Man kanske inte tror det, men

Transkript

1

2 Innehåll nr 3/2008 Tema i detta nummer Hemvändare Omslag: Vindela åter i Stockholms skärgård. Foto: Jerk Oldenburg. Inne i tidningen Tema: Hemvändare l Hemvändare berättar 4-6 l Som i en låda l Tvättmaskin ombord? Resebrev l Resebrev från Lindisfarne l Resebrev från Elenor l Resebrev från Cache-Cache l Resebrev från Vindela 22 Artiklar l Att uppföra sig 22 Evenemang l Så håller seglen längre Alltid i tidningen Långfärdssegling 3 Positionsrapporter Klubbsidor Kallelse tillårsmöte 28 Förslag till nya/förändrade stadgar Ordförande har ordet 30 Höstens program & kurser Träff med nya medlemmar Kontaktlista Äntligen hemma, eller?! Man kanske inte tror det, men själva hemkomsten kan vara en mycket tuff del av långseglingen. Kanske den tuffaste. Efter att återigen ha återsett gamla vänner och bekanta, ätit svenskt smågodis och filmjölk, tittat på tv där alla talar svenska och hunnit i kapp med alla nyheter på hemmaplan medan man varit borta, kan ett mentalt tomrum uppstå för många hemvändande långseglare. Så även för mig efter 15 månader på haven förra gången det begav sig på Söderhavet (1999). Det var först jättekul att vara hemma igen speciellt att det kom varmt vatten ur väggen till dusch, kallt friskt oklorerat vatten att dricka och att tvätten blev riktigt ren och luktade sommaräng för första gången på väldigt länge. Men redan efter de första dagarna började jag sakna livet på båten man knackar inte längre på hos grannarna för att höra om de ska med på en utflykt, det blir inga spontana knytkalas på gården och en öl på puben ger inga bra historier längre från andra seglare utan snarare hörselskador och en snabbt sinande plånbok. Har man gjort snabbvarvet till Västindien på ett sabbatsår, tror jag att man fortfarande är så upp i varv efter alla långa överfarter och att man snabbt sugs upp i arbetet igen, (om man lyckats få ledigt), att man inte hinner tänka efter. Ju fler år man varit borta och längeseglat, desto svårare att komma tillbaka till Svenssonlivet i gamla Svedala. Många sticker snart iväg igen. Läs mer om kvalen (eller glädjeämnena) med att komma tillbaka på temasidorna i detta nummer av Oceanseglaren. Kortsegling Jag skriver dessa rader i en marina i Bangor i Nordirland medan lågtrycken passerar utanför kajutan. Jag håller på att leverera lite nyheter till en närstående båttidning och passar på att skicka detta när jag ändå betalat 120 kronor för några timmar internetuppkoppling. Lite mer om min kortsegling finns längre fram i denna tidning. Micke PS. Skillnaden mellan umbäranden och äventyr är din inställning. DS. Oceanseglaren är organ för Svenska Oceanseglingsklubben (OSK). Tidningen utkommer med fyra nummer per år. Material till tidningen skickas helst med e-post till redaktion@osk.org. I andra hand kan material skickas per post till OSK, Box 4120, NACKA. Ansvarig utgivare: Christer Levfedahl. Redaktör för detta nummer: Eva Sintorn. Tema: Ingegerd Lindén. Oceanseglarens redaktion: Barbro Karlsson, Ingegerd Lindén, Birgitta Nordström- Åkerholm, Hans Rosendahl, Eva Sintorn och Micke Westin. Layout: Hans Rosendahl. Omslag: Hans Rosendahl. Tryck & efterbehandling: Exakta, Hässleholm. Miljöcertifierat (ISO14001). Priser för annonsering under ett år (4 nummer): Format Sv/vitt 4-färg 4-färg/baksida 1/1-sida /2-sida /4-sida /8-sida Helsida: 286 x 216 mm inkl. utfall 3 mm åt alla håll. Annonsmaterialet bör vara högupplöst, cmykad pdf (alla typsnitt bifogas). Ingen moms på annonskostnaden. Leverera gärna per e-post till redaktion@osk.org eller på CD-R. Oceanseglingsklubben Upphovsrätten för artiklar/resebrev tillkommer respektive författare. Åsikter som framförs i tidningen är inte nödvändigtvis klubbens officiella utan speglar enskilda medlemmars uppfattning. Vi förbehåller oss rätten att göra redaktionella ändringar i insänt material. Svenska Oceanseglingsklubben, postgiro:

