TISDAGEN DEN 12 APRIL 2005

Transkript

1 2-001 TISDAGEN DEN 12 APRIL ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES Talman Återupptagande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl ) Parlamentets sammansättning: se protokollet Tidsfrist för ingivande av ändringsförslag: se protokollet Inkomna dokument: se protokollet Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av framlagda resolutionsförslag): se protokollet Ansvarsfrihet för budget Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om ansvarsfrihet för budget 2003: - Betänkande av Terence Wynn, avsnitt III, (SEK(2004)1181 C6-0012/ /2040(DEC)); (SEK(2004)1182 C6-0013/ /2040(DEC)) - Betänkande av Ona Juknevičienė, avsnitt I, (C6 0015/ /2041(DEC)) - Betänkande av Alexander Stubb, avsnitt II, IV, V, VI, VII och VIII, (C6-0016/ /2042(DEC); C6-0017/ /2043(DEC); C6-0018/ /2044(DEC); C6-0019/ /2045(DEC); C6-0020/ /2046(DEC); C6-0021/ /2047(DEC)) - Betänkande av Inés Ayala Sender och Carl Schlyter om de decentraliserade organen, (N6-0216/2004 C6-0235/ /2051(DEC); N6-0207/2004 C6-0226/ /2050(DEC); N6-0208/2004 C6-0227/ /2060(DEC); N6-0209/2004 C6-0228/ /2053(DEC); N6-0213/2004 C6-0232/ /2061(DEC); N6-0212/2004 C6-0231/ /2056(DEC); N6-0214/2004 C6-0233/ /2062(DEC); N6-0220/2004 C6-0239/ /2063(DEC); N6-0210/2004 C6-0229/ /2058(DEC); N6-0211/2004 C6-0230/ /2055(DEC); N6-0215/2004 C6-0234/ /2059(DEC); N6-0217/2004 C6-0236/ /2054(DEC); N6-0218/2004 C6-0237/ /2057(DEC); N6-0219/2004 C6-0238/ /2052(DEC)) - Betänkande av Marilisa Xenogiannakopoulou, sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden, (KOM(2004)0667 C6-0165/ /2049(DEC)) Wynn (PSE), föredragande. (EN) Herr talman! Detta betänkande som vi kommer att rösta om senare i dag anser jag vara ett av de viktigaste betänkanden som vi här i parlamentet kommer att rösta om under denna session. Detta säger jag inte bara för att det står i mitt namn, utan på grund av innehållet och det stora arbete som har lagts ned på det. Jag vill tacka dem från rådet, kommissionen, de medlemsstater jag har haft kontakt med och även budgetkontrollutskottets sekretariat. Utan dem skulle inte detta betänkande vara det dokument det är, och jag vill tacka dem så hjärtligt. Om institutionerna genomför de rekommendationer det innehåller kommer det ouppnåeliga målet en positiv revisionsförklaring (DAS) att vara inom räckhåll. För att nå det målet krävs dock ett stort engagemang och samarbete från kommissionens, revisionsrättens och medlemsstaternas sida. Från punkt 25 och framåt i betänkandet anges bristerna inom revisionsförklaringsmetoden. Det poängteras att pengarna i våra räkenskaper kan vara helt lagliga och korrekta, men samtidigt att de kan vara fullkomligt bortkastade. Det är en av revisionsförklaringens största brister, och det är därför som rekommendationerna i betänkandet innehåller en uppmaning till rådet att ytterligare förbättra de ändringar som redan har utförts. Från kommissionens ståndpunkt måste kommissionen och medlemsstaterna ändå genomföra förändringar, oavsett vilka förbättringar av revisionsförklaringsmetoden det än rör sig om. Kommissionsledamoten måste vidta flera åtgärder. Som med samtliga betänkanden vi i parlamentet röstar om, måste vi alltid be kommissionen utföra ytterligare saker. Förutom sådana punkter som inrättandet av en ram för gemenskapens interna kontroll, ber vi om det. En omtvistad fråga på vissa områden, och säkerligen inom kommissionen själv, är emellertid ett problem som har tagits upp i punkt 8 och i ändringsförslag 4. Jag uppmanar helhjärtat ledamöterna att stödja detta ändringsförslag som innebär att räkenskapsföraren skall avsluta kommissionens räkenskaper. Innan det har nåtts en överenskommelse om detta kommer kommissionen alltid att angripas, och detta står klart och tydligt i ändringsförslag 4. Jag känner stor respekt och aktning för kommissionsledamot Siim Kallas, och jag uppmuntras av hans positiva inställning. Jag uppmanar honom att inte låta maktkampen inom generaldirektoratet förhindra detta från att verkställas. Det är en central punkt i dessa rekommendationer. Vad vi än ber rådet och kommissionen att göra kommer det dock inte att vara möjligt att få en positiv

2 revisionsförklaring till stånd om inte medlemsstaterna tar sitt ansvar, vilket inbegriper deras politiska ansvar för kontroll och förvaltning av EU-medel. I punkt 16 anges tydligt problemens huvuddrag. Förhandsredovisningsförklaringen, som beskrivs i punkt 19, visar hur problemen kan lösas. Detta betänkande är ett försök att inte bara förankra medlemsstaternas ansvar på administrativ nivå utan också på politisk nivå. Detta är trots allt en gemensam förvaltningsprocess. Det är på tiden att den andra hälften av denna gemensamma förvaltning börjar ta sitt ansvar på större allvar. Mot denna bakgrund står det i betänkandet i slutet av mitt avsnitt att framsteg inte är möjliga utan medlemsstaternas aktiva deltagande. Herr talman! Det är därför utskottet, vilket även står i betänkandet, om det antas, föreslår att bjuda in er att tala inför nästa Europeiska råd för att ta upp behovet av att förbättra medlemsstaters ekonomiska förvaltning av EUmedel. Jag hoppas ni kan göra det. För mig har detta betänkande inneburit en fascinerande process. Det är kulmen av tio års arbete med att få till stånd en positiv revisionsförklaring. För tio år sedan sade jag att det aldrig skulle kunna ges en positiv revisionsförklaring med de system som tillämpades och som inbegrep revisionsförklaringsmetoden. I dag kan jag konstatera att om detta betänkande antas är jag övertygad om att en positiv revisionsförklaring, det ouppnåeliga mål jag nämnde förut, med all säkerhet är inom räckhåll. (Applåder) Juknevičienė (ALDE), föredragande. (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka er för jag fått förtroendet att framföra ett yttrande på budgetkontrollutskottets vägnar om en fråga som är mycket väsentlig för oss alla. I dagens omröstning kommer vi att ange vår ståndpunkt om godkännandet av Europaparlamentets budget Denna ståndpunkt gäller om vår institution, Europaparlamentet, utnyttjar medel, pengar som Europas medborgare, våra väljare, har gett oss, på ett korrekt och tydligt sätt. Jag vill också tacka mina kolleger som med sina råd och sitt engagemang aktivt har bidragit till utarbetandet av detta betänkande. De framförde sina förslag och ändringsförslag och deltog i diskussionerna. Det har hållits diskussioner i budgetkontrollutskottet och livliga debatter i min politiska grupp, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Liberaler och demokrater har alltid värnat om och kommer alltid att värna om människors rättighet till sanningsenlig information, till öppenhet och tydlighet. Detta är nämligen demokratins grunder. Vi vet att öppenhet och tydlighet inte är mål i sig. De fungerar som verktyg för att säkerställa institutionens effektivitet och ännu viktigare, dess ansvarsskyldighet inför folket, inför de människor som institutionen arbetar för. Europas medborgare blir mer och mer intoleranta mot okunnighet och brist på information. De blir också mer krävande mot dem de anförtrodde sina röster till, dem de valde till denna kammare. De vill att pengarna de har betalat skall alstra ett överskottsvärde, och att de skall användas målmedvetet och effektivt. Låt mig kortfattat presentera mitt betänkande som budgetkontrollutskottet har godkänt. Detta betänkande skiljer sig från tidigare betänkanden eftersom det för budgetåret 2003 upprättades ett nytt system för finansiell förvaltning och ett system för internrevision i Europaparlamentet. Det här är ett jättekliv mot en mer sund och mer öppen budgetplanering och utnyttjande av medel. Vi vill följaktligen gratulera er, herr talman, och presidiets enheter. Ytterligare en nyhet är att från och med i år är det Europaparlamentets talman som svarar för uppgiften att godkänna genomförandet av budgeten och inte presidiets sekretariat, som tidigare var fallet. Betänkandet handlar huvudsakligen om fyra frågor. För det första, när det gäller förvaltningen, hur de främsta beslutsfattarna rapporterar om sin verksamhet, med andra ord medlemmarna i presidiet och kvestorskollegiet. Här har rotationsprincipen föreslagits. Den andra frågan handlar om utnyttjandet av pengar som tilldelats politiska grupper. Det bör påpekas att vissa framsteg har uppnåtts i detta hänseende. I och med publiceringen av information på webben finns nu insyn i användandet av pengar. Områden som behöver förbättras anges dock också, och i betänkandet föreslås att politiska grupper skall utarbeta standarder för årliga räkenskaper och uppge användandet av pengar offentligt. Den tredje frågan berör utbetalningar till parlamentsledamöter. Detta är en långvarig debatt. Därpå följer argumenten mellan institutionerna och ännu viktigare, olika tolkningar och misstankar när det gäller det ogenomblickbara systemet. Nyheten att några ledamöters löner, efter anslutningen av de nya länderna, är 12 gånger högre än andras är ett olustigt faktum. Jag tycker att detta är orättvist. Vi arbetar alla inom samma EU-institution, och vi borde få lika mycket betalt för att utföra samma arbete. Jag anser det vara fel att inte redovisa medel som används till allmänna utgifter. De medlen måste också beräknas. Ytterligare en känslig fråga handlar om vår arbetsplats i Bryssel och Strasbourg. Detta, och hur ni kommer att rösta, får er klokhet avgöra. Som jag ser det är det rätt att konstitutionen fastställer att det finns två arbetsplatser för Europaparlamentet. Redan 1952 sade Jean Monnet att vi vill förena människor, inte stater. Europaparlamentet är kammaren vi arbetar i och genom vilken Europas medborgare kan förenas. De kan endast förenas om vi är öppna mot varandra, om vi arbetar öppet och säkerställer ett korrekt användande och en korrekt planering av EU:s budget.

3 2-013 Stubb (PPE-DE), föredragande. (EN) Herr talman! Liksom Terence Wynn skulle jag vilja inleda med att tacka budgetkontrollutskottets sekretariat, PPE-DEgruppen och mina kolleger för all hjälp att driva igenom detta betänkande. Jag skulle nu vilja ta upp fem punkter på fem minuter. Den första punkten är att syftet med alla dessa betänkanden vi driver igenom i budgetkontrollutskottet är att förbättra kontrollsystemet. Eftersom jag själv har arbetat i en nationell förvaltning kan jag faktiskt konstatera att jag inte tror att kontrollsystemet i någon nationell förvaltning är så strängt och tufft som det vi har i Europaparlamentet eller i Europeiska unionen i allmänhet. Jag skulle till exempel lätt kunna få reda på vilken vinsort kommissionsledamot Siim Kallas drack under lunchen den 12 december. Så mycket kan vi gå in i detalj! Därför tycker jag att det är lite tråkigt att vissa människor i vår kammare försöker använda detta betänkande för populistiska syften och försöker kasta smuts på det. Vi försökte dra fram all smuts vi över huvud taget kunde få fram, och som tur var hittade vi inte mycket. Min andra punkt är att betänkandet jag drev igenom behandlade sex andra institutioner, nämligen rådet, EGdomstolen, revisionsrätten, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och ombudsmannen. De godkändes alla med glans. Jag skulle emellertid vilja göra två påpekanden, och det första rör rådet. För första gången höll vi en strukturerad dialog med rådet i en informell miljö, och det fungerade riktigt bra. Vi fick den information vi behövde, och det kan vi vara tacksamma för. Jag har dock ett litet varningsord för framtiden. Vi har kommit till ett skede i den europeiska integrationen där yttre förbindelser och särskilt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken blir allt viktigare. I framtiden innebär detta att rådets budget för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte bara kommer att vara administrativ utan också verkställande. Det kommer att vara särskilt viktigt att vi granskar det närmare när vi upprättar tjänsten för yttre förbindelser, för att se hur vi kan kontrollera det lite bättre. Min andra kommentar om institutionerna handlar om revisionsrätten. Ett specifikt personalärende utreddes där. Min strategi, och den strategi jag tror de större grupperna i kammaren följde, var att inte förödmjuka den berörda personen, och därför ville vi hålla en låg profil i ärendet. Vi hade en mycket bra dialog med institutionen i fråga, och den kompromiss vi har lagt fram skall förhoppningsvis tillfredsställa alla inblandade parter. Min tredje punkt är att vi hade en mycket god dialog med alla institutioner. Vi fick den information vi behövde, och det fungerade på många sätt. Det finns dock en sak jag skulle vilja förbättra, och det är tidsplaneringen för betänkandet. Revisionsrätten överlämnade rapporten fem minuter före vårt utskottssammanträde, och då var det tänkt att vi skulle diskutera den. Det fungerar helt enkelt inte. Revisionsrättens ordförande kommer och ger oss ett skriftligt uttalande på 45 minuter, och det är verkligen inte det bästa sättet att inleda en dialog på. Det skulle vi alltså kunna förbättra en aning. I fråga om mina två sista punkter handlar den första om att diskussionen vi hade i utskottet var mycket konstruktiv, och betänkandet som sådant gick igenom med glans. Det föreligger inte många ändringsförslag till det specifika betänkande jag lade fram. Det var faktiskt bara tre stycken. Som föredragande skulle jag vilja förkasta dem. Jag tycker inte de speglar den diskussion vi hade i gruppen. Slutligen borde det råda en relativt god enighet mellan de största grupperna i parlamentet om ett antagande av detta betänkande. På nytt vill jag tacka alla dem som hjälpte till att driva igenom det Ayala Sender (PSE), föredragande. (ES) Herr talman! Jag instämmer med min kollega Terence Wynn att det här året verkligen har varit spännande. Kommunikationen har fungerat utomordentligt, både med kommissionen och särskilt med byråernas direktörer, som har tillhandahållit oss all nödvändig information under hela förfarandet, och dessutom med revisionsrätten. Upprättandet av byråerna, som just nu utför viktiga handlingar, såsom reglering och genomförande av vissa åtgärder eller utveckling, får oss att ställa frågan om det finns för många av dem eller om de innefattar för många modeller och om de är nödvändiga. Detta måste göras även om parlamentet har varit inblandat i många av dem, särskilt i fråga om krav. På sätt och vis är decentraliseringen av gemenskapens åtgärder via dess byråer mycket positiv. Den erbjuder nämligen Europeiska unionen tillgänglighet, närhet och synlighet i medlemsstaterna. Den får därför också bättre kunskap om sina medborgare, och mot denna bakgrund föreslår vi att dessa byråers globala kommunikationsstrategi skall förstärkas, och att handlingarna utförs snabbare och med större manöverutrymme. Men vi måste också erkänna att det finns stora risker. Decentraliseringen kan nämligen leda till minskad kontroll av budgetgenomförandet eller att det förekommer överlappning av verksamheter med dem som utförs av kommissionen. Det kan också uppstå tillfällen då det råder brist på samordning eller när nationella intressen går före gemenskapens intressen. Det är därför vi i vårt betänkande kräver särskilda och ingående rapporter från kommissionen, och ett antal förslag och gemensamma riktlinjer för att förebygga dessa risker. Vi skulle vilja att dessa riktlinjer återspeglas i det interinstitutionella avtalet och inte endast refererar till mekanismerna som stärker kontroll och budgetansvar i budgetgenomföranden. De skall också referera till allting som berör harmonisering av dess personal och tillämpning av alla gemenskapsregler som berör dess personal.

