Barns och ungas rätt vid tvångsvård Förslag till ny LVU (SOU 2015:71)

Transkript

1 Barns och ungas rätt vid tvångsvård Förslag till ny LVU (SOU 2015:71) Sammanfattning Bris välkomnar den nya LVU och är övervägande positiv till utredningens omfattande arbete. Barn och unga som befinner sig inför, under eller efter en placering enligt LVU är en grupp som ofta hör av sig till Bris med frågor och tankar kring sina rättigheter och behov av delaktighet och information. Vi välkomnar en LVU med förstärkt barnrättsperspektiv och ökad rättssäkerhet för placerade barn och ungdomar, och som tar tydligt avstamp i barns och ungas rätt enligt barnkonventionen. Bris ser mycket positivt på att rätten till delaktighet genomsyrar hela utredningens arbete: Från den vikt som utredningen lagt vid att inhämta synpunkter från barn och ungdomar med erfarenhet av samhällsvård, till hur det kommer till uttryck genom utredningens konkreta förslag. Vi vill dock påminna om att ökat inflytande aldrig får slå över i ett alltför stort ansvarstagande. Bris är kritisk mot förslaget om modifiering av rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende eftersom vi anser att vård enligt LVU inte kan betraktas som den mest lämpade för barn och unga som lider av svår psykiatrisk problematik eller funktionsnedsättning. Vi vill också understryka vikten av att den här gruppen barn identifieras så tidigt som möjligt under processen, så att de får den vård som tillgodoser deras särskilda behov. Ovanstående är också ett, av flera, skäl till att Bris ställer sig bakom utredningens förslag om att stärka barnets rätt till läkarundersökning samt tillgången till tvärprofessionell kompetens vid bedömnings- och beslutsförfarandet. Dock efterlyser Bris ett krav på representation av andra kompetenser under förfarandet, samt efterfrågar en fortsatt utredning i syfte att stärka det placerade 1

2 barnet rätt till god hälsa. Bris ifrågasätter formuleringen av rekvisitet om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, för dess bristande överensstämmelse med faktiska förhållanden. Eftersom många barn tvingas till flera korta placeringar i olika hem är det något som samhället bör bära ansvaret för och inte ett barn som, trots en kortare tid i familjehemmet, trivs och vill stanna där. Bris förespråkar ett kompromisslöst förbud mot all sorts avskiljning av barn och unga, och hade därför önskat att utredningen valt den vägen redan i samband med den nya lagen och inte som nu, som en målsättning inom nära framtid. Bris ser vikten av att använda sig av ett språkbruk som omfattar alla barn, oavsett identitet, och tycker därför att det är tråkigt att utredningen valt att använda sig av begreppen hon och han istället för hen - som vore mer inkluderande. Bris synpunkter i övrigt på förslaget framgår av det följande. 5 Barns och ungas rätt till skydd och god vård Tydligare krav på tvångsvården Bris välkomnar utredningens ambition att utforma en lag som är tydlig, begriplig och pedagogisk i sin struktur. Att på ett lättillgängligt sätt kunna ta del av och förstå sina rättigheter är en grundläggande förutsättning för förverkligandet av barns och ungas rätt enligt barnkonventionens artikel 12. Bris välkomnar alla förändringar som utgår från barnkonventionens syn på barn som rättighetsinnehavare aktiva, delaktiga medborgare med rättigheter. Bris anser, i likhet med utredningen, att behovet av tydlighet överväger nackdelarna med en viss dubbelreglering. Däremot ser Bris risker med att tillmäta dessa lagtekniska förändringar alltför stor vikt för det faktiska förverkligandet av det enskilda barnets rätt. FN:s barnrättskommitté manar ständigt till lagreformer 2

