i nästa års budget. Gravkapellet beviljades under 3 i kyrkostämmoprotokollet av den 28 maj Som 4 upptogs samlingshuset och 158

159 Församlingshuset i Degerfors tillkom under första världskriget för att möta bristen på samlingslokaler i samhället. Som 7 beviljades 500 kronor till Jannelunds municipalsamhälle för uppförande av en gångbro över Letälven i anslutning till den nya järnvägsbron. Det var alltså ett givande sammanträde för Degerfors. Till på köpet visade det sig att kostnaderna skulle betydligt överstiga de första beräkningarna. Anbud på församlingshuset slutade på kronor. Därför hade kommittén ej ansett sig kunna starta bygget utan velat avvakta bättre tider. I augusti 1918 bedömdes det likväl som otroligt att prisläget skulle sjunka under den närmaste tiden. Kyrkostämman fick därför en framställning om höjt anslag, som också beviljades. Därigenom skulle arbetet kunna börja omedelbart och avslutas under år Det bör ha varit i sista minuten. Visserligen sjönk priserna någon tid efter krigsslutet, men samtidigt försämrades kommunens ekonomi väsentligt. Då började det dessutom alltmer talas om avskiljande av Degerfors kapellförsamling, vilket knappast borde ha gjort det lättare att få majoritet för dessa investeringar. Dock var Karlskoga en jämförelsevis rik kommun. Dess storlek och dess näringsliv gav inte bara gott ekonomiskt underlag för kommunala satsningar. På det kyrkliga området påverkades också prästmännens ekonomiska förhållanden. Talet om feta och magra pastorat hade fortfarande giltighet. Församlingen kunde därför räkna med att få mycket välmeriterade kyrkoherdar. Som det skulle visa sig kunde detta också innebära att dessa nått ganska hög ålder vid tillträdet. 159

160 Kyrkoherden Johan Nordenson, som kom till Karlskoga 1902, fyllde året därpå 60 år. Av hans eftermäle att döma hade han förutsättningar att göra insatser inom församlingen. Detta hann dock ej ske i större grad. Under en rekreationsresa i Norge råkade han ut för en olyckshändelse och drunknade. Året var 1904, alltså endast två år efter flyttningen till Karlskoga. Efterträdaren Olof Persson hade också nått 60-årsåldern, när han 1906 kom till församlingen. Om honom har sagts, att han framför allt hade praktisk läggning men med ett intensivt verksamhetsbegär. Det finns antydningar om att han föreföll besviken över att inte automatiskt ha fått en ledarroll på sin nya hemort. Han hade dock även utomkommunala uppdrag och under en resa till Stockholm för ett sådant avled han hastigt i oktober Vid flera tillfällen har kapellpredikanten Axel Nyländer nämnts. Han kom till Karlskoga som pastorsadjunkt så gott som omedelbart efter prästvigningen Redan från följande årsskifte fick han tjänstgöra som vice pastor, dvs överta den åldrande prosten Hammargrens uppgifter. Som bekant bestod den tidens prästpensionering i att vederbörande satt kvar vid sitt gäll men fick en yngre prästman till hjälp i arbetet. Herdaminnet förtäljer, att Nyländer från början avsett att bli jurist och det visade sig också att han med liv och lust engagerade sig i det kommunalpolitiska livet. Som vice pastor hade han en uppgift, som passade honom, men det var en form av vikariat, som när som helst kunde avbrytas. Därför var det befordringsmässigt ett steg framåt när han 1892 utnämndes till kapellpredikant i Degerfors och Karlsdal. Vid de täta kyrkoherdevakanserna under 1900-talets första årtionde blev det i stor utsträckning åter Nyländer, som fick överta ledningen. Men kyrkoherde blev han aldrig. Just den ovannämnda hårda konkurrensen gjorde, att han vid de två första tillfällena ej kunde komma på förslag. Så skedde dock efter Olof Perssons frånfälle, men det var för sent. När han provpredikade var han sjuk och avled den 23 mars 1912, innan valet ännu hunnit ske. Det blev Theofil Ekelund, som valdes till kyrkoherde och verkade i Karlskoga Han har beskrivits som en man med imponerande arbets-och organisationsförmåga. Tidigare har nämnts att han avlade licentiatexamen bredvid skötseln av pastoratet. Bland andra fält, som intresserade honom, kan nämnas folkbildnings-, nykterhets- och hembygdsarbetet. Att han trots detta inte försummade sin prästerliga gärning framgår av att han 1921 uppsattes på andra förslagsrummet vid domprostval i Karlstad. Socknens prästerskap utgjordes som tidigare framgått av kyrkoherden, sockenadjunkten med boställe i Älvkärr samt kapellpredikanten, bosatt i Degerfors men med uppgift att även ombesörja förrättningarna i Karlsdal. Från en kommitté för reglering av prästerskapets löner förelåg 1904 ett förslag, som gick ut på att ett kapellag skulle bildas av Karlsdal och övriga delar av norra Karlskoga med en komminister placerad där. Då skulle befatt- 160

161 ningen som sockenadjunkt dragas in men kyrkoherden åläggas att hålla en ständig adjunkt.. Mot detta ingav kyrkostämman en bestämd reservation. I yttrandet betonades att förslaget stämde dåligt med de lokala förhållandena. Terrängen och vägarnas sträckning gjorde att ingen förbindelse och samhörighet fanns mellan Karlsdal och norra Karlskoga. Befolkningsfördelningen i socknen talade också mot förslaget. En adjunkt som biträde åt kyrkoherden skulle betyda en ung präst och täta byten. Dessutom skulle arrangemanget på grund av gällande konvention ej kunna genomföras förr än 1923 och till dess kunde stora förändringar ha skett under den snabba utveckling som pågick. En förbättring skulle förslaget dock ha inneburit, nämligen upplösning av den otympliga sammankopplingen mellan Degerfors och Karlsdal. Det arrangemanget stammade från 1882, när Degerfors var ett obetydligt samhälle. Gudstjänst hölls i Degerfors endast en gång i månaden, medan kapellpredikanten för övrigt hade att besöka både Karlsdal och Kedjeåsens skola. Detta påpekades 1905 i en skrivelse från disponent Odelberg, som ansåg sig kunna ställa krav, då bruket svarat för tillkomsten av både kyrka och prästgård. Ett förslag till ändrat predikoschema framlades också, varigenom Degerfors skulle få gudstjänst var annan söndag. Förslaget accepterades av stämman och av tjänstgörande präster, men då kyrkoherdebefattningen var vakant fick det vila tills nyval skett. Ännu 1911 var det ovannämnda prästlöneförslaget ute på remiss och kom då till stämman för yttrande via konungens befallningshavande. Åter avstyrktes förslaget i vad det avsåg Karlsdal och norra sockendelen. Samtidigt föreslogs att gudstjänst skulle hållas i Degerfors varje vecka och att en extra ordinarie, alltså en fjärde präst, skulle placeras i kyrkbyn. Önskemålet om en fjärde präst tillfredsställdes först 1917, då en pastorsadjunktur inrättades. Samtidigt ändrades sockenadjunkturen till komministratur men vakanssattes som sådan tills vidare. År 1908 hade ett allmänt önskemål uppfyllts genom att sockenadjunkten med särskilt hyresbidrag flyttat från Älvkärr till kyrkbyn. När tjänstens innehavare G M Bäck genom utnämning till kyrkoherde i Arvika flyttade från orten, placerades hans efterträdare i Granbergsdal och den nye adjunkten fick biträda i kyrkbyn. Under tiden hade nämligen ett kapell kommit till i Granbergsdal liksom ett församlingshus i Tavlan. År 1918 aktualiserades prästlöneregleringen och departementet lät höra av sig med ett frågeformulär. Åt kyrkoherden Theofil Ekelund, kapellpredikanten G Dahlquist och doktor Knut Wistrand uppdrogs att avge svar. Detta borde alltså ge uttryck för församlingens önskemål och förväntningar i fråga om utredningsförslaget. Intressant är att man här för första gången får en framställning om Degerfors avskiljande till eget pastorat. Efter påpekande om samhällets tillväxt och dess avstånd från Karlskogas centrum. 161

162 heter det: "Detta afskiljande motsvarar ock ett bestämdt och utbredt önskemål inom kapellförsamlingen". Om gemene man kände det så eller det främst var ett önskemål inom det ledande skiktet är svårt att avgöra. I norra delen av socknen var i varje fall folkstämningen en annan, vilket strax skall visas. Det fanns vid denna tid en tendens att decentralisera den kyrkliga verksamheten. Den ovannämnda placeringen av en präst i Granbergsdal med verksamhet också i Karlsdal, Tavlan och Kedjeåsen var ett uttryck för detta. Kommittén gick dock längre. Det gamla förslaget om en kapellförsamling för Karlsdal och norra Karlskoga underkändes visserligen i den form det haft. Men på sätt och vis återkom det i omstuvat och utvidgat skick. "Där vägen från Granbergsdal utmynnar å landsvägen Karlskoga Loka" alltså i närheten av Källmo ville man uppföra kyrka, anlägga kyrkogård och bygga prästgård. Här skulle anordnas fullständig expedition och konfirmationsundervisning. Från detta centrum skulle även Karlsdal, Granbergsdal och Kedjeåsen betjänas. Några betänkligheter mot detta vittgående kommittéförslag tycks inte ha framkommit i kyrkorådet. Troligen därför att det formellt endast var ett enkätsvar föredrogs det inte inför kyrkostämman och någon öppen reaktion från allmänheten fick man därför inte. Men den skulle komma. I mars 1920 förelåg för remissyttrande de sakkunnigas förslag till ny lönereglering avsedd att gälla under 20 år från l maj Kyrkorådet förberedde sig omsorgsfullt och kom med ett långt uttalande till stämman. Det visade sig att såväl förslaget om Degerfors avskiljande som kyrkan i Källmo fanns med. Det första betraktades tydligen som ganska självklart men försågs med en saklig motivering. I fråga om den nya kyrkan torde man i gengäld ha märkt åtskillig opposition. Motiveringen är fylld av tillrättalägganden av "missuppfattningar". Man underströk, att det inte var fråga om något avskiljande från moderförsamlingen, att det inte skulle bli någon stor och dyrbar kyrka, att den som så önskade fick begravas på gamla begravningsplatsen osv. Och så framhölls förstås hur mycket bekvämare allt skulle bli för dem som bodde norrut. Vid stämman uppträdde godsägare Carl Jansson och disponent Odelberg med tillstyrkan i fråga om Degerfors avskiljande. Ingen opposition hördes av. Talesman för norra socknen blev folkskolläraren P J Karlsson i Kedjeåsen. Han kom med ett kärnfullt inlägg, som man ännu kan höra äldre karl-skogabor berätta om. Man ville behålla förbindelsen med den gamla kyrkan och yrkade avstyrkande av hela förslaget. Så blev också stämmans beslut. Ovanstående var indelningsfrågor, som egentligen endast var en följd av det ursprungliga ärendet, som gällde en radikal omläggning av prästlönesystemet. Tidigare har påpekats, att Karlskoga var ett särskilt för kyrkoherden inbringande pastorat. Förslaget skulle innebära åtskillig reducering för präster- 162

163 Ett kapell i Granbergsdal blev ett uttryck för en strävan att sprida den kyrkliga verksamheten över socknen. skapet. Nu visade det sig, att stämmodeltagarna var måna om sina präster och yrkade på författningsmässigt omöjliga arrangemang, som skulle ge högre löner. För ett avskilt Degerfors hade sakkunniga föreslagit såväl kyrkoherde som komministertjänst. Efter yrkande av Odelberg beslöt stämman att avstyrka anställandet av en komminister och "i stället förorda att komministerlönen anslås till kyrkoherden". Likaså beslöts för Karlskogas vidkommande att avstyrka utökning med en ny tjänst och fördelning av lönebeloppet på de övriga prästerna. Någon kyrka i Källmo blev det ju inte. Beträffande de prästerliga tjänsterna i socknen kom regleringen att medföra en fastare organisation. Utöver kyrkoherdetjänsten inrättades två komministraturer i Karlskoga och en i Degerfors. Regleringsåret 1923 kom i realiteten att betyda stora förändringar inom det kyrkliga livet i Karlskoga genom att det skedde personalbyte över nästan hela linjen. Det märkliga inträffade att kyrkoherden Theofil Ekelund lämnade 163

164 sin stora församling för motsvarande tjänst i Fryksände. Unikt var också att hans efterträdare Jakob Sillen tillträdde tjänsten den l maj, vilket innebar direkt kontinuitet utan den vakanstid på ett eller ett par år, som på grund av nådårsrätten varit regel vid vakans på grund av dödsfall. Så gott som samtidigt från l juni fick socknen i Bertil Mogård en ny komminister. Samma tjänsteställning fick från l januari Otto Eneström. Han var dock inte ny i socknen. I tid av prästbrist hade Ekelund övertalat honom att omedelbart efter prästvigningen söka till Karlskoga och här hade han tjänstgjort som pastorsadjunkt sedan Slutligen skedde förändring i Degerfors, där kapellpredikanten Natanael Dahlqvist på egen begäran fått avsked från l maj för att bli sekreterare i Svenska kyrkans missionsstyrelse. Han efterträddes av Karl Fredell, till en början i egenskap av t f komminister och senare som den nya församlingens förste kyrkoherde. På sommaren 1913 avled socknens klockare Emil Brostedt. Detta ledde till en långdragen tillsättningsprocedur, som inte fick sin avslutning förr än Ett referat kan vara på sin plats, då det visar synen på befattningshavarens uppgifter. Men först några ord om vikariatet under mellantiden. Det upprätthölls av distriktsveterinären Axel Modig, som redan tidigare brukat vara organisten behjälplig. Det berättas, att han ofta kom till kyrkan efter att först på söndagsmorgonen ha varit ute hos någon lantbrukare på förrättning. Av allt att döma ägnade han sig åt organistuppdraget med stor glädje. Som ett kuriosum kan nämnas att det enligt uppgift betraktades som en viktig merit för inträdessökande vid Veterinärinstitutet att kunna sjunga. Detta ansågs vara av betydelse för god kontakt med bönderna. Axel Modig bör i det avseendet ha varit välmeriterad. Det hade rått meningsskiljaktigheter mellan församlingsledningen och klockaren om arbetsuppgifterna. Tydligen för att förekomma upprepning hade en kommitté fått i uppdrag att före ledigförklarandet utarbeta en lokal instruktion för befattningshavaren. Från yrkeskårens sida fanns en strävan att i görligaste mån komma bort från den vittfamnande klockareinstitutionen och få mera renodlade organist- och kantorsbefattningar. Den yrkessynen gillades ej i Karlskoga. Enligt instruktionen antagen den 25 september 1914 skulle klockaren inte bara svara för sång och musik vid olika kyrkliga förrättningar. Han skulle se till att kungörelserna fanns på plats på predikstolen, sköta uppskrivning för nattvardsgång, biträda vid mantalsskrivningarna, hjälpa till på pastorsexpeditionen, vårda kyrkans dräkter och andra inventarier m m. Detta gällde för Karlskoga kyrka. I Degerfors och Karlsdal leddes kyrkosången av folkskollärare på orterna. Bland 18 sökande till tjänsten satte kyrkorådet upp tre på förslag, varefter den i tredje rummet placerade valdes med stor majoritet på kyrkostämma den 14 mars Därmed var dock frågan inte avgjord. En fjärde sökande 164

165 överklagade förslaget och valet. I sitt yttrande därom till domkapitlet förklarade kyrkorådet, att man beaktat den musikaliska utbildningen genom att uppföra på förslag två sökande med betyg från Musikaliska akademien. Den tredje hade endast avlagt examen inför akademiens stiftombud men kunde utöver musikalisk skicklighet uppvisa "synnerligen goda vitsord om praktisk duglighet på pastorsexpedition". Vidare heter det: "Det var med tanke på önskvärdheten att erhålla hjälp vid prästerskapets skrifgöromål, som kyrkorådet vid nyss timade klockareledighet föreslog ett reglemente, som innehöll bestämmelser i antydd riktning". Fortsättningen har mindre principiellt intresse, men en påbörjad följetong bör fullföljas till det lyckliga slutet. Sålunda gav klagomålet ingen ändring hos domkapitlet men fördes vidare till Kungl Maj:t. Där resolverades, att den klagande skulle uppföras på första förslagsrummet och att valet skulle göras om. Då valdes innehavaren av andra förslagsrummet. Under mellantiden valet skedde på hösten 1916 hade denne emellertid fått en annan tjänst och avstod från befattningen i Karlskoga. Följden blev nytt ledigför-klarande och nytt val. Denna gång blev det en rätlinjigare procedur och klockare blev musikdirektör Hjalmar Stenberg, som tillträdde den l maj Han kom sedan att verka i församlingen under många år och vann stort förtroende både hos prästerskap och allmänhet. Ytterligare kan tilläggas, att det vid tiden för hans tillträde rådde stor bostadsbrist i samhället. Efter ett par provisorier beslöts att för en entreprenadsumma av kronor uppföra ett bostadshus på Rävåsen. Därmed fick Karlskoga år 1918 åter en klockaregård om än i form av en villa. Ett nytt skolbygnadsskede Av sekelskiftets kommunala förvaltningsområden var skolan det, som mest påtagligt krävde utveckling i takt med befolkningstillväxten. När antalet barn ökade, var det ofrånkomligt att förse dem med skollokaler och lärare. Samtidigt blev pretentionerna på undervisningen större. Man gick mot en ny skolbyggnadsepok. Tidigare har skildrats hur Degerfors fick sin första skola av mera modernt snitt. Utvecklingen vid Bofors pockade på motsvarande åtgärd i det centrala området. Placeringen av skolan är ett tecken på hur bebyggelsen spred sig. I kyrkbyn fanns Sandmo skola, Kyrkskolan och den som kallades Bofors skola, dvs "vita skolan" vid Loviselund. Det var främst grannskapet till bruket, som behövde förstärkning. För detta hade en kommitté tillsatts år 1899, men redan 1901 bildades kommitté för ytterligare en skola, som skulle ge förstärkning inom Bregårdstorp. 165

166 I båda fallen kom det att bli lokalisering strax utanför gränserna till det då bildade municipalsamhället. Man tänkte sig inga större anläggningar. För skolan vid Bofors anslogs kronor och för den, som skulle betjäna Bregårdstorp, kronor. Den sistnämnda, som av senare tiders karlskogabor benämnts Skranta gamla skola, byggdes under 1903 utan särskilda komplikationer. Beträffande den först planerade var tillkomsthistorien inte lika enkel. En något utförligare redogörelse för förloppet kan motiveras av att bl a tomtfrågan ledde till problem. Kommittén av 1899 kunde redan i oktober detta år visa upp ritningar men inte förr än påföljande höst var den färdig med ett förslag om plats. Den befintliga skolans tomt var nämligen otillräcklig för ytterligare ett hus. I stället föreslogs det s k Hindersmessgärdet "mellan järnvägen och landsvägen" dvs ungefär det område, som nu avgränsas av Oxelbergsgatan och Loviselundsvägen. Marken där ägdes av Oxelbergska donationen och första åtgärden blev därför en hänvändelse till kommunalstämman att förvärva området. Behandlingen av ärendet blev inledning till en konflikt. Vid kommunalstämman förelåg förslag om att kommunen skulle förvärva det ifrågavarande området genom markbyte, vilket också blev stämmans beslut. Patron P V Pehrson på Gelleråsen hade haft ett motförslag och reserverade sig i första hand för uppskov och i andra för försäljning i stället för markbyte. Trots beslutet blev det inget sådant byte. Vid behandling i ägodelningsrätten hade Grythytte kommun begärt få föra talan. Fastän inget avseende fästes vid dess invändningar fann rätten, att ägobytet enligt skiftesstadgan ej kunde bifallas. Men fröet till en konflikt var sått och skulle med tiden gro. Skolbyggnadskommittén fick nu se sig om efter annan tomt. Frågan löstes genom att AB Bofors Gullspång sålde erforderligt markområde intill den befintliga skolan, varjämte kommunen fick åta sig en viss omläggning av landsvägen. Beslut härom fattades på stämma den 9 juni Vid sammanträde med skolrådet i maj 1902 fick byggnadskommittén i uppdrag att skaffa inventarier och undervisningsmateriel till skolan. Åtgärder vidtogs för att anställa en ordinarie lärare från årsskiftet, men en extra tillsattes redan för höstterminen. Undervisningen i Loviselunds nya skola avsågs alltså att börja höstterminen Dock kan nämnas att i oktober 1903 begärde kommittén instruktion om vitesföreläggande för entreprenören på grund av förseningar. Stämman uttalade att beloppet "bör ungefärligen motsvara hyran för de skolans lokaler, som måst till följd af det försenade byggnadsarbetet af församlingen utläggas". Ovanstående data har redovisats emedan år 1900 i en historik angetts som skolans tillkomstår. Den slutliga kostnaden för skolan redovisas i revisionsberättelsen för Summan kronor översteg avsevärt det ursprungligen beräknade 166

167 Tillkomsten av ett nytt skolhus i Loviselund vid seklets början var en följd av personalökningen vid bruket. Liksom i Degerfors ett par år tidigare blev det här fråga om en ny typ av skolhus. beloppet vilket tyder på att projektet utvidgats under den långa förberedelsetiden. I Degerfors hade tätbebyggelse utanför bruksområdet kommit igång något senare än i Karlskoga kyrkby. Några år in på 1900-talet hade den dock fått sådan omfattning att den skola, som fanns i Agen, inte räckte till. I oktober 1907 tillsatte skolrådet en kommitté för att utreda skolförhållandena i Agen, Jannelund, Kanada och Strömtorp. Det blev samhällets tre mest inflytelserika män, som fick uppdraget: disponent E Odelberg, pastor A Nyländer och godsägare Carl Jansson. Efter ett år kom dessa med sitt förslag, som i huvudsak gick ut på att ett skolhus med 6 salar skulle byggas och att de gamla skolorna skulle ändras till lärarebostäder. Ritningar företeddes men tydligen ingen kostnadsberäkning. Likväl fick kommittén omedelbart i uppdrag att utbjuda arbetet å entreprenad och att snarast starta projektet. Finansieringen behandlades över huvud taget inte utanför kommittén förr än efter ytterligare ett år i oktober 1909 då kyrkostämman fann att bygget skulle medföra "betydande kostnader", varför ett lån på kronor skulle upptagas. Kostnaderna visade sig senare bli omkring kronor. I april 167

168 1910 stod det klart, att skolan skulle kunna tagas i bruk vid höstterminens början, varför det var dags att ordna lärarefrågan. Sedan en äldre lärare förflyttats dit för att bli överlärare beviljades fyra nya tjänster. Undervisningen skulle bedrivas i A-form. Degerfors hade nu enligt tidens krav fått undervisningen väl ordnad med två moderna skolor. I Karlskogas centrala delar var förhållandena vid samma tid betydligt sämre. De vidtagna åtgärderna räckte inte till för att möta befolkningsökningen och man hade tvingats att arbeta med åtskilliga provisorier. I juli 1910 fick disponent Berndt Wijkander, kamrer Pontus Larsson och bergsmannen Israel Olsson i uppdrag att syna problemen. Närmast siktade man mot att få en A-skola även inom detta område. Utredningen, som förelåg i juni 1911, byggde på en av överläraren G Norlin utarbetad elevstatistik och visade att det skulle komma att behövas inte mindre än 8 salar för folkskolan och lika många för småskolan. Det var huvudsakligen den sistnämnda, som dittills hade fått nöja sig med diverse provisorier. Förslaget innebar viss utökning av Sandmo och Skranta skolor, en ny småskola vid Bofors station och som viktigaste tillskott ett nytt skolhus "ofvan tingshuset". Det var alltså Rävåsens skola som förbereddes. Ett konkret förslag till skola med två A-linjer demonstrerades för skolrådet i december. Det innebar "ett stenhus, rymmande 8 folkskole- och 3 (eventuellt 4) småskolesalar, gymnastiksal, lokal för skolkök, expeditions-, lärare- och reservrum". Kostnaderna beräknades till kronor inklusive vatten- och värmeledning. Samtidigt lämnades förslag om småskolehus vid Bofors station för kronor. Vid samma tillfälle lämnade en annan kommitté förslag om nytt skolhus vid Strömtorp för kronor. Samtliga förslag bifölls vid kyrkostämma den 20 december 1911, vilket betydde att tre skolor för sammanlagt kronor klubbades vid samma tillfälle. För finansieringen beslöts om ett lån på kronor. Senare tillsattes en ny kommitté med uppgift att svara för uppförandet av byggnaden på Rävåsen och vid Bofors. Den bestod av disponent Ragnar Sohlman, kamrer Pontus Larsson och föreståndare Nils Nilsson. Arbetet på Rävåsskolan utfördes under loppet av 1912 och första hälften av Dess tillkomst medförde att gamla kyrkskolan togs ur bruk som undervisningslokal. Andra våningen och vindsvåningen disponerades helt för lärarebostäder medan bottenvåningen upplåts för nattvardsbarnens undervisning och andra kyrkliga ändamål. Med Rävåsskolan hade kommunen fått sitt dittills största och modernaste skolhus, en rangplats som den länge skulle komma att behålla. Bl a betydde tillkomsten av gymnastiksal ett värdefullt tillskott för motionsverksamheten även utanför skolan. Invigningen skedde den 15 augusti 1913 under medverkan av biskop Johan Eklund, som först ledde en andaktsstund i kyrkan och därefter invigningstalade vid samling i skolans gymnastiksal. 168

169 Den nyssnämnda småskolan vid Bofors station kom också till år Det skulle dock snart visa sig, att den behövde kompletteras med en folkskola. Anledningen var det omfattande bostadsbyggande, som bruket inlett vid Rosendal under krigsårens personalökning. Initiativet togs av skolrådets ekonominämnd, som i mars 1915 begärde en utredning om behovet. Inför budgetbehandlingen i oktober förelåg ett konkret förslag till ny skola jämte lärarebostad. Genom disponent Ragnar Sohlmans försorg förelåg även ritningar och kostnadsförslag, som slutade på kronor. Beträffande byggnadstomt var det naturligt att förvärva sådan genom bruket, som var ägare av marken i det aktuella området. Det hade för övrigt även ställt tomt till förfogande för den nämnda småskolan. Byggnaden uppfördes under loppet av 1916 och kunde tagas i bruk följande år. Då stod även lärarebostaden färdig. Med Rosendals skola var lokalbehovet för folkskoleväsendets vidkommande täckt inom de centrala områdena för lång tid och det skulle dröja ett 20-tal år innan nya stora skolbyggen började projekteras. Under den nu behandlade perioden hade dessutom ett flertal skolor i landsbygdsområdet fått helt nya eller förbättrade lokaler. Det skulle här leda för långt att följa alla. I korthet må dock registreras följande: Kedjeåsen 1902 och 1923, Lonnhyttan 1902, Brickegården 1906, Högåsen och Skråmmen 1913, Stenbäcken 1911 och 1918, Linnebäck 1928 och Sibbo Därtill uppfördes diverse lärarebostäder. I fråga om dessa kan observeras att det några år in på det nya seklet började betraktas som naturligt att bostäderna skulle förläggas till särskilda byggnader. Redan i seklets början blev det vanligt att centralt belägna skolor försågs med elektrisk belysning. Det kanske bör påpekas att denna modernitet infördes i landsbygdsskolorna betydligt senare. Först fotogenbristen under världskriget drev fram mera allmän elektrifiering. För skolornas del blev det under åren allmänt med den nya belysningstekniken. I Karlsdal rådde speciella och ovanliga förhållanden. Bruket hade där i ett tidigt skede ordnat undervisning, byggt skola på egen bekostnad och skött underhållet av denna. I gengäld hade invånarna i Karlsdals kapellförsamling varit befriade från den del av kommunalskatten, som avsåg skolväsendet. År 1921 togs från skolrådets sida initiativ till normalisering av förhållandena och förhandlingar upptogs med disponent Sixten Wohlfahrt som representant för bruket. Resultatet blev att skola och lärarebostad med tomt överlämnades till kommunen som gåva fr o m l januari Dock fanns förbehållet "att tomten ej får av skoldistriktet avyttras, utan skall den i händelse av skolans upphörande å platsen återgå till givaren". Möjligen valdes tidpunkten med hänsyn till att Karlsdals kapellförsamling väntades komma att upphöra. Detta skedde genom Kungl Maj:ts resolution av den 17 mars

170 I fråga om skollokaler kan kanske ytterligare en liten notis vara av intresse: Byggnaden mitt emot Linnebäcks skola utgöres i sin äldre del av byns första skolhus, som uppfördes av roten Därmed utgör det troligen också kommunens äldsta skolbyggnad. Byggnaderna ger ett lättöverskådligt mått på skolväsendets utveckling. Ett annat är antalet lärare. Från 37 år 1900 hade kåren vuxit till 86 år 1924, alltså omedelbart före Degerfors frånskiljande. Medan kommunens befolkning under tiden ökat med omkring 40 % visar lärarekåren en ökning med över 130%. Det betydde, att de mycket stora elevgrupper, som ännu vid sekelskiftet skulle undervisas av varje lärare, krympt till klasstorlekar, som ännu kan förekomma. Lärarnas ekonomiska och allmänna sociala förhållanden förbättrades också i takt med skolväsendets stabilisering. Ett viktigt steg var därvid en statlig lönereglering av år Trots det tillskott den gav kvarstod dock den stora skillanden mellan folkskolans och småskolans lärarepersonal. För den förstnämnda kategorien varierade årslönen mellan 900 och l 350 kronor beroende på antalet ålderstillägg, medan småskollärarinnorna fick en grundlön på 600 kronor. Till detta kom fri bostad och bränsleersättning samt mindre tillskott för slöjdundervisning och kanske fortsättningsskola. Måhända säger ovanstående siffror inte dagens läsare så mycket om lönens realvärde. En viss vägledning kan man få av den diskussion, som fördes i samband med att lärarekåren begärde att trots löneregleringen få behålla sina lokala dyrtidstillägg. Dessa utgjorde 100 kronor för man och 50 kronor för kvinna. Det beviljades 50 kronor till manlig lärare såsom familjeförsörjare och lika mycket till småskollärarinnorna för utjämning av skillnaden. Beträffande folkskollärarinnorna sades emellertid att de "nådde en aflöning, som icke blott vore jämförlig med utan överstege kvinliga tjänste-innehafvares vid t ex post- och telegrafverket samt vid flertalet flickskolor. Dyrtidstillägg för dem borde därför nu icke ifrågakomma". År 1912 hade dock detta synsätt ändrats. Då väcktes förslag om lika tillägg för lärare och lärarinnor inom folkskolan. Åtgärden motiverades "dels af hänsyn till församlingens eget intresse, då det ofta visade sig förenadt med svårigheter att få sökande till lärarinneplatserna, dels ock af rättvisa och billighet". Det statliga lönesystemet förändrades långsamt. Ännu i budgeten för 1918 låg lärarnas löner mellan l 000 och l 550 kronor per år, folkskollärarinnornas mellan 950 och l 250 och småskollärarinnornas mellan 650 och 830. Dessa löner förstärkte dock kommunen med 200 kronor till gifta lärare och 100 kronor till ogifta lärare och lärarinnor av alla kategorier. Tilläggen försvann dock i nästa års budget, ty då hade de statliga lönerna reglerats. För ovanstående grupper noteras nu , l och l Om det dröjt innan lärarepersonalen fått kompensation för dyrtiden fick de å andra sidan behålla sina löner även sedan priserna åter börjat 170

171 sjunka. På längre sikt torde regleringen därför kunna betraktas som en standardhöjning för kåren. Den centrala administrationen av den stora apparat, som skolan var, föll i stor utsträckning på överläraren tidigare förste läraren i kyrkbyns område Gabriel Norlin. Från 1904 fram till 1917, då han fyllde 65 år, skötte han sysslan bredvid sin läraretjänst. Han utförde under denna tid en märklig gärning inom Karlskogas skolväsen. Det innebar likväl att mycket rent praktiskt arbete t ex vid nya skolors tillkomst måste utföras av skolrådsledamöterna i samband med deras kommittéuppdrag. Nämnda år beviljades Norlin befrielse från undervisningsskyldighet men kvarstod som överlärare till utgången av år Då hade beslut fattats om inrättandet av en tjänst som kommunal folkskolinspektör. Uppdraget förenades med en ordinarie folkskollärarebefattning med inskränkt undervisningsskyldighet. En betydelsefull administrativ förstärkning hade också vunnits genom att tillsynslärare fr o m 1918 utsågs för de olika skolorna. Till innehavare av tjänsten som inspektör utsågs Josef S Grälen, som tidigare varit folkskollärare i Örebro. Den stora skolbyggnadsepoken var då över, men det normala administrativa arbetet var så mycket mera krävande. En särskild skolexpedition inrättades i gamla sockenstugan och över huvud taget fick ledningen en mera professionell karaktär. Undervisningens omfattning och dess kursplaner reglerades genom centrala direktiv, men utrymme fanns dock för lokala variationer mellan olika skoldistrikt. Av folkskolinspektörernas rapporter att döma ansågs skolväsendet i Karlskoga ligga på en hög nivå. I varje fall gällde detta vid jämförelse med landsbygdsförhållandena i Värmland, till vars inspektionsområde socknen hörde. Som exempel på egna kommunala åtaganden kan nämnas frivillig fortsättningsskola. År 1910 fanns inte mindre än 18 avdelningar. Undervisning i manlig och kvinnlig slöjd över hela linjen ansågs som självklart. Fr o m 1907 ordnades skolköksundervisning. Två lärarinnor anställdes, av vilka den ena skulle arbeta i anslutning till bruken och den andra i övriga delar av församlingen. För denna verksamhet inköptes ett vandringsskolkök. Undervisningen fick karaktär av fortsättningsskola därigenom att den avsågs för flickor, som slutat den obligatoriska skolan men ej fyllt 18 år. Genom en förordning av 1918 gjordes fortsättningsskolan obligatorisk, varvid skolrådet from 1920 även organiserade sig som fortsättningsskolestyrelse. Ett reglemente hade då fastställts av domkapitlet. Bland många elever var det inte särskilt populärt att åter börja skolan, när man enligt gammal tradition skulle ha slutat. Särskilt motstånd mötte från dem, som under rådande arbetslöshet fått någon form av anställning. För att möta detta gick styrelsen två vägar. Dels utnyttjades möjligheten att göra fortsättningsskolan yrkesbetonad, dels ordnades viss del av undervisningen som aftonskola. Av yttrande i styrelsen framgår dock, att man ansåg 171

172 dagundervisning som den lämpligaste formen. Denna var också dominerande. Även utanför skolans ram förekom påbyggande undervisning. På hösten 1911 fick skolrådet två olika framställningar, som gällde likartade verksamheter. Den ena kom från kapellpredikanten Nyländer, som anhöll om "ett anslag af 600 kr för en aftonskola för den mognare ungdomen vid Degerfors och Jannelund". Den andra hade undertecknats av ingenjörerna Ernst Thunberg och R Almqvist vid Bofors och begärde "att skolrådet måtte upplåta lokal i skolhuset vid Bofors för aftonskola, afsedd att hållas hvardagsaftnar och söndagsmorgnar före gudstjänsten". Det blev bifall till båda. Den sistnämnda framställningen innehöll denna gång inget anslagsäskande. Den fick tvärtom en annan effekt. Vid skolstyrelsens decembersammanträde meddelade nämligen ordföranden "att för tekniska aftonskolans räkning och på dess bekostnad införts elektriskt ljus i skolan vid Bofors". Man bör kanske erinra om att beteckningen avsåg nuvarande Loviselunds skola. Följande år fick båda aftonskolorna kommunalt bidrag, men nu i kommunalnämndens stat. Undervisningen i Degerfors tynade efter hand bort och upphörde Bofors tekniska aftonskola var däremot i tillväxt och fick efter hand ökat kommunalt stöd och från 1922 även statsbidrag. Möjligen kan man se det som ett erkännande åt kommunens skolledning att Karlstads stifts och Örebro läns folkskollärarmöte år 1921 förlades till Karlskoga. Det ägde rum den 5 8 juli med Bofors samlingshus som huvudlokal. Det var ett omfattande arrangemang, som krävde stor aktivitet av den lokala bestyreisen. Utöver förhandlingar och föredrag av framstående pedagoger förekom utställning av elevarbeten och skolmateriel i Rävåsskolan, konsert i kyrkan, friluftsfest i Idrottsparken och framförande av "Värmlänningarna" på folkparkens friluftsteater. Första initiativet till skolbibliotek tycks ha tagits Redan på 1800-talet hade förslag om sådant väckts men aldrig lett till resultat. Nu meddelade ordföranden i skolrådet, att han "för besparade premiemedel inköpt ett vandringsbibliotek, Granbergsdal Kedjeåsen Lonnhyttan, för en kostnad af kr 182:85, att till ungdomsbiblioteket i Strömtorp 60 kr anslagits och till Bofors öfverlämnats böcker för kr 16:15". Ordföranden, som ordnat detta, var under en vakansperiod kapellpredikanten Nyländer. Någon direkt fortsättning blev det inte, men åtgärden kan exemplifiera hur en enskild person med auktoritet och initiativkraft kunde agera. Ty en fortsättning kom något senare genom samme man, men den gången i kommunalnämnden, som egentligen inte hade något med skolan att göra. I förslag till budget för år 1909 heter det: "Då vandringsbiblioteket Granbergsdal Kedjeåsen Lonntorp och ungdomsbiblioteket i Strömtorp, hvilka bildades för tre år sedan, icke förut erhållit något anslag för tillökning af bokförrådet, så beslutade nämnden, på framställning af pastor 172

173 A Nylander, tillstyrka för år 1909 ett anslag på en gång af 100 kr, hvardera biblioteket. Nästa gång skolbiblioteksfrågan kom upp var vid anslagsbehandlingen för Då var det folkskolläraren Lars Emil Leyler, som i skolrådet "väckte frågan om inrättande af för folkskolans lärjungar afsedda bibliotek vid de skolor, som ännu icke ägde sådana". Det beviljades 200 kronor. Därmed hade skolbiblioteket fått en egen "rad" i budgeten och anslag fortsatte att utgå följande år, efter hand med stigande belopp. Vid ovannämnda sammanträde framförde Leyler ytterligare ett förslag, som innebar en nyhet. Han framhöll betydelsen av "att äga scioptikon vid undervisningen; och mötet instämde i hans anhållan, det skolrådets ordförande för till skolmateriel anslagna medel ville anskaffa ett scioptikon, som kunde växelvis brukas i de skolor, där man så önskade". Det kan parentetiskt tilläggas, att folkskollärare Leyler själv fotograferade t ex arbetsbilder från lantbruket och lät göra skioptikonbilder av dessa. Lika bra gick det inte då ungefär tio år senare folkskolinspektören och lärarekåren föreslog utredning om filmens användning i undervisningen. I skolrådet rådde delade meningar och förslaget fälldes med 5 röster mot 4 vid en av de få omröstningar, som förekom i denna styrelse. Hur avslagsyrkandena motiverades vet vi inte, men från andra sammanhang är omvittnat att inställningen ofta var negativ till ungdomens biografbesök. Det kan kanske också sägas att det filmmaterial, som vid denna tid stod till förfogande, inte hade så mycket att bjuda för undervisningsändamål. Första gången man hör talas om hälsokontroll av skolbarnen gäller det märkligt nog tandvården och inte allmän läkareundersökning. Förslaget väcktes heller inte inom skolrådet utan kom i form av en skrivelse år 1909 från Karlskoga arbetarekommun. Däri begärdes "utredning rörande de utgifter församlingen skulle ikläda sig för en kostnadsfri läkareundersökning och vård af tänder och mun hos skolbarn... ". Det beslöts att underhandling i frågan skulle ske med tandläkare Zedenius, som då var ende tandläkare i bygden. Först 1912 kom uttalandet, vari föreslogs "allmän undersökning af samtliga skolbarns tänder, fördelade på några år, att därefter låta undersöka nybörjarnas tänder hvarje år, att i fall af medellöshet för barnens föräldrar föranstalta kostnadsfri tandvård". Skolrådet uttalade sin sympati för förslaget men betvivlade dess effektivitet och beslöt bordlägga ärendet. Vid samma sammanträde behandlades också ett förslag från två lärare om "årliga läkarundersökningar af lärjungarne vid samtliga skolor inom distriktet". Även i detta fall blev det bordläggning. Med hänsyn till dåtida resurser i fråga om läkare och tandläkare torde båda förslagen ha varit praktiskt ogenomförbara. Det blev heller inga åtgärder vidtagna vid den tiden. Först i samband med budgetberedningen för 1918 togs frågan om 173

174 läkareundersökning upp på nytt. Där föreslogs undersökning av två årsklasser, vilket alltså innebar en tredjedel av barnantalet per år. Första anslaget var så blygsamt som 200 kronor, men detta höjdes året därpå till l 200 och för 1920 ytterligare till 2000 kronor. Därmed var undersökningsformen vedertagen och anslag togs regelbundet upp om än med varierande belopp. Ytterligare en social åtgärd kan förtjäna nämnas som exempel på tidiga försök med en verksamhet, som dock skulle bli allmänt vedertagen först i början av talet. Det gällde skolbarnsbespisning. Ett första initiativ togs redan 1912, då fattigvårdsstyrelsen väckte förslag om "fri middagsspisning för obemedlade barn, särskilt sådana med längre skolväg, vid en skola den tid, skolköket vore dit förlagt". Skolrådet ville "på det varmaste förorda" åtgärden, men då den ej fordrade något särskilt ekonomiskt åtagande kan man ej nu få någon uppfattning om tillämpningen. Det kan emellertid påpekas att det redan vid introduktionen år 1907 var möjligt för utomstående att för 25 öre få en måltid vid skolköket. Systemet utnyttjades dock i liten grad och har kanske därför närmast kuriositetsintresse. Genom en anmärkning i samband med rekvisition av statsbidrag fick kommunen avge förklaring. Av denna framgick att under 8 skolkökskurser om 282 dagar serverats 362 middagar till utomstående. Försöket kan kanske ses som en tidig trevande parallell till våra dagars pensionärsmåltider i skolornas matsalar. Bespisnings verksamhet i större omfattning kom att drivas under en period 1923 och då med hänvisning till rådande arbetslöshet. Edvard Uddenberg hade kommit med förslaget och en kommitté fick undersöka behovet. Av en rapport får vi veta att "bespisning av lärjungar från folkskolorna igångsatts from den 9 mars dels vid Rävåsens skolkök för 15 lärjungar från Sandmo och Skranta skolor, dels vid Bofors ångkök för 130 barn från Bofors, Loviselund och Rävåsens skolor, dels vid Agens skola för 44 barn från samma skola och dels vid matserveringslokal, upplåten av Strömsnäs Järnverks A.-B. för 70 barn från Degerfors skola". Stämman hade anvisat kronor för verksamheten, som blev en tillfällig satsning under en termin. Det kan tilläggas att det ovan nämnda Bofors ångkök var den serveringslokal, som senare fick namnet Hyttåsens matsalar. Den uppfördes av bruket år 1917 för bespisning av industriens arbetare under en svår period och i ett servicefattigt samhälle. Att skolor fanns utplacerade runtom i kommunen medförde att det då och då kom förfrågningar om lokalupplåtelse. Detta kunde till synes med tvekan beviljas för enstaka tillfällen. Däremot blev det avslag med hänvisning till reglementet, när t ex nykterhetsloger begärde att mera regelbundet få hålla sina sammankomster där. Efter hand blev man dock mindre restriktiv. Man kan hämta exempel från ett skolrådssammanträde Då med- 174

175 Realskolan kom till på privat initiativ men övertogs senare av kommunen. Den ursprungliga byggnaden ingår i nuvarande Katrinedalsskolan. gavs Bofors gymnastikförening och Karlskoga folkhögskola rätt att använda gymnastiksalen i Rävåsskolan på villkor att de bekostade erforderlig städning och ansvarade för eventuella skador. Däremot avslogs en framställning om upplåtelse för politiskt föredrag i Karlsdals skola. Ett liknande fall förekom 1924 då Karlsdals arbetarekommun anhöll att för möten och studiecirklar få disponera en sal en gång i månaden. Den gången blev det votering och avslag med 11 röster mot 6. Politik var tydligen ännu inte riktigt rumsrent. Utvecklingssteget mellan 1800-talets första små skolor fram till exempelvis Rävåsskolan måste betecknas som mycket stort. Det observerade Carl Andrée, som 1921 föreslog "att skolrådet måtte besluta tillvaratagande och insamling av äldre skolinventarier och undervisningsmateriel!". Detta bifölls och folkskolinspektören fick i uppdrag att samla lämpligt material. Här ser vi fröet till det skolmuseum, som Karlskoga för närvarande har, om än alltför okänt. Det hade snart förflutit 100 år sedan det första skolinitiativet togs. Folkskolinspektören erinrade om detta vid ett sammanträde år Skolrådet beslöt, att hundraårsminnet av första skolans tillkomst skulle firas 1925, varjämte en 175

176 historik borde utarbetas. En sådan med titeln "Karlskoga folkskolor " författades av Josef S Grälen. Därmed fick jubileet ett bestående resultat, som är särskilt upplysande i fråga om det äldsta skedet. Till skolans utveckling hörde också att det blivit möjligt att avlägga realskolexamen i samhället. Starten skedde genom privat agerande. Initiativet togs av de två kända kommunalmännen rektor Johannes Lindholm och doktor Knut Wistrand men inte i kommunala sammanhang. Med hänvisning till den nya läroverksstadgan kallade de på våren 1906 till offentligt sammanträde för att försöka få till stånd en realskola. Sedan provanmälning utlysts och en interimstyrelse undersökt de ekonomiska förutsättningarna bildades realskoleföreningen. Finansieringen beräknades till stor del ske genom terminsavgifter, men man behövde också ett kommunalt bidrag på kronor. En framställning behandlades på kommunalstämman i juni, varvid anslaget beviljades efter livlig diskussion och på villkor att fem friplatser inrättades och att skolrådet fick utse tre styrelseledamöter. Allt gick mycket snabbt. På ett par månader hann man skissera undervisningen, skaffa lokal och anställa lärare, så att skolan kunde börja sin verksamhet med höstterminens ingång Skolan blev i detta inledningsskede 6-årig med elevintagning första gången i de tre lägsta klasserna, där man räknade in 56 elever. Av dessa tillhörde dock 12 en förberedande skola, som också hunnit organiseras. Terminsavgiften var i den förberedande skolan 40 kronor, 50 kronor i realskolans första klass och sedan ökning med 10 kronor för varje klass. Efter tidens förhållanden var det alltså fråga om avsevärda kostnader för föräldrarna. Som skollokal hade styrelsen lyckats hyra övre våningen i ett nybyggt hus beläget vid torgets östra sida där Skandinaviska Enskilda Banken nu har sitt kontor. Där disponerades tre klassrum och ett kollegierum, vilket gjorde att de förberedande klasserna fick inrymmas i en annan fastighet. Som rektor anställdes fil dr E Lundberg och för övrigt två lärarinnor för realskolan och en för den förberedande skolan. En av de förstnämnda var Hulda Forsgren, som kom att fullgöra hela sin följande läraregärning fram till pensioneringen vid skolan. På rektorstjänsten skedde byte år 1909 då Hilding Lenander tillträdde och sedan ledde skolan genom olika utvecklingsstadier till Skollokalen var att betrakta som ett provisorium och medgav inte utbyggnad med nya klasser. Redan i februari 1907 tog man därför upp frågan om en egen byggnad för skolan, som man helst ville se förlagd till torgets norra sida. Marken där ansågs dock för dyr och i stället accepterades ett erbjudande av disponent Wijkander om att AB Bofors Gullspång gratis skulle upplåta tomt på Loviselundsgärdet. Det blev där Katrinedalsskolan nu är belägen. I denna ingår den ursprungliga skolbyggnaden, som stod färdig vid början av höstter- 176

177 Karlskoga praktiska läroverk senare Karlskoga folkhögskola hade kring sekelskiftet vunnit stabilitet och en bättre skolbyggnad förbereddes. Denna stod färdig år höstterminen För att ekonomiskt ordna byggnadsfrågan bildades ett särskilt aktiebolag. Totalt blev kostnaden kronor. Under 1909 ställdes skolan under läroverksöverstyrelsens inseende och 1910 avlades för första gången realskolexamen, vilket fick ske i Örebro, då examensrätt ännu inte beviljats. Det blev också enda gången under skolans privata skede. Efter förslag i skolrådet och behandling av kommunalnämnden framlades förslag till kommunalstämman den 24 juli 1910 om övertagande av skolan, som därigenom skulle förändras till kommunal mellanskola. Så skedde varvid till en början hyresavtal tecknades med fastighetsbolaget. Efter några år förvärvade kommunen byggnaden. Skolan blev den tredje i riket i sin art. Regimförändringen innebar att undervisningen blev fyrårig med elevintagning efter folkskolans sjätte klass. Skolan fick också statsbidrag och examensrätt. Realskolexamen avlades där första gången Tidigare anställda lärare blev nu ordinarie. Terminsavgifterna kunde sänkas något och befrielse lämnades till medellösa elever. Medan folkskolans förhållanden reglerades av kyrkostämman kom kommunala mellanskolan att sortera under kommunalstämman med särskild styrelse. 177

178 Elevantalet, som till en början var ganska litet, ökade efter hand och höstterminen 1919 försågs första klassen med en parallellavdelning. Läsåret hade skolan 8 klassavdelningar. Därmed började nya problem genom att utrymmena, som till en början varit väl tilltagna, nu visade sig otillräckliga. Ett kapitel, som i stor utsträckning handlat om skolbyggnader, kan inte avslutas utan att ytterligare en får ett omnämnande. Karlskoga praktiska skola hade efter hand fått en fast förankring och kring sekelskiftet började ekonomiska förberedelser för en ny skolbyggnad. Denna stod färdig på hösten 1908 och innebar då inte bara förbättring utan även utvidgning i det att den gamla skolan fortfarande blev använd. Byggnaden, som för närvarande är upplåten till den kommunala musikskolan, har ett avgjort intresse som ett blickfång i den nutida stadsbilden. Detta sammanhänger med att den inte i större grad varit föremål för om- eller tillbyggnad. Tillsamman med Bredablick, men utan dennas överdrifter, utgör den nu en välbevarad exponent för det tidiga 1900-talets dekorativa byggnadsstil. Detta gäller även interiören, t ex skolans aula. De kommunala skolor, som tidigare beskrivits, var enligt tidens förhållanden påkostade och gedigna men i byggnadsstilen helt sakliga utan sneglande på estetiska effekter. Man vill gärna hos rektor Johannes Lindholm söka impulsen till att just hans skola fick en estetisk touche, som inte var vanlig i den sortens byggnader. Man kan erinra om att i Lindholms bildningsideal ingick ett ofta uttalat estetiskt element. Därvid kan hänvisas till hans pläderande för samhällets skönhet t ex Rävåsens skyddande och den personliga utformningen av hans egen villa Solbacka. Från och med 1905 fick skolan kommunalt bidrag, till en början med l 000 kronor om året på villkor att en manlig och en kvinnlig elev från socknen fick friplatser. Skolan ägdes av "Föreningen för Karlskoga praktiska skola". Inom denna fanns organisatoriska enheter såsom "Karlskoga praktiska skola för män" och dito "för kvinnor". Breddningen i undervisningen gav statsbidrag till lantmannaskola från 1916, lanthushållsskola från 1917 och till olika yrkesavdelningar (byggnadsteknik, elektroteknik, mekaniska yrken, husligt arbete, målning samt handel) från Inom Praktiska skolans ram grundades 1914 även Karlskoga folkhögskola med statsbidrag från Denna leddes från 1916 av den kände folkbildningsmannen Justus Elgeskog. I förhållande till moderskolan fick den efter hand större självständighet än övriga avdelningar och efter 1923 hade den även egen lokal i villan Bredablick. Den verkade till utgången av vårterminen 1928, varefter den genom landstingsbeslut kom att gå upp i Kävesta folkhögskola. Att i detta sammanhang försöka göra mera konkreta jämförelser med utbildningsnivån i andra svenska samhällen är inte möjligt. Likväl torde man 178

179 utan en sådan kunna påstå att det i Karlskoga under denna tid var förhållandevis devis väl sörjt för ungdomens skolgång och även för dess vidareutbildning inom en nivå närmast över det obligatoriska skolväsendet. Den som önskade gymnasieutbildning var däremot hänvisad till andra orter. Detta utbildningsstadium var helt förlagt till städerna. Sjuka och fattiga Ett hus i Karlskoga kyrkby torde ha rekord i mångsidig användning. Det har utnyttjats både som provisorium för nya verksamheter, vilka ännu inte funnit sin form, och såsom nödfallslösning när lokalproblemen hopat sig. Det gäller den gamla timmerstuga, som tidigare fanns där Missionskyrkan nu är belägen. Där har funnits fattiggård, högre folkskola, sjukstuga, epidemisjukstuga, vanlig småskola, lärarinne- och barnmorskebostad samt ännu på 1940-talet skolkök och skolbarnsbespisning. Som tidigare nämnts fungerade byggnaden vid 1800-talets slut som socknens första sjukstuga. När den nya år 1901 stod färdig och sjukvården därmed fått en tillfredsställande lösning för lång tid fanns redan färdiga planer för användning av den gamla. När beslut om nya sjukstugan fattades år 1898, var det underförstått att också ett epidemisjukhus skulle inrättas. Redan året dessförinnan hade beslutats att anställa en sjuksköterska för att tills vidare biträda i hemmen med vård och desinfektion vid epidemier. Allt var alltså förberett och genomförandet medförde inga egentliga problem. Ett provisorium var det likväl och redan i mars 1903 beslöts att ett nytt epidemisjukhus skulle byggas. Sjukstugestyrelsen förberedde ärendet och i oktober uppvisades förslagsritningar, varvid medel anvisades i budgeten för Som lämplig plats föreslogs "det fattiggården tillhörande sk Sjögärdet". Det blev den större av de byggnader, som nu ligger intill Bregårdsskolan. Valet av tomt torde delvis ha skett med tanke på närheten till fattiggården, varifrån mat och annan betjäning kunde erhållas. Även tuberkulosen var vid denna tid ett stort problem. En första trevande åtgärd namnes i Karlskoga år Då vände sig sjukstugestyrelsen till fattigvårdsstyrelsen med begäran att för tuberkulossjukhem få disponera den gamla byggnad, som varit barnhemmets första lokal. Emellertid ägdes marken och stugan av Oxelbergska donationen, varför ärendet gick vidare till denna. Donationsstyrelsen accepterade men satte som villkor att fattigvårdsstyrelsen köpte stugan för 200 kronor. Som en randanmärkning kan noteras, att donationsstyrelsen torde ha ansett detta som en god affär. Ett av dess bekymmer var att arrendeinkomsterna räckte dåligt till för underhåll av de gamla hus, som fanns på marken. 179

180 Senare inrättade landstinget en dispensär i Karlskoga och då upplåts stugan för denna. Men enda möjligheten blev därefter att på fattiggården placera sådana sjuka, som väntade på intagning på sanatorium och inte kunde skötas i hemmen. Det var en högst otillfredsställande situation och byggandet av en tuberkulossjukstuga ansågs angeläget. Likväl kom den att dröja. Anledningen var att landstinget planerade ett pretentiöst projekt. I december 1910 förelåg en begäran från landstinget om fri tomt för en byggnad. Två alternativ nämndes, dels på södra delen av Rävåsen, dels vid Lustighej. Kravet gällde omkring 5 tunnland. Det förra området omfattade dock endast omkring 2 tunnland och det andra, som tillhörde B ohult, var endast till salu om hela skogspartiet på 12 tunnland köptes. Kommunalstämman tillsatte en kommitté för att undersöka, om annan lämplig plats kunde finnas. I april nästa år förelåg ett förslag om "sluttningen mot landsvägen, nordost om Bohults rå", dvs ungefär den plats där Nobelstadion nu ligger. Marken där tillhörde kyrkoherdebostället och ett förvärv förutsatte Kungl Maj:ts godkännande. När resolutionen slutligen kom innebar den avslag. Man var då framme vid Dispensärnämnden började tappa tålamodet och 1915 presenterade den förslag till en mindre sjukstuga med tre vårdsalar för 8 12 patienter, dispensärmottagning och bostad för sjuksköterska. Tomt föreslogs bredvid epidemisjukhuset. Kommunalnämnden, som fick ärendet remitterat för utredning, avstyrkte den gången, då den fortfarande hoppades att landstinget skulle åta sig uppgiften. Först när det visat sig att så inte skulle ske togs frågan upp på nytt år Landstinget väntades dock bidra med av de kronor, som bygget beräknades kosta, samt svara för driftskostnaderna. Inför detta beslöt kommunalstämman redan samma år börja uppföra byggnaden "å fattiggårdsgärdet mellan epidemisjukhuset och vägen till Näset". Den färdigställdes under När Karlskogas sjukstuga stod färdig vid sekelskiftet hade det sagts, att den var onödigt stor. Bortåt 20 år senare noterades att den var för liten. Vintern var detta alldeles särskilt märkbart. Det var då spanska sjukan gick fram över landet och föranledde diverse extraordinära åtgärder. I Karlskoga beslöt kommunalnämnden den 13 januari 1919 att förbjuda alla "förekommande folksamlingar, såsom vid biografer, teatrar, baler och andra danstillställningar, konserter, föreläsningar, auktioner och liknande". Samtidigt vädjades till kyrka och församlingar att dessas sammankomster skulle inställas. Ett provisoriskt sjukhus iordningställdes också i Bofors samlingshus. Sjukstugans otillräcklighet hade dock konstaterats innan influensaepidemien satte in. Frågan hade behandlats av sjukstugestyrelsen vid flera tillfällen och hade på hösten 1918 lett till ett konkret förslag. Till följd därav kom den upp i kommunalnämnden i maj Där vitsordades behovet, men samtidigt ansågs att tomten var för liten för en utbyggnad. Genom en sådan skulle 180

181 Doktor Olof Wiman verkade under mer än 30 år som Rektor Johannes Lindholm gjorde betydande insatser mycket uppskattad läkare vid Karlskoga sjukstuga, inte bara genom skapandet och utvecklandet av "Prak- Samtidigt var han bruksläkare och biträdande provin- tiska skolan". Han var även en verksam kommunalman sialläkare. särskilt inom municipalsamhället. man komma för nära sparbankshuset och framtida ytterligare ökning skulle vara omöjlig. I stället kom nämnden med ett radikalt förslag, som gick ut på att bygga ett helt nytt sjukhus på kommunens mark vid Kanongatan. Den gamla sjukstugan skulle därvid kunna bli ett kommunalhus, som man starkt kände behov av. Kommunalfullmäktige tog fasta på förslaget, beslöt om utredning och ställde kronor till förfogande för ritningar mm. Året var som nämnt 1919 och kommunens ekonomiska ställning var god. Även om den inte kommunalekonomiskt hade försämrats nästa år uppstod det likväl betänkligheter, när utredningsresultatet i september presenterades. Byggnadskostnaderna redovisades då till kronor, en summa som man aldrig tidigare kommit i närheten av för ett kommunalt projekt. Med hänsyn till kostnadsläget ansågs att bygget skulle anstå i väntan på prissänkningar. Likväl beslöts, att en ny sjukstuga skulle uppföras och tomt reserveras, att under fem år skulle uttaxeras medel för detta och att därvid i nästa års budget 181

182 skulle avsättas kronor. Byggnadsarbetet beräknades kunna ske under den nämnda femårsperioden. Trots det storvulna beslutet blev det, som dagens invånare vet, inget sjukhusbygge den gången. Redan i budgetbehandlingen 1921 tummades på beslutet. Nämnden hade föreslagit avsättning enligt planen med kronor, men i fullmäktige föreslog Carl Andrée att beloppet skulle reduceras till och återstoden användas för arbetslöshetens bekämpande medan degerforsrepresentanterna Fritz Ohlsson och E Odelberg endast ville uttaxera varav för sjukhuset och för arbetslöshetsbekämpning. Vid votering segrade Andrées förslag med 17 röster mot 13. År 1922 sänktes avsättningen ytterligare, nu till kronor och 1923 besparingskommitténs år upptogs ingen fondering. I stället angreps sjukhusfrågan från en ny sida. Det tillsattes en kommitté för underhandling med landstinget om insatser från detta. Karlskoga kommun erbjöd sig att för ett lasarett ställa till förfogande dels byggnadstomt, dels dittills reserverade medel. Som bekant gav inte heller detta resultat. I stället blev det tillbyggnad av den befintliga sjukstugan, men då var man framme vid Fattiggården blev som förut antytts utnyttjad även i brist på särskild tuberkulosvård. Samma förhållande gällde sinnessjukvården. Specialsjukhusen i landet räckte inte till, varför kommunerna i stor utsträckning fick ta hand om utpräglade vårdfall. Så skedde även i Karlskoga utan att lämplig utrustning från början fanns. År 1902 föreslogs en tillbyggnad om 4 rum och biutrymmen med särskilt sikte på att kunna omhänderta sinnessjuka och i 1906 års budget upptogs anslag för ytterligare utökning av ungefär samma omfång. Efter hand blev det fråga om utvidgning även ur andra synpunkter. Ett förslag från 1904, som inte ledde till åtgärd, bör kanske ändå nämnas, då det bygger på idéer, som för oss verkar nästan moderna. Det heter: "Med anledning af svårigheten att erhålla rum åt fattighjon, särskilt åt de inom Bofors och Bregårdens distrikt, samt de på senare tiden uppdrifvna hyrorna, hade den tanken uppstått inom styrelsen att genom byggande af en eller två bostäder å fattiggårdens mark å Räfåsen dessa olägenheter skulle kunna undanröjas". Ritningar hade tagits fram på ett hus för 10 och ett för 8 personer. Här var det fråga om ren bostadsservice för äldre människor, varför man med vårt språkbruk skulle ha kallat de planerade husen för pensionärsbostäder. I stället blev det utökning av kapaciteten vid den befintliga gården. En kommitté hade 1908 planerat en ganska omfattande förstärkning. Enligt dess förslag beviljades medel till nytt logementshus, ett hus med matsal och kök, redskapshus, tvättstuga och desinfektionsugn, avlopps- och vattenledning, elektrisk belysning samt reparation av ett äldre logementshus. Vid behandling av detta ärende skickade stämman också en rekommenda- 182

183 tion till fattigvårdsstyrelsen att "utbyta namnet 'fattiggård' mot 'ålderdomshem' eller annat mera passande namn". Ovanstående omfattande utbyggnad gjorde ålderdomshemmet till en hel liten by omgiven av obebyggda åkrar och gav det kapacitet för lång tid. Före beslutet hade förts en debatt om "det vore klokt att för en lång framtid fastlåsa fattiggården i själfva municipalsamhället. Den största delen af egendomens jord låge ett godt stycke utom samhället, hvarförutom det ur flera synpunkter vore mindre lämpligt att ha fattiggården midt i municipalsamhället, som kunde snart nog blifva köping. Kostnaden spelade emellertid en stor roll, hvarför saken grundligt borde utredas". Det blev just kostnaderna, som avgjorde frågan. Kommittén bedömde en flyttning av hela anläggningen som alltför dyrbar. Man kan i detta sammanhang observera, att synen på jordägandet höll på att förändras. Under 1800-talet hade markinnehav varit en kapitaltillgång, som borde värnas. Det belyses bl a av de ärenden angående markbyten, som tidigare refererats. Nu framstod tomtförsäljning även på ren åkerjord som önskvärd. Vi har också sett att sådana inkomster användes för finansiering av anläggningar. Samma synsätt började tillämpas av en annan markägare, nämligen Oxel-bergska donationen. Där blev emellertid målet att i större utsträckning omvandla ägandet i reda pengar för att vinna bättre förräntning än vad jorden gav. Men marken ägdes genom testamentariskt förordnande sedan byte skett efter Kungl Maj:ts medgivande. För styrelsen var det därför länge en självklarhet att förvalta donationen som jordegendom. Det är mot denna bakgrund man bör se det i annat sammanhang nämnda förslaget till markbyte, när ny skola i Loviselund planerades. Då antyddes också, att det fanns opposition. Den tog sig uttryck i att patron P V Pehrson på Gelleråsen och Grythyttans kommun i mars 1902 i var sin inlaga till Kungl Maj:t kritiserade donationens förvaltare och även Karlskoga kommun, som med anledning härav kom med ett genmäle. I november samma år vände sig kritikerna även till Konungens befallningshavande med protester och anklagelser, när donationsstyrelsen utlyst auktion på 10 års arrende av dess jord i samhället. Affären är alltför invecklad för att refereras i detta sammanhang. Det må endast nämnas att anklagelserna gick ut på att Karlskoga använt donationen för egen vinning. Affären var högst olustig med diverse äreröriga inslag. Karlskoga kommunalstämma lät publicera materialet i vad vi skulle kallat en vitbok (om än med vackert orange pärmar) med titel "Handlingar rörande Oxelbergska donationen". En vinst förde konflikten med sig. Donationsfonden fick nya tidsenliga stadgar, vilka stadfästes av landshövdingeämbetet år Därigenom fick styrelsen större rörelsefrihet i sin förvaltning och realiserandet av den fasta egendomen underlättades. Den första markförsäljningen gällde ett område för 183