3 Nytt från Nautiska förlaget Seglingar i Medelhavet, Svarta havet och Röda havet, av Lars Hässler och Marie Blomqvist. Långfärdseglaren och styrelseledamoten Lars har tillsammans med Marie som vanligt skrivit trevligt om Jennifers seglingar med historiska återblickar invävda från de platser som de besökt med sin paying crew. Kustens pärlor, av Sören Colbing. Sverige är fantastiskt en utmärkt presentbok om vår långa svenska kust. Vackra bilder och trevlig text med historiska tillbakablickar. I Nautiska förlagets handboksserie har två nya böcker utkommit: Vårda din träbåt och Vårda din plastbåt. Författare är Björn Peter Behrens. Lite flyt måste man ha! Brev från en liten segelbåt, av Peter Lindblom. Paret som behövde en spark för att komma iväg är medlemmar i JRSK. Inger Boström på S/Y Rosalinda tipsar om denna nya bok. Säljs även på Nautisk uppslagsbok, facktermer för båtfolk, av Bengt O Hult. Fjärde upplagan. Taljelöpare och tollepinnar är några av de ca 3300 ord som förklaras i boken. Båttoaletten, välsignelse eller helvete? Att septiktanken är ett måste idag vet vi, inte minst i badvikar och hamnar. Att det ofta även orsakar stora problem har många av oss erfarit. Läs om goda råd och bra idéer på se Gobius Nyhetsbrev, 30 Juni Red Flera goda tips! Jag kan varmt rekommendera en yoghurtmaker, EasiYo Bio-Natural Mixes, som jag använde under min jorden-runt-segling. EasiYo yoghurt from New Zealand is packed with live probiotic cultures such as acidophilus, bifidus and casei that give yoghurt its legendary health properties. Packed with calcium, and very economical, it is so simple to make. Kolla in Det smakar underbart och det krävs, förutom pulvret och en speciell termostyp, endast varmvatten och allt går att beställa på nätet. Kolla regelbundet Jimmy Cornells välmatade sajt Här finns upplysningar om visum, pirater, länderinfo etc. etc. Lars Hässler Rapport från Karsten Staffeldt i Panama i slutet av juni 2008 Sejler saesonen her i Panama er nu ved at vaere forbi, regntiden er begyndt og samtidig er det jo Hurricane saeson i Caribbean. En del sejlere har lagt deres baade op her i Panama indtil naeste saeson og faa er ved at sejle videre vestover i Stillehavet mod Galapagos og Fransk Polynesia. Som det er kendt har der vaeret store forsinkelser for mange sejlere for at komme gennem kanalen selv om mange passerede tidligere end de var fortalt ved ankomst. Det er stadigvaek et problem for Kanal Kompagniet at have personale tilgaengeligt for de mindre baade i hoejsaesonen Januar-April og jeg forventer de samme forhold naeste saeson Jeg kan kun raade at sejlere planlaegger saa tidligt ankomst Panama som muligt efter Hurricane saesonen er forbi i Caribbean November. Jeg henviser ogsaa til report fra Russ, Shelter Bay Marina, og David Wilson, bidrager til Noonsite, som blev publiceret paa Noonsite 17 Juni -08. Generelt kan det siges nu at der forventes ingen umiddelbar forhoejelse af kanal afgifterne for de mindre baade, men med nuvaerende stadig stigende oliepriser etc. er det svaert at forudsige! Med hensyn til Galapagos har de nye regler ikke gjort forvirringen med hensyn til anloeb og indklarering mindre og mange raporter modtaget fra besoegende sejlere denne saeson som har haft vidt forskellig erfaring.igen kan jeg kun anbefale at jeg bliver kontaktet inden