3 för genomförandet av artikel 12, men betonar också att det inte är tillräckligt att lagstiftningen fastställer barnets rätt; barnen måste också bli medvetna om sina rättigheter. Ett sådant medvetandegörande, anser Bris, uppnås inte primärt genom förtydliganden i lagtexten. De krav på vården som enligt utredningens förslag ska samlas i en inledande rättighetslista i den nya LVU, bör vara självklara ledord för arbetet också enligt den gamla lagen. I betänkandet anges att ett syfte med det inledande kapitlet är att uppmärksamma socialnämnden och de som har det direkta ansvaret för vården på deras skyldighet att se till att barns och ungas grundläggande rättigheter tillgodoses. Valda formuleringar kan tolkas som att utredningen betraktar okunskap om vilka barns grundläggande rättigheter är, eller ren ovilja att beakta dem, som primära orsaker till att de inte efterlevs. Bris anser att det finns andra skäl till att barns rättigheter inte efterlevs vid vård enligt LVU. Ett uttryckligt stadgande om att vården ska vara trygg och av god kvalitet eller ges utifrån en helhetssyn på barnet, är av litet värde om det saknas kunskap om målsättningarnas faktiska innebörd, eller resurser för att förverkliga dem. I värsta fall riskerar utredningens förslag att verka kontraproduktivt. Kombinationen av bristande praktiska förutsättningar för att bedriva vård som är trygg eller präglas av en helhetssyn på barnet, och användandet av abstrakta begrepp, riskerar att resultera i tandlösa skrivningar som förmedlar en falsk bild av ökad delaktighet i praktiken. Många barn och ungdomar som hör av sig till Bris vittnar om vård- och genomförandeplaner som ofta anses så abstrakta och allmänt hållna att de är svåra att applicera på det verkliga livet. Bris ifrågasätter hur det enskilda barnet ska kunna använda sig av lagtextens skrivningar för att åstadkomma önskvärda förändringar av sin situation Barnets eller den unges rätt till information och delaktighet ska förtydligas Bris delar utredningens uppfattning om det angelägna i att barnet eller den unges rätt till information och delaktighet uppmärksammas. Det är vanligt att barn och ungdomar berättar för Bris att de inte vet vad de kan kräva för att få sina rättigheter tillgodosedda. Bris tillstyrker utredningens förslag om att förtydliga rätten till delaktighet och återkommande relevant information, samt införandet av en ny bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes individuella 3

4 förutsättningar där informanten så långt som möjligt ska försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Bris vill dock uttrycka en reservation mot förslaget sett ur en större kontext. I likhet med utredningen anser Bris att barn och unga ska ha ett reellt inflytande över utformningen av sin egen vård - men ett sådant inflytande får aldrig riskera att slå över i ett alltför stort ansvar. Bris befarar att utredningens förslag i denna del, läst tillsammans med den inledande rättighetslistan, kan resultera i att barnet eller den unge påläggs ett alltför stort ansvar för sin egen vård. Bris vill understryka att syftet bakom rättighetslistan, att underlätta för barnet att ställa krav på den egna vården, aldrig får tolkas som en reducering av tillämparens ansvar enligt kapitel 3. Att barnet eller den unge får tillgång till all nödvändig information och faktiskt kan tillgodogöra sig den, är alltid tillämparens ansvar. En lagtext som genom tydlig och pedagogisk utformning underlättar för barnet att självständigt sätta sig in i sina rättigheter överensstämmer med en önskvärd syn på barnet som kompetent aktör. Däremot får barnet aldrig betraktas som så pass kompetent att det grundläggande syftet bakom LVU går om intet: Att som samhälle erbjuda barnet den vård och skydd som dess vårdnadshavare inte förmår. Här aktualiseras iakttagandet av ett genuint barnperspektiv vilket förutsätter en balansgång mellan två sätt att se på barn: att betrakta det som ett skyddsvärt objekt, och att samtidigt erkänna dess rätt som eget subjekt, d.v.s. se med barnets ögon Oberoende barnombud kan behövas för att tillgodose barns och ungas rättigheter Bris tillstyrker utredningens förslag om att låta regeringen utreda inrättandet av en regional operativ barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks. Särskilt viktigt är förslaget ur den aspekt att det ökar förutsättningarna för nationell likvärdighet och motverkar regionala skillnader. Bris delar utredningens uppfattning att kommuners möjlighet att 4