184 Karlskoga nya kyrkogård. Ett försök att avyttra utgården Flaängen gav otillfredsställande anbud, varför nytt arrendekontrakt tecknades, och det nyss nämnda förslaget om tuberkulossjukstuga på Rävåsen kom ju heller inte att realiseras. År 1912 beslöts att ägostycka och tomtindela den centrala marken för försäljning av byggnadstomter, men av stadsplaneskäl hände heller inte mycket på detta område. Först 1918 träffades köpeavtal beträffande Flaängen, som då inbringade kronor och därmed avsevärt ökade ränteinkomsterna. Under rådande bostadsbrist kom 1920 förfrågan från kommunen om möjligheten att hyra den s k doktorsbostaden för befattningshavare. Styrelsen avböjde men erbjöd sig i stället att sälja gården, vilket med hänsyn till prissättningen borde ske på auktion. Resultatet blev att kommunen följande år ropade in gården med kringliggande tomt för kronor. Det kan tilläggas, att den inte använts som läkarebostad sedan 1904 utan hyrts ut till privatpersoner. Även om det måhända faller utom ramen, kan det vara av intresse att återge handlingarnas beskrivning av doktorsgården. Den bestod vid försäljningen "av dels manbyggnad om 10 rum och kök av timmer under tak av skiffer, 16,3 m lång, 9,8 m bred och 5,7 m hög, dels ock en mindre uthusbyggning av trä under tak av tegel, innehållande bod, vedbod och hemlighus". Det meddelas också att särskilt manbyggnaden var bristfällig, visserligen "uppförd av timmer, men vara vid olika tillfällen upptagits och igensatts en del fönster, som försvagat och delvis förstört byggnaden, varjämte golven i rummen även vore synnerligen dåliga samt yttertaket gammalt och stött". Sedan behovet av avlöningsbidrag till läkare genom andra arrangemang upphört användes utdelningen från fonden huvudsakligen som sjukvårdsbidrag för mindre bemedlade personer, som dock inte underhölls av fattigvården. Ofta blev det fråga om vistelse vid hälsobrunn och badanstalt. Vid seklets början var utdelningen mycket blygsam och inskränkte sig till det stipulerade minimibeloppet 200 kronor, varav Karlskoga och Bjurtjärn ofta efterskänkte sin del och utdelning endast lämnades till Grythyttan. Detta motiverades med att man där hade minst nytta av bergslagsläkaren. Efter hand steg den årliga avkastningen och den fördelning, som företogs 1924, gav med hänsyn till folkmängdssiffrorna kronor till Karlskoga, 739 till Grythyttan och 364 till Bjurtjärn. Fruntimmersföreningens internathem för flickor, inrymt i fastigheten Sigridsberg och drivet med kommunalt stöd, föreslogs 1905 få ändrad organisation. I samband med budgetbehandlingen och ökningen av anslaget fick en kommitté i uppdrag att lämna förslag. Upptagningen hade, som tidigare nämnts, omfattat flickor från 9 års ålder. Nu kom den att gälla även mindre barn av båda könen upp till 7 års ålder. Därmed fick institutionen mera karaktär av barnhem. Åtminstone gossarna skulle därefter utackorderas i goda hem. Barnhemmet skulle utvidgas genom att föreningen beviljades ett ränte- 184

185 fritt lån. Kommunens inflytande skulle ökas genom tillsättandet av ett förvaltningsutskott med kommunala representanter. I mars 1906 redovisades ritningar till ett hus med tre större rum på nedre botten samt tre rum och vind på den övre. Det beräknades ge plats för cirka 20 barn. På hösten 1907 stod det färdigt. Då togs också frågan om den fortsatta driften upp, sedan fruntimmersföreningen erbjudit sig att överlämna huset till kommunen på villkor att denna övertog resterande skulder. Detta blev också kommunalstämmans beslut. En styrelse skulle tillsättas bestående av fattigvårdsstyrelsens ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka enligt fruntimmersföreningens krav två skulle vara kvinnor. Beslutet har sitt historiska intresse. För första gången valdes i Karlskoga kvinnor till en kommunal nämnd. De två blev fru Anna Olsson, Karlberg, och fru Elsa Wohlfahrt, Karlsdal. Sina mandat fick de genom tidigare verksamhet i fruntimmersföreningen, som nu upplöstes efter en mångårig och högst förtjänstfull verksamhet. I detta sammanhang må ytterligare ett exempel på kvinnorepresentation nämnas. Inför val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen år 1911 föreslog lärarinnan Hulda Forsgren som i egenskap av löntagare hade kommunal rösträtt - att antalet ledamöter skulle utökas från 16 till 18 och att de nytillkomna skulle vara kvinnor. Valda blev fru Mina Uddenberg och fru Johanna Thy-ring. Lite huvudbry förorsakade detta, ty ledamöterna representerade var sitt distrikt och det utökade antalet stämde därför inte med schemat. Men man beslöt att för de tillkomna försöka ordna "lokalt eller annat bestämdt verksamhetsområde". Märkligt var att ytterligare en kvinna valdes, nämligen fru Maria Andersson, som representant för Bregårdens distrikt. Slutligen må några ord sägas om de läkare och socialvårdare, som vid denna tid verkade på orten. Doktor Knut Wistrand hade innehaft en kombinerad befattning som provinsialläkare och läkare vid sjukstugan. Dessa uppgifter lämnade han 1910 och trappade därmed ner sin läkaregärning. Däremot fortsatte eller rent av ökade han sina kommunala engagemang. Då det var ovisst om ny provinsialläkare också skulle ha kompetens att vara sjukstugeläkare beslöt kommunalstämman att begära en tjänsteårsberättigad extra provinsialläkare med kirurgutbildning att med kommunalt arvode vara läkare vid sjukstugan. Befattningen inrättades och innehavare blev doktor Olof Wiman. Denne ägnade sig inte lika mycket som Wistrand åt allmänna angelägenheter, men som läkare kom han att under mer än 30 år utföra en mycket arbetsfylld och högst uppskattad gärning i den folkrika bygden. Vid ovannämnda tidpunkt fick även Degerfors en extra provinsialläkare och därtill ett filialapotek. Den l januari 1918 avgick föreståndaren för ålderdomshemmet Nils Nilsson med pension. Han var då nära 72 år och hade skött sysslan sedan 1886 och alltså i den praktiska tillämpningen lett en anmärkningsvärd utvecklingsprocedur. 185

186 cedur. Sin uppskattning hade kommunen redan uttryckt i samband med att han tjänstgjort i 30 år, då den åt honom utverkade patriotiska sällskapets medalj för att han "skött sin svåra och ömtåliga plats på ett utmärkt och plikttroget sätt". Någon direkt utbildning fanns inte för de mångskiftande uppgifter, som var förenade med en anläggning av denna typ. Det betraktades därför säkerligen som naturligt att han till efterträdare fick sin son Nils Nilsson d y, som genom ren familjetradition vuxit in i livet på gården. Även han kom att under lång tid utföra en uppskattad gärning. I kristid Den l augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Första världskriget hade inletts. Ingen anade i det skedet vilket omfång det skulle få och vilka konsekvenserna i övrigt skulle bli. Tidigare har i någon mån belysts hur återverkningarna konjunkturmässigt tedde sig i en svensk industri med krigsmateriel som specialitet. Det återstår att beskriva hur kommunens ledning försökte möta de svårigheter, som uppstod för befolkningen. En första aning sade statsmakterna, att arbetslöshet kunde bli en följd. Därför tillsattes mycket snabbt Statens arbetslöshetskommission, som lika snabbt förberedde sig på att agera. Första gången man i Karlskoga hör talas om arbetslöshetsbekämpning som en myndighetsåtgärd är i en skrivelse från landshövdingeämbetet. Den var inspirerad av den nämnda kommissionen och daterad så tidigt som 17 augusti. Mottagare var bygdens väghållningsdistrikt, som uppmanades att rapportera vilka planerade arbeten, som kunde användas för att motverka en väntad arbetslöshet. Redan från början namnes alltså vägväsendet, som senare skulle bli det stora verksamhetsfältet för kommissionen de s k AK-arbetena på gott och ont. De två huvudproblemen för den lokala kristidsförvaltningen blev livsmedelsfrågan och arbetslösheten. Den förstnämnda blev tidigast aktuell. Även på detta område togs det första steget redan i augusti Då valdes nämligen en lokal "arbetslöshets- och hjälpkommitté". Dess första åtgärd kom senare samma år, då den underrättats om att landets spannmålsförråd endast beräknades räcka till början av nästa sommar. Därför begärde den och beviljades av kommunalstämman ett anslag på kronor för inköp och lagring av 800 säckar vete och 400 säckar råg, som beräknades vara kommunens behov för två månader. Kommittén hade då även fått ett anslag på l 500 kronor för att vid behov kunna hjälpa familjerna till landstormsmän och mobiliserade. I början av 1916 övertogs försörjningsfrågorna av en särskild livsmedelsnämnd, som mot årets slut delades upp i två med norra och södra taxeringsdistrikten som verksamhetsområden. 186

187 Med utgångspunkt från en demonstration i Stockholm ordnades i Karlskoga en s k hungerdemonstration den 27 april Efter allmänt möte på Torget skedde uppvaktning för köpmän och ledare för krisorganisationerna. Det blev dock först 1917 som egentlig bristsituation började uppstå och flertalet ransoneringar sattes in. I september 1916 hade regeringen tillsatt en folk-hushållningskommission, som samma år inledde med sockerransonering från l november. I januari 1917 kom brödransoneringen och snart därefter var det kaffets tur. De svårigheter som följde torde delvis bero på att ransoneringarna sattes in för sent och på att livsmedelsexport tillåtits. Den 17 april 1917 hade den mycket omtalade hungerdemonstrationen i Stockholm ägt rum, vilken inspirerade till liknande åtgärder på olika platser i landet. Den 27 april skedde en sådan demonstration i Karlskoga under stor tillslutning men utan den kravallartade karaktär, som förekom på sina håll. Länsstyrelserna ledde ransoneringsförfarandet och därifrån kom då och då instruktioner om den lokala organisationen. I Karlskoga med dess stora ytvidd vidtogs i vissa fall distriktsindelning. Speciellt brödransoneringen blev en betungande uppgift och när den infördes delades socknen upp i inte mindre än fem distrikt. Men annat kom till och de båda livsmedelsnämnderna arbetade med vardera brödregleringsbyrå, vedbyrå, fodermedelsbyrå och allmän livsmedelsbyrå. Som rörelsekapital ställde kommunen kronor till förfogande. 187

188 Svårigheterna var av två slag. Dels gällde det brist på förnödenheter, dels tilltagande dyrtid. För att i sistnämnda avseende lämna hjälp tillsattes en särskild dyrtidskommitté, som hade att förvalta anslagna medel. Dels hade staten ställt ett belopp till kommunernas förfogande, varav kronor kom på Karlskogas lott för 1917, dels hade kommunen beviljat i första hand lika mycket. Senare utgick tillägg med för första halvåret 1918 och därefter halvårsvis 1918 och För att möta varubristen skedde omfattande lagring av ved och livsmedel. Som exempel kan nämnas att norra livsmedelsnämnden 1918 beviljades ett rörelsekapital på kronor för inköp av l kg potatis för lagring i stukor. Avsikten var att verksamheten skulle vara självbärande, men när det visade sig att många inte kunde köpa ut sina ransoner kom stora delar att försäljas till subventionerade priser. Ytterligare en kristidsföreteelse blev att husbehovsodling uppmuntrades genom att bruket och municipalsamhället ställde jord till förfogande för koloniträdgårdar. Två åtgärder hade mera speciell karaktär. I början av 1918 fick norra livsmedelsnämnden ett anslag för inredning av en kommunal fiskhall, som kom att ligga ungefär vid nuvarande telefonstationen. Ett par månader senare köpte kommunen Karlskoga mejeri, varifrån mjölkförsäljning ägde rum. När kristidsorganisationen i övrigt började avvecklas efter fredsslutet och den egentliga bristsituationen upphört, kom de två nämnda verksamheterna att fortsätta ytterligare några år. I viss mån blev de politiska frågor i det att förslag vid flera tillfällen framfördes om deras avveckling. Så småningom utarrenderades fiskaffären till privatperson och mejeriet såldes 1924 till Karlskoga mejeriförening. Det var främst arbetarerepresentanterna med Edvard Uddenberg i spetsen, som värnade om kommunens fortsatta engagemang på livsmedelsområdet. Motivet var dess prisreglerande effekt. När varubristen började upphöra följdes den av penningbrist, åtminstone för arbetarna. Lönereduceringar och arbetskonflikter föll ej inom kommunens kompetensområde, men inför ren arbetslöshet måste den hålla beredskap. Ungefär samtidigt med att livsmedelsnämnderna började sin avveckling tillsattes en arbetslöshetskommitté, nämligen i oktober Dess uppgift skulle vara att skaffa arbete åt arbetslösa och att tillhandahålla understöd. Till dess disposition ställdes till en början kronor. Dess första åtgärd torde ha varit att från vägstyrelsen utverka 500 kronor för sysselsättning av 15 arbetare, som blivit uppsagda från Björkborn. Det var i december med djup tjäle och något egentligt vägarbete kunde inte bedrivas. Däremot kunde de sysselsättas med framforsling av sten från Rävåsen för grundförbättring av vägarna i närheten av samhället. Även i fortsättningen blev det huvudsakligen fråga om vägarbeten. Dessa drevs ju helt manuellt och i stort sett utan specialiserad yrkeskår. Någon annan begränsning än den, som beviljade anslag satte, fanns ej. Ett uttalande i 188

189 Som en kristidsåtgärd inreddes 1918 en kommunal fiskhall vid Bergsmansgatan. Den utarrenderades och drevs även några år efter kriget. något stämmosammanhang kan sammanfattas såhär: Får vi bara pengar har vi hur många backar som helst, som behöver schaktas av. Det gällde den gången Lokavägen, som under denna period fick några höjdskillnader utjämnade. En synpunkt var också att arbetet fördelades både på Karlskoga och Degerfors. Det kan tilläggas att kommunen vid denna tid utgjorde ett eget vägdistrikt, vilket gjorde fördelningsproblemen mindre komplicerade. Möjlighet fanns att kombinera kommunens anslag för arbetslöshetsbekämpning med vägstyrelsens byggnadsanslag och visst statsbidrag. Likväl räckte det inte till. Från november 1921 rapporteras t ex att det fanns arbetslösa, medan resurserna endast räckte att sysselsätta omkring 150. Direkta understöd blev därför nödvändiga, även om det ansågs angeläget att i första hand erbjuda arbete. Naturligtvis var understödet lågt. År 1922 utgick det med 2 kronor per dag för ensamstående, 3 kronor för man och hustru med tillägg av 1:20 eller 40 öre för varje barn beroende på ålder. Maximum var 5 kronor per dag. Vid denna tid höll levnadskostnadsindex på att sjunka, vilket föranledde förslag om sänkning. Därom blev det röstning i kommunalfullmäktige. Trots att arbetarerepresentanterna inte var i majoritet vann förslaget om oförändrat 189

190 belopp med 20 röster mot 18. De arbetslösas talan fördes i fullmäktige främst av Oscar Forsberg, som vid denna tid också var ordförande i ortens största fackförening, metallarbetareförbundets lokalavdelning. Det var också han, som påpekade, att lönerna vid nödhjälpsarbeten sattes av den kommitté, som ledde arbetena och därför blev godtyckliga efter dennas värderingar. Enhetliga normer borde gälla och fastställas efter förhandlingar mellan kommittén och de arbetslösas förening. Även på den punkten fick han en fullmäktigemajoritet. Men i församlingen kunde man också få höra förslag som "att arbetslöshetskommittén tillser att icke arbetslöshetsunderstöd användes för biografbesök och dylikt". Proportionerna kan åskådliggöras genom några siffror ur revisionsberättelsen för Då utgick i form av arbetslöshetsunderstöd kronor samt som lön för nödhjälpsarbeten kronor. De största bidragen var från kommunen med , från staten och från landstinget kronor. Så småningom förbättrades konjunkturerna och 1924 avvecklades och upplöstes arbetslöshetskommittén, varvid kvarvarande arbetslösa anmodades att vända sig direkt till vägstyrelsen. Kommundelningen Den l januari 1925 avskiljdes Degerfors till egen kommun. Detta hade föregåtts av en lång utvecklingsprocedur, som först tog sig organisatoriska uttryck på det kyrkliga området genom bildandet av en kapellförsamling. Sin slutliga territoriella omfattning fick denna genom en utvidgning den l januari 1918, vilket innebar en befolkningsökning för församlingen från till invånare. Denna reglering egentligen förberedd redan 1911 var inte uttryck för någon folklig opinion eller samhörighetskänsla utan en organisationsfråga beträffande församlingens präster och deras verksamhetsområden. Sin betydelse i detta sammanhang fick den genom att den nybildade kommunen därigenom bestämdes till sitt omfång. Var då den nya kommunbildningen uttryck för en utpräglad opinion? När man läser tidens protokoll från arbetet i den borgerliga och kyrkliga kommunen finner man ingenting, som tyder på regionala motsättningar. Tvärtom andas hela verksamheten en strävan att på ett rimligt sätt fördela resurserna över hela den vidsträckta kommunen. När allmänheten i Degerfors var positiv till att bilda egen kommun, kan man anta att grunden var den kontaktkänsla, som uppstår i ett avgränsat område. I samhället hade man utöver en arbetsplats, som var gemensam för det stora flertalet, sin egen kyrka, sina egna skolor, affärer och hantverkare. Dvs dagen förflöt utan att man mer än i undantagsfall behövde ha förbindelse med 190

191 byn vid andra ändan av sjön. För övrigt var vägen dit inte särskilt bekväm. Man kan anta, att detta inte uppmuntrade till gemensamhetskänsla mellan kommunens två centra. Från allmänhetens sida torde det mera vara fråga om att av nämnda skäl acceptera ett avskiljande än att positivt sträva efter det. I den skrivelse daterad den 13 februari 1919 och undertecknad av tio enskilda personer som startade diskussionen nämndes heller inga skäl, som berörde allmänheten. Inledningsvis anfördes, att sedan lång tid förhandlingar av mera privat natur förts om klyvning av "Karlskoga alltför stora kommun". Konkret namnes endast att reformen att införa kommunalfullmäktige aktualiserat frågan genom att "stora olägenheter måste uppstå för de där [= i Degerfors] boende att nöjaktigt taga del i de täta sammanträden, som gifvetvis måste komma att hållas i Karlskoga kyrkoby". Av skrivelsens ordalydelse att döma skulle klyvningen alltså mera vara ett kommunalmännens än allmänhetens intresse. I annat sammanhang förekommer uttrycket "av disponent E Odelberg väckt fråga". Men naturligtvis kan den allmänt hållna formuleringen ha tillkommit enbart därför att man inte brydde sig om att räkna upp välkända och förut diskuterade motiv. Ovanstående innebär endast ett försök att få bekräftelse på äldre personers muntliga uppgifter, att någon känsla av motsatsförhållande mellan de två samhällena inte fanns. Skrivelsen från 1919 ledde endast till intern kommunal diskussion. Det som förde frågan framåt var en ansökan till Kammarkollegiet daterad den 18 februari 1921 och undertecknad av E Odelberg. Den föranledde kollegiet att utse häradsskrivaren i Nora E A Humble till utredningsman. I april 1922 överlämnade denne sitt förslag, som därefter gick ut på remiss till diverse berörda instanser. Om allt till en början förlöpt stillsamt och utan dokumenterade motsättningar hettade det dock till vid granskningen av Humbles utredning, som ansågs ensidigt betrakta problemen ur Degerfors synpunkt. Denna behandlades för första gången på kyrkostämma den 9 juli Då bordlades frågan för granskning av en kommitté, som kom att bestå av Pehr Aspelin, Edvard Uddenberg och Carl Andrée. Redan vid nästa stämma, som hölls den 5 augusti, var den färdig med en utförlig och sakligt skriven kritik av vissa delar i förslaget. Förklaringen till att denna ger ett utpräglat professionellt intryck var att kommittén sökt hjälp hos Svenska stadsförbundets direktör Helge Lindholm. Märkligt nog antogs kommitténs yrkanden utan opposition som stämmans uttalande. Men när kommunalfullmäktige senare beslöt att anta kyrkostämmans yttrande som sitt eget reserverade sig samtliga ledamöter från södra valkretsen till förmån för utredningsmannens förslag i oförändrad form. I detta sammanhang skulle det leda för långt att i detalj redogöra för delningsförslaget. Vissa synpunkter kan dock vara av intresse. De kommitterades yttrande betonade i en längre inledning att delningen inte var motiverad 191

192 av något sådant allmänt behov, som avsågs i den kommunala nybildningslagen. Åberopad tungroddhet i förvaltningen godkändes inte som sådant. De kommitterade fann "att varken behovet av förbättrad kommunal förvaltning eller slitningar eller andra svårigheter under hittillsvarande samarbete föranlett det tagna steget". Sitt kanske hårdaste omdöme ger kommittén, när den drar slutsatsen, att motivens "väsentliga beståndsdel är otvivelaktigt en spekulation i skattebesparing". Efter att ha konstaterat, att endast 1/4 och några år endast 6 % av rikets landskommuner haft lika lågt skattetryck som Karlskoga påpekas risken för felspekulation i detta avseende. Därvid noteras att befolkningen i södra kommundelen alltsedan 1910 varit stationär, medan tillväxten helt kommit på den norra delen. Genom industriens större dominans över andra näringskällor i Degerforsdelen hade dock skatteunderlaget per invånare där blivit något högre under högkonjunkturen. Däremot hade under depressionen krävts dubbelt så stort kommunalt arbetslöshetsunderstöd som inom hela den övriga kommunen. Efter att sålunda ha betonat brukets betydelse kommer kommittén med varningar, som med hänsyn till dagens problem i många kommuner låter förvånansvärt förutseende. Den skrev: "Exempel saknas icke, att gamla blomstrande och för en hel orts väl eller ve fullkomligt avgörande industrier fogats in såsom led i någon större koncern inom branschen, varefter koncernens syftemål utan hänsyn till ortsintresset fullföljts, med resultat att driften vid det nyförvärvade företaget inskränkts eller rent av nedlagts, att nu ej tala om de möjligheter till överflyttning av själva industriens skatteförmåga från en kommun till en annan, som stordrift under dessa former erbjuda. Skulle en sådan situation inträda eller nödgades Degerfors bruk under någon längre tid dragas med dåliga konjunkturer eller med liknande svårigheter, skulle svagheten i den ifrågasatta komrnunbildningen omedelbart träda i dagen och även för det allmänna medföra konsekvenser av långt ifrån önskvärd art." Förslagets huvudtanke, som accepterades av båda parter, gick ut på att de byggnader med inventarier, som var avsedda att betjäna en kommundel skulle tillfalla denna. Dock skulle sjukstugan, epidemisjukstugan, tuberkulossjukstugan, veterinärbostaden och ålderdomshemmets obebyggda jord i mu-nicipalsamhället ställas utom delning och förvaltas gemensamt. Däremot kunde Karlskogadelen ej acceptera att den rörliga förmögenheten skulle behandlas som delningsobjekt. Något så att säga matematiskt delägarskap fann man orimligt, då det var fråga om poster av ren bokföringskaraktär eller icke realiserbara värden. Förrättningsmannens förslag om förmögenhetens utjämning i penningar bestreds alltså bestämt. Tvärtom menade kommittén, att Karlskoga under en övergångsperiod borde erhålla vederlag för minskade skatteinkomster. Därvid hänvisades till att den återstående kommunen i vissa 192

193 avseenden fick en onödigt stor kostym. Det gällde t ex ålderdomshemmet och vissa befattningar Om huvudfrågorna kan sägas att enighet rådde. På grund av avstånden hade sedan gammalt dubblering av erforderliga byggnader skett. Kyrkan i Degerfors hade byggts och ägdes av bruket, men i och med delningen skänktes den till församlingen. Degerfors hade ett församlingshem, som saknade motsvarighet i Karlskoga, men i gengäld fanns inget ålderdomshem. Den frågan löstes vid delningen genom att Degerfors under en övergångsperiod fick utnyttja hemmet i Karlskoga till självkostnadspris. Delningen fastställdes genom Kungl Maj:ts resolution av den 28 mars 1924, som reglerade äganderätten till olika objekt och fördelade därmed sammanhängande skulder. Förslaget om gemensam förvaltning av viss egendom fastställdes också, varvid delaktigheten blev 69% för Karlskoga och 31 % för Degerfors. På detta område kom alltså ett fortsatt samarbete att äga rum under en följd av år. Helt utan komplikationer blev dock inte delningen. Om tillämpningstvister skulle uppkomma föreskrevs, att dessa skulle avgöras av skiljemän. I skrivelse av den 5 oktober 1925 påkallade Degerfors kommun sådan skiljedom i vissa frågor. Delvis ordnades detta upp genom inbördes förlikning, men annat gick till avgörande genom skiljemännen. Bl a gällde det ålderdomshemmets mark utom municipalsamhället och doktorsbostaden. Då dessa inte direkt fyllde en kommunal funktion blev domen att delning skulle ske, varvid en ny skiljenämnd hade att avgöra värderingen. I yrkandet inför denna hade Degerfors gjort en beräkning, som slutade på kronor. I domen skars emellertid detta ner till kronor, som alltså skulle fördelas enligt ovannämnda procenttal. Först den 25 september 1926 blev denna fråga avgjord. Kommunbildningen firades i Degerfors genom en allmän högtidlighet på torget under nyårsnatten Deltagarna, som av pressen uppskattades till bortåt 3 000, fick lyssna till musik av Frälsningsarméns musikkår och sång av Degerfors manskör. När kyrkklockorna förkunnat 12-slaget framträdde den nyvalde ordföranden i kommunalfullmäktige, Fritz Ohlsson, i talarstolen omgiven av facklor och marschaller. Hans tal blev i mycket en tillbakablick på kommunen och bruket åtföljd av några tankar om framtiden. Efter leveropen utväxlades telegram mellan fullmäktigeordförandena i de båda berörda kommunerna. Sitt reportage inledde Karlskoga Tidning med frågan "Var det en glädjefest?" och fortsatte: "Det torde vara orätt att kalla det så. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. En sak voro nog samtliga eniga om, nämligen det ansvar, som nu vilar på den nya socknens innevånare". Högtidlighållandet fortsatte på nyårsdagens afton i kyrkan, som dock inte rymde alla, varför dubblering skedde i Betlehemskyrkan. Den definitiva 193

194 kyrkliga delningen skedde dock först Sålunda fick Degerfors sin förste kyrkoherde genom att Karl Fredell, som under övergångsskedet varit t f komminister, utnämndes fr o m den l juni Föreningsarbete och enskild företagsamhet I skildringar av arbetslivet under 1800-talet och början av det nya seklet framhålles ofta den låga lönen och den långa arbetsdagen. Den som frågar sig hur livet förflöt utanför arbetsplatsen finner kanske, att det inte borde ha funnits mycken tid för egna intressen. Från bruksarbetet rapporteras arbetstid från klockan 6 på morgonen till 7 på kvällen med sammanlagt två timmars raster, dvs 11 arbetstimmar. Vid kontinuerlig drift var dygnet uppdelat i tre 8-timmarsskift på två arbetslag, vilket innebar 12 timmars arbetsdag. Kring sekelskiftet tillämpades dock 10-timmarsdag vid Bofors. När 1904 den reformen infördes, att lördagsarbetet slutade klockan 2 på eftermiddagen, betecknades detta som en stor framgång. I kalkyler av olika slag användes vid denna tid talet timmar som årsarbetstid. Kanske var det rent av de lediga lördagseftermiddagarna, som gav stimulans till ökat föreningsliv och andra fritidsaktiviteter. En tendens i den riktningen kan iakttas några år in på 1900-talet. Sammanträden förlades därvid ofta till lördagseftermiddagarna. Föreningsliv existerade ju redan tidigare, men det fylldes i stor utsträckning av medlemmar utanför de industrianställdas krets. Dock fanns mera brett folkliga rörelser, dit även denna kategori sökte sig. Tidigare har den frikyrkliga verksamheten och nykterhetsrörelsen nämnts, men även inom dessa kunde observeras att de ledande och arbetskrävande uppdragen lades på handlande, bergsmän, lärare och andra, som i sin dagliga gärning hade högre grad av frihet än de industrianställda. Mönstret känns igen inom det politiska livet. Vi har tidigare mött den aktiva reformföreningen. År 1902 ombildades denna till Karlskoga frisinnade förening med J G Forsberg som ledare och kan därmed sägas ha inlett ett mera utpräglat och partifärgat politiskt arbete. Det nuvarande folkpartiets lokalavdelning är en direkt fortsättning, även om en temporär klyvning skedde på 1920-talet i en frisinnad och en liberal gren. Dock hade en moderat valmansförening bildats redan tidigare, fastän den utåt inte lät tala om sig så mycket i sitt inledande skede. Ordförande var då godsägaren Carl Jansson i Agen, vilken 1909 efterträddes av dåvarande tjänstemannen vid Bofors bruk Pehr Aspelin. Liksom han under lång tid blev en ledande kommunalman, stod han kvar som ordförande i sin politiska organisation ända till Bönderna kom in i det lokala politiska organisationsarbetet något senare. Det gamla lantmannapartiet hade efter hand fått sina konturer utsuddade, 194

195 varför det framkom ett behov av en mera utpräglad organisation för landsbygdsintressena. År 1913 tillkom sålunda en förening, som skulle bli lokalorganisation till Bondeförbundet, sedan detta 1914 konstituerat en riksorganisation. Arbetarerörelsen på orten började med facklig verksamhet, men målsättningen var i begynnelseskedet inte skarpt avgränsad, varför interna diskussioner också kunde gälla politiska ämnen. År 1903 fick dock även den politiska grenen sin egen organisation genom bildandet av Karlskoga arbetarekommun. Redan 1904 tillkom dessutom en socialdemokratisk ungdomsklubb och 1908 en kvinnoklubb. Verksamheten var till en början liksom inom andra partiorganisationer mindre omfattande med huvudsakligen rösträttsfrågan som intressecentrum och andrakammarvalen som mål för utåtriktad verksamhet. Därvid stöddes först den liberale bergsmannen J G Forsberg i Stolpetorp, men 1908 lanserades Carl Andrée som egen kandidat. Det dröjde dock till valet 1911, då det proportionella valsättet införts, innan ortens arbetare fick en egen riksdagsman. Kandidat den gången var Edvard Uddenberg, som sedan kom att representera Karlskoga i andra kammaren ända till år De breda folkrörelserna var angelägna om att skaffa egna lokaler och sådana uppfördes efter hand inte bara på central plats utan inom olika delar av landsbygdsområdet. Det gällde som nämnts först de frireligiösa rörelserna och nykterhetsorganisationerna. Problemet med samlingslokaler möter man ofta i äldre handlingar. Hur det kunde gå till kan illustreras med ett citat ur riksdagsmannen August Spångbergs memoarer, som bl a behandlar hans tid vid Heroulds Elektriska Stål i Öfalla: "I Granbergsdal fanns en socialdemokratisk ungdomsklubb under ledning av bröderna Elof och Efraim [skall vara Elias] Ericsson, vilka båda senare blev framstående kommunalmän i Karlskoga. Granbergsdals SDUK blev min första politiska organisation med medlemskap Möteslokal för arbetarorganisationerna fanns inte. Men det bodde en radikal skräddare, August Larsson, i Granbergsdal och i hans verkstad fick ungdomsklubben hålla till. Ibland om vädret var vackert, hade vi möten i en närbelägen björkdunge, ute i det fria." Arbetarerörelsens lokaler kom av naturliga skäl att förläggas till centrala delar. I Karlskoga började förberedelserna 1901 då Föreningen Folkets hus bildades för att genom andelsteckning samla erforderliga medel. Sedan ett erbjudande om köp av fastigheten Klippan avböjts förvärvades år 1902 en tomt av bruksbyggmästaren Anders Carlsson. Där uppfördes Folkets hus år Det blev en efter tidens förhållanden väl tilltagen byggnad med bl a en samlingssal, som rymde 425 personer. Invigning skedde den 26 november 1905 med Hjalmar Branting som högtidstalare. Utöver de fackliga och politiska sammankomster, för vilka huset egentligen uppförts, förekom där fester, 195

196 basarer och dylikt. Det blev även samhällets teaterlokal och därmed spelplats för såväl professionell turnéteater som för amatörpjäser och lokala revyer. Ungefär samtidigt byggdes även Folkets hus i Degerfors. Det var en tidig satsning med hänsyn till att fackförening för brukets anställda bildats först Den hade alltså inte hunnit vinna hävd utan betraktades med stor misstro. En svårighet var också att marken i samhället var koncentrerad på få händer. Det uppges, att patron Carl Jansson i Agen vägrat sälja tomt till föreningen, varför köpet fick ske genom bulvan. I ett folkrikt samhälle var det naturligt att det också valdes plats för utomhussammankomster sommartid. Sedan gammalt fanns på Rävåsen det s k Lustighej, som blev cit populärt dansställe om än med enkla arrangemang. Även Görnfeltshagen blev en vanlig samlingsplats. Såväl Folkets hus som nykterhetsorganisationerna kan man finna som arrangörer där. Bl a detta kom bruket att arrendera området för att gottgöra det intrång, som dess anställda till stor del var skyldiga till. Midsommarhelgen 1911 hade ett stort värmländskt ungdomsmöte arrangerats, varvid det bl a bjöds på teater av Skådebanan. Som plats hade man valt en dal på Rävåsens västra sida. Kanske gav detta uppslag till att dit förlägga en folkpark. Planerna mognade inte omedelbart, men dalen användes även i fortsättningen då och då. År 1915 fick emellertid fattigvårdsstyrelsen en framställning från Föreningen Folkets hus om köp av "några kappland jord, tillhörig fattiggården, i gropen å Räfåsen, där teaterföreställningar hållas". Underhandlingar kom till stånd och ledde även till resultat, trots att förslaget mötte motstånd inom metallarbetareförbundets avdelning, som var föreningens tyngst vägande medlemsorganisation. Där betecknades det som "en skam att köpa en sådan plats", men Carl Andrée, som spelade en ledande roll i sammanhanget, lyckades vända opinionen. För planeringsarbetet togs kontakt med länsträdgårdsmästaren och annandag pingst 1918 kunde parken invigas. På grund av terrängförhållandena fick den en både vacker och egenartad om än inte lättskött utformning. Av "gropen" blev en friluftsteater, som lockade till välbesökta föreställningar. För att fortsätta med arbetarnas organisationssträvanden kan nämnas att de första ansatserna till en bestående kooperativ handelsförening togs år Tidigare hade som nämnts ett par försök gjorts med samköp av olika art och i Degerfors hade en föreningshandel gett gott resultat. Kooperativa förbundet hade bildats 1899 och dess verksamhet bör ha bidragit till att ett nytt försök gjordes i Karlskoga. Likväl kan man inte iaktta någon systematisk förberedelse. Tvärtom tycks det ha varit en spontan reaktion mot att smör- och mjölkleverantörerna bildade en förening med avsikt att höja priserna. Sålunda skedde starten med endast 147 kronor i kassan och 40 medlemmar. Resultatet blev att varudistributionen till en början fick skötas på kvällstid av 196

197 Efter viss opposition, som närmast gällde terrängens beskaffenhet, tillkom 1918 Folkets park på Rävåsen. I en dal skapades en friluftsscen, som blev flitigt använd för teater och konserter. styrelsemedlemmarna från ett utrymme i Folkets hus källare. Först 1912 fick man en riktig affär i fastigheten Solbringen. över huvud taget var hela första tioårsperioden mycket problemfylld, även om ett par nya affärer kunde öppnas, i Linnebäck 1915 och i Skranta En reorganisation skedde Under detta krisår trädde också bruket hjälpande till och erbjöd lokal i handelshuset på Boåsen, som blev föreningens centrum för en ny tioårsperiod. Då öppnades även en affär i Bråten och 1921 en i Järnvägshotellet. Med hänsyn till gångavstånden täckte föreningen sålunda endast en liten del av centrumbebyggelsen. Den stora utbyggnaden av antalet butiker kom först i ett senare skede. Av nämnda anledning men också med hänsyn till privathandelns lokalisering fanns det goda förutsättningar, när ytterligare en affär grundades på kooperativ bas. Det var Björkborns Handelsförening, som började sin verksamhet 1917 med 117 medlemmar. Den sociala fördelningen bland dessa var av allt att döma bredare än vad den allmänna kooperationen uppnått vid samma tid. Affären inriktade sig till en början på specerier och manufakturer med efter hand vidgat sortiment. Föreningen driver fortfarande sin verksamhet som fristående organisation. 197

198 År 1908 bildades genom Karlskoga Köpmannaförening en organisation för den privata handeln. Starten skedde tydligen inte spontant utan genom impuls från förbundet. Organisationen riktade sig knappast mot någon gemensam konkurrent, då kooperationen ännu var synnerligen svag. Drivkraften var i stället att samordna de inbördes förhållandena för att komma bort från det ideliga sneglandet på grannen i fråga om konkurrensåtgärder. Därför blev frågor som gemensamma prislistor och enhetliga affärstider betydelsefulla. Under första världskriget medförde varuknappheten också många problem och innan det statliga ransoneringssystemet kom igång hade köpmännen själva träffat överenskommelser om fördelningsprinciper. Vedertagen affärstid blev från klockan 8 på morgonen till 7 på kvällen. Genom att inte alla handlande var organiserade uppstod problem, när 8-timmarsdagen infördes och biträdena begärde stängning klockan 6. Butiksstängningslagen av 1919 hjälpte dock till att ordna upp förhållandena och 6.30 blev vanlig stängningstid. Vid föreningens tillkomst utsågs Augustinus Dahlin till dess ordförande och med undantag för ett par år stod han i ledningen till sin död år Även om en del affärer låg mer eller mindre långt från centrum hade flertalet handlande etablerat sig i municipalsamhället. Inom detta fanns enligt 1910 års taxeringslängd 43 enskilda företagare, som titulerade sig handlande av något slag. Det innebar ganska allsidig etablering, varför alla någorlunda vanliga varubehov kunde täckas inom kommunen. Tio år senare var motsvarande siffra 54. Med hänsyn till befolkningstillväxten innebär detta inte så stor ökning. Den första etableringsivern från seklets början hade mattats. Likväl kan man tala om en väsentlig ökning av handelns servicefunktion. Flera affärer hade vunnit i stabilitet, vilket betydde utökat varusortiment. I andra fall kan man märka större specialisering. Bolagsbildning hade också börjat praktiseras. Handeln är en variabel näringsgren. Affärer bytte ägare, ändrade namn, skiftade sortiment eller lades ner. Vissa rörelser från 20-talets början eller tidigare finns dock fortfarande kvar eller har funnits i så sen tid att många av dagens karlskogabor minns dem. Man kan erinra om diversehandlande som Rolf Ekstrand, Linus Johansson, Henric Henricson och J N Melchersson, vilken senare efterträddes av David Steen. Väletablerade var AB Dahlin och Karlskoga jernhandel, vilkas sortiment kompletterades av Arvid Johanssons bosättningsaffär. Ekipera sig kunde man göra hos Karl Landqvist, A Eklund eller Anders Olsson och damerna sökte sig gärna till Jacobsons Manufakturaffär eller till Robert Hedéns lager av garner. Urmakarna N V Nilsson och A V Pettersson hade bredare sortiment än yrkestiteln angav. Skorna kunde man köpa hos Karl Erik Nordström eller Hjalmar Andersson. Sedan gammalt fanns Albin Anderssons fotoateljé, som övertogs av Pontus Andersson, men kameror och film kunde man bland mycket annat också köpa i Karlskoga Tapet-, Färg- och Kemikalieaffär. Karl Jansson hade efterträtt Oskar Rehn- 198

199 Handlanden Johan Dahlin drev trafik på Möckeln för såväl gods- som personbefordran. Ångbåten Carl IX var mycket populär i samhället. inom sina områden för hela proceduren från kreatursköp hos bygdens lantbrukare berg som bokhandlande. Billy Hjortsberg och Torsten Andersson svarade till färdiga charkuteriprodukter i butik. De stora affärerna med lantbrukarna gjorde Gustaf Pettersson, när det gällde spannmål, gödning och dylikt. Att man levde i ett brytningsskede omvittnades av att G R Sundström sålde och reparerade såväl cyklar som bilar. För att återgå till mera brett lagd föreningsverksamhet må idrotten nämnas som en tidig aktivitet i samhället. Enligt uppgift var Karlskoga idrottsförening näst Kristinehamns-Kamraterna Värmlands äldsta bestående idrottssammanslutning. Ett år senare bildades även Degerfors Idrottsförening, varför kommunen var väl framme. Till en början blev det också dessa tre föreningar, som brukade mötas i tävling. Som ofta började det med fotboll och i maj 1905 bildades Karlskoga Bollklubb. Men intresse fanns även för allmän idrott och i mars 1906 ombildades klubben till Karlskoga idrottsförening. Det skedde på förslag av landsfiskalen G Insulander, som också blev föreningens förste ordförande. Han tycks ha haft mångsidigt idrottsintresse men också ha insett, att breddning behövdes för att få till stånd den idrottsanläggning, som ansågs erforderlig. Det torde 199

200 Karlskoga idrottsförening bildades 1906 och organiserade tävlingar redan innan det fanns någon idrottsplats. vara hans kontakter med de kommunala myndigheterna, som gjorde det möjligt att ordna denna fråga förhållandevis tidigt. Träning skedde till en början under primitiva förhållanden. Det berättas att man spelade fotboll på ett obebyggt gärde vid valskvarnen, sprang kortdistanslopp mellan järnvägsövergången och stationen samt längre lopp på Värmlandsvägen eller vid tegelbruket. Tävlingar förlades dock till Lustighej, första gången redan i augusti 1906 med grenar som löpning, höjdhopp, kulstötning och spjutkastning. Föreningen hade även simning och vintersport som skid- och skridskoåkning på programmet. Det kan nämnas att en idrottsplats diskuterats i municipalsamhällets första stadsplan. Utan avoghet mot idrotten som sådan ansågs dock att tomtmarkens värde talade för att en anläggning förlades utanför samhällsgränsen. Idrottsföreningen arbetade också med denna utgångspunkt och ingav den l juni 1907 en skrivelse i frågan till kommunalstämman. Där behandlades ärendet redan den 9 juni och det är frapperande att ett för föreningen helt tillfredsställande beslut fattades så snabbt och utan några synliga förberedelser. 200

201 Som ny fick Karlskoga idrottsplats de bästa lovord. Många och stora tävlingar i allmän idrott ägde rum även om fotbollen kom att dominera. Man kan anta att det var ett populärt beslut och kanske att det på förhand penetrerats man och man emellan. Beslutet gick ut på att kommunen skulle köpa ett markområde på Rävåsen av Gustaf Pettersson och lägga till ytterligare kommunalägd mark. Området skulle därefter utan kostnad få disponeras av idrottsföreningen, som också skulle åtnjuta de inkomster man kunde få vid tävlingar. Så långt var allt gott och väl, men det återstod att ställa allt i ordning. Det var ingen lätt uppgift för en nybildad förening, men privata bidrag och frivilligt arbete gjorde att idrottsplatsen kunde invigas den 4 september Det skedde i samband med distriktsmästerskapstävlingar, varvid föreningen fick många lovord för en anläggning, som bedömdes som en av de bästa i landsorten. Under de följande åren ägde många intressanta idrottsmöten rum. Skall man i en kort sammanställning peka ut någon särskild bragdman, bör det kanske vara samhällets polisman Arvid Rydin, "Starke Arvid", som deltog i brottning, tyngdlyftning och kulstötning samt vid ett tillfälle blev svensk mästare i stöt av tung stång. Vidare bör nämnas den stortävling i allmän idrott, som äg- 201

202 de rum i september 1917 med ett flertal toppidrottsmän och även gav ett världsrekord i spjutkastning åt Yngve Häckner från Örebro. Som en kuriositet kan nämnas, att medan flertalet övriga svenska världsrekord efter hand har slagits, står detta ännu orubbat kvar i tabellerna. Det finns dock en speciell förklaring. På den tiden räknades sammanlagda kastlängden med bästa och sämsta hand. Sedan denna tävlingsform upphört får också rekordet stå orubbat. Efter hand som krigsperioden fortskred sjönk dock förutsättningar och intresse och under de därpå följande åren stod föreningen inför uppgiften att rusta upp den då slitna idrottsplatsen. En vidgning kan dock noteras från dessa år i det att bandyspel 1922 kom till som ny gren. Fotbollen behöll sin popularitet. Man bör minnas, att seriespel ännu inte förekom, varför det spänningsmoment, som låg i att varje match hade betydelse i större sammanhang, ännu inte satt sinnena i svallning. Gymnastik bedrevs redan på 1800-talet, men brist på lämplig lokal hindrade utvecklingen. Den första förening, som bildades särskilt för ändamålet, var Björkborns gymnastikförening med tillkomståret Genom disponent Ragnar Sohlmans försorg hade en lokal försetts med viss utrustning. Föreningen uppgick dock i Bofors Gymnastikförening, som tillkom 1909 sedan Bofors Samlingshus tagits i bruk och försetts med gymnastiksal. Senare blev Rävåsskolans utrustning flitigt utnyttjad. Det ligger nära till hands att behandla verksamheter, som gett upphov till anläggningar, utförligare än andra. För den skull må ett avsnitt ägnas åt sim-sporten. Denna fick en egen sektion inom idrottsföreningen, men verksamheten var obetydlig. Ett mindre badhus hade funnits vid Näset, men det förföll allt mer och förstördes slutligen av isen. Under några år utan badhus mognade tanken på ett nytt sådant. Egentliga förberedelser började 1917 då Karlskoga simsällskap bildades som en särskild förening. Under sommaren hade förberedande propaganda bedrivits i form av simtävlingar i Möckeln och uppvisning vid Björkborn av simmare från Örebro. I början av 1918 bildades så Föreningen Karlskoga kallbad med uppgift att svara för själva badhuset. Åter stod landsfiskalen Insulander i ledningen. Denna gång misslyckades försöket att få nämnvärt kommunalt stöd. Municipalfullmäktige fann projektet för dyrbart men hade tidigare av strandägande byamän utverkat tillstånd och beviljat ett mindre anslag för badhytter. Medel skaffades nu genom försäljning av andelar i badhusföreningen, vartill simsällskapet lade inkomsterna från lottförsäljning. Badhuset, som stod färdigt för invigning i början av juli 1918, låg väster om Näset i närheten av svagdricksbryggeriet. Kostnaderna uppgick till omkring kronor. Det beskrives som en byggnad av 32 meters längd och 12 meters bredd med 20 hytter fördelade på herr- och damsida, bassänger om 5,5 x 10 meter, barnbassänger och solbryggor. En brygga på 60 meter ledde ut 202

203 Landsfiskalen G Insulander var initiativtagare till såväl idrottsplats som kallbadhus i samhället. En känd utövare av styrkeidrotter var polismannen Arvid Rydin. från stranden. Ett hopptorn gav hopphöjder på 5, 8 och 11 meter. Bassängerna kunde vid tävling täckas och gav då åskådarplatser för personer. Som exempel på tidens syn på badlivet kan nämnas, att hopptornet på sidan mot dambadet försetts med väggar, som dock kunde lyftas bort vid tävlingar. Invigningen skedde med stor pompa. Karlskoga sångförening sjöng från ångbåten Carl IX och oktetten Göta svarade för musik. Landsfiskal Insulander talade. Så vidtog uppvisningarna med simning, dykning, skämtprogram och naturligtvis hopp under medverkan av såväl ortsbor som simmare från Örebro. Det hela avslutades med middag och bal på Centralhotellet. Värmlands första simsällskap kunde börja sin verksamhet. Enskilda initiativ hade sålunda bidragit till att Karlskoga i vissa avseenden var väl rustat. Det fanns utan tvekan en vilja hos befolkningen att hävda sig. Samtidigt iakttar man, att samhället avstod från att lämna kontantbidrag till sådant, som inte framstod som direkta kommunala uppgifter. Det kan därför vara på sin plats att även redogöra för ett privatinitiativ av helt annat slag. 203

204 I januari 1909 behandlade kommunalnämnden en framställning från på privat initiativ tillsatta kommitterade med förslag om resande av ett minnesmärke på 300-årsdagen den 30 oktober 1911 av Karl IX:s död. Förslaget gick vidare till stämman, som beslöt "uttala sin sympati för saken och att, i fall erforderliga medel på frivillighetens väg kunde anskaffas till uppresande 1911 af ett sådant minnesmärke, härför upplåta lämplig plats helst på det s k kyrkotorget norr om kyrkan, hvilket egdes af Karlskoga kommun". Den nämnda kommittén bestod av prosten Olof Persson, doktor Knut Wistrand och rektor Joh Lindholm, vilka av kommunen uppmanades "att med sig förena för saken intresserade å skilda platser inom kommunen". När de två år förflutit, som kommittén hade på sig, lät den höra av sig igen. Då hade stadsarkitekten i Örebro Magnus Dahlander utarbetat skiss till minnessten, riksantikvarien hade godkänt text och utformning och ingenjör K A Ekman hade utarbetat karta över den tänkta platsen. Detta översändes till länsstyrelsen med anhållan om tillstånd till uppförande. Därifrån begärdes yttrande hos municipalsamhället, inom vars område stenen skulle resas. Byggnadsnämnden uttryckte tveksamhet till valet av plats, dvs det lilla fria området framför kyrkan, med hänvisning till stadgad gatubredd och till de vatten- och avloppsledningar, som gick fram just där. När frågan sedan kom upp på municipalstämma blev det direkt avslag beträffande platsen. Skälen framfördes av grosshandlare Gustaf Pettersson, som utöver byggnadsnämndens skäl ansåg "att för öfrigt läget för minnesstenen å sagda plats skulle blif-va i hög grad olämpligt och hela denna anordning med läge å detta område alls icke tilltalande". Hans motståndare i debatten var Johannes Lindholm. Har man sett den ifrågasatta skissen står det klart, att det här rörde sig om två olika estetiska betraktelsesätt. Själva stenen hade ungefär det utseende vi nu möter, men den föreslogs placerad på en cirka två meter hög kulle inom en fem meter bred basyta avgränsad av granitsockel och granitstolpar uppbärande ett grovt kät-tingstängsel. Enligt nutida synsätt skulle den ha betraktas som utslag av historieromantik. Tydligen fanns en liknande reaktion redan då hos gemene man. I stämmobeslutet heter det bl a: "Däremot ville stämman framhålla önskvärdheten af att bemälda minnessten reses å lämplig plats i tingshusparken". Så skedde som bekant också. Invigningen ägde rum just på 300-årsdagen, måndagen den 30 oktober klockan 3 på eftermiddagen. Trots att ceremonien alltså skedde under normal arbetstid hade enligt uppgift omkring personer samlats vid minnesstenen. Inledningsvis sjöng en kör, varefter initiativtagaren och den drivande kraften, rektor Johannes Lindholm, framträdde med ett långt och högstämt anförande. Det avslutades med att stenen avtäcktes, varefter från Bofors dånade en kunglig salut med 21 skott. Prosten Olof Persson, som också varit en av de ledande, hade ett par veckor tidigare avlidit, varför Axel Nyländer ännu en 204

205 Även simsporten fick sin anläggning, sedan ett kallbadhus väster om Näset invigts i juli I samband därmed bildades Värmlands första simsällskap. gång fick inträda i kyrkoherdens ställe. Han presenterade ett förslag till telegram att avsändas till konungen, vilket senare besvarades. Som talare framträdde han därefter i kyrkan vid det fortsatta högtidlighållandet i form av en vespergudstjänst. Kvällen avslutades med middag för de närmast agerande, varvid arkitekten Magnus Dahlander var hedersgäst. Det uppgavs att stenen väger 15 ton, varför brytningen ur berget i närheten av Granbergsdal, framforsling och resning var ett besvärligt problem. En minnesgod karlskogabo har berättat, att den transporterades till platsen på rullar. Det s k fria folkbildningsarbetet började sakta ta form. Om man bortser från nykterhetsorganisationerna, som utöver sitt huvudsyfte även visade allmän bildningsambition, var föreläsningsverksamheten först på plats. Redan för år 1903 lämnade kommunen bidrag till föreläsningsföreningar vid Bofors och Degerfors. I själva verket emanerade dessa från nykterhetsorganisationerna. Anslagen var visserligen så blygsamma som 100 kronor till varje. Men 1909 beviljades på förslag av Karlskoga allmänna nykterhetsförbund dessutom lika stort extra anslag för ordnandet av speciella nykterhetsföreläsningar, vilket fortsatte att utgå även de närmast följande åren. År 1912 bildades emel- 205

206 lertid Karlskoga föreläsningsförening, som följande år lyckades utverka bidrag med icke mindre än 800 kronor. Den vikt man lade vid denna form av bildningsverksamhet kan kanske åskådliggöras med att vid samma tid utgick 100 kronor till Karlskoga arbetarebibliotek medan kommunens två egna bibliotek i Karlskoga och Degerfors fick dela på 450 kronor. Man kan också som jämförelse nämna att ABF, som räknar sin verksamhet på orten från 1919, länge arbetade helt utan kommunalt stöd. Att nykterhetsrörelsen hade en stark ställning i samhället kan åskådliggöras även med hänvisning till andra anslag. Till en nykterhetskurs i Karlskoga år 1914 bidrog kommunen sålunda med 500 kronor. Det allra tydligaste utslaget gav emellertid 1922 års förbudsomröstning, som här gav ja- och nej-röster, vilket alltså innebar att 58 % av de röstande var för spritförbud. Det kan tilläggas, att en kommunal nykterhetsnämnd var verksam sedan 1916 med folkskollärare Lars Emil Leyler som ordförande. Den tillkom dock på grund av en nämnda år stiftad lag. Under perioden föddes också den lokala hembygdsrörelsen. Karlskoga bergslags hembygdsförening bildades 1922 och hade redan från starten som drivande kraft nyssnämnde Lars Emil Leyler, som för övrigt även administrerade föreläsningsföreningen. För initiativet svarade närmast rektor Johannes Lindholm. Verksamheten började bl a med insamling av äldre föremål. I brist på lokal upplåts tills vidare ett utrymme i Rävåsens skola för förvaring av dessa. År 1924 mottog föreningen av kommunen gåvobrev på "den av änkan Hjerpe tidigare bebodda fastigheten å Rävåsen". Äldre ortsbor känner huset som "Stötarstugan". Den bestod av kök och kammare, där insamlade föremål placerades i görligaste mån med hänsyn till sin användning. Bland inventarier, som fanns med redan på den tiden kan nämnas det bord, som använts av rätten vid tinget i Källmo, och bergsmannen Carl Carlssons dokumentariska målning från Lonnhyttan. Det fanns också en liten sovkammare på löftet och ett litet skjul bakom köket, där en del handredskap förvarades. Stugan var alltså liten och kunde knappast få annan funktion än som förvaringsutrymme för föreningens föremålsbestånd. Det dröjde ännu någon tid innan man fick en hembygdsgård, som även lämpade sig för sammankomster. För musiklivet på orten svarade både körer och orkestrar, de senare huvudsakligen som blåsensembler. Dessa har lämnat föga av skriftliga spår, varför det kan vara svårt att följa deras verksamhet. Även på detta område var nykterhetsorganisationerna verksamma. Både IOGT och Blå bandet hade tidvis egna musikkårer. Kring sekelskiftet var sextetten Lyran i flitig verksamhet men upplöstes Då bildades i stället Björkborns Musikkår, som sedan framträdde i de mest skiftande sammanhang under ett par årtionden. När till slut även denna upplöstes, fick den en efterträdare med anmärkningsvärd livskraft. 206

207 Karlskoga bergslags hembygdsförening bildades 1922 och erhöll 1924 dispositionsrätt till den s k Stötarstugan på Rävåsen, varigenom orten fick sin första hembygdsgård. Det var på sommaren 1918 som Bofors musikkår bildades. Redan från början hade den större bredd än de tidigare mässingssextetterna. Dess framgångar torde i väsentlig grad bero på medlemmarnas vilja till utveckling och på dess kunniga ledning. På den punkten lyckades man mycket snart efter starten engagera Eric Gustafsson, som kommit till AB Bofors som tjänsteman efter att tidigare ha varit regementsmusiker. Ytterligare ett skäl till orkesterns popularitet var dess villighet att ställa upp i olika sammanhang. Dess medverkan var lika självklar vid den traditionella konserten framför herrgården på morgonen l maj som senare på dagen framför demonstrationståget. En tradition blev också konsertmusiken i kyrktornet Kristi Himmelsfärdsdags morgon. För övrigt fanns den på plats vid fester i olika sammanhang, höll frilufts-konserter och naturligtvis svarade för dansmusik i folkparken och på andra ställen. Det fanns till en början inga jazzband. När dessa började dyka upp fanns många av medlemmarna med även där. Orkestern som sådan inriktade sig därmed allt mer på konsertmusik. Det som tidigare bringat många småorkestrar på fall, nämligen att medlemmar avflyttade och blev svåra att ersätta, märktes även för Bofors Musikkår under 20-talets krisår, men svårigheterna övervanns. Snart var nyrekrytering åter möjlig och antalet medlemmar växte allt medan repertoaren breddades. 207

208 Kanske man före radions och den avancerade grammofonskivans tid kan tala om en musikhunger. Att lyssna på musik var något som inte kunde ske när som helst. Därför blev det lönande att erbjuda tillfällen. Man kan erinra om tidens s k musikkaféer, som gav trivsamma söndagseftermiddagar. Men man skall heller inte glömma biograferna, där stumfilmernas rafflande eller känslosamma scener följsamt ackompanjerades. Kanske var det på ett ensamt piano, men man kan också finna bioannonser, som lockade med "utmärkt orkester av 4 man". I Karlskoga som på andra håll presenterades de första filmerna av kringresande förevisare med ett antal kortfilmer i bagaget. Enligt en uppgift skedde det första gången 1899 i Metodistkyrkan, men det förekom också att ett marknadstält kunde tjäna som biosalong. Man kan iaktta, att de kringresande kinematografägarna fick söka sig till allt mindre orter efter hand som regelbunden visning tillkom på de större. I Karlskoga fick man den första egentliga biograflokalen 1912, även om det förekommit filmvisning redan tidigare på samma plats. Den l november nämnda år säger en tidningsnotis: "Att Karlskoga äfven i detta afseende följer med sin tid fick man bevittna i onsdags afton, då biografföreställningar för första gången gåfvos i ett för ändamålet nyuppfördt hus i närheten af realskolan". Man får vidare veta, att salongen rymde 140 personer och att två föreställningar gavs varje dag. Ägare var skohandlaren Karl Erik Nordström. Biografens namn blev Karlskoga-Bio. Betydande tillbyggnad skedde sommaren 1917, då antalet platser utökades till 325. Med den stora inflyttningen under krigsåren torde konjunkturerna ha varit lämpliga. Likväl fanns kanske ytterligare ett skäl till upprustningen. Konkurrens hotade. Tidigare under året hade offentliggjorts att "ett bolag har af källarmästaren Johan Liedberg i Karlskoga köpt den intill Karlskoga praktiska skolas gamla läroverksbyggnad belägna tomten... På denna tomt, som är synnerligen centralt belägen, kommer under sommaren att uppföras en mycket förstklassig biograf, som beräknas vara färdig i augusti månad". I huset inrymdes inte bara Centralbio. Det fanns också en större lokal i källaren, vilken hyrdes av källarmästaren på Centralhotellet J Blomqvist. Denne etablerade där en biljardsalong med två bord och "American Bar" med servering av kaffe och läskedrycker. Hur tillbragte man då fritiden hemma? Alltid fanns ju tidningen att tillgå. Länstidningar i både Örebro och Karlstad hade sedan gammalt haft en viss spridning i Karlskoga. Det vanliga husorganet var dock den tidning, som bar ortens namn. Karlskoga Tidning hade funnits sedan 1884 men utgivits i Nora. Från och med 1923 kom den ut på orten med sina tre nummer i veckan. Den hade då köpts av boktryckarna O G Holm och Ernst A Asp, som anlagt ett tryckeri i en byggnad, som under gästgivareskjutsarnas tid använts bl a som Centralhotellets stall. Med hjälp av några om- och tillbyggnader kom tidningen 208

209 att bli kvar där ända till år Dess ansikte ändrades inte mycket genom överflyttningen, men förutsättningarna för effektiv bevakning av lokala nyheter förbättrades avsevärt. 209

210 Municipalsammhället stabiliseras Kring sekelskiftet hade man i Karlskoga fått en kommun inom kommunen med egen stämma, egna nämnder och efter hand också egna befattningshavare. Det skedde genom kyrkbyns konstituering som municipalsamhälle. Detta tillkom 1897, officiellt genom att Konungens befallningshavande i Örebro län enligt bemyndigande den 28 augusti utfärdade "Stadgar för Karlskoga municipalsamhälle". Ett allmänt sammanträde hölls den 31 oktober med samhällets röstberättigade medborgare. Ordförande var bankkamrer Pontus Larsson, som fått landshövdingens uppdrag att tills vidare tjänstgöra som samhällets ordningsman och ordförande i municipalnämnden. En blygsam budget slutande på l 500 kronor gjordes upp, men då samhället ännu saknade inkomster fick den finansieras genom lån. Då valdes även municipalstyrelse och vid ett senare tillfälle byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och brandskyddets ledning. Därmed var de primära uppgifterna fastställda och det förberedande arbetet kunde börja. Det dröjde dock till in på det nya seklet innan mera synliga resultat uppnåddes. I själva verket kan man tala om förberedelser långt tidigare. Redan 1883 hade kronofogden begärt att byggnads-, brand- och sotningsväsendet ordnades sedan tendensen till tätbebyggelse i byn blivit tydlig. Följande år hölls flera sammanträden i detta ärende, vilket resulterade i att konungens befallningshavande i november 1885 fastställde brandordning och byggnadsordning. Det noterades därvid, att karta över det aktuella området fanns. Om tillkomsten av denna kan följande citat ur Karlskoga Tidning av den 28 maj 1884 förtjäna anföras: "De nyligen afgångne eleverna vid Karlskoga praktiska slöjdskola under ledning af Ingeniör K A Ekman hafva på vårsidan uppmätt och kartlagt Karlskoga kyrkoby. Ett exemplar af denna karta har skolan skänkt till det påtänkta brandväsendet i Karlskoga kyrkoby för att befordra en nyttig, ja, kanske nödvändig inrättning." Samhällsbildningen var en naturlig följd av den ökade bebyggelsen. Möjligen kan man också peka på en reserverad inställning från den rena landsbygdsdelen av kommunen mot att vara med om att betala sådant, som blev en följd av tätbebyggelsen. Tidigare har nämnts bergsmännens ovilja mot att anställa polis. En liknande inställning kan spåras till brandskyddsproblemen. 210

211 I Karlskoga kyrkby hade järnvägen till en början endast en hållplats benämnd Bregårdstorp. Detta kändes som en brist och en av det nybildade municipalsamhällets första åtgärder blev att försöka få till stånd en riktig järnvägsstation. Negativt synsätt mötte rent av från de närmaste grannarna, när det 1894 var aktuellt att något utvidga området för byggnadsreglering. Förste provinsialläkaren i länet hade 1892 påpekat behovet av särskild hälsovårdsordning. En kommitté fann att "den allmänna hälsovården inom Karlskoga kyrkoby är för närvarande i så dåligt skick, att det är mer än bedröfligt, och ej längre kan fortfara". Efter en bordläggning och vederbörlig fackmannagranskning blev hälsovårdsstadga antagen år 1894 och senare samma år valdes hälsovårdsnämnd. När municipalsamhället bildades var alltså en viss nämndorganisation redan i arbete inom byn. En av de första större frågor, som municipalstämman hade att ta ställning till, gällde dock inte arbetet i nämnderna. Vid stämman den 28 mars 1898 förelåg en skrivelse från 53 av "samhällets mera framstående medlemmar" med begäran om överläggning angående framställning till järnvägsstyrelsen om station vid Bregårdstorp. Alltsedan järnvägens tillkomst hade kyrkbyn fått nöja sig med en hållplats. För vanlig persontrafik kunde detta till nöds fungera, men för handlande och andra, som behövde utnyttja järnvägens 211