4 Vi skulle också vilja att kommissionen särskilt genomför en undersökning och bedömning av strukturen i synnerhet. Förordningarna granskas nämligen redan, särskilt när det gäller dessa byråers europeiska mervärde, det vill säga i huvudsak deras behov av gemenskapsåtgärder. I fråga om revisionsrätten har vi också uppmärksammat behovet av bättre samordning för att öka insynen i det motsägelsefulla förfarandet före dess rapport. Vi har nämligen funnit att det vid vissa tillfällen har uppstått problem i tillämpningen av tidsplanen, som har hindrat parlamentet från att få exakt kännedom om och i detta fall i vilket skede problemen som uppmärksammats hade förbättrats, och om förbindelserna mellan rätten och byråerna eller kommissionen hade nått en positiv avslutning. Naturligtvis är allt detta beroende av en positiv revisionsförklaring Schlyter (Verts/ALE), föredragande. Herr talman! Jag vill först tacka alla inblandade för det arbete de har hjälpt oss med och den samarbetsvilja som har funnits bland organen. Ansvarsfrihet är inte enbart en fråga om hur pengar används korrekt. Det handlar också om hur man uppfyller målen med programmen och om hur man skall uppnå effektivitet generellt sett. Jag vill därför betona jämställdhetsaspekten. Vi har en skyldighet att uppnå de jämställdhetsmål som vi har satt upp. Jag måste säga att det är en skandal att endast hälften av byråerna har jämställdhetsplaner. Detta är någonting som de måste rätta till inför nästa år, annars kommer inte jag att ge dem ansvarsfrihet. Reformerna kommer att gå fortare om vi inför en rejäl jämställdhet. Gamla hierarkiska och patriarkaliska beslutssystem och arbetsmetoder kommer att brytas upp. Idag har nästan alla organ 4/5 män i toppen och 4/5 eller mer kvinnor i de lägsta positionerna. Jag kan notera att vi i Europaparlamentet inte är bättre. Dessutom har vi i många länder nu en situation där fler kvinnor än män påbörjar universitetsstudier. Det borde finnas en bra rekryteringsbas till att ändra denna situation. En annan fråga jag vill ta upp är Europeiska byrån för återuppbyggnad. Det var som bekant en tjänsteman som var misstänkt för att hjälpa ett företag vid en upphandling av energiinfrastruktur. Här har vi ett exempel på hur en skandal bör hanteras. Direktören avstängde omedelbart tjänstemannen, gav omedelbart dokumenten till OLAF som startade sin utredning snabbt och var klar inom tio månader. Rättsmyndigheterna fick informationen och processerna kunde påbörjas snabbt. Nu väntar vi också på att kommissionen skall göra disciplinförfarandet färdigt. Om vi kunde sköta skandalerna på detta sätt och sluta med mörkläggning och med att försöka dölja dem, skulle våra institutioner fungera bättre. Detta visar hur viktigt det är med insyn. Hur effektiv revisionsrätten än är så kan den aldrig upptäcka allting. Men har vi en offentlighetsprincip så har vi 450 miljoner invånare som kan kontrollera vad alla gör. Det är den bästa preventiva metoden mot bedrägerier och korruption Xenogiannakopoulou (PSE), föredragande. (EL) Herr talman! Jag skulle också vilja inleda med att tacka vår huvudföredragande, Terence Wynn, alla mina ärade kolleger i budgetkontrollutskottet och utskottssekretariatet för deras samarbete och stöd under utarbetandet av detta betänkande. Utvecklingspolitik är en viktig komponent i Europeiska unionens externa åtgärder. Det är en politik vi alla hoppas kommer att rikta in sig på utrotandet av fattigdomen och stödet för sociala infrastrukturer, utbildning, hälsa och den lokala utvecklingen i de länder vi vill stödja i deras försök att uppnå framsteg och socialt välstånd. Europeiska utvecklingsfonden är ett viktigt verktyg för att genomföra denna politik i AVS-länderna. Den måste emellertid bli mer effektiv med större fokus på åtgärder riktade mot fattigdomsutrotning och med bättre och snabbare genomförande. Enligt revisionsrättens revisionsförklaring avspeglar redovisningarna på ett tillförlitligt sätt intäkter och utgifter för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden, som vi granskar här i dag. Revisionsrätten påpekar vissa problem, särskilt vid användningen av Stabexmedel, medel överförda till EIB och som inte använts, och belopp som skulle inbetalas till EUF och som inte förekommer på tillgångssidan i balansräkningen av den 31 december Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med brister som identifierats i systemen för övervakning och kontroll. En fråga som vi också uppmärksammade var kommissionsledamöternas ansvar och, ännu viktigare, förvirringen över ansvaret mellan kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, som ansvarar för EUF:s politik, och kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser, som ansvarar för verksamheten vid EuropeAid. Under diskussionen med kommissionsledamot Louis Michel, som vi också tackar för att han skrev till oss, försäkrade han oss att det skulle finnas ett samordnat samarbete inom kommissionen i denna fråga. Vi tackar honom för deras ansträngningar men, från budgetkontrollutskottets och Europaparlamentets sida, kommer vi att fortsätta övervaka denna fråga så att det inte uppstår problem i framtiden. En annan fråga som måste uppmärksammas särskilt är utestående åtaganden (RAL). Kommissionen måste genomföra en noggrann undersökning av orsaken till denna höga nivå av oanvända medel. Det krävs också en metod som skyndar på genomförandet av dessa medel och som dessutom leder till förbättrat genomförande av EUF-stöd generellt sett.

5 Decentraliseringen av resurser till kommissionens delegationer, som var en ambitiös plan och som befinner sig i sin slutfas, utvecklas i positiv riktning, och vi är optimistiska. Vi vill dock få en försäkran om att detta förfarande, som är på gång, också åtföljs av motsvarande kontrollmekanismer. Detta är en annan fråga som vi kommer att fortsätta övervaka med stort intresse under den närmaste framtiden. Slutligen har Europaparlamentet också diskuterat frågan om integreringen av EUF i gemenskapsbudgeten tidigare. Parlamentets åsikt är att integreringen i budgeten undanröjer de svårigheter vi för närvarande möter i och med genomförandet av EUF och bidrar till bättre ekonomisk förvaltning och insyn. Eftersom frågan om integreringen av EUF i budgeten är en större fråga som berör debatten om den nya budgetplanen, förbehåller vi oss dock parlamentets rätt att ta ställning till denna fråga när vi tar ställning till den nya budgetplanen. Med dessa allmänna kommentarer och med hänsyn till revisionsrättens rapport skulle jag vilja rekommendera att ni beviljar kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret Kallas, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Kvaliteten på den dialog som hölls inför detta ansvarsfrihetsförfarande har fungerat utmärkt. Mina kommissionsledamotskolleger och jag var mycket glada över att delta, och jag vill varmt tacka budgetkontrollutskottets ordförande Szabolcs Fazakas för hans vänliga och effektiva sätt att leda förhandlingarna. Jag välkomnar den resolution som antagits i budgetkontrollutskottet, som innebär ett brett stöd för kommissionens åtaganden och insatser och som uppvisar en mycket konstruktiv strategi. I resolutionen behandlas den politiska huvudfrågan i samband med revisionsförklaringen (DAS). Herr Wynn! På kommissionens vägnar vill jag gratulera er än en gång för att ha bidragit så mycket till att på så kort tid göra så stora framsteg när det gäller revisionsförklaringen. Ni och revisionsrätten med dess yttrande över samordnad granskning har gjort en utmärkt insats i det inledande arbetet. Bollen ligger nu hos er, och tillsammans med rådet skall vi försöka returnera den med både snabbhet och precision. Lyckligtvis är detta till skillnad från tennis ett spel där alla vinner. Vi vinner faktiskt om de fyra relevanta institutionerna kommissionen, rådet, revisionsrätten och Europaparlamentet kan komma överens om en handlingsplan för en positiv revisionsförklaring inom en snar framtid. I likhet med den resolution ni antar i dag kommer handlingsplanens nyckelfaktor att vara hur medlemsstater på ett rimligt sätt kan säkerställa inför kommissionen att adekvata system för övervakning och kontroll finns på plats. Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag till handlingsplan för en positiv revisionsförklaring före juli Jag hoppas och förväntar mig att Förenade kungarikets ordförandeskap kommer att ta upp förslagen och föra en trepartsförhandling för att få ett interinstitutionellt avtal till stånd under hösten. Tiden tickar iväg, eftersom det kanske krävs lagändringar i både lagstiftningspaketet för den nya budgetplanen och i budgetförordningen. Att mobilisera och motivera medlemsstaterna kommer inte att vara lätt, och kommissionen behöver fortfarande ert stöd. Vi kan visa att vi sköter vår del och är beredda att sköta den bättre. Kommissionens redovisningssystem har till exempel omvandlats framgångsrikt och är nu i funktion fullt ut. Därutöver uppnådde den föregående kommissionen mycket genom sin administrativa reform, och budgetkontrollutskottets resolution är ett välkommet erkännande av detta. Inom ramen för vår handlingsplan kommer emellertid ytterligare åtgärder att tillkännages som kommissionen skall vidta för att stärka gemenskapens kontrollsystem. Det gläder mig att kunna informera er om att vår handlingsplan har starka kopplingar till ett annat initiativ, nämligen öppenhetsinitiativet, som syftar till att tillhandahålla en större del av unionens befolkning information om EU:s finanser. Jag skall inte kommentera de sektorsspecifika avsnitten i budgetkontrollutskottets resolution, men jag är redo att svara på särskilda frågor som ni kanske vill ställa. Inte desto mindre skulle jag vilja tillägga några ord om de fyra ändringsförslagen till budgetutskottets resolution som ni skall rösta om. För det första skulle jag välkomna ert stöd för ändringsförslagen till punkterna 1, 2 och 3 som lagts fram av Paulo Casaca. Revisionsrättens yttrande att de utestående åtagandena för strukturfonderna utgjordes av fem års betalningar är faktiskt missvisande eftersom rådet inkluderade åtaganden som skall göras fram till 2006 inom ramen för den sjuåriga programperioden för strukturfonderna. De utestående åtagandena innebar i verkligheten mindre än två och ett halvt års betalningar. Detta är normalt eftersom betalningar beräknas fortsätta till slutet av 2008, och den sista betalningen skall göras Det är därför fel att dra slutsatsen att programmet inte förvaltats på ett tillfredsställande sätt eller att medel inte kommer att utnyttjas. Jag hoppas att ni kan rätta till den här viktiga punkten i dag. För det andra skulle jag kort vilja kommentera ändringsförslaget om räkenskapsförarens roll. Vad är mitt svar i dag? Först och främst att vi kommer att ta detta på största allvar. Jag har haft ett antal möten på olika nivåer och med olika välkända kritiker av kommissionens redovisningssystem. Vi anser detta vara en mycket viktig fråga och en av huvudfrågorna i vår handlingsplan. Vi studerar innebörden av förslaget att räkenskapsföraren skall avsluta räkenskaperna. Vi välkomnar att parlamentet har tagit upp frågan, och vi återkommer med specifika förslag. Ni har rätt, det finns anhängare och motståndare till de åsikter som framförs i

