1b) Eftersom ingen uteslutits eller bannlysts ur Svenska kyrkan, samt eftersom inget avståndstagande från förkunnelsen eller ifrågasättande av sakrame

Transkript

1 Arne Olsson Ör Säter, Mellerud Till Svenska kyrkans överklagandenämnd Dnr ÖN Bemötande av biskopsmötets yttrande av den 29 augusti Hänvisning till tidigare skrivelser Utöver denna skrivelse hänvisar jag även till mina tidigare skrivelser i ärendet: - Överklagande av domkapitlets i Karlstad beslut av den 25 februari Bemötande av domkapitlets yttrande av den 12 maj Bilaga Missionsprovinsens stadgar (Ordning för Missionsprovinsen i Sverige) Undertecknad, Arne Olsson, önskar i det följande visa att biskopsmötets argumentation inte håller och att det inte finns någon kyrkorättslig grund att förklara mig obehörig att utöva mitt prästämbete inom Svenska kyrkan. Biskopsmötets argument Argument Biskoparna anser det riktigt att jag obehörigförklaras och anför, som jag uppfattar det, följande argument: 1) Missionsprovinsen är inte en del av Svenska kyrkan. 2) Missionsprovinsen är (en del av) en kyrka med vilken Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap. 3) På grund av vigningstjänstens enhet kan man inte samtidigt vara präst i Svenska kyrkan och biskop i en kyrka som Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap med. 4) Det är inte lovligt för en präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänst i ett samfund som Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap med. 5) Arne Olsson gör evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens giltighet beroende av kön, samt underkänner delvis vigningstjänsten inom Svenska kyrkan. 6) Arne Olsson har brutit mot sina vigningslöften. Underargument till argument 1 Som underargument till det första argumentet anför man: 1a) Inomkyrkliga rörelser kan inte ha biskopar.

2 1b) Eftersom ingen uteslutits eller bannlysts ur Svenska kyrkan, samt eftersom inget avståndstagande från förkunnelsen eller ifrågasättande av sakramentsförvaltningen hos de präster som engagerat sig i Missionsprovinsen skett, är de formuleringar kring rätten att viga präster, som Arne Olsson anför från Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet, inte tillämpliga. 1c) Arne Olsson har genom sin kritik av Svenska kyrkans ledning distanserat sig från Svenska kyrkans lära. 1d) Arne Olsson har distanserat sig från vigningslöftena och trätt ut ur vigningstjänsten och ämbetsgemenskapen i Svenska kyrkan. 1e) Arne Olsson ifrågasätter den tillsyn som biskop och domkapitel har att utöva i vår kyrka. Underargument till argument 2 Som underargument till det andra argumentet anför man: 2a) Missionsprovinsen ingår inte i Lutherska världsförbundet och Kyrkomötet har inte ingått någon överenskommelse om ekumenisk samverkan med Missionsprovinsen. 2b) Missionsprovinsen underkänner delvis vigningstjänsten inom Svenska kyrkan, alltså om det är en man eller kvinna. Jag kommer nedan att systematiskt bemöta argumenten punkt för punkt. Av biskopsmötet anförda bestämmelser i kyrkoordningen Biskopsmötet anför följande bestämmelser från kyrkoordningen: 17 kap., 17, där bestämmelser om prästers rätt att leda gudstjänst i annat samfund utreds. Anförs i samband med argumenten 2a och kap., 4 ff med parallella bestämmelser för präster och diakoner, där obehörighetsförklaring av biskopar, präster och diakoner utreds. Anförs i samband med argument kap., 2 ff, där behörighetsreglerna för inträde i prästämbetet utreds. Anförs i samband med argumenten 2a och 4. Bestämmelserna behandlas under respektive punkt. Inledande synpunkter Överklagandenämnden är inte skyldig att fälla mig. Till att börja med gläder jag mig över att biskopsmötet inte finner att jag på någon punkt skulle ha övergivit Svenska kyrkans lära. Det innebär att kyrkoordningen 31 kap, 11, första stycket inte är tillämpligt. Biskopsmötet menar istället, att jag skulle ha brutit mot de vigningslöften jag avgivit. Detta regleras i 12, första stycket i samma kapitel. Jag har tidigare gjort överklagandenämnden uppmärksam på, att de företeelser som uppräknas i 11 tvingar kyrkan att frånta prästen rätten att utöva ämbetet, medan de som uppräknas i 12 endast ger kyrkan den möjligheten. Skulle överklagandenämnden i allt gå på biskopsmötets linje, innebär det alltså, att kyrkoordningen inte föreskriver att jag skall förklaras obehörig, utan endast att detta är möjligt. Jag vädjar därför ånyo till överklagandenämnden, att om överklagandenämnden finner biskopsmötets tolkning riktig, för kyrkans enhets skull upphäva domkapitlets beslut. Jag vill dock i det följande visa, att biskopsmötet gjort en felaktig tolkning - jag har inte brutit mot mina vigningslöften! 2

3 Granskning av biskopsmötets argument 1) Missionsprovinsen är inte en del av Svenska kyrkan. 1a) Inomkyrkliga rörelser kan inte ha biskopar. Missionsprovinsens självförståelse När biskoparna vill klargöra sin kyrkosyn, är de mycket angelägna att utgå från kyrkans självförståelse och menar att denna står att finna i kyrkoordningen och i angränsande lagstiftning. När de däremot undersöker Missionsprovinsens självförståelse, utgår de från uttalanden som gjorts bland de ansvariga. Denna åtskillnad i tillvägagångssätt är naturligtvis inte tillfredsställande. Det säkraste sättet att undersöka Missionsprovinsens självförståelse är självklart att även här undersöka våra stadgar ( Ordning för Missionsprovinsen i Sverige ). Det hade inte varit svårt för biskoparna att få tillgång till stadgarna. De ligger ute i fulltext på vår hemsida ( - klicka på Provinsordning ), de kan rekvireras per brev från vår expedition (Kornknarrsgatan 13, HISINGS BACKA, telefon ) eller från mig personligen och finns även som offentlig handling på skatteverket i Västra Götalands län, eftersom Missionsprovinsen är registrerad som ideell förening. Denna gång bifogar jag för säkerhets skull stadgarna som bilaga. Det har varit betydligt svårare för biskopsmötet att samla ihop de uttalanden och brev som nämns. Anledningen till att biskoparna ändå gör det, måste bero på, att innehållet i dem faller biskoparna mer i smaken. Vidare ser biskoparna sig själva som bemyndigade uttolkare av Svenska kyrkans självförståelse. När det däremot gäller Missionsprovinsens självförståelse, underkänner de min förklaring, som jag ger i inledningen till mitt överklagande, trots att jag som biskop i Missionsprovinsen är dess främste företrädare och torde äga dess förtroende att föra dess talan i denna sak. Låt oss då se vad Missionsprovinsens stadgar säger om saken. Jag citerar för säkerhets skull hela kapitel 2: Identitet Missionsprovinsen är en del av den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige, på den oförändrade evangelisklutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan och betraktar sig som ett icke-territoriellt stift inom denna. Missionsprovinsen eftersträvar goda relationer med Bibel- och bekännelsetrogna ämbetsbärare, lekmän och församlingar inom Svenska kyrkans officiella struktur. Missionsprovinsen beskriver sig alltså i sina stadgar som en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige och som ett icke-territoriellt stift. Detta redogör jag för i inledningen till mitt överklagande, även om jag där delvis använder andra ord. Men innebörden är densamma. Det är alltså helt klart utifrån stadgarna att Missionsprovinsen betraktar sig som en inomkyrklig rörelse. Vi är inte en del av den organisation som regleras av kyrkoordningen, på samma sätt som andra inomkyrkliga rörelser inte heller är det. Men vi ser oss ändå som en del av den andliga gemenskapen Svenska kyrkan. Missionsprovinsen har vidare avsiktligt valt att inte registrera sig som trossamfund. Istället har vi valt att registrera Missionsprovinsen som ideell förening. Det står t.o.m. inskrivet i stadgarna (6 kap, 12 ) att Missionsprovinsen i Sverige skall vara officiellt registrerad som ideell förening. Vårt organisationsnummer är och vårt säte är i Göteborg. Avsikten med detta är just att uttrycka, att vi inte är något trossamfund, utan en rörelse inom Svenska kyrkan. Vi hoppas naturligtvis att Svenska kyrkan skall komma att se på oss på samma sätt, men vi förväntar oss att Svenska kyrkan åtminstone erkänner, att det är så vi ser på oss själva! 3