5 erbjuda särskild barnrättslig kompetens eller en barnombudsfunktion varierar stort, vilket förstås är oacceptabelt. Barns och ungas möjligheter att få sina grundläggande rättigheter uppfyllda får aldrig vara beroende av var i landet hen bor. På frågan om stödets omfattning anser Bris att alla delar i ett barns liv är så sammanlänkade att stödet bör omfatta inte bara socialtjänsten i vid mening utan också andra samhällssektorer av betydelse för barnets välfärd. 7 Förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet Rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende ska modifieras Bris vänder sig emot utredningens förslag eftersom det riskerar att resultera i allvarliga negativa konsekvenser för barn och unga som lider av svår psykiatrisk problematik eller funktionsnedsättning. HFD har slagit fast att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 LVU, och Bris delar denna uppfattning. Bris anser att den vård som aktualiseras genom ett LVU sällan kan betraktas som den mest lämpade för någon vars destruktivitet grundar sig i en misstänkt eller faktiskt diagnos. Artikel 14 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anger att förekomst av funktionshinder inte i något fall får rättfärdiga frihetsberövande. I betänkandet uttrycks en oro över att barn och unga ska falla utanför samhällets yttersta skyddsnät om ett beteende som kan betraktas som ett symptom på psykiatrisk störning inte kan utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 LVU. Bris har dock svårt att se hur ett omhändertagande enligt LVU av ett barn eller ungdom med stort psykiatriskt vårdbehov eller funktionsnedsättning ska eller bör kompensera för bristande skydd, stöd eller vård enligt SoL, LSS 5

6 eller HSL. Ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning såsom ADHD, som uppvisar destruktivitet och svårigheter av en sådan art att det i sig kan sägas falla under rekvisitet socialt nedbrytande beteende, visar på bristande uppfyllelse av rättigheter och skydd som regleras i andra lagar än LVU. Bris anser att risken är stor för att ett barn med svårigheter och beteendeproblem som stammar ur ett neuropsykiatriskt eller intellektuellt funktionshinder, trauma eller psykiska sjukdomstillstånd, genom en placering på HVB eller SiS kommer att bemötas på rent felaktigt sätt med utgångspunkt ur arbetsmetoder som utvecklats för att tillmötesgå en helt annan typ av svårigheter. Bris upplever det som ett stort problem att psykisk ohälsa ofta inte identifieras hos barn och unga, eller bortses ifrån, vid ett beslut om vård enligt LVU. Bris delar även utredningens bild av att det inte är ovanligt att medicinska utlåtanden från BUP tonar ner barnets diagnos i syfte att undanröja hinder för beslut om vård enligt LVU. Att barn och unga på detta sätt går miste om adekvat psykiatrisk vård är förstås helt oacceptabelt. Bristerna inom BUP och första linjens vård samt skolans oförmåga att tillgodose barn med särskilda behov, är ett stort problem. Att lagstifta om ökade befogenheter för omhändertagande enligt LVU är inte att befatta sig med problemet på ett sätt som sätter barnets bästa främst. Barn och unga med medfödda eller förvärvade psykiatriska sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar, som trots sitt stora vårdbehov faller mellan stolarna och glöms bort är ett fundamentalt misslyckande från samhällets sida. Det är något som vi omgående måste befatta oss med och inte, som enligt utredningens förslag, kringgå genom utökade befogenheter för omhändertagande enligt LVU. Om värdet av tvärprofessionell kompetens för att identifiera den här gruppen barn, se avsnitt Också utredningens förslag om en förstärkt rätt till läkarundersökning inför ansökan om LVU torde bidra till bättre förutsättningar för rätt vård av den här gruppen barn och unga. Se avsnitt