212 Kring sekelskiftet hade man i Karlskoga fått en kommun inom kommunen med egen stämma, egna nämnder och efter hand också egna befattningshavare. Det skedde genom kyrkbyns konstituering som municipalsamhälle. Detta tillkom 1897, officiellt genom att Konungens befallningshavande i Örebro län enligt bemyndigande den 28 augusti utfärdade "Stadgar för Karlskoga municipalsamhälle". Ett allmänt sammanträde hölls den 31 oktober med samhällets röstberättigade medborgare. Ordförande var bankkamrer Pontus Larsson, som fått landshövdingens uppdrag att tills vidare tjänstgöra som samhällets ordningsman och ordförande i municipalnämnden. En blygsam budget slutande på l 500 kronor gjordes upp, men då samhället ännu saknade inkomster fick den finansieras genom lån. Då valdes även municipalstyrelse och vid ett senare tillfälle byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och brandskyddets ledning. Därmed var de primära uppgifterna fastställda och det förberedande arbetet kunde börja. Det dröjde dock till in på det nya seklet innan mera synliga resultat uppnåddes. I själva verket kan man tala om förberedelser långt tidigare. Redan 1883 hade kronofogden begärt att byggnads-, brand- och sotningsväsendet ordnades sedan tendensen till tätbebyggelse i byn blivit tydlig. Följande år hölls flera sammanträden i detta ärende, vilket resulterade i att konungens befallningshavande i november 1885 fastställde brandordning och byggnadsordning. Det noterades därvid, att karta över det aktuella området fanns. Om tillkomsten av denna kan följande citat ur Karlskoga Tidning av den 28 maj 1884 förtjäna anföras: "De nyligen afgångne eleverna vid Karlskoga praktiska slöjdskola under ledning af Ingeniör K A Ekman hafva på vårsidan uppmätt och kartlagt Karlskoga kyrkoby. Ett exemplar af denna karta har skolan skänkt till det påtänkta brandväsendet i Karlskoga kyrkoby för att befordra en nyttig, ja, kanske nödvändig inrättning." Samhällsbildningen var en naturlig följd av den ökade bebyggelsen. Möjligen kan man också peka på en reserverad inställning från den rena landsbygdsdelen av kommunen mot att vara med om att betala sådant, som blev en följd av tätbebyggelsen. Tidigare har nämnts bergsmännens ovilja mot att anställa polis. En liknande inställning kan spåras till brandskyddsproblemen. 212

213 Järnvägsstationen kom till vid sekelskiftet efter ekonomiska insatser av ett privat konsortium Tillkomsten av järnvägsstationen ledde till ytterligare en förändring. När järnvägen först byggdes förlades posten till Bofors station. Med kyrkbyns tillväxt ansågs detta obekvämt och en ansökan av 1886 till generalpoststyrelsen ledde till att en postanstalt med namnet Karlskoga kyrkoby inrättades med handlanden Eduard Bartholdi som postförvaltare och expeditionen förlagd till hans affär. Kring sekelskiftet avvecklade han sin verksamhet i Karlskoga. Det blev då naturligt att förlägga postexpeditionen till den nya stationen. En sådan kombination var vanlig på mindre orter över hela landet. I Karlskoga kom lokalgemenskapen dock ej att räcka längre än till hösten Poststationen ändrades då till postkontor och blev som sådant en kort tid förlagt till Järnvägshotellet. Vid denna tid uppförde AB Dahlin den enligt förhållandena mycket pampiga byggnad, som ännu ligger kvar i det annars hårt sanerade stationsområdet. När den stod färdig flyttades postkontoret dit och förblev på platsen till oktober Stationsområdet fick alltså en viss centrumkaraktär. Det kan därför vara på sin plats att nämna ytterligare en statlig verksamhet. Tidigare har beskrivits hur telefonen introducerades i bygden genom en telefonförening. Denna hade först sin central i urmakare Christiernssons hus vid torget. Verksam- 213

214 heten övertogs år 1900 av telegrafverket. Vid den tiden hade telefonstationen flyttats till fastigheten Skogsbo nära gränsen till Bofors-området och kallades då också Bofors. Av municipalstämma den l september 1907 beslöts att avlåta en skrivelse till telegrafverket med förslag om "flyttning av telefonstationen till AB Dahlins nybyggda stenhus invid järnvägsstationen". Framställningen gav resultat och i skrivelse av den 19 september 1907 från Kungl Telegrafstyrelsen underrättades samhället om "att Bofors telegraf- och telefonstation flyttats till posthuset vid Karlskoga järnvägsstation och att telegraf- och telefonstationens namn snarast kommer att ändras till Karlskoga". Därmed var post och telegraf som på så många andra håll placerade i samma byggnad om än som hyresgäster. För telefonstationens del varade denna epok till 1942, då byggnaden vid Bergsmansgatan stod färdigrustad för de nyheter som automatiseringen innebar. Som för municipalsamhället mest angeläget framstod emellertid att få till stånd en reglering av bebyggelsen. Redan 1898 förelåg också en av kommissionslantmätare C O Fröman utarbetad karta över samhället, vilken även försågs med en utförlig beskrivning, över uppmätningskartan, som upptog då befintlig bebyggelse, lades en plan för gator och kvarter. Denna behandlades och accepterades av municipalstämman men blev ej godkänd för fast-ställelse. I stället lät överintendentsämbetet utarbeta ett nytt förslag, som förelåg färdigt 1906 och fastställdes av Kungl Maj:t den 18 januari Samhället hade därmed blivit påtvingat en stadsplan, som i mycket avvek från det egna förslaget. Den fick dock tjäna som ett utgångsläge och blev av betydelse t ex för ledningsdragning och vid utläggning av vissa gator. Den utsattes dock för hård kritik och i många enskildheter undvek man att till-lämpa den. Det ansågs att den i alltför ringa grad tog hänsyn till befintlig bebyggelse och att den därför skulle medföra för stora kostnader. Redan vid stämma den 21 december 1907 tog sig missnöjet uttryck i en framställning från byggnads- och municipalnämnderna om revidering av samhällets stadsplan. Så ivrig var man att beslut fattades om att fortsätta stämman den 28 december, då byggnadsnämnden hade att inkomma med konkret förslag. Denna hade alltså endast en vecka på sig men presenterade likväl ett utförligt revisionsförslag. Det rymde bl a indragning av en del smärre öppna platser av tvivelaktigt värde, minskning av gatubredden på åtskilliga ställen, mindre flyttning av gator med hänsyn till redan uppförda hus men också förslag om mera långtgående gatuändringar. Ändringsförslaget godkändes i princip av stämman, men tiden hade varit för knapp för sådan detaljgenomgång att ärendet kunde gå vidare. Byggnadsnämnden fick alltså fortsätta arbetet. Ett problem för denna var, att det inte fanns någon karta, som angav ägogränserna inom det stadsplanelagda området. Sedan en sådan sammanställts kunde nämnden konstatera, att redan taxeringsvärdet för den mark, som skulle behöva lösas in enligt 214

215 gällande stadsplan, uppgick till kronor och saluvärdet skulle naturligtvis bli åtskilligt högre. Det ansågs helt orimligt för samhället att påta sig sådan marklösen. Det detaljknåpades med justeringar. Likväl måste man erkänna, att det på visst håll inte kunde undvikas att byggnader kom att ligga på gatumark. Det gällde bl a för nuvarande Kungsvägen, Skolgatan och Bohultsgatan. Förslaget kunde föreläggas municipalstämman den 28 november 1908 och antogs då men långt ifrån enhälligt. Röstetalen blev mot Det blev reservation och överklagande, som fördes ända upp till Kungl Maj:t. Formella skäl hade åberopats, men den verkliga anledningen var missnöje från markägare med vissa detaljer i planförslaget. En sådan må anföras. Reservationen gällde "gatans utgång från midten af torget mot öster till Loviselund och yrkas förläggning af gatan vid norra gränsen af torget mot öster till Loviselund, således i enlighet med den af Kungl Majestät förut fastställda planen". Ett genomförande av planen skulle på denna punkt ha betytt en helt annan centrumbild än den invånarna vant sig att se med en gata från mitten av östra torggränsen i stället för nuvarande Katrinedalsgatan. Det blev nu inte så, trots att överklagandet inte vann bifall. Stadsplaneförslaget, som man lagt ner så mycken möda på, blev nämligen inte fastställt. Dvs det hann aldrig fram till Kungl Maj:t. Vid municipalstämma den 2 november 1910 förelåg ett meddelande från Kungl Överintendentsämbetet, att detta ej kunde förorda fastställelse av planförslaget förr än vissa ändringar blivit gjorda. Bl a gällde det kvarteren på ömse sidor om järnvägen, som borde anges som öppna platser, gata eller område för öppet byggnadssätt. Åter var det tomtvärdet i det centrala området, som blev kommunalmännens motargument. Stämmobeslutet blev drastiskt. Man hemställde helt enkelt att ämbetet skulle förorda stadsplaneförslaget i befintligt skick. Om så ej skedde skulle hela revisionsärendet återkallas. Så blev också förloppet, ty naturligtvis kunde inte Överintendentämbetet utan vidare stryka sina anmärkningar. Det fick man veta i mars Det var ett obetänksamt och högst olyckligt stämmobeslut. I en senare skrivelse från Pehr Aspelin fick stämman en lektion i hur den borde ha handlat. I stället för att rasera det hela borde man ha lämnat en dörr öppen för meningsutbyte. Man kunde ha påpekat, att vissa anmärkningar gällde den plan, som ämbetet själv utarbetat, och att vissa förslag skulle bli rent ruinerande för samhället. Nu var man tillbaka vid 1907 eller egentligen ännu olyckligare ställd, eftersom beslutet att revidera då gällande plan ej blivit upphävt. Byggnadsnämnden hade nu ingenting att hålla sig till, när ansökningar om tillstånd att bygga kom in. Dess bekymmer sammanfattade Aspelin: "Ansökningar om tillstånd att bygga inkomma, men byggnadsnämnden är fortfarande förhindrad att meddela byggnadstillstånd, enär dels stämmans 215

216 beslut att revidera stadsplanen aldrig blifvit upphefdt, dels skall tomtreglering inom kvarterat först ege rum innan byggnadstillstånd kan meddelas. Så begäres tomtreglering, men därvid visar det sig, att sådan är i det närmaste omöjlig att verkställa enligt nu gällande stadsplan. Det synes som om fullständig anarki i detta afseende hotade. Sålunda har en större jordegare inom samhället ingått till Konungens Befallningshafvande med begäran om uppskov med stadsplanens genomförande på hans område. Kan en sådan ansökan bifallas blifva följderna för samhället oöfverskådliga... " Något måste göras, men ingenting kunde ske med ens. En kommitté fick i uppdrag att tillsamman med byggnadsnämnden försöka reda ut frågan. Det blev dock inte kommittén utan en ny skrivelse från Pehr Aspelin, som lyfte frågan ur dess dödläge och förde den ett stycke framåt. Då hade ytterligare ett par år gått och man var framme vid den 30 juli Denna dag sammanträdde municipalfullmäktige, som genom skrivelsen fick en mycket utförlig redogörelse för de svårigheter, som samhället befann sig i. Delvis berodde detta på att den lag, som stiftats samma år som stadsplan fastställdes, var betydligt strängare i sina krav än den föregående. Tidigare hade ett samhälle ej ovillkorlig skyldighet att på bestämd tid genomföra en reglering. Den kunde t ex ske i samband med naturliga saneringsetapper. Pehr Aspelin utmålade vilka ekonomiska konsekvenser gällande lag och stadsplan kunde få om någorlunda samtidigt krav framställdes på att bygga ut flera gator med hindrande byggnader. Han visade också på planexempel från Rävåsen, vilka drastiskt bortsåg från terrängförhållandena och i något fall rent av lät en gata stupa utför ett grustag. Skrivelsen mynnade ut i ett förslag "att med anlitande att någon framstående fackman på området skyndsammast möjligt låta utarbeta förslag till revision av stadsplanen". Fullmäktige bordlade dock ärendet till nästa år. Kommunalval stundade och det ansågs att den nya fullmäktigegruppen borde få ta hand om ärendet. Pehr Aspelins agerande i frågan kan behöva en motivering. Den ovannämnda kommittén hade bl a genom ledamoten ingenjör Robert Grey framfört samhällets problem vid besök i civildepartementet. Där hade han mottagit vissa råd om det fortsatta arbetet och sedan detta rapporterats ansåg sig kommittén ha fullgjort sitt uppdrag. Ärendet överlämnades därvid till byggnadsnämnden, som för denna uppgift förstärktes med Aspelin. Efter någon tid avsade sig en medlem till förmån för denne. Från slutet av 1914 blev han sålunda ledamot av nämnden och även dess ordförande. Detta uppdrag fick han behålla under hela sin aktiva tid som kommunalpolitiker och man kan kanske våga påstå, att han kom att inkarnera municipalsamhäl-lets byggnadsnämnd. För att utarbeta det nya stadsplaneförslaget engagerades civilingenjör Nils Gellerstedt. Det blev ett omfattande arbete eftersom det enligt civildepar- 216

217 Brukstjänstemannen Pehr Aspelin lade redan tidigt ner Verkmästare Carl Andrée hade många betydelsefulla ett omfattande arbete inom municipalsamhället. Han uppdrag både inom municipalsamhället, kommunen blev senare municipalkamrer och förvärvade en sak- och arbetarerörelsen,. kunskap i kommunala frågor, som gav honom en mycket stark ställning inom samhället och kommunen. tementets råd skulle samordnas med fullständig tomtindelning. Samarbetet mellan kommunalmännen och en fackman ledde så småningom till att man fick en stadsplan, som ansågs tillfredsställande. Det dröjde dock till 1921 innan den vann fastställelse. Under lång tid från 1907 till 1921 gällde alltså en stadsplan, som ej gillades av kommunalmännen. Naturligtvis skedde under tiden nybebyggelse enligt denna, men ofta var detta förenat med betydande svårigheter. Det har ibland påpekats, att medan folkökningen var betydande i kommunen som helhet och särskilt kring dess industrier, var tillväxten inom municipalsamhället förvånande långsam. Vid dess tillkomst bodde l 576 personer inom dess område. Folkräkningen den 31/ noterar siffran Det betyder att tillväxten under mer än 20 år inskränkte sig till 809 personer. Procentuellt innebar detta ungefär samma siffra omkring 50 % som för hela 217

218 kommunen, alltså inklusive det befolkningsmässigt ganska stationära landsbygdsområdet. Ovannämnda folkräkning upptar även tätbefolkade förorter till reglerade samhällen. Där anges för Bregården och Bregårdstorp (delarna utanför municipalsamhället) 2 300, alltså nästan samma tal som inom samhället. Vidare hade framräknats för Bofors bruk 2 325, Backa och Bofors station 225, Sandviken 175, Bricketorp 325 och Björkborn 450. Detta betyder att i områden, som räknades som tätorter, bodde omkring invånare i Karlskogas centrala delar, varav utanför municipalsamhället. Under årens lopp diskuterades vid olika tillfällen utvidgning av municipalsamhället, eventuellt i samband med ändring till köping eller stad. Därvid har sagts, att samhället var för snävt avgränsat. Om man tolkar detta så att det skulle saknas tomtmark för bebyggelse, är detta inte riktigt. För snävt var samhället vid denna tid närmast ur synpunkten att det vore önskvärt att även de kringliggande villaområdena borde bli föremål för reglering. Mark, som lämpade sig för bebyggelse, fanns emellertid inom samhället. Det gällde framför allt för området från järnvägen till Möckeln men också för B ohult och Kyrkotorp. I 1907 års stadsplan följde de egentliga huvudstråken utfarterna mot Örebro, Filipstad, Kristinehamn och Degerfors i stort sett befintlig bebyggelse. Av föreslagna nya gator blev det närmast Kanongatan, som fick större betydelse för den kommunala planeringen. Den omgavs av mark, som ägdes av samhället, nämligen ålderdomshemmets jordbruk, och av Oxel-bergska donationen. Det mötte inga egentliga svårigheter för municipalsamhället att från dessa förvärva erforderlig gatumark, helst som det stod klart att det därigenom skulle bli lättare att sälja tomter till fördelaktigt pris. Sålunda beslöt Kommunalstämman den 20 november 1904: "... att till Karlskoga municipalsamhälle med full äganderätt för all framtid, utan någon som hälst ersättning, öfverlämna erforderlig mark, såvidt det berörde församlingen tillhörig jord, för anläggande af en gata 12, eventuellt 18 meter bred, närmast och parallellt med Nora Karlskoga järnväg från den s k Grönfeldtsvägen till allmänna landsvägen vid vestra torgplatsen." Samma dag tog även direktionen för Oxelbergska donationen ställning och beslöt medge samhället "att utan särskild afgift taga den ifrågavarande jorden i besittning för ordnande af gata..." Vidare beslöts: "Vattenledning finge utan ersättning dragas öfver donationens jord i gatulinierna." I själva verket var kanske det mest aktuella problemet att få klarhet i hur ledningar av olika slag för elektrisk kraft, vatten och avlopp skulle planeras. Att överlåta äganderätten till marken för utläggning av själva gatan blev för Oxelbergska donationen ej aktuellt förr än Och ännu längre dröjde det innan bebyggelsen längs gatan fullföljdes. 218

219 Efter hand växte bebyggelsen utanför municipalsamhällets gränser. På oreglerad mark följde husraderna landsvägarna, varvid markägarna i första hand sålde tomter i gårdarnas periferi. Bilden visar bebyggelsen längs Bergsmansgatan. Det förefaller som om tillkomsten av municipalsamhället släppte loss ett uppdämt behov av att hyfsa till den yttre bilden. De nya nämnderna planerade projekt, som ekonomiskt sett bör ha verkat omfattande för en samhällsbildning, där varje aktivitet måste bygga på lånade pengar. Redan i januari 1899 hade den kommitté, som hade att förbereda gaturegleringen i samhället, fått ett erbjudande från Pontus Larsson om köp av ett markområde i närheten av handlande Joh Dahlins affär för kronor. Vid överläggningarna härom hade även Gustaf Hindersson erbjudit mark, nämligen det område, som användes som byns torg. Detta specificerades senare i en skrivelse, vari det bl a heter: "... tager jag mig härmed friheten erbjuda det nuvarande under många år af samhället använda torget, utgörande i areal l Tunnaland 8 kappland, enligt bifogade utkast, emot ett pris af Åtta Tusen (8 000) kronor, dock med villkor att de byggnader, som stå vid östra sidan af torget, tillsvidare få qvarstå afgiftsfritt några år, då de ej medföra olägenhet för torgets utrymme, samt Femhundra (500) kronor för på vestra sidan af torget stående 219

220 Tio (10) stycken salustånd, jemte att samhället upptager en gata efter östra torggränsen, då jag i så fall är villig att undanflytta min nuvarande bodbyggnad..." Vid detta tillfälle lämnade Pontus Larsson ett alternativ till sitt tidigare utbud med någon minskning av arealen till priset kronor "mot vilkor att nämnda tomtareal för all framtid förblifver obebyggd samt användes antingen till torg eller annan öppen plats". Vid municipalstämma den 27 februari beslöts enligt kommitténs förslag att båda områdena skulle köpas för 8 000, respektive kronor. Municipalstyrelsen föreslog t o m att en saluhall skulle uppföras vid torgets nordvästra hörn, men denna fråga bordlades av stämman och blev som bekant aldrig fullföljd. De båda platserna kom att kallas östra och Västra Torget och motsvarades ungefär av nuvarande Torget och Centralparken. I själva verket hade torgdagar sedan långt tillbaka i tiden hållits på det först nu samhällsägda torget, varvid även kreatursmarknad varit beviljad vid första torgdagarna i april och oktober. Municipalsamhället tog nu upp frågan om ändring av veckodag för denna handel och föreslog som torgdag varje helgfri lördag. Här var man dock inte allenarådande. Landshövdingen skulle godkänna beslutet och denne begärde yttrande från kommunalstämman, som var negativ till ändring och beslöt "hemställa, att torsdagarne såsom hafvande gammal häfd borde bibehållas som torgdagar och föredragas framför de föreslagna lördagarne äfven af den orsaken, att om lördagarne blifva torgdagar, fara är för handen, att större oordningar uppkomma, och att en mängd löst folk stanna öfver i kyrkbyn äfven söndagarna". Frågan behandlades på hösten Efter detta bakslag dröjde det ända till 1916 innan ändringsförslag togs upp på nytt. Efter en liknande procedur beslöt kommunalstämman då tillstyrka en ändring av torgdagarna från torsdag till lördag. En av samhällets tidigaste åtgärder blev också att begära tillstånd att anlägga en 4 fot bred gångbana av plank längs södra sidan av landsvägen från järnvägsövergången vid Bregårdstorp till östra torgplatsen. Åtgärden var säkerligen välkommen, ty trafiklederna genom samhället hade karaktär av vanliga landsvägar, som vid vått väglag inte var särskilt behagliga för gående. Vägbredden var inte heller särskilt generöst tilltagen. I det fallet fick man viss möjlighet att ingripa sedan den s k regleringsplanen för samhället blivit fastställd. Till denna hänvisades t ex i skrivelse till skolstyrelsen år 1906, när breddning framför kyrkbyns skola krävde att gångbanan flyttades in på skolplanens område. Ovanstående framställning bifölls på villkor "att träden sparas och för framtiden skyddas medelst stadiga afvisare, att trappa från gatan till skolplanen göres solid och bekväm". Man observerar, att skolan liksom ännu nämnd- 220

221 År 1899 förvärvade municipalsamhället av lantbrukaren Gustaf Hindersson det område, som redan tidigare använts som torgplats. Vid norra sidan anlades så småningom brandstationen. Inga egentliga åtgärder vidtogs för övrigt för att göra torget representativt. huset och kyrkan låg lägre än gatan. De nämnda träden torde vara desamma som nyligen bytts ut framför Folkets hus. Över huvud taget var nivåskillnaderna ett problem för gatuhållningen i samhället. Särskilt gällde detta i Ekmansbackens nedre del och vid Torpdalsbron, där det blev fråga om höjning av vägbanan. Detta i sin tur ledde till nya problem bestående i att kringliggande bebyggelse kom under gatunivån och avloppsförhållandena var långt ifrån tillfredsställande. Emellertid var municipalstyrelsen ej ensam om underhållet av de genomgående vägarna inom samhället. Detta tillhörde vägdistriktet och det blev därför fråga om ett samarbete mellan vägstyrelsen och samhällets byggnadsnämnd. För denna gällde det att i möjligaste mån förmå vägstyrelsen att satsa av sina resurser inom samhällets ram. Trafikintensiteten fick därvid bli det bärande motivet och efter hand blev genomfartsvägarna en efter en grundförstärkta på ett gedignare sätt än vad som enligt tidens krav förekom på en vanlig landsväg. Ett av de första större projekten innebar att Karlskoga väghållningsdistrikt på hösten 1906 beviljade ett bidrag på kronor för förbättring av 221

222 allmänna vägen från Karlskoga mejeri till Garvaredalen, varvid arbetet skulle utföras av samhället. En annan form av samarbete, som man senare hör talas om, bestod i att vägstyrelsen svarade för körbanorna och samhället för trottoarer och rännstenar. Landsvägstrafiken, som under här behandlad period utgjordes av hästskjutsar, fick dock så småningom ett tillskott av bilar. Därigenom blev också bilskattemedlen en ny faktor, som det gällde att i görligaste mån utnyttja för vägförbättringar. Till en början lär väl ändå det nya trafikmedlet inte ha medfört så stort slitage på samhällets vägar. Vid vägstyrelsens sammanträde den 4 juli 1924 behandlades landsfiskalens anmodan "att författningsenligt låta vid Karlskoga och Jannelunds municipalsamhällens gränser å allmänna vägen uppsätta varningstavlor samt på dessa angiva högsta tillåtna körhastighet med motorfordon inom samhällena". Samtidigt meddelades, att konungens befallningshavande bestämt högsta körhastighet inom samhällena till 25 km i timmen. Det skulle leda för långt att följa de olika vägarbetena inom samhället. Dock må återges följande brev av den 3 juni 1919 från municipalnämnden till vägstyrelsen: "Sedan upplyst blifvit att den s k Trekanten, belägen vid gatuförgreningen utanför tingshuset i Karlskoga municipalsamhälle, tillhör Karlskoga sockens vägdistrikt, men numera municipalnämnden gått i författning om iordningställande af nämnda plan medelst någon prydlig anläggning, får nämnden härmed anhålla om vägstyrelsens medgifvande härtill och på samma gång hemställa, att vägstyrelsen måtte ställa planen i fråga till Karlskoga municipalsamhälles förfogande mot det att samhället åtager sig bekostnad af såväl den påbörjade anläggningen som ock det framtida underhållet däraf, äfvensom förändringar, som framdeles kunna beslutas, och deras framtida underhåll". Vägstyrelsen beviljade framställningen och därmed ålåg det municipalsam-hället att ordna och vårda en liten plats, som kom att bli mycket omtyckt av invånarna och något av ett ortstypiskt blickfång. Den intresserade kan också i ovanstående brev iaktta att tidens kommunalmän ehuru amatörer var väl förfarna i konsten att bygga långa och otympliga meningar och att för övrigt tillämpa kanslispråkets konstruktioner. I detta kapitel har både municipalstämma och municipalfullmäktige mött som beslutande instans. I annat sammanhang har också nämnts det motstånd, som kommunen visade mot införande av fullmäktigeinstitutionen. Inom municipalsamhället togs frågan upp redan i november 1909 i en skrivelse undertecknad av 16 medborgare. Där hänvisades till att ärendena blivit allt mer invecklade. Därför vore det önskvärt med en fullmäktigegrupp, som hade skyldighet att sätta sig in i frågorna och att vara närvarande vid sammanträdena. Förslaget fick majoritet vid stämman med röster av 93 röstande mot 3411 röster av 26 röstande. Och ändå föll det. För bifall 222

223 fordrades nämligen mer än hälften av samhällets hela röstetal, som var År 1911 kom frågan åter upp, nu på förslag av municipalnämnden. Denna gång blev det enhälligt beslut "att från och med nästa års början i öfverensstämmelse med vederbörlig kommunalförordning åt municipalfullmäktige uppdraga municipalstämmans beslutanderätt". Helt utan komplikationer blev det dock inte. Det fullmäktigeval, som förrättades i slutet av 1911 överklagades och upphävdes genom utslag i regeringsrätten i februari Nytt val fick alltså ske, vilket dock ledde till omval av samtliga utom en, som avsagt sig. Antalet ledamöter var 20. Ordförande till in på 1930-talet var polisuppsyningsmannen J F Hjelmqvist. Man kan kanske fråga sig hur ett val gick till, när deltagarna besatt olika antal röster. Förklaringen är att röstkuverten hade en utskärning, vari en del av röstsedelns baksida blottades. Vid avprickning i röstlängden kunde röstvärdet därför antecknas på röstsedeln. Ytterligare en administrationsfråga kan nämnas. År 1909 föreslog skräddar - mästaren M Ljunggren att en befattning som municipalkamrer skulle inrättas. Det avstyrktes emellertid av municipalnämnden, som ansåg att det skulle bli för dyrt. Det blev också avslag på decemberstämman. Frågan återkom sedan inte förr än 1919, då den bifölls av municipalfullmäktige. Till innehavare av befattningen valdes Pehr Aspelin, som sedan länge haft en stark ställning som kommunalman och även i fortsättningen behöll vissa förtroendeuppdrag. Som heltidsanställd vann han allt större erfarenhet, som också i stor utsträckning kom att utnyttjas inom kommunens olika organ. En liknande tjänst inrättades inte av denna förrän kort före stadsbildningen. Tidigare har exemplifierats hur grupper av enskilda personer har tagit initiativ, som samhället inte kunnat eller velat inleda. En sådan verksamhet representerar det konsortium, som svarade för kyrkbyns första gatubelysning. Att överta ansvaret i detta avseende blev en av municipal-styrelsens första uppgifter. Det skedde på stämma, när höstmörkret började bli besvärande år Konsortiet hade erbjudit sig att överlämna sina "20 å 30" gatlyktor på villkor att samhället åtog sig betalningsskyldighet för föregående års underskott på ca 60 kronor. Hur det fungerade får vi inte veta mycket om, endast att styrelsen fick i uppdrag att ta hand om saken efter att ha adjungerat sig med en eller två personer. Så länge drevs emellertid inte gatubelysningen på detta sätt. Vid utbyggnaden av Skråmforsen, varifrån elkraft bl a skulle levereras till Bofors, var intressenter i samhället med. De bildade Karlskoga elektriska förening, som kom att inledningsvis svara för elförsörjningen i samhället. Enligt en privat dagboksanteckning var lantmätare redan i april 1899 knappt ett år efter bildandet av kraftverksbolaget igång med stakning för kraftledning till Bofors. 223

224 I augusti 1901 behandlade Oxelbergska donationens styrelse och fattigvårdsstyrelsen framställning från elföreningen om tillstånd att sätta upp stolpar och dra ledning över deras mark. Hos den förra anhölls dessutom om att få anlägga en transformator på Bergiusgårdens tomt, dvs nedanför nuvarande nämndhuset. När strömmen släpptes på kunde samhället med sin gatubelysning liksom enskilda fastighetsägare inträda som abonnenter. Man hade fått en bekväm belysningsform, men detta betydde inte att samhället plötsligt strålade av ljus. Det dröjde några år innan elbelysning slagit igenom som något självklart och även där installation skett fanns den gamla inställningen kvar, att man inte fick slösa med ljuset. Koltrådslampor om 16 normalljus var standard. I en uppgift från 1900-talets början anges att priset beräknades efter 7 kronor för 16-ljuslampa och år. Av kommunala inrättningar torde den nya sjukstugan ha varit först med att installera elektrisk belysning. Den togs i bruk i september 1901 och vid kommunalstämma i februari 1902 fick direktionen för sjukstugan i uppdrag att teckna kontrakt. För tingshusets vidkommande togs frågan upp år Om föret var lite trögt i inledningsskedet kan detta kanske delvis förklaras av att det påstods, att ljuset ofta strejkade. Anledningen skulle vara, att den första anläggningen inte var helt fackmannamässigt utförd och därför dålig. År 1904 hade man också funnit att transformatorn måste utökas och följande år vidtogs anordningar för att förstärka det först dragna ledningsnätet. Vid denna tid uppgavs effektbehovet i samhället uppgå till 70 hästkrafter. Detta var dock en obetydlighet jämfört med industrins förbrukning. Som ett mera allmänt tecken på utvecklingen kan nämnas, att kraftbolaget redan 1902 börjat utbyggnad även av Brattforsen, där anläggningen var helt utnyttjad Ungefär ett årtionde senare kom elkraftsfrågan i ett nytt läge. Vid Björkborns vattenfall ägdes marken på ena sidan av AB Bofors-Gullspång och på den andra av kyrkoherdebostället i Karlskoga, dvs av staten. Bolaget begärde att få arrendera boställets vattenrätt och den 6 juli 1914 kom ärendet upp på kyrkostämman för yttrande. Därvid överlämnades en skrivelse från municipalfullmäktige, vari denna begärde att få företrädesrätt att arrendera andelen i vattenfallet. I skrivelsen åberopades att samhällsintresse borde få företräde. Efter överläggning beslöt stämman också tillstyrka att vattenrätten skulle överlåtas på samhället på samma villkor som skulle gälla för bolaget. Det tillfogades, att om Kungl Maj:t överlämnade rätten till bolaget borde kontrakteras att Karlskoga församling efter en utbyggnad skulle få tillgång till 300 hästkrafter. Ärendet återkom inför kyrkostämman den 5 mars Nu gällde det begärt yttrande sedan bolaget i arrendeförslag utlovat att leverera elektrisk kraft till samhället. Likväl vidhöll municipalsamhället genom J F Hjelm- 224

225 Gatuhållningen var ett ständigt återkommande problem för samhället. Ställvis anlades trätrottoarer till de gåendes tjänst. Bilden visar nuvarande Centralplan vid seklets början. qvist, att detta borde ha företräde. Det blev tydligen en het debatt, vari främst disponent Berndt Wijkander företrädde bolagsintresset. Han framhöll bl a att eftersom inget egentligt vattenmagasin fanns mellan vattenfallen i Björkborn och Bofors måste dessa samköras med lika stor avtappning på båda ställena för att inte slösa med vattnet. Vidare gav han ett räkneexempel på vad det skulle innebära om municipalsamhället skulle försöka sig på att bygga ut halva fallet, alltså på Karls Åby-sidan, vilket nämnts som ett alternativ. Det betydde 180 kronor per år och hästkraft för de 175 hästkrafter, som vid den tiden utgjorde samhällets kraftbehov. Det var omkring 2 1/2 gånger mer än vad elektriska föreningen då betalade och ca 4 gånger så mycket som de 45 kronor, som bolaget offererade samhället. Att samhället å sin sida erbjudit bolaget att köpa överskottsenergi verkade säkerligen inte särskilt frestande för detta. Det var avgjort inte municipalsamhällets vackra dag. Pehr Aspelin, vid denna tid ännu korrespondent vid bolaget men kommunalt verksam, kom med det kompromissförslag, som blev stämmans beslut. Det gick ut på ajournering för direkta underhandlingar. Dessa ledde till ett preliminärt kontrakt mellan bolaget och samhället, som i huvudsak 225

226 gick ut på att det förra åtog sig att leverera upp till 500 hästkrafter, dock högst 300 vid tillfällen då kraftstationen alstrade mindre. Med hänvisning till detta tillstyrkte stämman den 5 april bolagets ansökan. Ännu skulle det dock dröja flera år innan den planerade kraftstationen kom att uppföras. Genom kontrakt med AB Bofors fick likväl samhället elkraft därifrån from Eldistributionen sköttes emellertid fortfarande och fram till början av 1930-talet av Karlskoga elektriska förening. Det kan tilläggas att för landsbygdsförhållanden skedde utnyttjandet av elektricitet för belysning på ett tidigt stadium i Karlskoga. Anledningen var naturligtvis närheten till kraftkälla och industrier. Det stora genombrottet för elenergien skedde annars kring första världskriget med dess fotogenbrist. Tidigare har nämnts att lantbrukaren, senare grosshandlaren Gustaf Pettersson år 1897 påbörjade privat vattendistribution till ett antal fastigheter i kyrkbyn. Sedan municipalsamhället bildats erbjöds detta att överta anläggningen. Möjligen ansåg man att dess kapacitet var för liten för samhällets vattenförsörjning. Erbjudandet avslogs vid sammanträde den 9 oktober Utöver för hushållens behov ansågs det angeläget att god vattentillgång fanns för eldsläckning. Brandskyddet hade energiska förespråkare och dess behov diskuterades livligt. En lösning trodde man sig ha funnit genom att utnyttja en annan vattentillgång. Det var källådern i den s k Garvaredalen, som utnyttjats av garvaren Ekman. Vattenrätten förvärvades år 1903 och planer påbörjades för att bygga en branddamm. Tanken blev dock aldrig fullföljd. Ett nytt förslag till lösning av vattenproblemet framfördes nämligen följande år av bryggeriägaren Petrus Nilsson. Han kände väl till vattentillgången vid Näset. På eget initiativ hade han också låtit göra en preliminär undersökning. Han hade sålunda tillkallat löjtnant G Torulf, som vid denna tid var ledare för ett påbörjat projekt för vatten och avlopp i Kristinehamn. Det bedömdes, att vattentillgången väl skulle räcka för en fördubblad folkmängd och i oktober 1904 fattades beslut om anläggande av vattenledning. Kostnaderna beräknades till kronor, varav skulle täckas genom lån. Därmed skrinlades planerna på en branddamm. Som ledare för projektet antogs löjtnant Torulf, som hade utarbetat förslaget. Det gick ut på att en pumpstation skulle byggas vid Näset för att utnyttja den källåder, som löpte längs den omfattande nord sydliga rullstensåsen genom Karlskoga. Vid behov skulle pumpbrunnen kunna fyllas på med sjövatten, som filtrerats genom gruslagren. Detta ansågs vid den tiden som fullt tillräcklig garanti för fullgott vatten. Omfattande utsläpp av föroreningar hade man än så länge ingen erfarenhet av. 226

227 En elektriskt driven pump på 15 hästkrafter skulle föra vattnet till en reservoar på Rävåsen. Det kan nämnas att den kraft, som Karlskoga elektriska förening tidigare levererat till municipalsamhället uppgick till omkring 15 hkr. Genom denna enda pumpmotor behövdes alltså en fördubbling av den effekt, som tidigare krävts för municipalsamhällets alla glödlampor. Likväl ansågs det tillräckligt att öka abonnemanget med endast 5 hkr, då pump-ning huvudsakligen skulle ske vid lågförbrukning i samhället. Jämfört med dagens energiförbrukning var det alltså fråga om blygsamma värden. Kommunalstämman hade i november 1904 beslutat att utan ersättning överlämna 16 kappland mark på Rävåsens högsta höjd för anläggning av vattenreservoar. Dessutom medgavs rätt att utan markersättning lägga ledningsrör över kommunens mark. Reservoaren kom att ligga 74 meter över Möckelns nivå. Dess volym var 500 kbm. Redan i anläggningsskedet framkom önskemål om utvidgning av ledningsnätet i förhållande till den ursprungliga planen. Detta medförde att stamledningar på vissa håll drogs fram till municipalgränserna, där sedan påkoppling skedde från föreningsägda ledningar till fastigheter utanför samhället. Även Bofors bruk fick vatten från den nya anläggningen. Arbetet inleddes på våren 1905 och avprovades den 16 december samma år. Det kan tilläggas, att den privatägda vattenledningen fortfarande användes under ett antal år. Utvidgning skedde successivt, vilken också medförde att pumpstationen måste byggas ut. Sålunda beslöts 1911 att även montera en 20 hkr fotogenmotor och 1914 köptes en pump med 60 hkr elmotor. Därvid förbereddes också uppförandet av ett nytt pumphus. Det var inte bara vidgning av ledningsnätet, som ledde till mera omfattande anläggningar än ursprungligen planerats. Vid municipalstämma den 28 april 1905, alltså ungefär samtidigt med att arbetet påbörjades, förelåg en skrivelse från löjtnant Torulf. Däri föreslogs, att avloppsledning skulle anläggas i samband med vattenledningen. Han pekade på den sanitära betydelsen av en sakkunnigt byggd anläggning jämfört med mera amatörmässiga privata system. Stämman biföll förslaget och stannade för ett separat system för spillvatten. Merkostnaden beräknades till kronor. Av tidigare privata avloppsledningar namnes Solbacka Torpdalen, Ekebo Talmansdalen och Salem Möckeln. Samarbete inleddes efter hand med dessa i det att samhället övertog skötseln. När det ekonomiska utfallet i samband med revisionsberättelsen för 1906 kunde överblickas, visade det sig att kalkylerna hållit. Genom företagna utvidgningar hade dock det erforderliga lånebeloppet stigit till kronor. Tillfredsställelsen var allmän och löjtnant Torulf avtackades för visad omsorg och skicklighet. Ett särskilt tack riktades till bryggeriägaren Petrus Nilsson, 227

228 som utom att vara initiativtagare som gåva överlämnat "på Näset belägen plan för pumphus och källa till vattenledningen". Taxan för hushåll sattes till 2 kronor per rum för vatten och avlopp samt för övriga förbrukare till 20 öre per kbm intill 500 kbm och därutöver till 16 öre. I kalkylen hade ränta och amortering inräknats, vilket innebar att anläggningen avsågs bli självbärande. Genom tillkomsten av vattenledningen hade även frågan om brandskydd kommit i ett nytt läge. År 1907 framfördes förslag om köp av ångspruta, men detta avslogs. Man ansåg, att vattenledningen i kombination med tillstånd att få använda Boforsbolagets ångspruta gav tillräcklig säkerhet. Intresset för brandväsendet tycks ha varit stort. Brandchef var under talet handlanden Eduard Bartholdi, som sedan efterträddes av handlanden Gustaf Pettersson. Ett reglemente för municipalsamhällets brandkår fastställdes av Konungens Befallningshavande redan i augusti 1897, varvid noggranna instruktioner gavs. Dessa gällde förfaringssättet vid eldsvåda men också allmän beredskap och försiktighetsåtgärder. Vite kunde utdömas vid försummelse men belöningar kunde även ges. Sålunda skulle utdelas 3 kronor till dem "hvilka med vattenfyllda tunnor först till brandstället framkommit och hos vederbörande befäl sin närvaro anmält". Till instruktionen fanns fogad en rulla med noggrann rangordning av brandchef, vice brandchef, chefsadjutant, standarförare, sprutmästare, strålförare, pumpare osv var och en med sitt tjänstetecken. Förteckningen upptar över 250 personer, vilket bör innebära att så gott som varje man i lämplig ålder hade någon placering. Av handlingen får man också veta lite om utrustningen och dess placering. En 12-mansspruta fanns i spruthuset, en 4-mans i kyrkans vapenhus och tre stycken 2-mans i postkontorets förstuga, i spruthuset och vid provinsialläkarebostället. Vattenkärror var stationerade vid tingshuset, kyrkogården, fattiggården, Sandmo skola och sparbanken. Den tidens spruthus befanns bestå av ett utrymme på östra uthusgaveln i Möckelshall, dvs brandchefens fastighet. Just frågan om spruthus diskuterades vid åtskilliga tillfällen. I seklets början hade församlingen erbjudit en tomt i Skolhuslyckan invid f d Bergiusgårdens tomt, dvs nedanför kyrkbyns skola. Municipalnämnden var ej nöjd med detta. Som framgår av ovanstående var en stor del av materielen förvarad i närheten av kyrkan. Man kan kanske gissa att platsen nedanför en backsluttning ansågs för obekväm. I juli 1904 hade kommunalnämnden fått framställning om byte av plats till västra delen av Tingshusparken. Protokollen ger oss ingen upplysning om hur diskussionen gick, men meningarna var delade. Efter en bordläggning togs ärendet åter upp i augusti, då nämnden med 5 röster mot 3 beslöt avstyrka upplåtelse. Troligen ansågs 228

229 platsen för värdefull för att överlåtas på municipalsamhället för detta ändamål. Före behandlingen begärde man sålunda att få se ritningar till sprut-huset. Hela omgången slutade med att municipalsamhället begärde uppskov med avgörandet, varvid hänvisades till pågående bygge av vattenledning. Ärendet återkom i december 1907, nu under andra förutsättningar. Då fick municipalstämman ett förslag från sin nämnd, att ett spruthus enligt ritning av byggmästare P W Hulthén skulle uppföras "å nordvästra hörnet af östra torget". Nu hade inte längre kommunen något att säga till om beträffande lokaliseringsfrågan. Torget var municipalsamhällets egen mark. Bygget beslöts omedelbart av stämman. Kostnaderna beräknades till kronor och arbetet påbörjades nästa år. Det visade sig dock att enigheten inte var hundraprocentig. Vid municipalstämma ett år senare i december 1908 förelåg förslag om flyttning av spruthuset från torget. Men huset var byggt och det föreföll omöjligt att få en ändring till stånd. Ändå blev det röstning, som fällde förslaget med röster av 82 röstande mot l 576 av 12. Bergsmannen Gust Hindersson på Kyrkotorp tog ledningen för de missnöjda och överklagade det senaste beslutet hos länsstyrelsen och framhöll bl a att huset inskränkte på torgmarken och alltså var till men för det ändamål, för vilket han sålt marken. När detta inte ledde till rättelse fullföljde han överklagandet hos Kungl Maj:t. Inte heller detta gav resultat. Där låg alltså det lilla huset och fick behålla sin plats i 30 år. Under tiden hann det bli betraktat som ett karakteristiskt inslag i torgbilden. I vad mån det var en positiv bild är nu svårt att bedöma. Det kan emellertid konstateras att under municipalsamhällets tid inte mycket gjordes för att i övrigt ge torget en representativ inramning. Sedan spruthuset tagits i bruk, såg man även över organisationen. Resultatet blev en 1909 antagen ny "Brandordning för Karlskoga municipal-samhälle" och "Reglemente för Karlskoga municipalsamhälles brandkår". Detta innebar bl a organiserandet av en "fast anställd brandelitkår" bestående av en förste och en andre förman, en reparatör och minst 8 brandsoldater. Naturligtvis var det inte fråga om en yrkesbrandkår men en kontraktsanställd elit, på vilken det kunde ställas större krav än på den "allmänna brandkåren", som mera byggde på stor uppslutning. Den sistnämnda behöll ungefär sin gamla organisation med släckningsavdelning, vattenhämtningsavdelning, vattenlangningsavdelning, vaktavdelning och reservavdelning. Det föreskrevs att allmänna brandkåren skulle mönstras och övas minst två gånger om året. Dessa tillfällen blev något av folknöjen inte minst för det unga Karlskoga, som bl a fick chansen att åka rutsch-bana i brandseglet från någon hög byggnad. En sådan, som ibland användes, var det magasin vid Värmlandsvägen, vilket ägdes av brandchefen och grosshandlaren Gustaf Pettersson. 229

230 Bild se bok. Går ej att skanna till PDF på grund av olämplig kontrast i bilden. Det s k Ekstrandska huset vid Torget förstördes genom brand år Detta blev en tankeställare vid organiserandet av samhällets brandkår. Intresset för brandförsvaret är förståeligt mot bakgrunden av de omfattande bränder, som förekommit i äldre tiders trästäder. Då utrustningen var enkel krävdes i gengäld insatser av ett stort uppbåd. Någon verklig katastrofbrand inträffade inte i Karlskoga. Under årens lopp uppkom dock en del bränder, som gav tankeställare. En var eldsvådan i Ekstrandska huset vid torget, där bl a Albin Anderssons fotoateljé var inrymd. Berättelser härom cirkulerade länge i samhället liksom den eldsolycka av 1903 varvid kolhuset vid Bofors med hela lagret av träkol förstördes. Den branden kunde man inte göra så mycket åt och den säges ha pågått i flera dagar. Efteråt fick den tjäna som tidsangivelse för lokala händelser av typen: "Det var året efter att kolhuset brann". När ålderdomshemmets ladugård förstördes år 1914 säges brandkåren ha gjort en värdefull insats genom att begränsa elden och evakuera åldringarna ur ett angränsande hus. Det kan tilläggas, att när samhället, som opponerat mot stadsplanernas krav på vissa 18 meter breda gator, accepterade denna bredd för sträckan mellan kyrkan och Centralplan skedde detta bl a med hänvisning till brandskyddet. 230

231 En ny byggnad uppfördes senare på platsen och gav länge tillsamman med det bakom synliga tingshuset en karakteristisk silhuett åt samhället. Samhällets ordningsproblem bevakades av dess egen polis from Det började, när kommunens polisman J F Hjelmqvist föregående höst meddelat, att han ämnade avgå från sin tjänst vid årsskiftet. Han hade då innehaft befattningen i 13 år och under tiden engagerat sig som en flitig kommunalman med tunga förtroendeuppdrag. Man fann på råd för att få honom att stanna kvar. Befattningen ändrades till polisöveruppsyningsman. Samtidigt träffades överenskommelse med municipalsamhället om att detta skulle anställa en särskild polisman, som hade att sköta patrulleringen i samhället. Därvid skulle kommunen bidra med viss del av lönen. Den först anställde stannade endast ett par år. Därefter utsågs Arvid Rydin, som tillträdde 1906 och sedan blev orten trogen och även förvärvade stort förtroende. Inom municipalsamhället hade då och då antytts ett visst missnöje med de inskränkningar, som gällde för dess beslutanderätt. I många frågor var det fortfarande kommunal- och kyrkostämma, som var beslutsinstans. I själva verket fanns det ytterligare en, som man var starkt beroende av, nämligen vägstämman. Samtidigt som municipiet själv hade att svara för gatuhållningen tillhörde det vägdistriktet. Även om bidrag därifrån kunde er- 231

232 hållas för allmänna landsvägar, som gick genom samhället, var man inte alltid överens om var insatserna skulle göras och om bidragens storlek. Pålagorna uppfattades därför i viss mån som dubbelbeskattning. Det mötte sålunda gensvar, när vid municipalstämma den 26 oktober 1907 en skrivelse föredrogs från skräddarmästaren M Ljunggren med förslag om behandling av frågan om ny kommunalform för samhället. För utveckling av förslaget tillsattes en kommitté bestående av rektor Johannes Lindholm, förslagsställaren M Ljunggren, verkstadsarbetaren Carl Andrée, ingenjörerna Robert Grey och G Ödqvist. Av dessa deltog den sistnämnde endast i det inledande skedet, varefter han flyttade från orten. Arbetet bedrevs till en början huvudsakligen genom överläggningar vid sammanträden. Mera konkret form tog det först sedan ingenjör Robert Grey fått i uppdrag att sammanställa det sakliga material i form av befolkningssiffror, skatteunderlag m m, som kommittén hade att bygga på. Bortsett från rådgivning från Svenska stadsförbundet och visst bistånd från kyrka och kommun med siffermaterial utfördes det egentliga arbetet av Robert Grey. Då denne inte hade någon yrkesmässig anknytning till kommunal förvaltning kan utredningen betraktas som en amatörprodukt. Detta hindrar inte, att hans bidrag genom sin koncisa form, saklighet och allsidiga belysning av problemen får betraktas som ett mycket gediget beslutsunderlag. Det enda en nutida granskare saknar är en motivering till att Boforsområdet ej ingick i förslaget. De skälen finner man i annat sammanhang. Den primära uppgiften var enligt förslaget att utreda kommunformen. Däri låg emellertid ofrånkomligt inbäddat frågan om samhällets utsträckning. Sett i större kommunalt sammanhang var detta rentav det största problemet. Som bekant hade det vuxit upp vidsträckt tätbebyggelse omedelbart utanför samhällsgränsen. Att få denna reglerad medan tid var syntes högst angeläget. Kommitténs uppgift blev alltså tvåfaldig: Samhällets omfattning och dess kommunala form. Den förstnämnda uppgiften blev mest betungande, då den fordrade ett omfattande statistiskt material. Ingenjör Grey utarbetade i första hand tre alternativ. För oss, som sett den följande utvecklingen, kan det vara av intresse att ta del av hur långt man på den tiden ansåg sig böra gå för att få ett betryggande stort fält för utvidgning. Område I var störst och omfattade hemmanen Aggerud, Backa, Boo, Bo-hult, Björkborn, Bregården, Brickegården, Bråten, Dalen, Kyrkotorp, Karls Åby, Sandviken, Stolpetorp, östra Stråningstorp samt municipalsamhället. Dess gräns gick i söder längs rågången mot Storängen, i norr i höjd med Timsbron och i öster längs Svartälven. Dess yta uppgick till hektar och inom dess gränser bodde enligt 1907 års siffror personer eller 43 % av socknens invånareantal. 232

233 Ekmansbacken blev tidigt ett viktigt affärs- och genomfartsstråk. Gatuhållningen här beredde de styrande många bekymmer bl a på grund av nivåförhållandena och avloppsproblemen Minst var område II med endast 912 hektar och invånare. Det utgjordes endast av hemmanen Bohult, Bregården, Bregårdstorp, Kyrkotorp, Karls Åby samt municipalsamhället. Man observerar att inte ens Aggerud var med och att gränsen i öster följde Timsälven till Bofors rågång och längs denna till Möckeln. Alltså innefattade alternativet inte heller Bofors och Björkborn. Område III bildades genom att Aggerud och östra Stråningstorp lades till område II, varvid ytan blev l 337 hektar och folkmängden Även här uteslöts alltså Bofors och Björkborn. I sitt förslag betecknade kommittén område I som det fördelaktigaste men stannade med hänvisning till ekonomiska skäl för område III men föreslog att Karls Åby skulle utgå. Därigenom minskades ytan till l 107 hektar, men befolkningstalet sjönk endast till Avsikten var att anpassa området så att det kunde anses osannolikt att tätbebyggelse skulle uppstå inpå gränsen. I fråga om Karls Åby ansågs antagligen att garantier fanns i detta avseende, då prästgårdsbostället var statlig mark och försäljning av sådan var en synnerligen invecklad procedur, som syntes alltför svårforcerad för tomtförsäljning. 233

234 Som förut antytts saknas motivering för att Björkborn och Bofors uteslöts trots att betydande bostadsbebyggelse fanns inom brukens områden. I fråga om Björkborn kan man finna en viss motivering i att en kunglig förordning förbjöd fabrik för tillverkning av explosiva varor av l:sta klass i stad eller köping. Mera klara besked i en senare liknande utredning gör dock troligt, att den egentliga anledningen var ovilja från bruksledningens sida att underkasta sig de regleringar, som skulle bli en följd. Av yttrande till ett av utredningskommitténs protokoll framgår att ingenjör Grey själv betraktade det som en stor brist att industrierna ej fanns med. Med stöd av Svenska stadsförbundet stannade kommittémajoriteten för samhällsformen "stad utan egen jurisdiktion". Mot formen köping hade man den invändningen, att en sådan med tidens lagstiftning ej skulle bilda eget vägdistrikt. Det var ju som förut angivits samordning i det avseendet man velat undslippa. Emellertid var Grey mest böjd för denna samhällsform. Han menade, att utan industrierna skulle samhället bli alltför svagt för att bilda en helt självständig kommunenhet. Han skrev: "Samhällets utveckling kommer antagligen att gå i samma riktning som hittills dvs en boningsort för angränsande industriers arbetare. I det nuvarande läget är samhället till stor del om ej helt och hållet beroende på den privata företagsamheten. Så t ex finnes en privat vattenledning som konkurerar med samhällets. Den elektriska energi, som finnes tillgänglig tillhandahålles av privatpersoner. All jord innehas av privatpersoner. Av gatumark är Samhället endast delvis ägare. Jag menar därför, att Samhället för närvarande ej är så bärkraftigt som önskligt vore för att med förutseende gå framtiden till mötes som stad." Likväl avstod han från att reservera sig "för att ej äventyra hela kommunalförslaget". Hans yttrande finns ej med i det slutliga förslaget, som dock i sista minuten fick ett tillägg om köpingformen, varefter kommittén föreslog "kommunalformen stad utan egen jurisdiktion eller, i den händelse denna kommunalform icke kan medgivas, kommunalformen köping". Detta förelades municipalstämman den 8 april Protokollet säger härom: "Sedan ofvanstående betänkande blifvit för stämman föredraget och en längre öfverläggning i ärendet hållits, hvarvid flera stämmoledamöter framhöllo önskvärdheten af att Bofors bruk med tillhörande område inginge i det tilltänkta utvidgade samhället, beslöt stämman enhälligt att tills vidare uppskjuta ärendets ytterligare behandling..." Kommittén hade ännu ett par sammanträden, varvid ytterligare ett förslag till avgränsning utarbetades. Detta utgick från det minsta av de undersökta områdena, dvs område II, men uteslöt Karls Åby och tillfogade enligt stämmodiskussionen Boo och södra delen av Backa. Ytan blev 875 hektar och befolkningstalet cirka Det kom dock aldrig upp till slutgiltig 234

235 behandling, helt säkert på grund av bolagsledningens motstånd. Därmed rann hela frågan ut i sanden. Under titeln "Utredning rörande ändrad kommunalform för Karlskoga municipalsamhälle" trycktes betänkandet i 300 exemplar för utdelning till intresserade. Ärendet har behandlats utförligt, trots att inget resultat nåddes, då det synes vara av intresse att det som blev verklighet först 1940, dvs stadsbildning, föreslagits redan Tidens kommunalmän såg problemen med kransbebyggelsen men torde också ha skyggat för svårigheterna att lösa dem. Det som förvånar en sentida betraktare är att man aldrig diskuterade att bibehålla municipalformen och utvidga den till något av de föreslagna områdena. Det skulle dröja till 1916 innan man åter började sysselsätta sig med frågan. Impulsen kom då i form av en skrivelse från Pehr Aspelin. Den föredrogs vid municipalfullmäktiges oktobersammanträde och hänvisade åter till den vidsträckta kransbebyggelsen och faran med den oreglerade tillväxten. Anledningen till det förra misslyckandet fann han vara, att det samtidigt tagits upp för många var för sig svårlösta problem. Nu borde man inskränka sig till att begära tillämpning av byggnads-, brand-, hälsovårds- och ordningsstadgorna för rikets städer inom områden utanför municipalsamhället. Problemet skulle då endast gälla att bestämma detta område. Ärendet remitterades till berörda nämnder, som samtliga tillstyrkte. Efter framställning från samhället förordnade landshövdingeämbetet i januari 1917 civilingenjör Nils Gellerstedt att i samråd med nämnder och jordägare utarbeta förslag. Genom sitt ovannämnda arbete med ny stadsplan för municipiet var denne redan förtrogen med dess problem. Mot slutet av året hade han sitt förslag färdigt. Åter hade det uppstått problem med Boforsområdet. I sin skivelse säger Gellerstedt: "Även har jag konfererat med markägare och speciellt med nuvarande disponenten för Bofors bruk. Denne har därvid mycket bestämt som sin åsikt framhållit, att ett införlivande av Bofors bruksområde med Karlskoga municipalsamhälle varken vore för bruket behövligt eller kunde för detta medföra sådana fördelar, som kunde motivera åtgärden, men däremot betydande kostnader och obehag. Han ansåg sig därför på intet sätt kunna medverka till realiserandet av ett sådant förslag. Huru den i december tillträdande nya ledningen för Bofors bruk ställer sig till denna fråga, är ej bekant." Landshövdingen, vid den tiden den kraftfulle K J Bergström, som var angelägen att få ordning på samhället i Karlskoga, hade förklarat, att han inte hyste några betänkligheter mot inkorporering av Boforsområdet men förutsade att det skulle uppstå stora svårigheter. Han hade därför föreslagit underhandlingar om inskränkning i stadgornas giltighet för bruksområdet. 235

236 Även i övrigt hade olika meningar framförts om samhällets utsträckning. För den skull upptog även det nya förslaget tre alternativ, som noga specificerades genom kartor och beskrivningar. I mera allmänna ordalag kan de tre områdena beskrivas sålunda: Alternativ I var det minsta och betecknades som ett minimum i det att endast områden, som redan börjat bebyggas, inräknades. Utöver municipal-samhället upptog det sålunda delar av Baggängen, östra Stråningstorp, Bre-gårdstorp, Bregården, Kyrkotorp och Bohult men ej Bofors och Björkborn. Alternativ II utökade ovanstående område med Bofors bruk, delar av Karls Åby och Björkborn samt större delen av Sandviken. Alternativ III innebar ytterligare ökning särskilt i sydväst och öster. Där tillades delar av Aggerud och Brickegården samt hela Dalen och Stolpetorp. Därmed hade vunnits att gränsen i öster skulle följa Svartälven. Till den 4 december 1917 hade gemensamt sammanträde utlysts med municipal-, hälsovårds- och byggnadsnämnderna samt dessutom municipalfullmäktiges ordförande för behandling av Gellerstedts förslag. Deltagarna utgjorde så att säga den inre cirkeln av styrande inom municipiet och må därför presenteras. Där fanns Johannes Lindholm, Gustaf Pettersson, Pehr Aspelin, Petrus Nilsson, Olof Wiman, Axel Modig, Henric Henricson, Pontus Larsson, Karl August Ekman och slutligen Johan Fredrik Hjelmqvist. De tre förstnämnda representerade mer än en nämnd. Sammanträdet gick i enighetens tecken. Man var överens om att alternativ I var alldeles för snävt med hänsyn till väntad framtida bebyggelse. Därtill kom att området inneslöt så många problem att en reglering av dessa inte tillnärmelsevis kunna täckas av de skatteinkomster, som samhället kunde påräkna från området. Även alternativ II avstyrktes, då bebyggelse redan börjat växa upp utanför dess gränser. Särskilt betänksam var man mot att gränsen i öster skulle gå så nära Bofors bruk. Det kunde rned visshet antas att områden, som låg så nära arbetsplatserna, inom kort skulle bli olämpligt bebyggda om detta fick ske utan reglering. Det blev alltså alternativ III, som tillstyrktes, dock även där med förslag till en liten justering. På ett ställe i norr önskades en uträtning av gränsen, så att den gick tvärs över i stället för längs med landsvägen mot Filipstad, Visserligen var det prästgårdsmark utanför gränsen, men om någon omdisponering skedde, var man säker på att få en husrad utefter vägen på den sida, som ej tillhörde samhället. Så var det problemet med Bofors. De samlade kommunalmännen förklarade sig vara beredda att hos Karlskoga municipalfullmäktige tillstyrka "att för samhällets del medgiva och hos vederbörande myndigheter biträda yrkandet på, att i berörda avseende sådana lättnader måtte medgivas, vilka å ena sidan vore för bruket önskvärda utan att å andra sidan berättigade krav från det allmännas och municipalsamhällets sida bleve åsidosatta". 236

237 En omhuldad plats blev den s k Trekanten mellan tingshuset och kyrkan. Samhället åtog sig att sköta platsen, som därigenom blev undantagen från vägverkets skyldigheter. Bakom tingshuset arrestlokalen senare konsthall och villan Bredablick under en period folkhögskola. Eller enklare uttryckt: Man lovade göra vad man kunde för att undvika krångel för Bofors del. De osäkra förhållandena i krigets slutskede liksom den avtagande byggnadsverksamhet, som blev en följd av dyrtiden, gjorde att intresset under ett par år mattades och hela frågan fick vila. Som en komplikation betraktades det också, när framställning gjordes om Degerfors avskiljande. Man hade plötsligt fått två kommunbildningsproblem att fundera över. Bortglömd var dock frågan ingalunda. Efter anmodan hade pastorsämbetet den 18 oktober 1920 överlämnat resultatet av en befolkningsutredning. Den visade följande siffror: Municipalsamhället 2340, område I 4601, område II 7326 och område III Hittills hade diskussionen endast gällt utvidgning av municipalsamhället. Siffrorna för de rimligaste områdena visade emellertid befolkningstal, som ifråga om sin storlek saknade motsvarighet i svenska samhällen av denna typ. Därmed var man på nytt inne på problemet med ändrad samhällsform. 237

238 Vid den förnyade aktualiseringen hänvisades också till ett par på senare tid tillkomna lagar, nämligen om ändring i kommunal indelning och om kommunalförbund, båda av den 13 juni Genom dessa "synes större möjligheter yppa sig, icke endast att övervinna eventuellt motstånd från enskilda markägare, i den mån ett allmänt intresse måste tillgodoses, utan därigenom erhölls även möjlighet att vid nybildning av kommun i vissa avseenden bibehålla gemenskapen med förutvarande moderkommun, varigenom en utbrytning icke skulle behöva omfatta mera i administrativt avseende, än som för förvaltningen kunde anses nödigt och nyttigt. Under form av kommunalförbund skulle gemenskapen i övrigt kunna bibehållas och därigenom en del svårigheter vid en delning kunna minskas." Ovanstående citat är hämtat ur protokollet från ett informellt sammanträde, som kan sägas ha viss karaktär av "kamarilla". Det hölls den 24 mars 1921 på municipalsamhällets initiativ mellan representativa men ej valda medlemmar från dettas olika myndigheter och från kommunalfullmäktige. Till sin karaktär var det informerande och sonderande. Den först nämnda nybildningsdiskussionen hade helt förts inom municipalsamhället utan att kommunens organ hade varit inblandade. Nu förbereddes en framställning om kommunalfullmäktiges medverkan. Denna behandlades av fullmäktige den 26 mars 1921, varvid representanter valdes att ingå i en för båda samhällena gemensam kommitté. I samband med Degerfors avskiljande hade kommunen, som förut nämnts, engagerat direktören i Svenska stadsförbundet Helge Lindholm att granska förslaget ur Karlskoga-delens synpunkt. Denna var son till rektor Johannes Lindholm och hade alltså vuxit upp i Karlskoga, varför han var väl förtrogen med förhållandena och dessutom kunde förväntas ha en positiv inställning till sin gamla hemort. Trots en omfattande arbetsbörda i sitt yrke lade han ner stor möda på att utreda Karlskogas problem. Därom vittnar att han förutom det tidigare nämnda yttrandet om kommundelningen daterat 21 juli 1922 åtog sig uppdraget att granska ombildningen av municipalsamhället. Det skedde på uppdrag av den nyssnämnda kommittén och förelåg redan den 13 oktober 1922 i form av "Utredning angående Karlskoga municipalsamhälles utvidgning och eventuella ombildning till stad". Utgångspunkt bildade helt naturligt civilingenjör Nils Gellerstedts beräkningar, varvid dock endast hans område III ansågs värt en utförligare diskussion. Men därtill nämndes ett nytt alternativ, som är värt att observera. För första gången behandlas nämligen redan här möjligheten att göra hela kommunen till stad. En förutsättning var därvid att Degerfors avskilts. Helge Lindholms skäl för en sådan anordning var den utjämnande effekt, som landsbygdsområdet kunde ha genom att ge näringslivet en större bredd. Just ensidigheten i detta avseende hade kommit honom att uttala varningsord till Degerfors, när detta begärde separation. Man bör erinra sig, att 238