4 När biskoparna skriver Det är inte möjligt att hävda att Svenska kyrkans ordning för kallelse och vigning av biskopar, präster och diakoner är någon annan än den som framgår av kyrkoordningen blandar de uppenbarligen ihop saker och ting. Detta är inget jag har hävdat. Jag är vigd enligt då gällande kyrkolag och är som präst ansvarig inför domkapitlet i Karlstad. När jag verkar inom den organisation som regleras av kyrkoordningen, verkar jag som präst, inte som biskop. Men när jag verkar inom Missionsprovinsen, som är en rörelse inom Svenska kyrkans andliga gemenskap, verkar jag med episkopalt ansvar för Missionsprovinsen. Jag förnekar inte på något sätt att Svenska kyrkan är organiserad genom kyrkoordningens bestämmelser. Tvärtom! Det var kyrkoordningens föregångare jag lovade att följa vid min prästvigning. Kyrkoordningen och Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1999:1591) reglerar den juridiska personen tillika registrerade trossamfundet Svenska kyrkan med organisationsnummer , samt alla dess organisatoriska delar. Detta är inget jag har förnekat. Biskoparna betonar att det är viktigt att Svenska kyrkan är ett eget rättssubjekt. Det ser även jag som viktigt i sammanhanget. Svenska kyrkans kyrkoordning har ställningen av stadgar för rättssubjektet med organisationsnummer , med dess organisatoriska delar. Men de gäller inte utanför detta rättssubjekt. På samma sätt är Missionsprovinsen också ett eget rättssubjekt med organisationsnummer Dess verksamhet regleras av dess egna stadgar, provinsordningen, och inte av något annat rättssubjekts stadgar. Men Svenska kyrkan har också en lång och god tradition av att ha en stor mängd inomkyrkliga rörelser av olika slag. Trots att de inte regleras av kyrkoordningen, är de ändå en del av Svenska kyrkan. De är del i den andliga gemenskapen Svenska kyrkan och de flesta av dess medlemmar är också medlemmar i den juridiska personen Svenska kyrkan. I luthersk teologi är den sanna kyrkan både synlig och osynlig. Den osynliga består av lemmarna i Kristi kropp, de heliga, kända av Herren Gud allena. Det är därför fullt möjligt att skilja mellan Svenska kyrkan i andligt hänseende och Svenska kyrkan i juridiskt hänseende. Missionsprovinsen är ett stift Biskoparna skriver: Kyrkan viger biskopar och präster, rörelser inom kyrkan gör inte det och kan inte göra det. Det verkar som om jag inte tillräckligt tydligt lyckats förklara vilken typ av inomkyrklig rörelse Missionsprovinsen ser sig som, trots att jag skriver det i överklagandet. Vi ser oss, som vi just såg av stadgarna, som ett icke-territoriellt stift. Kanske är inomkyrklig rörelse inte den bästa beskrivningen av ett stift? Inomkyrkliga rörelser brukar ju inte ha biskopar. Däri har biskopsmötet helt rätt, även om inget i Skriften, bekännelseskrifterna eller för den delen kyrkoordningen i och för sig omöjliggör det. Men stift brukar ha en biskop. Det är t.o.m. ett utmärkande drag för ett stift, att ha en biskop. [V]igningstjänsten tillhör kyrkan, skriver biskoparna. Ja, det gör den. Men i synnerhet tillhör den stiftet, och i synnerhet tillhör biskopsämbetet stiftet. En kyrka består av ett eller flera stift. Genom tillkomsten av Missionsprovinsen har Svenska kyrkan fått ytterligare ett stift. Detta klargörande löser många av de problem biskoparna brottas med i sin skrivelse. Missionsprovinsen är vidare en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige. Missionsprovinsen är alltså inte bara ett stift, utan ett fritt och av kyrkoordningen oberoende stift. Det betyder, att vi inte står under kyrkoordningen, kyrkomötet eller något annat av Svenska kyrkans organ. Icke desto mindre är stiftet en del av Svenska kyrkans andliga gemenskap. Biskop Obare kunde viga mig till biskop med gott samvete just därför att Missionsprovinsen inte står under kyrkoordningen eller under något domkapitel eller biskop i Svenska kyrkan. Att förfoga över kallelsen Biskoparna hävdar att ingen inomkyrklig rörelse kan förfoga över kallelsen. Uttrycket förfoga över är något som upprepas. Detta uttryck är mycket avslöjande, för det visar hur biskoparna ser på ämbetet. De hävdar att ingen annan än kyrkan kan förfoga över detta. Biskoparna ivrar i ett annat sammanhang i skrivelsen för en luthersk ämbetssyn. Detta är dock knappast uttryck för en luthersk ämbetssyn. Ingen jordisk varelse kan förfoga över Guds kallelse. Gud kan naturligtvis 4

