Sista ordet Forskningsetik och hederslogik

Transkript

1 KVT Inlaga ny Sida 106 Sista ordet Forskningsetik och hederslogik På väg hem från skolavslutning den 10 juni 2005 möter mig Expressens löpsedel: PASTORN i hemliga möten om SEX MED KVINNLIG PROFESSOR på Kumla. På löpsedeln finns också två små bilder föreställande Helge Fossmo och Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet. Lundgren, som hade anklagats för det mesta sedan TV-programmet Könskriget sändes den 15 och den 22 maj, blev nu också älskarinna till en av Sveriges mest hatade män. Det som under många veckor surrat i mitt huvud fick denna solvarma junimorgon klarare konturer: parallellen mellan vad jag sett i min forskning om våld mot kvinnor i hederskulturella sammanhang å ena sidan, och den logik som präglade det svenska mediadrevet mot Eva Lundgren och hennes forskning å andra sidan. Parallellen blev, skulle det visa sig, än tydligare när ryktena om Lundgrens forskningsresultat bemöttes av hennes arbetsgivare, Uppsala universitet. Knappt två veckor innan Lundgren hamnade på Expressens löp, hade universitetets rektor Bo Sundqvist, enligt samma tidning, sagt sig vara bekymrad och efterlyst bevis från Lundgren för de påståenden hon tillskrivits i media (Expressen 30 maj 2005). Universitetets avståndstagande startade ett mediadrev, som också representanter för forskarvärlden hakade på. Genussekretariatets föreståndare Anne-Marie Morhed och statsvetarprofessorn Bo Rothstein formulerade exempelvis diffusa anklagelser om fusk på DN-debatt den 3 juni. Parallellt med drevet fattade Bo Sundqvist beslut om att inleda en förberedande undersökning för att granska Lundgrens forskning för vetenskaplig ohederlighet. Granskningens resultat blev att Eva Lundgren frias men kritiseras, som rubrikerna löd i så gott som alla svenska dagstidningar den 15 december Uppsala universitets beslut att granska Eva Lundgren är på många sätt exceptionellt och unikt. Men jag undrar om man inte också kan se det från ett annat håll. Handlar inte granskningsprocessen i själva verket om gamla beprövade metoder för att stävja kvinnors normbrott, som nu tas i bruk på

2 KVT Inlaga ny Sida 107 Sista ordet 107 nya arenor? Kan anklagelserna om bristande forskningsetik förstås utifrån ett urgammalt abrahamitiskt kulturarv där en kvinnas rykte står i centrum? Enligt dessa föreställningar är kvinnligheten splittrad en kvinna är antingen en madonna/oskuld eller en hora och ryktet blir en essens, något en kvinna är, och i förlängningen är hennes rykte avgörande för kollektivets heder. Kan detta i sin tur kasta ljus över varför anklagelser om vetenskaplig ohederlighet kan vara ett genialt redskap i motståndet mot feministisk kunskap? Granskningen av Eva Lundgren inleddes utan att någon framfört en specificerad anklagelse om vetenskaplig ohederlighet. Inte vid något tillfälle gav Uppsala universitet substans åt sitt beslut om granskning, och granskarnas slutgiltiga rapport bekräftar att inte ens de haft någon konkret anklagelse om ohederlighet att utgå från. Syftet med granskningen var istället att, enligt rektor Bo Sundqvist, söka en anklagelse (PM från juridiska avdelningen på uppdrag av rektor ). En sådan syftesformulering strider mot grundläggande principer om rätten att veta vilket brott man misstänks för. Om varken den anklagade eller någon annan vet vari anklagelsen består är det omöjligt att försvara sig och, vad värre är, det är omöjligt att befinnas icke skyldig. Enligt granskningsgruppens ledare, tillika samhällsvetenskapliga fakultetens dekanus, Berit Hagekull, var uppdraget än vidare: Att undersöka Lundgrens trovärdighet som forskare (PM från granskaren Margareta Hallberg ). Trovärdighet är A och O för en forskare. Den vetenskapliga verksamheten går i mångt och mycket ut på att visa på vilket sätt tolkningar och analyser är trovärdiga. Men det är en uppgift som självklart inte kan ligga inom ramen för en disciplinär åtgärd, såsom en granskning om ohederlighet i forskningen. Formulera ett regelverk för vetenskaplig trovärdighet, den som kan! Granskningen inleddes alltså utan misstanke, utan anklagelse och utan anklagare. Ett av Sveriges mest ansedda universitet satte en av sina professorer under luppen på grundval av ingenting. Nej, så var det förstås inte. Det fanns mycket att ta fasta på: Ett manipulativt TV-program som fick rekordmånga anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV och sedermera fälldes för partiskhet, debattörer som utropade att äntligen avslöjas extremfeminismen, andra som hävdade att forskningsresultat som strider mot sunt förnuft måste vara fusk. Jag påstår att det som fanns var rykten. Och när ett dåligt rykte drabbar en kvinna kan det få en innebörd som är långt ifrån ingenting. En kvinnas rykte hennes essens I olika forskningsprojekt har jag intervjuat kvinnor för vilka kulturella föreställningar om heder är viktiga tolkningsredskap. Ett återkommande tema