6 parlamentets ändringsförslag. Enligt min uppfattning finns det många frågor av detta slag där vi kan säga att ärendet ligger i detaljerna eller går bortom detaljerna. Huvudfrågan är som jag ser det hur vi skall kunna garantera balansen mellan beslutsfattande och finansiell förvaltning eller skatteförvaltning. I detta sammanhang uppstår motsägelser mellan åsikten att enheterna och generaldirektoraten är ansvariga för beslutsfattandet och oron att detta tillvägagångssätt borde balanseras så att den finansiella förvaltningen ger stöd åt detta beslutsfattande och inte ingriper i det. Därför är det uppenbart för mig att detta är en av de viktigaste punkterna, och jag lovar att vi inte underskattar frågan utan tar den på fullaste allvar. Jag skulle nu vilja tillägga några ord om den särskilda ansvarsfriheten gällande Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och byråerna. Vad gäller EUF skulle jag först vilja tacka föredraganden Marilisa Xenogiannakopoulou för ett bra betänkande och för hennes öppna och konstruktiva attityd under ansvarsfrihetsförfarandet. Kommissionen var naturligtvis nöjd med att rådet kunde avlägga en positiv revisionsförklaring för Europeiska utvecklingsfonden. Betänkandet innehåller rekommendationer om många viktiga frågor. Kommissionen kommer att följa upp dessa rekommendationer under de kommande månaderna, men jag kan redan säga att vi samtycker om huvudfrågorna. Vi kommer naturligtvis att hålla parlamentet informerat om framsteg i det nya redovisningssystemet, budgetstödet och delegeringen. Till slut vill jag på nytt tacka parlamentet för stödet för kommissionens förslag att integrera EUF i budgeten. Vi tror att detta är en unik möjlighet att uppnå ett bättre, enklare och effektivare genomförande av EUF. Detta kommer att vara till stor nytta för AVS-länderna. När det gäller byråerna vill jag också gratulera Inés Ayala Sender och Carl Schlyter. Byråerna är självständiga organ, och det är byråernas direktörer och inte kommissionen som erhåller ansvarsfrihet från Europaparlamentet. Eftersom alla 14 byråer som är aktuella inom ramen för förfarandet för ansvarsfrihet för 2003 mottar bidrag som finansieras av den allmänna budgeten har kommissionen emellertid med tillfredsställelse noterat att parlamentet föreslår att bevilja ansvarsfrihet till direktörerna för alla 14 byråer för budgetåret Kommissionen kommer att fortsätta göra sitt yttersta för att på alla sätt och vis hjälpa byråerna i framtiden, särskilt när det gäller frågor om budget, finans och redovisning. Dessutom kommer kommissionen inom sitt ansvarsområde att följa upp parlamentets krav som riktas till den i resolutionerna om ansvarsfrihet för byråerna. Jag vill avsluta med att uppmuntra parlamentet att stödja budgetkontrollutskottets förslag. Jag kan försäkra er att kommissionen kommer att vidarebefordra de rekommendationer ni kommer att besluta om. Det är slutligen ett unikt tillfälle för alla institutioner att fortsätta skapa mer förtroende för EU:s institutioner. Vi måste undkomma skuggan av misstro, skuggan av den kollaps som drabbade en viss kommission för flera år sedan. Vi måste försäkra medborgarna att vi behandlar alla frågor, inklusive oegentligheter, på lämpligt sätt så att vi kan ge EU:s institutionerna ett rykte av pålitlighet. (Applåder) Budreikaitė (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Vid utvärderingen av användningen av den allmänna budgeten för 2003 skall det sägas att stora insatser har gjorts när det gäller genomförandet av utvecklingspolitik, särskilt i strävandet att uppnå millennieutvecklingsmålen. Kommissionen har förbättrat sitt redovisningssystem och har fastställt tio grundläggande indikatorer för att utvärdera genomförandet av millennieutvecklingsmålen. Vi anser dock att kommissionen inte har stött eller tillräckligt uppmärksammat EU:s kandidatländer, som var dåligt förberedda för att genomföra EU:s utvecklingspolitik när de blev medlemmar av Europeiska unionen. Denna brist måste undanröjas genom att ge uppmärksamhet och resurser till utbildning om utveckling i de nya medlemsstaterna, och genom att uppmuntra gamla och nya medlemsstater att utbyta erfarenheter. Eftersom nästa utvidgningsskede närmar sig i och med att Bulgarien, Rumänien och Kroatien förbereder sig för att bli EU-medlemmar, är det nödvändigt att ägna lämplig uppmärksamhet åt krav på utvecklingspolitiska skyldigheter. Vid utvärdering av genomförandet av budgeten för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 2003 måste det påpekas att kommissionen inte lyckades införa lämpliga förfaranden för utvärdering av gemenskapsbistånd. Decentraliseringen av kommissionens delegationer i västeuropeiska länder stöds inte av organisatoriska medel. Det återstår att förbättra förvaltningen och effektivitetskontrollen av beslutsfattandet. Det sätt som budgetstödet tillhandahålls på förenklar kommissionens arbete, men i avsaknad av en lämplig kontrollmekanism uppmuntrar det i verkligheten inte regeringarna i de länder som mottar bistånd att hållas ansvariga inför sina medborgare. Detta gör det möjligt att genomföra en splittrad utvecklingspolitik. Som exempel kan nämnas att utsugningen av naturresurser genom skogsskövling drivs av efterfrågan. Med den nya budgetplanen kommer integreringen av EUF i budgeten bara att förenkla biståndsförvaltningen. I likhet med budgetbiståndet innebär detta dock inte någon garanti för biståndets effektivitet. Således krävs det insatser för att ytterligare förbättra förvaltning och kontrollverktyg Haug (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och

7 herrar! Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är inte belåtet, men i stor utsträckning tillfredsställt med genomförandet av budgeten för 2003 på området för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Eftersom vi noterar kommissionens avsikt att förbättra genomförandecykeln för fleråriga program vill vi se att man gör sina anbudsinfordringar mer målinriktade och ger sökande mer koncentrerat stöd. Kommissionen måste dock sluta att rättfärdiga långsamt genomförande genom att hänvisa till de nya administrativa och finansiella bestämmelserna. Det är ett försvar som vi inte längre kommer att godta i framtiden. Vi tycker att Europeiska miljöbyrån, Europeiska läkemedelsmyndigheten och Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet har arbetat bra och rationellt, och vi förväntar oss mer av samma slag i framtiden Deprez (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som talesman för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor skulle jag först vilja uttrycka min glädje över framstegen som gjordes 2003 i budgetgenomförandet på området för frihet, säkerhet och rättvisa, även om genomförandegraden när det gäller betalningar fortfarande var alltför låg. Jag skulle dock vilja uppmärksamma revisionsrättens anmärkningar angående användandet av Europeiska flyktingfondens krediter. Mer allmänt skulle jag vilja betona att utvecklingen av den gemensamma förvaltningen mellan kommissionen och medlemsstaterna i budgetfrågor kräver att de sistnämnda måste göra mycket större kompletterande insatser. I detta avseende instämmer jag med vår föredragande Terence Wynn när han i punkt 104 i sitt betänkande skriver att Europaparlamentet utnyttjar vissa medlemsstaters misslyckande att kontrollera och förvalta skattebetalares pengar som de är ansvariga för, och även när han pekar på vissa medlemsstaters hyckleri när de skyller på kommissionen för att den misslyckas att kontrollera utgifter som dessa medlemsstater är ansvariga för Busuttil, på PPE-DE-gruppens vägnar. (MT) Jag kommer att tala om det allmänna betänkandet, och jag skall inleda med att ge kommissionsledamot Siim Kallas komplimanger för det oklanderliga sätt han har utfört sitt arbete på. Detta gäller såväl hans ansvarstagande som det sätt han samarbetar med oss i Europaparlamentet på. Redan från början vill jag dock göra klart för kommissionsledamoten att vi kanske är för snälla mot honom i år. Detta är nämligen hans första ämbetsår, och det är svårt att anklaga honom för någonting som har utförts av hans företrädare. Vi utfärdar en positiv rekommendation till den allmänna budgetrapporten. Det innebär dock inte att vi är tillfredsställda med allting. Tvärtom. Som vi ser det återstår det fortfarande många fler åtgärder att vidta för att få till stånd strängare kontroller av Europeiska unionens budget. Här talar vi trots allt inte om medel som har fallit ned från skyn, utan om medel som kommer från människors skatter. I årets allmänna rapport anser vi att revisionsförklaringssystemet måste reformeras så att det inte fortsätter att vara ett frustrerande mål som aldrig kan uppnås. Vi lägger dessutom stor tonvikt på de kontroller som skall utföras, men kanske inte så mycket på EUnivå som på nationell nivå. Det finns ett behov av att nationella myndigheter ger en mer detaljerad redogörelse för hur Europeiska unionens medel används, när de används i olika länder eller i olika regioner. Jag hyser farhågor om att regeringarna inte är tillräckligt noggranna med kontrollerna av användningen av Europeiska unionens medel. Det är inte rätt att nationella myndigheter är varsamma när de använder nationella ekonomiska resurser, medan de inte är lika varsamma när de använder pengar som kommit från Europeiska unionen. Nationella myndigheter måste därför inse att de riskerar att förlora medlen om de inte inför de nödvändiga kontrollerna. För vår del avger vi en rad tydliga och detaljerade rekommendationer i vårt betänkande för att säkerställa att pengar som används på nationell nivå används på ett seriöst sätt och med alla nödvändiga kontroller. Vi påminner också kommissionen om att den inte kan dra sig undan allt ansvar, även om gemenskapsmedel används av nationella myndigheter. När allt kommer omkring är det trots allt kommissionen som är ansvarig för budgeten. Tack så mycket Fazakas, på PSE-gruppens vägnar. (HU) Herr talman! Jag skulle vilja använda den korta tid som har tilldelats mig av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i egenskap av ordförande för budgetkontrollutskottet till att tacka föredraganden och alla ledamöter av utskottet och dess sekretariat för deras oförbehållsamma hårda arbete, som vi nu kan diskutera. Det nuvarande ansvarsfrihetsförfarandet skiljer sig från de föregående i två avseenden. Å ena sidan var detta det första tillfället som företrädare för de nya medlemsstaterna aktivt kunde delta i arbetet och därmed kunde få direkt erfarenhet av en av Europaparlamentets viktigaste aktiviteter. Detta gäller som jag ser det inte bara från redovisningssynpunkt, utan även när det gäller politiken som påverkar Europas nuvarande och framtida verksamhet. Den andra förändringen, som är av större vikt, är att vi detta år reformerade själva förfarandet utifrån föredraganden Terence Wynns erfarenhet och kunnighet. Reformen innebar att den tidigare metoden med skriftliga frågor och svar avskaffades, för att i stället ersättas av en direkt dialog med kommissionen, de berörda institutionerna och revisionsrätten. Det gladde oss att alla berörda parter mottog denna reform positivt. Vi kom båda fram till slutsatsen att med en sådan reform skulle ansvarsfrihetsförfarandet inte längre betraktas som en mardröm. I stället skulle det betraktas som en gemensam uppgift för parlamentet, kommissionen och revisionsrätten, med målet att säkerställa att EU i allmänhetens ögon fungerar bättre, effektivare och med mer insyn. Jag skulle särskilt vilja tacka kommissionsledamot Siim Kallas, som är närvarande i dag, och revisionsrättens ordförande Hubert

8 Weber för deras bidrag till vårt arbete. Jag ser fram emot att arbeta med dem igen i framtiden på detta viktiga område Mulder, på ALDE-gruppens vägnar. (NL) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja gratulera föredragandena, särskilt Terence Wynn och Ona Juknevičienė från vår grupp. Jag tror att det måste har varit särskilt glädjande för Terence Wynn att vara föredragande för ansvarsfriheten efter att ha varit ledamot av budgetutskottet så många år. Fastän vi har en ny kommission och vi inte kan hålla denna kommission ansvarig för händelserna 2003, måste vi fortfarande dra lärdom av allting som hände under det året. Mot bakgrund av att det mest slående är att det ånyo inte finns någon positiv revisionsförklaring (DAS), välkomnar jag kommissionsledamots yttrande denna morgon om att han i juli i år har för avsikt att lägga fram ett förslag till en sorts färdplan mot en positiv revisionsförklaring, vilket är ytterst angeläget. Det är också nödvändigt att föra ingående diskussioner med revisionsrätten för att fastställa hur vi kan lyckas uppnå en sådan. Det är nämligen oacceptabelt för revisionsrätten att fortsätta att ändra spelreglerna under hela perioden. Vi måste veta hur en positiv revisionsförklaring kan uppnås. Den allmänna opinionen kräver att vi går samman med den nya kommissionen och den nya kommissionsledamoten för att till slut kunna uppnå en positiv revisionsförklaring. Det är medlemsstaterna som bär ansvaret. I en av punkterna i resolutionen föreskrivs att det i medlemsstaterna skall vara personen med det högsta politiska ansvaret som måste gå i borgen för att EUmedel används på ett klokt sätt. Detta representerar ett nytt avstamp i diskussionen med medlemsstaterna i sin helhet. Eftersom rådet (ekonomiska och finansiella frågor) i vilket fall som helst sätter stort värde på ekonomisk politik och relaterade frågor hoppas jag att de antar den. Ett sista ord till min kollega, Ona Juknevičienė. Det är beundransvärt att någon från en ny medlemsstat skulle utarbeta ett sådant grundligt betänkande. Jag hoppas att ändringsförslagen kommer att antas Staes, på Verts/ALE-gruppens vägnar. (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kommer att begränsa mitt tal till Europaparlamentets ansvarsfrihet, eftersom andra kolleger kommer att ta upp de andra betänkandena. Vi borde också här kunna säga att parlamentets budget befinner sig i ett gott tillstånd. Vår administration gör oerhörda kraftansträngningar under generalsekreteraren Julien Priestleys ledarskap för att förvalta parlamentets budget korrekt, och de förtjänar vår uppskattning. Inte desto mindre vill jag nämna två flaskhalsar, nämligen att vi verkar från tre olika platser och den frivilliga pensionsfonden. Att vi arbetar från tre platser, det vill säga Bryssel, Luxemburg och Strasbourg, krävs av oss enligt EU-fördraget. I egenskap av skattebetalare har det redan kostat oss över 200 miljoner euro per år. Bortsett från kostnadsfaktorn finns också tidsfaktorn, som vi inte längre kan rättfärdiga för vår väljarkår. Under föregående ansvarsfrihetsförfarande bad vi konventet att stryka denna fördragsartikel i konstitutionen, men utan framgång. Vi i det nya parlamentet borde därför klargöra att vi ogillar denna situation och inte längre kan acceptera den. Jag vill också uppmärksamma er på punkterna i betänkandet om Europaparlamentets ansvarsfrihet som avser den frivilliga pensionsfonden. Det förekommer uppenbarligen oklarheter när det gäller förpliktelserna för parlamentet och för deltagarna i den frivilliga pensionsfonden. Så långt tillbaka som för tio år sedan hade parlamentet ett underskott på 9 miljoner euro. Även om det beslutades att en tydlig gräns skulle dras mellan denna frivilliga pensionsfond och Europaparlamentets offentliga organ fortsatte en gråzon att existera. Denna pensionsfond går från att vara dålig till att bli ännu värre. Det finns redan ett underskott med ett belopp på 42 miljoner euro. Därför bör vi betona att EU:s budget, parlamentets budget, inte under några omständigheter får användas till att plugga igen det här hålet. Det skulle vara oetiskt och oansvarigt. Skattebetalarnas pengar får inte användas till att fylla igen ett underskott på 42 miljoner euro i en frivillig pensionsfond. Jag tackar er för er uppmärksamhet, och jag hoppas framför allt att vi genom omröstningen kan garantera att dessa arrangemang faller på plats Lundgren, för IND/DEM-gruppen. Herr talman! Terence Wynn har gjort ett glänsande arbete liksom exempelvis medföredraganden Carl Schlyter. Men vårt parlamentariska kontrollsystem är otillräckligt. EU:s anseende och legitimitet är mycket lågt hos Europas befolkning, och det med rätta. De nyckelord som kommer upp för en vanlig europeisk medborgare är toppstyre, etablissemang, slöseri, korruption. Varför är det på detta sätt? Det visar sig att institutionell kontroll via revisionsrätten, OLAF och budgetkontrollutskottet inte räcker. Det fungerar inte. Det fortsätter att vara fullt av oegentligheter och korruption i vårt system. Det visar sig också att det fria ordet, demokratisk debatt, grävande journalister, dvs. externa kontrollanter av den typen, inte heller fungerar, det räcker inte. Vad krävs? Det krävs också det som vi brukar kalla whistle blowers. Det krävs tjänstemän i hela EU:s maskineri, i alla organ och på alla nivåer, som är lojala, inte mot sina överordnade utan mot Europas medborgare och skattebetalare. Vi har haft whistle blowers, kända sådana, omskrivna över hela världen: van Buitenen, Marta Andreasen, Hans-Peter Martin, listan är lång. Hur har det gått för dessa som har avslöjat, riktat uppmärksamheten mot det som är bedrägeri i systemet? Normalt förlorar man jobbet. Nu har vi ännu ett exempel på en sådan affär i Regionkommittén. Jag hemställer därför till parlamentet att stödja vårt ändringsförslag 2 till Avsnitt VII, punkt 12