afsejling fra Panama mod Galapagos for seneste oplysninger. Yacht Nettet Panama har ikke vaeret saa aktivt paa grund af daarlig udbredelse, det ser dog ud til at forholdende er langsom paa vej op og maaske vil det blive bedre naeste saeson. Hilsen Karsten Dags för båtmässa 2008 Höstens båtmässa blir enligt rapport från Scandinavian Boat Show, Stockholmsmässan, mycket välfylld. Över 150 båtar är redan bokade. Minst fyra världspremiärer och ett flertal Sverigenyheter kommer att presenteras. Alla båtar är utplacerade och förtöjda vid bryggor. Sex av de nya segelbåtarna är 40 fot och däröver: Arcona 430, Dufour 45 (Sverigepremiär), Bavaria 43 Cruiser, Hanse 430, Ovni 495 (Sverigepremiär) och Najad 355. Skärgården marknadsförs under rubriken Öppen skärgård. Och det roliga är att det är dags för oss i OSK att ha en monter igen. Vi får dessutom samma plats som förra gången. Mässan går 5 till 9 november och vi gör nu ett upprop till alla intresserade att hjälpa oss med bemanning av montern. Gå in på nätet och ANMÄL ER - It will be fun!!! Birgitta Nordström-Åkerholm Höstsamling hos John och Cecilia Jannersten Helgen den augusti gästade vi Johns ö, som i verkligheten ligger i Rydbo Saltsjöbad. Redan på fredag började båtarna anlända; Erma Merano Biet Shadock- Iréne Vindela Fregatt Oktav m fl Tjugo båtar kom. Men också ett stort antal bilar. Och på lördag brakade det hela loss. Ja egentligen seglade ju alla båtar in mycket tyst och elegant, som sig bör när man tillhör Oceanseglarnas rutinerade gäng. Vem har inte praktiserat bryggstuds! Ett femtiotal medlemmar med gäster samlades under muntra former vid välkomstdrinken på bryggan för att bli välkomnade av värdparet John och Cecilia Jannersten. Att han inte tröttnar på oss, den gamle sjöbjörnen!!! Men där stod han uppflugen på sin egen båt Svea Maria och höll en strålande välkomsttal. Klubben kontrade med blommor och tacktal av ordföranden. Detta var också första gången sedan gruppen hemvändare tillkom, som OSK kunde presentera höstens planer och program för de seglare som varit ute i världen och nu kommit hem. Första träffen blir den 24 september och vi hoppas på god anslutning. Efter drinken samlades alla vid dukade bord, där vi intog medhavd skaffning och medan mörkret lade sig som svart sammet över denna otroligt ljumma och sköna kväll umgicks vi, berättade våra historier och utbytte erfarenheter. Skratten var många och glädjen var stor över att än en gång få vara med om denna återkommande tradition. Tack John och Cecilia och Tack Väderguden! Birgitta Nordström-Åkerholm på Fragancia som fick hjul denna gång Årsmöte och fest i OSK Dag och tid: Torsdag 27/ kl 18:00 Plats: Skeppsholmen, Stockholm Svenska Oceanseglingsklubben (OSK) kallar till årsmöte för verksamhetsåret Förutom sedvanliga årsmötesförhandlingar även förslag till nya stadgar. Läs mer om dagordning och anmälan på klubbsidorna sid Styrelsen 3

4 Tema: Hemvändare Hemvändare berättar Vi vill gärna ut igen Familjen Rosén är nyss hemkommen efter ett års segling, Karibien T&R. Huset har de hyrt ut och nu går de igenom sina 250 kartonger för att se vad som egentligen fanns i dom Lena skriver till Oceanseglaren: Efter att ha levt ett helt år med få saker på liten yta ser man vårt materialistiska samhälle från ett annat håll. Nu rensar vi återigen bland våra ägodelar, så det blir flera turer till återvinningsstationen. Känns fantastiskt skönt. Man har fått en annan distans till allt man äger! Det var fantastiskt kul att komma till Sverige (Nordkoster) mitt i den svenska högsommaren och det kändes underbart att sakta segla runt Sverige och träffa