7 9 Socialnämndens utredning och planering av vården Barns delaktighet i utredningen behöver utvecklas Bris instämmer i utredningens bedömning av behovet av ett fortsatt utvecklingsarbete för att säkerställa barns rätt till delaktighet i en utredning som rör hens förhållanden. I syfte att motverka regionala skillnader anser dock Bris att arbetet bör ske på nationell istället för regional nivå. Även om ett fortsatt utvecklingsarbete fyller en viktig funktion för att utreda tänkbara former för ett fördjupat deltagande, vill Bris uppmärksamma det faktum att många utredningar fortfarande inte omfattar ens de basala krav på delaktighet som stadgas i barnkonventionen och lag. Många barn och unga som hör av sig till Bris har varken kunskap om sina rättigheter eller socialtjänstens skyldigheter under LVU-förfarandet. De vittnar om bristande information från socialtjänsten och en del upplever att socialtjänsten talar mer med deras föräldrar än med dem, vilket lämnat barnen otrygga och ovetandes mitt i den egna processen. Utredningsansvaret tycks ofta hamna i kollision med proportionalitetsprincipen med undermåliga utredningar som följd. Bris vill också erinra om att ett tillvaratagande av barns och ungas deltagande alltid kommer att ställa höga krav på den enskilde tillämparen i form av flexibilitet och kunskap om barns och ungas förutsättningar och förmågor. Ett exempel är hur ett egentligt förverkligande av lagens krav på att delge barnet information i den omfattning som behövs och som barnet efterfrågar, inte alltid kan sägas uppnås bara därför att utredaren faktiskt träffat barnet eller den unge en eller ett par gånger. Utredarens bedömning av barnets behov av information måste innefatta en förståelse av den dubbla utsatthet som barnet befinner sig i då det både är föremål för en omvälvande process och därtill förväntas kunna tala obehindrat om den inför en främmande vuxen. Att vinna barnets eller den unges förtroende i en sådan utsatt situation som hen befinner sig i under LVU-förfarandet är något som fodrar både vilja, adekvat kompetens och tålamod hos den vuxna tillämparen. 7

8 Bris är därför av den åsikten att det, oberoende av organisation, alltid bör ställas höga krav på den som ska tillvarata barnets rätt i processen. Något annat kan inte sägas vara förenligt med ett för barnet rättssäkert förfarande Det tvärprofessionella arbetet vid utredning och placering ska stärkas Bris tillstyrker utredningens förslag att uppdra åt Socialstyrelsen att stärka det tvärprofessionella arbetet vid utredning och placering av barn och unga. Bris delar utredningens uppfattning att samverkan är en förutsättning för att barn och unga i samband med ett LVU ska få sina behov tillgodosedda på alla nödvändiga områden, men ifrågasätter om kommunikationsaktiviteter riktade till andra huvudmän och verksamheter är en tillräcklig åtgärd för att uppnå detta. Bris är av den uppfattning att kvaliteten i bedömnings- och beslutsprocessen skulle öka markant om den alltid bedrevs utifrån en helhetssyn på barnet, vilket förutsätter att socialtjänsten konsulterar andra professionella och att vård- och genomförandeplaner omfattar insatser som andra huvudmän ansvarar för. Detta är särskilt angeläget med tanke på att barn och unga som vårdas med stöd av LVU har en sämre fysisk och psykisk hälsa än barn i allmänhet. Bris efterlyser ett krav på att andra kompetensers representation under bedömnings- och beslutsprocessen, likt förfarandet i den finska barnskyddslagen. Bris anser att nuvarande reglering som möjliggör för socialnämnden att konsultera sakkunniga utifrån en egen behovsbedömning är otillräckligt. Detta dels för att det visat sig att möjligheten inte alltid utnyttjats trots konstaterade behov, men också för att expertis många gånger kan vara en förutsättning för att identifiera behoven från början. Ett tydligt exempel är gruppen barn och unga med svår psykiatrisk problematik eller funktionsnedsättning, som behandlats ovan under avsnitt