9 från Geoffrey Titford, Jens-Peter Bonde och mig. Detta måste få ett slut Camre, på UEN-gruppens vägnar. (DA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredragandena för de många grundliga och insiktsfulla betänkanden vi har framför oss. Inte desto mindre häpnar jag i många fall, eftersom de efter sådan slående och precis kritik av fullständigt oacceptabla situationer avslutar med att rekommendera ansvarsfrihet det vill säga fria administrationen från ansvar. Jag måste poängtera att det naturligtvis inte är Siim Kallas fel. Vi talar om något som hände i det förflutna, före den här kommissionen. Att vi beskyller andra för det som har hänt i det förflutna distanserar oss faktiskt från frågan i viss mån. Terence Wynn skriver att han anser det vara en besvikelse att inte heller denna gång har revisionsrätten uppnått rimlig säkerhet om att systemen för övervakning och kontroll på viktiga budgetområden fungerar effektivt [i medlemsstaterna] och kan hantera de risker som gäller de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Det innebär med andra ord att vi återigen inte har någon positiv revisionsförklaring. Vi har diskuterat detta problem otaliga gånger under årens lopp. Vi vet alla alltför väl att det finns många olika länder med olika förvaltningskulturer, men när vi närmar oss orsaken beror problemen på att den lagstiftning som utarbetats är olämplig och ofta inte ens uppnår de specificerade målen. Tvärtom grundar sig förfarandet på en metod som uppmuntrar korruption och kringgående. Misslyckandet med att uppfylla budgetmålen är på många områden ett bevis på att den avsedda politiken inte genomförs. Därutöver har vi fortfarande inte något modernt, acceptabelt redovisningssystem på ett antal områden på grund av att Marta Andreasen påpekade detta fick hon sparken för en tid sedan och förutsättningarna för detta finns fortfarande inte. När jag läste betänkandet kunde jag inte sluta tänka på libretton i Andrew Lloyd Webbers opera Evita, som handlar om Evita Peron, hustru till den avlidne argentinska presidenten, general Peron. När hon talar om en välgörenhetsfond hon inrättade, lyder texten: En del av pengarna har kommit på avvägar. I EU är det lite grand åt det hållet. Operatexten innehåller också orden: När pengarna rullar för man inte räkenskaper. Det var i Argentina under 1950-talet, men nu befinner vi oss i EU Det skulle aldrig ha accepterats i nationalstaterna, och det borde heller inte vara acceptabelt här. Därför kommer jag att rösta emot ansvarsfrihet för budgeten i vissa fall, men rösta för många av de mest känsliga ändringsförslagen Martin, Hans-Peter (NI). (DE) Herr talman! Låt mig i denna debatt fokusera på de frågor som berör parlamentet och inleda med att återigen påpeka hur ödesdigra följderna av den informella överenskommelsen mellan rådet och parlamentet är, det vill säga att inte kontrollera varandra, eftersom det vi ser här i parlamentet är en fortsatt strävan efter mer. Detta är uppenbart när vi blickar tillbaka på 2003, men i synnerhet när vi blickar in i framtiden. Som jag ser det är det mycket beklagligt att Ona Juknevičienės betänkande urvattnades ytterligare i utskottet. Vi har mindre kontroll över resekostnader än vi annars skulle ha, och vi ställs inför nya hål när det gäller pensionssystem och de utbroderade kompletterande pensionerna för parlamentsledamöter. I form av den liberala gruppens viktiga ändringsförslag görs nu ett försök att tygla detta, men i dessa förslag hanteras bara de formaliteter som avser betalningen av dessa pensioner i stället för den skandal som systemet står för. I stället för att till sist dra lärdom av den situation vi befinner oss i erfor vi i går återigen den kusliga situation där budgetutskottet diskuterade vad vi skall göra med de 90 miljoner euro som parlamentet kommer att få tillgång till 2006, och ingen vet riktigt vad pengarna skall användas till. Även om någon återupplivade idén att starta en TV-kanal för att sända kammarens debatter, vore det bästa sättet att investera dessa 90 miljoner euro i en informationskampanj att ge allting tillbaka till skattebetalarna. På det viset skulle vi vara säkra på fördelaktig spridning, och ingenting mer av dessa resurser skulle slösas bort Pomés Ruiz (PPE-DE). (ES) Herr talman! Jag skulle vilja välkomna Terry Wynn och gratulera honom till det lysande arbete han har utfört i sitt betänkande. Han har visat prov på sin erfarenhet, och han har använt den till att säkerställa att vårt utskott kan arbeta mycket bättre denna gång än under föregående år. Jag instämmer med honom att det är skamligt att återigen höra från revisionsrätten att vår institutions räkenskaper, Europeiska unionens räkenskaper, inte är tillförlitliga. Detta är ett förfarandemässigt problem, och alla här är överens om att systemet måste ändras, så att vi slutligen kommer att uppleva det ouppnåeliga målet, det vill säga en positiv ansvarsfrihet för våra räkenskaper. Det föreligger ett grundläggande problem, nämligen det stora antal kontroller som gör användningen av pengarna ineffektiv. Som Alexander Stubb har sagt, som har haft kontrollansvar i Finland liksom jag i Spanien, är kontrollerna mer omfattande i Europeiska unionen än i medlemsstaterna eller i andra institutioner. Och oundvikligen innebär ännu större kontroller att användningen av pengarna blir mindre effektiv, att vi går miste om möjligheter, att tjänstemän inte vill ta något ansvar och att effektiviteten minskar. Vi måste se över hur mycket kontroll vi vill ha. Allmänhetens intresse är inte nödvändigtvis en fördel, eftersom man kan likna det med bilar som färdas i 20 km i timmen för att förhindra olyckor. Därför måste vi se hur vi kan främja initiativ och lägga ned mer energi på effektivitet än på kontroll. Mot bakgrund av betänkandet om Europaparlamentets räkenskaper skulle jag vilja tacka föredraganden för hans arbete, och jag skulle vilja säga att vi parlamentsledamöter i själva verket inte har någon rätt att yttra oss över vår stadga. Vi kan varken besluta om var vi vill träffas eller var vi inte vill träffas. Vi sitter

10 som gisslan i förhållande till rådets beslut, och det är nu på tiden att rådet fattar dem. Det råder dock ingen tvekan om att tills de gör det är det bättre att inte röra något och låta saker vara som de är. Vi behöver en stadga som föreskriver samma skattemässiga behandling för alla, och vi får inte glömma att det här argumentet är en väsentlig del i vår stadga och vägen framåt. Tack så mycket för de två extra sekunderna ni har gett mig, herr talman! ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT Vice talman Mastenbroek (PSE). (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Ona Juknevičienė för hennes utmärkta arbete om parlamentets ansvarsfrihet, som är en mycket viktig fråga. Föredraganden påpekade att betänkandet har gett upphov till livlig debatt i ALDE-gruppen. Jag kan berätta att samma sak gäller för min egen grupp. Om dessa diskussioner bevisar något är det behovet av en enhetlig ledamotsstadga, som skulle lösa många av de problem som diskuteras inom ramen för detta ansvarsfrihetsförfarande. Jag uppmanar därför rådet att nå en kompromiss. Parlamentet har redan gjort det. Jag skulle vilja uppmärksamma två olika frågor. För det första har ändringsförslagen gällande den frivilliga pensionsfonden och särskilt det uppskattade underskottet gett upphov till mycket diskussion bland mina kolleger. Majoriteten av min grupp har beslutat att inte stödja de tillkommande ändringsförslagen som lagts fram, utan i stället stödja den kritiska text som redan står i betänkandet. Jag stöder emellertid dessa ändringsförslag, och det gör också alla andra i min delegation. Jag ber återigen mina kolleger att göra detsamma. Den andra frågan gäller behovet av en enda arbetsplats för vårt parlament. Denna fråga handlar enligt min uppfattning om nyckeln till parlamentets trovärdighet. Summan av de offentliga medel som årligen spenderas på denna spridning av olika arbetsplatser är enorm, och allmänheten varken förstår eller stöder detta ineffektiva arbetssätt. Jag anser att vi behöver ett enda säte. Jag anser också att Bryssel vore det mest logiska valet eftersom de andra institutionerna redan har sitt säte där. Jag erkänner dock Strasbourgs historiska värde, och jag förstår värdet av att placera parlamentet i staden. Jag uppmanar därför rådet och kommissionen att erbjuda staden ett alternativ för framtiden på hög nivå, till vilket jag har några förslag. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har uttryckt några förslag när det gäller behovet av ett europeiskt teknikinstitut som en del av Lissabonmålen. Jag stöder idén att denna byggnad skulle passa utmärkt till ett universitet och tekniskt forskningscentrum på hög nivå där Europas bästa och mest begåvade skulle kunna samlas för unionens ambitiösa framtid, i stället för dess oroliga förflutna. Därför uppmanar jag i dag kammaren att stödja ändringsförslagen. Jag ber rådet att ta dem på stort allvar och lösa denna fråga en gång för alla Davies (ALDE). (EN) Herr talman! Parlamentets makt förstärks mer och mer, men det låter sitt rykte och ledamöternas rykte släpas i smutsen på grund av misslyckandet att säkerställa att organisationen fungerar för kostnadsersättning och traktamenten som är av det slag som man förväntar sig i alla privata affärer. Jag erkänner att en del av problemen med att säkra reformeringen härleds från den orättvisa organisationen för betalning av ledamöternas löner, men det är ingen ursäkt för att det denna gång inte har vidtagits några åtgärder för granskningen av ledamöternas allmänna kostnadsersättningar. Som läget är just nu är det möjligt för dem som tillhör den frivilliga pensionsfonden att låta sina privata insatser betalas av offentliga medel, utan någon återbetalning. Om det förekommer sådana metoder skulle det vara helt och hållet oförsvarligt. Det skulle vara detsamma som förskingring av offentliga medel. Antydan om att sådana metoder förekommer, vilket de kanske också gör i verkligheten, är vanärande för oss alla. I dag borde vi ta tillfället i akt och rösta för reformering och öppenhet. Vi borde ta initiativet och säkerställa att vi i denna kammare fastställer höga normer för hela Europa. Vi borde inte vänta på att ändringar påtvingas oss genom trycket från offentliga skandaler Van Buitenen (Verts/ALE). (NL) Herr talman! Kommissionens internrevisor vet inte om räkenskaperna är fullständiga eller korrekta. Redovisningssystemet inkluderar inte automatiskt alla uppgifter och siffror. Internrevisorns avdelning säger rent av att berörda parter inte vet om kommissionens siffror speglar verkligheten. Parlamentet har inte fått tillgång till den viktiga information som behövs för att bevilja ansvarsfrihet. Det har endast fått tillgång till en sammanfattning av den ursprungliga rapporten av den föregående internrevisorn, Jules Muis. Muis lämnade kommissionen den 1 april Hans rekommendationer föll för döva öron. Till och med kanslichefen varnade Muis, och sade till honom: Vi vet hur man knäcker personer som ni. Internrevisionstjänstens slutliga rapport om Eurostat gjordes endast tillgänglig för granskning för tre parlamentsledamöter. Eftersom bara en av dem blev omvald har bara en ledamot tillgång till den nu. Budgetkontrollutskottet accepterar inte denna intäktsoch utgiftsredovisning, eftersom siffrorna inte har godkänts av personen som ansvarar för att göra det. I alla andra företag skulle detta innebära att den här intäkts- och utgiftsredovisningen inte skulle kunna ligga till grund för ett beviljande av ansvarsfrihet. Terence Wynn gjorde rätt i att identifiera den här bristen, och i egenskap av folkets företrädare har vi nu skyldighet att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet tills den ansvariga personen har fattat mod att skriva under med sitt namn. Marta Andreasen, som var ansvarig för detta 2002, har precis lämnat in en framställning till parlamentet om just denna fråga. Trots att hennes