sommarlediga vänner innan vi kom hem till Stockholm i augusti. Känslan var dock som att vara på en vanlig segelsemester i Sverige. Hade vi verkligen varit borta ett helt år? Seglat till Västindien fram och tillbaka? Det var mer som en dröm. Året har gått så fort och vi har upplevt massor medan det här hemma inte verkar ha hänt så mycket. Ytterligare ett år i ekorrhjulet, bara. Vi återvänder med en förändrad syn på vad som är viktigt här i livet. Vi har inte så bråttom, och det känns jätteskönt. Alla springer runt som yra höns och själv står man bredvid och tittar på denna karusell med ett leende och konstaterar att så höll vi också på innan vi åkte. Omgivningens reaktioner när vi gav oss i väg var blandad. Övervägande tyckte man att det var helt fantastiskt att vi förverkligade vår dröm men att det var väl tufft att ta med sig tre barn över Atlanten på en liten båt! Men till er som funderar på att ge er av vill vi säga: Man lever bara en gång, så förverkliga era drömmar. Att få umgås med sin familj så nära under ett helt år är helt fantastiskt. Det har nu blivit viktigare för oss att hitta balansen i livet, må bra och få följa våra barns uppväxt. Det är så många som vaknar upp när barnen flyttar hemifrån och undrar vad som egentligen hände. Har ni en dröm om att segla iväg - GÖR DET! Det är en helt fantastisk upplevelse och ett minne för livet för alla medlemmar i familjen. Det är väldigt skönt att ha sitt boende med sig när man reser på det här sättet, speciellt när man har barn. Vi kom själva på oss med att säga nu ska vi åka hem och inte nu ska vi åka till båten. Vi trivdes alltid ombord, även om barnen ibland längtade hem till sina kompisar. Vi var drygt ett tiotal barnfamiljer som seglade ARC och flera av dem träffade vi till och från i Västindien. Vår äldsta kille (tio år) tyckte det var lite jobbigt att barnen pratade olika språk, främst holländska och franska. Norska och engelska gick bättre. De yngre killarna (sex och åtta år) hade lättare för att leka utan att kommunicera. Vi träffade inte en enda svensk långseglande barnfamilj under hela året, vilket förvånade oss. Annars var det en jättebra ålder att resa med barnen. De är tillräckligt stora för att komma ihåg resan, de har inte bundit upp sig i fritidsaktiviteter och skolan är lätt som förälder att sköta. Ett år kändes lagom för den här resan. Jag tror att vi som familj hade tyckt det var lite långt att vara borta två, tre år som det tar att segla hela vägen runt jorden. Både jag och Peter kände oss ibland förslappade och saknade den vardagliga träningen. Det blir mycket stillasittande i en båt och varken löpning eller simning tillhör våra favoritsporter, speciellt inte under gassande sol och 35 graders värme. Man orkar inte! 4

5 Tema:Hemvändare Vi vill gärna ut på långsegling igen. Vi är fortfarande intresserade av att segla hela vägen runt jorden men vill då dela upp seglingen i kortare etapper. Segla i fyra, fem månader, åka hem ett tag för att sen fortsätta resan. Tyvärr är det mer av en dröm då vi har ytterligare minst 20 år kvar till pension och tre barn som har skola, vänner och intressen som drar här hemma. Kanske vi kan komma iväg på en långsegling på tre månader om ett par år. Det finns så mycket att upptäcka även i vår närmiljö. Man behöver inte åka så långt bort. Vi tyckte det var väldigt kul att komma hem igen. Vi älskar att resa men är ändå lite hemkära så: Borta bra men hemma bäst! Lena Rosén Tove och Ulf Änggård Ge sig av var lätt, komma hem svårare Tove Änggård berättar: Ulf och jag var borta i drygt fjorton månader. Vi starade fredagen den 17 juni 2005, trots att det