9 Bris vill åter understryka vikten av att barn och unga med olika typer av funktionshinder eller psykiska problem identifieras så tidigt som möjligt under processen, för att undvika att relaterade svårigheter inte uppfattas som t.ex. aggressivitet eller rena beteendeproblem. Bris erfarenhet är att det är av oerhörd vikt att barnet hamnar rätt från början, d.v.s. utifrån en noggrann utredning får vård, stöd eller behandling anpassad efter sin unika problematik. Barn som tidigt hamnar fel i systemet har nästan alltid en förutsägbar och mycket negativ utveckling framför sig. Bris upplevelse är att sådana fall tyvärr är ganska vanliga idag. Det är oacceptabelt att barn och unga på detta sätt går förlorade i systemet på grund av bristande kompetens i samband med utredningarna Syftet med läkarundersökning inför ansökan om LVU ska tydliggöras Bris tillstyrker utredningens förslag och ställer sig mycket positiva till att utredningen valt att behålla kravet på läkarundersökning, samt förstärkt barnets rätt till detsamma. Bris delar utredningens uppfattning att en allmän hälsoundersökning i samband med placering inte kan ersätta detta behov. Bris anser det vara av stor vikt att kunna identifiera fysisk eller psykisk sjukdom, funktionsnedsättning eller skada inför en placering eftersom eventuella fynd kan vara av stor vikt vid bedömningen av rätt placeringsalternativ. Ett tydligt exempel på en grupp barn och unga för vilka en läkarundersökning tidigt under förfarandet kan spela en stor roll, är den som tidigare omnämnts under avsnitt och som lider av svår psykiatrisk problematik eller har en funktionsnedsättning. Om ett barn eller ungdom vars problembild grundas i sjukdom eller funktionsnedsättning överhuvudtaget ska vårdas enligt LVU är det av yttersta vikt att detta identifieras så att barnet eller den unge får vård som tillgodoser dennes specifika behov Hälsoundersökning ska erbjudas barn och unga inför en placering Bris tillstyrker utredningens förslag, men välkomnar en fortsatt utredning i syfte att stärka det placerade barnets rätt till god fysisk och psykisk hälsa. 9

10 Med inspiration från andra länders lösningar önskar Bris en systematisk bevakning av både den somatiska och psykiska hälsan, omfattande införandet av rutiner med särskilda hälsokort som skulle innehålla uppgifter om barnets vaccinationer, sjukhusvård, medicinering m.m. Att som i Storbritannien låta anställa sjuksköterskor med särskilt ansvar för placerade barns omhändertagande, skulle medföra att antalet professionella kontakter reducerades, vilket är önskvärt ur det placerade barnets perspektiv. Hälsokorten skulle fylla en viktig funktion som samlande dokumentation av hälsan hos barn och unga som vandrar mellan olika ansvariga under uppväxten Delegationsordningen bör ses över Bris tillstyrker utredningens förslag om behovet av en särskild översyn av de nuvarande delegationsbestämmelserna inom socialtjänstens område. Bris anser att det svenska systemet med lekmannabeslut på individnivå sannolikt inte bidrar till den ökade professionalisering och en mer kunskapsbaserad verksamhet som Bris i alla avseenden efterlyser. En noggrann översyn av nuvarande ordning skulle väl överensstämma med utredningens syfte att åstadkomma en ökad rättssäkerhet för barn och unga som får vård enligt LVU. 10 Den rättsliga processen Särskilda lämplighetskrav på det offentliga biträdet Bris välkomnar utredningens förslag om att endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenhet samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget ska få förordnas som offentligt biträde för barn och unga, och tillstyrker förslaget i sin helhet. 10

11 Det offentliga biträdets uppdrag ska tydliggöras Bris tillstyrker förslaget att låta det offentliga biträdets uppgifter regleras i den nya LVU. Däremot ifrågasätter Bris om rekvisitet om det är möjligt fyller någon positiv funktion eller riskerar att användas som kryphål för att låta bli att tillvarata den unges inställning på ett sådant sätt att den kan klarläggas och redovisas inför rätten Domarnas kunskaper om barn behöver stärkas Bris välkomnar förslaget och tillstyrker det i sin helhet Domstolen ska vid behov höra sakkunnig Bris är enig med utredningen om det angelägna i att barnet eller den unge får sitt vårdbehov allsidigt belyst och korrekt bedömt, och att detta med fördel kan förverkligas genom att låta höra utomstående expertis inom t.ex. barn- och ungdomspsykiatri eller hedersrelaterat våld och förtryck Barns och ungas medverkan i domstolen behöver uppmärksammas Bris delar utredningens uppfattning om att barns och ungas medverkan vid den muntliga förhandlingen måste bedömas utifrån barnets bästa i det enskilda fallet, samt att domstolarna måste göras mer trygga i syfte att öka tillgängligheten för framförallt yngre barn. Bris anser att en omfattande kompetenshöjning, kunskap om barn och om hantverket att lyssna på och förstå barn, gott om tid, och för varje enskilt barn anpassad information skulle göra stor skillnad. 11 Placering enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke Placering enligt SoL för den som fyllt 16 år ska inte förutsätta vårdnadshavarens samtycke Förslaget välkomnas och tillstyrkes i sin helhet. 11