239 lågkonjunktur rådde och att bondenäringen i det skedet ur kommunalekonomisk synpunkt mildrade verkningarna. Han skrev: "Jag tror att man... bör betänka sig mer än en gång, innan man går att skära av de gamla förbindelserna mellan bruks- och stadsbygden samt de jord- och skogsbruksidkande delarna av Karlskoga socken. I varje fall måste ställningen betydligt stabiliseras och det icke-industriella elementet i stadsbildningen vinna ökad fasthet, innan jag vågar taga på mitt ansvar att tillråda ett dylikt steg. Tills så sker, förordar jag obetingat fortsatt kommunal gemenskap, vilken, även om understundom den ena, understundom den andra parten därav skulle hava det största gagnet, ja, rent av nödvändig ömsesidig återförsäkring gentemot bråda konjunkturomkastningars och andra tillfälligheters spel." Han var dock medveten om svårigheterna: "Men att sedan kommunens stora utsträckning och föga enhetliga sociala struktur lägger vissa hinder i vägen för realiserande av den plan, varom nu är fråga, vore meningslöst att förneka. Detta inses utan vidare, om man betänker, att det här gäller ett stads- eller köpingsområde mer än tre gånger så stort som rikets jämväl till arealen största stad, Stockholm (42000 mot hektar)..." Den sakligt sett besvärligaste konsekvensen gällde emellertid vägväsendet. Ur den synpunkten var köpingalternativet ute ur bilden. Detta skulle innebära att kommunen fortfarande var ansluten till vägdistriktet. Landsbygdsområdet skulle nödgas betala såväl till gatubyggnad som till vägkassan och sålunda bli dubbelbeskattat. Vid stadsbildning kunde landsbygden däremot påräkna hjälp till sina vägar från den centrala delen och därigenom få kompensation för sina bidrag till andra utgifter av tätortskaraktär. Men därmed överflyttades vägproblemet på Degerfors, som ensamt skulle bli ett för litet vägdistrikt. Emellertid var Helge Lindholm av åsikten att tidpunkten för ett avgörande var olämplig. Därvid syftade han både på den oavgjorda frågan om Degerfors avskiljande och på konjunkturläget: "Allt detta gör, att tillfället för en genomgripande förändring av den kommunala indelningen är sällsynt olämplig. Vill man icke därvid handla i blindo, bör efter min mening avvaktas en tidpunkt, då stabilitet i näringslivet ånyo nåtts och erfarenheter föreligger, som möjliggöra något så när tillförlitligt omdöme om verkningarna i ekonomiskt hänseende, av de åtgärder, man aktar företaga". Enda återstående alternativ, om man ville vidta omedelbara åtgärder, borde vara de partiella reformernas väg, vilket var liktydigt med utvidgning av municipalsamhället. Det sistnämnda tilltalade inte kommunalmännen. Då föredrog man att vänta och se. Till detta bidrog kanske att Lindholm redan före utredningens början varskott om att det inte kunde bli fråga om skattelindring utan snarare tvärtom. 239

240 När ämnet nästa gång togs upp hade intresset svalnat betydligt inom municipalsamhället. Från kommunens sida hade heller inga ansatser gjorts. Initiativ till regleringar kom då från landshövdingen i en skrivelse av den 8 juli I svaret heter det bl a: "Enär ifrågavarande område ligger utanför samhällets gränser och någon fördel för samhället icke kunde vinnas genom den åsyftade åtgärden, vilken tvärtom skulle förorsaka samhället en betydligt ökad ekonomisk tunga, och skälet för åtgärden vore att det nuvarande samhället skulle med ekonomiska uppoffringar bidraga till åtgärder, som väl rätteligen borde bekostas av invånarna själva inom de områden, där oreglerad byggnadsverksamhet förekommit, så anser municipalsamhället att kostnaderna för kartläggning m m icke bör drabba samhällets invånare." Medverkan utlovades likväl om det också blev fråga om ändrad kommunalform. Men mera därom i annat sammanhang. Municipalsamhället övergick till att enbart syssla med sina interna angelägenheter. Även därvid tycker man sig tidvis kunna iaktta en passiv inställning. Åtminstone i vissa sammanhang skymtar en olust att bekosta åtgärder, som i så stor utsträckning blev till nytta för de kringboende. 240

241 Händelserika år Söker man påtagliga och viktiga händelser för avgränsning av epoker i Karlskogas historia bör det vara naturligt att fastna för åren 1925 och Det första årtalet markerar, att kommunen genom avskiljandet av Degerfors minskat sin folkmängd med nära en tredjedel. Den hade alltså att i viss mån anpassa sig till nya förhållanden. Det andra markerar slutet på tiden som landskommun. Karlskoga "förunnades" stadsrättigheter. Att gränspunkterna är naturliga betyder inte likartade förhållanden under tidsavsnittet. Tvärtom kom det att bli mycket stora skillnader på de första och de sista av de 15 åren. Perioden inleddes i knapphetens tecken men slutade i en överkonjunktur, som betydde en uppsjö av problem. Däremellan hade också en svår allmän konjunktursvacka passerats. Den procentuella folkmängdsökningen under 30-talets senare år hade knappast motsvarighet i någon annan svensk kommun. Detsamma gällde den ekonomiska tillväxten. Däremot var det inte möjligt att hålla takten i fråga om samhällets utbyggnad. Ur befolkningstabellen kan noteras att folkmängden steg från den l januari 1925 till den 31 december Detta innebar en tillväxt med personer eller hela 77%. En tydlig skillnad i ökningstakten kan iakttas omkring år Tom utgången av 1933 alltså under 9 år hade befolkningstalet ökat med Under periodens återstående 6 år blev tillväxten Att förändringen hör samman med utvecklingen vid AB Bofors är självklart. Då Degerfors genom kommundelningen är ute ur bilden var Boforsverken och Nobelkrut ortens enda stora arbetsplatser. Det kan därför vara av intresse att fortsätta siffergranskningen med en blick på antalet anställda vid bolaget. För år 1925 uppges siffran l 570 med ökning till år 1933 och ytterligare till 6963 år Inflyttningsöverskottet gick naturligtvis i någon mån till andra områden, t ex den omfattande byggnadsverksamheten. Denna i sin tur berodde på bolagets utveckling. 241

242 Bofors i Karlskoga och i världen Ovanstående anmärkningsvärda siffror gör det nödvändigt att som bakgrund till ortens utveckling på nytt ge en företagshistorik. Denna måste dock bli av summarisk karaktär på grund av de mycket omfattande förändringar, som ägde rum inom AB Bofors under den här aktuella perioden. Ofta har sagts att bolagets stora uppsving under senare hälften av 1930-talet berodde på att det stundande kriget så att säga kastade sin skugga framför sig. Man anade vad som var på väg att hända och på olika håll vidtogs försvarsförberedelser. Naturligtvis var det så. Kunderna kom till Bofors i stället för att man därifrån tidigare fått ge sig ut i världen för att söka köpare. Order strömmade in i en omfattning, som man tidigare inte kunnat drömma om. Mindre ofta har påpekats vikten av att bolaget verkligen hade resurser att acceptera de stora beställningarna. Visserligen är det sant att många av dessa inte hann effektueras innan det brakade löst, men världen hade väl heller inte väntat ett krigsutbrott så tidigt som i september Bolagets fakturering 1935 uppgick till något över 40 miljoner kronor. År 1939 var samma siffra 156 miljoner. Även om underleverantörer utnyttjades i ökad utsträckning, får man en uppfattning om vilken kapacitet, som fanns inbyggd i företaget. Förhållandet kan återföras på de principer, som den ekonomiske ledaren Sven Wingquist uppges ha hävdat. Han såg i första hand till utbyggnaden. Utdelning till aktieägarna fick komma i andra hand. Efter förluståren i början av 1920-talet dröjde det ända till 1927 innan aktieutdelning lämnades och då endast med 3 %. Visserligen blev det ökning med ytterligare en procent redan nästa år, men även sedan den uppåtgående kurvan blivit pålitlig tillämpades förhållandevis låg utdelning. Boforsaktierna skulle inte bli spekulationsobjekt. Investeringar av olika slag blev alltså ett genomgående tema under åren. Till en början gällde det närmast att komma i kapp den tekniska utvecklingen, då de magra åren inte medgett några egentliga satsningar. Man kan nämna, att medel för nytt sintringsverk anslogs år De ökade kraven på stålkvalitet ledde till installerandet av en elektrostålugn av Héroulttyp. Stora maskininköp beslöts Från att investeringskronorna räknats i hundratusental började man nu laborera med miljoner. Ett märkesår blev Då uppfördes det mekaniserade stålgjuteriet, som enligt uppgift blev det första i sin art i världen och kom att bli av stor betydelse för rationalisering av driften. I samband därmed installerades ytterligare en elektrostålugn med stor kapacitet. Inte heller verkstäderna blev lottlösa. Från 1930 rapporteras att 400 nya maskiner inköpts, varigenom tonen angavs för så gott som hela årtiondet. En uppräkning av byggnader och anläggningar, 242

243 Två män hade stort ansvar för AB Bofors utveckling under och 30-talen. Till en början gällde det att klara bolaget genom efterkrigsåren och senare att balansera utbyggnaden i ett intensivt utvecklingsskede. Sven Wingquist (till vänster) var styrelsens ordförande från 1918 med ett mellanspel som verkställande direktör Hans Th Holm (till höger) var disponent och verkställande direktör som tillkom under 1930-talet skulle föra för långt. Emellertid kan erinras om den vikt, som efter hand lades vid anskaffandet av automatmaskiner. Elektriciteten hade blivit dominerande energiform. Tidigare har nämnts, att bolaget under första världskriget byggde eget kraftverk vid Bofors, vilket togs i bruk I annat sammanhang har även noterats, att Björkbornsfallet samtidigt diskuterades. Den ekonomiska situationen gjorde emellertid, att detta projekt fördröjdes och först i februari 1928 kunde kraft levereras därifrån. På sikt räckte detta ändå inte till. Kompletterande elkraft köptes från Örebro elektriska AB. Medan förbrukningen 1925 uppgick till 10,5 miljoner kilowattimmar hade den fem år senare stigit till 21,5 miljoner. Detta aktualiserade ännu ett kraftverk och 1930 fattades beslut om utbyggnad av Karåsforsen i Svartälven. Arbetet påbörjades också men avbröts på sommaren I väntan på uppförandet byggdes ett ångkraftverk, som även var avsett som reserv vid knapp vattentillgång. Först 1936 togs Karåsanläggningens första etapp i bruk och fullföljdes nästa år. 243

244 Om- och tillbyggnad av huvudkontoret blev en följd av utvecklingen. För besökande kunder framstod det som bolagets ansikte. Utöver kontinuerlig utbyggnad i Bofors ökade bolaget på 1930-talet sina resurser på ett nytt sätt. Det skedde genom förvärv av industrier på annan ort. Första steget togs 1935 sedan Per Albin Hansson anmodat Sven Wingquist att förlägga någon del av tillverkningen till det arbetslöshetsdrabbade Tidaholm. Förutsättningarna var inte de bästa, men bolaget beslöt likväl att gå regeringschefen till mötes. Tidaholmsverken köptes och rustades upp. Redan omkring fyra månader senare, i mars 1936, gjordes nästa förvärv, som också hade betydligt större dimensioner. Det gällde aktiemajoriteten i AB Nydqvist & Holm (Nohab) i Trollhättan. Bredvid bolagets inriktning på tillverkning av lokomotiv fanns verkstadskapacitet också för karlskogaföretagets specialitet. Av bolaget hade blivit en koncern, som i maj 1939 fick ytterligare ett tillskott genom Wedaverken i Södertälje, tidigare anlitat som underleverantör. Utöver själva produktionsapparaten behövdes utbyggnad av det förberedande stadiet liksom olika former av service. Vid 1930-talets början ombyggdes och utvidgades huvudkontoret avsevärt och så skedde även med laboratoriet. Skjutfältet utvidgades 1938 genom köp av bl a Wikers aktiebolag med stora skogsmarker i fältets förlängning. Kontrollavdelningen för- 244

245 Det nya hotellet gav företaget möjlighet att på ett tillfredsställande sätt ordna sin representation. tjänar nämnas, då den fick helt nya uppgifter från Tidigare hade man nöjt sig med leveranskontroller, men massproduktion och stegrade krav motiverade avsyning även under arbetets gång på de olika avdelningarna. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas det nya brukshotellet, uppfört Samhället hade inte mycket att bjuda gästande främlingar. Så mycket angelägnare var det för den skull att företaget själv på ett tillfredsställande sätt ordnade för kundrepresentanterna. Tillkomsten av nya herrgården på Boåsen åren får också ses som en representationsangelägenhet. Även vid Nobelkrut skedde omfattande utbyggnad. En viktig produkt blev det progressiva krutet, som redan intresserat Alfred Nobel. De teoretiska och laboratoriemässiga problemen var sedan länge lösta. Svårigheten låg i tekniken vid fabriksmässig framställning. Sedan denna fråga lösts genom samarbete med en tysk tillverkare fick man användning för det s k Nya krutbruket, som byggts mot slutet av första världskriget men på grund av efterkrigskrisen ej tagits i bruk. Experiment för breddning till civila an vändningsområden företogs och följdes av viss produktion. Därvid var tillverkning av läcker med nitrocellulosa som utgångsmaterial ett initiativ, som omkring 1931 blev av större omfatt- 245

246 ning. En helt ny gren följde 1933 med tillverkning av kloramin. Genom att följa de kemiska uppspaltningslinjerna kom man fram till sackarin, acetyl-salisylsyra m m. Tillverkningen hade börjat glida in på läkemedelsområdet. Ett viktigt steg togs också, när träcellulosa lämplig för nitrering kunde ersätta bomullen som utgångsmaterial för tillverkning av nitrocellulosa. För att värdemässigt ange satsningarnas omfång lånas några siffror ur Birger Steckzéns företagshistorik. Där påpekas, att anskaffningskostnaderna för åren stannade vid kronor. Under företogs nybyggnader för och maskininköp för kronor. Man erinrar sig att detta skedde samtidigt med förvärven av Tidaholmsverken och Nohab, varvid dock en utökning av aktiekapitalet skedde med kronor, varefter det totala aktiekapitalet uppgick till kronor. Investeringarna fortsatte och för åren anges siffran 12,5 miljoner. Hittills har ingenting nämnts om dem, som låg bakom utvecklingen, nämligen kunderna. Att nå dem var till en början också ett mödosamt och kostnadskrävande arbete. I fråga om försvarsmateriel var den svenska marknaden inte mycket att räkna med under en period, som helt gick i nedrustningens tecken. I föregående avsnitt nämndes, att det var beställningar från ett par mindre stater, som kom företagsledningen att bestämma sig för fortsatt färd i det utlagda spåret. Det var till ifrågavarande grupp offerterna borde ställas. Stormakterna och av dem starkt beroende stater kunde ej väntas intressera sig för Bofors. Särskilt förfaringssätt krävdes eftersom avnämarna var just stater. Dvs det fordrades politiska beslut för en affärsuppgörelse. Tillvägagångssättet blev att engagera utländska handelshus som agenter med uppgift att rapportera om nationella planer. Efter tips från dessa kunde bolagets egna förhandlare anmäla sig. Naturligtvis drog det okända lilla svenska företaget därvid ofta nitar eller fick finna sig i årslånga förhandlingar. Kanske resultatet blev beställning på mindre lönsamma reparationer eller moderniseringar av äldre materiel, som de stora inte ville befatta sig med. Men företaget hölls i gång. Holland var alltjämt den största kunden. Snart träffades överenskommelse även med Finland och när man skrev 1928 kunde man tillfoga Chile, Rumänien, Argentina, Italien, Paraguay, Danmark och Estland. Vid utgången av detta år fanns order för 42 miljoner mot 12 miljoner ett år tidigare. Kring årsskiftet skrevs kontrakt på 14 miljoner för Turkiet, vilket innebar företagets dittills största beställning. Den nu välfyllda orderportföljen blev av största betydelse för bolaget och för ortens befolkning. Det tog flera år att fullfölja beställningarna och under tiden gick landet och världen in i den svåra ekonomiska kris, som karakteriserar 1930-talets första år. Landets industri gick på sparlåga och arbetslösheten tilltog. För Sveriges del blev Kreugerkraschen 1932 det mar- 246

247 Tunga pjäser var länge bolagets speciella trumfkort. kanta lågvattenmärket. För AB Bofors kunde denna händelse ha blivit ödesdiger genom att Skandinaviska Kreditaktiebolaget, som var företagets bank, råkade i en prekär situation. Lyckligtvis var bolagets likviditet vid denna tid god och arbetet kunde fortsätta. Man kan konstatera att 30-talskrisen blev mindre kännbar för AB Bofors än för landets industri i allmänhet. Det betydde inte att den gick spårlöst förbi. Viss personalminskning företogs och tjänstemännen, som inte hade löneavtal, fick finna sig i dikterade lönereduceringar. Planerade investeringar sköts på framtiden. Inneliggande beställningar avverkades utan att nya flöt in i tillräcklig takt. Vid 1932 års slut fanns endast order för ett halvt års produktion. Situationen räddades genom omfattande beställningar från Kina och Iran. De närmaste två åren kan kanske betecknas som normala. Upprustningen i Italien och utvecklingen i Tyskland hade ännu inte lett till ökad vaksamhet. Den hotfulla tonen uppfattades kanske mer som ett propagandadrag, men realpolitiska åtgärder förekom också. Man kan erinra om Tysklands utträde ur Nationernas förbund i oktober Större internationell reaktion följde, när Hitler i mars 1935 införde allmän värnplikt och ett år senare uppsade Locarnoavtalet om Tysklands västgräns och besatte det demilitariserade 247

248 Rhenområdet. Den utrikespolitiska oron stegrades successivt av Italiens anfall på Abessinien och de politiska kontakterna mellan Italien och Tyskland, detta lands infiltrering i Österrike, som avslutades med Anschluss i mars 1938, krisen kring sudettyskarna i Tjeckoslovakien på hösten samma år samt Danzigfrågan. Kulmen kom med krigsutbrottet den l september Från 1935 märktes hos AB Bofors en tydlig ökning i det normala flödet av beställningar och inom kort tilltog strömmen av tillresande spekulanter. Nu representerades dessa inte bara av vanliga militärkommissioner utan hade som ledare militära chefer på hög nivå eller rent av regeringsmedlemmar. Från 1936 började även Sverige en modernisering av försvaret. Bland utländska handelspartners kan nämnas Polen, Ungern, Österrike, Belgien, Holland, Rumänien, Grekland, Iran, Argentina samt de nordiska länderna Finland, Danmark och Norge. Ytterligare ett par länder var av alldeles speciellt intresse, eftersom de tillhörde stormakternas krets och hade betydande inhemsk vapenindustri, som gjorde dem självförsörjande. Det var England och Frankrike. Intresset därifrån gällde den pjäs, som blivit bolagets berömda specialitet, 40 mm automatkanonen. Engelsmännen visade redan 1936 stort intresse för denna. Sedan bolaget självmedvetet avvisat beställning på provkanoner kom en första order på 100 exemplar. Tillverkningen började omedelbart och slog väl ut. Redan 1938 följde bolagets dittills största order på l 000 pjäser med l projektiler. Genom denna kanons betydelse för luftförsvaret av London blev namnet Bofors känt inte bara i militära kretsar utan också bland den stora allmänheten världen över. I Frankrike var motviljan mot utlandsköp ännu större än den hade varit i England och beställningen därifrån kom därför att inskränka sig till 34 pjäser. För bolaget var här prestigevinsten det väsentliga. Ekonomiskt sett var utbytet inte stort, särskilt som pjäsen kom att tillverkas på licens i Belgien. Över huvud taget hade licenstillverkning utomlands blivit allt nödvändigare på grund av de stora orderna och kraven på snabb leverans. 40 mm-kanonen var ett trumfkort, som föregåtts av många års utvecklingsarbete. Vid behandlingen av föregående tidsavsnitt framhölls att det grova artilleriet var bolagets specialitet. Även om sådan tillverkning förekom också senare hade utvecklingen gått mot mera finkalibriga produkter. Anledningen var kravet på bekämpningsmetoder mot flyg och pansarvapen, som fått allt större betydelse. Det innebar att konstruktörerna fick börja från nya utgångspunkter. En styrka hos Bofors i den internationella konkurrensen hade varit dess beredvillighet att anpassa sig efter köparnas krav. Man åtog sig sålunda att genom utbyte av delar modernisera redan befintlig materiel. Men även bolagets egna konstruktioner varierades. Sådana anpassningar kunde i regel 248

249 40 mm automatkanonen var något helt nytt, som krävde några år av intensivt konstruktionsarbete men sedan blev bolagets största succé. Här marinautomatkanoner i dubbellavet-tage. inte ske vid de större vapenindustrierna, när det gällde relativt korta serier. Bofors hade därigenom med åren fått en vidlyftig provkarta på detaljer anpassade efter olika klimat och terrängförhållanden. Ett ofta nämnt exempel är att bolaget importerade åsnor för användning vid experiment med isärtagbara bergskanoner åt länder, som använde dessa djur som bärare genom vägfattig och kuperad terräng. Den intensiva konstruktions- och experimentverksamheten började några år in på 1920-talet, när de nya kraven blev tydliga. De kunde gälla prestanda som större utgångshastighet och skottvidd, skjuthastighet, rörlighet m m och berörde olika pjäsdelar som sikten och riktanordningar, upphängning och lavetter, hjulkonstruktioner och pjäsvikt. Bofors s k V-lavett blev en efterfrågad detalj, som kunde användas i olika kombinationer. Dessutom hade problemen med automatkanoner kommit till. I takt med pjäskonstruktionerna följde nya granattyper. Därvid var spårljusgranaterna en viktig nyhet liksom den mycket noggranna brissadinställningen för luftvärnsammunition. Uppslaget till den berömda 40 mm automatkanonen kom med hänvisning till företagets säkra luftvärnsammunition. Den svenska marinen hade förvärvat engelska luftvärnskanoner men fann svensk ammunition vara bäst. När 249

250 flygets utveckling krävde större prestanda, vände sig marinen 1928 till Bofors med förfrågan om pjäser. Detta ledde till omfattande försöksverksamhet, då automatiska pjäser dittills inte ingått i bolagets program. Ett problem var också att finna lämplig kaliber. På sistnämnda punkt rådde inte enighet mellan Bofors och marinen, som önskade mindre kaliber än de 40 mm, som bolaget funnit lämpligast. När en godtagbar pjäs slutligen stod färdig blev det därför den holländska och inte den svenska marinen, som blev första beställare. Detta ägde rum år Men ännu var inte problemet löst. Eftersom tillverkningen avsåg marint bruk, var det fråga om pjäser med fast montage. Sådana kunde visserligen i viss mån behövas även för landbasering, men intresset visade sig avsevärt större för rörliga pjäser. Att konstruera sådana blev nästa uppgift. Problemen visade sig vara många även här, men erfarenheter från andra pjästyper kunde utnyttjas. Redan 1934 stod en provpjäs färdig, som vid provskjutningar tilldrog sig stort intresse från utländska observatörer. En rad demonstrationer företogs på begäran i olika länder och snart gick ryktet över världen. Ledare för denna liksom för andra konstruktioner var Victor Hammar, som varit knuten till bolaget sedan 1902 och efter hand vunnit stor berömmelse för anmärkningsvärd kunnighet, teknisk fantasi och uthållighet. Han var vid denna tid bolagets tekniske direktör. Uppmärksamheten har hittills huvudsakligen ägnats åt bolagets verksamhet som specialist på artillerimateriel. Utgångsmaterial var därvid dess egen metallurgiska produktion. Denna var betydande men värdemässigt mindre lätt att ange, då vidarebearbetningen skedde inom företaget. En stor del gick därvid till civila produkter. Fakturavärdet av civiltillverkningen pendlade under åren i stort sett mellan 4 och 5 miljoner kronor per år. Därefter skedde en stegring till omkring 15 miljoner för åren 1937 och 1938 och för 1939 ända till 19 miljoner. Om man alltså i stort sett kan tala om obruten ökning i absoluta tal blir förhållandet ett annat om man ser på civilproduktionens procentuella andel av hela försäljningen. Då håller sig siffrorna omkring 30% fram till 1931 för 1927 och 1928 t o m omkring 40%. Men därefter sker en markant nedgång för 1932 till 11 %. Detta innebär att krisåren medförde stagnation inom denna sektor men fortsatt produktionsökning av försvarsmateriel. Så följde en ny andelsåterhämtning tills procenttalet åter nådde omkring 30 år Men så bar det åter neråt till 17 % för 1938 och 12 % för Andelssiffrorna sjönk alltså trots avsevärd reell försäljningsökning, vilket har sin förklaring i de exceptionellt omfattande krigsmateriel-leveranserna under dessa år. 250

251 Arbetet i smedjan gällde både civil och militär produktion. Tillverkningen var mångskiftande och spände över produkter från gjuteri, valsverk och smedjor liksom verkstadsbearbetade maskindetaljer och maskiner. Främst inriktades tillverkningen på områden, där företagets specialisering på kvalitetsstål kom till användning. En särskild storkund fick man sedan Volvo år 1925 börjat sin biltillverkning, vilken till stor del byggde på detaljer från underleverantörer med lämplig inriktning. Som förut nämnts fick AB Bofors tidvis arbeta i opinionsmässig motvind. Ordet krigsindustri hade en dålig klang, som under nedrustningsperioden ständigt underblåstes i den offentliga diskussionen. Man kan fråga sig hur enskilda boforsanställda kände det. Vittnesmålen är inte så många. När det någon gång gavs svar på tillvitelser skymtar man en inställning ungefär som hos den enskilde soldaten: Man var en kugge i ett maskineri, som individen inte kunde göra något åt. I vardagslag blev det att fullgöra ett tekniskt eller administrativt jobb likt vilket annat som helst. 251

252 För företagsledningen var opinionsvinden en osäkerhetsfaktor. Dispenskrav för vapenexport hade funnits från Framställning om lättnader ledde 1927 till införandet av generella licenser gällande särskilda länder. Denna åtgärd satte emellertid ny fart på diskussionen, som också kom att handla om förstatligande av vapentillverkningen. Särskilt gällde detta sedan Per Albin Hansson efter maktövertagandet 1932 tillsatt en krigsmateriel-beredning. Till denna ingav AB Bofors en PM med bolagets synpunkter. Bl a framhölls den politiska betydelsen av en inhemsk försvarsindustri. Dessutom betonades vikten av att främmande stater kunde sköta sin rustning utan beroende av stormaktsblock. I stort sett godtogs synpunkterna i kommissionens betänkande år Detta mynnade ut i förslag om noggrann statlig kontroll och vissa restriktioner beträffande innehav av aktier. Däremot blev det inget förslag om förstatligande. En markant svängning i betraktelsesättet hade skett, vilket blev än tydligare vid riksdagsbehandlingen Därvid~speiade säkerligen de yttre händelserna i Europa en viktig roll, även om allmänna opinionen ännu inte hade slagit om. Resultatet blev tillsättandet av en krigsmaterielinspektion från juli Att aktiefrågan togs upp får ses i samband med det famösa avtalet med Krupp. Detta hade för länge sedan förlorat all praktisk betydelse men var en opinionsmässig belastning. Försök hade gjorts att förmå de tyska intressenterna att sälja sina aktier, men dessa vägrade. Inhemska ekonomiska svårigheter fanns också genom Kreugerkrisens följdverkningar. Först i juni 1935 ledde förhandlingarna till resultat. De hade för Bofors del förts av Sven Wingquist själv. Denne stod dock inför ännu ett problem. Krupps aktieandel såldes till gällande kurs, men för att undvika bulvanköp måste 10 miljoner snabbt skaffas fram från kända finansiärer. Det blev huvudsakligen han själv jämte Axel Wenner-Green, som satsade beloppet. Därmed var äntligen denna besvärande affär ur världen, vilket måste betraktas som högst betydelsefullt med hänsyn till den politiska utvecklingen. De anställdas förhållanden påverkades helt naturligt av de stora konjunktursvängningarna. Depressionsperioden ledde till viss arbetslöshet inom de metallurgiska avdelningarna, varvid särskilt hyttarbetarna drabbades. Förkortad arbetstid tillämpades också tidvis. Löneförhandlingarna under denna tid gav avtal med någon lönereducering. Även arbetsledare och tjänstemän fick samtidigt vidkännas minskning, som ännu hade karaktär av ensidiga beslut från arbetsgivarens sida. Arbetsledarna hade visserligen en organisation tillhörande Sveriges arbetsledareförbund, men denna var ej erkänd som förhandlande part och kunde därför endast verka genom informella samtal. För tjänstemännen fanns ännu ingen organisation, men just lönereduceringarna inspirerade till sammanslutning. Sålunda bildades den 18 november 1931 en förening, vilken i januari 1932 som avdelning 24 anslöt sig till Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförbund, samma år ombildat till Svenska Industri-tjänstemannaförbundet. 252

253 Victor Hammar, som hade anställts vid bolaget redan 1902 blev efterhand dess mest berömde konstruktör. ledningen under en hektisk tid. Evert Wijkander blev verkställande direktör 1937 och fick sålunda Efter ett par år gick lönesättningen åter uppåt och vid årtiondets mitt erkändes också organisationerna för arbetsledare och tjänstemän. Nu blev problemen i stället det omfattande övertidsarbete, som krävdes av anställda av olika kategorier. Att AB Bofors plötsligt blivit populärt ledde för somliga till en ny form av övertidsarbete. Studiebesök i grupp blev en vanlig företeelse, varvid anställda medverkade som ciceroner särskilt under sommarlördagar. Ett veckoprogram i juni 1936 såg ut på följande sätt: Tisdag: Avgångsklass från S Råda kyrkskola; onsdag: Tekniska högskolans mekaniska avdelnings elever; torsdag: ett 20-tal från Mjölby köpmannaförening; fredag: Örebro tekniska mellanskola med ett 20-tal elever och lärare, dessutom besök av holländske ministern med fru; lördag: ett 15-tal ingenjörer och tidskrivare från ASEA i Ludvika, dessutom en grupp arbetare från Trollhättan; söndag: ett 40-tal arbetsledare från avdelning 10 i Karlstad samt ett 80-tal med damer från avdelning 102 i Grängesberg. Man kan också nämna, att många blev vittberesta och väl hemmastadda 253

254 Genom Bofors klinik organiserades sjukvården för de anställda. i avlägsna länder genom uppdrag i anslutning till företagets utlandsförbindelser. Som bekant var det gammal tradition att bruken skulle sörja för sina anställda i fråga om bostad, bränsle osv. Bolagets åtgärder för lösning av bostadsfrågan under det snabba utvecklingsskedet behandlas i annat sammanhang. Här må endast nämnas att i stället för satsning på bruksarbetarbostäder av gammal typ uppmuntrades nu egnahemsbyggande genom tomtreglering och viss subventionering. En gammal brukstradition var också att sörja för åldringarna. Därför utgick någon pension till arbetarna. En olägenhet var att sådan inkomst medförde sänkning av den lilla statliga pensionen. Försök gjordes att kringgå detta genom att låta fattigvården betala ut beloppet, men systemet godkändes inte av myndigheterna. Då tillämpades i stället ett knep, som kanske kan säga något om uppfinnarandan vid Bofors. När en pensionär skulle hämta ut sina pengar fick han skriva på en revers och hade alltså formellt lånat beloppet, även om det naturligtvis inte var avsett att inkrävas. Det bör tilläggas att systemet övergavs när lagstiftningen ändrades, varvid pensionsbeloppen också fastställdes genom förhandlingar. 254

255 För idrotten särskilt i det östra samhällsområdet engagerade sig bolaget bl a genom Bofors idrottsplats Vissa åtgärder, som hörde samman med det stora antalet anställda, föll utanför vanlig brukstradition och kom därigenom att föregå, vad som senare betraktats som kommunala uppgifter. Från tidigare epoker kan man erinra om Bofors samlingshus, uppfört redan 1909, och det s k Ångköket senare Hyttåsens matsalar från första världskrigets bristsituation. Det fortsatte även sedan normala tider inträtt med att betjäna särskilt de många ungkarlar, som strömmade till arbetsplatserna. Främst för ogifta tjänstemän inrättades Tjänstemannamässen i gamla hotellbyggnaden. De anställdas sjukvård underlättades genom att doktor O Wiman engagerades som bruksläkare. Då han dessutom som huvudsyssla hade att svara för sjukstugan blev situationen slutligen ohållbar. Under 1930-talet förhandlades om förbättringar, som 1938 ledde till att bolaget byggde en särskild klinik i anslutning till verkstäderna och med doktor Gösta Johansson anställde ytterligare en läkare. Bolagets varmbadhus var tills vidare enda anläggning i sitt slag på orten och utnyttjades även t ex för skolbad. För utomhusbad stod Möckelns långa strand till förfogande, men efter hand avstängdes platser som traditionellt utnyttjats. Genom framställning från fackföreningen hyrde bolaget 1935 strandpartiet vid Sandtorpsudden och iordningställde 255

256 detta med tillfartsvägar, badhytter och dylikt. Anläggningen överlämnades därefter till "Föreningen Sandviksbaden", som administrerades av representanter för bolaget och arbetarorganisationerna. Bebyggelsens vidsträckthet och den klyvning av samhället som industriområdet och naturförhållandena bildade ledde till en uppdelning av idrottsverksamheten. På detta område ingrep bolaget genom att ställa mark till förfogande och iordningställa Bofors idrottsplats, som blev arena för Idrottsföreningen Kamraterna, Bofors. Slutligen må nämnas en verksamhet, som bolaget ordnade långt före kommunen. Redan 1918 hade barnträdgårdar startat i mindre skala på ett par ställen, men 1934 uppfördes särskild byggnad för ändamålet och två lärarinnor anställdes. Verkställande direktör vid AB Bofors var, som förut nämnts, disponent Hans Th Holm alltsedan Samtidigt var Sven Wingquist styrelsens ordförande. Dessa båda hade alltså huvudansvaret, när bolagets kurs ur krisen utstakades och den stora utbyggnaden började. När disponent Holm år 1932 önskade avgå var det svårt att omedelbart finna en ersättare. Doktor Wingquist åtog sig då det direkta ledarskapet. Detta var avsett som ett provisorium men kom på grund av den intensiva verksamheten att fortsätta till och med År 1937 tillträdde Evert Wijkander, som under åren satt sig in i situationen i egenskap av vice verkställande direktör. Samtidigt återtog Sven Wingquist uppdraget som styrelsens ordförande. Hela ifrågavarande period bär alltså hans signatur. Bofors Nobelkrut leddes under perioden av direktör Clas Herlin, som efterträddes av Sverre R:son Sohlman, tidigare disponentassistent från Administration och förvaltningslokaler När de kommunala organen hade att göra upp budget för 1925, det första året för den krympta kommunen, visade taxeringsresultatet ett skatteunderlag på kronor, dvs skattekronor. Detta innebar en avsevärd minskning jämfört med de belopp man tidigare haft att laborera med. Anledningen var inte bara att Degerfors var avskilt utan även att de ekonomiskt svaga åren genom den kommunala inkomsteftersläpningen fortfarande satte spår. Det hade emellertid vänt och bar uppåt i rask takt till skattekronor i 1932 års budget. Den nya ekonomiska krisen medförde nedgång till och för de två följande åren. Fortfarande skall man erinra sig eftersläpningen, som innebar att dessa siffror var resultat av invånarnas inkomster under 1931 och Den nya uppgången blev ännu snabbare med resultat att 1939 hade ett skatteunderlag på skattekronor. 256

257 Av ovanstående skatteunderlag tog kommunen ut kommunalskatt, som med vissa mindre variationer höll sig något över 5 kronor per skattekrona t o m Därefter blev uttaget ungefär 6 kronor sammanlagt för borgerlig och kyrklig kommun. För dem som bodde i municipalsamhället tillkom en mindre municipalskatt. Trots att beslut om utdebitering var fördelat på olika instanser förekom ett intimt informellt samarbete, som gjorde det möjligt att hålla jämn sammanlagd utdebitering. Vid ett tillfälle gjordes dock försök till mera formell samordning. År 1928 tillsattes en för den kyrkliga och borgerliga kommunen gemensam ekonomikommitté, som efter enkäter hos olika styrelser och nämnder 1929 framlade en investeringsplan för åren Denna var avsedd som en riktningsvisare och antogs alltså ej med bindande verkan. Hur det gick med de olika förslagen kommer delvis att redovisas vid behandlingen av olika verksamhetsgrenar. Det kan dock här sägas, att den verkliga utvecklingen i mycket blev en annan än den tänkta. Intressant är emellertid att de numera tillämpade femårsplanerna för kommunens utgifter hade en föregångare redan på 1920-talet. Skillnaden i utdebitering jämfört med dagens situation beror naturligtvis på att de kommunala uppgifterna var jämförelsevis få. Bl a var antalet anställda ringa. Endast ett par personer kunde till en början betecknas som egentliga kommunala tjänstemän. I gengäld fick de ledande förtroendemännen bära krävande administrativa uppgifter. För övrigt lades diverse uppdrag på kommittéer. Vare sig det gällde en omfattande utredning, formulering av ett yttrande eller bagateller som byte av kakelugn i en skola blev åtgärden ofta tillsättandet av en kommitté. Införandet av kommunalfullmäktige medförde ingen större ändring inom det ledande skiktet. I den fullmäktigeuppsättning, som fanns före kommunklyvningen var den socialdemokratiska gruppen i minoritet med 19 mandat mot 21, varvid 6 av 10 var representanter för Degerforsdelen. Om dessa skars bort skulle förhållandet bli Det var helt naturligt att majoriteten önskade behålla denna situation. Det kunde ske eftersom södra valdistriktet helt överensstämde med Degerfors kommun. Emellertid hade Edvard Uddenberg i skrivelse till kommunalstämman föreslagit att hemställan skulle göras till Kungl Maj:t om nyval av fullmäktige för återstående del av mandatperioden. Förslaget hade avstyrkts av kommunalnämnden men vann majoritet på kommunalstämman i oktober Beslutsproceduren gjorde att valet inte kunde ske förr än i april Dessförinnan hade en ny stämma beslutat att kommunen skulle indelas i två valdistrikt. Vid stämman förelåg också ett förslag från kommunalnämnden att antalet ledamöter skulle vara 30.. Då uppträdde Herman Ekendahl och föreslog att 40 ledamöter skulle väljas, vilket också blev beslutat. Det därmed fastställda antalet kom att bli oförändrat 257

258 ändrat under flera årtionden. Troligen betraktades inte detta som en egentlig partiskiljande fråga. Likväl kan kanske noteras som en kuriositet att nu sedan kommunalstämman i stort sett spelat ut sin roll och bara hade att avgöra ett fåtal ärenden den förberedande instansens förslag blivit nedröstat vid två tillfällen. Sådant förekom tidigare mycket sällan. Någon skillnad i majoritetsförhållandet innebar inte det nya valet. Sådan ändring skedde först vid nästa ordinarie val, som gällde perioden Då fick arbetarepartiet 21 mandat. De borgerliga partierna hade liksom tidigare gått fram under gemensam beteckning, som formulerats "För sparsamhet och sund utveckling", och samlade 17 mandat. Men dessutom dök en ny partibildning upp, nämligen "Fria valmän", som kan betecknas som ett försök till tjänstemannaparti. Dess representanter blev de båda arbetsledarna Carl Andrée och Alfred Löfstrand. Trots ändrad majoritet omvaldes Kaleb Schjölin med acklamation till fullmäktiges ordförande. När i december 1927 ny kommunalnämnd skulle väljas tillskansade sig arbetarepartiet majoritet i denna med 5 mandat mot 4. Då hade också antalet ledamöter ökats från 8 till 9. Sammansättningen kan återges som en förteckning över ledande kommunalmän vid 1930-talets början: Riksdagsman Edv Uddenberg, bankdirektör Pontus Larsson, byggmästare Erik Eriksson, grosshandlare Gustaf Pettersson, verkstadsarbetare Erik Eriksson, verkmästare Frans Andersson, komminister Bertil Mogård, municipalkamrer Pehr Aspelin och folkskolinspektör Eric Ericson. Till ordförande omvaldes trots majoritetsförskjutningen Pontus Larsson. Detta liksom ovannämnda val av Schjölin torde få betraktas som ett erkännande för duglighet och mångårigt kommunalt arbete. När Schjölin följande år avled, ersattes han som fullmäktigeordförande av socialdemokraten Eric Ericson, som satt kvar på posten till stadsbildningen. Det kan noteras att vid val till övriga nämnder tilllämpades inte strikt fördelning efter partitillhörighet. Ofta hade t ex en ledamot och dennes suppleant olika partihemvist. Karlskogas karaktär av industriort tog sig efter hand allt tydligare uttryck i de kommunala valen. Antalet arbetarerepresentanter var sålunda 24 för perioden och 26 för övervikten var därvid störst i norra valkretsen, som innefattade Boforsområdet, medan södra kretsen, som dominerades av municipalsamhället med kransbebyggelse visade större variation. Två kvinnor kom med vid 1926 års val. Fruarna Ida Karlsson och Mina Uddenberg, senare ersatt av Gunhild Nilsson, svarade länge för kvinnorepresentationen. Antalet ändrades inte under dessa årtionden. Personuppsättningen varierade naturligtvis av olika skäl med bl a generationsskifte som följd. Av senare bemärkta kommunalmän, som efter hand gjorde sin entré, kan nämnas Elof Ericson och Fritz Berggren från 1931, Elias Ericsson från 1934, Gunnar Berggren, Golge Nygren och Helmer Nordqvist från 1935, Edvin Carlsson från 1936 samt Ragnar Kling från

259 Att torgets norra sida länge behöll sin lantliga karaktär bör uppskattas av senare tiders ortsbor. Här fanns ledig plats för Stadshuset och annan centrumbebyggelse. Bland tidigare aktiva män, som lämnade församlingen, märks Pontus Larsson och Gustaf Pettersson 1930, J F Hjelmqvist 1934 och Pehr Aspelin För Pontus Larssons del innebar det att han också lämnade uppdraget som kommunalnämndens ordförande, som han beklätt i över 25 år samtidigt som han varit kommunens kassaförvaltare. Det bör också nämnas att den mångsidigt aktive läkaren Knut Wistrand, som även på ålderdomen behöll uppdraget som kommunalstämmans ordförande, avled år Till Pontus Larssons efterträdare som kommunalnämndens ordförande valdes Edv Uddenberg. Vid samma tid blev även posten som vice ordförande ledig genom att komminister Bertil Mogård lämnade orten för kyrkoherdebefattningen i Högalid. Efter honom utsågs Eric Ericson. Även detta var en betydelsefull post, då Uddenberg i egenskap av riksdagsman tillbragte mycken tid i Stockholm. Fr o m 1936, när göromålen allt mer hopade sig, fick Ericson överta ordförandeskapet. Pehr Aspelin, som var municipal-samhällets kamrer, hade även hand om kommunens ekonomiska redovisning efter Pontus Larssons avgång. Fattigvården och därmed samhöriga organ hade egen kassaförvaltning beroende på de många småutbetalningar, som där förekom. Beslut om under- 259

260 stöd och utbetalning skedde ofta samtidigt vid besök av behövande. Därför blev det en ordförandesyssla att också sköta räkenskaperna. Att kommunens ekonomiska transaktioner i övrigt sköttes av samme kassaförvaltare hindrade inte att de olika styrelserna i princip hade egen medelsförvaltning. Detta föranledde protest mot Riksräkenskapsverket när detta 1929 ville ålägga kommunerna att skaffa gemensamt postgirokonto för att underlätta statens medelsutbetalningar. Det skulle tynga och försvåra den kommunala förvaltningen ansåg man då. Systemet visade sig dock i längden ohållbart. I januari 1936 föreslog Eric och Elof Ericson utredning om centralisering av förvaltningen. Detta resulterade redan i oktober samma år i förslag om anställande av kommunalkamrer och biträde till denne. Samtidigt förelåg förslag om inrättande av en arkitekttjänst. Första steget hade tagits till sådan professionalism i den centrala förvaltningen, som befolkningsutvecklingen egentligen sedan länge motiverat. På sommaren 1937 tillträdde Axel Gilljam kamrersbefattningen och han fick omedelbart händerna fulla i det intensiva organisations- och utbyggnadsarbete som nu satte in, detta så mycket mer som han också blev kommunalnämndens sekreterare. Nu centraliserades den kyrkliga och borgerliga kommunens kassor, varvid även fattigvårdens och barnavårdens medelsförvaltning infogades i systemet fr o m Så skedde samtidigt även med municipalsamhället i och med att municipalkamreren Pehr Aspelin gick i pension. I arbetet biträdde municipalkassören Sven Sunnemo, som vid stadsbildningen blev stadskassör. Arbetet försvårades av de olika kommunbildningarna. Alltsedan skilsmässan från Degerfors fanns mellan de båda kommunerna en gemensam förvaltning av viss egendom. En förenkling på den punkten föreslogs i juni 1938 genom yrkande på successivt köp av sjukstugan, tuberkulossjukstugan och gamla veterinärbostaden Adilslund. Samtidigt organiserades nya former av samarbete. Sålunda bildade kommunen och municipalsamhället ett kommunalförbund för polisväsendets förvaltning men också en samarbetsnämnd för de båda rent allmänt. När stadsbildningen kommit inom synhåll förenklades samarbetet på annat sätt. Sålunda beslöts att stadshuset och brandstationen skulle byggas enbart av kommunen. Man kan också nämna att municipalsamhället själv vidtog ett slags förberedelseåtgärd. Det beslöt att uppta ett lån på kronor för att finansiera byggandet av gator, ledningar mm som det inte ensamt ville betala. Det skulle ju automatiskt överföras på den nya staden. Som en kuriositet kan nämnas, att Kungl Maj:t hade vissa formella erinringar mot ansökningshandlingarna, varvid ledningen ursäktade sig med bristande erfarenhet då "samhället tidigare under sin 40-åriga tillvaro upptagit lån allenast en gång, nämligen år " 260

261 På Rävåsens södra sluttning låg två personligt utformade villor, båda med anknytning till lärare vid Praktiska läroverket. Solbacka beboddes av rektor Johannes Lindholm. Den andra var Bredablick, uppförd av ingenjör K A Ekman. Några administrationslokaler fanns egentligen inte på 1920-talet. Församlingen disponerade ett par rum i gamla skolan och den kommunala folkskolinspektören hade i gamla sockenstugan en expedition, som senare flyttades till Sandmo skola. För municipalsamhällets del hade en mindre expeditionslokal hyrts i Roseilska villan där SE-banken nu ligger och senare i urmakare Petterssons hus vid korsningen mellan Urbrinken och Bergsmansgatan, alltså vid nuvarande Bergsmanshuset. Som kommunens kassaförvaltare hade Pontus Larsson hjälp av bankpersonal och hade för ändamålet ingen särskild lokal. I övrigt sköttes det kommunala arbetet hemma vid ordförandenas skrivbord. Så kunde det inte fortsätta. År 1927 föreslog kommunalnämnden tillsättandet av en kommitté för att utreda byggandet av ett hotell kombinerat med lokaler för kommunala ändamål. Den kombination man senare valde var alltså aktuell redan då. Men projektet självdog den gången. Lyckligtvis kan man kanske i efterhand säga. En lösning efter den tidens förhållanden skulle, om den realiserats, mycket snart ha visat sig otillräcklig. Oenighet i hotellfrågan tillsamman med de förändrade konjunkturerna gjorde att intresset svalnade. 261

262 Den tillfälliga lösningen finner man på helt annat håll. År 1926 hade kommunalfullmäktige beslutat köpa sparbankens fastighet med motivering att den inkräktade på utrymmet för sjukstugans utbyggnad men utan uttalade planer på hur man skulle förfara med den. Det medförde att sparbanken behövde bygga ny banklokal. Resultatet blev en vidlyftig byggnad med lokaler även för uthyrning. Placerad på en dittills obebyggd tomt mellan gamla skolan och Centralhotellet vid den trafikkorsning, som Centralplan utgjorde, blev det en dominerande silhuett i samhällsbilden. Alltför dominerande ansåg många med hänvisning till den övriga låga bebyggelsen i samhället. I bottenvåningen, symmetriskt med bankens egna utrymmen, fick kommunen nu hyra förvaltningslokaler, som kunde tagas i bruk år Där fanns efter tidens förhållanden väl tilltagna kontor och arkiv för skötsel av såväl kommunens som municipalsamhällets drätsel. De olika fullmäktigeförsamlingarna fick en rymlig sammanträdessal och även ett par mindre tjänsterum stod till förfogande. För den kyrkliga förvaltningen blev arkivfrågan ett problem i samband med bankens flyttning. Alltsedan gamla sparbankshusets tillkomst hade de kyrkliga handlingarna enligt avtal förvarats i bankens lokaler. Vid samma tid hade skolan utrymmesproblem. Det gällde närmast skolan i Skranta, som genom nybebyggelsen blivit helt otillräcklig. Frågan löstes genom att pastorsexpeditionen flyttade från gamla skolan till gamla sparbankshuset. Skolan återfick därigenom ett par klassrum och pastorsexpeditionen kom i samma hus som arkivet. Även utrymmen för konfirmandundervisning och annan kyrklig verksamhet rymdes där. I samma hus kunde också biblioteket få ett par rum. Detta hade dittills varit inrymt i gamla sockenstugans norra del och ägnats mycket förströdd uppmärksamhet. Sedan det börjat få intresserade förespråkare kom det mera i blickfältet och inledde 1933 sin vandring från lokal till lokal i takt med dess inre och organisatoriska tillväxt. Problemet med förvaltningslokaler var emellertid endast tillfälligt löst. Under 1930-talet kom nya krav. Domhavanden begärde nytt tingshus. I detta var också polisstationen inrymd och från det hållet klagades på trångboddhet. Samtidigt stod det klart att den kommunaltekniska sidan av förvaltningsapparaten skulle kräva avsevärda utrymmen. Kommunen hade 1935 omsider tillsatt en byggnadsnämnd. Bortsett från vissa mindre omflyttningar blev den första åtgärden att dela upp den s k kommunalsalen i sparbankshuset till tjänstelokaler, varvid fullmäktigesammanträdena förlades till samrealskolans aula. Men då var redan ett nytt projekt i gång. Den gamla kommittén, som bestod av representanter för både kommunen, kyrkan och municipalsamhället, hade återupptagit diskussionerna år 1935, sedan konjunkturläget åter stabiliserats. Fortfarande hade den dock svårt att enas. Bl a gällde detta frågan 262

263 Sparbankens nya hus blev en mastodont jämfört med 30-talets övriga bebyggelse. I bottenvåningens högra del rymdes också lokaler för den kommunala förvaltningen. om tomtval. Både Torget, Rävåsen och gamla doktorsgårdens tomt diskuterades. Utgången blev att frågan om huvudmannaskapet ändrades. Kommittén begärde, att kommunalnämnden ensam skulle överta ärendet. Därmed blev det en helt ny giv och en annan kommitté fick uppdraget att arbeta med frågan. Nu blev det lättare att enas om platsen. På kommitténs förslag beslöt fullmäktige i april 1936 att köpa erforderlig tomtmark vid Torget av järnhandlare J F Holmberg och Gust Hinderssons sterbhus. Vissa stadsplaneändringar fordrades. Arkitekt Sune Lindström hade vid denna tid ett uppdrag att utarbeta generalplan för samhället. Han blev nu även inkopplad på detaljfrågan om plan för det blivande stadshusets placering. En byggnadskommitté tillsattes 1938 bestående av folkskolinspektör Eric Ericson, redaktör Elof Ericson, kommunalkamrer Axel Gilljam, kamrer Helmer Nordqvist och civilingenjör Kjell Stridbeck. Åt arkitekt Lindström uppdrogs att utarbeta ritningar. Om födslovåndorna har Helmer Nordqvist berättat: "... otaliga äro de skisser över byggnader med flyglar framåt eller bakåt och i båda riktningarna på en gång, vinkelhus med förbindelsetunnlar, skyskrapor och tyrolerrestauranger osv, som arkitekt Lindströms frodiga fantasi skapade i dessa dagar." Som komplement bör kanske ur 263

264 glömskan räddas en skildring, som författaren antecknat efter ett tillbakablickande middagstal av Eric Ericson: "Efter ett sammanträde där kommittén tillsamman med arkitekten behandlat olika förslag, samlades man till en måltid. Naturligtvis fortsatte diskussionen. Då tog Helmer Nordqvist en pappersservett, ritade en fyrkant på den och sade ungefär: 'Nej vi hade nog mera tänkt oss såhär, någonting i stil med Stockholms slott'. Efter det åkte arkitekten hem till Stockholm och kastade alla skisserna i papperskorgen och så kom ett helt nytt förslag." Det ansågs likväl att ytterligare en arkitekt borde beredas tillfälle att lämna förslag. Detta uppdrag gick till Gustaf Birch-Lindgren. När kommittén ändå stannade för Sune Lindströms slutliga ritning förelåg tre alternativ, som närmast skiljde sig i fråga om fasadens utformning. I det stadiet förelades ärendet för fullmäktige den 13 juni Man hade att yttra sig om alternativ i enbart rött fasadtegel, marmor på gavlarna och putsat mittparti samt slutligen gult tegel med ena gaveln putsad och den andra i glas. Diskussionen blev ganska konturlös, men kommittén drog slutsatsen att fullmäktige inte gärna ville ha putsade ytor. Så blev det alltså det röda stadshuset. I början av december rapporteras att murningsarbetet börjat. I samband med en enkel fest för byggnadsarbetarna inmurades ett kopparskrin med diverse handlingar. Förarbeten för ändrad samhällsform hade nu hunnit så långt att byggnaden benämndes "Stadshuset". Om byggnaden har arkitekten sagt: "Det är med fasthet och kvalitet som byggnaden söker arkitektoniskt manifestera Karlskoga, och inte med stora mått och massverkan." Själv hade han önskat någon uppmjukning av fasaden och hade låtit skulptören Eric Grate komponera en skiss för väggpartiet väster om portiken, men denna kom ej till utförande. Skulpturen "Morgon" på borggården utfördes av Oskar Antonsson och bekostades av AB Bofors. Byggnaden stod färdig för invigning samtidigt med stadsbildningen och kom därigenom att för befolkningen framstå som en symbol för den nya staden. Bebyggelseutvecklingen Vid sammanträde med styrelsen för Oxelbergska donationen den 28 april 1925 föredrogs en skrivelse från kommunalfullmäktige med uppmaning att försälja den mark inom municipalsamhället, vilken enligt stadsplanen var avsedd för bebyggelse. I anslutning härtill hade municipalnämnden insänt en liknande uppmaning. Däri hette det: "Nämnden ville härvid särskilt framhålla, att bristen på lämpliga tomter allt mer gör sig gällande inom samhället och att i följd härav den oreglerade byggnadsverksamheten utanför samhället får större omfattning, medförande ökade olägenheter i många avseenden". 264

265 skildringen av municipalsamhällets utveckling nämndes, att bristen på kommunalt accepterad stadsplan länge utgjorde ett hinder för bebyggelsen. Detta var nu undanröjt. Svårigheten var närmast att så stor del av den obebyggda marken var samlad hos två ägare, som båda var mindre intresserade av försäljning. Det var den nämnda donationen och kommunen själv genom ålderdomshemmet. Den motion till kommunalfullmäktige, som föranledde ovannämnda skrivelse, föreslog även försäljning av ålderdomshemmets mark men blev på denna punkt avslagen. Det fanns alltså krafter inom fullmäktige, som värnade om jordinnehavet. Anledningen var att ålderdomshemmet drev lantbruk och det skulle vara till nackdel för detta om åkerjorden splittrades. Hur det skulle förfaras i detta avseende blev en tvistefråga, som ännu inte var mogen för lösningen. Beträffande donationsjorden fanns också en spärr. Det var Grythyttans representant, som visserligen inte motsatte sig försäljning men alltsedan den förut nämnda kommuntvisten noga vakade över att avyttring inte skedde till vad han ansåg som underpris. Representanten var ej närvarande vid ovannämnda sammanträde men hade i brev föreslagit att eventuell försäljning skulle ske på auktion med nytt sammanträde för prövning av anbuden. Han fann dessutom att konjunkturen för försäljning nu var mindre lämplig. Det mest aktuella området var kvarteren Tranan, Vildgåsen och Tärnan, för vilka förslag till tomtindelning förelåg. Detta innebär ett område, som nu avgränsas av Loviselundsvägen, Oxelbergsgatan, Bangatan och E 18. År 1927 förelåg anbud, vilka samtliga utom ett förkastades som alltför låga, varför styrelsen fastställde minimipriser. Först därefter fanns en utgångspunkt, som ledde till försäljning och bebyggelse. Ungefär samtidigt började det också lossna beträffande ålderdomshemmets mark. För att samordna planeringen av investeringar hade den borgerliga och kyrkliga kommunen tillsatt en ekonominämnd. År 1929 kom denna med ett betänkande, vari bl a föreslogs att ålderdomshemmet skulle satsa mindre på jordbruk och börja sälja tomter i stället. Därvid borde man även beakta utmarkerna väster om Rävåsen. Frågan hade då redan behandlats av Karlskoga- Degerfors gemensamma förvaltning, som dock närmast inriktade sig på den s k hemjorden och för den skull diskuterat att flytta lantbruksbyggnaderna till de västra ägorna. År 1935 hade avstyckningen fortskridit så långt att en kommitté tillsattes för jordbrukets avveckling. På byggnadsområdet hände under dessa år mycket även på andra håll i kommunen. Redan 1903 hade bruket medverkat till bildandet av Bofors Arbetares Byggnadsaktiebolag, som organiserat egnahemsbyggande för företagets anställda i Sandviken. Denna byggnadsverksamhet hade till en början framskridit långsamt men tog fart på 1920-talet. År 1928 var dess tomtområde färdigbyggt. Då skaffades nytt markområde i Stackfallet och 1934 även i 265

266 Stackfallsskogen, vilka färdigbyggdes på några år. Dessa tre projekt omfattade respektive 61, 40 och 42 tomter. Vid den tiden hade ett ännu större projekt inletts genom att byggnadsaktiebolaget 1933 anmält önskemål om att köpa 31 hektar mark från kyrkoherdebostället inom Karls Åby, vilket beräknades ge 160 byggnadstomter. Förberedelserna tog dock lång tid genom att församlingen inte hade beslutsrätt i detta ärende. Den agerade genom att tillstyrka köpet och yttra sig om en preliminär köpesumma. Därefter hade stiftsnämnden att fullfölja ärendet och förberedde detta bl a genom att inspektera området. Slutligen fordrades tillstånd även från Kungl Maj:t. I mars 1935 tecknade nämnden köpekontrakt med bolaget, som nu kunde börja med tomtindelning och efter hand ledningsdragning och gatubyggnad. I december 1935 förelåg stycknings-plan och under åren kunde bostäderna uppföras. Som en parentetisk erinran om äldre förhållanden kan nämnas att en viss osäkerhet om en del av området uppkom, när man vid köpet upptäckte att Kungl Maj:t 1871 medgivit markupplåtelse till Karlskoga Nya Trafikbolag. Det hela löstes dock lätt, sedan det konstaterats att upplåtelsen gällde nyttjanderätt och inte försäljning samt att bolaget sedan länge upphört. Rätten gällde den spårväg, som funnits från Faktoriet till Bofors. Den passerade ungefär vid nuvarande pensionärsbostäderna i Nedre Karls Åby och fortsatte i slänten på älvens södra sida. Enligt uppgift kan man ännu vid torr väderlek se spår av den gamla banan, som trafikerades med häst- eller oxdragna vagnar. Bebyggelsen på Karls Åby var märklig såtillvida att ett förhållandevis stort och centralt område, som förut varit helt orört, exploaterades inom kort tid. Därigenom blev byggnadsstilen mycket enhetlig. Först den i våra dagar populära satsningen på nya fasadbeklädnader har gett större omväxling åt villabeståndet. Om Boforsengagemanget vid tillkomsten vittnar gatunamnen i området Robsahmvägen, Ekehjelmsvägen, Drostvägen, Dober-vägen, Östra och Västra Nobelvägen som alla hämtats från äldre tiders bruksägare. Området anslöt till Bohult. Att enskilda markägare utanför municipalsam-hället själva svarade för kvarters- och tomtindelning framgår ännu av kartbilden vid gränsområdet mellan Bohult och Karls Åby, där Mellanåsgatan och Karls Åbyvägen går parallellt men utan ursprunglig samordning av tvärgående gator. Före utläggningen av Anders Ersgatan fanns bortsett från en gång- och cykelstig förbindelse mellan de två områdena endast vid gatornas ändpunkter genom Bergsmansgatan och Boåsvägen. Hur bebyggelsen tedde sig innan den verkligt stora byggrushen satte in framgår av en karta från 1933, som sammanställdes av distriktslantmätare Athos Eckerbom inför den blivande kommunombildningen. Ett försök skall 266

267 Ännu vid 1930-talets början var så centrala delar som Bohult och Hultsäter obebyggda utom i respektive hemmans perifera delar. göras att med utgångspunkt från den beskriva de olika stadsdelarna på västra sidan om Boforsområdet. För att börja med Bohult- och Hultsäterområdet hade redan tidigt bebyggelse skett längs nuvarande Bastugatan och Bergsmansgatan. Mellanås-och Bohultsgatorna var utfartsvägar från Bohultsgården, varför det lämpat sig att ordna bebyggelse längs dessa. Några stugor hade placerats närmast huvudgården men ladugård och lada låg kvar på andra sidan nuvarande Anders Ersgatan. Det sedan gammalt bebyggda området längs östra delen av Loviselundsvägen och nedre Boåsvägen hade också avsöndrats från Bohult. Stora delar av området kring Kyrkogårdsgatan var emellertid ännu öppna gärden. Det var långt ifrån så att den mest centrala tomtmarken bebyggdes i första hand. Ett exempel på detta är området på norra sidan av Katrinedalsgatan. Så sent som 1934 fick municipalnämnden ett meddelande från AB Bohult att detta ämnade exploatera marken "ovanför samrealskolan". I samband därmed erbjöd sig bolaget att överlämna gatumark enligt stadsplanen samt att biträda med 2/3 av anläggningskostnaden för vatten och avlopp. I gengäld skulle samhället ordna anläggandet av ledningsnätet och färdigställa 267

268 Ett byggnadsföretags planer att bygga ett 30 meter långt trevåningshus ledde till byggnadsförbud, som dock hävdes sedan planen ändrats till två hus med indragen övervåning. Den intensiva diskussion som följde inspirerade till bildandet av en HSB-förening. gatorna för trafik samt svara för det framtida underhållet. Det gällde så centrala partier som Pehr Lagerhjelms-, Kyrkogårds- och Katrinedalsgatorna. Framställningen bifölls under åberopande av att förfarandet överensstämde med det avtal samhället hade med Karlskoga Degerfors gemensamma förvaltning om gatorna på ålderdomshemmets mark. Till centrumbilden hör också att området norr om Torget var obebyggt fram till Kyrkogårdsgatan med uthusbyggnaderna till gården Kyrkotorp liggande där HSB-husen vid Hotellgatan nu finns. Fortsätter man till området söder om järnvägen fanns bebyggelse i öster närmast Grönfeltshagen och i väster kring Skolgatan och angränsande kvarter. Däremellan låg Ålderdomshemmets olika byggnader med Epidemi- och Tuberkulossjukstugorna samt gamla doktorsbostaden. Däromkring sträckte sig öppen åkermark ner till sjön. Dåvarande utfarten mot Degerfors hade lockat till bebyggelse på båda sidor av vägen. Nedre Trädgårdsgatan hade ett par välordnade husrader, men i Skrantasluttningen däremellan var bebyggelsen gles och till synes slumpartat utplacerad. Längre söderut sträckte sig hemmanet Stråningstorp 268

269 ner till sjön. I stor utsträckning ägdes detta av AB Bofors och hade därför inte blivit föremål för exploatering. Där fanns alltså ett helt obebyggt område tills man i Aggerud finner ansatser till nybebyggelse. I väster var ett stycke av Värmlandsvägen kantat av hus. För övrigt följde bebyggelsen här den västra delen av Rävåsen. Någon bebyggelse fanns i närheten av Karlbergs gård, men för övrigt låg marken öppen. I utredningen inför stadsbildningen heter det om bebyggelseutvecklingen: "Sålunda ha enligt verkställd beräkning inom de centrala delarna av socknen under flera år före 1929 uppförts i medeltal ca 30 bostadshus årligen medan under ett vart av åren antalet sådana hus uppgick till respektive 60, 50, 90, 70, 100, 160 och 182". Kurvan steg alltså snabbt och skulle fortsätta uppåt. År 1935 tillsatte kommunalfullmäktige en byggnadsnämnd. Sedan denna börjat sin verksamhet blir det möjligt att följa utvecklingen även utanför municipalsamhället. Ett försök till granskning ger följande tablå: Summa Municipalsamhället Aggerud Bohult Bregården Bregårdstorp Brickegården Bråten Immetorp Karls Åby Kyrkotorp Sandviken Stolpetorp Storängstorp 9 9 Stråningstorp Övriga Summa Fram till 1930-talets mitt bestod nybebyggelsen så gott som genomgående av villor för en eller två familjer. Det betydde att den ökande bostadsbristen mest märktes i fråga om hyreslägenheter. En byggnadsfirmas initiativ för att bygga sådana ledde till ett uppmärksammat ingripande. Kommunalnämndens ordförande hade vänt sig till länsstyrelsen med begäran om förbud mot uppförandet av byggnaden. Den skulle bestå av ett 30 meter långt och 11 meter högt trevåningshus med gaveln mot tilltänkt gata mitt för Bohultgården, vilket "komme att ur allmän synpunkt bliva mycket olämpligt". Detta föranledde länsstyrelsen att i februari 1935 utfärda byggnadsförbud. 269