5 kalla vem Han vill till vad Han vill. Det visar Han med all önskvärd tydlighet i Bibeln. Många av Gamla Testamentets profeter, ja Herren själv, blev motarbetade, avvisade, torterade och mördade av den tidens officiella kyrka. Men de var kallade av Gud att gå åstad och förkunna Hans ord, och de var tack och lov lydiga trots den officiella religiösa maktelitens avvisande hållning. Gud kan också kalla i strid mot gällande rätt. När David smordes till konung av Israel var det naturligtvis fråga om högförräderi ur ett rättspositivistiskt synsätt. Men kallelsen var ändå av Gud och Gud genomförde sin plan. Missionsprovinsen vill därför ta emot dem som är kallade att förkunna evangelium och som avvisas av den officiella kyrkan. Vi har inte rätt att förfoga över Guds kallelse. Gud förfogar över den, och när Gud kallar, är kyrkan skyldig att ta emot dem Han sänder. Naturligtvis skall kyrkan pröva, om det verkligen föreligger en Gudomlig kallelse, så att inte kandidaten kan ha missuppfattat detta. Men är det klarlagt att kallelsen finns, kan kyrkan inte förfoga över kallelsen och avvisa de kandidater hon på politiska grunder anser olämpliga. Jag har flera gånger hört om prästkandidater i Svenska kyrkan, som frågat sin biskop, om de då inte har någon prästkallelse, och fått svaret, att jo, det har de nog, men de kan inte bli präster i Svenska kyrkan, för det skulle strida mot kyrkoordningen. Är det då kyrkoordningen eller Herren som är Svenska kyrkans gud? Skall vi lyda människor mer än Gud? Det är alltså inte Missionsprovinsen som orättmätigt försöker förfoga över kallelserna, utan Svenska kyrkan. Det är just därför biskoparna är så upprörda, för att vi undergräver denna möjlighet. Jag anklagas för att ha en oluthersk ämbetssyn, men är det något som är olutherskt, så är det den ämbets- och kyrkosyn biskoparna här ger uttryck för, när de hävdar att kyrkan och inte Skriften är herre över och förfogar över ämbetet. Det var precis så Rom argumenterade mot de lutherska reformatorerna. Kyrkan och ämbetet eller vigningstjänsten kan i vår kyrkotradition inte teologiskt tänkas utan varandra, skriver biskoparna. Men så är det inte. Det finns t.ex., som biskoparna också noterar, lutherska kyrkor inom Lutherska världsförbundet, som inte har biskopar. I luthersk tradition, som är vår kyrkotradition, är det definitivt inte ämbetet som skapar eller definierar kyrkan. Det är Skriften allena! I de historiska kyrkorna har biskoparna sin auktoritet genom att de är tillsatta i rakt nedstigande led till apostlarna. I lutherska kyrkor har biskoparna ingen auktoritet i sig själva, utan endast utifrån Skriften. De har auktoritet, så länge de står på Bibelns grund. Det är utifrån principen om Skriften allena de har ersatt de katolska biskoparna i Sverige. Abdikerar de från den principen, förlorar de också sin auktoritet. Jag utreder i del två i mitt överklagande hur bekännelseskrifterna ser på dessa saker och behöver inte föregripa det här, utan kan med hänvisning till detta med fog hävda att vår ämbetssyn i detta avseende är betydligt mer luthersk än den biskoparna här ger uttryck för. Samsyn om ämbetet inte nödvändig för enhet Biskoparna, liksom även domkapitlet i Karlstad, hänvisar för sin argumentation till Augsburgska bekännelsen, artikel 7. Där sägs att för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Till detta lägger nu biskoparna, att för kyrkans sanna enhet är det också nödvändigt, att man är överens om vilken kyrklig struktur, som har rätt att viga biskopar! Ämbetet räknas inte som ett sakrament i luthersk tradition, varför ståndpunkter kring val och vigning av biskopar inte kan inrymmas i denna artikel. Om det alltså för enheten är nog, att vara överens om evangeliet och sakramentsförvaltningen, kan biskoparna knappast kräva, att vi också måste vara överens om ifall man kan upprätta ett icketerritoriellt stift eller inte, för att kunna finnas i samma kyrka! Kyrkorättslig grund Det är uppenbart av biskoparnas yttrande, att de inte anser att en rörelse inom en kyrka kan... förfoga över sändningen av tjänare åt evangelium. Men är detta också kyrkoordningens uppfattning? Och här har biskoparna ingenting att komma med. Det finns, som jag tidigare anfört, helt enkelt inga bestämmelser i kyrkoordningen, som säger att en inomkyrklig rörelse inte kan sända egna tjänare åt evangelium. 5

6 Som jag utförligt redogjort för i mina två tidigare skrivelser och även ovan under punkt 1a, reglerar kyrkoordningen endast rättssubjektet Svenska kyrkan, samt dess organisatoriska delar. Jag finner i kyrkoordningen, bortsett från några särbestämmelser för EFS (25 kap., 5-6 ; 31 kap., 6, 2 mom.) inga bestämmelser om de inomkyrkliga rörelserna. Att påstå att de inomkyrkliga rörelserna trots detta skulle vara bundna av kyrkoordningens regler är, som jag också tidigare anfört, självklart absurt. Kyrkoordningen reglerar t.ex. vem som skall vara ordförande i kyrkans högsta beslutande organ (11 kap., 8 ). Detta är givetvis en bestämmelse som de inomkyrkliga rörelserna med rätta struntar i att följa, när de utser ordförande inom sina högsta beslutande organ, eftersom de inte är bundna av den. På samma sätt gäller kyrkoordningens bestämmelser om uppdraget som biskop (30 kap.) endast inom rättssubjektet Svenska kyrkan. Detta klargörs också i inledningen till 7:e avdelningen: Biskopen har tillsammans med domkapitlet ansvar för att kyrkans lära och ordning följs och skall leda och inspirera kyrkan i stiftet. Biskopen viger nya kvinnor och män till uppdraget inom kyrkans vigningstjänst och är en herde för dem liksom för församlingarna i stiftet. (Min kurs.) Biskopens uppdrag begränsas alltså till en viss juridisk person - stiftet. Stiftet är också ett eget rättssubjekt. Varje stift har sitt eget organisationsnummer. Det är inte enbart en geografisk enhet - biskopen är bara ansvarig för de kyrkotillhöriga inom stiftets gränser. Biskopen är alltså ansvarig för vad som sker inom det egna rättssubjektet stift. En biskop kan inte intervenera i ett annat stift, utan att vara inbjuden. Om nu Missionsprovinsen är ett icke-territoriellt stift ligger den alltså utanför de andra biskoparnas ansvarsområden. Missionsprovinsen är ett annat, självständigt rättssubjekt. Missionsprovinsen står också utanför rikskyrkans ansvarsområde, eftersom inga bestämmelser i kyrkoordningen eller ömsesidiga överenskommelser säger något annat. Kyrkoordningens bestämmelser om uppdraget som biskop gäller därför inte inom Missionsprovinsen. Biskoparna slår kraftfullt fast att Kyrkan viger biskopar och präster, rörelser inom kyrkan gör inte det och kan inte göra det. Det är som trodde biskoparna, att ju mer kraftfullt och övertygat de uttrycker sig, desto mer sant blir det. Men det blir det inte. Denna mening återfinns inte i kyrkoordningen och ingen med liknande innebörd heller. I synnerhet inte om den inomkyrkliga rörelsen eller organisationen också är ett stift. Tidigare praxis som kan vara vägledande Biskoparna hävdar alltså att ingen inomkyrklig rörelse själv kan administrera sändningen av tjänare åt evangelium. Svenska kyrkan har dock en lång tradition av just detta. Jag tänker t.ex. på inomkyrkliga rörelser som Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner och de laestadianska rörelserna. Hit hörde även tidigare EFS. Dessa rörelser har egna predikanter, som de prövar efter egna kriterier och sänder som tjänare åt evangelium inom sina egna rörelser. Vidare finns det en lång rad inomkyrkliga rörelser som själva arrangerar både gudstjänster, dop, konfirmationer, vigslar, begravningar och andra liknande kyrkliga handlingar. De anlitar då ofta en präst i Svenska kyrkan. Eftersom 17 kap., 17 i kyrkoordningen inte är tillämplig på inomkyrkliga rörelser, förlorar prästen inte rätten att utöva sitt ämbete. Det finns också inomkyrkliga rörelser som utser egna ämbetsbärare. Klosterrörelserna viger munkar och nunnor. Inom diverse inomkyrkliga rörelser utser man och insätter personer i alla möjliga sorters uppgifter och ämbeten, utan att det föranleder någon åtgärd från Svenska kyrkans sida. Klosterrörelserna, särskilt den benediktinska, har sedan långt tillbaka en tradition av självständighet gentemot stiftsorganisationen. Abboten hade under medeltiden inte sällan biskoplig titel och funktion. Även i vår samtida Svenska kyrka finns klosterrörelser och ordensliknande rörelser som har andra biskopar än stiftsbiskopen. I Societas Sanctae Birgittae är t.ex. biskop emeritus Bertil Gärtner insatt som visitator. Han uppträder vid sällskapets generalkapitel i biskoplig 6