11 framställning är tillåtlig har parlamentet hittills vägrat att höra henne. Revisionsrätten är likaså tveksam till effekten av kontrollerna inom kommissionens redovisningssystem och om utgifternas legitimitet för varje medlemsstat. Mitt stöd till Alexander Stubbs betänkande kommer att bero på om ändringsförslagen från gruppen Självständighet/Demokrati som avser Regionkommittén antas. Robert McCoy, den tidigare internrevisorn och nu dess värre avslöjare, gjorde sin plikt som revisor, men blev knäckt. Han föll inte på knä inför parlamentet, vilket var ett krav för att bevilja ansvarsfrihet. Därutöver står det med rätta i ett av ändringsförslagen som lagts fram av gruppen Självständighet/Demokrati att OLAF misslyckades med att överlämna undersökningsrapporten till de belgiska domstolarna. Återigen förhindrades avslöjaren att ge sin bild av historien i budgetkontrollutskottet. Är det självklart att vi kan bevilja ansvarsfrihet för medborgarnas räkning med tanke på hur Marta Andreasen, Jules Muis och Robert McCoy, och alla övriga som jag inte har nämnt, har behandlats? Bloom (IND/DEM). (EN) Herr talman! Detta parlamentsutskott, budgetkontrollutskottet, har inte bara försökt att sopa ekonomiska oegentligheter inom Regionkommittén under mattan, utan har också försökt att rentvå sig som Pontius Pilatus när det gäller ännu en angivare som utlämnats till skrämmande och orättvis behandling för att ha varit modig nog att berätta sanningen. Det är orimligt att Alexander Stubb skulle kunna ha utarbetat något betänkande, desto mindre ett betänkande av ett sådant känsligt slag, utan att se till att ha intervjuat alla nyckelaktörer. Det verkar ändå som han inte kunde eller ville möta Regionkommitténs tidigare internrevisor. Med denna chockerande nonchalans i åtanke är det föga överraskande att Stubbs betänkande innehåller så många grova fel. I det ursprungliga förslaget till betänkande hävdades att den dåvarande internrevisorn inte hade varit föremål för någon internutredning, även om Regionkommitténs generalsekreterare skriftligen hade erkänt att han hade det. Alexander Stubb hävdar att ingen av de tjänstemän som omfattades av den administrativa utredningen har befordrats sedan rapporten avslutades. Han väljer dock att inte nämna att flera av dem efter vad som uppgivits hade föreslagits för befordran. Det mest vämjeliga är att det står i betänkandet att den föregående internrevisorn var övertygad om att han hade fullt stöd och samarbete från ledamöternas och personalens sida. Den mannen har sedan dess slängts ut från sitt kontor och drivits iväg från sitt arbete för att ha berättat sanningen. Alexander Stubbs betänkande är ruttet ända in i märgen, precis som EU-institutionen det representerar Mote (NI). (EN) Herr talman! Budgetkontrollutskottet, som jag är ledamot av, gör inte upp budgetar på något vettigt sätt och uppvisar mycket lite kontroll. Jag skulle bara vilja påminna kammaren om några grundläggande fakta. Europeiska unionens inkomst kommer in i en oavbruten ström: procentandelar av momsen, tull och BNP från medlemsstater. Det finns inget sätt att stoppa detta pengaflöde och inget sätt att skicka tillbaka det heller. Om detta vore en vald regering till skillnad från en byråkrati, skulle utnyttjandet av denna enorma pengasumma, för att inte tala om utdelningen, analyseras mycket mer kritiskt. En ansvarig demokrati skulle också kräva att överskotten skulle återbetalas i form av skattereduktion. Enligt revisionsrätten har EU förlorat runt 600 miljarder euro sedan Förenade kungariket anslöt sig. Det är mer än fyra gånger det totala nettobidrag mitt land hittills har betalat till det här stället. Inget kommer att lösa dessa problem förrän och om inte medlemsstaterna själva oberoende upprättar ett särskilt och fullständigt granskningsförfarande för förvaltningen av alla EUmedel. Medlemsstaterna är kassörerna Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). (EL) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att gratulera föredragandena. De har utfört ett noggrant och systematiskt arbete och har tagit hänsyn till de ståndpunkter och åsikter som ledamöterna av vårt utskott har intagit, vilket har resulterat i en i stort sett godtagbar text. Den behöriga parlamentariska kommittén föreslår därför ansvarsfrihet åt alla byråer. De kommentarer utskottet har formulerat kräver dock en granskning, eftersom de kommer att bli användbara för kommissionens politik för dessa byråer och för byråerna själva i deras dagliga förvaltning. Vi är alla överens om att byråerna måste ha lämpliga finansiella resurser, så att de kan fungera. Deras mål måste vara insyn, effektivitet och mervärde till det arbete som utförs av EU:s centrala institutioner. Bortsett från de specifika åsikterna om vissa byråer är det därför budgetkontrollutskottet framförde sina åsikter om en ram för förvaltningsregler som grundas på gemensamma, harmoniserade riktlinjer. Dessa kommer att utvecklas som en följd av verklig dialog med Europeiska kommissionen. Vi anser att det skulle vara mycket fördelaktigt om en noggrannare undersökning utfördes om samverkan mellan vissa byråers åtgärder och åtgärder som vissa avdelningar eller direktorat inom kommissionen vidtagit. Vi anser att kommunikationen och samarbetet måste förbättras, så att vi i stället för överlappande mål och arbete får komplementaritet och förstärkt europeiskt mervärde. Vi instämmer med föredragandenas åsikter att personalresurser måste utnyttjas bättre inom vissa byråer, tillsammans med systematisk information om behovet av att tillämpa jämställdhet inom byråerna. De måste föregå med gott exempel för våra åtgärder och vår politik när det gäller jämställdhet. Slutligen, eftersom byråerna är decentraliserade har de ett utmärkt tillfälle att närma sig medborgarna, och deras åtgärder måste också synas i de medlemsstater där de är etablerade Casaca (PSE). (PT) Herr talman! Jag skulle också vilja ansluta mig till de erkännanden som getts åt alla

12 föredragandena. Om det går för sig vill jag dock framhäva rollen som föredragandena från den socialdemokratiska gruppen spelar, särskilt vår kollega Terence Wynn. Hans utomordentliga arbete kommer otvivelaktigt att definiera ansvarsfrihetsprocessen från och med nu och fram till slutet av hans mandat. Jag önskar också nämna våra kolleger Inés Ayala Sender och Marilisa Xenogiannakopoulou, som tillsammans med vår ordförande Szabolcs Fazakas har bildat en grupp där socialdemokraterna har framträtt och kan vara mycket stolta över sitt arbete. Jag skulle också vilja gratulera er, herr kommissionsledamot, för ert utmärkta tal och för det tydliga sätt på vilket ni hanterade de problem som uppstod i samband med ansvarsfrihetsförfarandet. Jag måste dock medge att jag inte är särskilt intresserad av vilket vin ni drack den 12 december, som grundar sig på ett meddelande som Alexander Stubb framförde, men jag vill däremot hemskt gärna veta vilka företag som finansierades med exportstöd och bakverksbidrag från gemenskapsbudgeten till att kassera ton fördärvat smör. Problemet är att kommissionen fortfarande efter sex år säger att man inte kan avslöja sådan konfidentiell information, och att parlamentsledamöter och den europeiska allmänheten inte har tillgång till denna information. Detta anser jag vara det största problemet vi står inför Schlyter (Verts/ALE). Herr talman! På de flesta språk finns det ordspråk som kräver att man städar hemma innan man kräver något av andra. Därför är det viktigt att vi får ordning på förmånerna. Reseersättningar är inte löneutjämningspengar utan just reseersättningar som borde betalas ut efter faktiska kostnader. Vill vi utjämna löner skall vi ha en extra budgetpost som redovisas offentligt. Min kollega Staes förklarade problemen med pensionsfonden, tilläggspensionen. Den borde vara självfinansierad och underskotten täckas av dem som är med. Det är orimligt att skattebetalarna skall stå för förlusten när aktiespekulationen misslyckas och de som är med ta profiten om den lyckas. Vår allmänna kostnadsersättning är generös. Vill man få ut hela beloppet borde man redovisa hur man använt det. De som inte klarar av det borde få lägre ersättning. Visst tar det tid att redovisa, men det är väl investerad tid för ökad trovärdighet för parlamentet. I valrörelsen upptäckte jag att delen med information om reglerna för våra förmåner har försvunnit från den offentliga hemsidan. Eftersom det inte är hemligt borde det genast publiceras där. Det är en av de vanligaste frågorna som man får av sina väljare. Jag hoppas att föredragandens ändringsförslag 6 och de övriga ändringsförslagen som stärker texten får stöd Fjellner (PPE-DE). Herr talman! Det finns mycket som jag skulle vilja lyfta fram i anslutning till det som vi nu skall ta upp: ansvarsfriheten för budgeten Bristerna i redovisningssystemet, medlemsstaternas ovilja att återkalla felaktigt utbetalda medel, excesser i fråga om ersättningar till ledamöter eller den europeiska utvecklingsfonden. Men den begränsade tid som jag har här gör att jag vill fokusera på en mindre men principiellt viktig och ur medborgarnas perspektiv helt obegriplig del av unionens budget: bidragen till tobaksodlingar. Varje år tvingas Europas skattebetalare stå för nära 10 miljarder svenska kronor i subventioner till tobaksodlingar. Det är ett förfärligt slöseri och ett ganska läskigt sätt att handskas med medborgarnas skattepengar. Till råga på allt är den tobak som EU subventionerar av så usel kvalitet att inga europeiska producenter vill använda den. Istället använder man just denna tobak för att konkurrera ut tobaksproducenter i fattiga länder. Bidragen till tobaksodlare blir inte mindre bisarra av att kommissionen nu har lanserat en kampanj mot rökning som beräknas kosta 700 miljoner kronor. Jag skulle vilja kalla det för höjden av hyckleri. I behandlingen av kommissionens ansvarsfrihet kan parlamentet göra klart att tobaksstödet måste avskaffas. Men tyvärr har Junilistans Nils Lundgren med sin utslagsröst i budgetkontrollutskottet sett till att vi här idag har en parlamentarisk situation där Europaparlamentet lär komma att försvara de mest skamliga jordbrukssubventioner. Jag uppskattar att Lundgren igår offentligt konstaterade att han gjort fel, problemet är bara att skadan redan är skedd. Faktum kvarstår: Trots att Junilistan inför valet till Europaparlamentet lovade att verka för en avveckling av tobaksstödet är det hittills mest bestående resultat av att just Junilistan blev invald till parlamentet att den har bidragit till att säkra just tobakssubventionernas överlevnad. Jag hoppas och tror att parlamentet i plenum gör allt det kan för att korrigera Nils Lundgrens tilltag och röstar för ett yttrande som slår fast att parlamentet vill se tobaksstödet avskaffat Bösch (PSE). (DE) Herr talman! Terence Wynn, huvudföredraganden, har berört något grundläggande i form av frågan om medlemsstaternas ansvarsdelaktighet. Av medlen i EU:s budget vet vi att ungefär 80 procent strömmar ut via medlemsstaterna. En annan aspekt jag vill beröra här är det som har uppdagats i en rapport revisionsrätten nyligen har publicerat. Mellan 1971 och september 2004 har oegentligheter inom jordbrukssektorn uppgått till ungefär 3,1 miljarder euro. 30 år senare har omkring 20,2 procent inkasserats från bidragsmottagare, medan Europeiska utvecklingsoch garantifonden för jordbruket (EUGFJ) tvingades stå för 5 procent, och medlemsstaterna 144 miljoner euro. 2,2 miljarder euro, motsvarande 70 procent, är fortfarande obetalda och kommer inte att återvinnas. Följden av detta är att medlemsstaterna inte ägnar EU:s budget och pengarna som strömmar tillbaka till dem via EU tillräckligt mycket uppmärksamhet. Jag är inte helt

13 övertygad om att ett yttrande från finansministrarna är det bästa sättet att ta itu med detta. Budgetkontrollutskottet, och även parlamentet, har varit rätt framgångsrikt med att införa det de benämnde n+2- regeln i strukturfonderna. Införandet av en liknande regel för återvinning av medel kommer i slutändan att vara oundvikligt Ferber (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att tacka föredragandena för de betänkanden om ansvarsfrihet som har lags fram. Det är ett tecken på att kammaren ser allvarligt på granskningen av om de omfattande medlen verkligen används korrekt. Närmare 95 procent av dessa medel betalas ut i form av bidrag, och det i sig visar vad som är problematiskt med EU-budgeten. Jag vill rikta ett stort tack till Terence Wynn, som har lagt fram ett antal användbara förslag. Jag kan inte annat än be er, herr kommissionsledamot, att agera utifrån dem. Er föregångare var duktig på att tillkännage saker, men när jag tittar på vad hon redan 2000 lovade att genomföra och ser vad ni måste gå igenom nu, kommissionsledamot Kallas, ser jag tydligt att det fortfarande finns utrymme för förbättring på detta område. Ett mycket praktiskt exempel är att någonting behövdes göras åt redovisningssystemet redan innan kommissionsledamot Michaele Schreyer tillträdde, och därför är det nu ni som har äran att verkligen genomföra det. Jag hoppas att ni kommer att göra detta snarast. Betänkandet ger bra vägledning till hur det skall ske. Syftet med betänkandena om ansvarsfrihet är dock inte att yttra sig om alla tänkbara problem. Jag vänder mig också till mina kolleger i gruppen när jag säger att när det gäller tobaksförordningen är vårt arbete inte att undersöka lagligheten eller annat i samband med utbetalningar av bonus, snarare om betalningarna har gått rätt till. Dessa är grundreglerna, vare sig vi gillar dem eller inte. Vad gäller ansvarsfrihet för parlamentet vet jag inte om det är det största problemet i världen om folk röker eller inte på enskilda kontor. Det påverkar inte budgeten och måste därför redas ut någon annanstans. Låt oss i stället koncentrera oss på saker vi faktiskt måste göra med budgeten och med pengar och dess försvinnande, om saker som Herbert Bösch har haft åsikter om och där det återstår mycket att göra. Eftersom talmannen är på väg att avbryta mig vill jag avsluta med att tacka föredragandena dos Santos (PSE). (PT) Herr talman! Jag vill ta upp tre kortfattade punkter. För det första instämmer jag fullständigt med den årliga revisionsförklaringen från medlemsstaterna. Den omsätter nämligen principerna om gemensam förvaltning i praktiken, som i vederbörlig ordning redan definierats. Min andra kommentar avser egna medel. Jag instämmer också med iakttagelserna i betänkandet av Terence Wynn om denna fråga, nämligen att kommissionen borde bekymra sig om kriterier för riktmärkning och nationella redovisningsberäkningar för varje medlemsstat. Min tredje och sista iakttagelse berör frågan om hur man avslöjar tekniska oegentligheter för allmänheten, och därmed gör människor medvetna om att oegentligheter och bedrägerier faktiskt sker i genomförandet av gemenskapsmedel. Som avslutning skulle jag vilja påpeka ytterligare en sak. Jag stöder byråernas genomförande av budgeten, även om jag beklagar att ingen nämnde Europeiska sjösäkerhetsbyrån, och särskilt processen med att inrätta denna byrå Elles (PPE-DE). (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera våra föredragande, och särskilt Terence Wynn, till deras betänkanden om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten. Jag minns att det första betänkandet Wynn utarbetade 1994, och mitt eget 1996, framkallade en annorlunda diskussion om ansvarsfrihet än den vi har i dag. Om rekommendationerna i hans betänkande skulle godkännas och genomföras så skulle vi, som Wynn har antytt, otvivelaktigt få bevittna ett stort steg mot att få till stånd den revisionsförklaring (DAS) som många av oss i den här kammaren vill. Detta skulle ge EUinstitutionernas förvaltning av medel större trovärdighet. Detta innebär att alla de berörda parterna måste ta större ansvar, inklusive ansvar för att huvudräkenskapsföraren avslutar räkenskaperna. Kommissionsledamoten har visat att han vill följa den linjen, men jag vill kraftfullt yrka att ändringsförslag 4 skall antas. Kommissionsledamöter måste ta enskilt ansvar för att säkerställa att generaldirektoraten effektivt förvaltar de medel som faller under deras ansvar. Vi måste också se till att angivare får lämpligt skydd om de önskar träda fram med information om tillämpningen av gemenskapspolitiken. Som Marta Andreasen nämnde har vi framför allt behov av att frågan om gemensam förvaltning förverkligas. Gemensam förvaltning är ingen förvaltning såvida inte det finns en ordentlig inre kontrollram som säkerställer att pengarna redovisas på vederbörligt sätt i medlemsstaterna. Det är därför vi konservativa starkt stöder utvecklingen mot att göra medlemsstaterna mer delaktiga när det gäller det sätt som saker och ting skall utföras på. Avslutningsvis välkomnar vi mycket starkt tanken om att ha utarbetat förslag före juli, med avsikt att ha uppnått ett interinstitutionellt avtal före årets slut. Det handlar emellertid fortfarande bara om avsikter, och därför kommer de konservativa ledamöterna att rösta emot ansvarsfrihet, eftersom vi för tionde året i rad noterar att det inte finns någon positiv revisionsförklaring Mathieu (PPE-DE). (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi måste påminna oss själva om vad ansvarsfrihet innebär. Ett beviljande av ansvarsfrihet