270 Sedan ritningarna omarbetats och fördelning skett på två hus upphävdes dock förbudet. Åsikterna var tydligen delade. Inte alla ansåg det orimligt att även i Karlskoga uppföra "hyreskaserner", för att låna ett uttryck ur den livliga tidningsdebatt som följde. Vid det sammanträde med kommunalnämnden, där länsstyrelsens resolution behandlades, förelåg även en skrivelse från Industritjänstemannaförbundets avdelning vid Bofors. Inspirerad av ovannämnda byggnadsprojekt hade hyreshusfrågan tagits upp. Avdelningen föreslog att blivande byggnadsbestämmelser modifierades för vissa områden, så att hyreshus över två våningar skulle bli tillåtna. Kommunalnämnden ansåg sig inte ha befogenhet att vidta åtgärder utan hänvisade till projektören för Karls Åby-området och till kommunalfullmäktige. Dock meddelades undervisande att man måste vara ledamot för att få motionerna i fullmäktige. Vid dennas nästa sammanträde förelåg följaktligen en motion i frågan av ledamöterna och ingenjörerna vid Bofors Harry Elfvik, Helge Björk och G D Nordqvist. Beslutet blev att dessa tre utsågs till kommitté för vidare utredning. Därom hör man i fortsättningen inte så mycket. Däremot ledde den allmänna diskussionen till bildandet av en HSB-förening, som fick den allra största betydelse för den fortsatta utvecklingen. Över huvud taget var byggnadsfrågan nu synnerligen aktuell. Sålunda hade länsstyrelsen den 31 december 1934 meddelat resolution i fråga om utomplansbestämmelser för vissa delar av kommunen och den 29 mars 1935 utfärdades en resolution om inrättande av byggnadsnämnd. Till sin representant i denna utsåg länsstyrelsen Pehr Aspelin och val av övriga ledamöter företogs av fullmäktige ett par dagar senare. Den nya nämndens första uppdrag blev att utreda frågan om anställande av en byggnadskonsulent landsbygdens motsvarighet till stadsarkitekt. Senare under året beslöts att byggnadsplan skulle upprättas för hela det område, som berördes av utomplansbestämmelserna med början där behovet var mest trängande. Följande år träffades avtal med arkitekt Sune Lindström om upprättande av generalplan. Denne var anställd vid HSB:s riksförbund, vilket hade börjat intressera sig för det markområde, som senare bebyggdes i närheten av Torget. Vid underhandlingarna hade föreslagits, att HSB självt skulle utarbeta förslag till ändrad stadsplan för området. I förbigående kan nämnas att gällande plan hade ett helt annat utseende än stadsbilden nu visar. Bland annat innehöll den en gatstump från Torgets norra sida till Kyrkotorpsgatan, som i sin tur skulle sträcka sig över Ekmansdalen till Pehr Lagerhjelmsgatan. Vidare fanns inte Katrinedalsgatan i sin nuvarande sträckning utan utgick från mitten av Torgets östra sida. Inom den kommunala ledningen fanns representanter, som var reserverade mot alltför omfattande byggnadsverksamhet. Man stod frågande inför inflyttningen. Innebar denna en bestående eller bara en tillfällig uppgång, som 270

271 snart skulle följas av konjunkturförsämring? Man hade 20- och 30-talets kriser i minnet. Det bör därför inte anses ogrannlaga att nämna Eric Ericson som ledare för de försiktiga. I egenskap av ordförande i både kommunalnämnd och fullmäktige hade han en ansvarsfull ställning. Det är i denna belysning man får se hans initiativ att på våren 1936 samla representanter för olika kommunala enheter, AB Bofors och byggnadsarbetarnas fackförening till överläggning om inflyttningen. Att tveksamheten var allmän framgår av att de församlade var eniga om "åtgärder i syfte att förhindra onödig inflyttning och därav föranledda svårigheter, bl a skulle upplysning om läget ske genom tidningspressen". Kanske var det samma tveksamhet, som hindrade enskilda byggnadsföretag att starta större projekt. I stället blev det HSB, som tog initiativet. Riksförbundet hade informerat om möjligheterna för kommunen att genom statlig medverkan ordna bostadsfrågan för barnrika familjer. Troligen var det denna grupp, som starkast kände av bostadsbrisen. Åt en kommitté uppdrogs att studera frågan och föreslå tomt. Den rapporterade i november 1935 att Grönfeltshagen eller Karls Åby var tänkbara ställen. Samtidigt meddelade ordföranden i den nybildade lokala avdelningen, att man planerat lägenheter för barnrika familjer. Vid samma tid planerades ett annat projekt med social aspekt. Fattigvårdsstyrelsen hade i augusti 1935 valt en kommitté för att utreda "lämpligt sätt att få den alltmer trängande bostadsfrågan för de understödstagare, som ej åtnjuta full försörjning, nöjaktigt ordnad". Genom att utgå från ett liknande projekt i Hällefors kunde redan i november provisoriska ritningar och kostnadsuppgifter presenteras för bostäder åt pensionärer. I början av nästa år tillsatte därefter kommunalnämnden en ny kommitté för mera detaljerad utredning. Allt utvecklades i positiv riktning. Snart kunde kommunen därför engagera sig i samarbete med Stiftelsen Solgården och HSB om två hus för barnrika familjer i Karls Åby. Likaså beslöt den att uppföra två pensionärshus med 12 lägenheter väster om Rävåsen. Därefter dröjde det inte länge förr än framställning kom från båda håll om utvidgning. I enlighet därmed beslöts 1938, när ett tredje barnrikehus höll på att uppföras, att projektet skulle fullbordas med ett fjärde hus. I kommunens åtaganden ingick att förvärva tomterna och därefter överlämna dessa som gåva. Visserligen hade betänkligheter framförts mot att sammanföra så många barn, men de tveksamma fick vika inför den pockande bostadsbristen. Ett förslag framfördes att ordna barnträdgård i ett av husen, men detta fullföljdes ej. Det blev i stället när HSB byggde vid Hotellgatan som samhället fick sin första allmäntillgängliga barnträdgård. Även beståndet av pensionärsbostäder utökades snart med tre hus. HSB:s avdelning var i full verksamhet för att bygga även vanliga lägen- 271

272 heter. Sålunda tillkom en grupp byggnader på Karls Åby-området i närheten av barnrikehusen. Allmänheten ställde sig emellertid avvaktande och andelsteckningen motsvarade inte förväntningarna. Projektet med bostadsrättsföreningar var nytt och okänt på orten. Därför kunde som första etapp endast ett av de planerade husen uppföras. Intresse hade som nämnt visats även för tomtmarken bakom och bredvid det planerade stadshuset. Där uppfördes sedan stadsplanen ändrats i en första etapp år två byggnader. Fortsättningen fördröjdes något av skilda skäl. För hotelldelen i Stadshuset hade ställts krav på tillgång till garage. Sådana planerades bakom hotellet i anslutning till de projekterade HSB-husen. Detta tycktes till en början medföra problem, men garagefrågan löstes senare genom att de inrymdes i det nya posthuset. HSB kunde slutföra sin planering och senare bygga ut det centrala partiet kring Stadshuset. Post och Telegraf som tidigare nämnt lokaliserade till en fastighet vid järnvägsstationen hade hunnit bli trångbodda och sökte tomtmark. För telegrafverkets del stod automatisering för dörren, vilket krävde lokal av permanent typ. Både respektive verk och kommunen var angelägna att få dessa institutioner centralt placerade. Det blev Lugnet f d barnmorskebostaden som erbjöds för telefonstationen till ett för Telegrafverket acceptabelt pris. För Postverkets del hade en första plan från 1937 upptagit en tomt vid Torget. När svårigheter uppstod inlöste kommunen från gemensamma förvaltningen fastigheten Adilslund och lät vid infarten till denna uppföra en byggnad, som utöver postkontor även kom att innehålla de begärda garagen till hotellet och ytterligare resanderum för detta. Där fick den nya staden efter hand också en av många efterlängtad systembutik. Ett hus, som tidigare nämnts vid flera tillfällen, gick nu sitt öde till mötes. Det var den gamla s k doktorsgården, som tjänat många olika ändamål och föreslagits för fler. Sedan 1926 ägdes den av kommunen efter köp från Oxelbergska donationen. Den var nu i så dåligt skick, att den inte ansågo kunna användas till annat än övningsobjekt för brandkåren. Emellertid revs den på vanligt sätt år När det stod klart att den skulle avlägsnas blev tomten mycket begärlig. Bland spekulanterna kan nämnas kooperativa föreningen och missionsförsamlingen. Kommunalmännen ville emellertid fundera på användningssättet, över huvud taget hade centrala tomter blivit mycket åtråvärda. Kommunalnämnden beslöt för den skull tillsätta en kommitté för att undersöka hur sådan mark borde användas. I det aktuella fallet blev det den nuvarande Doktorsparken. Så småningom hade värdet av en aktiv kommunal markpolitik blivit allt tydligare. En åtgärd, som visade sig vara mycket angelägen var att hyfsa de invecklade ägareförhållandena. Utredning om detta hade företagits av en jurist. Det rörde sig om ett mycket stort antal ofta små jordbitar och i 272

273 kommun vid olika transaktioner, det fanns allmänningar, som kommunen var många fall gatumark. Man hade inte alltid skilt så noga på borgerlig och kyrklig delägare i osv. Bland annat fick regleringen till följd att församlingen först nu kunde bli lagfaren ägare av hela kyrkogården. Vidare kunde man genom byte rätta till den avighet, som bestod i att församlingen var ägare av sockenstugetomten och den borgerliga kommunen av organistbostaden. Slutligen ledde utredningen till att kommunen 1939 löste in vissa områden, som varit byallmänning, liksom åtskilliga mindre lotter, som tillhörde Oxelbergska donationen. Ett stort markförvärv inleddes sedan Gustaf Petterssons dödsbo hade erbjudit ett område på omkring 14 hektar norr om Värmlandsvägen. Efter en del förhandlingar om priset kunde det förvärvas år Det hade i den nya generalplanen avsatts för högbebyggelse och blev alltså senare av stor betydelse. Redan 1937 hade kommunen beslutat om köp av egendomarna Karlberg och Kilsta. Ett par andra erbjudanden i Brickegården och Västra Stråningstorp ansågs ännu inte så aktuella att de ledde till köp. Inte heller utnyttjade kommunen ett tillfälle då Gelleråsens gård var till salu. Det som då närmast intresserade var att kommunen kanske dit kunde förlägga en soptipp, men det betonades också att på egendomen fanns betydande grustäkter. Vad som blivit följden för kommunen om den affären fullföljts kan man bara fantisera om. En annan markdisposition har stort intresse. I december 1933 hade ett gemensamt sammanträde ordnats med kommunal- och municipalnämnderna varjämte representant för AB Bofors fanns med. Därvid meddelades, att municipalnämnden föreslagit municipalfullmäktige att inköpa ca 40 hektar jord för ett flygfält. Detta skulle dock inte bli tillräckligt, varför upplåtelse begärdes av hektar av ålderdomshemmets mark. Kommunalnämnden fann förslaget framsynt och tillstyrkte. Även kommunalfullmäktige var med på arrangemanget och beslöt att nyttjanderätten till erforderlig mark skulle kostnadsfritt upplåtas på 50 år. Arbetslöshetsfrågan var fortfarande aktuell. Därför beslöts att om så erfordrades skulle kommunen åta sig att utföra dränering o dyl som statskommunalt reservarbete. På allvar hettade det till i flygfältsfrågan år Då var det aktuellt att lokalisera en flygflottilj till Värmland. I början av året fick kommunalnämnden i uppdrag att utföra förberedande arbeten och fortsatt utredning, varvid en kommitté tillsattes för detta. Eric Ericson och Pehr Aspelin uppvaktade i vederbörande departement och fram i december specificerade flygstaben sina krav. Dessa gällde ett fält på l 000 meter i kvadrat jämte mark för flottiljens övriga behov, bostäder, diverse ledningsdragningar och vägar. För kommunen ansågs projektet mycket värdefullt och man gick med på allt. Det ovannämnda markköpet i Karlberg och Kilsta motiverades även delvis med flygets behov. 273

274 Likväl rann det hela l * p som bekant ut i sanden. Karlskoga fick ingen flygflottilj men väl på ett tidigt stadium förutsättningar för livlig verksamhet inom sportflyget. De styrandes försiktighet vid 30-talets mitt inför den växande inflyttningstakten har nämnts. Ett par år senare hade man vant sig och omkring 1937 förbyttes det trevande beteendet i en intensiv handlingsvilja. Denna tog sig tydliga uttryck i planeringen för byggnadsverksamhet men märks också i många andra sammanhang. Vägar och gator Karlskoga utgjorde sedan 1893 eget vägdistrikt. När kommunen delades vidtogs ingen ändring i detta avseende och distriktet kom alltså att omfatta Karlskoga och Degerfors. Under denna period genomgick väghållningen en anmärkningsvärd utveckling. Anledning var biltrafikens ökning och mekaniseringen av arbetet. Därvid blev det svårt för de mindre distrikten att skaffa och sköta erforderliga vägmaskiner. Detta medförde återanslutning av häradets tredje kommun, Bjurtjärn, år 1933 samt slutligen 1937 mera radikal omorganisation, varigenom Karlskoga kom att tillhöra Örebro läns västra vägdistrikt. År 1925 hade man hunnit dithän, att det ansågs lämpligt att vägdistriktet helt övertog sommarunderhållet av allmänna vägar. Tidigare hade delar av underhållet utförts av jordägarna enligt särskild vägdelning. Visst motstånd fanns, tydligen närmast från de mindre jordägarna, som hellre ville fortsätta sitt naturaunderhåll än att påläggas högre vägskatt. Deras röster räckte dock inte till för att hindra reformen. Man kan erinra om att fyrksystemet fortfarande tillämpades inom vägväsendet vid taxering och rösträkning. Småbrukarna tröstades med att de genom gruskörning o dyl skulle kunna få inkomster, som uppvägde skattehöjningen. Även vinterväghållningen rationaliserades, men det var problematiskt för vilken typ av trafik man i första hand skulle anpassa plogningen. I ett enkätsvar till landshövdingen fann vägstyrelsen att hästtransporter fortfarande hade betydelse särskilt för skogsprodukter. Därför borde man ej ploga förr än första snön blivit ordentligt tillkörd. De större vägarna borde alltså vinterhållas för både häst- och biltrafik. Såväl vägskrapa som plog för lastbil inköptes. Omläggningen utföll till belåtenhet och de närmaste åren utökades antalet bilar och andra redskap. Vägdistriktet fick sin förste yrkesutbildade arbetsledare genom att vågmästare anställdes år Det blev Arvid Krull, från senare år känd som byggnadschef i Degerfors. Vägarbetarekåren blev också mera yrkesinriktad och organiserade sig 1928 i Svenska väg- och vattenbyggnadsförbundet med 274

275 avdelningsnummer 102. Resultatet av detta blev krav på kollektivavtal. Timlönen var 60 öre, men arbetareparten begärde 95 öre. Det var för stor spännvidd för att det skulle gå bra. Förhandlingar i mars avbröts också och efter någon tid förklarades vägstyrelsens nyanläggningsarbeten i blockad. Konflikten kunde inte lösas förr än förlikningsman tillkallats. Den 4 juni träffades nytt avtal med höjning av timlönen till 75 öre. Följande års lönerörelse gav små ändringar, men avtalet kom nu även att gälla underhållsarbetena. Ett par större anläggningsarbeten från denna tid kan förtjäna nämnas. Det gällde utfarterna mot Örebro och Kristinehamn. Den förra befann sig fortfarande i projekteringsstadiet. Vägen från Kristinehamn till Bodalen hade byggts om, bl a som nödhjälpsarbete. Nu gällde det fortsättningen från Värmlandsgränsen till Stråbergsmyretorp. Genom den etappen skulle vägen mellan Karlskoga och Kristinehamn förkortas med inte mindre än 9 kilometer. En förklaring till denna stora skillnad kan vara på sin plats. Den som studerar äldre kartor finner, att vägen av gammalt gått från Karlskoga över Högåsen och Stråbergsmyren fram till länsgränsen vid Bodalen och fortsatt över Emtefalla till Kristinehamn. Senare undantogs värmlandsdelen av denna väg från allmänt underhåll. När Karlskoga med den s k Björtorpsvägen fick ny utfart kom denna alltså att sakna en någorlunda rak fortsättning. I stället gick trafiken från Linnebäck över Dalåsen i Bjurtjärn och vidare förbi Vassgårda. Hela sträckan var då 37 kilometer. Om sträckningen var lång hade den dock fördelen att i mindre grad besväras av backar. Inte heller det nya vägbygget hade avlägsnat det problemet. För nutida trafikanter bör kanske nämnas att vägen senare blivit föremål för ytterligare ombyggnad, som avlägsnat åtskilliga krökar och nivåskillnader. Vägen går genom en bergig och besvärlig skogsterräng, vilket förklarar att detta område av gammalt var en ogästvänlig ödemark, som bildade en effektiv spärr mellan Karlskoga och det övriga Värmland. Sträckningen från länsgränsen till Linnebäck planerades under 1926, varvid man räknade med att arbetet till stor del skulle utföras som nödhjälpsarbete. Utöver vanliga statsbidrag kunde man nu även räkna med bidrag av bilskattemedel för denna typ av vägar. Bilskatt hade införts genom beslut av år Detta innebar att vägdistriktet endast behövde svara för 1/5 av kostnaderna. Arbetet fortskred under 1920-talet enligt planen om än inte särskilt snabbt. Mekaniseringen var ännu inte så långt driven och vintermånaderna kunde endast utnyttjas i begränsad omfattning. Fortsättningen av vägen fram till Karlskoga den nämnda s k Björtorpsvägen var omkring 50 år gammal och krävde för den skull också översyn och breddning. Trots förslag om ändring fick den i stort sett behålla sin gamla sträckning, när arbetet äntligen började. Därvid inverkade en gammal uppgörelse. När den befintliga vägen byggdes hade ägaren av Björtorp satsat 275

276 ett betydande belopp för att få vägen dragen intill gården. En ändring skulle därför betyda bygge och underhåll av tillfartsväg. Med undantag av partiet närmast municipalsamhället vidtog planeringen först 1932 inför en ny flerårsplan och 1934 kunde arbetet påbörjas. Under mellantiden hade intresset varit koncentrerat till östra utfarten. Inom sträckan municipalsamhället Immetorp var problemen störst vid ändpunkterna. Bron över Svartälven var i dåligt skick och krävde åtgärder. År 1926 utarbetades tre olika alternativ till lösning. De två första utgick från befintliga förhållanden, medan det tredje upptog ny sträckning av vägen mellan Brickegården och Immetorp med ny bro cirka 400 meter nedströms den befintliga. Vid den diskussion, som då ägde rum, ansågs detta vara det minst antagbara förslaget. När frågan återupptogs 1929 i samband med tillkomsten av en första flerårsplan hade emellertid inställningen ändrats. Utöver ökningen av antalet bilar hade busstrafiken blivit en viktig faktor. Det ansågs nu naturligt att bygga en helt ny bro och att i samband därmed räta vägen. Under loppet av 1930 diskuterades konstruktionsproblemen, varvid man enades om en betongbro. Ritningar och entreprenadhandlingar utsändes och i mars 1931 kunde man börja granska inte mindre än 30 anbud. Beställningen gick till Armerad Betong, vars anbud slutade på kronor. Den 12 december 1931 kunde bron öppnas. Den gamla bron kom att ligga kvar under åtskilliga år och användes för lokaltrafik. Vägens utformning förbi Boforsområdet framstod tidigt som ett problem. Som inledning till en mångårig diskussion kan man kanske betrakta ett sammanträde med vägstyrelsen den 14 februari Då meddelade kamrer K A Bratt, att AB Bofors förberedde en plan för sitt område, varvid en skenfri vägkorsning var ett önskemål. Det beslöts att undersökning skulle göras. När den ett par månader senare förelåg ansågs att en bro över järnvägen var enda möjligheten. Genom den höga bank som erfordrades, skulle den bli både ful och dyr, men kostnaderna skulle likväl undersökas. Det kan tilläggas att önskemål om skenfri korsning inom municipalsamhället även framfördes samma år. Nästa gång dessa projekt dyker upp är Då förelåg en plan för Boforsområdet, vilken upptog en vägport under järnvägen. Detta underkändes helt av vägverkets ingenjörer, som fann förslaget alltför farligt ur trafiksynpunkt. Samtidigt konstaterades att det tidigare nämnda alternativet skulle bli alltför dyrbart. Inför dessa svårigheter föddes en ny tanke. Den gick ut på att man hos AB Bofors skulle begära upplåtelse av mark för att draga vägen öster och söder om järnvägen fram till Kanongatan, som sålunda skulle bli genomfartsled. Dessutom skulle en vägport kunna byggas under järnvägen i närheten av 276

277 Bron över Svartälven vid Immetorp, byggd 1931, var ett för tiden stort arbete. Dess placering medförde dessutom en radikal flyttning och rätning av landsvägen. Vägstyrelsens effektive ordförande Gust Jansson och dess först anställde vågmästare Arvid Krull poserar. järnvägsbron, varigenom skenfri korsning skulle vinnas även för trafiken mot Filipstad och Grythyttan. Det projekt, som var genomfört först på 1970-talet, hade alltså skisserats redan Men inte nog härmed. Municipalsamhällets byggnadsnämnd hakade på och föreslog komplettering med en korsväg vid tegelbruket för bättre utfarter mot Degerfors och Filipstad, alltså ungefär vid våra dagars rondell. Man kan nämna, att municipalsamhället även önskade en vägport vid nuvarande Viaduktgatan. Detta förslag betraktades som angeläget och upprepades ofta i diskussionen, men det kom att dröja. Därför fanns gatunamnet långt före viadukten. Planerna bearbetades seriöst och ett konkret förslag behandlades i september 1936 av vägstyrelsen och representanter för berörda parter, varvid beslöts att förorda projektet. Som bekant blev det inga omedelbara praktiska åtgärder, men enigheten innebar att förslaget beaktades vid behandling av andra ärenden med beröringspunkter. Dock kan man nämna ett intressant alternativ, även om detta blev avslaget. Det var distriktslantmätaren som för- 277

278 ordade, att genomfartsvägen Bofors Odlingen skulle dragas norr om höjderna Boåsen och Rävåsen i stället för söder om dessa. Församlingen uttalade "att förslaget kunde ha värde som framtida komplettering, men icke innebär den lösning, som för närvarande vore önskvärd". Även utfarten mot Nora var aktuell. Också här fanns en besvärlig järnvägskorsning vid s k Hundpinan. Terrängförhållandena var sådana att det här ansågs naturligt med en viadukt. Vägförb ättringar na utfördes under 1930-talets arbetslöshetsperiod. Vägstyrelsen åtog sig att bygga viadukten men för att bättre kunna anpassa till arbetslivets behov beslöts att kommunen själv skulle utföra det egentliga vägbyggandet. På grund av uppehåll, när behoven inte var så stora, kom arbetet att dra ut på tiden. Det var ännu inte avslutat, när kommunen avvecklade sin organisation för nödhjälpsarbete. Avslutningen kom därför att ske genom vägstyrelsen under år Naturligtvis förekom en mängd vägärenden, som inte kan redovisas i en kort sammanfattning. En intressant tendens var de många försöken att få enskilda vägar överförda till allmänt underhåll. Därvid stod ofta ett lokalt bygdeintresse mot ett allmänt intresse att hålla vägskatten nere, varför det gällde för de närmast berörda att möta upp så mangrant som möjligt på stämman. I regel räckte det inte till. Avgörande kunde vara om någon storintressent var representerad vid en stämma. Som exempel på maktkoncentration kan nämnas en fråga, som i och för sig bara gällde ett bordläggningsyrkande. AB Bofors ville 1929 ha längre tid på sig för att studera ett förslag och fick sin vilja igenom med röster av 10 röstande mot av 38 andra. Ändå värnade man om det gamla systemet att rösta efter antalet fyrkar. När vägstämman 1933 hade att yttra sig över ett betänkande om ny väglag framträdde redaktör Elof Ericson och talade för fullmäktigeinstitution med en röst per ledamot. Då han fann det lönlöst att yrka på detta ansåg han, att förslaget om maximering av antalet röster till 10 vore ett steg i rätt riktning. Protokollet noterar att förslaget "fann ej det ringaste anklang inom vägstämman". Trots den ojämna maktfördelningen får man ett bestämt intryck att vägstyrelsen behandlade de olika ärendena med mycket noggrann avvägning mellan olika intressen, varvid vägstämman i regel följde styrelsens förslag. Bl a var man angelägen om att fördela resurserna rättvist på distriktets olika delar. Som i annat sammanhang nämnts förekom samarbete mellan vägstyrelsen och municipalsamhällets byggnadsnämnd beträffande genomfarterna i samhället. Permanentbeläggning pågick, men det rörde sig i regel om ganska korta årliga tillskott. Mellan de iordningställda partierna kunde vägarna vara mycket dåliga. Detta gällde särskilt vintertid. Då och då kom det klagomål från yrkesbilisterna. Vid ett tillfälle 1927 påpekades t ex att det vid 278

279 torgets södra sida ordnats vägövergång med plankor. Men dessa låg lösa och orsakade alltså oljud varje gång en bil körde över. Särskilt nattetid var det besvärande. Troligen var det också ett klagomål från trafikbilägarna, som 1928 föranledde att frågan om gångbanor som komplement till Timsälvsbron togs upp. Med permanentning avsågs stensättning. Sådan skedde t ex från järnvägsövergången till Centralplan år 1929, från Grönfeltsgatan till municipalsamhällets östra gräns 1931, från järnvägsövergången till Torpdalsbron 1933 och från Tingshuset till Adilslund 1934 mellan ett par tidigare färdiga sträckor. I början av 1930-talet lanserades begreppet halvpermanentning, varmed avsågs makadamväg med ett täckande asfaltlager. De första försöken visade sig bra på sommaren, men på vintern hackade hästarnas broddar sönder beläggningen. Man kan jämföra med den nutida diskussionen om dubbdäcken. Sedan ytlagret ökats blev metoden vanlig vid utfartsvägarna och andra starkt trafikerade sträckor i närheten av samhället. Sålunda belades t ex sträckan Bofors Immetorp under sommaren Hur såg då den trafik ut, som man preparerade för? Ett par exempel från företagna trafikräkningar kan vara upplysande. Enligt åläggande företogs en sådan den juli 1929 vid åtskilliga vägkorsningar på landsbygden. På eget initiativ kompletterade vägstyrelsen med en undersökning vid kyrkan. Därvid visade vägen mot Örebro följande medeltal per dag: hästfordon 68, motorcyklar 385, personbilar 986, lastbilar 167 och bussar 88, sammanlagt l 694. På landsbygden räknades även gående och cyklande, men det hann räknarna inte med vid kyrkan. Ett par år senare den augusti 1934 gjordes en liknande räkning vid järnvägsövergången på örebrovägen. Den gav följande dagsmedeltal: Hästfordon 38, personbilar 751, lastbilar 196, bussar 141. Här räknades alltså inte motorcyklar, men den förra undersökningen visade att dessa hunnit bli mycket vanliga som färdmedel sommartid. De båda räkningarna är inte matematiskt jämförbara, men vissa allmänna iakttagelser kan man likväl göra. Det är sålunda tydligt att hästfordonen börjat bli sällsynta i centrumtrafiken, men man kan tillägga att de inte heller var särskilt vanliga i landsbygdsräkningarna. Det framgår också att bussarna höll på att öka. När dessa först kom i bruk skaffade sig en mängd enskilda personer trafiktillstånd för olika sträckor. Det blev ett högst varierat utbud med turer, som ofta ledde till municipalsam-hället. Fram på talet dominerades fjärrtrafiken av Nora Bergslags järnväg, som uppehöll linjer med anpassning efter tågtiderna till bl a Degerfors, Strömtorp, Kristinehamn och Örebro. För lokaltrafiken hade omnibussägaren J K Gustafsson ett flertal linjer med ändpunkter i bl a Aggerud, Valåsen och Bråten. År 1934 överfördes vissa linjer till NBJ, som sålunda också kom att svara för den kollektiva lokaltrafiken. Utan att det framgår av siffrorna kan 279

280 Under 1920-talet blev bilar och bussar faktorer att räkna med i trafiken. Karlskoga fick tidigt ett förhållandevis omfattande nät av lokala busslinjer. Bilden från garaget vid Bankliden. man tillägga att hyrbilsverksamhet förekommit hela 20-talet och 1930 hunnit så långt att ägarna bildade Karlskoga taxiförening. Sociala, sjukvårdande och hygieniska åtgärder I det föregående har vi i olika sammanhang stött på frågan om arbetslösheten. Under 1920-talets andra hälft var problemen inte så stora i Karlskoga även om viss arbetslöshet förekom. Trots att konjunkturkurvan vänt för AB Bofors kunde arbetstillgången vara ojämn på olika avdelningar inom företaget. Under förkrigstiden hade sådant ofta lösts genom att de anställda fick andra sysslor. Den genomlidna krisen gjorde ledningen mera restriktiv i detta avseende och vid avmattning på en arbetsplats tillgreps permittering också för korta perioder. Även om problemen ur kommunal synpunkt inte var så stora vid denna tid kunde det vara besvärligt för dem som drabbades. Den enda organiserade hjälpform som fanns var de reservarbeten ofta kallade nödhjälps- 280

281 Samhällets hyrbilar samlade på Torget framför brandstationen och taxicentralen. Arbeten som huvudsakligen drevs i statlig regi genom Statens arbetslöshetskommission mot reducerade löner. Man kan också erinra om att en fungerande arbetslöshetsförsäkring ännu inte fanns. Sådan blev av betydelse först sedan 1934 års riksdag beviljat statsbidrag till arbetslöshetskassor. En viss kommunal beredskap uppehölls genom att en ny arbetslöshetskommitté tillsatts 1926, sedan den föregåendes mandattid gått ut den 31 juni Denna hade dock inga egentliga resurser att ställa till förfogande. När t ex befolkningen i Öfalla i stor utsträckning blev utan arbete fick vägstyrelsen rycka in med breddning av ett stycke väg mot Karlskoga. En liknande situation inträffade i Karlsdal, när sågverket där lades ner efter det att staten 1934 köpt Carlsdahls AB. Vid båda dessa tillfällen blev det dock närmast fråga om successiv omplacering, då arbetssituationen i kommunen som helhet inte var prekär. Kommunledningens inställning under 1920-talet kan kanske betecknas som försiktig välvilja. I mindre portioner beviljades anslag för förbättring av de dåliga AK-lönerna, men när arbetslöshetskommittén begärde kronor i 1928 års budget blev det avslag. Man föredrog att portionera ut ur anslaget för oförutsedda utgifter i mån av behov. Vid denna tid hade De arbetslösas 281

282 förening bildats och man får veta, att antalet medlemmar var 64 vid 1928 års slut. Men de skulle bli fler. När problemen ökade på 1930-talet blev det också fråga om större insatser. Även om det inför bidragsökningen deklarerades att kommunala åtgärder borde komma i sista hand och att arbetstillfällen borde föredras framför understöd, blev det likväl nödvändigt med sådana. Dit hörde även bespisning på Ångköket. Ett problem var att de reservarbeten, som kunde ordnas, i stor utsträckning var beroende av årstid. Utöver vägarbeten blev det t ex skogsdikning och anläggning av avloppsledningar. Sådana arbeten var aktuella på V Rävåsen och i Sandviken. Med hänsyn till arbetslösheten lämnade kommunen bidrag, trots att det var en angelägenhet för respektive markägare. I februari 1932 rapporterades, att anslaget till statskommunala arbeten var i det närmaste förbrukat. Då beviljades ytterligare kronor, men redan i juli anmäldes nytt behov trots årstiden. Kommunen tillsköt då ytterligare kronor och i oktober bemyndigades kommunalnämnden att vid behov låna kronor. I början av 1933 uppgavs antalet arbetslösa till cirka 450 och i september var siffran 200 trots att det ännu var sommarsäsong. Säsongvariationerna var som nämnt ett problem. Sålunda var t ex byggnadsverksamheten i Karlskoga jämförelsevis omfattande och ganska snart märkte de styrande, att det skedde inflyttning under sommarhalvåret i samband med tillfälliga arbeten. De nytillkomna stannade sedan kvar som arbetslösa under vintern. I arbetslöshetskommitténs budgetäskande av den 29 september 1933 illustrerades detta sålunda: "Det har inträffat, att personer från närliggande kommuner förfrågat sig om huru länge det kan dröja, innan de efter inflyttning i Karlskoga, erhålla hemortsrätt. Tillsporda om orsaken till denna förfrågan blir svaret ofta: 'Vi får inget kontantunderstöd i vår kommun'." I nämnda skrivelse diskuterades möjligheterna att finna en mer nyanserad form för bidragsgivningen. Bl a föreslogs att s k gränsfall skulle hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för prövning där. Till denna kategori räknades t ex torpägare med en eller ett par kor eller hjälpsökande ur familjer med någon heltidsarbetande medlem. Som ytterligare åtgärd beslöt kommunalnämnden att genom pressen sprida kännedom om situationen: "Arbetslöshetens omfattning inom olika yrkesgrupper skulle därvid angivas, och ortens företagare uppmanas att vid nyanställning av arbetskraft främst bereda arbete åt kommunens egna arbetslösa i stället för att som hittills i stor utsträckning skett uppmuntra till inflyttning från andra kommuner". Emellertid höll situationen på att förbättras. Man kan som en viktig faktor peka på 1933 års riksdagsbeslut om beredskapsarbeten till avtalsenliga löner i stället för de tidigare snäva AK-arbetena. För Karlskogas vidkommande var dock uppgången vid AB Bofors viktigare. Medan antalet arbetslösa i hela 282

283 landet, som 1933 kulminerat med , ännu 1934 nådde , var problemet här obetydligt för sistnämnda år. Som förut påpekats övervanns alltså den lokala krisen tidigare än den nationella. Rent ekonomiskt märktes dock en viss eftersläpning både för kommunen och vägdistriktet. Det senare hade genom framflyttning av arbeten förhandsförbrukat vissa anslag. Arbetslöshetskommittén hade sina alldeles speciella uppgifter. Människor som av annan anledning än arbetslöshet kommit i trångmål hade att vända sig till fattigvårdsstyrelsen. Man vill kanske gissa att denna under de kritiska åren blev utnyttjad i ökad utsträckning. Det visade sig emellertid att så inte blev fallet. I den budget, som gjordes upp 1925, avsattes för kontantunderstöd kronor. Motsvarande budget uppgjord 1933 alltså medan arbetslösheten var kännbar upptog kronor. Beaktar man befolkningstillväxten visar det sig att ökningen var så liten som omkring 25 öre per invånare. Liknande iakttagelser kan göras för styrelsens övriga verksamheter. Man kan säga att fattigvården i stort sett arbetade ungefär som den gjort under flera årtionden. Ålderdomshemmet hade heller inte genomgått någon större förändring på lång tid. En viss kapacitetsökning inträffade dock 1929 i och med att Degerfors fick ett eget ålderdomshem färdigt. Sådant fanns ju ej i kommunen vid delningen, varför samarbetet med Karlskoga fortsatte på detta område. Det kunde dock inte hjälpas att den en gång lovordade inrättningen med tiden blivit omodern. Först slogs larm om sinnessjukavdelningen. År 1926 anmälde fattigvårdsstyrelsen, att det "s k Idiothemmet är mycket bristfälligt och otidsenligt, samt med avseende å de sanitära förhållandena så otillfredsställande, att detsamma kan befaras när som helst bliva utdömt". En utredningskommitté tillsattes omedelbart. Sedan det visat sig att tillfredsställande reparation ej var möjlig och ett förslag om sammankoppling med hem för kroniskt sjuka befunnits olämpligt förelåg 1927 ett konkret förslag. I oktober detta år beslöt kommunalfullmäktige att nybyggnad skulle utföras och anslog beräknade kronor. Antalet vårdplatser blev 19. Som förut nämnts hade redan 1908 vid planeringen av en omfattande utbyggnad ifrågasatts om ett ålderdomshem, som drev lantbruk, skulle ligga mitt i municipalsamhället. Efter ladugårdens brand 1914 hade diskuterats att flytta lantbruksbyggnaderna till utmarkerna väster om Rävåsen. Men allt blev vid det gamla. Efter hand som behovet av tomtmark blev större kastades allt mer begärliga blickar på åkermarken kring ålderdomshemmet. Till den 1928 tillsatta ekonomikommittén inlämnade Edvard Uddenberg två motioner. I den ena återupptogs frågan om flyttning av lantbrukets ekonomibyggnader till den s k Kärrtegen, dvs till nuvarande Lötenområdet. Han påpekade att en del mark redan tagits i bruk för bebyggelse och att den återstående skulle öka i värde om lantbruksbyggnaderna avlägsnades. Sedan 283

284 Den menade att jordbruket var oekonomiskt och självhushållning ett passerat stadium för denna typ av inrättningar. Understödstagarnas insatser i arbetet var dessutom så obetydliga att de inte hade någon nämnvärd vårdfunktion. För övrigt kunde även "västra markerna" bli aktuella för villabebyggelse. Kommittén avstyrkte alltså flyttning och föreslog att lantbruket skulle helt avvecklas. Det slutliga avgörandet kom emellertid att dröja. Först 1935 togs ärendet upp igen och en kommitté tillsattes. Den kom i stor utsträckning att intressera sig för de 40 hektar jord, som fanns på Löten. Därav beräknades omkring 15 hektar ingå i flygfältet medan resten tills vidare borde utarrenderas. Fullmäktigebeslut om nedläggande av lantbruket och rivning av ekonomibyggnaderna kom inte förrän i november Det fick därefter ytterligare understrykas i februari 1939 sedan fattigvårdsstyrelsen begärt att först få förbruka sitt foderlager. Under tiden hade man fått andra problem med ålderdomshemmet. I december 1930 behandlades en skrivelse från länsstyrelsen med diverse anmärkningar mot ålderdomshemmets logementbyggnad. För fattigvårdsstyrelsen kom kritiken oväntat, då de årliga inspektionerna ej föranlett anmärkningar. Sammanlagt fanns bortsett från sinnessjukavdelningen 62 vårdplatser fördelade på rum för 2, 3 eller 4 personer. Den viktigaste anmärkningen gällde brist på rum för en eller två personer. Fattigvårdsstyrelsen var oförstående inför kraven och hänvisade till att residensstaden då projekterade en fattigvårdsanstalt med sovrum för upp till 6 personer. Den ansåg också att "de flesta understödstagarna tidigare levat under sådana omständigheter, att intagningen på ålderdomshemmet innebär från såväl hygienisk som trevnadssynpunkt en förbättring, även om understödstagarna placeras 3 eller 4 i varje rum". Kommunen hade inget annat val än att begära uppskov och börja planeringen för ombyggnad. Detta blev en långdragen procedur med olika förslag till om- och tillbyggnad, som här må förbigås, då de inte ledde till någon åtgärd. En definitiv skrinläggning av denna utredningsetapp kan sägas ha skett efter en ingående diskussion i kommunalnämnden den 17 september Då ställde man sig frågan, om det vore klokt med ytterligare utbyggnad av en gammal anläggning, som genom de många byggnaderna skulle bli oekonomisk i drift och för framtiden stänga ett tomtområde, som var mycket attraktivt. Resultatet blev förslag att utreda frågan om ett helt nytt ålderdomshem på annan plats. Utredningsarbetet hade komplicerats av att de i annat sammanhang nämnda pensionärsbostäderna införts i diskussionen. Men det fanns ytterligare en komplikation. Till ekonomikommittén av 1928 hade Edvard Uddenberg även inlämnat en motion om byggandet av ett hem för kroniskt sjuka. Även denna 284

285 fick vandra genom en lång utredningsprocedur med bl a olika förslag till placering. Därvid hade både anslutning till sjukstugan och till ålderdomshemmet diskuterats. Även denna fråga kopplades nu samman med förslaget om nytt ålderdomshem. Lösningen av problemen låg ännu långt borta. Slutgiltigt skedde det först när man 1948 kunde ta i bruk vad som då kallades Vårdhemmet, dvs nuvarande Baggängshemmet. Den sjukavdelning, som anslöts till anstalten, kan sägas vara ett resultat av Uddenbergs 20 år gamla motion. På grund av dröjsmålet från landstingets sida att ordna vård för långtidssjuka kom denna avdelning att få synnerligen stor betydelse för Karlskogas befolkning. Som en allmän iakttagelse kan nämnas att många av de projekt, som föddes under 1920-talets senare del eller under 1930-talet, kom att kräva lång förberedelse. En orsak var kanske att kommunen saknade tjänstemän med utbildning för olika utredningsuppdrag. En mycket viktig faktor var emellertid konjunktursvängningarna från 30-talets krisår med dess fördröjande verkan till den följande stora folkökningens ovisshet om målen. Detta innebar att uppgiften växte under tiden den bearbetades. I efterhand kan man ibland se det lyckliga i att en plan inte fullföljdes. Så kan man kanske våga betrakta de förslag till lasarett, som inleddes med reserverande av tomt vid Kanongatan. Visserligen innebar de stjälpta planerna, att det sena 30-talets karlskogabor besvärades av otillräcklig tillgång till sjukhusplatser, men de betydde också öppnare möjligheter för vår tids utveckling. De i föregående avsnitt nämnda fonderingarna för ett lasarett trappades ju successivt ner. Detta var inte bara en eftergift för de svaga konjunkturerna utan betydde även en vikande tro på att projektet skulle komma att genomföras. År 1925 gav man definitivt upp hoppet, då landstinget avböjde lasarettsförslaget. Sjukhusstyrelsen började i stället förbereda utvidgning av den befintliga sjukstugan. Utåt tog det sig uttryck i att styrelsen 1925 begärde få utnyttja reserverade medel för projektering av en tillbyggnad. Ärendet kan belysa den invecklade procedur, som vissa åtgärder måste genomgå. Sjukstugan tillhörde efter kommundelningen Karlskoga och Deger-fors gemensamt. Sjukstugestyrelsen hade därför att vända sig till styrelsen för gemensamma förvaltningen, som å sin sida fick begära bekräftelse på sitt beslut hos kommunalfullmäktige i både Karlskoga och Degerfors. Slutligen måste den hos municipalsamhällets byggnadsnämnd begära den ändring av tomtindelningen, som erfordrades. För en lycklig utgång fordrades att alla instanser var eniga. Från andra områden finns exempel på att frågorna mött svårigheter genom att sådan samstämmighet inte fanns. En viss garanti mot oberäknat motstånd skaffade man sig nu genom att sjukstugestyrelsen för detta ändamål förstärktes med två representanter för fullmäktige i de båda kommunerna. För Karlskogas vidkommande blev det de två 285

286 betrodda kommunalmännen Pehr Aspelin och Kaleb Schjölin. Denna förstärkta auktoritet var troligen av betydelse, när man för tomtfrågans lösning ansåg det nödvändigt att köpa sparbankens fastighet och därmed tvinga denna till nybyggnad. I budgeten för 1927 upptogs kronor för tillbyggnaden, varav dock kronor redan fanns fonderade. Summan visade sig dock otillräcklig, varför tilläggsanslag på kronor senare beviljades. Samtidigt såldes epidemisjukstugan till landstinget för kronor, som disponerades för sjukhusbygget. Byggnadsarbetet började i augusti 1926 och i december 1927 kunde de första patienterna flytta in efter det att Sandmo skola under tiden använts som provisorium. Invigningen förrättades av landshövdingen trettondagen Huvuddragen av planlösningen gick ut på att den gamla byggnadens två våningar helt togs i anspråk av vårdavdelningar medan till den nybyggda västra delen förlades poliklinik och röntgenrum i första samt operations- och förlossningsavdelning i andra våningen. Antalet vårdplatser blev 40. Det var alltså inget stort sjukhus och redan 10 år senare aktualiserades nästa etapp. I den form byggnaden fick om än med interiörändringar finns den kvar och användes för kyrkliga och vissa andra förvaltningsändamål. Ett vanligt donationsändamål hade genom åren varit till s k frisäng i sjukstugan. En början gjordes redan 1888, när förste sjukstugeläkaren Knut Wistrand vid ett tillfälle fick motta en insamlad penninggåva och donerade denna. Möjligen var det sjukstugans nya aktualitet, som gjorde att ändamålet nu åter beaktades. Sålunda markerade Bofors Kanonverkstads arbetares sjuk- och begravningshjälpskassa år 1927 sin 40-åriga verksamhet genom att donera kronor. Strax efter invigningen fick den nya förlossningsavdelningen l 000 kronor av Karlskoga Bofors husmodersförening och samma belopp för samma ändamål lämnades ett par år senare av Karlskoga socialdemokratiska kvinnoklubb. För övrigt finns ett flertal person- eller institutionsnamn knutna till sådana gåvofonder. I september 1929 föreslog Röda korsets Karlskogakrets inköp av en ambulans att ställas till sjukstugestyrelsens förfogande. Som vanligt när det gällde något nytt kom ärendet att bollas i flera omgångar mellan olika instanser. Degerfors och Bjurtjärn skulle tillfrågas om medverkan, biltyp avgöras, instruktioner utfärdas, taxa fastställas osv. Först i mars 1931 kunde definitivt beslut fattas att köpa "billigast, fullt ändamålsenliga fordon" och kommunen fick sin första ambulans. I brist på särskild organisation kom den att bemannas och skötas genom AB Bofors. När den 1938 rapporterades vara försliten och byte aktualiserades anmälde bolaget önskemål om att befrias från ansvaret. Detta köp, som skedde 1939, företogs av Karlskoga ensamt utan medverkan av grannkommunerna. Då höll också förutsättningarna på att ändras genom att yrkesbrandkår förbereddes. 286

287 Skildringen av Karlskogas utveckling har i stor utsträckning knutits till uppförande och ändring av kommunala byggnader. Det sammanhänger med att den rent organisatoriska och personella sidan av administrationen utvecklades långsamt. Trots den omfattande befolkningskoncentrationen sköttes samhället i många avseenden som en ren landskommun. Några år in på 30-talet blev emellertid vissa reglerande åtgärder ofrånkomliga. Sålunda kan nämnas att sedan det pockande kravet på sjukvård lösts ägnades mera intresse åt sådant, som kan sammanföras under beteckningen hälsovård och samhällshygien. År 1934 började utarbetandet av en hälsovårdsordning, som också krävde karta över dess tillämpningsområde. Den fastställdes 1935, varvid även aktualiserades anställandet av vad som då kallades hälsovårdspolis. Befattningen gjordes gemensam för municipalsamhället och kommunen. Följande år förbereddes en matvarustadga, som fastställdes Då infördes också köttbesiktningstvång. Även frågan om renhållningsstadga var samtidigt aktuell, varav följde inrättande av renhållningsverk, som trädde i funktion 1937 och leddes av en renhållningsstyrelse. Sedan länge hade man haft besvär med de spontant uppkomna avstjälpningsplatser, som man hittade lite varstans, t o m på Rävåsen. En för samhället gemensam plats för sopor och latrin placerades först på Timsåsarna, men då vattenfrågan var svårlöst, föreslogs ett område i Kilsta. Detta ledde emellertid till protester från markägarna, som befarade föroreningar i Kilstabäcken. Här behövdes experthjälp för markundersökningar, som Vattenbyggnadsbyrån fick i uppdrag att utföra. Ett stort och svårlöst problem var avloppsfrågan. Utanför municipalsamhället var detta en privat uppgift för markägarna. Inom vissa områden skedde också utbyggnaden helt utan kommunens medverkan. På andra håll ingrep den hjälpande som tidigare nämnts med motivering att lämna bidrag till hävande av arbetslösheten. I vissa fall var kommunen också engagerad i egenskap av markägare. Särskilt besvärligt visade det sig vara att få ordning på förhållandena i Aggerud, som därför kan tjäna som exempel på kommunens bekymmer i detta avseende. Här fick samhället också en konkret anledning att sträva efter ordnade förhållanden sedan ny placering av lasarettet och Skrantaskolan börjat diskuteras. I en gemensam framställning av 1935 hade hälsovårds- och byggnadsnämnderna föreslagit utredning om avloppsledningar för vissa områden. För Aggeruds vidkommande utsåg fastighetsägarna en kommitté för gemensamma frågor och inför denna förklarade sig kommunen i juni 1936 villig att samarbeta. Man erbjöd sig sålunda att förskottera anläggningskostnaderna och ordna arbetet, men utläggen måste fördelas på fastighetsägarna. En förening borde lämpligen bildas av dessa. Municipalsamhällets stadsingenjör Tor Pettersson fick i uppdrag att utreda frågan och kunde ett 287

288 år senare framlägga ett förslag, som kostnadsberäknats till kronor. Under utredningens gång visade det sig emellertid nödvändigt att låta utarbeta en generalplan gällande vatten och avlopp för hela utomplansområdet och municipalsamhället. Man hade nu även börjat observera riskerna för förorening av vattnet i den berörda delen av Möckeln. För den svällande uppgiften togs kontakt med AB Vattenbyggnadsbyrån. Under tiden diskuterades den föreliggande utredningen, varvid kommunalmännen ställde sig kritiska till Petterssons förslag att kommunen skulle svara för den obebyggda markens andel i kostnaderna tills bebyggelse skedde. Om de betänksamt fruktade, att kommunen skulle bli alltför hårt engagerad ifall principen skulle utsträckas till hela utomplansområdet, fick de närmast en chock inför Vattenbyggnadsbyråns förslag. Detta förelåg i april 1938 och där hade kostnaderna för Aggerud stigit till kronor. Förklaringen var att den nya utredningen hade räknat mera långsiktigt, med grövre rördimensioner, avlopp även för regnvatten o dyl. Även fastighetsägarna blev betänksamma och kom med många invändningar, varvid kostnadsfrågan dominerade. Ur deras synpunkt var planerna för vidlyftiga och de fruktade att behöva betala för en oviss framtida bebyggelse. Den risken borde kommunen svara för, en synpunkt som kommunalmännen inte kunde acceptera. Dessa fann, att motståndet mindre kom från villaägarna än från exploatörerna, som ändå vid kommande tomtförsäljning borde ha nytta av anläggningen. Man ansåg också att dessa bidragit till kostnadsökningen genom att sälja tomter utan något system. Därför kunde det fordras långa ledningar bara för ett par enstaka villor. Under loppet av 1938 bollades dessa synpunkter mellan parterna. När samtidigt förslag förelåg om anställande av en byggnadschef, stod hoppet till att denna skulle kunna prestera ett förslag, som tillfredsställde båda parter. Så skedde också. I sina huvuddrag gick det ut på att kommunen satsade kronor för sina intressen i ny lasarettstomt, Skranta skola och dränering av blivande gator. Ägare av bebyggda tomter skulle erlägga 800 kronor och av obebyggda tomter 100 kronor med komplettering när bebyggelse skedde. I mars 1939 kunde omsider överenskommelse träffas och arbetet börja inom de mest angelägna områdena. över huvud taget utgjorde 1930-talets sista år en hektisk tid för alla, som var engagerade i kommunens problem. En mera samlad bild av dessa ges i annat sammanhang. Bildning och utbildning För skolväsendets vidkommande innebar kommundelningen inga större förändringar. Varje skola med utrustning tillföll den kommun, inom vilken den 288

289 var belägen. Förändring blev det egentligen endast beträffande den kommunala folkskolinspektörstjänsten. Josef Grälen skulle under 1925 som övergångsskede sköta skoladministrationen i båda socknarna men därefter krävdes ny organisation. För Karlskogas vidkommande föreslog en kommitté, att tjänsten skulle bibehållas i stort sett oförändrad. På den punkten hade dock Pehr Aspelin annan uppfattning och lyckades driva igenom den både inom skolrådet och på kyrkostämman. Den viktigaste förändringen bestod i att befattningen skulle tillsättas inte som ordinarie utan genom förordnande på fem år. I denna form fick beslutet ingen egentlig tillämpning. Redan tre dagar efter antagandet på kyrkostämma i april 1925 hade skolrådet att behandla en tjänstledighetsansökan från Grälen för ett vikariat som statlig folkskolinspektör i Skaraborgs län. Till hans vikarie utsågs folkskolläraren Eric Ericson. De kombinerade vikariaten förlängdes i olika perioder tills Grälen utnämndes till ordinarie inspektör i Hälsinglands norra inspektionsområde och begärde avsked från den l november Detta föranledde en ny utredning om tjänsten, som hade varit förenad med en befattning som lärare med inskränkt tjänstgöring. Resultatet blev att de båda arbetsuppgifterna ledigförklarades var för sig, inspektörstjänsten med tillägget att den kunde sökas av ordinarie folkskollärare i Karlskoga. Samtidigt sänktes förordnandetiden till två år. Det blev endast två sökande och Eric Ericson utsågs from l januari Förlängning skedde sedan 30-talet ut. Samtidigt flyttades skolexpeditionen från sockenstugan till Sandmo skola. En betydelsefull administrativ förändring inträdde enlighet med 1930 års kommunallagar överfördes skolärendena från kyrkans förvaltningsområde till kommunalfullmäktige. Därigenom ersattes skolrådet med en folkskolestyrelse. En rest av det gamla rotesystemet hade varit att skolrådsledamöterna utsetts med tanke på att ge representation åt de olika skolområdena inom kommunen. Ledamöterna hade därigenom kommit att fungera som skolvärdar för respektive skolhus. När kommunalfullmäktige hade att välja skolstyrelse, beslöt man att även nu i görligaste mån se till att varje område blev representerat. Det betydde,att man först i andra hand tog hänsyn till den politiska sammansättningen. Den nya ordningen innebar också, att kyrkoherden inte längre var självskriven ordförande. Nu valdes J E Hellsing, som därefter kom att inneha posten i många år. Vice ordförande var redan förut Pehr Aspelin, som omvaldes. Medan den årliga befolkningstillväxten ännu var förhållandevis liten medförde skollokalerna inga egentliga problem. Skolan i Linnebäck var avsedd att upprustas, men grunden befanns vara för dålig, varför nytt skolhus byggdes En sedan länge önskad ny byggnad i Lonnhyttan stod färdig 1930, varefter gamla skolan byggdes om till lärarebostad. Även i Brickegården 289

290 skedde i början av 1930-talet upprustning och omplacering, som innebar att gamla skolan blev gymnastiksal och lärarebostad. För övrigt hade det mest varit fråga om rent underhåll. I Karlsdal hade tillbyggnad länge synts behövlig, men de ändrade förhållandena med nedläggning av hytta och sågverk gjorde att dessa planer fick vila. I ett fall blev det rent av fråga om indragning, nämligen av den lilla småskolan i Stockforsen, som upphörde När skolrådet 1929 hade att avge förslag till den förut nämnda finanskommittén om sina investeringsplaner för åren , kunde den inte ange konkreta mål. Likväl förutsåg man, att det skulle uppstå lokalproblem genom den folkökning som iakttagits för de centrala delarna. I stället för att specificera sig föreslog man avsättning till en skolbyggnadsfond med kronor per år. Likväl fanns redan då antydningar om var problemen skulle bli störst. I april 1929 anmälde folkskolinspektören att Skranta skola snart kunde väntas bli otillräcklig. Detta kan betraktas som inledningen till en tioårig serie av utredningar och förslag. Kanske bättre än någon annan fråga exemplifierar denna 30-talets svårigheter med projekt, som växte under tiden de förbereddes, varför en redogörelse för de olika stadierna kan vara av intresse. Följande år anmäldes sålunda att parallellavdelning behövde införas i lägre avdelningen. Genom de svårigheter som fanns för att ordna undervisningen beslöts en särskild undersökning. Provisoriskt löstes problemen 1932 genom att två klasser flyttade över till gamla kyrkskolan i samband med att pastorsexpeditionen lämnade byggnaden och placerades i gamla sparbanken. Något mer definitivt program hade man ännu inte. Ett sådant presenterades i början av år Då förelåg skisser till en skola upptagande 6 lärosalar och en reservsal, varvid kostnaderna inkluderande inventarier beräknades till kronor. Undervisningen var tänkt att bedrivas som A-form, dvs med en klass för varje åldersgrupp. Den nämnda reservsalen förklaras av att frågan om utvckling till 7-årig skolgång just diskuterades och väntades bli ett nära förestående utvecklingsstadium. Skolan var tänkt som en tvåvånings tegelbyggnad på den gamla skoltomten. Ärendet passerade kommunalnämnden och kom upp i kommunalfullmäktige den 15 juni. Av överläggningarna där framgår, att man kände en viss tvekan beträffande skolans placering, men detta ledde inte till något ändringsförslag. Fullmäktige beslöt alltså att skolan skulle byggas enligt föreliggande ritningar på den gamla tomten. Under tiden förberedelsearbetet pågick anmälde folkskolinspektören, att han anmodat arkitekten öka antalet salar till 9. Detta godkändes, men när han samtidigt framhöll, att skolan låg för nära municipalsamhället och borde flyttas mot Aggerud, ansåg undervisningsnämnden att det fattade beslutet måste följas. När ändringsförslaget den 7 november 1936 förelades 290

291 Skrantaskolans tillkomst föregicks av många års utredningar. Nya projekteringar måste flera gånger göras på grund av den stora och okontrollerade nybebyggelsen i området. fullmäktige godkändes det utan att tomtfrågan aktualiserats. Kostnadsberäkningen hade nu stigit till kronor. Efter den nämnda utökningen stod det klart att gamla skolhustomten inte skulle bli tillräcklig. Under 1937 vidtogs åtgärder för utökning genom köp av angränsande mark. Men innan året hade hunnit löpa ut kunde man konstatera, att bebyggelseutvecklingen och därmed barnantalets ökning hade sådan omfattning att även den utökade skolan skulle visa sig för liten redan från början. Nu ansåg man sig böra räkna med en byggnad i tre våningar med 14 lärosalar. Detta skulle också innebära att tillgänglig tomtmark blev otillräcklig. Utöver sina ägor kring bruken innehade AB Bofors även vidsträckta markområden i södra delen av samhället i anslutning till hemmanet Stråningstorp. Genom planerna på nytt lasarett hade kommunen redan fört underhandlingar med bolaget om markförvärv. Det var därför naturligt att skolstyrelsen intresserade sig för ett område i närheten, som syntes passa med hänsyn till den tänkta skolans upptagningsområde. Förberedelser vidtogs under 1938 och i början av nästa år kunde köpet avslutas. Då fick kommunen också resolution om statsbidrag till byggnaden, som vid denna tid kostnadsberäknades till kronor. Efter en synnerligen besvärlig och 291

292 långdragen förberedelsetid med många ovissa faktorer stod skolan färdig år Beträffande själva undervisningen skedde under den här aktuella perioden inga större förändringar. Skolan var sexårig, men diskussion pågick tidvis om förlängning med ett sjunde läsår. År 1936 tillsattes en kommitté för utredning och ett par lärarerepresentanter sändes på studiebesök på andra orter. De lokalproblem som automatiskt uppstod genom folkökningen gjorde det dock omöjligt att tills vidare föra frågan framåt. En strävan var att för undervisningen tillämpa s k A-form. Detta kunde dock endast ske vid de större skolorna i centrum, medan landsbygdsområdet med nödvändighet måste ha B-skolor. Här påbörjades dock 1928 ett experiment. Vid B l-skolorna var den vanliga formen att en folkskollärarinna undervisade i klass 3 4 och en lärare i klass 5 6. Ett förslag, som tydligen emanerade från lärarinnorna, gick ut på att byte skulle göras vart annat år. Skolstyrelsen beslöt, att så kunde ske "om framställning därom göres". Som skäl anfördes att barnen skulle slippa byta lärare. Men så enkelt var det inte. Som Pehr Aspelin framhöll i en reservation blev följden att "varannan årsklass får visserligen bibehålla samma lärare alla fyra åren men varannan klass får däremot byta lärare varje år". Någon utvärdering hör man inte av, men 1934 avskaffades systemet. Som en föregångare till de senare föräldraföreningarna kan man betrakta föreningen Hem och skola, som med entusiasm leddes av fru Karin Hammar. I skolrådets handlingar låter hon tala om sig första gången 1929, då hon efterlyste "åtgärder för att främja ett gott samarbete mellan hem och skola". Skolrådet tog med intresse del av hennes synpunkter och beslöt att försöka ordna föräldramöten, eventuellt med föredrag av framstående skolman. Även andra föreningar visade intresse för skolans förhållanden. Sålunda föreslog husmodersföreningen och socialdemokratiska kvinnoklubben 1927 i var sin skrivelse en utredning om tandvård för eleverna. En kommitté tillsattes, vilken senare föreslog att kronor skulle upptagas i staten för ändamålet. Skolstyrelsens ekonominämnd avstyrkte emellertid och föreslog att l 000 kronor skulle anslås för tandvård åt medellösa. Fria läromedel var också en åtgärd, som började diskuteras. Sålunda föreslog den kommunistiska gruppen inom kommunalfullmäktige år 1933 att utredning skulle ske i denna fråga. Skolstyrelsen tillsatte en kommitté, som beräknade årskostnaderna till kronor. Men längre kom det inte den gången. Vid statbehandlingen 1934 beslöts med 10 röster mot 3 att ej begära något anslag. Förslagsställarna motionerade emellertid även i fullmäktige och där bifölls en utredning. Med utgångspunkt från denna föreslog skolstyrelsen i samband med statbehandlingen för 1936 beslut om fri förbrukningsmateriel. Sex reservanter yrkade även på fria läroböcker. Vid fullmäktigebehandlingen förelåg tre förslag: Skolstyrelsens, reservanternas 292

293 och ett för helt avslag. Det visade sig att reservanterna företrädda av Fritz Berggren segrade med röstsiffrorna Det blev nu skolstyrelsens uppgift att utfärda instruktion om administration, tillämpningens omfattning o dyl. Den långa skolvägen var för många ett problem. Det förekom i enstaka fall att inackordering ordnades för någon elev, som hade särskilt besvärliga förhållanden. Man kan tänka sig hur det bör ha varit för en liten flicka eller pojke att ta sig t ex från Jungfruboda till Kedjeåsens skola. Däremot var tiden inte mogen för kollektiva åtgärder. Ett par framställningar från grupper av målsmän om skolskjutsar blev avslagna. Av formuleringarna framgår att man ville undvika prejudikat, som kunde få långtgående följder i den vidsträckta kommunen. Fortsättningsskolan var fortfarande ett problem. Det framhölls vid flera olika tillfällen att koncentrerad läsning på dagtid under 6 veckor var att föredra framför kvällslektioner. Denna började i regel omedelbart efter nyår och fortsatte till mitten av februari. Först därefter vidtog vid berörda skolor den ordinarie terminen, som då fick fortsätta till mitten av juni. Möjligheten att efter sjätte klassen fortsätta skolgången i kommunala mellanskolan utnyttjades i stor utsträckning. Det hade därför blivit nödvändigt att inrätta parallellklasser. Från 1924 och några år framåt fanns sålunda 8 klassavdelningar i den fyråriga skolan. Den var inte byggd för så stora förhållanden, varför diverse provisoriska anordningar fick vidtas. En var att låna lokaler av folkskolan. Men man kunde också genom att flytta en vägg få ett extra stort klassrum. Avslutningsklasserna, som efter hand krympt genom avgång, kunde då slås samman till en. Mot 1930-talets mitt framstod en tillbyggnad som nödvändig. Ett förslag godkändes på hösten 1935 och arbetet började på sommaren Från slutet av höstterminen kunde alla åtta klasserna undervisas i skolan, men vissa arbeten fortsatte även följande år. Först i maj 1938 skedde invigningen. Utöver nya klassrum hade skolan då fått institutionssalar för fysik, kemi och teckning, aula, gymnastiksal och lärarerum. Det innebar att skolan fått den yttre form, vari vi i dag ser Katrinedalsskolan. En viktig organisatorisk förändring finns att notera. Komministern i församlingen Bertil Mogård, som också var riksdagsman, rapporterade i februari 1927 att en proposition om det högre skolväsendets organisation upptagit en del kommunala mellanskolor för ombildning till statliga realskolor. Däri fanns dock inte Karlskoga nämnt. Han erbjöd sig att motionera i frågan, om skolans styrelse så önskade. Det tackade styrelsen för, sedan den satt sig in i förändringens innebörd. Sålunda skedde genom riksdagsbeslut 1927 en successiv övergång till statlig samrealskola fr o m vårterminen och med höstterminen 1930 var hela skolan förstatligad. Då tillsattes en ny styrelse med 293