7 skrud och med en kräkla med SSB:s insignier. Alsike kloster har ärkebiskop emeritus Gunnar Weman som visitator. Detta är ett arrangemang han själv föreslagit. Östanbäcks kloster har biskop emeritus Bertil Gärtner som sin biskop. De har själva valt honom, men denna utnämning är också skriftligen godkänd av biskop Claes-Bertil Ytterberg och han är installerad av dåvarande ärkebiskop Gunnar Weman. Liknande arrangemang finns också i andra kyrkor. De koptiska klostrens abbotar är som regel också biskopar. I Romersk-katolska kyrkan finns fenomenet abbatia nullius, med en abbot som har biskoplig jurisdiktion över ett antal församlingar och kan vara biskopsvigd, men det är tämligen inskränkt nuförtiden. Opus Dei är en s.k. personalprelatur, en organisation utanför stiften, vars ledare har ställning som biskop (prelat). I danska kyrkan finns de s.k. valgmenigheterna. Kyrkomedlemmarna har rätt att sluta sig samman och bilda icketerritoriella församlingar och få präst vigd. Även inom det vanliga församlingsväsendet finns vägledande exempel. I Svenska kyrkans finns en lång tradition av icketerritoriella församlingar. S:ta Gertruds tyska församling och finska församlingen i Stockholm och Kristine tyska församling i Göteborg kan nämnas. Ett antal amiralitetsförsamlingar har räknats som icketerritoriella. Också hovförsamlingen är icketerritoriell och har dessutom en stiftsliknande struktur med hovkoncistoriet, som tidigare leddes av en ordensbiskop för serafimerorden. Ett icketerritoriellt stift är alltså inte på något sätt en främmande tanke eller en omöjlighet i Svenska kyrkans tradition. Det är t.o.m. just för att följa vår kyrkotradition - som biskoparna hävisar till - som vi upprättat just ett stift och vigt en biskop, istället för att kalla tjänare åt evangelium på något annat sätt. Det som skiljer de här uppräknade organisationerna från Missionsprovinsen är naturligtvis att de på ett eller annat sätt är godkända av Svenska kyrkan. Vad jag önskar visa med att nämna dem är endast att en inomkyrklig rörelse mycket väl kan ha en egen biskop, att ett icketerritoriellt stift är fullt tänkbart! Att Missionsprovinsen ännu inte är godkänd av Svenska kyrkan är mycket underligt, men det gör den inte mindre till ett icketerritoriellt stift, och det gör den inte heller till en annan kyrka än Svenska kyrkan. Att vi motvilligt tagit detta drastiska steg motiveras av Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet, vilka jag nu skall övergå till att behandla. I en sådan nödsituation som beskrivs där, är det naturligt, att något erkännande inte föreligger! Det bästa sättet för Svenska kyrkan att visa, att denna nödsituation inte föreligger, är därför, att erkänna Missionsprovinsen. Vi har alltså både stöd i allmänkyrklig tradition, Svenska kyrkans tradition och i bekännelseskrifterna för vårt handlande. 1b) Eftersom ingen uteslutits eller bannlysts ur Svenska kyrkan, samt eftersom inget avståndstagande från förkunnelsen eller ifrågasättande av sakramentsförvaltningen hos de präster som engagerat sig i Missionsprovinsen skett, är de formuleringar kring rätten att viga präster, som Arne Olsson anför från Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet, inte tillämpliga. Bekännelseskrifterna är tillämpliga Det gläder mig att biskoparna erkänner, att det finns situationer, när de bestämmelser jag hänvisar till i Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet, är tillämpliga. Det hedrar dem och visar att de har respekt för bekännelseskrifterna! Dessutom gör det en noggrann diskussion kring dessa skrifter meningsfull. Biskoparna skriver: Något avståndstagande från innehållet i evangelieförkunnelsen och ifrågasättande av sakramentsförvaltningen hos Arne Olsson eller andra präster i Svenska kyrkan som engagerat 7