14 måste göra det möjligt för oss att säga att EU:s budget har genomförts på rätt sätt och att vi kan garantera tillförlitliga räkenskaper och lagliga och regelrätta transaktioner. Beviljande av ansvarsfrihet måste dessutom ge oss möjlighet att bedöma de framsteg som gjorts i samband med genomförandet av de rekommendationer som innefattats i det tidigare beviljandet. Jag måste därför uttrycka min förvåning över innehållet och utformningen av detta betänkande, särskilt avsnittet om Europaparlamentet. Jag förstår inte den mycket vresiga ton som återfinns hos föredraganden och hos författarna till vissa ändringsförslag som avser alla ledamöter av denna institution. Alla dessa kritiska kommentarer antyder en sorts oärlighet, och den stöder jag absolut inte. Jag tycker inte att man kan överösa ledamöterna av Europaparlamentet med ovett på det här viset. Jag skulle vilja tillägga att det är obegripligt att vi skulle ändra på gällande regler om traktamenten innan vi har en enhetlig stadga för ledamöter av Europaparlamentet. Förresten, är detta ansvarsfrihetsförfarande det rätta stället att ta upp frågan om bruket av tobak och cigaretter i våra byggnader på? Även om jag är övertygad om att det är ett stort problem, ligger det helt utanför ämnet. Avslutningsvis, och mer specifikt, vad kan jag säga om ifrågasättandet, ånyo, av Europaparlamentets säte i Strasbourg? Tvärtemot vad det står om det i betänkandet som ligger framför oss i dag måste jag påminna er om att parlamentet inte är behörigt i frågan. Bortsett från Europeiska rådet i Edinburgh 1992, som genom enhällig omröstning av stats- och regeringscheferna beslutade att Europaparlamentets säte av politiska skäl skulle vara i Strasbourg, var beslutet också i enlighet med protokoll 12 till Amsterdamfördraget, så att det kunde garanteras av fördragen. För ett år sedan lades ett liknande förslag fram om slopandet av parlamentets säte i Strasbourg och en fullständig förflyttning till Bryssel. Ledamöterna av Europaparlamentet var förståndiga nog att avvisa det förslaget under plenarsammanträdet, och dessutom påpekade ledamöterna av konventet detta när konstitutionsfördraget diskuterades. Motståndarna till Strasbourg får inte använda beviljandet av ansvarsfrihet 2003 för att göra ett nytt försök att ändra parlamentets säte. Denna fråga hör inte till ämnet och ligger utanför vår rättsliga behörighet Morgan (PSE). (EN) Herr talman! Jag var ansvarig för yttrandet från utskottet för regional utveckling om detta ansvarsfrihetsförfarande. Revisionsrätten bedömde den interna organisationens administration av strukturfonderna som oförvitlig, men så var inte fallet vad avser medlemsstaterna. Ett av de grundläggande problem vi har med hela systemet är det som gäller delat ansvar. När medlemsstaterna misslyckas får kommissionen skulden. Tills vi har rett ut den frågan kommer vi inte så långt. Därför föreslog jag att vi skulle komma överens om att inte skriva under det interinstitutionella avtalet innan medlemsstaterna går med på att skriva under den årliga revisionsförklaringen. Det är tråkigt att några av de andra partierna inte gick med på att föregripa den situationen i detta betänkande. Jag hoppas att de kommer att visa sig mer rakryggade när det gäller det interinstitutionella avtalet. Det är också viktigt att vi har mer förebyggande åtgärder för att förhindra bedrägeri och bristfällig förvaltning. Det är väsentligt att kommissionen använder sig lite mer av revisionsrätten vad gäller yttranden om utarbetandet av politik. Kan kommissionsledamoten förbinda sig att säkerställa att det i framtiden kommer att finnas en systematisk policy att be revisionsrätten om råd under utvecklingen av politik? Nu är det ett mycket bra tillfälle, särskilt eftersom det drar ihop sig till de nya sjuåriga programmen Kallas, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka er alla för bidragen och för att ni diskuterar det som skulle kunna betecknas mindre tilltalande angelägenheter på ett så konstruktivt sätt och med så gott humör. Dessa angelägenheter blir mindre tilltalande när någonting går fel, och om vi kan ta itu med detta arbete på ett positivt sätt kommer vi att ha en lugn och stilla attityd. Jag skulle vilja säga att vi har en unik styrka. Vi har fört bra diskussioner med rådet. Rådet har uttryckt sin villighet att diskutera dessa frågor om delat ansvar, även om det är för tidigt att fastställa detaljerna. Vi har också fört goda diskussioner med revisionsrätten. Revisionsrätten är också redo att diskutera alla metodfrågor och frågor om granskningsbevisens trovärdighet. Det avgörande är att om vi lägger fram några förslag före sommaren innebär det inte nödvändigtvis att vi får en positiv redovisningsförklaring (DAS) i år, men vi kommer åtminstone att uppnå det inom en kort tidsram. Så styrkan är unik, och jag hoppas att vi kan föreslå adekvata detaljer och lösningar för att möta dessa förväntningar. Jag håller helt och hållet med vad James Elles sade. Detta är en mycket bra strategi i dag, en positiv attityd, men detaljerna måste också utvecklas på ett adekvat sätt. Vi måste också finna lösningar till vissa behov av förenkling. I och med att vi är mycket angelägna om seriös ekonomistyrning och om övervakningsmekanismer har vi infört oerhört många regler, dokument och tillämpningar. Som en av de ärade ledamöterna sade innebär den här oerhörda mängden regler ännu inte att vi kan uppfylla kraven i alla dokument på ett absolut rättsligt och korrekt sätt. Vi slösar fortfarande med pengar, och den seriösa kontrollen finns fortfarande inte. Vi måste uppfylla programmen. Vi måste genomföra beslut, och vi får inte tillåta några kraftiga förseningar på grund av den oerhörda mängden dokument och behovet att följa byråkratiska regler. Vid sidan av det tydliga

15 behovet särskilt vad gäller frågan om ansvarsfrihet att stärka och förtydliga kontroll- och övervakningssystem måste vi också på allvar ta itu med frågan om dynamik i beslutsfattandet, så att vi inte har ett system som är omöjligt att kontrollera. Jag hoppas att vi kommer att träffas snart igen för att diskutera möjliga förslag om hur vi skall uppnå ett mer trovärdigt och öppet kontroll- och ansvarsfrihetssystem för gemenskapsbudgeten Talmannen. Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl Utvecklingsmålen i FN:s millenniedeklaration Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0075/2005) av Glenys Kinnock för utskottet för utveckling om EU:s roll när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen (2004/2252(INI)) Kinnock (PSE), föredragande. (EN) Herr talman! Millenniedeklarationen som antogs av världens ledare 2000 representerar en deklaration av solidaritet utan motstycke. Deklarationen är ett bevis på att det råder fast beslutsamhet om att uppnå millenniemålen. Om målen nås skulle 500 miljoner människor lyftas ur extrem fattigdom. 30 miljoner barn, som annars skulle dö innan de fyller fem år skulle räddas, likaså 2 miljoner mödrar som annars inte skulle överleva graviditet och födsel. Hundratals miljoner kvinnor och flickor skulle få utbildning, och miljoner få tillgång till rent vatten och goda sanitära förhållanden. Världen har tekniken och de politiska och ekonomiska resurserna för att hålla sitt löfte och sin vision om millenniemålen. I fråga om bistånd konstateras det i millenniemål 8 att det krävs en avsevärd ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet. Det är bara fyra medlemsstater som redan har uppnått målet på 0,7 procent. Andra medlemsstater har fastställt tidsplaner. Grekland, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike är alla långt ifrån målet. Med den nuvarande nivån kommer inte Tyskland att nå sitt mål förrän Italien som är ett av världens rikaste länder och medlem i G8 bidrar med endast ynka 0,17 procent av sin BNI till bistånd. EU:s finansministrar och utrikesministrar måste noggrant övervaka de årliga delmålen. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att svara på den delen av vår resolution. Budgetplanen vittnar om att utvecklingsmedel som fortsätter att komma i kläm mellan andra kategorier, också inom kategorin för externa förbindelser, hotar sannolikheten för att vi skall kunna bidra på det sätt som vi borde för att uppnå millenniemålen. Kommissionen måste fortsätta sitt arbete för att förbättra kvaliteten och effektiviteten i vårt bistånd och använda millenniemålen som ett redskap för att styra vår politik. Medlemsstaterna bör samarbeta och samordna med kommissionen på ett mer sammanhängande sätt än de gör för närvarande för att ta itu med problemet när det gäller på vilket sätt bistånd bäst kan användas för att tjäna och uppfylla millenniemålen. I fråga om ohållbara skulder är de flesta av EU:s medlemsstater beredda att avskriva de bilaterala skulderna för världens fattigaste länder. Återigen är jag rädd att Italien måste pekas ut och får stå vid skampålen eftersom landet fortsätter att göra framsteg i denna fråga i snigelfart. I fråga om handel instämmer jag fullständigt i det yttrande som lades fram av utskottet för internationell handel. Det täcker en rad angelägna frågor vad gäller Europeiska unionens roll som världens största handelsblock, nämligen vår roll i hantering av marknadstillträde, kapacitetsutbyggnad och andra aspekter av handeln och avreglering av handeln. Europeiska unionen förhandlar på ett sätt som ibland ger anledning att ifrågasätta om betydelsen av utvecklingsvänliga mål uppfattas tydligt nog eftersom man hänvisar till dem så ofta. Detta gäller både WTOförhandlingarna och EPA-förhandlingarna där jag vad det gäller AVS-länderna kan bekräfta att det finns behov av att känna att det har genomförts ett grundligt samråd och att det finns bättre förståelse inom Generaldirektoratet för handel för utvecklingsfrågorna som de prioriterar så högt. I fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken måste EU:s medlemsstater snarast ta itu med de metoder som pressar ned världspriserna, snedvrider marknaderna i de fattiga länderna och underminerar inkomstmöjligheterna för deras jordbrukare. Enligt min uppfattning är alla ändringsförslagen om handels- och jordbrukspolitiken, som vi skall rösta om senare, olämpliga, och i vissa fall är de föreslagna alternativen fullkomligt orealistiska. Därutöver borde parlamentet förkasta ändringsförslagen 10 och 16, som speglar oacceptabla konservativa åsikter om viktiga aspekter av millenniemålen. Tillgången till kondomer för behandling av sexuellt överförbara sjukdomar och tillgång till säkra och lagliga aborter måste även i fortsättningen vara tydliga prioriteringar om det övergripande målet att utrota fattigdomen skall kunna uppnås. Förra året dog kvinnor under graviditeten och i barnsäng. Över 3 miljoner barn var dödfödda. Fyra miljoner spädbarn överlevde inte sitt första år i livet. Vi måste stödja det verkliga behovet av att förenkla tillgången till smidiga förfaranden för dem som genomgått abort. Det finns också behov av att förenkla tillgången till högkvalitativa och säkra tjänster som tillhandahålls i full utsträckning och som är tillåtna enligt lagarna i de berörda länderna. Som Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterade så sent som i går inträffar dödsfall på grund av osäkra aborter. Osäker abort är den enda utvägen för miljontals kvinnor med ett desperat behov. Jag håller inte med de människor som tror att kvinnor tar lätt på beslutet att avbryta en graviditet, och vill mycket bestämt säga att så är inte fallet, och det kommer aldrig