294 uppgift att svara för kommunens åtaganden, som närmast gällde lokaler och inventarier. Beträffande en annan skola gick utvecklingen i motsatt riktning. Som förut nämnts hade ur Karlskoga praktiska skola utvecklats en folkhögskola med placering i villan Bredablick. Emellertid hade landstinget startat en utredning om indragning av någon av de tre folkhögskolorna i länet. Det föreföll som om skolan i Karlskoga skulle bli offret. Inför detta gjorde kommunalfullmäktige ett vädjande uttalande vid ett sammanträde Fullmäktiges synpunkter må refereras, då de ger en god bild inte bara av Karlskogas utan även av de övriga folkhögskolornas situation. Sålunda påpekas att två av skolorna, Kävesta och Fellingsbro, båda ligger i länets östra delar. En indragning i Karlskoga skulle alltså ge en ensidig och orättvis lokalisering. De förstnämnda utnyttjades dessutom huvudsakligen av den jordbrukande befolkningen, medan i Karlskoga ungefär halva elevantalet kom från industriarbetarehem. Här fanns dessutom en andra årskurs, som de övriga ej hade motsvarighet till. Om elevantalet säges, att det här var förhållandevis högt trots kristecken på andra håll. Under läsåret var antalet 56, varav 24 kom från Karlskoga och Degerfors. Man fann det alltså tydligt att skolan fyllde ett behov. Senare under året tillsattes en kommitté med uppdrag att försöka finna någon utväg. Att kommunen skulle överta en landstingsuppgift ansågs oacceptabelt. Bl a diskuterades om skolan på nytt skulle kunna förenas med Karlskoga praktiska läroverk. Men ingenting hjälpte. Landsbygdslokalisering ansågs tydligen ännu av landstinget som det naturliga. Med utgången av läsåret lades folkhögskolan ner. Därmed förlorade orten en uppskattad bildningsinstitution och dessutom med rektor Justus Elgeskog en entusiasmerande skolman. Sedan 1916 hade han fungerat som skolans rektor och fick nu samma befattning vid NTO:s folkhögskola i Vendelsberg. Ytterligare ett rektorsskifte må nämnas. Karlskoga praktiska läroverks ledare alltifrån starten, Johannes Lindholm, avgick 1925 efter mer än 40 år på posten. Efter ett kort mellanspel tillträdde Gösta Horsner år Fastän både folkhögskolan och praktiska läroverket var självständiga institutioner erhöll de årligen ett mindre kommunalt bidrag, som i regel var l 200 kronor till vardera. För praktiska läroverket skedde en fördubbling till samtidigt som folkhögskolan upphörde. Det höjdes ytterligare till 4000 from En annan studieorganisation stöddes också. Det var Bofors aftonskola, som varje år fick 800 kronor tills höjning skedde 1935 till l 000 och 1938 till 2000 kronor. En föreläsningsförening hade bildats i socknen redan Initiativtagare och drivande kraft genom åren var folkskolläraren Lars Emil Leyler. Populärvetenskapliga föreläsningar var en allmänt uppskattad bildnings- och väl 294

295 utan runt om i socknens byar. Den stöddes efter tidens förhållanden generöst av kommunen. Efter en höjning 1928 till 800 kronor förblev anslaget oförändrat 30- talet ut. Genom att det även togs inträdesavgift till föreläsningarna räckte pengarna till ett stort antal arrangemang varje år. Med hänsyn till generositeten mot föreläsningsverksamheten kan det för dagens betraktare förefalla egendomligt, att studiecirkelverksamheten inte ansågs vara i behov av samhällsstöd. ABF hade bildats 1919, men något kommunalt bidrag uppbars inte. Dock skall sägas att den tidens cirklar ännu inte i större utsträckning använde sig av utbildade lärare med krav på högre arvode. Fr o m 1933 kan dock ett naturabidrag sägas utgå genom att skollokaler då upplåts. ABF begärde lokal för 4 cirklar i Loviselunds skola. Med hänsyn till att Bofors aftonskola höll till där hänvisades i stället till Bofors och Rävåsens skolor. När 1938 även TBV började verka på orten placerades dock dess cirklar i Loviselund. Det kan synas egendomligt att cirkelbidrag tidigt utgick till IOGT och NTO, från 1930 även till Sibbo blåbandsförening och från 1933 till Svenska landsbygdens studieförbund. Beloppet var dock så blygsamt som 20 kronor per cirkel. Förklaringen är följande. Statsbidrag utgick för s k studiecirkelbibliotek till riksorganisationer som bedrev biblioteksverksamhet. För att komma i åtnjutande av statsbidrag startade lokala organisationer ett bibliotek och en studiecirkel i anslutning till detta. Först med denna verksamhet var IOGT, som på 1930-talet hade inte mindre än åtta cirkelbibliotek i Karlskoga. NTO fick efter hand fem, SLS två och blåbandsföreningen ett. Några av dessa fanns i centrala delar, medan de övriga var spridda runt om i socknen. Det var med hänsyn till dessa statsbidrag, som även kommunen gav anslag, vilka alltså egentligen inte gällde cirklarna utan dessas bibliotek och avsågs för bokinköp. Om ABF inte fick något anslag utgick dock enligt ovanstående princip stöd till arbetarebiblioteket, även om detta till en början var fristående från studieorganisationen och ägdes av Karlskoga arbetares biblioteksförbund. Anslaget var emellertid så blygsamt som 200 kronor om året t o m 1930, varefter successiv höjning skedde, så att ABF nu formell ägare år 1938 kunde lyfta l 000 kronor. Även kommunens eget bibliotek var synnerligen svältfött. Fram till 1928 var anslaget endast 400 kronor per år. Med inventarieköp som motivering höjdes då till 650 kronor, som sedan fick stå oförändrat ytterligare två år, men 1932 hade det åter sänkts till 400 kronor. Visserligen var det krisår, men denna typ av småanslag hade ingen praktisk betydelse och justerades i regel heller inte, varför sänkningen nu verkar oförklarlig. Över huvud taget intog biblioteket en särställning, som kanske berodde på dess litenhet. Det var kommunens egendom, men dess driftsanslag behandlades 295

296 och protokollfördes tillsamman med diverse utomstående verksamheter som ovanstående bildningsorganisationer, hembygdsföreningen m fl. En kommunal styrelse på tre personer fanns, men även den avvek från det vanliga. Medan övriga styrelser och nämnder valdes av kommunalfullmäktige, i regel på fyra år, utsågs biblioteksstyrelsen länge av kommunalnämnden genom årligt val. Först 1932 års styrelse utsågs av fullmäktige men fortfarande bara på ett år. I det fallet skedde ändring 1938 i det att dåvarande styrelsen hade 2-årigt mandat med motivering att man därigenom skulle komma i takt med de fyraårsperioder, som gällde för övriga nämnder. Fr o m nämnda år hade biblioteket också blivit upptaget som en särskild förvaltning med specificerad budget. Då var också utvecklingen i övrigt på väg ur stille-ståndsskedet. Ett visst informellt samband med kyrkan fick biblioteket genom att sedan Justus Elgeskog flyttat från orten komminister Bertil Mogård blev styrelsens ordförande. Sedan även denne avflyttat fick komminister Folke Malmgren uppdraget. Vid sin sida hade han kantorn Hjalmar Sten-borg och verkstadsarbetaren Sven Löfqvist. Som ytterligare kyrklig anknytning var biblioteket sedan gammalt hyresfritt placerat i sockenstugan. På den punkten fick dock den informella kyrkoanknytningen en viss betydelse. Bertil Mogård förmådde kyrkorådet som alltså egentligen inte hade med biblioteket att göra att från den l januari 1929 upplåta de två rum, som folkskolans expedition lämnade vid flyttningen till Sandmo skola. Därvid skaffades också nya inventarier. Detta betydde att man kunde börja tala om en bibliotekslokal, sedan böckerna tidigare endast varit uppställda i ett rum med annan användning. Förändringen var den gången inte så stor. Den innebar dock inledningen till en rad lokalbyten, som bidrog att väcka förståelse för att även denna verksamhet var ett samhällsintresse. Folkskolläraren Ragnar Kling hade från 1932 blivit medlem av styrelsen. I samband med att pastorsexpedition m m flyttades till gamla sparbanken framlade han i kyrkofullmäktige i maj 1933 ett yrkande, som fick denna att uttala "att salen till höger på nedre botten i samma hus jämte ett därinvid liggande mindre rum skulle upplåtas till lokal för kommunbiblioteket". Vid budgetbehandlingen på hösten samma år anmodades biblioteksledningen av kommunalnämnden att ta kontakt med arbetarebiblioteket för samarbete. Detta blev upptakten till överläggningar inte bara mellan de nämnda utan senare även med Logen Pehr Lagerhjelm, som ägde ortens största IOGT-bibliotek. Resultat blev det dock först efter några år. År 1936 kunde kyrkofullmäktige motta Maria och Emil Bergelmels donationsfond, vari ingick fastigheten Kungsvägen 43. Det var vid en tid, då kommunen brottades svårt med lokalproblem, varför kommunalnämnden grep tillfället och hyrde lediga bostadslägenheter i huset. När biblioteksstyrelsen 296

297 något senare anmälde att överenskommelse träffars om samordning mellan biblioteken upplåts hela andra våningen till dessa. Organisatoriskt ordnades frågan så att kommunbiblioteket svarade för lokalen, medan ABF:s och IOGT:s bibliotek deponerades i denna med uppställning som en enhet. Med centralbibliotekets hjälp anskaffades också moderna inventarier. Året var Kommunen hade fått ett acceptabelt bibliotek, även om bokbeståndets omfattning ännu inte svarade mot befolkningstalet, öppethållandet, som varit mycket kort, utökades till fyra timmar per dag måndag t o m fredag, varvid tjänstgöringen fördelades på de tre bibliotekens personal. Man kan tillägga att den nya lokalen även innehöll två studiecirkelrum, som upplåts åt ABF. Denna bildningsform hade därmed för första gången fått lokaler, som helt kunde disponeras för ändamålet. Avslutningsvis kan nämnas ytterligare ett förslag, vari biblioteket och annan kulturverksamhet nämndes, även om det aldrig kom att genomföras i den då tänkta formen. I mars 1938 lämnade redaktör Elof Ericson till fullmäktige en motion, vari föreslogs utredning dels om "en tidsenlig teater", dels om "uppförande av ett medborgarhus, inrymmande biblioteks-, föreläsnings-, studieoch förenings- samt eventuellt även gymnastik- och idrottslokaler". Resultatet blev tillsättandet av en utredningskommitté. Ett delförslag förelåg i februari Däri hade kommittén brutit ut teaterfrågan och föreslagit att denna löstes i samarbete med Folkets hus. Som lämplig placering nämndes gamla kyrkskolans tomt vid Centralplan, varvid ägobyte borde ske mellan denna och ett markområde, som Folkets hus ägde vid Grönfeltsgatan. Det var den tomt, på vilken brandstationen senare kom att uppföras. Om tomtbytet hade byggnadschefen utarbetat en PM, varur ett utdrag om det tänkta Folkets hus må citeras: "Denna byggnad kan förslagsvis i bottenvåningen rymma affärslokaler utmed den 40 m långa fasaden längs Kungsvägen och teater för ca 600 personer med scen och övriga härför erforderliga utrymmen utmed Centralplan. I andra våningen kunna över affärslokalerna inredas tvenne samlingssalar, rymmande 400 resp 250 personer. I tredje våningen kunna inredas tvenne lokaler, vardera med plats för 60 personer samt ett 10-tal expeditionsrum. I souterrainvåningen, som i byggnadens södra del erhåller full våningshöjd ovan jord, kunna inrymmas kafé-lokaler, lager, omklädnads-och toalettrum för teatern m fl erforderliga utrymmen." Byggnaden kom ej att stå färdig förr än 14 år senare. Därför kan det vara intressant att konstatera hur nära ovanstående tidiga skiss stämmer med det slutliga utförandet. Det som mera märkbart avviker är egentligen endast restaurangens placering. 297

298 Beträffande medborgarhusdelen sade sig kommittén vilja återkomma. Som bekant blev det aldrig någon sådan byggnad. Kommunalmännen fick snart annat att tänka på. Kyrkan i samhället Som förut nämnts innebar kommunklyvningen 1925 inte omedelbart delning av församlingen. Sådan blev det först den l maj Att den kyrkliga och den borgerliga kommunen därvid fick samma gränser var inte utan betydelse. Markfrågor, användning av kommunala byggnader, överföring av förvaltningsenheter o dyl kunde lösas utan invecklade transaktioner. Vid denna tid förelåg också en resolution om lönereglering för de båda församlingarnas prästerskap. Denna innebar för Degerfors del inrättandet av en kyrkoherdetjänst medan Karlskoga utöver kyrkoherden skulle ha två komministrar. Denna organisation förblev oförändrad 30-talet ut trots den stora folkökningen. Innehavare av kyrkoherdetjänsten var Jakob Sillen sedan Komministrar var Bertil Mogård från 1923 och Otto Eneström också från 1923 men präst i socknen sedan Den sistnämnde utnämndes 1928 till kyrkoherde i Frändefors och efterträddes av Folke Malmgren. Bertil Mogård, som åren även var ledamot av andra kammaren och därvid representerade socialdemokraterna, tillträdde 1931 tjänsten som kyrkoherde i Högalids församling i Stockholm. Hans efterträdare blev Bertil Quick. Regleringen medförde att församlingen ålades att bygga två komministergårdar. Man startade en inventering av lämplig tomtmark och åtskilliga förslag närandes. Både mark tillhörande AB Bofors och kyrkoherdebostället Karls Åby synades, men mest var det två andra områden, som diskuterades. Sålunda hade man fäst sig vid en tomt på Rävåsens sluttning intill nya kyrkogården. Den hade redan 1914 bortlovats till prostinnan Johanna Persson efter makens död, vilket dock aldrig utnyttjats. Löftet hade inte längre aktualitet, men det fanns andra hinder. Ägareförhållandena till marken var invecklade och för övrigt var området i municipalsamhällets stadsplan betecknat som allmän plats. Efter hand koncentrerades intresset kring nedfarten från Kanongatan till Ålderdomshemmet. Det var i närheten av doktorsgården och t o m ett förslag att restaurera denna till komministergård framfördes. Både ritningar och kostnadsberäkningar utarbetades, men municipalsamhället vägrade att lämna tillstånd. Då hade man redan med hänvisning till tomtsvårigheterna beslutat begära uppskov med den ena byggnaden. Efter många turer fastställdes omsider två tomter i kvarteret Talgoxen. Då närmade sig 20-talet sitt slut och man räknade med att bygga en av bostäderna under Den i 298

299 kommunala sammanhang flitigt utnyttjade byggmästaren P W Hulthén fick i uppdrag att utarbeta ritning. Virke hade utsynats på kyrkans skog och sågats vid Björkborn. Byggnaden uppfördes 1930 med tanke på att stå under tak vid vinterns inbrott. Den färdigställdes därefter Samtidigt började man förbereda det andra huset genom att utsyna nytt virke. Med början 1932 uppfördes det efter samma ritningar som det föregående och stod färdigt Kyrkorådet hade åtskilliga byggnadsfrågor att syssla med under 1920-talets senare år. Prostgården moderniserades och försågs med centralvärme, ny arrendatorbostad byggdes på Karls Åby och uthusen renoverades. Ut-gården Älvkärr gav något senare upphov till åtskilliga bekymmer genom husens dåliga skick, varvid reparationskostnaderna vägdes mot de mycket knappa inkomster, som arrendena gav under denna svaga jordbrukskonjunktur. När den förut beskrivna tomtavsöndringen från Karls Åby blev aktuell sattes i fråga att avyttra all ecklesiastik mark. Så var det själva kyrkan. År 1929 planerades målning av dess innertak, strykning av yttertakets plåt med kimrök och olja samt rödfärgning av väggarna. Arbetet uppskjöts dock med hänvisning till att man inte hade tillgång till gudstjänstlokal under reparationstiden men utfördes under sommaren Det var denna gång ingen större reparation och kostnaderna inskränkte sig till något över kronor. Innertak, fönster och dörrar hade målats varjämte färgen på bänkarna bättrats. Nya mattor i gröngrå färgton hade inköpts. I redogörelsen för reparationerna nämndes inte yttertaket men 1931 anmäldes, att det var svårt rostskadat. De tillfälligt låga kopparpriserna gjorde att man tänkte sig kunna belägga hela taket med koppar, men det visade sig betydligt dyrare än man trott. Även skiffer diskuterades, men året slutade med att problemen uppsköts till nästa år, då den nya kyrkofullmäktige skulle överta ansvaret. Med hänvisning till depressionen fick likväl både 1932 och 1933 passera utan åtgärd. Först på hösten 1934 togs ärendet upp igen och efter kontakt med Kungl Byggnadsstyrelsen fick länsarkitekten i Karlstad uppdraget att undersöka kyrkan. Han fann att den gamla handsmidda järnplåten var i så dåligt skick att hel omklädsel fordrades. Han rekommenderade också att de gamla draglinorna utbyttes mot "ankarjärn av fyrkantsmide", varvid hopdragning av väggarna borde ske. Som taktäckningsmedel uttalade han sig bestämt för träspån, som i ett tidigare skede hade använts och dessutom bäst hörde samman med väggbeklädnaden. Vid diskussionen härom föreslog kamrer Pehr Aspelin att s k antikglas skulle insättas i fönsterna jämte ytterligare två glasmålade fönster i koret. I början av 1935 lämnade arkitekt Einar Lundberg i Kungl Byggnadsstyrelsen ett memorial, vari det skisserade förslaget i stort sett godkändes. 299

300 Vid 1930-talets mitt diskuterades en reparation av kyrkan och en lång lista på önskade åtgärder gjordes upp. Av ekonomiska skäl blev dock endast vissa önskemål då realiserade. Dock avrådde han från ytterligare glasmålningar i koret och var kritisk mot de två, som redan fanns. Han menade att de var grälla och borde patineras. Antikglas skulle bortta de två övriga fönsternas bländande verkan. Dessutom hade han en lång förteckning över synpunkter på förskönande åtgärder. Sålunda påpekade han att ett antependium borde finnas. De mörka nummertavlorna tilldrog sig uppmärksamheten och verkade som svarta hål. De borde målas i diskret ljus färg och siffrorna göras mörkare. Läktarbarriärerna önskade han heltäckta. Vidare hade han åtskilligt att säga om den elektriska belysningen och ville bl a ersätta imitationsljusen i kronorna med levande ljus. Kritisk var han också till takkuporna vid orgelläktaren och hade åtskilliga önskemål om bänkarnas färg och utformning. Det blev många önskemål med utgångspunkt från takläggningen. Denna var dock huvudsaken och Grythyttans skifferverk fick i uppdrag att utföra spånläggningen. Då detta blev ganska dyrbart gallrades bland övriga önskemål. Beslutet blev insättande av antikglas i fönsterna, ommålning av nummertavlorna och anskaffande av antependium, som man förut saknat. Detta kom senare att levereras av Licium. 300

301 En ny kyrkoreparation företogs Då skedde många av de förbättringar, som påpekats på 1930-talet. Bl a framtogs de gamla målningarna i koret. Arkitekt Lundberg var under sin tid i Kungl Byggnadsstyrelsen en av landets flitigaste och kunnigaste kyrkovårdare. Han återkom till Karlskoga som ledare för den stora restaureringen och fick då tillfälle att genomföra många av de förslag, som han framfört redan nu. Samtidigt började ett annat problem att diskuteras. Nya kyrkogården, den som nu heter Skogskyrkogården, kunde snart väntas vara helt utnyttjad. Kyrkoherde Jakob Sillen tog 1935 kontakt med länsträdgårdsmästaren T Leonards. Det blev nödvändigt att arbeta efter två linjer. I första hand gällde det att bättre utnyttja resterande utrymme, men därutöver måste ny mark reserveras, vare sig genom utvidgning av den befintliga kyrkogården eller genom en helt ny. Det befanns att omkring 800 nya gravplatser kunde erhållas genom omdisponering av vissa utrymmen och avsättning av ett parti för urngravar. Det sistnämnda fann kyrkorådet tidsenligt och röster höjdes t o m för att undersöka möjligheten att uppföra ett krematorium i samband med gravkapellet. I varje fall borde tillfälliga åtgärder rädda situationen åtminstone för en femårsperiod, som kunde användas för planering på längre sikt. 301

302 Redan i december hade länsträdgårdsmästaren lämnat ett första utkast. Han tänkte sig att förlägga ett krematorium på Rävåsens krön vid "Lustig-hej" med kyrkogård på sluttningen. Därvid blev det nödvändigt "att grus 1 gropen successivt stänges, varigenom åsen skulle räddas från att bliva spolierad". Han menade, att det här var fråga om "ett stort och monumentalt naturminnesmärke, som till sin egenartade utformning och skönhet söker sin like, med belägenhet i omedelbar närhet av ett stadssamhälle". Kyrkorådet var kanske lite konfunderat över förslaget, som bordlades för utredning. Därvid borde utredarna "jämväl taga under omprövning lämpligheten av att förlägga den nya kyrkogården till andra sidan av landsvägen, mitt emot Karls-Åby grusgrop". De närmaste åtgärderna gällde dock den befintliga kyrkogården. Trädgårdsarkitekt Agda Haglund, som fått i uppdrag att utarbeta förslag, presenterade i januari 1937 ett sådant gällande urngård med över 800 platser. Vid denna tid tillsattes en särskild kyrkogårdsnämnd. Ledamöter blev folkskollärare Ragnar Kling, arkitekt Karl Norberg och kantor Hjalmar Sten-borg. Deras uppgift var närmast att kontinuerligt svara för kyrkogårdarnas vård och administration, men 1938 överfördes till nämnden också utredningarna om Skogskyrkogården och den nya kyrkogården. Även om det under ett par år inte framkommit så mycket nytt i den sistnämnda frågan hade dock den åsikten mognat, att sluttningen mot Timsälven skulle vara lämpligaste plats. Det framgår av ett yttrande i december 1938 över en framställning från AB Bofors om tillstånd att dra en elektrisk högspänningsledning. Denna skulle gå över den tänkta kyrkogårdsmarken på prästgårdsbostället. Kyrkorådet avstyrkte och hävdade att kyrkogårdsfrågan först borde få avgöras. Församlingen fick dock ge sig i ledningsfrågan. Då hade kyrkogårdsnämnden genom utnyttjande av konsulter hunnit ett gott stycke i sitt utredningsarbete, som nu avbröts. "Bl a skulle kyrkogården helt avskäras från Timsälven, varigenom ett säreget skönhetsvärde för densamma skulle gå förlorat", heter det i utredningen. Denna inriktades nu åt helt annat håll, nämligen Storängen. Utredningen, som är daterad den 29 augusti 1939, upptog kostnadsberäkningar, förslag om tillfartsvägar m m. Däremot ansågs inte frågan om gravkapell och krematorium ingå i uppdraget. I sitt tillstyrkande föreslog kyrkorådet fortsatt utredningsarbete på den punkten. Som dagens karlskogabor vet, ledde förslaget inte till åtgärd. Efter en första bordläggning inom kyrkofullmäktige beslöts den 11 november 1939 på förslag av Fritz Berggren återremiss för ny utredning, som skulle undersöka ett i diskussionen nämnt område på egendomen Dalen vid Svartälven. 302

303 Det s k Bergelmelska huset vid Kungsvägen, som donerats till församlingen, fick betydelse under en period av stor brist på allmänna lokaler. Efter användning som bibliotek kunde där inrättas de kyrksalar, som planerats men ej genomförts enligt en donation av makarna Kjellberg. I olika sammanhang har framkommit att lokalproblemen var stora under talets senare hälft. Ett par donationer bör nämnas, då de spelade en roll i diskussionen, även om resultatet inte blev vad man hoppats. År 1935 avled Ernst Kjellberg, medlem av den för AB Bofors så betydelsefulla släkten. Han hade varit mycket kyrkligt intresserad och är bl a känd som initiativtagare till "Stiftelsen för Sverige och kristen tro". Under den tid han var bosatt i Karlskoga först på Björkborns herrgård som förvaltare av bolagets jordbruk senare på Valåsen deltog han i det lokala församlingsarbetet bl a som kyrkvärd. Sedan även hans hustru avlidit översändes 1937 till kyrkoherden enligt den avlidnas förordnande från makarnas dotter och mag ett gåvobrev på kronor. Donationen har senare fått beteckningen "Ernst och Matilda Kjellbergs minne". I sin ursprungliga form avsågs gåvan för ett församlingshem i Karlskoga. Som villkor angavs att 303

304 kommunen var villig skänka lämplig tomt för ändamålet. En av de första åtgärderna blev därför att försöka finna en sådan. Därvid blev även den borgerliga kommunen inblandad, då kyrkan ej själv ägde mark med lämpligt läge. På nytt gick tankarna till markområdet på Rävåsen bakom den s k gamla sjukstugan och invid Skogskyrkogården. Men när svårigheterna där kvarstod föreslogs tomt nr l i kvarteret Kalkonen, dvs där gamla sjukstugan var belägen och Missionskyrkan nu ligger. Det visade sig dock att även där gick en ägogräns genom tomten, som gjorde att den endast delvis tillhörde kommunen. Av helt annan anledning avvecklades emellertid ärendet. En undersökning visade att det donerade beloppet "icke skulle räcka till för uppförandet av ett hus, stort nog för att fylla ett verkligt behov i Karlskoga och värdigt nog för att hedra hennes och hennes makes minne". När stiftelseurkunden 1938 formulerades kom donationen därför att avse allmän hjälpverksamhet. Den andra ovan avsedda donationen, Maria och Emil Bergelmels fond, syntes till en början mindre intressant ur ekonomisk aspekt. Den skulle visserligen förvaltas av kyrkorådet, men avkastningen skulle i huvudsak gå till ett par syskonbarn under dessas livstid. Rent praktiskt blev den dock av betydelse, då i behållningen ingick den förut nämnda fastigheten Kungsvägen 43, som 1938 kom att inrymma biblioteket och därefter från 1942 under ett antal år upplåts till kyrksalar och sålunda fick karaktär av församlingshem. Efter tillkomsten av 1930 års lag om församlingsstyrelse, som ålade större församlingar att välja kyrkofullmäktige, skedde den 20 september 1931 för första gången sådant val. Antalet ledamöter fastställdes till 40 och valkretsindelningen blev densamma som för val av kommunalfullmäktige. Vid den nya fullmäktigeförsamlingens första sammanträde den 2 januari 1932 valdes prosten Jakob Sillen till ordförande. Trots att kyrkoherden inte längre var självskriven ordförande fick han tills vidare behålla posten både i kyrkoråd och fullmäktige. Först 1939 skedde en ändring i det att folkskollärare Ragnar Kling valdes till ordförande medan prosten blev vice ordförande. Det bör sägas, att Jakob Sillen vid den tiden nått hög ålder och att de administrativa uppgifterna ökat väsentligt. Vid denna tid hade önskemål också framställts om ytterligare en prästtjänst. Det ansågs emellertid att prästernas arbetsbörda bäst avlastades genom en minskning av de administrativa uppgifterna. För den skull inrättades en tjänst som kyrkokamrer. Den förste innehavaren blev Nils Adolfsson med tillträde på hösten Vid ett kyrkorådssammanträde 1934 erinrade prosten Sillen om att församlingen 1936 kunde fira 350-årsjubileum. Det ansågs att överläggning 304

305 Borde ske med den borgerliga kommunens representanter för samlade åtgärder. Ett för kyrkorådet och kommunalnämnden gemensamt sammanträde ägde också rum på hösten, varvid man enades om att försöka få till stånd ett fylligare program än vid det improviserade jubileet En kommitté tillsattes, som sålunda hade närmare två år på sig. Bland dess åtgärder var att förbereda en historik, som till stor del författades av Lars Dalgren och fick titeln "Karlskoga historia ". Fortfarande utgör den det enda mera omfattande försöket att systematiskt och allsidigt beskriva bygdens utveckling från äldsta tider. Den ovannämnda kyrkoreparationen planerades också med tanke på att allt skulle vara färdigt och fint till jubileet. Firandet förlades till lördagen och söndagen augusti Förberedelserna var många och diverse organisationer mobiliserades. Det gällde sångare och musiker, gymnastik- och idrottsorganisationer jämte folkparkens ledning. Inbjudningar utgick bl a till representanter för län och stift liksom till personer, som tidigare varit verksamma i socknen. Radiotjänst engagerades och ställde upp med den första utsändningen från orten under anropet "Karlskoga Motala". Prosten Jakob Sillen och kommunalfullmäktiges ordförande Eric Ericson reste till Stockholm och lyckades vid en uppvaktning få kronprins Gustaf Adolfs löfte om medverkan. Det blev en fest. För att nå en bred publik förlades arrangemangen i görligaste mån utomhus med samling på den nya Bofors idrottsplats. Där hölls hälsningsanförandet av prosten Sillen och en historisk tillbakablick av Eric Ericson, varefter kronprinsen höll högtidstalet. Det hela inramades med musik av Bofors musikkår och sång av Karlskoga allmänna sångförening samt salut med 21 skott från Bofors bergskanoner. Slutligen blev det uppvisning av Bofors gymnastikförening och idrottstävlingar mellan Karlskoga idrottsförening och Boforskamraterna. Nästa program försiggick i kyrkan. Därvid framfördes en kantat, som författats av biskop J A Eklund och tonsatts av kantor Hjalmar Stenborg, som också ledde en sammansatt kör på 65 personer. Biskopen talade från predikstolen och präster, som tidigare tjänstgjort i församlingen officierade vid altaret. Kvällen avslutades med middag för 200 inbjudna på Bofors hotell, där bl a landshövding Bror Hasselrot talade. Här svarade Bofors stråkorkester för musiken. Söndagen inleddes med klockringning på morgonen och därefter musik av Bofors musikkår från Rävåskullen. Vid högmässan medverkade flera av de tillresta prästmännen med predikan av kyrkoherde Bertil Mogård. Så följde ett nytt utomhusprogram vid Carl IX:s minnessten med sång, anförande av biskopen och kransnedläggning. Senare på dagen skedde samling i Folkets park. Där framfördes Värmlänningarna i teatergropen med Helga Görlin och Gösta Kjellertz i huvudrollerna, varefter kommunen bjöd på kaffe, till vilket konditori Solbringen levererat bakelser. Det rörde sig om sådana 305

306 publiksiffror. På Bofors idrottsplats slogs definitivt publikrekord med personer. Det låg åtskilligt över det tidigare noterade vid fjolårets DM i fotboll mellan Karlskoga och Degerfors. Kvällen avslutades med fyrverkeri från Rävåskullen, vilket också innebar ett rekord som det "största och vackraste fyrverkeri, som någonsin avbränts i Karlskoga". Att referatet gjorts utförligt må motiveras med att det blev en stor publiksuccé gynnad av vackert väder men också regisserad med tanke på att verkligen nå ut till den stora allmänheten. Samtidigt gav festen anledning att mönstra vad samhället hade att bjuda en publik av sång, musik, idrott och gymnastik. Kyrkan bidrog genom sina insatser att ge jubileet en värdig utformning. Stadsbildningen I annat sammanhang har refererats de initiativ, som tagits från municipalsamhällets sida för att reglera förhållandena i kransbebyggelsen. Vid dessa tillfällen hade diskuterats ändrad kommunalform till stad eller köping men i någon mån också det enklaste alternativet, som borde vara utvidgning av municipiet. Bortsett från att den sistnämnda lösningen för ett samhälle med omkring invånare betraktades som en anomali, var de styrande negativt inställda till att åstadkomma en halvmesyr, som snart åter skulle behöva justeras. När den senaste utredningen i oktober 1922 förelåg färdig ansågs å andra sidan konjunkturerna alltför ovissa för att locka till mera genomgripande förändringar. Till ovissheten bidrog som nämnt också att utredning om avskiljande av Degerfors just pågick. Resultatet blev alltså att hela projektet lades åt sidan och därefter ej aktualiserades av municipalsamhället. Inom detta hade man efter hand kommit till uppfattningen att de många problem, som en ändring skulle medföra, inte var dess uppgift att lösa. Det borde åvila hela kommunen. Samhället hade ställt sin organisation i fråga om vattenförsörjning, brandskydd o dyl till förfogande för de kringboende mot ersättning enligt taxa. Att också reglera allt annat kunde bara betyda ökade utgifter för dess invånare. En bidragande orsak till passiviteten var också att byggnadsverksamheten minskat starkt under efterkrigstidens kris. Men förhållandena normaliserades och därmed ökade åter takten. Detta ledde dock inte till initiativ från kommunalt håll. Det måste konstateras, att kommunalfullmäktige hittills inte vidtagit några som helst åtgärder för att reglera bebyggelsen. I stället blev det länsstyrelsen, som i skrivelse den 8 juli 1929 till landsfiskalen tog upp frågan. Sedan han i sin tur vänt sig till municipalfull-mäktige avgav denna i oktober ett yttrande, vari den i stort sett frånsade sig 306

307 ansvaret. Här kom ovannämnda ekonomiska synpunkter till uttryck. När undersökningar gjorts sade man hade det varit för att utröna om fördelar skulle vinnas för municipiet, men det hade visat sig att resultatet skulle bli det motsatta. I svaret antydes också "motsättningar mellan samhällets intressen och vissa riktningar inom kommunen i övrigt", vilka snarast kunde väntas bli större vid en utvidgning. Vad det mera konkret gällde får man inte veta. Som en gissning kan man kanske våga framföra, att missnöjet främst gällde fördelning av vägmedel till samhället. Det säges nämligen, att ändrad gränsdragning borde förutsätta ny kommunalform. Nästa steg blev att länsstyrelsen förordnade distriktslantmätaren Athos Eckerbom att utarbeta förslag till nya gränser. Den 31 oktober 1933 var han färdig med en karta jämte beskrivning av bebyggelsen väster om Bofors. Denna innehöll även vissa förslag till åtgärder. Motiveringen var endast grundad på bebyggelseförhållandena och tog inte upp några ekonomiska problem. Likväl kan hans yttrande betraktas som ett led i utredningarnas rad. Eckerbom påpekade att genom "avsaknad av möjlighet att förhindra olämplig styckning hade denna jorddelning ofta nog skett planlöst och utan att andra synpunkter än allenast mesta möjliga ekonomiska utbyte av de områden, som varit föremål för exploatering". Han ansåg också "att en utbrytning av områdena till egen kommun skulle föranleda, att allenast ett skal av socknen med övervägande kronopark i öster, bolagsskogar i norr och bondebygd i väster och söder med inbördes så vitt skilda intressen återstode, att därav näppeligen kunde anses kvarstå en lämplig kommun". Då municipalsamhället inte var intresserat av utvidgning fann han enda möjligheten vara "att de olika tätt bebyggda områdena bildade egna var för sig avskilda samhällen". Detta skulle alltså innebära flera till varandra gränsande municipalsamhällen. Alternativet hade nämnts redan i tidigare diskussioner men befunnits olämpligt. Med hänvisning till Eckerboms material kallade landshövdingen kommunal-och municipalnämnderna till gemensam överläggning, som närmast hade förberedande karaktär. Den formella hänvändelsen kom i en skrivelse från länsstyrelsen av den 20 april 1934, vari nödvändigheten av en förutsättningslös utredning framhölls. Kommunalnämnden förklarade sig villig att delta i en sådan och anhöll hos Kungl Maj:ts Befallningshavande om medverkan till denna. Samtidigt beslöts att kommunen skulle svara för halva kostnaden. Exakt samma beslut fattades av municipalnämnden. Frågan om de delade kostnaderna var naturligtvis ekonomiskt sett en bagatell, som likväl förtjänar nämnas. Därigenom kom även municipalsamhället formellt att medverka till stadsbildningen, även om det efter hand reellt blev kommunen som tog hand om ärendet. 307

308 Så snart klartecken kommit från Karlskoga i maj 1934 förordnade länsstyrelsen amanuensen Mogens Möller att utreda "de olika sätt, på vilka denna reglering kunde genomföras". Utredningen förelåg färdig i mars Författaren avvisade först Eckerboms förslag att införa municipalform för vart och ett av bebyggelseområdena. Sådana angelägenheter som vatten, avlopp, brandväsen och ordningsfrågor krävde gemenskap för att tillfredsställa rimliga anspråk på effektivitet. Under utredningstiden hade vissa delreformer förberetts. Sålunda hade samhällets nyanställde stadsingenjör Tor Pettersson 1934 utarbetat förslag till hälsovårdsområde och arkitekt Sune Lindström hade påbörjat förslag till generalplan för bebyggelsen. I sin diskussion utgick Mogens Möller från hälsovårdsområdet såsom lantmäteritekniskt fastställt, även om han erkände att det kunde anses för snävt. I öst västlig riktning sträckte det sig från Imälven till en gränslinje genom Aggerud. Från nämnda utgångspunkt diskuterades tänkbara samhällsformer: Utvidgat municipalsamhälle, köping eller stad. De ekonomiska och praktiska konsekvenserna undersöktes för de olika alternativen, varvid även det kvarvarande landsbygdsområdets situation behandlades. För detta befanns en delning innebära ekonomisk försämring, dock inte i sådan utsträckning att den verkade orimlig. Likväl förutsattes att klyvningen inte behövde omfatta alla funktioner. Sålunda borde ingen ändring göras i de kyrkliga förhållandena. Genom att återföra skolan till kyrkofullmäktiges beslutsområde skulle inte heller delning behöva ske på detta område. Vidare vore det tänkbart att ålderdomshem och barnhem kunde betjäna båda kommundelarna. En uppdelning av landsbygdsområdet mellan Degerfors och Bjurtjärn nämndes men undersöktes ej beträffande de ekonomiska verkningarna. Slutligen behandlades även här en ombildning av hela kommunen. Mogens Möller nämnde flera fördelar: Dubbelorganisation skulle undvikas, de kommunala bördorna skulle bli jämnt fördelade, även landsbygden skulle få del av hög administrativ standard och slutligen skulle avgränsningsproblemen helt falla bort. De invändningar som kunde resas var huvudsakligen av formell natur, då stadsstadgorna rymde möjligheter att begränsa tillämpningen till vissa delar av området. Dessutom sades: "I själva verket skulle genomförandet av den ifrågasatta stads- eller köpingsbildningen innebära införandet av en helt ny princip i avseende å kommunalförvaltning å landsbygden." Utredaren betonade vikten av att befolkningen i respektive områden fick yttra sig särskilt i fråga om alternativ, som skulle innebära försämring för någon part. Därför lämnade han inget definitivt och detaljerat förslag. Emellertid ansåg han utvidgning av municipalsamhället som sämsta och stadsbildning som bästa alternativ. Utredningen hade karaktär av beskrivning av 308

309 konsekvenserna vid val mellan alternativ och förutsatte därför fortsatt beredning inom kommunen, länsstyrelsen och kommerskollegium. Efter förfrågan från länsstyrelsen förklarade sig kommunen i april 1937 "vilja såväl påkalla som medverka till en sådan utredning". Medan kommunens ledning under föregående år varit förvånande passiv visades nu stor iver att få en mot folkmängden svarande kommunform. I september rapporterades att kommerskollegium utsett juris doktor Gunnar Prawitz att verkställa den slutliga utredningen om kommunens organisation. Kommunalnämnden uttalade därvid, att det "vore synnerligen angeläget att den nu beslutade utredningen snarast bleve fullföljd". Den beslöt dessutom att göra förfrågan "huruvida icke från kommunens sida kunde vidtagas några åtgärder i syfte att underlätta utredningsarbetet". Ett par månader senare besökte utredningsmannen orten för orientering och personlig kontakt. När man i maj 1938 erfor, att det gick långsamt framåt, skickades en vädjan "att arbetet måtte bedrivas så att utredningen om möjligt förelåge i färdigt skick senast den l oktober". Den hets, som utmärkte det kommunala arbetet under 30-talets senare år, hade börjat. Även om dr Prawitz inte klarade av uppgiften inom den nämnda tidsfristen, kom han bra nära. Hans arbete "Utredning om ändrad kommunal organisationsform för Karlskoga socken" är dagtecknat den 27 oktober Enligt förutsättningarna byggde det i mycket på den föregående utredningen, även om också nya fakta beaktades. Utmärkande är att såväl utvidgning av municipalsamhället som köpingsalternativet nu var ute ur bilden. Frågan var närmast om hela kommunen skulle göras till stad eller om delning skulle ske. I senare fallet var frågan om återstoden skulle bilda en landskommun eller delas mellan Degerfors och Bjurtjärn. I diskussionen om en delning behandlades som minimum för staden det förut nämnda s k "hälsovårdsområdet", vidare ett parti betecknat "byggnadsområdet", som föreslagits för utomplansbestämmelser och omfattade all sentida bebyggelse. Slutligen talas om "storstadsområdet", som var tilltaget så omfattande, att man inte inom överskådlig tid skulle behöva räkna med kransbebyggelse. Detta kom att inrymma över hälften av kommunens yta. Utanför föll egentligen endast skogsbygderna i norr med 404 invånare. Förutsättningar och framtida konsekvenser för dessa tre områden diskuterades ingående med hänsyn till ekonomi och övrig möjlighet att fullgöra vanliga samhällsfunktioner. Av de nämnda alternativen fann utredaren storstadsområdet lämpligast. Då återstod problemet med den resterande delen av kommunen. I länet fanns socknar med lika liten befolkning och skattekraft, varför det teoretiskt sett inte skulle vara omöjligt att bilda en kommun. Men det gällde för Närkes slättbygd. Här var det fråga om helt andra arealer och därmed 309

310 särskilda problem. Det återstående alternativet förening med Bjurtjärn borde undersökas. För att utröna folkmeningen inom det berörda området utlyste dr Prawitz allmänna sammanträden med ortsbefolkningen i Karlsdal den 28 och i Kedjeåsen den 29 september Uppslutningen blev så talrik "att man vore böjd att ifrågasätta riktigheten av ovannämnda statistiska uppgifter, att i området bo endast 404 personer". Opinionsyttringarna blev också entydiga "nämligen att man ville fortfarande tillhöra Karlskoga, även om detta bleve stad, samt att man icke på villkor ville vare sig förenas med Bjurtjärns kommun eller utbrytas till egen landskommun". Därtill kom att de ledande inom Bjurtjärn inte önskade utökning med det aktuella området. Inom den blivande staden var man också otvetydigt inriktad på att befolkningen själv borde få träffa avgörande om sin kommuntillhörighet. Därmed var saken klar från utredarens sida. Hans sammanfattning lyder: "Jag anser mig alltså böra förorda, att hela den nuvarande Karlskoga landskommun erhåller stadsrättigheter". Det var ett radikalt ställningstagande, som skulle betyda en för landet helt ny innebörd i begreppet stad. I och med att kommundelning uteslöts bortföll många problem. Det som återstod för delning var endast vägdistriktet. Som i annat sammanhang nämnts hade en ombildning av detta skett from ingången av år Då bildades Örebro läns västra vägdistrikt, som utöver Karlskoga omfattade Edsbergs härad jämte Degerfors och Bjurtjärn. De väntade svårigheterna för vägdistriktet berodde på Karlskogas dominans inom detta. Inte mindre än 70 procent av dess utgifter täcktes härifrån. Därigenom hade distriktet varit det bärkraftigaste inom länet och även haft den lägsta utdebiteringen. Den återstående delen skulle dock bli större än två av de övriga länsdistrikten, varför utredaren ifrågasatte om någon skatteersättning skulle behöva avkrävas Karlskoga. Den ifrågavarande indelningen hade dessutom endast fungerat under kort tid. Likväl hade dessa år betytt en viktig upprustning av vägväsendet i Västernärke. Bl a har redaktör Elof Ericson, som var ledamot av vägstyrelsen, uppgett att landshövding Hasselrot avsiktligt fördröjde beslutet om riksvägens sträckning mellan Lekhyttan och Lanna: "Han visste att karlskogingarna ville ha den raka sträckning som blev färdig 1938 men väghållarna i Edsbergs härad ville bygga om vägen i den gamla sträckningen förbi Hidinge kyrka." Under landshövdingens ledning träffades uppgörelse om fördelning av inventarier och andra tillgångar varjämte Karlskoga hade att betala kronor till vägdistriktet och till Degerfors kommun. Den nya staden hade sedan att själv svara för sina 20 mil gator och vägar, dock med statsbidrag enligt bestämmelserna härom. 310

311 Dr Prawitz utredning blev föremål för yttrande av kommunalfullmäktige redan den 12 november. Då förelåg en skrivelse från AB Bofors, vari bl a begärdes att industriområdena skulle lämnas utom regleringen och att sprängämnesindustri skulle få bedrivas även inom stadssamhället. Dessa förslag tillstyrktes av fullmäktige liksom de åtgärder utredningen föreslagit. Sålunda var fullmäktige helt enig om att hela kommunen skulle ombildas till stad. Olika meningar rådde emellertid om ett delförslag i skrivelsen från AB Bofors. Där begärdes att den nya stadens namn skulle bli Bofors. Som skäl angavs den betydelse bolaget haft för orten. I utredningen hade sagts att namnfrågan borde "avgöras enligt invånarnas egna önskemål". Det var tydligt att majoriteten önskade behålla socknens gamla namn. Ett bordläggningsyrkande gick dock igenom, varför uttalande i denna fråga beslöts först på decembersammanträdet. Trots energiska ansträngningar från Boforsrepresentanterna i fullmäktige gav voteringen 31 4 för det gamla namnet. Parentetiskt kan anmärkas att bolaget senare koncentrerat sina ansträngningar i namnfrågan på att få behålla namnet Bofors som postadress. Målet var att stadsbildningen skulle kunna ske vid 1940 års ingång. Det innebar att tiden var knapp. I första hand gällde det att så snart som möjligt få ett definitivt avgörande. På inrådan från Kommerskollegium beslöt kommunalnämnden för den skull att så snart förslag om stadsbildning inlämnats till regeringen göra uppvaktning hos departementschefen. Därvid borde behovet av skyndsamhet betonas men också lämnas en förklaring till det ovanliga i situationen. Möjligen kunde det uppstå tveksamhet och därmed fördröjning på grund av den planerade stadens stora ytvidd. Med hänsyn till alla de remissyttranden, som infordrats, skedde avgörandet snabbt. Den 30 maj 1939 avfattade kommerskollegiet sin inlaga till Konungen och den 15 juni förelåg Kungl Maj:ts beslut. Omedelbart därefter tillsatte kommunalnämnden en kommitté för att förbereda den nya stadens förvaltningsorganisation. Den bestod av folkskolinspektör Eric Ericson, redaktör Elof Ericson, ingenjör Johan Karlsson, kamrer Helmer Nord-qvist och kommunalkamrer Axel Gilljam. Det blev en bråd tid för kommunalmännen i Karlskoga. Inom den gamla landskommunen var vid denna tid en mängd arbetskrävande projekt i gång och nu tillkom förberedelser för den nya administationsformen. Länsstyrelsen förordnade rådman Gustaf Tisell i Örebro att vara kommunalborgmästare i Karlskoga tills sådan blivit utsedd i vederbörlig ordning. Denne kallade till allmän rådstuga städernas motsvarighet till kommunalstämma i kyrkan, varvid beslut fattades om valkretsindelning och val av stadsfullmäktige. Indelning och antal ledamöter blev vid det gamla och den 24 september hölls stadsfullmäktigeval. Den nya fullmäktigeförsamlingen höll sitt första sammanträde den 25 oktober 1939, varvid folkskolinspektör Eric Ericson valdes till ordförande 311

312 och kamrer Helmer Nordqvist till vice ordförande för första arbetsåret. Samtidigt valdes även drätselkammare, som fick 11 ledamöter. Valda blev folkskolinspektör Eric Ericson, redaktör Elof Ericson, kamrer Helmer Nordqvist, filare J E Hellsing, svarvare Gunnar Johansson, ingenjör Johan Karlsson, reparatör Bertil Carlsson, ritsare Golge Nygren, ingenjör Helge Björk, verkstadsarbetare Edvin Carlsson och filare Fritz Berggren. Vid första sammanträdet valdes Elof Ericson till ordförande och Helmer Nordqvist till vice ordförande. En mängd andra val företogs då styrelser och nämnder skulle nybesättas. Dessutom skulle grund läggas till en kommunal författningssamling. Man kan nämna reglemente för kommunalborgmästare och drätselkammare, arbetsordning för stadsfullmäktige, byggnadsordning m fl. Om det inledande arbetet har Elof Ericson berättat: "Vid en återblick på vad som skedde åren närmast före och efter stadsbildningen kan man inte undgå att lägga märke till att en rad viktiga kommunala uppgifter koncentrerades till en ganska liten grupp kommunala förtroendemän och tjänstemän... Vi höll sammanträden praktiskt taget var och varannan kväll i nämnder, styrelser, kommittéer och delegationer. Ordförande var för det mesta Eric Ericson... Vi förtroendemän, som hade vårt vanliga arbete att sköta, fick ta kvällarna och ej sällan halva nätterna i anspråk för de kommunala arbetsuppgifterna. Under denna övergångsperiod presterade... stadskamreraren Axel Gilljam en arbetsinsats som slog alla rekord... Han skrev protokoll, tjänsteutlåtanden, utredningar, reglementen, instruktioner, budgetförslag etc på löpande band. Något fritidsproblem hade inte varken han eller vi andra i 'den inre cirkeln' vid denna tid. Men vi arbetade bra ihop, även om det självfallet förekom livliga meningsutbyten ibland." Bland de många arbetande kommittéerna fanns också en festkommitté, som hade att planera övergångshögtidligheterna. Av naturliga skäl skulle dessa äga rum vid årsskiftet, då de i första hand gällde stadsbildningen. Därför skulle de vända sig till den stora allmänheten. Samtidigt skulle Stadshuset och Stadshotellet invigas. Programmet skulle göras upp även med hänsyn härtill. Stadsbildningen väckte större uppmärksamhet i hela landet än sådana samhällsombildningar brukade uppnå. En av anledningarna torde vara att AB Bofors låg inom den blivande staden. Det nyligen utbrutna kriget hade i hög grad aktualiserat bolaget och dess verksamhet. Men dessutom var stadens ovanliga struktur ett tacksamt ämne för journalister. Det var en markant nyhet att så stora områden glesbefolkad landsbygd fick följa med i ombildningen att Karlskoga blev landets utan jämförelse till ytan största stad. "Man ser inte staden för bara träd" blev en uppmärksammad travestering av ett känt ordspråk. Dessutom föll andra egenheter i ögonen. Så- 312

313 Nyårsafton 1939 invigdes det nya Stadshuset samtidigt som Karlskoga blev stad. Det skedde under festliga former och med stor uppslutning av samhällets invånare. lunda väckte det nya Stadshuset med hotellet uppmärksamhet genom såväl stilren exteriör som modern inredning. Mot detta kontrasterade starkt övrig angränsande bebyggelse liksom andra detaljer i samhällsutbyggnaden. Det var också anmärkningsvärt att den nya staden beträffande folkmängd redan från början inträdde som nummer 18 i städernas rad. Karlskoga blev staden, som hade mycket arbete framför sig men som också visat, att den ville någonting. Så kom då dagen för stadsbildningen och invigning av Stadshus och Stadshotell. Nyårsafton 1939 bjöd på ett nyvitt och festligt snötäcke. "Sällan har man väl sett de samhällsliknande delarna av nya storstaden så till sin fördel och så stadslika", heter det i ett referat. Invånarna hade följt uppmaningen om allmän flaggning och genom samhällets försorg var hela Kungsvägen från Torpdalsbron till Bofors flaggsmyckad. Redan tidigt på dagen var det liv och rörelse kring Stadshuset. Man tittade på landskapsvapnet och granrisgirlangerna längs fasaden och sneglade på balkongen, som nu var insvept i de svenska färgerna. En och annan tittade också in genom restaurangens fönster eller tog ett prövande tag i den låsta dörren. 313

314 Stadshusinvigningen var första etappen och skedde inomhus med 300 inbjudna, som redan var samlade när landshövding Bror Hasselrot anlände strax före klockan halv två. Han var vår siste landshövding, som använde landshövdingeuniform. Denna i förening med hans representativa sätt att tala och uppträda bidrog starkt att sprida sådan yttre festglans, som ännu inte kommit helt ur modet. Eftersom folkskolinspektör Eric Ericson var ordförande i det mesta fick kamrer Helmer Nordqvist representera byggnadskommittén och efter en historisk exposé över dess vedermödor överlämna byggnaden till stadsfullmäktiges ordförande Eric Ericsson. Invigningen förrättades så av landshövdingen, varefter byggnaden demonstrerades av dess arkitekt Sune Lindström. De yttre arrangemangen inleddes med fackeltåg av 200 scouter föregångna av Bofors musikkår. Vägen gick från Rosendals skola till kyrkan, där scouterna bildade häck medan allmänheten samlades till nyårsbön. Två scouter bildade också fackelvakt vid Carl IX:s minnessten. I kyrkan upptog den liturgiska avdelningen musik komponerad av musikdirektör Hjalmar Sten-borg och sång av kyrkokören. Predikan hölls av biskop Arvid Runestam. De församlingsbor, som inte rymdes i kyrkan, hade möjlighet att följa scouterna till Rävåskullen, där korum hölls. De inbjudna gästerna samlades till middag i det nya Stadshotellets festvåning, där talens rad blev lång. Arrangemangen anpassades så att stadsfullmäktiges ordförande kunde träda ut på balkongen en kvart över elva. Då uppges omkring personer vara samlade på torget i den smällkalla nyårsnatten. Bofors musikkår och Karlskoga allmänna sångförening medverkade från en estrad vid västra gaveln. När tolvslaget närmade sig framträdde landshövdingen med sitt högtidstal, som avbröts när han strax före midnatt påbjöd en tyst minut. Det blev då alldeles stilla i den stora folksamlingen tills kyrkklockorna började ringa. Landshövdingen fortsatte därefter sitt tal, som mynnade ut i leverop och 21 salutskott från Rävåsen. Nationalsången sjöngs unisont, varefter Bofors musikkår avslutade högtidligheten med Svenska arméns tapto. Det heter att hela festligheten präglades av tyngd och värdighet. Talarna hade försökt att ge uttryck för optimism beträffande den nya stadens framtid. Dock kunde det inte undvikas att det allvarliga världsläget kom att prägla vad som sades och reaktionen hos publiken. Ovissheten inför framtiden hade man all anledning att begrunda i Karlskoga. 314

315 Ny samhällsform och nya uppgifter Stadsförvaltningen organiseras Man kan numera fråga sig om det är sakligt motiverat att staka ut en gränslinje i Karlskogas historia vid år 1940, när kommunen blev stad. Formellt är det inte längre någon skillnad mellan olika typer av kommuner. Svaret måste ändå bli: Visst markerade stadsbildningen en viktig punkt i utvecklingen, i många avseenden rent av en startpunkt. Vid den tiden hade dessutom stadsformen en reell betydelse. När begreppet år 1971 suddades ut, var det en rent författningsmässig åtgärd, som bestod i ändring av kommunallagarna. Denna i sin tur grundade sig på att vissa reglerande åtgärder, som i olika omfattning ansetts behövliga för städer, köpingar och municipalsamhällen, visade sig nödvändiga för varje samhällsform. Det kunde gälla byggnadsreglering, brandskydd, sanitära anordningar, polisväsende m m. Å andra sidan fanns det gamla stadgor, som inte längre ansågs tidsenliga. Man kan erinra om att ingen under 1900-talet nybildad stad hade ett rådhus. Det berodde på att de inte fick någon rådhusrätt med dömande borgmästare och magistrat, som också hade vissa förvaltningsuppdrag. De nya städerna var, som termen lydde, lagda under landsrätt. En reminiscens var att de fick en kommunalborgmästare. Efter hand har även dennes uppgifter förts över på annan myndighet. Förändringen genomfördes samtidigt med den mycket omfattande kommunsammanläggningen i landet. Det blev normalt, att en tätort förenades med ett vidsträckt landsbygdsområde. I det fallet kan Karlskoga betraktas som en föregångare, vilken visade vägen och demonstrerade att en sådan kommunbildning kunde fungera mycket bra. Att begreppet "stad" rent förvaltningsmässigt inte längre finns behöver inte betyda att ordet skall motarbetas i vanligt språkbruk. Det fyller sin funktion som beteckning för en koncentrerad bebyggelse, dit vanliga servicefunktioner förlagts. Fortfarande kan man åka till "staden" för att handla. Beteckningar som "stadshus", "stadsteater", "stadspark" och "stadshotell' är konkreta benämningar, som fyller en funktion. Detta markerades i proposition om enhetlig kommunbeteckning, där statsrådet skrev: "Bruket av 315

316 uttrycket stad och köping i andra sammanhang blir givetvis liksom hittills beroende av en fri språkutveckling. Motsvarande gäller självfallet i fråga om uttryck som innehåller ett sådant ord som förstavelse, t ex stadshus, stadspark och stadsteater". Om man bortser från ett fåtal udda undantag kunde landets städer sägas tillhöra tre kategorier. Det fanns de gamla medeltida städerna, som i stor utsträckning låg längs kusterna. En andra kategori tillkom under 1600-talet enligt kungligt påbud i en strävan att reglera handel och administration. Nästa större stadsbildningsepok kom inte förr än med 1900-talets helt ändrade förhållanden i fråga om näringsliv och kommunikationer. Av rikets till slut 132 städer hörde 41 till denna kategori. I tidsföljden blev Karlskoga nummer 117. Ibland var uppkomsten en följd av att ett naturligt centum för en landsbygdsareal successivt vuxit i befolkningstal. Men man kan dessutom tala om vissa alldeles speciella orsaker. En var järnvägarnas sträckning, varvid särskilt knutpunkterna kom att ge upphov till nya samhällsbildningar. Som exempel kan man nämna Eslöv, Hässleholm, Nässjö, Mjölby och Katrineholm. Kring storstäderna bildades en typ av drabantstäder utan egentlig egenfunktion, som dock efter hand kom att växa i allt snabbare takt. Man kan nämna Djursholm, Lidingö, Sundbyberg, Solna, Nacka och Mölndal. Slutligen fanns den grupp, till vilken Karlskoga hörde, som karakteriserades av att en särskild industri fått ett stort uppsving. Speciellt gällde detta inom Bergslagen. Sådana paralleller till vår stad var Avesta, Ludvika, Sandviken, Borlänge, Fagersta och Hagfors. Andra samhällen, som fått tätortskaraktär av samma anledning, utan att dock bli städer var t ex Hofors, Degerfors, Storfors och Hällefors. Inom nämnda grupp var Karlskoga avgjort störst tills kommunsammanläggningarna raserade alla tidigare jämförelsetal. Anledningen var att basindustrien här inte bara innebar järnbruksdrift utan även utvecklat en omfattande och arbetskrävande verkstadsrörelse samt kemisk tillverkning. I det nummer av publikationen "Arkitekttävlingar", som presenterar tävlingsförslagen för Karlskogas centrum, skriver Anders Åman i en översiktsartikel: "Mitt i Karlskoga finns en minnessten, som talar om invånarnas tacksamhet mot Karl IX. Stenen är ett slags stadsgrundarmonument, motsvarande de statyer av Gustaf II Adolf som finns på andra håll. Men det hade nog varit riktigare om man i stället rest ett monument till Alfred Nobel. Honom förutan kunde Karlskoga ha varit ett av Bergslagens många avvecklade småsamhällen. Sett ut ungefär som Grythyttan: en liten husklunga kring en korsformad röd träkyrka." Samhället fick faktiskt sin Nobel-byst på hösten

317 Eric Ericsson hade varit kommunalfullmäktiges ordförande från Vid stadsbildningen valdes han till kommunalborgmästare. Efter porträtt av Lasse John- Son. Fritz Berggren blev stadsfullmäktiges ordförande. Efter porträtt av Knut Olsson. Medan järnbruksorterna tillväxte i förhållandevis långsam takt kom verkstadsindustrien att ännu en tid suga till sig ny arbetskraft. I all synnerhet för AB Bofors med dess specialisering innebar krigsåren en produktionstakt, som man aldrig förut varit med om. Befolkningstalet, som vid stadsbildningen utgjorde , hade under 30-talets sista del ökat med bortåt personer om året och fortsatte i samma takt ytterligare ett par år. Vid utgången av 1942 hade man sålunda nått I storleksordning var Karlskoga nummer 18 och kom nära gamla etablerade städer som Karlstad, Lund och Halmstad. Beträffande stadskaraktär kunde Karlskoga dock inte jämföras med orter som de nämnda, varken i fråga om den yttre bilden eller den inre organisationen. I det förra fallet stod man inför en långvarig ombildningsprocess, i det senare försökte man snabbt att finna sin form. Som tidigare nämnts hade redan på hösten 1939 ett förberedande arbete börjat genom val av 317

318 stadsfullmäktige och vissa nämnder samt fastställande av instruktioner. Allt var emellertid inte klart därmed. Staden skulle ha en kommunalborgmästare. Förordnandet av rådman Gustaf Tisell var ett tillfälligt arrangemang i väntan på ett val. Vid ansökningstidens utgång förelåg 21 ansökningar varibland en från folkskolinspektören Eric Ericson. Det blev också han, som valdes av fullmäktige, och därefter förordnades av länsstyrelsen fr o m den 4 maj Vid valet liksom tidigare vid Kungl Maj:ts dispensförordnande betonades hans långvariga och mångskiftande kommunala verksamhet i Karlskoga. Bl a hade Ericson varit ledamot av kommunalfullmäktige alltsedan dess tillkomst 1919 och därvid varit ordförande från Det uppdraget hade han även haft under de månader stadsfullmäktige funnits. Där måste han nu ersättas, varvid valet föll på Fritz Berggren. Till ordförande i den nybildade drätselkammaren hade redan tidigare utsetts redaktör Elof Ericson. Han fick samma uppdrag i den likaledes nybildade gatunämnden, som också hade att handlägga ärenden om elverk, vatten och avlopp, och när ett år senare en lönenämnd valdes blev han ordförande även där. Ytterligare ett nytt organ av stor betydelse kom till i och med inrättandet av en fastighetsnämnd. Som namnet anger hade den att förvalta stadens fastigheter, men efter hand svällde dess uppgifter genom att den blev förberedande instans vid de allt mer omfattande mark- och fastighetsförvärv, som staden kom att göra. Till ordförande i den nya nämnden hade Elias Ericsson valts. Det visade sig ganska snart att arbetet blev så omfattande att ordföranden fick ägna hela sin tid åt nämndarbetet. Efter något år föreslogs för den skull att ett fastighetskontor skulle inrättas och en fastighetsförvaltare utses. Till innehavare av befattningen valde nämnden sin ordförande, som i praktiken redan utfört arbetet. Med hänvisning till centraliseringen av fastighetsförvaltningen reducerades antalet ledamöter i skolstyrelsen och fattigvårdsstyrelsen, vilka som förut nämnts varit mycket stora och därmed otympliga. Ändringen innebar även att tjänstemän efter hand fick överta de uppgifter, som vilat på nämndledamöter från socknens olika delar. Tillsättandet av en lönenämnd motiverades med att staden nu började få en tjänstemannastab. I ett par fall skedde detta automatiskt genom överföring av municipalsamhällets befattningshavare och av dem, som var gemensamma för båda samhällsformerna, men också flera nya tjänster inrättades. Tidigare har nämnts att Axel Gilljam varit anställd ett par år. Han blev stadskamrer och fick några medhjälpare vid sin sida, varvid ett modernt drätselkontor kunde organiseras i det nya Stadshuset. Den ekonomiska förvaltningen för såväl borgerlig som kyrklig kommun blev helt centraliserad. 318

319 Elof Ericson var intensivt engagerad i arbetet med Helmer Nordqvist var med i den lilla krets, som utstadsbildningen och blev den nya drätselkammarens förde huvudparten av nyordningsarbetet. Enligt de deförste ordförande. mokratiska spelreglerna blev han vice ordförande.. i stadsfullmäktige och drätselkammare. Någon tid före stadsbildningen tillträdde även Artur Lundberg som byggnadschef. Han fick en synnerligen krävande uppgift. Omfattande gatuarbeten förestod. Staden hade nu att själv svara för sitt gatunät, som särskilt i områdena utanför det gamla municipalsamhället var mycket provisoriskt. Men han hade dessutom att leda den utvidgade kommunaliseringen av vatten- och avloppsförhållandena. Slutligen sorterade även elverket under honom. Det förberedande arbetet i stadsbyggnadsfrågor föll inom byggnadsnämndens område, där Karl Norberg som stadsarkitekt ledde planeringen sedan Tjänsten var då tänkt som en deltidsbefattning och kommunen fick t o m en invit från Filipstad om gemensam stadsarkitekt. Det visade sig dock ganska snart att arbetet helt krävde sin man. Intressant är en statistik från 1937, som visade att Karlskoga i fråga om nytillkomna eldstäder, dvs rumsenheter, låg som nummer 13 i ordningen bland landets kommuner. Om man såg på antalet nya boningshus kom Karlskoga som nummer 4 endast 319