8 sig i den s.k. Missionsprovinsen har inte skett. Därför håller inte argumenteringen från Arne Olsson om en parallell mellan reformationstidens händelser då en nödsituation uppstod och det som nu skett genom Arne Olssons och Missionsprovinsens agerande. Bannbulla saknas från Svenska kyrkans sida. Ingen har uteslutits. Det är utifrån dessa formuleringar rimligt att dra slutsatsen, att om Svenska kyrkan hade tagit avstånd från innehållet i evangelieförkunnelsen, eller ifrågasatt sakramentsförvaltningen, eller bannlyst eller uteslutit någon; eller möjligen alltsammans på en gång; så menar biskoparna att dessa bestämmelser hade varit tillämpliga. Denna slutsats följer inte som en nödvändig logisk slutledning, men om biskoparna inte menade detta, hade de knappast inlåtit sig på att försöka definiera i vilka situationer dessa bestämmelser är tillämpliga. De hade i så fall istället troligen argumenterat för att reglerna idag inte är tillämpliga över huvud taget. Vi kan alltså dra slutsatsen, att biskoparna anser, att bestämmelserna gäller idag och i princip är tillämpliga på situationen, men att de rätta villkoren inte fullt ut är uppfyllda. Jag har alltså bara att visa, att rätt villkor faktiskt är för handen, för att hela biskopsmötets argumentation skall falla! Biskoparna hävdar alltså att (ett av) följande fyra villkor skall vara uppfyllda, för att bestämmelserna skall vara tillämpliga: A) Svenska kyrkan har tagit avstånd från innehållet i evangelieförkunnelsen. B) Svenska kyrkan har ifrågasatt sakramentsförvaltningen. C) Svenska kyrkan har bannlyst. D) Svenska kyrkan har uteslutit. Biskoparnas första problem är nu, att det är svårt att återfinna dessa villkor i de båda texterna. Biskoparna försöker inte ens visa var i texterna de skulle återfinnas. Biskoparnas andra problem är, att i texterna finns helt andra villkor: De villkor som framställs i Schmalkaldiska artiklarna är att biskoparna varken vilja predika eller undervisa --- utan istället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst. Och de villkor som framställs i Traktaten om påvens makt och överhöghet är att biskoparna bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning och på ett annat ställe att biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning. Vi har alltså fem helt andra villkor i bekännelsetexterna: a) Svenska kyrkans biskopar och präster vill varken predika eller undervisa. b) Svenska kyrkan förföljer dem som, därtill kallade, fullgör sådan tjänst. c) Svenska kyrkans ledare har blivit fiender till evangeliet. d) Svenska kyrkan vägrar meddela vigning. e) Svenska kyrkans biskopar omfattar falsk lära. Enligt det första citatet skall villkor (a) och (b) båda vara uppfyllda. Enligt det andra citatet skall villkor (c) och (d) båda vara uppfyllda. Enligt det sista citatet skall aningen villkor (e) eller (d) vara uppfyllda. Sammanställer vi detta, får vi följande fyra fall, när vi har rätt att själva viga präster: (a)+(b) eller (c)+(d) eller bara (d) eller (e). Villkoren (a), (c) och (e) är likartade. Predika och undervisa (a) bör rimligen förstås som predika och undervisa i enlighet med Skriften. Att inte göra det, är att antingen undanhålla Evangeliet, vilket ju är fientligt mot detsamma (c). Eller också innebär det att omfatta falsk lära (e). Den som omfattar falsk lära (e), motsäger Evangeliet och blir också en fiende till det (c). På motsvarande sätt är (b), (c) och (d) likartade. Den som vägrar meddela vigning (d) motarbetar ju Evangeliet och är alltså dess fiende (c). Att vägra meddela vigning (d) är också ett sätt att förfölja dem som är kallade till att förkunna Evangelium, och som ofta fullgör sådan tjänst, t.ex. som en förberedelse för predikoämbetet (b). 8

9 I min överklagandeskrift diskuterar jag mer utförligt varför jag anser att dessa båda grupper av villkor är uppfyllda. Men som jag noterar redan där, räcker det att villkor (d) är uppfyllt och det torde alla vara överens om att det är. Det har gått så långt att det t.o.m. införts i kyrkoordningen (31 kap., 2, 5 mom.). Det skulle naturligtvis inte vara något problem om man införde villkor för prästvigning, som är hämtade ur Bibeln, t.ex. från 1 Tim 3. Det är heller inget problem, att man ställer som krav, att man håller sig till bekännelseskrifterna. Det blir däremot ett problem, när man ställer krav som går utöver både Bibeln och bekännelsen. Kravet att samarbeta med andra präster oavsett kön går dock utöver Bibeln, eftersom kvinnliga präster inte finns i Bibeln. Ja, det strider t.o.m. mot Bibeln, eftersom Bibeln förbjuder kvinnan att ha prästerliga uppgifter (1 Kor 14:33-38; 1 Tim 2:11-15). De prästkandidater som fullt ut vill följa Bibeln - även på denna punkt - måste rimligen också beredas möjlighet till vigning, såvitt de har en kallelse från Gud. Därför torde det stå utom varje rimligt tvivel, att Svenska kyrkan vägra[r] meddela vigning (d). Eftersom det, som sagt, räcker att uppfylla villkor (d), och eftersom alla torde vara överens om att detta villkor är uppfyllt, har vi alltså rätt att göra det vi gjort. Den beskrivna situationen föreligger. Biskoparnas tredje problem är att åtgärden att vägra meddela vigning (d) på sikt får samma konsekvenser för kyrkan, som de åtgärder biskopsmötet anser bör vara uppfyllda (A), (B), (C), (D). Processen blir bara lite mer utdragen. Skadan blir dock densamma, nödsituation[en] blir inte mindre nödsituation. Detta är ytterligare ett skäl att underkänna biskoparnas resonemang. Det bästa sättet för Svenska kyrkan att visa, att denna nödsituation inte föreligger, är som sagt, att erkänna Missionsprovinsen. Fråntas jag mitt ämbete, förstärks snarare bilden av nödsituation! 1c) Arne Olsson har genom sin kritik av Svenska kyrkans ledning distanserat sig från Svenska kyrkans lära. Vem distanserar sig? Vidare hävdar biskoparna att jag genom att ifrågasätta för att inte säga underkänna förkunnelsen i den kyrka där [jag] varit behörig präst, vill distansera [mig] från de vigningslöften som avser trohet mot läran inom Svenska kyrkan. Detta eftersom jag i mitt överklagande hävdar att Svenska kyrkan med dess ledande företrädare i spetsen på avgörande punkter avviker från Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Detta är ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Det verkar som om biskoparna blandar ihop Svenska kyrkans lära med dess ämbetsbärare. Det verkar som om biskoparna menar, att biskopskollegiet inte skulle kunna ta miste i lärofrågor. Biskoparna anklagar mig för att ha en oluthersk ämbetssyn. Den ämbetssyn biskoparna här ger uttryck för är dock allt annat än luthersk! Biskoparna är knappast någon garant för en rätt lära. Det är romersk-katolsk lära. I luthersk teologi är det Skriften allena, som fäller avgörandet. Skriftens lära är i sin tur sammanställd i bekännelseskrifterna. Det är alltså fullt möjligt i en luthersk kyrka, att biskopskollegiet och andra kyrkliga ledare alltmer glider bort från Skriftens lära. Ja, det är inte bara möjligt, det håller på att hända! Det är därför inte Svenska kyrkans lära jag kritiserar. Det är vissa biskopars och prästers och andra kyrkoledares lära jag kritiserar. Det är därför inte jag som distanserat mig, utan biskoparna. Skriften är den fasta punkten och det är utifrån den vi måste avgöra vem som distanserar sig från Svenska kyrkan eller inte (jfr. Uppsala mötes beslut). Om det är något som definierar Kyrkan, så är det Skriften, inte ämbetet! Det är också uppenbart att jag inte kritiserar all förkunnelse i Svenska kyrkan. Mycket av förkunnelsen är sund och renlärig. Vi skriver t.o.m. uttryckligen i våra stadgar att Missionsprovinsen eftersträvar goda relationer med Bibel- och bekännelsetrogna ämbetsbärare, lekmän och församlingar inom Svenska kyrkans officiella struktur (2 kap.). Det måste ju rimligen innebära att vi inte bara håller före att de finns, utan till och med står i kyrkogemenskap med dem! (Det faktum att vi särskilt nämner, att vi önskar goda relationer med de Bibel- och bekännelsetrogna inom Svenska kyrkan, får inte uppfattas som att vi inte också önskar goda relationer till Svenska kyrkan som helhet.) 9