16 att vara det. Kvinnor har rätt att välja aborter som utförs med hög standard och vård efter abort inom ramen för lagstiftningen. Kvinnor har rätt att välja. (Applåder) Michel, kommissionsledamot. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen välkomnar naturligtvis varmt betänkandet av Glenys Kinnock om EU:s roll när det gäller att uppnå millenniemålen. Jag skulle vilja gratulera Glenys Kinnock och utskottet för utveckling till det här betänkandet. Det borde stimulera diskussionerna och förhandlingarna om de åtgärder som krävs för att uppnå millenniemålen. Fru Kinnock, i ert betänkande betonas med rätta vikten av att regeringarna antar strategier för att uppnå millenniemålen. Det understryker också att EU:s utvecklingspolitik, vars huvudmål måste vara att minska fattigdomen, måste förankras i millenniedeklarationen och i millenniemålen. EU:s sammanställningsrapport för millenniemålen innehåller en redogörelse för de framsteg som har gjorts i detta avseende. Europeiska unionen har vid flera tillfällen betonat att granskningen av millenniemålen vid FN:s toppmöte i september 2005 kommer att vara avgörande för att påskynda utvecklingen mot uppnåendet av millenniemålen. När det gäller Europeiska unionens bidrag till toppmötet, så uppmanade rådet i november 2004 kommissionen att förbereda specifika ambitiösa förslag på åtgärder som bör vidtas. Förslagen skulle särskilt avse finansiering av utveckling, utvecklingspolitikens samstämmighet och ha tonvikten på Afrika. Kommissionen kommer i dag att anta flera meddelanden som svar på rådets uppmaning. Detta globala politiska paket sammanfattar EU:s bidrag till utveckling och identifierar de åtgärder som krävs för att påskynda uppnåendet av millenniemålen. I många avseenden återfinns samma oro och samma rekommendationer i ert betänkande och i våra meddelanden. Jag skulle vilja nämna några slutsatser i ert betänkande, som vi anser vara mycket viktiga och som är kärnpunkter i det kommunikationspaket som vi skall lägga fram. Först och främst, som ni påpekar är det väsentligt att vi fortsätter att öka utvecklingsbiståndet. Kommissionen föreslår nya delmål för 2010 i detta avseende. Ytterligare nya finansieringskällor måste övervägas vid sidan av budgeten för offentligt bistånd. Jag välkomnar också den vikt ni lägger på samstämmighet inom utvecklingspolitiken. Det är i själva verket nödvändigt att vi undersöker hur annan politik som inte utgörs av bistånd kan bidra till att uppnå millenniemålen. I meddelandet om utvecklingspolitikens samstämmighet fastställs inte mindre än 11 prioriterade områden där utmaningen att uppnå samverkan med de utvecklingspolitiska målen anses vara särskilt betydelsefullt. Exempel på sådana områden är handel naturligtvis forskning, miljö, jordbruk och fiske, för att nämna några. En större samverkan skulle vara möjlig med dessa olika behörighetsområden. Många av rekommendationerna i ert betänkande ingår i EU:s sammanställningsrapport för millenniemålen. Ett exempel som ni rätteligen tar upp är den stora uppmärksamhet som måste ägnas åt flickors utbildning, och nödvändigheten att tillfredsställa behoven när det gäller de svagaste grupperna, särskilt barn, föräldralösa barn, unga kvinnor och de äldre. Som en reaktion på de utmaningar som ligger framför Afrika, är det nödvändigt att utvecklingspartner prioriterar den kontinenten. Europeiska unionen måste göra mer, och vill göra mer, för att Afrika skall kunna uppnå millenniemålen. Vårt fokus måste ligga på Afrika, och det är absolut nödvändigt att biståndsresurserna för länderna i Afrika söder om Sahara ökar. Europeiska unionen måste säkerställa att en större del av det extra offentliga utvecklingsbiståndet riktas mot Afrika. Våra förslag i fråga om samstämmighet måste också främst vända sig till den afrikanska kontinenten. Slutligen, utöver alla våra befintliga program, och särskilt inom ramen för Cotonouavtalet, föreslår kommissionen nya åtaganden inom områden med en påtaglig multiplikatoreffekt. Jag tänker på styrelsesätt, sammanbindning och rättvisa. Förberedelserna inför toppmötet i New York blir alltmer intensiva. Jag vill också tacka er för ert bidrag, och jag hoppas på ett fortsatt samarbete för att säkerställa att Europa står enat bakom utmaningen att uppfylla millenniemålen. Fru Kinnock! Nu skulle jag vilja yttra några ord om de meddelanden som jag inom kort skall överlämna till kommissionen. Förberedelseprocessen för toppmötet i september har visat de framsteg som har gjorts i många fattiga länder och vikten av de åtgärder som har vidtagits av världssamfundet, och särskilt av Europeiska unionen, för att uppnå millenniemålen. Samtliga rapporter, generalsekreterarens rapport, rapporten från FN:s millennieprojekt som skrevs under ledning av professor Jeffrey D. Sachs, visar också att målen som sattes upp för 2015 fortfarande kan uppfyllas om vi vill. Som ni sade kommer detta emellertid att kräva lika stora satsningar från utvecklingsländernas sida som, uppenbarligen, från givarländernas. I egenskap av de fattiga ländernas största internationella givare och största handelspartner har Europeiska unionen särskilt ansvar för våra egna medborgare. De förväntar sig nämligen att vi föregår med gott exempel på internationell nivå, eftersom det är absolut nödvändighet för mänsklig solidaritet, men det ligger också i vårt eget intresse. Om vi vill få en stabilare och tryggare värld måste vi investera betydligt mer i utveckling. EU har också ansvar inför partner som många gånger ser Europa som en förebild: tänk till exempel på Afrikanska unionen som har Europeiska unionen som riktmärke. Jag anser att de

17 förslag jag kommer att lägga fram denna eftermiddag är tillräckliga för att klara denna utmaning. Dessa förslag består av tre huvuddelar: den första är utvecklingsfinansiering och biståndseffektivitet, den andra är samstämmig politik och den tredje är prioritering av länderna i Afrika söder om Sahara. När det gäller finansiering och detta kommer att besvara er fråga har Europeiska unionen fullföljt sina åtaganden. Under 2006 kommer dess biståndsinsatser antagligen att överskrida det gemensamma målet på 0,39 procent av medlemsstaternas bruttonationalinkomst. Denna insats måste självklart fortsätta, och jag föreslår att medlemsstaterna själva fastställer ett nytt enskilt delmål på åtminstone 0,51 procent 2010, som motsvarar en kollektiv insats på 0,56 procent. Det skulle göra det möjligt för oss att uppnå nivån 0,7 procent Den nivån fastställdes av Förenta nationerna för länge sedan, och experter inom millennieprojektet anser att det är nödvändigt för att kunna uppnå millenniemålen. När det gäller årligt bistånd skulle det innebära en ökning på inte mindre än 20 miljarder euro per år EU-biståndet skulle öka från 46 miljarder euro 2006 till 66 miljarder Dessutom måste nya finansieringskällor uppmuntras. Jag glömde säga att jag kommer att föreslå att de nya medlemsstaterna skall nå 0,17 procent Skillnaden beror på att det återstår mycket mer för dem att göra, och detta skulle göra det möjligt för oss att nå 0,7 procent Så nya finansieringskällor måste därför uppmuntras, men det skall inte på något sätt fungera som svepskäl för försening eller inskränkning av EU:s åtaganden för Den andra aspekten är förbättring av biståndseffektiviteten, som är ytterligare en viktig uppgift. De senaste åren har vi fått uppleva betydande framsteg i förvaltningen av gemenskapsbistånd. På EUnivå är den främsta utmaningen i dag att genomföra de åtaganden som EU fastställt för bättre politisk samordning, komplementaritet på plats och förfarandemässig harmonisering. Europa måste vara mycket mer än bara summan av våra länders enskilda budgetar. Den andra aspekten är användningen av budgetbistånd, som jag vill prioritera, även om biståndseffektiviteten har mycket att vinna därifrån. Hur som helst är det inte bara en fråga om pengar. Den stora utmaningen är att styra globaliseringen genom att utöva solidaritet som lägger grunderna för ett världsomspännande samhällskontrakt. Det kommer inte bara att innefatta en ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet utan också den globala allmänna ordningen som kommer att göra det möjligt att fördelarna med globalisering fördelas mer rättvist. Likaledes är jag ganska nöjd att kunna säga att kommissionen för första gången har kommit överens om att ta upp frågan om samstämmighet och identifiera behörighetsområden utöver utvecklingsbistånd. Det är inte mindre än 11 områden som är utvecklingsrelaterade, och kanske kan det ge ett mervärde. Jag anser att detta är viktigt. Det är första gången som kommissionen har antagit denna utmaning, och jag tycker det är viktigt att betona det. Den tredje delen i våra förslag är prioriteringen av Afrika. Det finns tre anledningar till detta. Länderna i Afrika söder om Sahara utgör den mest underutvecklade regionen. Europa är en betydelsefull partner, och Afrika är en geopolitisk partner som kommer att få ökad betydelse. Förenta staterna och Kina har redan insett detta, vilket förklarar deras ökade intresse i den delen av världen. Jag föreslår att vi trappar upp vårt agerande på områden som har en tydlig multiplikatoreffekt. Det finns tre åtgärdsstrategier. När det gäller styrelsesätt måste vi för det första stödja genomförandet av reformerna som härrör från det afrikanska systemet för inbördes granskning. Vi måste också tillhandahålla refinansiering av fredsbevarande resurser för att stödja Afrikanska unionen och subregionala organisationer i konfliktförebyggande verksamhet. Jag skulle beskriva den första strategin som den politiska strategin, i den allmänna betydelsen av begreppet. Den andra strategin är den ekonomiska strategin. Infrastrukturer och nätsammanlänkning måste stödjas på grundval av Afrikanska unionen och Nepads strategier för att underlätta handel mellan länderna i söder. Här tänker jag i själva verket på att verkligen få i gång de omfattande transafrikanska näten som vi var tvungna att göra i Europa med de omfattande transeuropeiska näten. Konstruktionen och genomförandet av dessa stora transafrikanska nät måste vara ett uttryckligen prioriterat mål. Det är den ekonomiska strategin. Jag tänker på alla infrastrukturer, på allt som är knutet till kommunikationer, tekniköverföring och så vidare. Den tredje strategin är den sociala strategin. Det handlar självklart om rättvisepolitik. Europeiska unionen måste utveckla incitament och stödja de afrikanska länderna i deras försök att främja social sammanhållning, sysselsättning och miljöskydd. Jag tänker särskilt på utbildning, hälsa och kultur. Under min utfrågning sade jag att kultur var en mycket viktigare utvecklingsriktning än vad folk tror, och jag skulle vilja lyfta fram så mycket som möjligt av det. Denna uppsättning meddelanden är ett försök att ena medlemsstaterna kring en enhetlig europeisk syn som skulle ge EU det inflytande, den trovärdighet och den synlighet som krävs för att kunna ge ett effektivt bidrag på toppmötet i september För närvarande gör jag en rundresa i huvudstäderna för att mobilisera de nationella parlamenten och medlemsstaterna i denna fråga. I september hoppas jag att de tre meddelandena kommer att resultera i en fullständig omdefiniering av utvecklingspolitiken, som jag sade, i form av en ny utvecklingspolitisk förklaring, som sedan omsätts i en gemensam europeisk utvecklingsstrategi. Jag ser absolut ingen anledning till varför vi inte kan göra samma sak för utvecklingen som vi framgångsrikt har gjort för den gemensamma säkerhetsstrategin. Jag vill också utarbeta

18 en ordentlig kampanjplan för Afrika på grundval av de tre åtgärdsstrategier jag precis har nämnt. Herr ordförande, fru Kinnock, ärade ledamöter! Detta är svaret jag ville ge er. Jag hoppas att jag har varit utförlig. Om ni har andra frågor eller om jag av misstag inte har svarat på någon fråga, tveka inte att fråga mig. Jag står naturligtvis till ert förfogande för att svara på dem ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ Vice talman Martens, på PPE-DE-gruppens vägnar. (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi diskuterar millennieutvecklingsmålen som är själva kärnpunkten, den vägledande principen och målet för EU:s utvecklingspolitik. Det centrala i dessa mål är utrotningen av fattigdomen. Föredraganden framhåller mycket riktigt tre områden där Europeiska unionen borde vara bättre: infriande av löften, tätare politiskt samarbete och en mer effektiv fördelning av resurser. Jag är glad över att kommissionsledamoten ägnade stor omtanke åt detta i sitt tal. Utfästelsen att avsätta 0,7 procent av BNP till utvecklingsbistånd har hittills bara uppnåtts av fem medlemsstater. Både den politiska samordningen och vår hjälp till utvecklingsländer med att utveckla sina lokala och regionala ekonomier brister i trovärdighet om vi samtidigt förstör dem genom vår jordbruks- och handelspolitik. Det gläder mig att kommissionsledamoten anser att detta är en tungt vägande fråga. För det tredje kan vi i den ändamålsenliga tilldelningen av resurser åstadkomma mycket mer om arbetet blir mer effektivt och vi använder tänkbara quick wins, exempelvis genom att dela ut myggnät för att bekämpa malarian. Jag vill också betona ett par viktiga punkter som också behandlats i betänkandet. När det gäller vikten av utbildning för flickor kan det inte nog poängteras att det oftast är flickor och kvinnor som lider av hunger och andra problem i oproportionerlig utsträckning och att en av orsakerna är brist på utbildningsmöjligheter. Dessutom visar forskningen att utbildning av flickor har positiva verkningar för hela samhället, även i kampen mot fattigdomen som sådan. För det andra är det viktigt att diversifiera odlingen av produkter och ge små och medelstora företag ett starkt fotfäste med målsättningen att skapa en stabil ekonomi. För det tredje finns det ett behov av det som kallas speciell och differentierad behandling av fattiga länder, vilket också kommer att bli en viktig faktor för WTO. För det fjärde behövs tillgänglighet och tillgång till grundläggande sjuk- och hälsovård, vilket är avgörande för all hälsopolitik. Till sist finns det behov av en förstärkning av kapacitet på alla fronter. Kort sagt finns det mycket att göra, och som tur är gör Europa redan väldigt mycket. Som kommissionsledamoten redan har påpekat står Europa som den främsta biståndsgivaren inför en stor utmaning om det skall bli den största aktören när det gäller visioner, samstämmighet och beslutsamhet Van den Berg (PSE), på PSE-gruppens vägnar. (NL) Herr talman! Världens ledare har det enorma ansvaret att realisera de överenskommelser som gjordes 2000 och som gällde att halvera fattigdomen, skicka barn till skolan och eliminera sjukdomar. Om vi tillämpar detta på Afrika måste vi konstatera att situationen är tragisk i alla dessa avseenden. I stället för att närma oss målen för 2015 blir de allt mer avlägsna. I denna takt kommer vi inte att nå målen förrän om 100 år. Detta ger en bild av inkompetensen hos världens ledarskap, speciellt när det gäller Afrika. Att det inte finns några skäl till detta framgår tydligt i Geoffrey Sachs senaste betänkande. Med tillfredsställande finansiering, sunda prioriteringar och en tillräckligt kampanjbaserad fokusering kunde till exempel malarian utrotas, barn särskilt flickor kunde gå i skolan och fattigdomen kunde halveras. Som kommissionsledamoten redan har påpekat kommer det vid FN:s toppmöte i september att finnas möjlighet att fastslå överenskommelser om millenniemålen. Detta innebär naturligtvis att det är mycket viktigt att kommissionen och rådet omsätter de överenskommelser som träffas vid det toppmötet i europeiska mål för EU. Som kommissionsledamoten säger kan vi göra detta genom finansiering på medlemsstatsnivå, men även genom att denna kammare och rådet ger fleråriga bistånd tillräckligt hög prioritet. Detta återspeglar sig i procenttalet för sociala utgifter i millenniemålen, inklusive de 20 procent för grundläggande utbildning och hälsovård i synnerhet. De nuvarande procenttalen 2 procent för utbildning, 6 procent för hälsovård, även i siffrorna för Europeiska utvecklingsfonden är alarmerande. Jag vill därför inte bara uppmana kommissionen och rådet utan även parlamentet att verkligen ta fasta på dessa krav så att vi kan undvika en konfrontation och tillsammans stå bakom initiativet hela vägen ut. Vi är beredda att ge kommissionen spelrum i genomförandet under förutsättning att överenskommelserna är kompromisslösa. Men framför allt måste de fastställas på ett tydligt och effektivt sätt, för de nuvarande nivåerna på 2 procent och 6 procent är verkligen oacceptabla. Vi skulle behöva vänta i ytterligare 100 år, och det vägrar vi att göra Cornillet, på ALDE-gruppens vägnar. (FR) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Louis Michel för hans positiva bemötande av Glenys Kinnocks betänkande. Jag tycker att det är viktigt att kommissionen och parlamentet samordnar sina ståndpunkter och presenterar en gemensam vision. Som ni säger så är Europeiska unionen den största biståndsgivaren med 55 procent av det offentliga biståndet i världen. Vi måste därför hålla oss i en framskriden position, och att hålla löften är någonting som är tämligen väl ansett inom politiken. Jag har noterat att ni föreslår ökningar steg för steg, och dessa