3 KVT Inlaga ny Sida Kvinnovetenskaplig tidskrift hos dessa kvinnor är ryktet. Ett gott rykte, berättar kvinnorna, är nödvändigt medan ett dåligt rykte är någonting man till varje pris måste undvika. För att upprätthålla ett gott rykte måste en kvinna vara rätt, det vill säga agera i enlighet med andras förväntningar. Uppfyller hon inte förväntningarna utan bryter mot normen genom att göra fel, riskerar hon ett dåligt rykte. Denna dålighet formuleras i sexuella termer att bete sig som en hora. Också för män finns ett önskvärt beteende, men män kan agera i strid med andras förväntningar utan att det skadar deras rykte. Det män gör blir klandervärda handlingar, medan det kvinnor gör eller snarare det andra säger att kvinnor gör blir deras essens. Alltså: män agerar fel, kvinnor är fel. I mina tolkningar av kvinnornas berättelser handlar ryktet om vad en kvinna är i andras blick. Det handlar om kulturella föreställningar där en kvinna antingen är en ren och orörd madonna/oskuld eller en besudlad hora. När ett rykte väl har uppkommit lever det sitt eget liv. Ingen är intresserad av vad som har hänt, egentligen. Det som spelar roll är vad andra säger. Det är ryktet som är verkligt, inte de handlingar som ryktet berättar om. Och eftersom en kvinna är sitt rykte försvinner inte ett dåligt rykte. En av mina informanter säger: kastar nån lera och den inte fastnar, då blir det märken efter den, då kommer folk att fortsätta prata i alla fall, fast de inte tror på det. Men ett dåligt rykte skadar inte bara kvinnan utan också andra män, eftersom kollektivets heder kopplas till kvinnors rykte. Om en kvinna oåterkalleligen är sitt rykte måste en dålig kvinna försvinna för att kollektivets heder ska återupprättas. De kvinnokategorier som är statiska på en föreställningsnivå kan bli absoluta i det levda livet. Betydelsen av ryktet blir konkret och kroppsligt när en kvinna tillintetgörs, fysiskt (genom ett hedersmord ) eller genom social uteslutning, för att rädda kollektivets heder. Sammanfattningsvis kännetecknas hederslogiken av att 1) det som andra ser som ett normbrott ger dåligt rykte och 2) en kvinnas rykte är hennes essens, 3) ryktet kopplas till kollektivets heder, och 4) kollektivets heder återupprättas först när kvinnan tillintetgörs. Ohederlighet och rykten I Uppsala universitets regelverk om vetenskaplig ohederlighet kopplas ohederlighet och rykten samman. Paragraf 8 handlar om vad som händer efter ett friande i processens första steg, det vill säga den förberedande undersökningen. Den lyder: Om det beslutas att otillräcklig grund för fullständig utredning av anklagelsen föreligger, skall omsorgsfulla åtgärder vidtagas för att återupprätta den anklagades rykte.