10 Det är därför inte heller Svenska kyrkan i egenskap av kyrka jag kritiserar, utan enskilda ledare. Jag hävdar inte på något sätt att det inte skulle finnas goda förkunnare inom Svenska kyrkan eller att alla som lyssnar till någon präst i Svenska kyrkan får höra falsk förkunnelse. Tvärtom finns mycket av den finaste andlighet jag mött inom just Svenska kyrkan!!! Det är denna andlighet jag genom mitt handlande vill vara med och bevara, inte distansera mig ifrån. När biskoparna missförstår min kritik av Svenska kyrkan som att jag skulle ha lämnat kyrkan är detta är en mycket illvillig tolkning! Tänk om statsministern skulle hävda, att hans eller hennes meningsmotståndare genom sin kritik mot regeringens politik i själva verket övergivit sitt medborgarskap. Det är en retorik som självklart är otänkbar i en rättsstat. Jag kritiserar inte nuvarande kyrkoledning för att jag vill underkänna Svenska kyrkan som kyrka, utan för att jag vill se omvändelse. Att se kritik som en fientlig handling är djupt osunt. Att ingen biskop av ansvarsnämnden för biskopar kritiserats för sina läroavvikelser är inte märkligt och är knappast något argument. Att de inte prövats är inte sant, eftersom det händer att biskopar anmäls för ansvarsnämnden. Att de inte fälls beror inte på att de är renläriga, utan på att majoriteten i ansvarsnämnden har liknande läroavvikelser som biskoparna. Det är knappast förvånande och bevisar ingenting. Att inte fler anmälningar sker, beror inte heller på, att ingen ifrågasätter biskoparnas förkunnelse, utan på att kyrkans folk inser att det inte är någon idé, just eftersom majoriteten i ansvarsnämnden har liknande läroavvikelser. Jag har alltså inte distanserat mig från Svenska kyrkans lära. Det är snarare dess biskopar, som distanserat sig från dess lära. Det är biskoparna som förflyttat sig, och utifrån deras position ser det ut som det är jag som förflyttat mig. Men utgår man från Skriften - vilket bekännelseskrifterna och kyrkoordningen kräver - ser man att det är biskoparna som avlägsnat sig och inte jag. 1d) Arne Olsson har distanserat sig från vigningslöftena och trätt ut ur vigningstjänsten och ämbetsgemenskapen i Svenska kyrkan. Biskopsmötet hävdar, att jag själv i praktiken skulle ha trätt ut ur Svenska kyrkans vigningstjänst och ämbetsgemenskap. Ett obehörighetsförklarande är därför ingen utstötningsprocess från Svenska kyrkans sida, utan mer ett konstaterande av fakta. Jag vänder mig starkt mot en sådan verklighetsbild! Saker måste kallas vid dess rätta namn! Rättsövergrepp är rättsövergrepp, utstötning är utstötning. Om jag fråntas rätten att utöva mitt prästämbete, så fråntas jag den rätten. Det är definitivt inget jag valt själv! Jag har inte lämnat Svenska kyrkan eller dess ämbetsgemenskap. Att jag inte gjort det i bokstavlig bemärkelse är lätt att konstatera. I kyrkoregistret kan man enkelt konstatera att jag tillhör Svenska kyrkan och på domkapitlet i Karlstad finns ingen avsägelse av ämbetet. Kyrkoordningen 31 kap., 11, 2 och 3 mom. är därför inte tillämpliga. Men inte heller i andligt hänseende kan jag anses ha lämnat Svenska kyrkan. I Missionsprovinsens stadgar (2 kap.) står som sagt uttryckligen att Missionsprovinsen eftersträvar goda relationer med Bibel- och bekännelsetrogna ämbetsbärare, lekmän och församlingar inom Svenska kyrkans officiella struktur. Det är också så det ser ut i verkligheten - jag har mycket goda relationer med många, både ämbetsbärare och lekmän inom Svenska kyrkan. Jag har aldrig haft för avsikt att lämna Svenska kyrkan eller grunda någon ny kyrka i Sverige. Mitt hjärta har alltid varit i Svenska kyrkan. När biskoparna hävdar att jag vill distansera mig från läran i Svenska kyrkan, lämnat ämbetsgemenskapen i Svenska kyrkan samt trätt ut ur vigningstjänsten i Svenska kyrkan vill de tydligen inte tro vad jag skrivit i mitt överklagande, eller också har de inte läst det: Jag älskar Svenska kyrkan och har hennes och Svenska folkets bästa för ögonen. Det jag gör, gör jag just av omtanke om Svenska kyrkan och hennes medlemmar. Om Svenska kyrkans ledare hindrar tillväxten av goda och Bibeltrogna präster, måste jag se till av de kyrkotillhöriga får sådana. Jag har inte lämnat någon ämbetsgemenskap eller trätt ut ur vigningstjänsten. Tvärtom har jag genom min biskopsvigning tillfört ämbetsgemenskapen något och kan betjäna kyrkans medlemmar på ett mer fullödigt sätt. 10

11 1e) Arne Olsson ifrågasätter den tillsyn som biskop och domkapitel har att utöva i vår kyrka. Jag vet inte exakt vad biskoparna menar med detta påstående. Jag har kritiserat ämbetsbärarna, så som jag redogör för i punkten ovan, men jag har inte ifrågasatt ämbetena som sådana! Sammanfattning av punkt 1 Jag har alltså visat, att Missionsprovinsen mycket väl kan ses som en del av Svenska kyrkan. Det finns inget hinder i vare sig Skriften, bekännelsen eller kyrkoordningen för att en inomkyrklig rörelse skulle kunna ha egna biskopar, i synnerhet inte om denna organisation är ett stift. I själva verket har Svenska kyrkan en lång tradition av inomkyrkliga rörelser med från stiftet fristående episkopal tillsyn och av icketerritoriella församlingsstrukturer. När vi grundade Missionsprovinsen gjorde vi det därför inte mot vår kyrkotradition utan i enlighet med den. Biskoparna tycks mena, att de bestämmelser som jag åberopat i Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet gäller, om rätt villkor är uppfyllda. Jag har visat, att så är fallet, varför vi har rätt att göra det vi gjort. Jag har inte distanserat mig från Svenska kyrkans lära och inte heller trätt ut ur vigningstjänsten eller ämbetsgemenskapen i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans lära definieras inte av ämbetet utan av Skriften och det är Svenska kyrkans ledare och inte jag, som distanserat sig från Skriften. 2) Missionsprovinsen är (en del av) en kyrka med vilken Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap. Personell union Det är inledningsvis svårt att hävda att Missionsprovinsen skulle vara någon annan kyrka än Svenska kyrkan, då de allra flesta av Missionsprovinsens medlemmar också är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är medlemmar i Svenska kyrkan som bildat organisationen och det är medlemmar i Svenska kyrkan som valt en biskop åt sig, på grund av den nödsituation som uppkommit inom Svenska kyrkan. 2a) Missionsprovinsen ingår inte i Lutherska världsförbundet och Kyrkomötet har inte ingått någon överenskommelse om ekumenisk samverkan med Missionsprovinsen. Inom vilken kyrka har vigningen skett? Låt mig börja med att uppmärksamma att biskopsmötet anser det oklart vilken kyrka min biskopsvigning skett inom. Detta måste naturligtvis utredas noggrant, om biskopsmötets övriga argumentation skall hålla. De drar ju långtgående slutsatser kring vilka kyrkor Svenska kyrkan står i kyrkogemenskap med. Om biskoparna känner sig osäkra på inom vilken kyrka vigningen skett, kan man ju inte med säkerhet hävda, att vigningen skett utanför en kyrka som Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med. Biskoparna nämner uttryckligen möjligheten att vigningen skett inom Evangelical Lutheran Church in Kenya - en kyrka som ju Svenska kyrkan faktiskt har kyrkogemenskap med genom Lutherska världsförbundet, vilket biskoparna också noterar. I så fall riskerar de att förklara en kenyansk biskop obehörig att utöva vigningstjänsten i Svenska kyrkan. Man kan också tänka sig andra möjligheter. Denna fråga måste alltså först noggrant utredas, innan detta argument kan användas. Det är, inte minst utifrån vad jag skriver i nästa stycke, lämpligt att en sådan utredning görs inom Lutherska Världsförbundets ram - gärna med bistånd från Missionsprovinsen. Om detta inte klargörs, faller biskopsmötets huvudargument och risken är stor 11