320 föregånget av Stockholm, Göteborg och Malmö. Denna märkliga placering berodde naturligtvis på det dominerande villabyggandet under en intensiv inflyttningsperiod. Situationen gjorde att också stadsplanefrågorna blev ett så vitt fält att en särskild stadsplanearkitekt behövde anställas. Det blev Bo Fredzell, som här fick börja brottas med problemen. Som mätningsman fungerade tills vidare distriktslantmätaren Wilhelm Gidner, som dock snart övergick till kommunal tjänst såsom stadsingenjör. Även på detta område stod man inför omfattande uppgifter. Knappast ens inom gamla municipalsamhället och än mindre i övriga delar fanns kartmaterial av tillräcklig noggrannhet. Det blev här fråga om ett grundläggande arbete och skyndsamhet var av nöden. Med ett särskilt kommunalt anslag kom en triangelmätning att utföras, som på sin tid ansågs i många avseenden anmärkningsvärd. Ännu efter ett par årtionden kunde man här och var i skogen finna de mattorn, som rests över triangelpunkterna. I föregående avsnitt nämndes, att stadskamreraren också fungerade som sekreterare i centrala nämnder och utskott. Så kunde det rimligen inte fortsätta. Därtill kom att kommunalborgmästaren visserligen hade mycket stor erfarenhet av kommunens förhållanden men saknade juridisk utbildning. För att erbjuda sakkunskap på detta område anställdes Georg Mogren som stadsombudsman. Förutom att så att säga svara för vardagslivets juridik i den kommunala förvaltningen återstod för honom att avfatta åtskilliga reglementen och instruktioner. Efter något år anställdes även en juridiskt utbildad stadssekreterare. I resolutionen om stadsrättighet förordnades att stadsfiskal skulle finnas i Karlskoga. Hur denna fråga kunde lösas utreddes av landsfogden. Ett problem var att Karlskoga, Degerfors och Bjurtjärn var förenade i ett landsfiskalsdistrikt, som skulle bli för litet om det efter Karlskogas avskiljande endast skulle omfatta de två övriga socknarna. Ett provisoriskt arrangemang blev att landsfiskalen mot särskilt arvode förordnades att även vara stadsfiskal och polischef. Under loppet av 1941 reglerades frågan på sådant sätt att i det odelade distriktet skulle finnas två landsfiskaler, av vilka den ene skulle vara åklagare och polischef medan den andre blev utmätningsman. Detta innebar att Karlskoga inte fick någon stadsfiskal men hade att lämna visst bidrag till landsfiskalsorganisationen. Redan tidigare fanns en poliskommissarie. Kåren kom för övrigt att bestå av två överkonstaplar, två kriminalkonstaplar och 14 poliskonstaplar. Utmätningsmannen hade vid sin sida fem exekutorer. Det gamla fjärdingsmannasystemet var nu avskaffat. I och med att folkskolinspektören Eric Ericson utnämndes till kommunalborgmästare blev skolledarebefattningen ledig. En diskussion togs upp i skolstyrelsen om hur organisationen skulle utformas. Frågan gällde om en av kommunen helt avlönad inspektör skulle anställas eller om befattningen 320

321 Artur Lundberg fick som byggnadschef det högsta Axel Gilljam var med redan under landskommunens tjänstemannaansvaret vid utbyggnaden av de tek- sista år och svarade i mycket för organiserandet av niska verken. förvaltningsapparaten. Han blev stadskamrerare och därmed chef för drätselkontoret. skulle samordnas med en ordinarie folkskolläraretjänst. Man stannade för det senare alternativet. Med titeln överlärare valdes Sigrid Jonsson, som fick organisera den nya folkskolexpeditionen i Stadshuset. Ovanstående chefstjänstemän inom centrala förvaltningsområden behövde naturligtvis också vid sin sida befattningshavare som arbetsledare, assistenter och kontorspersonal. Jämfört med nutida förhållanden var staben liten, men för gemene man, som såg några år tillbaka, föreföll det som en omvälvning. T o m i kommunalmännens krets kunde det avlyssnas en viss undran hur det skulle gå, när det togs in en mängd tjänstemän för att ordna förhållandena i Karlskoga. Emellertid förtonade snart farhågorna. I en tillbakablick skrev Elof Ericson: "Har en stad bra tjänstemän och arbetare, är det en garanti för goda arbetsresultat. Jag vågar påstå att Karlskoga har en bra uppsättning av anställda. Och det finns bland dem så många som varit med länge och för vilka det varit en hederssak att utföra sina arbets- 321

322 uppgifter på bästa sätt." Entusiasm och engagemang både bland förtroendemän och anställda behövdes, ty de första stadsåren blev synnerligen krävande. Den nya staden skulle ha ett vapen. Frågan hade redan före stadsbildningen tagits upp av municipalnämnden. Anledningen var att arkitekten för Stadshuset i ett skede tänkt sig att anbringa vapnet på husets fasad mot torget. Nämnden vände sig till riksheraldikerämbetet och erinrade om att det skulle finnas en uppbådsfana från Karlskoga i Armémuseet samt att det också funnits ett gammalt sockensigill. Det befanns dock att det sistnämnda inte innehöll någon bild och fanans emblem var heraldiskt så vanligt att det inte lämpade sig som stadsvapen. Ämbetet kom i stället med två förslag. Det ena bestod av en kanon i vertikalt läge och det andra av två korslagda kanoner, båda omgivna av järnmärken. Efter personlig kontakt med riksheraldikern framlade denne ett tredje förslag, som mera framhävde järnmärket med placering över en kanon i horisontalläge. Efter upprepade diskussioner i drätselkammaren blev det de korslagda kanonerna med fyra järnmärken i vinklarna, som förordades och senare fastställdes av Kungl Maj:t. Därmed fick staden även motiv för sin flagga. Stadsbildningsproblemen hade varit många och av skiftande art. När man nu kan se frågorna i det perspektiv, som några årtionden bildar, förefaller det som om den ekonomiska situationen skulle vara en drömvärld för nutida kommunalmän. I den förberedande och mera informella diskussionen tycktes det som om den nya staden skulle kunna börja sin verksamhet med samma skattesats som gällt för municipalsamhället. Men så kom kriget. Det gjorde att prishöjningar verkade troliga, att utgifter för civilförsvar och kristidsanordningar kom till samt att arbetslöshet befarades. Skatteuttaget bestämdes för år 1940 till 7:60 för den borgerliga kommunen och 60 öre för kyrkans utgifter, alltså sammanlagt 8:20 för 100 kronors beskattningsbar inkomst. Invånarna i municipalsamhället hade tidigare erlagt en speciell municipalskatt på en krona. Vägskatten, som varit 1:25 kom nu bort. Slutresultatet blev en skattehöjning på 45 öre för municipalsamhällets invånare och 1:45 för övriga. Antalet skattekronor var Tillsamman med vissa smärre inkomstposter gav detta kronor. I budgeten för 1941 hade skattekronornas antal stigit till Det innebar att det årets inkomster med oförändrat skatteuttag beräknades till kronor. Inkomsterna steg alltså rent automatiskt i avsevärd grad. Den nya generation kommunalmän som trätt till hade emellertid klart för sig att mycket behövde göras. Mera exakt fick de dock veta det först sedan de olika nämnderna hunnit granska behoven. 322

323 Att hinna i kapp Karlskogas situation 1940 kan utan överdrift betecknas som unik. Stadsbildning för ett samhälle, som dominerades av en rustningsindustri, förbereddes i samma stund som ett världskrig bröt ut. De senaste årens överkonjunktur förstärktes därigenom ytterligare. Att industrikapaciteten nu helt kom att inriktas på att bygga upp det svenska försvaret gjorde produktionen så mycket angelägnare. Det var ett nationellt behov och inte bara ett företagsintresse att tillverkningen hölls på topp. Under denna hektiska tid inträffade en händelse, som spred skräck i hela samhället och efteråt väckte stor förstämning. För invånarna blev den en åskådlig bild av krigsmaterielens verkningar. Den 17 december 1940 utbröt i trotylfabriken vid Björkborn en eldsvåda, som ledde till att fabriken sprängdes i luften. Kringflygande projektiler orsakade nya bränder och explosioner i andra fabriksbyggnader och förråd. Granater hamnade därvid även utanför industriområdet, varför vissa bostadsområden måste utrymmas och evakueringsplatser i hast upprättas. Genom olyckan dödades 11 personer och 30 skadades. Vid en gripande sorgeakt jordfästes de omkomna den 28 december med biskop Runestam som officiant och landshövding Hasselrot närvarande som konungens troman. I en lång procession defilerade befolkningen förbi kistorna. En samlad begravningsplats ordnades i en dal på kyrkogården. Men arbetet måste gå vidare. Genom en intensiv koncentration av tillgängliga arbetsresurser alltifrån konstruktörer till byggnadsarbetare blev nya fabriksbyggnader uppförda under loppet av 100 dagar. Som en lärdom av olyckan fördelades tillverkningen på ett stort antal mindre fabriksbyggnader med betryggande inbördes avstånd och även i övrigt med förstärkta skyddsanordningar. I krigets skugga uppfördes även en annan anläggning av AB Bofors. Det var de omfattande bergverkstäderna i Boåsens inre. Som motiv för valet av denna form av industrilokal angavs bl a behovet av säker uppställningsplats för dyrbara automatmaskiner samt skyddsrum för de anställda. Genom den spridda bebyggelsen i samhället ledde skyddsrumsproblemen inte till några vidlyftiga åtgärder där. Det blev huvudsakligen fråga om provisoriska förstärkningar av källarutrymmen. Ett förslag, som väckts redan före krigsutbrottet men ej förverkligades, kan likväl förtjäna att nämnas, eftersom det återkom i en planering långt senare. Man tänkte sig nämligen att förlänga Kyrkogårdsgatan med en tunnel genom Rävåsen. Utöver att tjäna som förbindelseled mellan två stadsdelar framhölls dess betydelse som skyddsrum. Omsider kom dock freden. Liksom efter första världskriget var den stora frågan hur tillverkningen av försvarsmateriel skulle komma att gestalta sig. 323

324 Kilstaverken blev den stora satsningen inom AB Bofors efter krigsslutet. Bolagets stora satsning kom att gälla de metallurgiska verken. I den förberedande diskussionen hade lokalisering till någon annan ort behandlats. Bl a nämndes Kristinehamn och Otterbäcken. Tillverkningen blev dock kvar i Karlskoga, men det gamla industriområdet räckte inte till för ny stor utbyggnad. I stället köptes av staden ett betydande markområde vid Kilsta. De trevare som gjorts åt olika håll betraktades naturligtvis i staden som ett hot. Därför blev lättnaden stor när frågan avgjorts. Utbyggnaden började 1946, varvid ett modernt valsverk stod främst på listan. Huvudskeppet blev mer än 300 meter långt och uppgavs då vara landets största industribyggnad. Den första valsningen skedde Komplettering företogs under följande år med mediumverk och senare med fin- och trådvalsverk. Smedja började byggas 1947 och 1950 kom turen till ett nytt stålverk med en 12-tons högfrekvensugn, som var unik genom sin storlek. Civilproduktionen fick en större andel av den totala tillverkningen. Bl a blev bildelar åter en stor produkt. Efterkrigstiden blev dock inte en avrustningsperiod liknande den efter första världskriget. Man kan erinra om det s k kalla kriget, som hindrade en avspänning. 324

325 Laboratoriet vid AB Bofors Nobelkrut är ett uttryck för den forskningstradition som funnits inom företaget alltsedan Nobels tid. Även vid Nobelkrut gick utvecklingen mot större civilproduktion. Den inledda tillverkningen av råvaror för färger, läcker och läkemedel utvecklades för att efter hand också leda till egen manufakturering. Snart efter krigsslutet passerade Bofors en anmärkningsvärd historisk milstolpe. År 1946 hade 300 år förflutit sedan bruket kom till. Jubileet, som firades den 15 juni, blev en stor folkfest i Karlskoga. Ett av evenemangen var den samling, som ägde rum framför den nya Konsthallen, då denna invigdes och avtäckning skedde av det s k Boforsmonumentet, dvs konstnären John Lundqvists minnestavlor och skulpturen "Järnarbetaren". Konstverket var stadens erkännande av företagets betydelse för orten. Tidigare på dagen hade l 150 anställda och pensionärer med mer än 25 tjänsteår erhållit medalj och gratifikationer. Detta innebar upptakten till de sedermera årliga veteranhyllningarna. Den officiella högtidligheten ägde rum på eftermiddagen i stora monteringshallen, varvid bl a meddelades att bolaget donerat kronor till de anställdas fritidsanläggningar. På kvällen blev det folkfest på torget med ett stort fyrverkeri från Rävåsen som avslutning. Till jubileet hörde också den omfattande historik, som utarbetats av Birger Steckzén. Det kan tilläggas att dagens tal och händelser senare återgavs i 325

326 ett titellöst häfte, som blev inledningsnumret till bolagets informationstidskrift B-pilen. Som bekant dominerades Karlskogas näringsliv av AB Bofors. Ett par företag som Johanssons Press- & Hejarverktyg AB och Artur Johanssons Mekaniska Verkstads AB liksom det nybildade Aldellverken AB tillhörde också metallsektorn. Därför gjordes försök från kommunledningens sida att uppnå bättre sysselsättningsbalans genom att inspirera till lokalisering hit av någon industri lämpad för kvinnlig arbetskraft. Detta lyckades när AB Melka 1945 beslöt att bygga en konfektionsfabrik. Den uppfördes i ett område vid Häsängen, som i stadsplanen reserverats för industritomter. Senare har lokalen övertagits av Jihå Plast. Karlskogas läge mitt i storskogen hade som nämnts i äldre tid sin betydelse för utvecklingen. Sedan kolved inte behövdes i större utsträckning kom skogen till användning genom den uppblomstrande sågverksindustrin. Här och var vid forsarna anlades små sågverk. Ett har nått en anmärkningsvärd kapacitet. Det är Valåsens sågverk. Sedan skogsegendomarna där förvärvats av staten år 1928 bildade Domänverket Villingsbergs revir och återupptog en nerlagd sågverksrörelse. Denna övertogs 1942 av det nybildade AB Statens skogsindustrier (Assi), som genast inledde en utökning av verksamheten. Påbyggnad har sedan skett i etapper. Märkesår är , då en helt ny såganläggning uppfördes, och , då en utbyggnad ledde till fördubblad tillverkning. De sågade produkterna blir till övervägande del exporterade. Under 1940-talet fortsatte inflyttningen. Det gjorde bostadsfrågan till det allt överskuggande kommunala problemet. Som förut framhållits hade ett intensivt villabyggande pågått under 30-talets senare år, men uppförandet av mera kapacitetsökande flerfamiljshus hade bara hunnit till en blygsam början genom HSB:s insatser. I och med krigsutbrottet upphörde plötsligt allt villabyggande och tom påbörjade arbeten avbröts. Delvis var orsaken psykologisk. I ett så ovisst läge gör inte en privatperson sitt livs största investering. Dock fanns också reella hinder. Plötsligt skärptes fastighetsbelåningen på ett sätt, som gjorde det praktiskt omöjligt att fullfölja en byggplan om finansieringen inte redan var ordnad. Stigande materialpriser och höjda räntor försvårade också. Från stadens sida gjordes snabbt ett försök att underlätta det privata byggandet. Efter en motion av Elof Ericson daterad den 7 maj 1940 beslöts att staden skulle teckna borgen upp till 75 % av värdet åt seriösa villabyggare. För att medge snabb behandling befullmäktigades drätselkammaren att besluta i dessa ärenden. Det hade dock redan tidigare stått klart att fler villor inte kunde ge tillräckliga bostadstillskott. Sålunda hade en bostadsutredning beslutats i november Den kommitté som tillsattes bestod av Elias Ericsson, Carl W 326

327 HSB var tidigt framme, när det gällde att komplettera villlaboendet i samhället med flerfamiljshus. Därför kunde central mark förvärvas. Lindgren och K A Bratt, den sistnämnde som representant för AB Bofors. Efter ett år presenterade dessa en utredning, som är mycket belysande för bostadssituationen i Karlskoga vid denna tid. I samarbete med municipal-samhällets hälsovårdsnämnd lät den göra en undersökning av samhällets lägenhetsbestånd. Med bortseende från bostäder större än 3 rum och kök inventerades samtliga fastigheter. Det betydde inte mindre än lägenheter utgörande 84 % av samtliga. Fördelningen kan förtjäna återges som ett vittnesbörd om tidens standard: 110 st = 2.0% bestod av ett kök 243 st = 4,5% bestod av 1 rum st = 36,4% bestod av 1 rum och kök st = 38,7% bestod av 2 rum och kök 996 st = 18,4% bestod av 3 rum och kök En kvalitébedömning gav följande resultat: A Förstklassiga lägenheter med moderna bekvämligheter (vatten, avlopp, centraluppvärmning, WC och badrum) B Goda lägenheter med vatten och avlopp men utan övriga bekvämligheter C Mindre goda lägenheter med bristande underhåll B Lägenheter, som bör utdömas

328 Till bostadsräkningen fogades en undersökning av hur många personer, som bodde i varje lägenhet. Därvid definierades familjer med mer än 2 personer per rum (köket inräknat) som trångbodda. De befanns vara 346 stycken. Någon bostadsförmedling fanns ej och därför heller inga siffror på antalet bostadssökande. Vad man i det fallet kunde påvisa var de anmälningar, som fanns hos AB Bofors. I oktober 1939 hade där antecknats 209 sökande. Tillsamman med siffrorna på antalet trångbodda och utdömningsfärdiga lägenheter fick man en tydlig bild av en svår situation. Ändå gav siffrorna inte hela sanningen. Man hade också den pågående stora inflyttningen att räkna med. Kommitténs förslag gick ut på att kommunen borde agera bl a genom att skyndsamt upprätta byggnadsplaner och iordningställa tomter, uppmuntra villabebyggelse och själv taga initiativ till uppförande av hyreshus. AB Bofors borde därvid anmodas att medverka. Resultatet blev bildandet av Karlskoga bostadsaktiebolag med staden och AB Bofors som likvärdiga delägare. Vid inventering av lämplig tomtmark hade man i första hand två områden att inrikta sig på, där det fanns fastställda byggnadsplaner som tillät 2- och 3-våningshus. Det gällde Löten, som ägdes av staden och ett område i Brickegården, som AB Bofors var villigt att ställa till förfogande. Även det s k Gustaf Petterssons gärde diskuterades, men där fanns ännu ingen stadsplan. Beträffande Brickegården fanns också en komplikation i det att plan saknades för vatten och avlopp genom att en äldre avloppsledning, som mynnade vid Sandtorpsuddens badplats, borde flyttas. Det blev alltså bebyggelsen vid Spelgatan på Löten, som blev bolagets första tillskott till nybebyggelsen. För att nå största möjliga effekt planerades husen i första hand för tvårumslägenheter. År 1941 stod fem hus färdiga med 80 lägenheter. Bolaget fortsatte planeringen på Lötenområdet och 1942 förbereddes ytterligare 8 hus i tre våningar med 120 lägenheter. Den nya etappen byggdes följande år. Det blev de välkända husen vid Bigatan, vilka för många karl-skogabor blivit en första anhalt efter inflyttningen. Fortfarande var det fråga om tvårumslägenheter. Det tog dock tid att bygga hus och under väntan fylldes problemhögen på. Ett försök att snabbt bringa hjälp lät ganska mycket tala om sig. På hösten 1940 framfördes ett förslag att uppföra ett antal s k nödbostäder. En serie sådana kom till redan under vintern och följande år togs frågan upp på nytt. Alla var överens om att det i och för sig var en otillfredsställande metod men också den enda som verkade snabbt. Det valdes ut tre områden i Aggerud, Löten och Stackfallet belägna så att husen ej hindrade annan planerad bebyggelse men ändå hade anslutning till olika ledningssystem. Varje hus omfattade 28 kvadratmeter och be- 328

329 Saneringen av bebyggelsen vid Torget tog vid så snart de mest angelägna bostadsproblemen lösts. stod av rum och kök. Uppvärmning skedde med vedspis. För att hindra permanentning sattes som villkor för köparna att bostäderna skulle avlägsnas efter fem år. Byggnadskostnaderna beräknades till kronor per hus, varvid AB Bofors lämnade l 000 kronor i bidrag till sina anställda att avskrivas under 5 år. Var det obekvämt och primitivt blev det också ett billigt sätt att bo och när tiden löpt ut visade det sig inte alltid lätt att förmå ägarna att flytta. Ännu kan man finna gamla nödbostäder som sommarstugor här och var i bygden. År 1941 bildades med Svenska Riksbyggen en ny riksomfattande organisation för bostadsproduktion. Denna etablerade sig redan första året i Karlskoga genom att bilda Bostadsrättsföreningen Karlskogahus Nr 1. I juni förvärvade föreningen av staden ett markområde, som denna i sin tur nyligen köpt söder om lasarettsområdet i Aggerud. Planerna gick ut på att bygga 80 lägenheter om l och 2 rum. På hösten 1942 var dessa inflyttningsklara. Detta blev Riksbyggens introduktion i Karlskoga, vilken efter hand skulle följas av en omfattande byggnadsverksamhet samt lokalisering hit av ett distriktskontor för organisationen. 329

330 Vid denna tid hade staden målmedvetet börjat föra en aktiv markpolitik. Avsikten var att genom förvärv underlätta tomtbildningen och få större möjlighet att planera var och när bebyggelse skulle ske. Det hände t o m att stadsfullmäktige vid samma tillfälle beslöt om såväl köp som försäljning av samma markområde. Så skedde i juni 1941 när staden godkände ett hembjudande från Gust Hinderssons dödsbo av tomtmark i Kyrkotorp och på Löten medan HSB ur det förstnämnda området fick komplettera sitt tidigare markförvärv från Ladugården intill Torget kunde nu rivas och HSB fullborda sina byggplaner där. Som förut nämnts var HSB först på plats, när det gällde att introducera flerfamiljshus i Karlskoga. Sedan organisationen fullföljt sina projekt i Karls Åby och vid Torget inriktades intresset på de östra stadsdelarna med omfattande byggnadsföretag i Brickegården och Solhagen. Ramen tillåter inte att bebyggelseutvecklingen beskrives i detalj sedan introduktionen av de största producenterna skisserats. Det bör emellertid noteras, att bostadsrätt som boendeform, sedan isen efter några år brutits, blev den dominerande i flerfamiljshus. Naturligtvis hade ovannämnda bebyggelse börjat förändra själva stadsbilden i Karlskoga. Det skedde främst i perifera delar av tätbebyggelsen. Där valdes områden utan äldre bebyggelse, som kunde hindra en snabb exploatering. Några ord bör dock nämnas om det mest centrala partiet, nämligen Torget. Dess norra sida hade fått sin form genom Stadshuset och HSB-bebyggelsen. Nästa steg blev Skandinaviska Bankens hus, som stod färdigt i början av En viktig etapp kom 1945, då i hörnet mot Katrinedalsgatan tings- och polishuset togs i bruk ungefär samtidigt med att nytt affärshus tillkom på västra torgsidan. Nu var det dags att riva gamla tingshuset. I sista stund räddades dess friliggande bihang, vari bl a arrestlokaler och vaktmästarebostad varit inredda. Huset blev nästa år omändrat till en fin konsthall. Även gamla sockenstugans dagar var räknade liksom det hus, vari Skandinaviska banken tidigare haft sin lokal. Ytterligare ett affärshus skulle där utfylla torgbilden i anslutning till Kungsvägen. Den nu nämnda saneringen kunde ske ganska snabbt, därför att reviderad stadsplan fanns för Torget sedan Denna omfattade emellertid inte Torgets södra sida med Kungsvägens passage. Här kom stadsplanekontoret 1943 med ett planförslag, som ledde till intensiv diskussion. Det gällde ett stort och betydelsefullt område, som sträckte sig från kyrkogården i väster till Viaduktgatan i öster och söderut gick ner till Kanongatan. Såväl Ekmansbacken som järnvägen ingick, nivåskillnaderna var betydande och ekonomiskt hade området stort värde. Det var alltså ett synnerligen viktigt förslag, som kostat åtskillig möda att utarbeta. 330

331 En ny brandstation blev en av de första kommunala byggnaderna efter stadsbildningen. Likväl kom det aldrig att tillämpas. Med tanke på den livliga debatt, som förts om den nuvarande dispositionen, kan det vara av intresse att en kort redogörelse lämnas för hur man den gången tänkte sig planeringen. För att börja med torgsidan var den avsedd att i huvudsak bebyggas med tvåvåningshus för att ge intryck av öppenhet och låta det låga stadshuset behålla sin dominans. Det allmänna vertikala intrycket kunde dock brytas genom ett hus i 5 å 6 våningar i sydöstra hörnet. En passage för gångtrafik genom byggnaderna skulle ge en utsiktsglugg mot de lägre partierna och över sjön. Torget skulle även planas ut i sydost med några trappsteg ner till gatan. Ekmansbackens karaktär av affärsgata betonades. Den skulle breddas avsevärt och förses med rymliga trottoarer. Husen skulle läggas i vinkel mot gatan ungefär som det nuvarande arrangemanget mellan de två husen vid Ekmansbackens början mitt emot K-center. Därmed avsågs att få en naturlig trappning nedför backen men också att ge butikerna ökad fasadyta. En viktig del var Viaduktgatan. För att komma bort från de många plankorsningarna med järnvägen tänkte man sig tre tunnelpassager, en vid Dahlins affär, en gångtunnel vid kyrkogården och så den vid Viaduktgatan. Detta krävde en höjning av banvallen, som skulle ge ett avskärmande intryck. Viadukten skulle för den skull göras 60 meter bred och därigenom åstadkomma ytterligare en utsiktspunkt söderut. 331

332 Antalet protesterande var betydande, men förslaget antogs av stadsfullmäktige i maj 1943 och fastställdes av Kungl Maj:t i december samma år. Att planen inte ledde till nybebyggelse hade flera orsaker. En var den stora tomtsplittringen. Inom området fanns ett stort antal fastighetsägare, var och en med en relativt liten tomt, som inte överensstämde med den nya tomtindelningen. För nybebyggelse fordrades därför samordning mellan flera intill varandra belägna fastigheter. Eftersom de gamla husen dessutom gav god förräntning på satsat kapital fanns ingen benägenhet att sälja. Området blev sålunda i stort sett orört och förslummades så småningom. Beträffande viadukten tillkom särskilda komplikationer. Den ingick i det stora projektet om riksvägens sträckning och trots energiska ansträngningar från stadens sida lyckades man inte vid denna tid utverka erforderligt statsbidrag. Som i annat sammanhang nämnts hade den skisserats på ett tidigt stadium. Dessa planer hade också haft betydelse för en särskild lokalisering. Det gällde brandstationen. Dess placering gav under många år anledning till irritation genom att utryckningsfordonen för att nå stora delar av staden måste passera järnvägen, som då var livligt trafikerad. Lokaliseringen skedde till stor del med tanke på närheten till Bofors, som också korn att lämna visst bidrag till driften. Placeringen söder om järnvägen tänktes då inte få någon betydelse för den övriga staden just på grund av den planerade viadukten. Som förut nämnts förvärvades tomten genom markbyte med Föreningen Folkets hus. Planeringen hade börjat redan 1938 genom en för kommunen och municipalsamhället gemensam kommitté. Efter stadsbildningen överläts ärendet på den då tillsatta brandstyrelsen, som 1940 kom med ett färdigt förslag, varefter byggnaden kunde börja uppföras i slutet av året. När den följande år stod färdig fick staden också en yrkesbrandkår, som i första skedet bestod av brandchef, vice brandchef, förman och fem brandmän men utökades redan nästa år. Vid behov kunde den förstärkas av en borgarbrandkår. Genom samordning med brandskyddet blev även ambulansfrågan löst. Till utrustningen hörde en brandalarmanläggning med brandskåp utplacerade i olika stadsdelar. Denna kombinerades med telefonanläggning för polis och luftskydd. För sin tid var det en mycket modern kommunikationsanläggning. Som nämnts fick den förut lilla poliskåren en avsevärd förstärkning i samband med stadsbildningen. Den befintliga polisstationen i gamla tingshuset hade länge ansetts otillräcklig och byggnadsfrågan blev nu brännande. Visserligen hade utökning kunnat ske genom att tingslokalen flyttat över till de förvaltningslokaler, som frigjorts i sparbankens fastighet genom Stadshusets tillkomst. Det innebar likväl att även tingslaget var provisoriskt placerat. Principbeslut om byggandet fattades i maj Tidsläget gjorde 332

333 Den gamla tingsklockan från Källmo togs till vara och placerades i den nya tingslokalen vid Torget. emellertid att huset inte kunde invigas förr än i augusti Då fick staden även nytt tingshus i hörnet av Torget och Katrinedalsgatan. Karlskoga utgjorde tingslag inom Nora domsaga. Ändring var väntad. Den kom dock inte till stånd förr än regeringen i oktober 1949 beslöt, att Karlskoga from den l januari 1951 skulle bilda egen domsaga. Samtidigt avgick häradshövding Björn Zetterstrand och Karlskoga fick med Kjell Rosenberg sin förste till orten lokaliserade häradshövding. Ett ärende, som börjat diskuteras redan före stadsbildningen men ändå dröjde, gällde ålderdomshemmet. Fattigvårdsstyrelsen hade 1937 föreslagit utvidgning av den gamla anläggningen genom byggandet av en sjukavdelning. Sedan en särskild kommitté fått hand om uppgiften föreslog denne år 1940 att ett helt nytt vårdhem skulle anläggas. Efter diskussion av ett par alternativa tomter föreslogs ett område inom Stråningstorp, som AB Bofors var villigt att försälja. Det var beläget i närheten av lasarettet, vilket ansågs som en fördel, och medgav dessutom framtida utvidgning. Två arkitekter hade anmodats att utarbeta förslag. Antalet vårdplatser beräknades till 100, varav hälften på en sjukavdelning. Däremot räknade man inte längre med att driva en lokal sinnessjukavdelning, då vården på detta område var under omorganisation. Kostnaderna beräknades då till kronor. 333

334 Stadsfullmäktige beslöt att uppföra hemmet "så snart som möjligt". Tillstånd lät likväl vänta på sig och ännu 1943, då ärendet på nytt togs upp i stadsfullmäktige ansågs tidsläget olämpligt. Frågan bordlades och väcktes på nytt Först då gavs definitivt klartecken från fullmäktiges sida. Det stod därvid klart att en utvidgning efter hand skulle bli nödvändig, varför ekonomiavdelningen dimensionerades med hänsyn härtill. Arkitekt var Nils G Brink. Kostnadsberäkningarna hade nu stigit till 2 miljoner. Ännu skulle det dröja gott och väl två år innan socialminister Gustav Möller den 28 november 1948 kunde förklara byggnaden invigd. Under tiden hade annat hänt på socialvårdens område. Då det visat sig att barnhemmet skulle behöva genomgå en dyrbar reparation, som ändå inte skulle ge en på sikt tillräcklig institution, beslöts 1942 att ett nytt hem skulle byggas intill det gamla. Detta stod färdigt Vid samma tid vidtogs även förberedelser för daghemsverksamhet. AB Bofors hade funnit behov av sådan och på egen hand börjat en verksamhet i Hägnan för att betjäna mödrar med anställning vid Björkborn. Efter en behovsutredning inom barnavårdsnämnden beviljades ett anslag för år 1945 och en daghemsstyrelse valdes. Dennas första uppgift blev att iordningställa en villa vid Skolgatan, där verksamheten kunde inledas. Man hade dock redan insett att med de stora avstånden inom staden skulle detta inte bli tillräckligt. Förberedelser vidtogs därför omedelbart för ytterligare ett daghem. Det skedde genom att staden löste in en bostadsrätt i HSB:s planerade bostadsbyggnader i Solhagen. Här fick alltså styrelsen vara med redan vid utarbetandet av ritningarna. Som en historisk notis kan även antecknas, att stadens engagemang för barnträdgårdsverksamhet började i och med att de båda daghemmen fick kapacitet att i det arbetet ta emot ett par mindre grupper utomstående barn. Lekskolor hade dock tidigare drivits av AB Bofors och av HSB sedan husen vid Hotellgatan uppförts. Utöver sina allmänna strävanden att förnya boendemiljön hade HSB-rörel-sen engagerat sig i den aktiva familjepolitik, som på 30-talet introducerats av makarna Myrdal. Att barnomsorgen kom att poängteras i Solhagen torde höra samman med detta. Men ett sakskäl fanns dessutom i att det nya bostadsbyggandet varit särskilt livligt i den östra stadsdelen. Den stora befolkningsökningen tog sig bl a uttryck i behov av flera skolor. Härvid medverkade också införandet av ett sjunde skolår. En utredning ledde till att staden 1942 begärde hos Skolöverstyrelsen att få bygga två nya skolor, varav en skulle placeras i Sandviken och en i Karlberg. När tillstånd endast kunde beviljas för en blev det den förstnämnda, vilken togs i bruk vid höstterminens början Fortfarande rådde stor brist på byggnadsmaterial och som allmän regel gällde att gymnastiksalar och samlingslokaler inte fick byggas. 334

335 Av gamla tingshusets arrestlokal blev en fin konsthall, där många och ofta mycket kvalificerade konstnärer kunnat visa sina verk. Skolan innehöll emellertid ett parti, som innebar en nyhet, nämligen matsal och kök för skolbespisning. Under trycket av krigsårens livsmedelsbrist hade bespisning försöksvis börjat införas under vårterminen I en första etapp skedde det i ytterområdena med början i Kedjeåsen, Karlsdal och Brickegården samt centralt för hjälpklasserna. Efter hand följde därefter Granbergsdal, Skråmmen och Sibbo. I dessa äldre skolor inreddes något tillgängligt utrymme. I förhållande till andra städer, där man i regel började i centrum, var detta en ovanlig ordningsföljd. Anledningen var, att man ville gynna dem som hade lång skolväg. Ännu var det inte vedertaget att bespisningen skulle vara fri för alla. I det fallet tillämpades behovsprövning, som ledde till att somliga fick betala matens råvarupris. Vid Sandviksskolans projektering räknades därför inte med att alla elever skulle utnyttja bespisningen. Men under byggtiden inträffade den förändringen att bespisningen genom statsbidragsbestämmelser gjordes allmän och fri. Situationen blev alltså, att Sandviken blev den första skolan med på förhand planerad bespisningsinredning, men med premiärrollen följde underdimensionering, som medförde vissa organisatoriska svårigheter. 335

336 Nästa skolbyggnad. Karlbergsskolan, kan exemplifiera att bristsituationen fortsatte flera år efter krigsslutet. Efter ett första avslag inlämnades ny ansökan 1945, men först 1950 beslöt Kungl Maj.t om statsbidrag och byggnadstillstånd. Under mellantiden hade de ursprungliga ritningarna efter Skolöverstyrelsens anvisningar blivit föremål för åtskilliga bearbetningar i besparingssyfte. Fortfarande fick man avstå från gymnastikbyggnad, samlingssal och vaktmästarebostad och först i sista minuten lyckades byggnadskommittén rädda bespisningslokalerna. Trots allt blev skolan stadens modernaste, när den togs i bruk Arkitekt för båda de nämnda skolorna var Åke Wahlberg. Nytillskott hade alltså skett i öster och väster. Nu återstod det södra området, som beräknades få betydande befolkningstillskott under de följande åren. Förberedande undersökningar började 1951 och 1953 beslöts byggandet av Aggerudsskolan. Utredningar och diskussioner om det framtida skolväsendet hade hunnit så långt att inredningen kunde anpassas härefter för en "låg- och mellanstadieskola" som termen nu lydde. Det innebar t ex anordningar för viss självverksamhet. En nyhet var också att tillstånd nu lämnades för gymnastiksal. Skolan togs i bruk på hösten Vid stadsbildningen fanns endast en samrealskola som fortsättning på det obligatoriska stadiet. En viss differentiering av denna infördes fr o m höstterminen 1944, då en handelslinje skapades som en praktisk utbildningsgren inom realskolans ram. Samma år tillkom också en annan viktig nyhet. Efter beslut av stadsfullmäktige 1943 hade ansökan ingivits till Kungl Maj:t om tillstånd att successivt inrätta kommunalt realgymnasium. Det ledde till att studentexamen avlades i Karlskoga för första gången den 23 maj Antalet abiturienter var då endast 13. Den nya utbildningsformen hade ännu inte fått fotfäste i allmänna medvetandet, men ganska snart vann den uppskattning. Därtill bidrog bl a den följande breddningen, som gav större valfrihet med hänsyn till elevernas anlag och intressen. Fr o m höstterminen 1948 fortsatte nämligen utbyggnaden med en latinlinje, vilket innebar att studentexamen kunde avläggas inom båda grenarna år Ett successivt förstatligande inleddes från l juli 1953 och avslutades 1955 med ett fullständigt högre allmänt läroverk. Undervisningen hade hittills bedrivits med den gamla realskolebyggnaden som huvudlokal. Dess kapacitet räckte dock inte för den utvidgning som skett även om t o m skyddsrummen togs i bruk som skolsalar. Diverse andra provisorier utnyttjades, bl a en villa, som köpts av staden, och andra intilliggande lokaler. Som ett provisorium får också räknas den skolbarack, som 1948 uppfördes vid Bohult, även om denna fortfarande är i bruk. Att en ändring måste ske stod tidigt klart och under 1945 tillsattes en kommitté med uppgift att utreda tomtfrågan och även i övrigt förbereda en läroverksbyggnad. 336

337 En läroverksbyggnad gjorde slut på besvärliga provisorier för gymnasieundervisningen. Bregårdsskolans planering med flera huskroppar anslöt väl till kringliggande bebyggelse. Vid valet av tomt stannade kommittén ganska snart för gamla ålderdomshemmets område även om också andra alternativ diskuterades. För att nå bästa resultat inbjöds ett antal arkitekter att inlämna tävlingsförslag. Vinnare blev arkitekt Folke Löfström och i maj 1948 fick kommittén i uppdrag att fullfölja förberedelserna med utgångspunkt från hans skisser. Bl a uppskattades den välfunna anpassningen till kringliggande bebyggelse. Samtidigt pågick den statliga skolutredningen, som skulle leda till en omfattande reform. Detta medförde ovisshet om planeringen och därmed någon fördröjning. Mot slutet av 1952 hade man dock nått fram till ett lokalprogram. Detta justerades senare genom att man beslöt tillämpa ämnesrumsprincipen i full utsträckning för gymnasiet. Därigenom sparades utrymme för lärosalar medan rasthall och centralgarderob utökades. I oktober 1954 kunde arbetet börja samtidigt som rivning skedde av gamla ålderdomshemmets ladugård och sinnessjukhus. Skolan togs i bruk med höstterminen 1956 även om allt då inte var färdigt. Invigningen skedde därför först i maj År 1939 hade initiativ tagits även till en yrkesskola. Den började i liten skala och vände sig då till kvinnliga elever med kurser i hushållsgöromål och sömnad. Dessa bedrevs som kvällsundervisning liksom senare startade 337

338 tvååriga handelskurser. Därtill erbjöds kortare kurser i detaljämnen som skyltning, stenografi, handelsräkning o dyl. Sådden föll i god jord. Under läsåret fanns 550 elever. From 1945 utökades verksamheten med två heldagsskolor, en i kontorsarbete och en husmodersskola. Sin ursprungliga uppläggning fick yrkesskolan med hänvisning till bristen på fortbildning inom kvinnliga intresseområden. För manliga yrken fanns alltsedan 1928 Bofors industriskola, som varvade teoretisk och praktisk utbildning. Den var en av de tidigaste i sin art i landet och blev en mycket uppskattad utbildningsväg för bygdens ungdom. Sedan särskild lärlingsverkstad uppförts fick den praktiska utbildningen synnerligen goda förutsättningar. Framgångarna inom den kommunala yrkesskolan inspirerade dock denna till satsning även på utbildning för män. Brist rådde på arbetskraft och i Karlskoga märktes detta naturligtvis mest inom metallindustrins område. Därur föddes en speciell utbildningsform, som kom att administreras inom yrkesskolans ram. År 1946 framlade Golge Nygren och Fritz Berggren ett förslag med begäran om utredning om ordnandet av teknisk undervisning, som skulle föra fram till ingenjörsutbildning. I väntan på detta föreslogs inrättandet av förberedande utbildning för inträde till tekniskt gymnasium. Sådan undervisning kunde börja redan på vårterminen Under tiden utreddes formerna för den tänkta skolan. Utredningen presenterades i juni 1947 och ledde omedelbart till positivt beslut, så att de elever som genomgått den nämnda förberedande undervisningen kunde börja sina studier redan på hösten. I fortsättningen gällde som inträdeskrav realexamen eller den förberedande kursen, som förlängdes till två år med kvällsstudier. Undervisningen kom därefter att bestå av två år med kvällsstudier och ett tredje avslutande år med heltidsundervisning. Man utgick ifrån att det närmast skulle bli fråga om elever med praktisk erfarenhet av yrkesarbete. Därför ansågs det ha mindre betydelse att laboratorieutrustning ej stod till buds i den utsträckning, som var vanlig vid teknisk utbildning. AB Bofors visade sitt intresse genom att som engångsanslag satsa kronor. Vid vårterminens slut 1950 kunde den första kullen ingenjörer utexamineras från Karlskoga maskintekniska fackskola. Redan under municipalsamhällets tid hade önskemål förts fram om ett varmbadhus. På förslag av municipalnämnden tillsattes 1938 en kommitté med vardera två ledamöter från kommunen och samhället jämte byggnadschefen. Denna kom följande år med sitt förslag om ett badhus vid Hertig Carls allé ungefär på den plats, där det senare blev uppfört. Emellertid hade man då hakat på ett tillägg. Efter överläggning med den i annat sammanhang nämnda kommittén för teater och medborgarhus hade man funnit, att en idrottshall skulle passa bättre i anslutning till badhuset än till ett medborgar- 338

339 Ett varmbadhus med simhall uppfördes redan under krigsåren. För sin tid var detta en mycket modern anläggning, som saknade motsvarighet i många jämförbara städer. hus. Ordföranden, adjunkt Sven Söderlund, uppträdde som vältalig förespråkare för denna kombination. Kommittén kunde även presentera en kostnadskalkyl, som för badhusdelen slutade på kronor. Därav hade man löfte om från AB Bofors och i form av tipsmedel. Dessutom hade municipalsamhället under årens lopp i en badhusfond samlat kronor. För kommunen skulle alltså endast återstå att satsa kronor. Kommunalfullmäktige gav också genast klartecken för fullföljande av badhusplanerna. Ett positivt uttalande gjordes också i fråga om idrottshall, men fullmäktige förbehöll sig att senare bestämma om tidpunkten. Ovanstående beslöts den 8 juni 1939 och det rådde alltså fortfarande fred. Trots de snart ändrade förhållandena fortsatte förberedelserna och i mars 1942 bemyndigades kommittén att antaga anbud. Då hade kostnaderna stigit till kronor. Badhuset invigdes den 4 december Att projektet kunde fullföljas så snart får betecknas som anmärkningsvärt med hänsyn till den allmänna bristsituationen och det samtidiga omfattande bostadsbyggandet. Men så hade också både arbetsmarknadskommissionen och själva regeringen flitigt bearbetats. Badhuset med sin simhall ansågs vid 339

340 denna tid vara mycket modernt och blev flitigt utnyttjat. Bl a noterades många besök från mindre väl utrustade grannkommuner. Ännu ett bygge från krigsåren fick mycket stor betydelse. Som tidigare nämnts hade man inom kommunen sedan länge hoppats på att få ett lasarett. Sedan planerna på att placera detta vid Kanongatan övergetts hade kommunen från AB Bofors löst in ett markområde under dess hemman Strå-ningstorp. Efter lång väntan stod där ett lasarett färdigt i sin första etapp på eftersommaren Det rymde kirurgisk klinik och vårdavdelning samt BB-avdelning med sammanlagt 84 platser. I samband med överflyttningen avgick sjukstugeläkaren Olof Wiman och överläkare på lasarettet blev doktor Stig Lindgren. Utbyggnad av lasarettet vidtog efter ett par år och i juni 1947 kunde den medicinska avdelningen tagas i bruk. Ytterligare en tillbyggnad stod färdig i februari Därmed kunde invånarna i staden och kringliggande bygd erbjudas ganska mångsidig sjukhusvård. Bl a vidtogs det unika arrangemanget att privatpraktiserande specialister i staden i dels ögon-, dels öron-, näs- och halssjukdomar fick ansvaret för var sin mindre avdelning på lasarettet. I sammanhanget kan nämnas att en stadsläkaretjänst beslöts 1944 och följande år som innehavare fick doktor Alvar Laurell. I samband med lasarettsbygget övertog staden från Karlskoga Degerfors gemensamma förvaltning den tidigare sjukstugan och gamla sparbankshuset. Vid samma fullmäktigesammanträde den 18 juni 1942 godkändes också köp av den gemensamma mark, som hört till ålderdomshemmet. Därmed var den sista resten av samhörighet mellan de båda samhällena likviderad. Man kan även notera, att detta torde vara det sista betydande kommunala beslut, som den gamle kommunalmannen Pehr Aspelin signerade, nu i egenskap av ordförande i gemensamma förvaltningen. Övertagandet av sjukstugan gav anledning till en långtgående omflyttning av förvaltningarna. Stadshusets tillkomst hade inneburit en väsentlig förbättring jämfört med tidigare förhållanden, men att behoven skulle fördubblas på ett par år hade man inte förutsett. En första tanke var att sjukstugan skulle kunna användas av polis och tingslag, men denna övergavs snart för ovannämnda nybyggnad. Det fanns så mycket annat som måste lösas. Kyrkans förvaltningslokaler fanns i gamla sparbankshuset, som var rivningsdömt, helt nya permanenta administrationsbehov hade tillkommit och man hade fått de krisorgan, som följde med tidsläget. Efter relativt enkla ändringsarbeten kunde i gamla sjukstugan i fortsättningen kallad Nämndhuset lokaler beredas i bottenplanet för pastorsexpeditionen, kyrkogårdsnämnden och parkförvaltningen. Den sistnämnda tillkom 1942 sedan staden med Carl Fredby fått en stadsträdgårdsmästare. Tjänsten gjordes gemensam för den borgerliga och kyrkliga kommunen och innebar ansvar för såväl parker som kyrkogårdar. Gemensamma förvalt- 340

341 Fastigheten Ekeliden vid Centralplan hade redan på landskommunens tid haft olika samhällsfunktioner. Nar den efter en period som bibliotek helt fick disponeras av ABF innebar det introduktion till bättre förhållanden för studieförbunden. ningslokaler blev därför en naturlig följd. Folktandvården var under uppbyggnad och hänvisades till byggnadens östra del. Dessutom bereddes plats for hälsovårdsnämnden. I övervåningen inrymdes byggnadsnämnden, lantmäterikontoret och fastighetsregistret. Souterrängvåningen inreddes för arkiv och vaktmästarebostad, varjämte yrkesskolan fick vissa utrymmen De som man hoppades, tillfälliga behoven för kristidsnämnden och luftskyddsbyrån tillfredsstalldes i den frigjorda gamla sparbanken. För den kyrkliga verksamheten hade ett församlingshem länge stått på önskelistan. Ett sådant inreddes i det som donation överlämnade Bergelmelska huset. Dit hade sedan ett par år Stadsbiblioteket varit förlagt Även detta fick alltså delta i den stora omflyttningen och inrymdes i fastigheten Ekeliden. Denna med dess vidlyftiga trädgård hade staden nyligen köpt av bankdirektor Pontus Larsson med tanke på dess värde som tomt- och parkmark. År 1942 inrättades även en tjänst som stadsbibliotekarie. Det blev Algot Holmström som fick uppdraget att börja organisera upp biblioteksväsendet Samtidigt höjdes anslagen till bokinköp och administration, vilket medgav 341

342 successiv tillväxt och ökat öppethållande. Efter några år hade detta lett till att lokalen i Ekeliden blivit urvuxen. På sommaren 1951 kunde ny flyttning ske, nu tvärs över Centralplan till de tidigare kommunala förvaltningslokalerna i sparbankshuset. Det betydde bättre förutsättningar men inte att biblioteket ännu nått upp till den nivå, som var normal för äldre svenska städer. Utvecklingen hade dock hunnit så långt att Karlskoga 1952 fick förtroendet att bli värdort för Sveriges allmänna biblioteksförenings årsmöte, som mönstrade bortåt 300 bibliotekarier och kommunalmän. Bibliotekets flyttning innebar också bättre förhållanden för folkbildningsförbunden, som helt fick disponera det frigjorda huset. Vid denna tid var det främst ABF och TBV, som hade nått fram till mera omfattande verksamhet. En annan form för frivillig bildnings- och fritidsverksamhet introducerades genom tillkomsten av Bofors Ungdomsgård, senare kallad Boforsgården. Idén föddes vid en sammankomst, där ungdomsproblemen diskuterades. Resultatet blev att AB Bofors åtog sig att bygga och underhålla gården, varefter en stiftelse bildades med bolaget och staden som deltagande parter, vilken hade att svara för driften. Invigningen skedde den 15 maj Det skulle dröja till 1956 innan den första kommunala fritidsgården kom till i en källarlokal vid Skrantahöjdstorget som ett första resultat av att staden samma år fått en ungdomsstyrelse. Karlskoga var inte bara organisatoriskt en ung stad. På grund av den stora inflyttningen fanns befolkningsmässigt en utpräglad dominans av unga människor. Det gav anledning till att Karlskoga utvaldes för ett experiment, som genom sin originalitet och den uppmärksamhet det väckte kan förtjäna nämnas. År 1947 tog Radiotjänst initiativ för att aktivera ungdomar i politiskt arbete. Sålunda ordnades den 20 april i Karlskoga val av ett ungdomens parlament med tillämpning inte bara av alla valtekniska arrangemang utan även med hela den vanliga propagandapparaten. Rösträtt hade alla stadens invånare i gruppen år. På valdagen avgavs l 582 röster. Åldersfördelningen kanske i förening med bostadsbristen gjorde att förhållandevis många var ogifta. Sedan länge var manligt befolkningsöverskott karakteristiskt för Karlskoga. Enligt folkräkningen 1940 fanns bland de ogifta vuxna män och kvinnor. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror för det något större och för rikets städer mera representativa Karlstad var och De ovanliga proportionerna satte vissa spår i bebyggelsen. Det är sålunda i dem man får söka anledningen till att Konsum 1942 beslöt uppföra en restaurang, som när den 1945 togs i bruk var landets största i sin art. Det fyllde avgjort ett behov vid denna tid, även om den senare när förhållandena normaliserats visade sig vara alltför stor. Delvis torde det vara närheten till Konsumrestaurangen, som bestämde lokaliseringen, när AB Bofors byggde ett s k ungkarlshotell 342

343 Tillkomsten av nytt Folkets hus har löst många lokalproblem. Samtidigt gav det stadsbilden en ny profil. - senare kallat Hultebo med ett stort antal enkelrum vid Kyrkogårdsgatan. Genom sin festvåning fick Konsumrestaurangen också betydelse för diverse sociala aktiviteter. Behovet av samlingslokaler var likväl långt ifrån tillfredsställande. Det gamla Folkets hus hade nu blivit definitivt otillräckligt och planerna på ett nytt fick länge ligga i den hög, som väntade på byggnadstillstånd. Som nämnt var lokaliseringen avgjord genom tomtbyte mellan kommunen och föreningen. Tills vidare fick den gamla skolan och sparbankshuset ligga kvar och utnyttjas provisoriskt i väntan på den nya byggnaden. År 1951 kunde äntligen schaktningen börja och 1953 stod det nya Folkets hus färdigt. Utöver samlingslokaler av olika storlek hade arbetarerörelsens organisationer fått ett antal expeditioner och samhället en ny restaurang Terassen ett nytt varuhus först kallat Aveny senare Domus samt en Stadsteater. Den senare var avgjort efterlängtad. Sedan turnéteaterverksamheten fått en stabil organisation hade kvalitékraven höjts på de föreställningar, som gavs ute i landet. Det medförde också ökade pretentioner på scenutrymme och vad därtill hörde. På scenen i gamla Folkets hus hade 343

344 olika resande sällskap framfört sina pjäser, mest i form av lätta komedier. Sedan flera år hade den dock mestadels stått tom och sommarteater i folkparken hade varit det väsentliga utbudet till invånarna i Karlskoga. Nu kunde både Riksteatern och Programbolaget framföra sina större produktioner på orten och ett rikt och varierat program erbjöds. Kommunen medverkade med ett årligt driftbidrag med villkor att Folkets hus åtog sig stadsteaterverksamheten och ställde övriga samlingslokaler till förfogande även för andra än medlemsorganisationerna. Genom Folkets hus hade Centralplan getts ny karaktär och under 1950-talets lopp fick även Kungsvägens sträckning därifrån till Konsthallen sin ansiktslyftning. Ett efter ett byggdes de nya affärs- och kontorshusen. Här bröts en tidigare tillämpad tradition att i centrum inskränka hushöjden till tre våningar. Skälen var främst ekonomiska men även en önskan att kunna tillfredsställa nya lokalbehov på central plats. Den plump i stadsbilden, som det voluminösa sparbankshuset tidigare bildat, jämnades därigenom ut. Att samtidigt mycket av Rävåsen försvann ur blickfältet försökte man motverka genom att lämna ett par öppna partier liksom det skapats en utsiktspunkt över sjön från Centralplan. Trots 1940-talets alla restriktioner kunde även på det kyrkliga området ett par vidlyftiga projekt genomföras. Ett bestod i restaurering av kyrkan. Planeringen började 1944 som ett led i mötandet av befarad arbetslöshet men kom att genomföras i allmän konkurrens om den arbetskraft som fanns tillgänglig. Förslaget utarbetades av arkitekt Einar Lundberg, som varit engagerad redan vid 1930-talets restaurering. Hans intentioner, som då till stor del uppsköts av kostnadsskäl, kunde nu genomföras. Byggnadstekniskt utgjorde installerandet av elektrisk uppvärmning den största delposten, men denna hade också estetisk effekt. Borttagandet av det gamla varmluftssystemets kanaler, galler och skorsten betydde rensning från missprydande anordningar. Den mest iögonfallande effekten var emellertid framtagningen av de gamla takmålningarna från 1700-talet i koret. Samtidigt ändrades färgsättning och belysning, varjämte åtskilliga inredningsdetaljer gjordes om och bringades i bättre samklang. Bl a försågs de bildmålade korfönsterna utvändigt med tonat antikglas för att motverka de alltför grälla färgeffekterna. Arbetena inleddes på sommaren 1946 och avslutades med återinvigning genom biskop Arvid Runestam den 18 maj Det andra och vida större kyrkliga projektet var egentligen två: Anläggandet av ny kyrkogård och uppförandet av kapellkrematorium. Att båda kunde genomföras i ett sammanhang gav ett unikt tillfälle för samordning till en organisk enhet. Den tidigare redogörelsen för planerna på en ny kyrkogård avbröts i och med att ett helt nytt lokaliseringsförslag framfördes. Likväl fortsatte diskussionen om de förut behandlade alternativen. En särskild kommitté fick hand om 344

345 Östra kyrkogården med kapellkrematorium innebar en begravningsplats med nära anslutning till naturen och en estetiskt tilltalande byggnad. ärendet. Efter flera turer fattades det slutliga beslutet den 20 november 1941, varvid förslaget om förläggning till hemmanet Dalen godkändes enhälligt. Arbetet kunde inledas i april 1942, varigenom den tillträdande kyrkogårdsträdgårdsmästaren Carl Fredby redan från början fick ge sig i kast med ett stort projekt. Anläggningen utfördes nämligen i församlingens egen regi. Karakteristiskt för den nya kyrkogårdens planering är den nära anslutningen till den omgivande naturen. Man kan hänvisa till synfältets vidd, gravplatsernas inramning av gräs utan grusade partier och den vackra damm-och bäckanläggningen invid sluttningen mot älven men också till murens utformning som ställvis osynlig gräns. Som antytts behandlades krematoriefrågan som ett särskilt ärende. En utredning beslöts 1939 men konkreta förslag kunde inte presenteras förr än kyrkogårdsfrågan avgjorts. Även om placering på Skogskyrkogården också diskuterades talade allt för östra kyrkogården. Där borde ändå ett jordfästningskapell med biutrymmen byggas. Resultatet blev kombination till ett kapellkrematorium. Arkitekt Åke Porne hade enligt uppdrag på ett tidigt stadium lämnat ett par skissförslag. Det ansågs likväl rimligt att skaffa flera förslag, varför 345

346 fem arkitekter inbjöds att medverka i tävlan. Från dessa inkom fyra anonyma förslag, av vilka det vinnande befanns vara utarbetat just av Åke Porne. I maj 1943 beslöt kyrkofullmäktige att antaga detta för fortsatt bearbetning. Det egentliga byggnadsarbetet kunde inledas i februari Det var i en tid av materialsvårigheter och restriktiv tillståndsgivning, som lämnades i etapper. Den 2 juni 1946 stod kapellkrematoriet färdigt på den plats på kyrkogårdens högsta punkt, vilken redan från början valts. Vid den nyvalda stadsfullmäktigegruppens allra första sammanträde den 25 oktober 1939 ingavs en motion av disponent Evert Wijkander med begäran om beräkning av de merkostnader, som kriget kunde förorsaka beträffande planerade investeringar. Genom arbetsbelastningen under stadsbildningsepoken dröjde svaret till december I gengäld blev det då betydligt mera omfattande än motionären troligen tänkt sig. Under mellantiden hade nämligen önskemål hunnit framställas och preciseras i en utsträckning, som man 1939 knappast anat. Svaret kan betecknas som en långtidsplan beträffande kapitalutgifter för åren , vilken slutade på kronor. Om planen skrev utredningskommittén: "Om alla dessa arbetsförslag komme till utförande, betydde det... att Karlskoga i fråga om kommunala byggnader och anläggningar vore fullt jämnbördigt med alla medelstora städer i landet". Man hade alltså ambitionen att vara i kapp vid utgången av Som av ovanstående framgår hann man med mycket, men helt nådde man inte fram till målet. Tidsläget innebar alltför många osäkra faktorer. Redan i planen hade reservation gjorts för gatunämndens kostnader. Utöver vissa stora planerade projekt var man här beroende av hur byggnadsverksamheten framskred. Utöver arbeten i centrum kom de rena gatubyggnadsprojekten att dominera inom Lötenområdet under de första åren. Vid decenniets mitt koncentrerades arbetena till Dahlgrensvägen, Flygfältsvägen, Frödingsplan, Kilstavägen, Gustavsgatan och Drottningvägen. Med den sistnämnda gatan liksom den samtidigt aktuella Anders Ersgatan avsågs att skapa förbindelse mellan olika stadsdelar. Samtidigt hade man i tankarna att kunna ordna en ringlinje över centrum, Löten och Karls Åby, när lokalbusstrafiken skulle kunna återupptas i normal utsträckning efter kriget. När man hunnit fram till 1950 var turen kommen till Grundläggarevägen, Skogsrundan och Skrantahöjdsvägen. Under tiden hade utbyggnad skett i de östra stadsdelarna i takt med bebyggelseutvecklingen. Ett projekt, som staden övertagit från det gamla vägdistriktet, var omläggning av Kristinehamnsvägen. I inledningsskedet rådde dock byggstopp genom en arbetskonflikt mellan entreprenören och de anställda. I kombination därmed uteblev arbetstillstånd. När sådant 1944 ställdes i utsikt upphävdes entreprenadkontraktet och staden beslöt att i egen regi bygga delen 346

347 Linnebäck stadsgränsen. Först i oktober 1948 kunde vägsträckan helt öppnas för trafik. Samtidigt fick arbetet börja i liten skala på sträckan Kungsvägen Odlingen. I denna etapp stoppades dock utbyggnaden och fick endast fullföljas fram till Skrantahöjdsvägen. År 1950 beviljades byggnadstillstånd för sträckan Linnebäck Odlingen. Därifrån till Skrantahöjdsvägen blev det den gången inget vägbygge. Anledningen var problemen med viadukten vid Odlingen. Värmlandsvägen fick alltså länge förbli genomfartsväg mot Kristinehamn. Gatubyggnad innebar inte bara att bygga vägbanor. Hela ledningssystemet var intimt förknippat med detta. I Karlskoga med dess vidsträckta bebyggelse var ledningar för vatten och avlopp ett stort problem, som krävde omfattande planering och stora kostnader. I en allmänhistorik finns inte utrymme för sådan detaljredovisning, som skulle krävas för att till fullo åskådliggöra vilka omfattande arbeten det var fråga om. Ett par sifferuppgifter och korta beskrivningar av mera iakttagbara anläggningar är vad som kan presenteras. Den l januari 1940 hade vattenledningsnätet en längd av meter. Vid 1950 års slut hade detta vuxit till meter. För avloppsledningarna var motsvarande siffror och meter. Den gamla pumpstationen vid Näset hade i stort sett fungerat tillfredsställande. Det levererade vattnet var mjukt med obetydlig järnhalt och hade över huvud taget god kemisk beskaffenhet. Ungefär vid tiden för stadsbildningen inträffade dock en försämring. Utbyggnaden av samhället förde med sig att vattenförbrukningen översteg grundvattentillrinningen. Resultatet blev att sjövatten infiltrerades, men då pumpstationen låg alldeles intill stranden hann vattnet inte bli tillräckligt steriliserat. Därtill kom att sjövattnet höll på att försämras. Som en provisorisk åtgärd inköptes kloreringsapparatur, men det framstod som angeläget att en ny vattentäkt snarast anskaffades. Grundvattenundersökningar gjordes därför på Timsåsen. Även om tillrinningen där var god beräknades den inte bli tillräcklig. Vattentillgång för överskådlig tid skulle likväl kunna ordnas genom infiltrering från Timsälven. Med utgångspunkt från dessa förhållanden började planeringen av ett nytt vattenverk. Karlskoga saknar det utropstecken, som ett vattentorn brukar utgöra i svenska städer. Anledningen är att man kunnat utnyttja den höga Rävåsen. Det skedde redan när municipalsamhället anlade sitt första vattenverk. Den gamla högreservoaren, som rymde 500 kubikmeter, tenderade likväl att bli för liten. För dimensioneringen hade man utöver väntad nybebyggelse även att beakta, att AB Bofors försåg stora områden särskilt i de östra stadsdelarna från sitt vattenverk. Denna distribution var på sikt avsedd att övertagas av staden. Utbyggnaden av det nya vattenverket inleddes med att en ny högreservoar anlades på Rävåsen. Dess rymd blev kbm, 347

348 vilket alltså utgjorde en fyrdubbling mot den gamla. Den stod färdig 1943 men togs i bruk först följande år. Vid den tiden lämnades också byggnadstillstånd för vattenpumpstation, reningsverk och infiltrationsanläggning vid Gälleråsen, varför huvudentreprenör kunde antagas. Uppförandet blev emellertid förenat med mycket besvär genom materialbristen. Främst gällde detta rör till ledningen från pumpstationen till vattenreservoaren. På sommaren 1946 stod råvattenpumpstationen och infiltrationsanläggningen färdiga, vilket betydde att älvvatten kunde börja fyllas på. Enligt vattendom skulle grundvattennivån höjas med omkring 1,5 meter. Detta uppnåddes sommaren Samtidigt stod även anläggningen i övrigt färdig och den 9 juni fick karlskogaborna i sina ledningar ett grundvatten av allra bästa kvalité. Dimensioneringen ansågs vara tillräcklig för invånare, varvid även räknades med att AB Bofors skulle kunna få komplettering till sin egen pumpning. Omfattande och snabb genomströmning gjorde att Möckeln hade god självreningsförmåga. Provtagning visade emellertid mycket varierande grad av förorening på olika ställen. De högsta värdena fann man i vikar med mera stillastående vatten, men dessa var samtidigt de mest omtyckta badplatserna. Tidigt stod det klart att avloppsvatten inte i fortsättningen kunde släppas ut i sjön på gammalt oreglerat sätt. Redan i den ovannämnda planen för upptogs en avskärande kulvert med pumpstation för såväl östra som västra stadsområdet. För de östra delarna utfördes detta projekt, som också omfattade en dykarledning under Svartälven, under åren Pumpstationen förlades därvid till Flottnäset, varifrån en utloppsledning förde avloppsvattnet 650 meter ut i sjön. Samtidigt förbereddes nästa etapp, som bestod i planering av ett reningsverk vid Flottnäset. Det sistnämnda kunde dock påbörjas först 1951 och tagas i bruk Vid denna tid ansågs låggradig rening fullt tillräcklig och efter hand satte den också spår i form av bättre sjövatten. Man skall dessutom minnas att en utbyggnad av så vidlyftiga projekt som vatten- och avloppssystemen i Karlskoga måste ske i etapper. Utöver de ekonomiska skälen fanns kraven på byggnadstillstånd. För det västra systemet kom detta i början av 1953 för en första etapp med successiv utökning tills klarsignal för själva reningsverket i Aggerud gavs Först 1958 kunde det tagas i drift. Liksom i fråga om vatten och avlopp är en detaljerad skildring av elverkets utveckling inte möjlig inom en trång ram. Det skulle innebära en orimligt lång rad av kabelläggning, dragning av luftledningar, installerande av transformatorer osv. Ett par siffror för energiförbrukningen må ge en antydan om utvecklingstakten. Sålunda uppgick den 1940 till kilowattimmar medan för 1950 rapporteras Det bör därvid sägas att ökningen 348