är en dödssynd att kasta loss en fredag. Att ställa om till livet på sjön var hur lätt som helst, eftersom vi vet hur höstarna och vintrarna är här hemma. Vi var ju vana sedan tidigare att segla längre sträckor och visste vad vi gav oss in på. Livet ter sig helt enkelt lättare på en båt. Tänk bara att kunna gå i shorts och linne ett helt år! Att lämna barn och barnbarn här hemma var det enda som var negativt. När man tänkte på dem kunde ett år kännas väldigt långt, men vi hade förstås regelbunden telefonoch mailkontakt och till barnbarnen skickade vi post. Annars var våra barn bara positiva till att vi gav oss av, så det kändes ju bra. Långseglandet lärde oss att man klarar av mer än man tror. Det gav nya perspektiv och därmed insikt och förståelse för andra kulturer. Vi upplevde starkt att solen och värmen måste ha en positiv inverkan på människor. Alla vi mötte var glada och vänliga. Vi blev alltid uppmärksammade och väl bemötta av den hjälpsamma befolkningen i de länder vi besökte. Jag tycker också att vår tid på sjön lärde oss tacksamhet och ödmjukhet. Ingenting är längre självklart. Det blev plötsligt spännande att hitta lösningar på just de problem som i stunden var ett hinder och det stärkte självkänslan betydligt. Vi upplever inte heller stressens gissel lika påtagligt som tidigare. För det mesta ordnar det sig... Vi hade inga problem med att få tiden att gå ombord. Tänk bara vilket trevligt nöje böcker kan ge! Ett spel med Sverige-frågor satte fart på våra hjärnor. Vi körde tre timmars skift som vi fann passade oss bättre än fyra, som lär vara det vanliga. Vi fiskade ibland men fick napp bara ett par gånger. Den ena gången en ilsken dorado, den andra gången var det en plastpåse som hade fastnat på kroken. Att tvätta kläder och diska blev liksom stora projekt på dagarna. Det svåraste vi upplevde var nog när solen gick ner exakt klockan varje kväll och då allt blev svart. Riktigt becksvart. Ja, det var lätt att ge sig iväg, men att komma hem var svårare. Mest för min del, eftersom jag inte hade något jobb som väntade på mig. Vi upplevde nog båda en slags tomhetskänsla som är svår att förklara. Det kändes också främmande att kliva in i vår lägenhet, där någon annan hade bott medan vi varit borta. Men ännu konstigare var nog känslan som kom långt senare, att året ute på sjön plötsligt kändes så avlägset. Som om man bara hade varit borta några veckor... Det var inte helt enkelt att prata med andra om det vi upplevt eftersom de inte kunde förstå något de inte hade erfarenhet av. Men numera har vi ju forumet Hemvändarna där det är fritt fram att ventilera sina upplevelser! 5

6 Tema: Hemvändare Till den som har en dröm och möjligheter att segla iväg är mitt råd: genomför det! Det duger inte att sitta på ålderns höst och ångra varför man inte gjorde verklighet av sin dröm. Själva jobbar vi på att komma iväg igen om ett par år. Helst skulle vi förstås vilja segla hela varvet runt! Tove Änggård Ett tomt rum Fredag den 26 juli 1996 vid sjutiden på kvällen återvände vi och Sigerlinn till Wasavarvet i Södertälje efter två år, sju dagar och sjömil. Ett glatt återseende. Tidig lördag förmiddag gick vi för motor in till Maren där mina föräldrar och Länstidningen tog emot. Vi var hemma. Den första augusti sattes jag i ett tomt litet kontorsrum på en för mig ny arbetsplats, men med många sedan tidigare kända arbetskamrater. Efter vår tvååriga Venezuelasegling hade jag kvar min anställning, men inte mina gamla arbetsuppgifter. Vad ska jag göra?, frågade jag min chef. Vet inte, men här har du en dator, ta och lär dig att använda den till att börja