12 13 Tryggheten för långsiktigt placerade barn Vårdplanen ska ange den långsiktiga inriktningen Bris välkomnar utredningens förslag och tillstyrker det i sin helhet. Många barn och unga som hör av sig till Bris uttrycker just hur svårt det är att inte veta vad som ska hända med dem. Att aldrig vara säker på hur långvarig en placering blir - och om, och i sådana fall på vilket sätt, barnet själv kan påverka om och hur länge hen får eller måste stanna skapar stor otrygghet och bidrar sannolikt till den sämre fysiska och psykiska hälsa som den här gruppen kännetecknas av Vid prövning av om vården ska upphöra ska barnets bästa vara avgörande Bris tillstyrker utredningens förslag men har vissa synpunkter på bestämmelsens utformning. Bris delar utredningens uppfattning om att nuvarande ordning riskerar att leda till orimliga konsekvenser ur ett barnrättsligt perspektiv, och välkomnar en förändring som stärker tryggheten för barn som varit placerade under lång tid och/eller sedan tidig ålder. Däremot ifrågasätter Bris rekvisitet; om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, och dess tillämpning på faktiska förhållanden. Många barn tvingas till flera korta placeringar i olika hem vilket i sig är oacceptabelt och ett misslyckande från samhällets sida. Med valda formulering riskerar dessa barn och unga att drabbas ytterligare om de slutligen hamnat i ett hem där de faktiskt vill stanna, men på grund av för kort tid inte anses falla under rekvisitet. Bris delar utredningens intention, d.v.s. att barnet ska få stanna där hen känner sig trygg, men anser att det hänger samman med så mycket mer än tid. Det viktigaste är alltid att lyssna till och lita på det enskilda barnet. 17 Verksamheten vid särskilda ungdomshem Avskiljning Bris välkomnar alla åtgärder som syftar till ett reducerat och mindre ingripande användande av 12

13 tvångsåtgärder, men vill erinra om att såväl FN:s barnrättskommitté som FN:s tortyrkommitté krävt att Sverige förbjuder avskiljning av barn i alla sammanhang. Bris förespråkar ett kompromisslöst förbud mot all sorts avskiljning av barn och unga, och hade önskat att utredningen valt den vägen redan i samband med den nya lagen och inte som nu, som en målsättning inom nära framtid Rätt att överklaga skyddsåtgärderna Bris tillstyrker förslaget i sin helhet och instämmer i att det måste betraktas som ett grundläggande krav att beslut om inskränkningar i fri- och rättigheter ska kunna prövas av en högre instans Rätt till offentligt biträde Bris tillstyrker utredningens förslag om att barnet eller den unge ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder, och detta särskilt med hänsyn till vinsterna för de barn och unga som saknar vårdnadshavare med tillräcklig insyn i sina barns liv för att de ska kunna tillvarata barnets intressen. 18 Utslussning och stöd efter avslutad placering Tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad placering Bris välkomnar utredningens förslag och tillstyrker det i huvudsak, men har vissa synpunkter på bestämmelsens utformning. Utredningens förslag omfattar bl.a. två nya stycken. I det andra stycket anges att socialnämndens ansvar för stöd och hjälp gäller tills den enskilde fyller 22 år. Med hänsyn till att placeringar med stöd av LVU i vissa fall kan pågå till dess att den unge fyller 21 år, och till att behovet av stöd och hjälp sannolikt ökar ju längre tid den unge befunnit sig inom samhällsvård, ifrågasätter Bris valet av en åldersgräns. 13