349 inte bara berodde på byggnadsutvecklingen med flera hushåll, gatlyktor o dyl. Elektriciteten började också få en allt mer mångsidig användning. År 1940 inskränkte sig sålunda antalet elspisar till 477 och av elektriska kylskåp fanns endast 154. Tio år senare var motsvarande siffror l 596 och 683. Jämfört med våra dagar var dock även detta låga tal. Det betydde t ex att det ännu 1950 inte var allmän standard med kylskåp i lägenheterna. Redan här bör också erinras om att en stor del av staden fick sitt elbehov från AB Bofors, varför ovanstående siffror endast avser vissa stadsdelar. Eldistributionen i Karlskoga uppvisar en del säregna drag, som kan förtjäna en kortfattad återblick. Tidigare har nämnts att municipalsamhället på ett tidigt stadium fick tillgång till elektrisk kraft, varvid Karlskoga elektriska förening svarade för distributionen genom köp av råkraft från Örebro elektriska AB. Efter den förut relaterade kontroversen mellan municipalsamhället och AB Bofors Gullspång om utbyggnaden av Björkbornsfallet kom en ny faktor in i bilden. Som motprestation för att samhället avstod från sina anspråk förband sig bolaget att leverera hästkrafter. Enligt kontrakt kom detta avtal att gälla för tiden Samhället hade alltså tillgång till elkraft men ägde ingen distributionsapparat. För den skull beslöt municipalfullmäktige 1921 att uthyra krafträtten till Elektriska föreningen i första hand på fem år med två års uppsägningstid. I avtalet ingick även att samhället för kronor skulle överta ledningsnätet efter kontraktstidens utgång. För detta ändamål fonderades de inkomster som hyresavtalet gav. Även för föreningen var eldistributionen en bra affär. Den lämnade god utdelning till sina andelsägare men underhållet av ledningsnätet försummades. Detta föranledde municipalsamhället att säga upp kontraktet till den 31 december From 1932 blev alltså samhället sin egen kraftdistributör med AB Bofors som leverantör. Föreningen hade varit mycket restriktiv när det gällt att bevilja tillstånd till motoranslutning och på grund av de dåliga ledningarna blev samhället tvingat att fortsätta denna politik. En rad av klagomål talar för att detta innebar ett allvarligt hinder för uppkomsten av småindustri och breddat näringsliv inom samhället. Därtill kom att AB Bofors på grund av sina egna behov var obenäget att utöka sin kraftleverans. Först fr o m 1937 gav ett nytt avtal något högre leveranser, varvid arrendekontraktet tills vidare upphävdes. En avsevärd effekthöjning avtalades därefter Ännu vid denna tid skötte stadens elverk distributionen endast till f d municipalsamhället samt till V Rävåsen och Karlberg efter övertagandet 1936 av Rävåsens belysningsförenings ledningar. Det var alltså fråga om ett förhållandevis litet område medan AB Bofors, som börjat eldistribution till sina egna fastigheter, efter hand kommit att direkt försörja övriga bebyggelseområden. Som stadens centrala mottagningsstation fungerade 349

350 en liten anläggning vid Kanongatan. Denna hade uppförts 1932 intill Elektriska föreningens transformator, som då förstörts av ett åsknedslag. Kapaciteten var alltså liten men fungerade nödtorftigt för det ovannämnda området. I planen för upptogs endast om- och tillbyggnad. Plötsligt var emellertid läget helt förändrat. Den nya situationen föddes i samband med planeringen av vattenverket vid Gälleråsen. Karlskoga norra elektriska förening, som beräknats bli kraftleverantör till detta, befanns sakna tillräcklig kapacitet och AB Bofors var genom avtal med Örebro elektriska AB förhindrat att åta sig distributionen. Staden fick alltså vända sig till det sistnämnda bolaget. Nu visade det sig att byggandet av den erforderliga kraftledningen rymde ett stort komplex av problem. Bl a berördes kraftleveransen till Kilstaverken, ledningar i närheten av flygfältet samt sådana över Björkborns industriområde. Detta ledde till en helt ny plan för dragning av kraftledningarna och för kraftleveransen till staden. AB Bofors egna kraftstationer hade fått förstärkning genom avtal med norrländska kraftverk, men trots detta pekade prognoserna på nya behov. Anledningen var främst Kilstaverkens tillkomst. Bolaget måste alltså själv köpa den kraft, som det hade att distribuera till hushållen. År 1945 uppgick den sk borgerliga distributionen till omkring 10% av hela förbrukningen. Befrielse från dessa åtaganden var därför ett önskemål. Ett nytt avtal träffades 1945, som innebar att Örebro elektriska AB skulle överta distributionen till staden. Denna behövde därvid en mottagningsstation av tillräcklig kapacitet och en ny plan för distributionsnätets utbyggnad. Och det var bråttom. Ärendet behandlades i samband med budgeten för 1946 och arbetena inleddes på våren detta år. Resultatet blev elverket vid Bregårdsgatan, vilket utom mottagningsstation även kom att innehålla verkstads- och förrådsbyggnad. Under 1948 kunde de huvudsakliga byggnadsarbetena färdigställas och följande år skedde den avslutande monteringen. Ett nytt vattenverk för omkring 2 miljoner hade utlöst åtgärder, som slutade med att staden också fick ett modernt elverk för 2,6 miljoner kronor. Den l januari 1949 upphörde AB Bofors strömleveranser till elverket. From 1957 började staden överta bolagets distributionsnät och 1961 var hela övergången avslutad. Ytterligare en kommunalteknisk verksamhet fick under de här aktuella åren en helt ny form. Stadens renhållningsverk disponerade främst ett område vid Kilsta för tippning av avfallet, varefter det bröts ner genom kompostering enligt det s k bradfordsystemet. Men området försåldes 1945 till AB Bofors. Det betydde att staden endast hade ett par år på sig för att ordna en ny soptipp. En utredningsgrupp försökte finna ett nytt lämpligt område men konstaterade, att man med de gamla metoderna skulle behöva söka sig ganska långt bort från centrum och därigenom besväras av omfattande transpor- 350

351 Den snabba utbyggnaden gav samhället en modern men också stilmässigt enformig karaktär. Vid Fabriksgatan brytes detta intryck genom relikt av gammal bebyggelse ter. I stället förordades ett system, som sedan några år praktiserats i Danmark. Där tillverkade maskinfirman Dano en specialmaskin för finfördelning och blandning av sopor, varvid slutprodukten blev ett jordförbättringsmedel, som även skulle kunna användas inom bebyggda områden. I enlighet med kommitténs rekommendation beslöts att ett danoverk i förening med brännugn skulle byggas. Anläggningen uppfördes i Mosserud vid utfarten mot Kristinehamn på mark som staden förvärvade av AB Bofors. Vid årsskiftet kunde danoverket tagas i bruk. Den stora utbyggnadsepoken i Karlskoga inföll när nya stadsbyggnadsidéer hunnit bli allmänt vedertagna. I stället för de gamla städernas kompakt sammanbyggda husrader hävdades nu krav på ljus, luft och grönska. Smala byggnadskroppar skilda från varandra blev bostadskvarterens kännemärke. Den omfattande villabebyggelsen, ofta på väl tilltagna tomter, hade redan från början gett Karlskoga karaktär av öppenhet. Genom den nya typen av flerfamiljshus kunde detta intryck i stora delar bibehållas. Därigenom blev Karlskoga till sin typ en modern stad. Detta uppskattades inte alltid av ny- 351

352 inflyttade med gamla stadsbilder kvardröjande på näthinnan. Ofta kunde man höra omdömet "Karlskoga är ingen riktig stad". Efter en tillvänjningsperiod insågs dock i regel fördelarna även av kritikerna. På minussidan kan man kanske anteckna att arkitekturen blev alltför enformig genom att en stor del av byggnadsbeståndet kom till under så kort tid att stilidealen och tekniken inte hann förändras. Även om några välvårdade exponenter för andra smakriktningar och kulturepoker kunde utpekas, var dessa så få att de endast blev strödda avbrott men ej påverkade helhetsintrycket. Enformigheten bröts dock på annat sätt. För detta sörjde först och främst naturen själv. Man kan hänvisa till Rävåsen, Boåsen och den allmänt sluttande terrängen mot sjön Möckeln. Men därtill kom att stadsplanerarna i den unga staden hade en positiv inställning till anlagda parker. Sådana grönområden anlades i regel kring byggnader, som staden själv lät uppföra, men även i bostadsområdena reserverades mark för träd, gräs och blommor, ofta i kombination med lekplatser. Bland tidiga anläggningar kan nämnas Ekmansdalen, Doktorsparken, planen kring Konsthallen och Badhuset samt Frödings-parken. I sammanhanget bör även erinras om stadens köp år 1951 av gården Lunedet. Detta skedde i uttalad avsikt att kunna ställa ett större område till förfogande för friluftsliv och rekreation. Läget intill sjön Alkvettern och övriga terrängförhållanden gjorde området användbart såväl sommar som vinter. Därtill kom att underhållet garanterades för en av bygdens stilmässigt mest intressanta gamla mangårdsbyggnader. Tillsamman med Karåsen representerar den det äldre byggnadsskick, som härskade på bergsmansgårdarna före mitten av 1800-talet, då tvåvåningsbyggnaderna blev allmänna. Något exakt årtal kan knappast anges, då man kan säga att Karlskoga genom allmänna åtgärder hunnit i kapp befolkningsutvecklingen. De färdiga institutionerna hade i regel föregåtts av invecklade provisorier. I en redogörelse för läroverksbyggnadens tillkomst skrev Eric Ericson: "Provisorierna skulle kunna förtjäna ett särskilt kapitel. Det bleve en berättelse om de kommunala myndigheternas goda vilja och frikostighet, om fastighetsförvaltningens uppfinningsrikedom och om rektorns och lärarpersonalens förmåga att med gott humör fullgöra sina uppgifter trots besvärliga förhållanden." För kortare eller längre perioder skulle detta kunna tillämpas på flertalet kommunala förvaltningar i Karlskoga under 1940-talet. I stort sett kunde man dock vid 1950-talets mitt i staden finna allt det, som vid samma tid var vanligt i samhällen av motsvarande storlek och struktur. Det kan t o m hävdas att staden i vissa avseenden låg över genomsnittet. Anledningen var bl a att allt var så nytt och därför modernt. Sålunda var det t ex ovanligt att jämförbara städer vid 1940-talets början var försedda med simhall till sitt badhus. Därför kom också simsporten här att ligga på en hög nivå. 352

353 I satsningarna på att göra Karlskogas naturtillgångar tillgängliga för fritidsliv blev Lunedet ett centrum. Därmed bevarades också en typisk gammal bergsmansgård. Utan överdrift kan sägas att utvecklingen varit unik. Bäst åskådliggöres kanske detta genom en uppräkning av kommunala byggnader och institutioner, som skapats under perioden. På cirka 15 år, karakteriserade av krig, kriser och restriktioner, hade sålunda tillkommit: Stadshus och stadshotell, fyra folkskolor Skranta, Sandviken, Karlberg och Aggerud jämte högre allmänt läroverk, brandstation, badhus med simhall, polis- och tingshus, konsthall, barnhem, två daghem, ålderdomshem med sjukavdelning, vattenverk, elverk, avfallsdestruktion, reningsverk samt ny kyrkogård med kapellkrematorium. Dessutom hade ett vidsträckt nät av gator, vatten-, avlopps- och elledningar anlagts. Omfattande parker hade iordningställts jämte ett sportflygfält. Utan egna byggnader men fullt funktionsdugliga hade utvecklats stadsbibliotek, ungdomsgård, yrkesskola och skola för ingenjörsutbildning. Av andra huvudmän men delvis med kommunalt bidrag hade uppförts telefon- och telegrafstation, lasarett och Folkets hus med teater. Man kan också nämna kommunens engagemang för skapandet av nya bostäder, som bidrog till att staden låg högt på skalan beträffande bostadsbeståndets kvalité. Slutligen hade betydande markförvärv skett med tanke på fortsatt bebyggelseutveckling. 353

354 Försök har inte gjorts att summera anläggningskostnaderna för det som åstadkommits. Penningvärdets förändring skulle ändå inte ge en tydlig bild av kapitalinsatserna. Naturligtvis kunde upprustning inte ske utan höjning av det kommunala skatteuttaget, som vid stadsbildningen var osedvanligt lågt. Fram till den budget, som fastställdes 1955, hade höjning successivt skett till 10:08 från de 8:20 som togs ut Inte heller detta var enligt tidens förhållanden en hög siffra. Med en differens på endast ett par ören överensstämde uttaget med medeltalet för de 15 städer, som hade mellan och invånare och därmed var någorlunda jämförbara med Karlskoga. Enligt vanlig kommunal praxis hade för upprustningen upptagits lån. Skatteuttaget sade alltså inte allt om kommunens ekonomi. Det totala lånebeloppet uppgick 1955 till kronor, vilket betydde 445:41 per invånare. Medeltalet för den ovannämnda gruppen av städer uppgick till kr 668:20 per invånare. Samtidigt skedde emellertid även fondering, som nått upp till kronor, vilket innebar kr 397:84 per invånare mot 408:97 i jämförelsegruppen. Karlskoga hade alltså förhållandevis låg skuldsättning och ett fonderat kapital, som nära överensstämde med medeltalet för de i storleksordning närmast jämförbara städerna. Trots en satsning, som på omkring 15 år förvandlat Karlskoga från ett ur kommunal synpunkt underutvecklat samhälle till en modernt utrustad stad hade sålunda inga extraordinära åtgärder behövt vidtagas. Stadens ekonomi var vid 1950-talets mitt mycket god. Att följa med i tiden När man följer en kommun genom de senaste hundra åren observerar man bland annat de stora förändringar, som penningvärdet genomgått. Om exempelvis en skolbyggnad vid senare delen av 1800-talet krävde satsning av omkring kronor fordrades kanske ett stycke in på 1900-talet. Vid tiden för stadsbildningen behövdes för ett sådant projekt omkring miljonen och i våra dagar kan det röra sig om mer än tio miljoner. Genast skall sägas att det därvid inte uteslutande är fråga om en ändring av penningvärdet som sådant. Till bilden hör också att kraven på omfång och utrustning stegrats i snabb takt. Resultatet blir dock att varje någorlunda omfattande nyetablering kräver avsevärda belopp. Ur ekonomisk synpunkt kan det betecknas som lyckligt för Karlskoga att så omfattande investeringar hunnit ske under och 1950-talen. Sedan stabilisering skett efter första världskriget hade förändringarna i kostnadsläget varit mycket små tills nästa krig åter ledde till uppgång. Socialstyrelsens allmänna konsumtionsindex, som betecknade priserna vid

355 ars ingång med 100, hade 1939 natt 108, steg under åren till 155 men därefter skedde åter en långsam glidning. En första varning om vårt beroende av omvärlden kom dock efter Koreakrigets utbrott i juni Stigande utlandspriser och devalvering av kronan - - ofta betecknad som "Skölds engångsinflation" - ledde 1951 till en stegring med hela 30 enheter till 208. Även om prisutvecklingen därefter under 1950-talet blev något brantare än man förut varit van vid, var den inte alarmerande. De verkligt stora kliven har kommit under den senaste tioårsperioden. Med användning av ovannämnda index noteras för perioden ökning från 389 till 751. Åter är det utlandsmarknaden som gett impulsen genom den s k oljekrisen. De senaste årens utveckling har alltså karaktär av kris medan 50- och 60-talens successiva och ganska jämna prisstegringar kan betraktas som följd av en ovanligt stabil allmän högkonjunktur. Följden blev en standardökning för hela vårt folk, som också ledde till ökade pretentioner på statliga och kommunala verksamheter. Utvecklingsoptimismen inledde våra dagars jämlikhetssträvanden. Däri ingick kravet på att samhällsinstitutioner i helt annan utsträckning än förut skulle sörja för mänskliga behov. Detta kom främst att gälla högre undervisning, social- och sjukvård samt fritidsverksamhet. Därtill kom den ökade trafikintensiteten, som även påverkade våra samhällens yttre form. Av statsmakterna lyftes skolfrågorna fram som det första stora reformområdet genom en synnerligen omfattande utredning. Resultatet blev så småningom den enhetliga skolform, vilken över de tidigare obligatoriska årskurserna lade ett högstadium som ersättning för den frivilliga realskolan. Men vägen dit var lång. En viss breddning kunde ske i Karlskoga redan fr o m höstterminen 1956, då en praktisk realskola inrättades. Avsikten var att för dem som så önskade bereda en utbildningsväg, som mera direkt pekade mot yrkeslivet. Möjligheten erbjöd sig i och med att läroverkets byggnad stod färdig, varigenom den tidigare lokalen, dvs Katrinedalsskolan, frigjordes. Organisatoriskt förbereddes den allmänna skolreformen 1958 genom att styrelserna för de olika skolformerna upplöstes och en gemensam skolstyrelse tillsattes. Denna behövde en administrativ ledare, varför en tjänst som skoldirektör inrättades. Valet föll på Jerker Robertsson. Den författning, som reglerade de nya förhållandena, ledde också till att det obligatoriska skolväsendet kom att indelas i fyra rektorsområden. Därvid blev rektorer placerade på skolorna i Skranta, Karlberg, Loviselund och Sandviken. Införandet av den nya grundskolan började höstterminen 1965 beträffande klasserna 1 5. Det gamla systemet kompletterades samtidigt med ett frivilligt nionde skolår. Införandet av den sjunde årskurs, som innebar inledning till det nya högstadiet började hösten Helt genomförd skulle 355

356 skolreformen kräva omfattande nybyggnad för högstadiet. Den 28 januari 1965 beslöts uppförandet av två sådana högstadieskolor, nämligen i Sandviken och Skranta, var och en kostnadsberäknad till omkring 11 miljoner. Byggnadsarbetena började i Skranta på sommaren 1967 och fortsatte i Sandviken följande år. Systemet kompletterades med att även Katrinedalsskolan reserverades för högstadiet samt att Karlbergsskolan byggdes ut. Sista real-examen enligt gamla systemet avlades vid Bregårds- och Katrinedalsskolorna på våren Året dessförinnan hade första gruppen gymnasieelever lämnat skolan utan den procedur, som studentexamen utgjort. Samtidigt hade även förberedelser pågått för omorganisation och utökning av övrig utbildning. I det fallet markerade stadsfullmäktiges sammanträde den 29 juni 1961 en viktig etapp. Då fattades principbeslut om det stora utbildningsprojekt, som blev lokaliserat till Ekeby, dvs det gamla tegelbruksområde som staden förvärvat Det hela bestod av flera delprojekt. Sålunda avsågs att bereda moderna lokaler för stadens yrkesskola, varvid även den kommunala tekniska skolan berördes. I sammanhanget ingick också en avdelning av landstingets verkstadsskola, som redan var uppförd och skulle inleda undervisningen vid höstterminens början. Överenskommelse hade träffats om ämnesfördelningen mellan de båda huvudmännen, men det förutsattes också att vissa funktioner t ex bespisning, gymnastik och viss administration skulle göras gemensamma. Ytterligare ett viktigt block ingick. En utredning hade 1960 inletts om inrättandet av ett högre tekniskt läroverk. Däri betonades att orten och en region däromkring hade högutvecklade industrier, som hade stort behov av utbildade tekniker. Detta gjorde också att många ungdomar från området var intresserade av sådan utbildning. Även den frågan var mogen för beslut. Enligt tidsschemat planerade man att byggnationen skulle börja på våren 1962, varvid vissa delar skulle kunna vara klara sommaren 1963 och återstoden Då första årets undervisning ej fordrade speciella anordningar räknade man med att kunna inleda utbildningen redan hösten Organisatoriskt kunde det ordnas genom att en klass arbetade som filial till Karlstads tekniska läroverk. Samtidigt inleddes även handelsutbildning genom en filialklass till handelsgymnasiet i Örebro. Den definitiva invigningen av hela skolkomplexet skedde dock först på våren Den fortsatta utvecklingen av gymnasieutbildningen ledde till att den nya skolan betecknad Bergslagsskolan även övertog den rent naturvetenskapliga utbildningslinjen medan Bregårdsskolan kom att inriktas på de humanistiska och samhällsinriktade grenarna. Den samlokalisering av flera utbildningsvägar, som Ekebyprojektet kom att innebära, observerades bland fackmän och politiker och betecknades som ett föredömligt exempel på integrering av besläktade verksamheter. Den formen 356

357 av planering skulle efter hand slå igenom på olika områden. Karlskoga höll på att bli en välutrustad skolstad. Även den gamla och traditionsrika skolan Karlskoga praktiska läroverk - 80-årsjubilerande fortsatte att visa ungdomlig företagsamhet. Den hade nu omvandlats till Karlskoga folkhögskola i och med att de speciella yrkeskurserna avvecklats i takt med tillkomsten av andra utbildningsvägar. Bland nya initiativ kan nämnas inrättandet av en kvällsfolkhögskola år 1965 och startandet av en särskild treårig utbildningslinje för ungdomsledare. Dennas första elevgrupp avgick vid vårterminens slut En pedagogisk nyhet, som väckte stor uppmärksamhet i skolkretsar, var den 1965 införda nivågrupperingen som ersättning för de fasta årskurserna inom folkhögskolan. Systemet innebär att eleverna har möjlighet att studera på olika nivåer inom skilda ämnen beroende på förkunskaper. De yttre förutsättningarna för folkhögskolan har också markant ändrats under det senaste decenniet. Efter omfattande planeringsarbeten kunde rektor Henry Jacobsson den 14 oktober 1970 taga första spadtaget till en ny folkhögskola i Aggerud. Den innebar något i sin art helt nytt. Dess öppenhet med flexibla grupprum och samlingslokaler omgärdande ett centralt bibliotek blev ett typiskt exempel på hur modern pedagogik arbetar. Till bilden hör att utrustningen med tekniska hjälpmedel blev av hög klass. Skolan kunde tagas i bruk i och med höstterminen Den nya lokaliseringen innebar utöver ett sällsynt vackert läge tillräckligt utrymme för sådana byggnader, som av tradition hör till folkhögskolans miljö, dvs elev- och lärarebostäder, matsal och utrymme för samvaro. Det hela blev en hel liten skolby, som på ett fint sätt smälter in i naturen. Medan folkhögskolorna i gemen håller på att genomgå en kris har Karlskoga folkhögskola ryckt upp till en av de mest aktiva i landet. Naturligtvis har de goda yttre förhållandena gjort sitt, men flexibiliteten och satsningen på såväl utbildande som allmänbildande grenar, på kort- och långtidskurser osv har lett till ett brett elevunderlag. Att Svenska missionsförbundet står som ägare har medfört stort intresse för livsåskådningsfrågor men inte lagt band på samarbetsviljan. Sålunda har möjligheten till samverkan med folkbildningsorganisationerna flitigt utnyttjats. Man kan erinra om att viss akademisk utbildning numera erbjudes utanför universiteten och dess filialer. Lokalt torde TBV vara initiativtagare på detta område, men även folkhögskolan är här aktiv. Sedan kommunen övertagit folkhögskolans gamla byggnad har en annan utbildningsform äntligen fått ett centrum. Det gäller den kommunala musikskolan. Denna startades av konsertföreningen år 1947 med Holger Hallenberg som drivande kraft. Tanken var att förbättra rekryteringen av orkestermusiker. Efter ett inledande skede i föreningens regi men med kommunalt 357

358 stöd övertogs verksamheten av kommunen år Därmed breddades målsättningen. Skolan blev mycket populär och utvecklades snabbt till en av de mera omfattande i sin art i landet. Genom att på tidigt stadium samla eleverna till ensemblespel utvecklades elevorkestrar och andra grupper på olika nivåer. Bl a genom denna verksamhet har Karlskoga fått ord om sig att ha ett rikt musikliv. Utöver resultat i form av allmän musikkultur kan skolan också berömma sig av att ha varit en inspirationskälla och första utbildningsetapp för många yrkesmusiker. De yttre förhållandena var emellertid inte de bästa. De tillfälliga lokaler, som ställdes till förfogande, räckte länge endast för administration och enstaka övningsrum medan huvuddelen av verksamheten spriddes ut på olika skolor. Sådan direktkontakt fortsätter men dessutom har man fått en central skola, som förtjänar namnet. Den gamla aulan har därvid blivit övningslokal för orkestrar men lämpar sig även för kammarkonserter. Nyss nämndes begreppet integrering. Det fick en välbekant tillämpning vid uppförandet av Karlbergs högstadieskola, som förenades med en fritidsgård. I själva verket hade liknande kombinationer förekommit tidigare om än inte lika utpräglat. Vid en utbyggnad av Aggerudsskolan skapades även Aggerudsgården och när bostäderna i Ekeby växte fram på 1960-talet försågs området med såväl låg- och mellanstadieskola som daghem och förskola om än som skilda byggnader. Förfaringssättet var naturligt. Där stora bostadsområden anlades var det sedan gammalt vanligt att också bygga en skola. Under de senaste två decennierna har det blivit lika självklart att förse olika stadsdelar med sociala anordningar som de nämnda. Tidigare har redogjorts för hur staden började med viss daghems- och förskoleverksamhet. Här som på andra håll har senare en anmärkningsvärd utökning skett. För närvarande driver kommunen 13 daghem och 18 förskoleavdelningar och nya planeras. Därtill kommer att systemet med familjedaghem, som till en början hade viss karaktär av nödfallsutväg i brist på daghem, fortfarande visat sig vara den bästa hjälpen i vissa situationer och därför ännu tillämpas som ett viktigt komplement. Antalet platser på daghem är omkring 300 och familjedaghem nära 500. Man får se detta som svar på ett allmänt krav på samhällelig barnomsorg, men bakom ligger den ändring som skett på arbetsmarknaden. Medan ännu 1960 endast 33,2% av kvinnorna hade någon form av förvärvsarbete hade siffran 1975 stigit till 49,5 %. Sysselsättningen i yngre årsklasser var redan tidigt hög men steg i åldersgruppen år under nämnda period från 35,6 % till hela 68,9 %. Detta bör betyda att mödrarna i anmärkningsvärd utsträckning hittat ut på arbetsmarknaden. Siffrorna överensstämmer ganska nära med riksmedeltalet, varför förhållandena i Karlskoga följt den allmänna tendensen. 358

359 Torpdalshemmets inredning utmärkes av en strävan att sudda bort anstaltskaraktären. Detta i förening med det fria och ändå centrala läget har gjort det till ett uppskattat reträtt ställe för de gamla. Ett par andra siffror från samma tidsavsnitt, vilka tydligt anger hur förhållandena ändrats, kan vara av intresse. Det visar sig att 23,1 % av män över 65 år fortfarande förvärvsarbetade 1960, men 1975 hade denna kategori efter successiv krympning nått ända ner till 6,9 %. Man torde utan vidare kunna dra slutsatsen att förändringen berodde på de förbättrade pensionsförhållandena med ATP och ökade folkpensioner. Dessutom finns andra hjälpformer, som drygar ut en låg inkomst. Kommunala bostadsbidrag hade t ex införts 1948 och senare anpassats i takt med hyreslägets ändring. Nya tillägg har gjorts till de pensionärsbostäder, som tidigare byggts. Bl a har de s k barnrikelägenheterna tagits i bruk för detta ändamål sedan den ursprungliga funktionen förlorat sin betydelse. Hjälp genom hemsamariter har tillämpats sedan Även andra åldringsproblem blev allt mer aktuella. Fram på 1960-talet började kommunens myndigheter betänka, att de inflyttade från de stora expansionsåren inte var så unga längre. År 1965 väcktes motionsvägen förslag om utredning beträffande ett nytt ålderdomshem. Då hade tillbyggnad av vårdhemmet från 1948 redan skett. När undersökningen inleddes 359

360 var antalet personer över 70 år l 988. ökning beräknades ske till 3151 år Det har senare visat sig att prognosen stämde mycket väl. Som en konsekvens av utredningen kom Torpdalshemmet till. Varje till-eller utbyggnad har inneburit förbättringar och moderniseringar av åldringsvården. Inför hemmets tillkomst år 1970 karakteriserade kommunens informationstidskrift nyheterna sålunda: "Hit hör bl a att anstaltskaraktären utsuddats i största möjliga utsträckning. Det har vunnits genom att enkelrum eller dubbletter för makar helt har tillämpats. Dessa grupperas i mindre enheter utan långa korridorer, med egen matsal och eget dagrum. Utrymmen för hobbyverksamhet o dyl är väl tilltagna och kan även erbjuda vissa sysselsättningsmöjligheter för andra än dem, som bor på hemmet. Slutligen är läget mycket tillfredsställande med lugn och vacker yttre miljö samt med stadens centrum inom kort gångavstånd." Senare har utvecklingen tagit ytterligare ett steg för att mjuka upp intrycket av anstalt och ändå bereda erforderlig hjälp. Resultatet har blivit det nu pågående bygget av servicehuset vid Nickkällgatan. Hjälpbehovet hos äldre kan variera mycket. Här räknar man med att få ett mellanstadium för dem, som endast behöver en enklare form av bistånd. Samtidigt har kommunen och regionen fått nya vårdformer för dem som på grund av ålder eller sjukdom måste ägnas särskilt stor omsorg. Det skedde i och med att landstinget 1960 kompletterade Karlskoga lasarett med en klinik för långvarigt sjuka. Förstärkning har senare skett i samband med den mycket omfattande utbyggnad av lasarettet, som beslöts 1968 och påbörjades Över huvud taget är kanske sjukvården det område, som för gemene man mest iögonfallande åskådliggör den sociala utveckling, som skett under de senaste decennierna. Detta gäller för landet i dess helhet. Man kan erinra om sjukkasseväsendets övergång till obligatorisk sjukförsäkring, provinsialläkareorganisationens ombildning, införandet av företagshälsovård m m. En rent konkret bild kan man lätt skaffa sig i Karlskoga genom rundvandring i det nya sjukhuskomplexet och samtidigt jämföra med att den gamla sjukstugan invid kyrkan med dess ende läkare fungerade till början av 1940-talet. Dock bör sägas, att det befolkningsunderlag, som skall betjänas, har ökats betydligt. Det gäller inte bara ortens egen folkmängd. Lasarettets upptagningsområde omfattar numera västra delen av länet genom den uppdelning som skett mellan Örebro, Lindesberg och Karlskoga. Kommunen kan nu betecknas som gynnad i sjukvårdshänseende. I det fallet bör man också beakta att Örebro lasarett fått karaktär av regionsjukhus, varför specialisthjälp inom många områden erbjudes på nära håll. De kommunala åtgärder, som främst riktat sig till ungdomar, har varit fördelade på olika förvaltningar. Medan ungdomsstyrelsen, som tillhört den sociala sektorn, svarat för fritidsgårdarna, har idrott och friluftsliv sorterat 360

361 under park- och idrottsstyrelsen. Av praktiska skäl har på senare tid en centralisering skett till det sistnämnda förvaltningsområdet. En faktor av betydelse har därvid varit det intima samarbete, som på dessa områden sker med olika föreningar. Utan tvekan kan föreningsväsendet i Karlskoga betecknas som mycket omfattande och välutvecklat. Kommunen har sett det som en uppgift att lämna stöd till det frivilliga arbete, som därigenom utföres. Där medlemmarna huvudsakligen består av vuxna t ex kulturellt betonade organisationer för musik, sång, konst och teater sker kommunens stöd främst genom ekonomiskt bidrag. En förutsättning är de lokaler, som står till förfogande för publika arrangemang. Beträffande ungdomsorganisationerna gäller en stor del av stödet engagemang av ledare, men man kan också peka på den rent praktiska service, som skrivcentral o dyl utgör. Från senare år torde kommunens största satsningar ligga i uppförandet och bemanningen av lokaler. Tidigare har de första trevarna med fritidsgårdar nämnts. Då var det enkla källarlokaler, som inreddes så gott det gick för ändamålet. Steget är stort till de nutida specialbyggda gårdarna. Man kan erinra om Skrantagården med dess klubbrum och samlingslokaler, kombinationen med skolor i Aggerud och Karlberg samt inplaneringen i den mångskiftande centrumanläggningen i Stråningstorp. Även på idrottsområdet märker man stor skillnad mellan förr och nu när det gäller kommunens deltagande. Sedan gammalt hörde det till att idrottsföreningarnas medlemmar själva skulle ägna sig åt att hålla sina anläggningar i stånd, även om de tidvis fick bidrag vid vidlyftigare arbeten. Med tiden kom emellertid även dessa att bli allt mer beroende av material och teknik och blev därigenom kostnadskrävande. Det första lokala exemplet det fallet är Boforsrinken. Idrottsföreningen Kamraterna i Bofors hade tidigt varit med. när den nya sportgrenen ishockey började få fotfäste i landet. Därför kunde den notera goda framgångar och blev allsvenskt lag Men sporten var alltför beroende av vädret för att kunna idkas mera pretentiöst på en vanlig spolad bana. Drömmen var en rink med konstfrusen is. Den kunde förverkligas AB Bofors hade redan vid idrottsplatsens tillkomst 1935 gett denna klubb sitt stöd och nu ställde bolaget kronor till förfogande. Staden svarade med att lämna lika mycket. Tillsamman motsvarade detta ungefär vad föreningen själv hade sparat ihop, men dessutom ägnade dess medlemmar mycket frivilligt arbete åt själva uppförandet. Gensvaret blev stort från publiken, även om det nu var den, som mest fick känna av vädrets skiftningar. Fotboll var en populär sport i Karlskoga. Men det var den på andra håll också och konkurrensen om plats i de högre serierna var hård. Man började 361

362 alltmer fundera över om det var klokt att splittra talangerna på två klubbar. Resultatet blev sammanslagningen 1963 mellan Karlskoga idrottsförening och Idrottsföreningen Kamraterna till KB 63. Det fanns dock ytterligare ett skäl. Staden hade ställt i utsikt att en helt ny idrottsplats skulle iordningställas och därvid vore en förening av huvudklubbarna praktisk. Efter undersökning av olika alternativ lämnade idrottsplatskommittén 1963 sitt förslag, som gick ut på att den nya idrottsplatsen skulle förläggas till den stora grusgropen vid Karls Åby. Projektet var omfattande och kostnadsberäknades till 6,2 miljoner. På köpet skulle man emellertid få en elegant läkning av det sår, som det stora grustaget bildat i Rävåsen. Arbetet inleddes på hösten 1964 och invigning av Nobelstadion skedde i september 1966 med B-landskamp i fotboll mellan Sverige och Norge inför 7000 åskådare. På läktare ges sittplatser för l 518 och ståplatser för 4200 personer. Förutom det man ser därifrån som fotbollsplan, löparbanor m m finns i läktarbyggnadens inre träningslokaler för brottning, boxning o dyl, omklädningsrum, klubbrum, diverse förråd m m. Även de väl tilltagna träningsplanerna såväl i anslutning till idrottsplatsen som i olika stadsdelar bör nämnas. Därigenom har förutsättningar skapats för ett brett idrottsintresse. Inte minst den s k Korpen bör äras för att ha engagerat gemene man i stor utsträckning. När ishockeyn slagit igenom gick utvecklingen fort. Snart kunde flera av motståndarlagen bjuda till spel i ishallar. I fotboll hade KB ofta balanserat mellan div II och III. Hockeylaget hade tidvis halkat ner i div II men hade i stort sett hållit sig bland topplagen. Det s k trycket på politikerna att följa standardutvecklingen blev allt starkare. Visst fanns det motståndare, som ansåg att alltför stor del av kommunens resurser satsades på idrotten. Diskussionen om en ishall, som fortsatte ända fram till avgörandet i kommunfullmäktige, kom dock i slutskedet mindre att gälla bygget som sådant och mera vilka kvalitetskrav som skulle ställas. När avgörandet träffades på hösten 1971 segrade dock förslaget om ett 10-miljonerbygge, bl a med motivering att en gedigen byggnad även skulle ge utrymme för andra aktiviteter som bowling, bordtennis m m. Detta betydde att den slitna Boforsrinken kunde monteras ner på sommaren 1972 och på hösten var det dags för premiär i den nya Nobelhallen. Lokaliseringen i anslutning till Nobelstadion gör att man kan tala om ett idrottscentrum av mycket hög klass, som också lämpar sig som utgångspunkt för motionsspår under såväl sommar- som vinterförhållanden. I sistnämnda avseende hade Rävåsen sedan länge utnyttjats bl a för utförsåkning och rent av som hoppbacke. På senare år har dock anordningar för mer krävande skidsport koncentrerats till Lunedet, som blivit ett uppskattat utflyktsmål, när underlag finns och skidliften rullar. 362

363 Kvalificerad motorsport kräver dyrbara anläggningar. Genom banan vid Gelleråsen har Karlskoga blivit känd tävlingsplats på detta område. En inventering av de sportgrenar, som utövas i Karlskoga, skulle ge en lång lista. Utom de ovan nämnda lokalerna kan man peka på att de många skolornas gymnastiksalar är i flitigt bruk även utanför skoltid, varvid Bergslagshallen och Bregårdsskolan är de mest frekventerade. Vill man särskilt nämna sportgrenar, som kan sägas vara karakteristiska för Karlskoga därigenom att de inte är så vanliga på andra håll, blir det ett par tuffa aktiviteter. Man erinrar sig att redan på municipalsamhällets tid reserverades mark för ett flygfält. Länge utnyttjades det endast av sportflyget, men redan dess existens gav denna exklusiva hobby en ovanlig chans. Utövarna av segelflyg levde i mer än ett avseende i det tysta. De samlade inga stora publikskaror och gav inte anledning till sensationsrubriker. Men skaran var fylld av entusiasm och spridde den gärna till nya generationer genom att ordna utbildning. Denna startade från grunden genom att eleverna fick vara med om att bygga och därigenom lära känna sina bräckliga plan. Klubblivet omfattar mycket annat än att sväva i luften. När på senare år flygfältet mera systematiskt börjat användas för nyttotrafik har kostnaderna för dess utbyggnad visserligen väckt diskussion men 363

364 genom förutsättningar och tradition har det inte blivit fråga om sådana känsloladdade partsdebatter, som ett flygfält brukar medföra. Att frågan om ett acceptabelt flygfält kunnat lösas har stor betydelse för näringslivet både här och i kringliggande orter. Den andra åsyftade sportgrenen har gjort mera väsen av sig. Att Karlskoga blivit en biltät stad hade en yttre anledning i de stora avstånden, men den förstärktes otvivelaktigt av ett utpräglat motorintresse hos stora delar av befolkningen. Tendensen märktes redan i början av 1950-talet, när bilförsäljningen tog fart efter kriget. År 1955 rapporterades att var sjätte karlskoga-bo hade någon form av motorfordon och 1958 fanns en bil på 4,4 invånare, vilket innebar att staden låg främst i landet i fråga om biltäthet. Utan tvekan utgjorde detta en positiv bakgrund till Karlskoga motorklubbs djärva satsningar och stora framgångar som arrangör av motortävlingar. Den behövde ett publikt stöd men skulle ändå inte ha nått långt utan de entusiaster, som utförde arbetet. Till förutsättningarna hörde också att AB Gelleråsen genom godsägare Elias Frisks intresse ställde mark till förfogande för motorbanan. Motorintresset växte emellertid även på andra håll. Därom vittnar publiksiffrorna när motortävlingar började anordnas. Redan 1958, när stjärnföraren Sterling Möss deltog på banan, rapporterades besökare, men de verkligt höga publiksiffrorna kom på 1960-talet, då man nådde över vid den stortävling, som fick namnet Kanonloppet. Namnet Gelleråsen blev välbekant över hela landet och trafikpoliser både från orten och andra städer fick årligen ett par dagars intensivträning i att ordna bilköer. Tyvärr fick sporten en svans, som förtog en del av den reklam, varav även staden som sådan fick några stänk. En stor del av inkomsterna användes för att förbättra banan. Likväl inträffade under 1970 års Kanonlopp en svår olycka med 5 dödade och 30-talet skadade. Följande år inställdes tävlingarna och även om de senare återupptagits har publiktillslutningen inte nått upp till 60-talets invasioner. Med motor på vatten är en populär hobby i Karlskoga. Det betyder inte att seglarna, som man förr hörde talas om från Möckeln, har gett upp. De har i regel flyttat till större vatten, t ex Vänern. Men motorbåtsfolket har god användning för sina farkoster ovanför kraftverken i Timsälven. Med hjälp av bergshanteringens gamla slussar har de tillgång till ett mycket omfattande sjösystem, som genom sin variationsrikedom ger möjlighet till skiftande naturupplevelser. Karlskoga Bofors motorbåtsklubb bildad redan 1926 svarar för prickning av lederna, kartmaterial o dyl. Dess stora problem är hamnen i Timsälven. Läget intill Björkborns industriområde önskas utbytt. Därtill kommer att den tenderar att bli otillräcklig för det stora antalet båtar. Enligt uppgift är fritidsflottan här den största i landet när det gäller ett slutet vattensystem. 364

365 Slussen vid Knappforsen, som byggdes för bergshanteringens produkter, är nu av stor betydelse för fritidsbåtarna. För karlskogaborna har de nämnda förutsättningarna för växlande fritidsaktiviteter efter hand blivit något självklart. Därför vill man gärna understryka det exceptionella i att en medelstor kommun kan erbjuda den krävande utrustningen för både flyg, motorsport och fritidsbåtar. Många ser i båten en ersättning för sommarstuga, andra har den kanske delvis för att färdas till en sådan. Svenskens längtan till landet när sommaren kommer är lika utpräglad i Karlskoga som på andra håll, men möjligheterna att tillfredsställa lusten är kanske bättre här än i flertalet större samhällen. Anledningen är de vidsträckta skogsvidderna och de talrika sjöarna och vattendragen. Många har naturligtvis också valt husvagn eller campingtält. I den mån dessa vill stanna hemmavid har kommunen ordnat plats i närheten av Lunedets friluftsgård. Ytterligare en välrustad campingplats står till förfogande vid Sandviken. Denna med sin nära anslutning till E 18 är dock närmast tänkt som rastställe för gästande främlingar. Campingplatsen började iordningställas 1962 och auktoriserades År 1965 såldes l 428 campingkort, men redan nästa år var man uppe i Därefter har utnyttjandet behållit en hög nivå. 365

366 Den som vill ha stabilare tak över huvudet har möjlighet att söka sig till vandrarhemmet på Grönfeltsudden. När detta inrättades fick man möjlighet att rädda åtminstone exteriören till ett par av de äldre bruksarbetarebostäderna. Det blev en fin anläggning genom kombinationen av kulturhistorisk miljö, vackert läge intill sjön Möckeln och närhet till stadskärnan med dess service. Antalet nattgäster uppgår för närvarande till omkring per år, vilket innebär nästan tredubbling av det normala besökstalet vid det tidigare vandrarhemmet i Espenäs. Nämnda turistanläggning är ett resultat av kulturnämndens agerande för att i görligaste mån bevara delar av den äldre bebyggelsen. I en kommun där rivning och nybebyggelse haft sådant omfång som i Karlskoga är det naturligt att diskussionen om dess problem varit livlig. Eftersom centrumbebyggelsen ur historisk synpunkt är mycket sen fanns där utöver kyrkan knappast några byggnader, som enligt tidigare betraktelsesätt kunde betecknas som kulturhistoriskt värdefulla. På senare år har dock en annan måttstock accepterats. Den betonar miljöns betydelse även där dess enstaka objekt inte var för sig är särskilt märkliga. Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt har ett restaureringsprojekt, som kan sägas omfatta en hel stadsdel, satts in. Det gäller bruksarbetarebostäderna i Rosendal med omgivande områden, som genom HSB:s försorg byggts om till moderna lägenheter med de ursprungliga exteriörerna i stort sett oförändrade. Förespråkarna för att också bevara exempel på interiören från sådana bostäder har ännu inte lyckats få sina önskemål förverkligade. Beträffande bergsmansgårdarna har det i ett par fall varit möjligt att finna nya användningsområden, som gjort att kommunen velat åta sig underhållet. Till denna kategori hör också ortens hembygdsgård. Vissa privatpersoner vårdar även sådana gårdar med pietet. Som exempel på de högre ståndens byggnadskultur kan nämnas Björkborns och Valåsens herrgårdar samt prostgården. Slutligen har orten i Granbergsdals hytta ett välbevarat industriminnesmärke, som lockar många besökare. Främlingens möjlighet att hitta till Karlskoga och ortsbons väg ut har väsentligt förändrats under de två senaste decennierna. Järnvägen kom till för industrins behov och sköter fortfarande dess transporter till belåtenhet. För personbefordran var den aldrig särskilt bekväm och sedan flera år är den funktionen helt borta. Bangården avlägsnades 1974, varefter sista etappen bestod i att stationshuset revs i början av augusti För karlskogabon är kanske skillnaden inte så stor. I stället för att resa med rälsbuss till Strömtorp får han nu åka buss till Degerfors. Byte måste ske i båda fallen. Det mest besvärande består kanske i att förklara för gäster att de måste stiga av tåget i Degerfors, när de skall till Karlskoga. 366

367 Samhället hade brett ut sig längs vägarna. Därför passerade genomfarten centrala delar. Sedan riksvägen fått ny sträckning kunde saneringen av den gamla bebyggelsen ske på bekostnad av den traditionsrika s k Ekmansbacken. Men väl på tåget är förbindelserna snabba. Däri ligger den egentliga grunden till de ändrade järnvägsförhållandena för Karlskogas vidkommande. När SJ började med sina expresståg var det orimligt att göra uppehåll både i Degerfors och Strömtorp. Vid valet mellan dem blev stoppstället helt naturligt Degerfors, men dit hade alltså Karlskoga ingen järnväg. Därför fick det bli buss. Ändå har Karlskoga avgjort tjänat på den nya tidens kommunikationssätt. De äldre förhållandena innebar inte bara obekväma järnvägsförbindelser. Landsvägarna var slingrande, backiga och varken bekväma eller snabba. Här har stora förändringar skett. Att åka till Degerfors räknas nu som vanlig lokaltrafik, Kristinehamn, Filipstad och Storfors har blivit våra grannar, Nora är på väg att bli det. Grythyttan och Hällefors har kommit närmre, men på vägen dit har man fortfarande ett par mil genom Trosans dalgång, där man på gammalt sätt kan kombinera landsvägskörning med naturupplevelse. Störst är dock förändringen när det gäller den stora genomfartsleden, som förut kallades Riksväg 9 men numera är Europaväg 18. Skillnaden gäller 367

368 både trafikflödet och samhällsbilden. Det är här fråga om ett byggnadsprojekt, som sträckt sig över två årtionden och i högsta grad tyngt kommunens samtliga tekniska sektioner. Själva arbetet har nämligen åvilat kommunen även om det skett i samarbete med Vägverket och ekonomiskt stötts med avsevärda statsbidrag. Stadsingenjörs- och stadsarkitektkontoren har varit hårt engagerade av alla stadsplaneändringar, byggnadskontoret har lett och kontrollerat de omfattande projekteringar, som legat till grund för anbudsgivning, fastighetskontoret har handlagt det stora antalet markförvärvsärenden. Utöver vägbanorna och de många broarna har ledningsnätet för vatten, avlopp och elektricitet berörts och slutligen har parkförvaltningen haft att svara för slänter och vägrenar. Redan i mitten av 1950-talet inleddes projekteringen av Örebrovägen från östra stadsgränsen till Immetorp. Arbetena började 1957 och fortsatte ett par år framåt. I början av 1960-talet kom därefter turen till Degerfors-vägen, vilken slutbesiktigades Första delen av detta årtionde kan också betecknas som en brobyggnadsperiod. Den nya bron över Timsälven på vägen mot Gälleråsen avslutades 1960, vägporten vid Viaduktgatan stod klar på sommaren 1964 och samma år utfördes också huvuddelen av arbetet på ena körbanan till bron över Svartälven vid Immetorp. Viadukten under E 18 för vägen till Valåsen liksom järnvägsbron till Bofors skjutfält blev färdiga Arbetet på E 18 genom det centrala Karlskoga delades upp i etapper, varvid början gjordes någorlunda samtidigt med de båda yttre partierna. Sålunda antogs entreprenör för delen Tolen Bofors idrottsplats i december 1964 och för sträckan Degerforsvägen Odlingen i februari Båda avsnitten togs i bruk 1967 och underlättade därmed den trassliga trafiksituation, som rått under byggtiden, samtidigt som stadsbilden fick en ny karaktär i områdena. Nattetid lyste det gula band, som de karakteristiska natriumlamporna bildar, och den som var ute i trafiken fick vänja sig vid de talrika trafiksignalerna, tre på den västra och fyra på den östra delsträckan. Dessa karakteriseras som trafikstyrda och samordnade, vilket ledde till en "grön våg". Detta system kombinerat med hastighetsanvisningar var i större utförande en nyhet för Sverige. Ur en synpunkt var tiden för färdigställandet lycklig. År 1967 skedde övergången till högertrafik. Anordningar vid gatukorsningar o dyl var alltså rätt planerade från början. På andra håll i staden blev det emellertid nödvändigt med ombyggnader t ex av busshållplatser och parkeringsutrymmen. Så var det dags att bygga nästa etapp, dvs sträckningen från Bofors idrottsplats till Viaduktgatan. Delsträckan uppgavs vara den besvärligaste, som vägfolket mött på hela E 18. Som komplikationer kan nämnas två järnvägskorsningar i närheten av ett brobygge, besvärliga nivåskillnader, passage rakt genom ett industriområde samt alla tillfartsvägarna i central bebyggelse. Det 368

369 Den nya bebyggelsen i örncenter kontrasterar starkt mot den villabebyggelse, som Karlskoga tidigare hade även i centrala delar. var just för att bereda längre tid för projekteringen som den västra infarten byggts i ett tidigare skede än från början planerats. Inte minst tidsödande var ordnandet av markfrågorna, där staden hade mycket invecklade förhandlingar bl a med AB Bofors och Nora Bergslags järnväg. Man kan hänvisa till att medan egentliga byggkostnader för etappen uppgick till cirka 17 miljoner kronor var marklösenbeloppen över 9 miljoner. Arbetena började i januari 1968 med transporttunnel från industriområdet till Boåsberget, södra halvan av bron över Timsälven samt järnvägsbron över Filipstadsvägen och Boåsvägen. Först i oktober 1970 kunde trafiken släppas fram på hela sträckan, varvid dock diverse efterarbeten återstod. Sist kom så den centrala delen, sträckan Viaduktgatan Selma Lagerlöfs väg, som inleddes Dess sträckning genom för alla välbekanta trakter gjorde den intensivt diskuterad man och man emellan. Man stod plötsligt utan den gamla kända korsningen mellan Kanongatan och Kungsvägen och hänvisades i stället till olika vägportar. Och så var det detta med rondellen, vars storlek av allmänheten betraktades som ett utslag av överdåd, medan trafikplanerarna såg den som ett sätt att ordna en femvägskorsning utan invecklade trafikljus. Det mesta var färdigt Då hade också en ny godsbangård byggts vid Botorps industriområde. 369

370 Karlskoga hade fått sin stora genomfartsled, som diskuterats i decennier. Många ansåg att den borde ha lagts helt utanför den egentliga stadskärnan. Att så inte skedde motiverades bl a med att den beräknades få stor betydelse även för lokaltrafiken. Denna skulle annars krävt särskild lösning, varvid kommunen själv fått stå för huvuddelen av kostnaderna. Det genomförda vägbygget hade sammanlagt kostat bortåt 79 miljoner kronor, varav staten bidragit med nära 67 miljoner. Genom samordning med genomfartstrafiken har Karlskoga alltså fått en snabb lokal förbindelseled genom hela stadsbebyggelsen i riktningen öster väster för omkring 12 miljoner i egna utlägg. Det var åtskilliga miljoner under kostnaderna enbart för erforderlig marklösen. Genomfarten hade krävt långsiktig planering. I många andra avseenden hade sådan därigenom blivit tillbakasatt. Befolkningsökningen och det stora bostadsbyggandet hade utgjort en ständig press på stadsplanerarna. Resultatet hade blivit ett lappverk av nya stadsplaner här och var. Naturligtvis betydde det inte att man arbetat utan sikte på en totalvy. Den hade dock mera haft karaktär av vision än plankarta på papper. Efter hand stod det klart, att en konturskarp översiktsplan var nödvändig. År 1965 uppdrog stadsfullmäktige åt Kommunernas konsultbyrå att utarbeta en generalplan för Karlskoga. Denna överlämnades i maj 1969, varefter den gick ut på remiss. Målet var att anvisa lämpliga områden för flerfamiljs- och villabebyggelse, industriområden, stadsdelscentra, parkområden o dyl. Därtill hörde naturligtvis en plan för den lokala trafiken. Till grund för bedömningen låg en omfattande prognos rörande allmän befolkningsutveckling, fördelning på olika yrkeskategorier osv. Tidsmässigt sträckte den sig till år 2 000, då Karlskogas befolkning antogs ha nått Den vikande befolkningstendensen hade ännu inte satt in och var heller inte förutsedd, även om osäkerheten betonades. Planförfattarna kan därvid hänvisa till att man med tidsavgränsningen egentligen inte menade år utan den tidpunkt, när Karlskoga når upp till invånare. De olika detaljerna i planen är sålunda inte tidsbundna. Kraven vid olika nivåer får alltså fastställas efter hand. Vad det gäller är att ha utrymmen reserverade när behoven dyker upp. Därför har inte utredningen förlorat sin betydelse som bakgrund för tidsanpassad detaljplanering. Särskilt stort intresse ägnades åt den centrala stadskärnan, där det gällde att förvissa sig om utrymme för service åt det ifrågavarande befolkningstalet och samtidigt ha kvar bostadslägenheter i viss utsträckning. Att det dessutom skulle finnas stadsdelscentra av den typ vi nu har i t ex Sandviken och Stråningstorp ansågs normalt. Däremot tog utredningen avgjort ställning mot s k externa handelscentra. Ur trafiksynpunkt bedömdes centrumplaneringen som svår med hänsyn till vad man kallade stadens getingmidja. Därmed avsågs den trånga passagen 370

371 Samtidigt som centrumplaneringen medförde effektivare utnyttjande av tomtmarken lämnade den också utrymme för nya öppna platser. mellan Rävåsen och kyrkogården. Den gjorde att man fick räkna med ett tvåkärnigt centrum med Torget och Centralplan som riktpunkter. För att lösa problemen föreslogs vad som då kallades Södra och Norra länken, som skulle kringgärda centrum och ta hand om huvuddelen av biltrafiken. Det är detta vi nu kan se praktiserat i det att dagens Centrumled motsvarar Södra länken. Den norra fanns redan i form av Kyrkogårdsgatan Badstugatan Nickkällgatan. Om den skulle visa sig otillräcklig nämnde man som en framtida möjlighet den redan på 30-talet diskuterade tunneln genom Rävåsen. Som slutmål räknade man med ett helt bilfritt centrum innanför de båda länkarna. Endast bussar skulle där tillåtas. Detta förutsatte tillräckligt antal parkeringsplatser på sådant sätt att gångavståndet till mål i centrum ej skulle behöva överstiga 200 meter. En förutsättning var också att affärer m fl skulle planeras på sådant sätt att de kunde nås från länkarna för varuintag o dyl. Även denna princip ser vi i dag genomförd vid K-center medan den däremot inte tillämpades i full utsträckning när örncenter byggdes. Vägen torde vara lång till ett fullständigt genomförande av planerarnas tankar i detta avseende. Även det befintliga byggnadsbeståndet i centrum undersöktes. Därvid befanns att den äldre bebyggelsen visade en mycket låg exploateringsgrad. 371

372 Detta gällde t ex delen söder om Torget och angränsande del av Kungsvägen. Att det nämnda området hade stort värde och därför måste planeras ytterst noga hade länge stått klart. För att öppna fältet för idéer inbjöd staden 1967 till en allmän arkitekttävling om ny stadsplan. Staden hade sedan länge förberett sig genom att vid tillfälle förvärva fastigheter, som hembjudits, men flera viktiga sådana hade varit oåtkomliga så länge byggnadsfrågan inte aktualiserats. Det började dock brännas när Epa och Konsum förvärvat tomter med sikte på nya varuhus. Därmed gavs också en mall för prissättningen och säljarna trädde fram. Redan i förutsättningarna för pristävlingen kunde alltså anges att ett par varuhus skulle finnas i området. Där anvisades också att dessa skulle förläggas på sådant sätt att deras kundström hade att passera specialbutikerna på väg till Torget. Tanken var att varuhusen i sig själva var centrumbildande och därför kunde ligga perifert. Den ovannämnda trafikringen runt stadens centrum nämndes också som en förutsättning. Den utlysta tävlingen väckte stort intresse och inte mindre än 46 förslag lämnades in, vilka slutgranskats i april Tre priser delades ut varjämte ytterligare fyra förslag inköptes. Första pris gick till ett arbetslag, som letts av arkitekt Lars Bryde. En omfattande informationskampanj igångsattes av byggnadsnämnden. Sålunda ordnades en utställning med demonstrationer av samtliga tävlingsförslag, dagspressen lämnade beskrivningar av de utvalda skisserna och detsamma gjorde kommunens dåvarande informationstidskrift "Karlskoga vår stad", som distribuerades till samtliga hushåll. Invånarna borde alltså inte vara oförberedda på den omgestaltning, som deras stadskärna skulle genomgå. Den stadsplan, som senare utarbetades, och de ritningar, som gestaltade själva byggnaderna, anslöt mycket nära till det vinnande förslaget. Som positivt moment betecknades utom lokaliseringen som sådan av de olika funktionerna den intima gånggatan med kyrkan i blickfältet och små torgbildningar vid vardera ändan. De mest synliga avvikelserna från prisförslaget är att parkeringsplatserna där hade placerats under byggnaderna samt att taken haft valvform. Vidare observeras att det nuvarande s k fackhandelshuset ursprungligen tänkts som två byggnader. Ändringarna motiverades främst av ekonomiska skäl. En institution, som dragit nytta av den sistnämnda ändringen, är biblioteket. Visserligen hänvisades detta till andra våningen, men i gengäld kunde det bereda plats för samtliga publika utrymmen i ett plan. Detta är av största betydelse både med hänsyn till överskådlighet och lättillgänglighet för besökarna och till personalekonomien. I den mycket intensiva allmänna diskussionen om den nya centrumskapelsen fick biblioteket stort utrymme. Inte minst berodde detta på att institutionen för bara ett par år sedan fått nya lokaler i örncenter. Även 372

373 Om debatten efterhand mojnat kan en kort redogörelse för händelseförloppet vara motiverad. Stadsbiblioteket hade under årens lopp upplevt många provisorier och än fler hade diskuterats. Att en mera permanent lokal dröjde hade främst två orsaker. Dels var staden mycket engagerad i annan byggnadsverksamhet, dels såg ledningen det som angeläget att institutionen skulle ha nått en sådan intern utvecklingsnivå att tillräcklig byggyta för lång framtid tydligt skulle kunna motiveras. Mot 1960-talets mitt hade emellertid situationen börjat bli prekär. Biblioteksstyrelsen sade ungefär så här: Reservera en central tomt för bibliotek innan centrum blir helt utbyggt. Om bygget ändå måste dröja kan ytterligare ett provisorium accepteras. Det var den linjen som följdes. När pristävlan om Torget-projektet utlystes angavs i förutsättningarna bl a att Stadsbiblioteket skulle inrymmas i området. Därmed var alltså kravet på central tomt uppfyllt. Som skäl framhölls bl a att det nya området även borde ge plats för andra verksamheter än de rent kommersiella. Samtidigt angavs emellertid att förnyelsen väntades bli aktualiserad först efter 7 å 8 år. Med kännedom om alla de ovissa faktorer, som kunde komma att påverka tidsschemat bedömdes detta som ett minimum. Så länge kunde biblioteket under inga förhållanden vänta i en redan urvuxen lokal. När örncenter projekterades befanns att en större affärsyta inte omedelbart kunde fyllas. Denna fick bli bibliotekets nästa provisorium. Diskussionens höga vågor berodde på att provisoriet blev sällsynt lyckat. Lokalerna blev trevliga, publikvänliga och till synes rymliga. Vad gemene man inte kunde överblicka var att rymligheten inte skulle kunna bli långvarig. Frågan spetsades till av att Torget-projektet framskred så snabbt. När den tidpunkt kom, då byggandet enligt de första planerna borde börja, stod redan hela området inflyttningsklart. Året var Biblioteket hade då varit placerat i örncenter sedan Att allmänheten skulle reagera inför det snabba lokalbytet var förutsett av kulturnämnden, som ägnade frågan ingående diskussion. Det lyckliga i att den och övriga berörda myndigheter höll fast vid den ursprungliga planen kan efter några år lätt inses. Kommunen skulle annars inom kort åter stå inför ett biblioteksproblem. Det kan tilläggas att örncenterlokalen var planerad med sikte på att lätt kunna omändras till affärer och kontor. Att det i stället blev en kostsam ombyggnad till restaurang är en annan historia. De nya affärscentra, som skapats under 1970-talet, har i mycket gett kommunen en ny karaktär. I förening med de förbättrade vägförbindelserna och utbyggnaden av lasarettet har Karlskoga börjat utvecklas till ett regionalt centrum. Detta återspeglas i befolkningens fördelning på olika yrkesgrupper, varvid servicesektorn dvs handel, samfärdsel, offentlig förvaltning o dyl är av särskilt intresse. 373

374 Tidigare har framhållits att den utveckling, som började för omkring hundra år sedan, ledde till ett centrum med kapacitet att i stort sett betjäna den egna kommunen. Utvecklingen av de ifrågakommande näringarna följde befolkningsutvecklingen inom sockengränserna. Ännu 1940 sysselsattes endast 20 % av den yrkesverksamma befolkningen inom serviceyrkena. Därefter följde en utvecklingskurva, som för de olika folkräkningsåren ger följande procenttal: 1945: 23,2 1950:23,9 1960:25,9 1965:27,8 1970: 31,5 och 1975: 39,6 procent. Som synes har ett stort steg tagits under 1970-talets första hälft. I absoluta tal betyder det en ökning från cirka personer 1940 till år Naturligtvis är Karlskoga fortfarande främst en industristad. Ovannämnda strukturändring betyder närmast att ensidigheten inte längre är så utpräglad. Dock observeras även att industrien här som på andra håll inte längre är lika personalkrävande som förr. Medan år 1940 hela 68,6 % av de yrkesverksamma var sysselsatta inom tillverkningsindustri hade siffran 1975 sjunkit till 52,8 %. Även detta är emellertid ett högt tal vid jämförelse med landet i dess helhet. Bredvid ovanstående siffror visar byggnadsverksamhet och jordbruk med binäringar låga tal. Sedan de stora byggnadsprojekten färdigställts och bostadsbyggandet skurits ner har den förra kategorien minskat ett par procent till 5,3 år Beträffande jordbruksbefolkningen är det välbekant att en avsevärd nerskärning överallt har skett under senare årtionden och det gäller naturligtvis också för Karlskoga. Med hänsyn till tidigare förhållanden får emellertid resultatet ett kuriöst siffervärde. Under tidigare år visade Karlskoga höga tal för denna kategori vid jämförelse med befolkningsmässigt likvärdiga kommuner. Nu är procenttalet endast 2,4, vilket betyder att den gamla bergsmanskommunen är en av de mest urbaniserade i landet och beträffande bondebefolkning flera gånger om överträffas av grannar som Örebro och Karlstad. Anledningen är kommunsammanläggningarna, som plötsligt vänt upp och ner på alla tidigare jämförelsetal. När landsbygdens avfolkning lett till att städerna inte längre kunde hämta tillskott därifrån följde en period med betydande invandring från andra länder. Bl a rekryterade AB Bofors ny arbetskraft på denna väg. Huvudintresset riktades därvid mot Finland och Norden i övrigt. Genom koncentrationen på dessa länder underlättades arbetet med tolkning och annan service för invandrarna. Efter hand har dock ett stort antal andra nationer och språkområden blivit representerade i Karlskoga. År 1977 fanns i kommunen 2489 invånare från andra länder, varvid de från Finland med 1781 utgjorde den största gruppen. Likväl har befolkningen minskat under senare år. Anledningen är att utflyttningen överstigit inflyttningen. Bortsett från normal omsättning har här en ny faktor kommit in i bilden. Åtskilliga har valt att bosätta sig i 374

375 Med åren har torghandeln minskat i betydelse. Stora Torget blev därför främst en parkeringsplats. Sedan nya sådana anlagts i anslutning till trafiklederna har Torget efter intensiv diskussion under hösten 1978 fått ny planering och undantagits från parkering. grannkommunerna. En tendens märktes redan när Uddcomb bildades och Degerfors fick vidkännas en stor utflyttning till Karlskrona. De tömda villorna och lägenheterna fick delvis nya innehavare från Karlskoga. Senare har Degerfors genom omfattande tomtplanering utnyttjat den nya trenden mot villaboende. Samma tendens har funnits i Storfors, där ett villaområde planerats vid Alkvettern, alltså intill karlskogagränsen. Anledningarna till utflyttningen är flera. Dels kan man tala om ett ganska allmänt sökande utåt, som märks i alla större kommuner. Dels hade Karlskogas egen planering av tomter kommit på efterkälken, när den nya villabyggarepoken satte in. En orsak var att stadsplanearbetet varit så hårt belastat av förberedelserna för trafiklederna att tomtläggningen blivit eftersatt. En annan var den pågående utbyggnaden av hyreslägenheter. I det fallet kan man främst peka på Stråningstorpsområdet. Medan nybebyggelsen tidigare skett samtidigt på olika håll hade resurserna här koncentrerats till ett stort enhetligt område. Befolkningsunderlaget motiverade planeringen av en centrumanläggning, som i mångsidighet inte tidigare hade någon motsvarighet i andra stadsdelar. 375