med, blev svaret. Efter flera påstötningar förstod jag att han inte hade haft någon som helst ambition att bevaka några arbetsuppgifter åt mig, trots flera påminnelser, bland annat via fax. Då jag varit anställd länge och hade många kontakter, började jag gå runt och tala med folk om vad som var på gång i kommunen och i samhället. Jag kände mig så utanför efter två års segling, att jag inte kunde delta i konversationen i kafferummet. Inte för Eva och Kåre Sintorn. Fotograf: Anna Kretschmer att jag blev illa behandlad på något sätt, utan för att jag helt enkelt inte visste vad man pratade om. Detta var före Internets och E-postens explosion och vi hade huvudsakligen haft kontakt med Sverige via fax och ett och annat collect call. Vi blev förvirrade av alla förändringar och nerskärningar, arbetslöshet och nya normer, men vi tyckte samtidigt att vi såg allt som hände så tydligt från vårt utifrånperspektiv. Min taktik blev att sätta upp fingret för att känna varifrån det blåste. Jag begärde och fick gå de kurser och fortbildningar jag ville. När vi kom hem hade jag fått en ny identitet jag var europé. Att komma till England kändes som att komma hem. Sverige var nybliven medlem i EU. Min kommun hade anställt en EU-samordnare på halvtid och jag upptäckte under hösten att internationella frågor kändes viktiga för mig. Och tur hade jag, den person som hade tjänsten fick ett nytt arbete. Jag gick till mina chefer och föreslog att jag skulle ersätta henne, vilket även skedde. Tomrum fanns också kring mig/oss i släkt och vänskapskretsen. Den roll som jag/vi hade haft hade täckts upp av andra. Du ringer aldrig, sa jag en dag till min dotter. Jag glömmer ibland att ni är hemma svarade hon. Att långfärdsegla två år tog för oss fyra år. Förberedelser ett år - börja segla, genomföra och avsluta två år - börja om ett år. Ni måste ha haft det fantastiskt, sa många och förväntade sig en snabb sammanfattning. Hur gör man det? Av två års annorlunda sätt att leva? Ett kände vi när vi kom hem, vi ser på livet på ett annat sätt nu. Vi gjorde det, vi klarade det, vi förverkligade vår dröm. Vi gjorde det tillsammans, samarbetade, löste problem, längtade hem ibland, upplevde nytt och annorlunda, träffade människor från andra kulturer, njöt av havet och vattnet. Och jag lärde mig snorkla och bli ett med fiskstimmen, en underbar känsla. Det gick att komma hem igen, men det var inte helt lätt att återanpassa sig. Nu många år, flera sjukdomar och krämpor senare, är vi glada att vi kastade loss. Eller för att citera våra barn när de fick höra talas om vårt beslut att segla i två år. De tänker göra det, de pratar inte bara om det. Och nu har vi gjort det. Eva Sintorn, tillsammans med Kåre, numera deltidsseglare i Medelhavet. OSK:are kom till puben på lördag! Är du i Stockholm den 18 oktober? Titta då in på Bar Chapman på Skeppsholmen och ta en fika eller öl. På lördag eftermiddag, från kl. 15, sitter där med stor sannolikhet några andra OSK:are som har långseglat eller planerar att göra det. Och det kommer att upprepas lördag efter lördag vid samma tid, så länge vi har lust att hålla på. Det här bestämdes den 24 september då ett tjugotal hemvändare träffades. Många gillade idén att ha en fast tid och plats då man kan träffa andra långseglare under lediga former. Så låt oss testa det här! Kommer du först, be att få OSK-flaggan och sätt den på ditt bord så att andra klubbmedlemmar hittar rätt. Så tar du dig till Skeppsholmen: Buss 65 från T-centralen eller T-bana till Kungsträdgården minuters promenad till Bar Chapman som ligger mitt emot fartyget af Chapman. Foto: Bar Chapman 6