14 Bris delar utredningens uppfattning om behovet av en tydlig gräns, inte minst med hänsyn till förutsägbarheten för den unge själv, men ifrågasätter om det inte vore lämpligare med ett stadgande om ett bestämt antal år. Detta för att undvika ett missgynnande av dem som enligt 3 LVU riskerar att endast kunna tillgå ett enda år av stöd. Avslutande tillägg Utredningens uppdrag har varit att genomföra en övergripande översyn av LVU. Bris betraktar detta som en unik chans inom ramen för direktiven, och hade gärna sett att slutbetänkandet omfattat ett verkligt ifrågasättande av nuvarande ordning innefattande en översyn av hur barnskyddet organiseras, socialnämndens och socialtjänstens roll enligt nuvarande förfarande samt en utvärdering av för- och nackdelar med nuvarande ordning i relation till alternativa förslag. Bris konstaterar att nuvarande reglering redan uppställer höga krav och mål för barns rätt att skyddas från utsatthet, våld och egen destruktivitet. Trots detta, har forskningen kunnat påvisa stora brister i tillämpningen inom den sociala barn- och ungdomsvården. Bilden bekräftas av alltför många av de barn och unga som lagen är avsedd att skydda. I samtalen med Bris berättar de om ett förfarande som brister i information, delaktighet, trygghet och barnfokus. Sammantaget vittnar de om ett system som saknar faktiskt kapacitet att skydda dem. Barn och föräldrars potentiellt motstående intressen, framförallt vid förfaranden enligt 2 LVU, tycks vara en försvårande omständighet då socialtjänsten tvingas inta dubbla roller. Kraven på att skydda barn och unga, och samtidigt verka för samförstånd och motivation av föräldrarna verkar ofta resultera i en rättslig praktik där barnen drar det kortaste strået. Regionala skillnader som yttrar sig i att socialtjänsterna varierar mycket i storlek, besitter så olika tillgång till kunskap och kompetens och skiljer sig åt avseende organisation bidrar ytterligare till ett system som inte kan sägas vara rättssäkert för det enskilda barnet. Mot bakgrund av detta anser Bris att utvecklingsarbetet bör omfatta en fördjupad diskussion om socialtjänstens förmåga att tillgodose 14

15 barnets rätt till skydd enligt nuvarande organisation. Rådande system bör ställas mot alternativ som bygger på tanken om ett barnskydd helt skilt från socialtjänsten och som därmed kan agera för barnets sak, oberoende av socialtjänstens övriga uppgifter vid förfarandet. Bris önskar t.ex. en fortsatt utredning av möjligheten att införa en särskild barnskyddsmyndighet med tvärvetenskaplig kompetens. Bris vill poängtera att utredningens ambition att genomföra barnkonventionens barnrättssyn i den nya lagen är beroende av en omfattande satsning på den sociala barn- och ungdomsvården. FN:s barnrättskommitté har betonat att genomförandet av barnkonventionens grundläggande principer, däribland artikel 12, inte får vara beroende av resurser. Idag ser vi hur barns och ungas rättigheter ständigt åsidosätts till förmån för neddragningar och besparingar inom socialtjänst, skola och barn- och ungdomspsykiatri m.m. En ny lagstiftning är ett viktigt steg i rätt riktning men inte tillräckligt för att åstadkomma verklig förändring. Bris menar att det kommer att krävas ett stort engagemang och betydande ekonomiska satsningar för att råda brist på den kompetens- och resursbrist som hittills präglat den sociala barn- och ungdomsvården. Bris hoppas att den nya LVU utgör incitamentet för en omfattande satsning på de placerade barnens situation. Förändringar som kommer att märkas även utanför lagtexten och som resulterar i en reell ökning av kompetens, nationell likvärdighet, objektivitet och ett tydligare barnperspektiv i praktiken. Stockholm Karin Bergelv Tf generalsekreterare Bris 15