12 att man vidtar kyrkorättsliga åtgärder mot mitt engagemang i en kyrka som Svenska kyrkan faktiskt har kyrkogemenskap med! Kyrkogemenskap med vem? Biskopsmötet hänvisar till 17 kap., 17, där bestämmelser om prästers rätt att leda gudstjänst i annat samfund utreds, samt till 31 kap., 2 ff, där behörighetsreglerna för inträde i prästämbetet utreds. Där finner man stöd för sin argumentering kring vilka samfund Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med. (31 kap., 2 ff handlar om villkor för inträdet i prästämbetet och inte om obehörighetsförklaring, varför dessa bestämmelser inte är direkt tillämpliga på min situation. Det tycks inte heller biskopsmötet mena. 17 kap., 17 behandlas vidare under punkt 4.) Biskopsmötet gör en stor poäng av vilka kyrkor Svenska kyrkan står i kyrkogemenskap med. Inom Lutherska världsförbundet finns sådan mellan alla medlemskyrkorna. Det innebär dock inte automatiskt att Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med varje kyrka som denna kyrka i sin tur kan ha kyrkogemenskap med. Rent tekniskt är detta naturligtvis sant, men det är ju en fruktansvärt ogenerös och ogästvänlig attityd. Mina vänner är mina vänner, men mina vänners vänner är inte mina vänner, utan mina fiender! En så intolerant attityd orsakar naturligtvis onödiga mellankyrkliga komplikationer, inte minst inom Lutherska världsförbundet. Varför skapa sig fler problem än man behöver? Denna hållning är vidare fanatiskt rättspositivistisk. Det naturliga för en luthersk kyrka är ju, att med kärlek och värme känna igen sina lutherska systerkyrkor, som vilar på samma bekännelsegrund, vare sig de är medlemmar i ett visst förbund eller inte. Biskoparnas attityd i denna fråga liknar barnen i samma familj, där några av barnen bildar en klubb och sedan säger till de andra barnen: Ni får inte leka med oss, för ni är inte med i vår klubb! Om argument 2a skall kunna användas, måste Missionsprovinsens kyrkorättsliga ställning alltså först noggrant utredas, gärna inom ramen för Lutherska världsförbundet. Jag har dock redan under punkt 1 ovan visat, att Missionsprovinsen inte alls är någon annan kyrka, utan en del av Svenska kyrkan, varför argumentet inte är relevant. 2b) Missionsprovinsen underkänner delvis vigningstjänsten inom Svenska kyrkan, alltså om det är en man eller kvinna. Avstår från kritik Biskoparna skriver att Budapestöverenskommelsen 1984 innebär att ingen kyrka [inom Lutherska världsförbundet] underkänner en annan kyrkas förkunnelse, sakramentsförvaltning och vigningstjänst/ämbete. De skriver också att det är klart att [det hos Missionsprovinsen] delvis föreligger ett underkännande av vigningstjänsten i Svenska kyrkan med hänvisning till vilken person det är som kallas och vigs till präst, alltså om det är en man eller kvinna. Det är riktigt att kyrkorna inom Lutherska världsförbundet valt att inte uttala sådan kritik mot varandra. Det är dock uppenbart att de medlemskyrkor, som inte ordinerar kvinnor till präster, anser att det är fel att göra så. Missionsprovinsen skiljer sig härvidlag inte från de medlemskyrkor, som inte ordinerar kvinnor. Missionsprovinsen har mig veterligt inte gått ut och underkänt prästvigningar i Svenska kyrkan eller ens kritiserat Svenska kyrkan för att hon viger kvinnor till präster. Utifrån detta kriterium borde Missionsprovinsen alltså kunna vara välkommen i Svenska kyrkans gemenskap. Den kritik vi riktar mot Svenska kyrkan handlar framför allt om att många ledande förkunnare övergivit centrala delar av läran, samt att hon inte viger de män, som inte är övertygade om att det är möjligt att prästviga kvinnor, till präster. Vidare gäller denna överenskommelse på organisationsnivå och inte på individnivå. Den lutherska gemenskapen upplöses inte av att enskilda individer - ämbetsbärare eller inte - inom de olika kyrkorna uttalar sådan kritik mot sin egen eller andra kyrkor inom gemenskapen. (En sådan anklagelse avseende mig själv utreds vidare under punkt 5 nedan.) 12