4 KVT Inlaga ny Sida 109 Sista ordet 109 Regelverket förutsätter alltså att redan en anklagelse om ohederlighet skadar en forskares rykte och slår därför fast att det är universitetets uppgift att minimera en sådan skada. Eva Lundgren friades från misstankar om vetenskaplig ohederlighet den 15 december 2005, men efter det har universitetet inte gjort någonting för att följa sitt eget regelverks krav på återupprättelse, tvärtom. I samband med offentliggörandet av granskningens resultat lades tonvikten på granskningsrapportens kritik (som inte hade någonting med ohederlighet att göra), med konsekvensen att Lundgren framställdes som en forskare utan trovärdighet i den efterföljande medierapporteringen. Men var det inte just detta hela granskningsinitiativet handlade om? Ingen misstanke, ingen anklagelse, ingen anklagare bara ett rykte om fusk allt enligt hederns logik. Det som betyder något är vad andra säger. Vad som egentligen hänt eller om någon kan formulera en anklagelse med substans, är irrelevant. När den anklagade är en kvinna, därtill tillhörande en feministisk forskningstradition som handlar om normbrott, blir ryktet om fusk en essens: Hon är sitt dåliga rykte. Och hennes rykte skadar det vetenskapliga kollektivets heder, allmänhetens tilltro till forskningen som det heter i rektors pressmeddelande om granskningsbeslutet (7 juni 2005), och varumärket Uppsala universitet som DN talar om i en ledare (19 augusti 2005). Enligt hederslogiken gäller att för att kollektivets heder ska återupprättas, måste en kvinna med dåligt rykte tillintetgöras. Och kanske var det granskningens syfte: Att vetenskapligt tillintetgöra en oönskad forskare och en oönskad normbrytande forskning. Hur ska vi annars förstå att universitetet valde att så omsorgsfullt underminera Lundgrens trovärdighet när friandet offentliggjordes, istället för att återupprätta hennes rykte? På den akademiska arenan håller man förstås de sexuella anspelningarna på avstånd, men på Expressens löpsedel lyser också dessa delar av hederslogiken igenom. Utanför akademin har inte heller hot om fysisk tillintetgörelse saknats. På nätdiskussionslistan Flashback frågade sig någon i höstas Varför dödar ingen Eva Lundgren?, tjugosex mail till Lundgren är polisanmälda för olaga hot. Kollegorna på Lundgrens arbetsplats, däribland undertecknad, fick den 19 maj 2006 ett mail från en man med beskedet att hade jag inte haft en god självbehärskning så hade jag kommit för att spotta på er och era liv är så äckligt patetiska att det väl är att anse som straff nog. Vattentät smutskastningsmetod Nu då? Var granskningen av Eva Lundgren en engångsföreteelse, en olycklig tillfällighet? Eller har feministiska forskare mer att vänta, från nya aktörer? Paragraf 8, om återupprättande, har ett andra led:

5 KVT Inlaga ny Sida Kvinnovetenskaplig tidskrift Den person som, i god tro, framfört anklagelser om vetenskaplig ohederlighet skall inte, som en effekt av sitt handlande, få sin tjänsteställning eller rykte ifrågasatt. Här förutsätts att också någon som fört fram anklagelser kan drabbas av ett dåligt rykte, och bör kunna åberopa universitets skydd. Men är det självklart att Anne-Marie Morheds och Bo Rothsteins anklagelser om fusk framfördes i god tro? Är det omöjligt att tänka sig att anklagelser riktas mot en forskare i syfte att skada? Knappast. Diffusa anklagelser om vetenskaplig ohederlighet framstår som en vattentät metod om syftet är att allvarligt skada en annan forskares rykte utan att äventyra sitt eget. För när det handlar om ohederlighet gäller inte de vetenskapliga spelregler som föreskriver att alla som ingår i en debatt riskerar att få sina egna argument granskade och bemötta. Är det en ny trend vi ser? Jag tror det. Anklagelser om vetenskaplig ohederlighet är en alltför smart metod för att inte användas för att motverka feministisk forskning och kvinnors insteg i den ärevördiga akademin. Här kan djupgående kulturella föreställningar om kvinnor kombineras med oantastliga vetenskapliga argument som är omöjliga att argumentera mot: En forskare med fuskstämpel kan ingen försvara. Centralt för hederslogiken är, att när en kvinna straffas för att hon dragit skam över familjen, är det ett direkt hot mot andra kvinnor om vad som kan drabba dem: Om du blir som hon, om också du är en hora, så vet du vad som händer. Granskningen av Eva Lundgren ger enligt denna logik tydliga signaler till alla landets kvinnliga akademiker och feministiska forskare: om du blir (lika obekväm) som hon och om dina forskningsresultat är (lika provocerande) som hennes, så kan du bli nästa kvinna under luppen. Något underlag för åtgärder behöver vi inte, det räcker med ett rykte. Tystnaden från genusforskare har, med några viktiga undantag, i denna debatt varit kompakt. Kan det bero på rädsla att smittas av ett dåligt rykte? Åsa Eldén Fil dr, Uppsala universitet