7 Tema:Hemvändare Som i en låda... Ännu en låda som väntade på att bli öppnad stirrade emot mig. Jag närmade mig med intresse. Det hade blivit dags att undersöka flyttlåda nummer Åh! Ännu en låda full med skor! Var alla dessa verkligen våra? Vi hade ju just öppnat en annan låda med skor någon dag tidigare?! Jag lämnade skorna åt sitt öde och närmade mig nästa låda. Undrar vilka skatter denna kan innehålla? Mera kläder! Jag stängde den snabbt igen, undrandes var i hela fridens namn jag skulle göra av dem. Vår nya lägenhet var visserligen betydligt större än vår båt, men med alla dessa kartonger som kom från vårt gamla hus, verkade Regina minst lika rymlig som lägenheten. Istället förflyttade jag mig till en lika fullpackad hörna av lägenheten där jag ännu inte hade varit. Kanske kunde där finnas några intressanta saker, vem vet? Jag hittade en låda fylld med kablar, en med videoband, en med lampor, fler prylar och stora mängder pärmar. Pärmarna var fyllda med papper, mängder av papper. De flesta av dem såg lika spännande ut som räkningar. Långsamt återvände minnet av hur viktiga alla dessa ting en gång hade varit för oss, innan vi började vår långsegling. Långt inne bland de grå cellerna mindes vi nu vår rädsla för att sakna alla dessa väsentligheter medan vi var borta. Konstigt nog kändes de nu alla mer som betungande stenar i stora papplådor. Varför hade vi behövt så många saker innan? Efter att ha haft inget annat på mig än en T-shirt och shorts under ett års tid, såg de tunga vinterkläderna malplacerade ut, där de flinade åt mig ur sina lådor. Ändå hade jag den vaga känslan av att de en vacker dag kunde komma till stor nytta. Och se! Denna fula, stora, gråa TV- apparat, vem hade saknat den? Inget kunde konkurrera med våra utomhus-filmkvällar, där vi kröp ihop med våra seglarvänner i sittbrunnen under en tropisk stjärnhimmel och spelade en DVD på den bärbara datorn. Så här höll vi alltså på att packa upp våra gamla liv. Tydligen hade vi förändrats sedan vi såg dem sist. Istället för att samla på ägodelar hade tid för varandra och tid för äventyret blivit betydligt mer värdefullt för oss. TID, denna vardagsvara som så många verkar sakna idag! Jag minns alla kurser i Time Management för viktiga affärsmän! Jag hade ju varit en av dem. Jag log. Vad var alla dessa kurser mot Island Time som undervisas dagligen i tropikerna? Och allt rörde sig plötsligt så snabbt. Det mest skrämmande var att vi så lätt blev indragna i detta höghastighetsliv, trots alla livskurser i Island Time. Det tog faktiskt inte lång tid innan vi själva blev del av detta moderna tidsbristande och penningtjänande samhälle igen. Pengar kan tjänas, sparas, fördelas, det kan inte växandet och åldrandet. Med tid är det annorlunda. I motsats till sin monetära motpart, är tiden rättvist fördelad mellan alla människor: Var och en erhåller 24 timmar varje morgon som en gåva. Samma summa varje dag, varken mer eller mindre. Det är upp till dig att investera dessa 24 timmar klokt, du får aldrig tillbaka dem. Du kan inte sätta dem på ett bankkonto och spara dem till senare. Lika omöjligt är det att låna extra tid på kredit. På något sätt verkade tid plötsligt mycket mer värdefullt än pengar för oss. Medan vi långsamt lämnade Island Time bakom oss, accelererade vi tillbaka in till en multi-taskingomgivning. Det hade börjat bli svårt att stå still, att ta en paus eller att bara att tänka över en situation innan en handling förväntades. Så mycket som ska organiseras, så mycket som ska åtgärdas. Och så mycket simultant! Självklart klarade vi det. Det tog inte heller så lång tid innan vi också