13 Om Missionsprovinsen är en del av Svenska kyrkan, vilket jag visat (argument 1), eller möjligen (en del av) någon annan kyrka som Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med (argument 2a), saknar argumentet relevans. Sammanfattning av punkt 2 Biskoparna har inte kunnat visa, att Svenska kyrkan inte står i kyrkogemenskap med Missionsprovinsen. Eftersom andra kyrkor i Lutherska världsförbundet gör det och eftersom Missionsprovinsen delar den lutherska bekännelsen, blir biskopsmötets formalistiska argumentation absurd. Missionsprovinsen har inte heller framfört kritik som är av sådan art, att den skulle splittra gemenskapen inom Lutherska världsförbundet. 3) På grund av vigningstjänstens enhet kan man inte samtidigt vara präst i Svenska kyrkan och biskop i en kyrka som Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap med. Vigningstjänstens enhet Biskoparna drar utifrån kyrkoordningen 30 kap., 4 ff med parallella bestämmelser slutsatser om vigningstjänstens enhet. Att biskops- och prästämbetena egentligen är samma ämbete med skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet, är också något bekännelseskrifterna vittnar om (Traktaten om påvens makt och överhöghet). Vad man säger är alltså egentligen inget annat än att man inte samtidigt kan inneha vigningstjänst i två kyrkor, som inte har kyrkogemenskap, eller, om man så vill, att man inte samtidigt kan vara präst i två kyrkor, som inte har kyrkogemenskap. Om vigningstjänsten är densamma, har det mindre betydelse, att man är präst i den ena och biskop i den andra. Biskopsvigningen tillför vigningstjänsten uppdraget att också viga präster. Det är i sig inget märkligt, att man som präst har ett sådant uppdrag i en kyrka men inte i en annan. Argumentet tillför därför inget ytterligare utöver argument 4, som jag strax skall behandla. Snarare avdramatiserar argumentet biskopsvigningen och säger att det inte är värre än att inneha en prästerlig uppgift i två olika kyrkor. Fullföljs argumentet kan en präst i Svenska kyrkan alltså inte åta sig ett prästuppdrag i någon annan luthersk kyrka, som Svenska kyrkan inte formellt har kyrkogemenskap med, utan att vigningstjänsten fördenskull förverkas. Inte heller kan en präst i någon annan luthersk kyrka, som Svenska kyrkan inte formellt har kyrkogemenskap med, erbjudas en prästtjänst i Svenska kyrkan, utan krav på att först avsäga sig sitt prästämbete i den andra kyrkan. Båda situationerna låter ju lätt absurda och som en övernitisk regeltillämpning. (Se vidare utredning av argumenten 2a och 4.) Båda fallen är säkert inte heller svårt att finna motexempel till, även om jag inte hunnit forska i detta på den korta tid jag givits för att skriva detta yttrande. Ett sådant förhållningssätt blir självfallet absurt. På samma sätt som predikoämbetet är ett i Svenska kyrkan, är det väl också rimligt att se det som ett i den universella kyrkan. Det kan väl knappast vara olika ämbeten, bara för att man ännu inte lyckats komma överens om ett avtal? Åtminstone inte om man delar samma bekännelsegrund? Om Missionsprovinsen är en del av Svenska kyrkan, vilket jag visat (argument 1), eller möjligen (en del av) någon annan kyrka som Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med (argument 2a), saknar argumentet relevans. 4) Det är inte lovligt för en präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänst i ett samfund som Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap med. Att leda Gudstjänst i annat lutherskt samfund Biskopsmötet hävdar, att det inte är tillåtet för mig som präst i Svenska kyrkan att leda gudstjänst inom Missionsprovinsen, eftersom det är en gemenskap som Svenska kyrkan inte har kyrkogemenskap med. Biskopsmötet hänvisar här till 17 kap., 17, som man för övrigt återger 13

14 felaktigt. Något endast finns inte i kyrkoordningen. ( en präst i Svenska kyrkan får leda gudstjänster och kyrkliga handlingar endast i sådana kyrkor och samfund som... ) (Även 31 kap., 2 ff anförs i samband med detta argument. Det handlar dock om villkor för inträdet i prästämbetet och inte om obehörighetsförklaring, varför dessa bestämmelser inte är direkt tillämpliga på min situation.) Denna bestämmelse klargör att det gudstjänstfirande, som nämns i bestämmelsen, inte kan ifrågasättas. Det är något varje präst har rätt att göra. En präst i Svenska kyrkan får... Bestämmelsen förbjuder dock inte prästen att leda gudstjänst i något annat sammanhang, när så kan anses lämpligt. Den kräver inte heller, att samråd med överordnade först måste ske. Bestämmelsen bör alltså tolkas så, att om en präst önskar leda en gudstjänst inom något av de sammanhang, som nämns i bestämmelsen, behöver prästen inte reflektera närmare över lämpligheten i detta. Om en präst däremot önskar leda en gudstjänst i något annat sammanhang, bör en noggrann reflektion först företas. Det är en sådan reflektion jag genomfört, när jag beslutat mig för att leda gudstjänster och utföra kyrkliga handlingar inom Missionsprovinsen och dess koinonior och även när det gäller mottagandet av vigning till biskop. Min bedömning är att detta är ett sunt lutherskt sammanhang, som jag utan att kompromissa med mina vigningslöften, helt och fullt kan gå in i, vilket jag också utförligt argumenterat för i mina tidigare skrivelser. Missionsprovinsen har i sak inte någon annan lärogrund än den som gemenskapen i Lutherska världsförbundet också samlas kring. Här är samma resonemang tillämpligt som under punkt 2a ovan. Skall jag strikt följa reglerna, eller skall jag använda mitt omdöme? När jag ser att det finns en sund, luthersk gemenskap, som dessutom står i kyrkogemenskap med t.ex. Evanglical Lutheran Church in Kenya, medlem i Lutherska världsförbundet; när jag ser detta, känner jag frid i mitt hjärta och ser inget hinder för mig att leda gudstjänst i detta sammanhang. Att i en sådan situation på formella grunder besluta om obehörighetsförklaring, måste uppfattas som en överdrivet hård reaktion. Att över huvud taget på formella grunder använda denna bestämmelse mot engagemang i sunda och goda gemenskaper är naturligtvis uppseendeväckande. Det liknar den situation i Skriften, där man åberopade sabbatsbudet, för att vår Herre botade sjuka och tillredde mat på en sabbat (Matt 12:1-14). Skall bestämmelsen användas, bör den rimligen användas mot osunda sammanhang, där det t.ex. finns en falsk lära, risk för psykisk ohälsa, kriminalitet eller liknande. Tidigare praxis som kan vara vägledande Jag vill här också ånyo åberopa kyrkoordningen inledning. Jag har aldrig hört talas om att en präst i Svenska kyrkan obehörigförklarats för att ha lett en gudstjänst i något liberalt kristet sammanhang, som ligger utanför dem, som nämns i 17 kap., 17. Det är inte heller sannolikt, att så kommer att ske. Och det beror knappast på att detta inte förekommer. Men när jag engagerar mig i ett Bibeloch bekännelsetroget sammanhang, då vill man använda denna bestämmelse, och gå så långt som att förklara mig obehörig för brott mot den. Hur rimmar det med opartiskhet och oväld?! Inte ens de präster som engagerar sig i gudstjänstliknande ritual inom de hemliga ordenssällskapen - vilka knappast kan ingå i de uppräknade samfunden! - avsätts för detta! Om Missionsprovinsen är en del av Svenska kyrkan, vilket jag visat (argument 1), eller möjligen (en del av) någon annan kyrka som Svenska kyrkan har kyrkogemenskap med (argument 2a), saknar argumentet relevans. Då är 17 kap., 17 inte tillämplig. Om bestämmelsen är tillämplig, måste det anses som överdrivet hårt att bestraffa ett så ringa brott - som det måste anses - med obehörighetsförklaring. 5) Arne Olsson gör evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens giltighet beroende av kön, samt underkänner delvis vigningstjänsten inom Svenska kyrkan. 14