19 målsättningar är både lovvärda och genomförbara. Glenys Kinnock redogjorde detaljerat för dem, så jag kommer inte att upprepa dem. Totalt sett kan 0,7 procent uppnås, och med de nivåer som ni nämnde kommer vi att öka till 0,51 procent under 2010 och nå 0,7 procent under Jag vill bara påpeka att den ökning på 20 miljarder euro om året som ni nämnde mer eller mindre motsvarar värdet av en och en halv europeisk utvecklingsfond om året, medan Europeiska utvecklingsfonden då är ett femårigt program. En stor summa pengar skulle därför kunna betalas ut om vi vill göra den sortens insats. I samband med detta vill jag mycket snabbt uppmärksamma er på fyra små punkter: för det första att vikten av politisk samordning, som ni illustrerade med era elva områden, också gäller för jordbruksstöd om vi inte skall förstöra med en hand vad vi ger med den andra. Detsamma gäller mellan europeiska länder om vi skall undvika den sunda konkurrens som ibland påträffas i området. Våra partner måste dock ta på sig en del av ansvaret, och detta medför ju naturligtvis att kravet på styrelsesätt och budgetstöd måste verifieras, vilket verkar vara en annan bra metod. Som ni poängterade, herr Michel, måste vi slutligen komplettera med stora regionala projekt, i synnerhet för transafrikanska nätverk. Vi har redan möjligheten att använda överskottet i Europeiska utvecklingsfonden för att finansiera några av de stora nätverken. Den tredje punkten är kontrollen över offentliga medel. Det är viktigt att tydligt visa hur skattebetalarnas pengar används. Om vi skall kunna be om mer måste vi visa upp identifierbara och uppenbara mål för våra vänner i de europeiska länderna som bidrar med offentliga medel till detta ändamål. Till sist den privata sektorns ställning. Vi kommer inte att uppnå någonting utan politisk trygghet, utan rättslig trygghet, utan infrastrukturer och utan en marknad. Offentligt stöd är ingen ersättning för utveckling som involverar den privata sektorn. Låt oss därför bli exemplariska biståndsgivare, och låt oss bli tydliga partner Joan i Marí, på Verts/ALE-gruppens vägnar. (EN) Herr talman! För att lyckas utrota svälten i världen är det mycket som måste förändras i Europeiska unionen. Den gemensamma jordbrukspolitiken, som inte är särskilt korrekt när det gäller tilldelning av medel, har gjort saker och ting besvärliga i Europa och i många utvecklingsländer, särskilt i AVS-länderna. Å ena sidan måste Europa garantera att den gemensamma jordbrukspolitiken inte används för att öka stora producenters fördelar samtidigt som små producenter hamnar i en mycket komplicerad situation. Å andra sidan måste det finnas garantier för att produkter som subventioneras av EU inte kommer att vara ett hinder för utvecklingsländerna och för AVS-länderna. Teoretiskt sett skulle EU kunna hjälpa till att utrota fattigdomen och svälten i världen om dess jordbrukspolitik ändrades. Bättre förhållanden i utvecklingsländerna skulle innebära fördelar för Europa och för hela världen. Men dessförinnan måste vi lyckas undanröja en mycket tydlig diskriminering i EU som främjar de stora producenterna medan de små och tusentals jordbrukare måste lämna jordbruket varje år Morgantini, på GUE/NGL-gruppens vägnar. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Glenys Kinnocks väl genomarbetade betänkande, som vi instämmer i, visar att för att uppnå millennieutvecklingsmålen krävs en förändring i systemet, en förändring som involverar ländernas regeringar på både det norra och det södra halvklotet samt internationella finansiella institutioner. Vi måste åsidosätta reglerna för internationell handel genom att tillbakavisa införandet av handelsavtal och godtycklig liberalisering och i stället stödja rättvis handel och en kultur baserad på rättigheter rättigheter att ha tillgång till utbildning, vatten, mat och sjukvård. I dag börjar den globala aktionsvecka som skall föra fram dessa rättigheter och kontrollera internationell handel, och det finns ledamöter i parlamentet här i dag som betonar detta behov. Det är inte första gången som Förenta nationerna och världssamfundet har försökt att införa ett program för att utrota fattigdomen. Det har nu gått 15 år av brutna löften, och målet att avsätta 0,7 procent av BNP från mer utvecklade länder till fattiga länder är fortfarande avlägset. Glenys Kinnock har rätt när hon säger att politiken i Italien mitt land är skamlig. Jag delar hennes uppfattning, även om jag anser att Förenade kungarikets inblandning i Irakkriget också var skamlig. EU och medlemsstaterna får inte brista i sitt moraliska ansvar och sina moraliska skyldigheter. Alternativa finansieringskällor måste diskuteras. Vi måste förhindra förfalskad bokföring, undvika att kostnader för säkerhet klassas som utvecklingsutgifter och stoppa budgetsiffrorna från att drivas upp av skuldavskrivningsåtgärder. Skulden måste skrivas av. Ett verkligt utvecklingssamarbete kan uppnås om man utrustar dessa länder med den infrastruktur och de verktyg som behövs för att de själva skall kunna organisera sin ekonomiska och sociala utveckling. Mänskliga rättigheter, kön, miljö, barnens rättigheter är frågor som alla har lyfts fram Janowski, på UEN-gruppens vägnar. (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag diskuterar vi en fråga som avslöjar den sanna karaktären i världen omkring oss. Det har gjorts försök att minska den stora klyfta som för närvarande finns i levnadsvillkoren för människorna på denna planet. Detta kan ses som ett praktiskt test på hur vi tolkar ordet granne både när det gäller individer och nationer. När jag nu talar i denna kammare vid en tidpunkt som denna känner jag mig förpliktigad att nämna den helige fadern Johannes Paulus II, vars minne vi i går hedrade här i kammaren, eftersom denna fråga var av särskild vikt för honom och han vädjade till människors samvete över hela världen. Mänsklighetens historia visar att millennieutvecklingsmålen som vi vet

20 antogs under jubileumsåret 2000 sannerligen är värda sitt namn, eftersom vi inte får glömma att kampen mot fattigdom har förts på jorden i årtusenden. Millenniemålen måste genomföras effektivt och så snabbt som möjligt. Jag vill därför tacka Glenys Kinnock för de ansträngningar hon har gjort i detta förslag till betänkande i vilket Europeiska unionens roll för att nå dessa mål läggs fram. Samtidigt kan jag emellertid inte samtycka till de åtgärder för abort som uppträder under beteckningen rättigheter till reproduktiv hälsa och som kallas progressiva, vilket är fallet i punkt 15. Under den korta talartid som jag förfogar över har jag ingen möjlighet att utveckla denna fråga i sin helhet, trots att den är av enorm betydelse. Jag vill dock dela några tankar i denna fråga med er. Det sägs ibland att människor är fattiga för att de är dumma, och det sägs också att de är dumma för att de är fattiga. Denna onda cirkel av hjälplöshet måste brytas, och vi måste hjälpa fattiga länder och regioner genom storskaliga investeringar inom utbildning. Det är sant att grundläggande undervisning tas upp i det andra av millenniemålen, men enligt min uppfattning ligger det långt ifrån vad som verkligen behövs. Bra högstadieoch gymnasieskolor samt universitet måste byggas i dessa länder och regioner. Jag vill särskilt poängtera att skolor och universitet måste vara placerade i länderna och regionerna i fråga eftersom det är viktigt att man i dessa nationer får utbildade personer som vill hjälpa sina medborgare. Vi måste därför fästa stor uppmärksamhet vid de lokala samhällenas behov i stället för att försöka skapa lycka som överensstämmer med någon annans uppfattning, hur nobel den än må vara. Annars kommer vi att bygga hus på lösan sand, och våra åtgärder kommer att betyda att vi ger människor fisk i stället för att lära dem att fiska själva. Jag vill beröra ytterligare en fråga, nämligen att lämplig finansiering behövs för att lösa dessa problem på rätt sätt. Här kommer en stor summa pengar att behövas, men inte mer än de rika länderna, inklusive Europeiska unionen, har råd med. Den nuvarande finansieringen är på intet sätt tillräcklig. Jag vill också göra kammaren uppmärksam på det faktum att det finns relativt omfattande finansieringsmöjligheter för detta universella ändamål, och det är genom att införa skatt på transaktioner med utländska valutor, med andra ord Tobinskatt Vanhecke (NI). (NL) Herr talman! Det säger sig självt att ingen som är vid sina sinnen skulle invända mot att någonting verkligen görs för att strukturellt minska den globala fattigdomen och hungern fram till För att detta mål verkligen skall nås måste vi se bortom de unilaterala åtgärderna som finns i det nuvarande betänkandet och framför allt erkänna att det massiva utvecklingsbiståndet under de senaste 30 åren har haft mycket liten inverkan enligt den slutliga analysen där alla faktorer har beaktats. Det som förstörde den fördelaktiga infrastrukturen och handelspositionen i svarta Afrika på sextiotalet var till exempel allmän korruption, etniska konflikter och ett förödande ideologiskt hårklyveri från den styrande elitens sida. Hur kommer det sig att Zimbabwe på bara ett par decennier har förvandlats från ett spannmålsmagasin för hela södra Afrika till ett land som är ödelagt av förfärlig svält? Vi måste därför vara modiga nog att i klartext redogöra för de två främsta hindren som står i vägen för en varaktig utveckling av de fattiga länderna, nämligen korruption och dåligt styrelsesätt, och det är knappast vårt fel Záborská (PPE-DE). (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Millenniemålen berör oss alla. Det är sant att utveckling är ett globalt koncept för ett allsidigt främjande av människors välfärd och värdighet, men hjälpmedlet för att åstadkomma detta kan sammanfattas i ett enda ord: solidaritet. Det är följaktligen mycket positivt att Europeiska unionen står för mer än 50 procent av utvecklingsbiståndet i världen. EU främjar dock inte respekten för kulturell mångfald och skilda traditioner i sina externa förbindelser, även om dessa faktorer är grundläggande för den europeiska integrationen. Ekonomiskt stöd döljer frågor av geopolitisk vikt och kulturellt inflytande, och EU köper ibland utvecklingsländers röster i Förenta nationernas generalförsamling. Om vi skall fatta gemensamma beslut måste vi lyssna till och respektera alla, och det är ännu viktigare eftersom syftet är att fastställa ståndpunkter som inverkar på grundläggande kulturella och moraliska värderingar. De FN-nationer som nämns i stadgans inledning har rätt att kräva att deras värdighet och traditioner respekteras, oberoende av deras ekonomiska nivå. När det gäller de mänskliga rättigheterna måste de stärkas genom att ges en solid etisk grund, annars kommer de att förbli svaga och sakna underlag. Vi måste åter bekräfta att mänskliga rättigheter inte skapas eller ges av någon, utan att de är medfödda i den mänskliga naturen. Den resolution som vi ombes rösta om i dag visar på skillnaden mellan hur den rikedom som familjen besitter uppfattas av utvecklingsländerna och Europeiska unionen. Skulle vi inte bädda för kritik om vi skulle utnyttja en så viktig fråga som att nå millenniemålen för våra egna intressen? Det kan inte råda verklig fred tills givarna fullständigt respekterar utvecklingsländernas kulturella identitet Scheele (PSE). (DE) Herr talman! Jag är övertygad om att betänkandet av Glenys Kinnock utgör ett viktigt bidrag för att granska Europeiska unionens arbete för att nå millennieutvecklingsmålen, eller de framsteg som har gjorts i den riktningen. När det gäller våra chanser att nå dessa mål befinner vi oss i ett mycket, mycket bedrövligt tillstånd, och Glenys Kinnocks betänkande visar vilka politiska förändringar som är nödvändiga att genomföra för att vi skall kunna nå dessa mål.