började uppskatta det lyxliv som landbacken hade att erbjuda. Våra 14 månader som långseglare började diffundera från verklighet in till minnesbilder. Hade vårt sabbatsår verkligen hänt, eller hade det bara varit en dröm? Hade det verkligen varit vi som varit ute på äventyr? Jag såg mig omkring på alla ännu ouppackade lådor. Plötsligt såg jag en ensam låda som såg bekant ut, lite gömd bakom några kökssaker. När jag öppnade den kom en doft av frihet emot mig. Jag grävde lite djupare. Tunga lager av tidskrifter och broschyrer som jag hade samlat i decennier kom fram, däribland Oceanseglarens då Flaskpostens - alla årgångar från 90-talet och framåt. Jag fann information om bra marinor längs Europas kuster, broschyrer om olika långfärdsbåtar, tips om bunkring, idéer kring utrustning och stuvning och andra väsentligheter för en blivande oceanseglare. Med andra ord hade jag hittat lådan innehållande drömmar! De hade alla varit mina följeslagare genom många nätters läsande medan vi fortfarande drömde om vårt sabbatsår. Och nu? Mycket snabbare än vi någonsin hade kunnat föreställa oss, var vi redan tillbaka. Otroligt hur ett år kan passera så fort, året vi hade drömt om så länge och som då verkade lika avlägset som oändligt. 7

8 Tema: Hemvändare Jag betraktade mina skatter. Sedan jag senast haft dem i mina händer hade vi själva blivit seglare med erfarenhet från två Atlantkorsningar. Jag kunde inte annat än att le och sakta nicka för mig själv i samtycke medan jag bläddrade igenom högen med litteratur. Ja, precis så hade det varit! Detta var vad vi hade upplevt! Just så hade det varit. Detta hade varit vårt liv. Och nu? Känner vi oss själva inlåsta i en låda igen? Är allt detta över? Vi bestämde oss för att det inte skulle vara så. Vi sa till oss själva att vi just hade öppnat ett nytt kapitel av våra liv och att varje steg i livet skulle tillskrivas sin egen tid och uppmärksamhet. Vi visste bara ännu inte vad detta nya kapitel skulle innehålla. Det nya kapitlet hade blivit ett äventyr i sig, sa vi oss. Jag la alla långfärdstidningar och broschyrer på en tom bokhylla i närheten. Kanske skulle de komma till nytta igen någon gång i framtiden, tröstade jag mig, men visste alltför väl att vi skulle förbli iland åtminstone tills barnen gått ur skolan. Under tiden höll Karolina på med seriöst arbete. Hon bar en stor hög med papper och la det högtidligt på köksbordet. Räkningar! förklarade hon, hämtade vår Mac och loggade in på bankens hemsida för att betala dem. Pengar hade plötsligt blivit mycket mer väsentligt än vad vi hade blivit vana vid medan vi seglade. Mycket pengar hade blivit nödvändigt för att betala hyra, el, vatten, värme, bilförsäkring, bensin, TV-licens och skatter. Vi hade just köpt nya cyklar till Jessica och Jonathan och våra resor till IKEA betydde inte bara fler möbler för att kunna stuva in alla våra prylar, utan också ännu fler räkningar att betala. Att vi behövde handla nya möbler när vi flyttade till något mindre överskred mitt förstånd. Båten hade redan alla möbler vi behövde muttrade jag, medan Karolina undrade vilka plantor som kunde bli trevliga att ha i vår lägenhet. Att flytta iland efter ett år betydde också att starta något nytt. Vi betraktade plötsligen livet i land med nya, friska ögon och började njuta av det överflöd och den lyx som erbjöds. Varje morgon som Jessica och Jonathan glatt studsade iväg till skolan är en lyx, till exempel. Med stor tacksamhet och respekt lämnar vi över våra barn till professionella lärare som nu tagit över detta jobb från oss. Jag undrar hur många familjer som verkligen uppskattar och förstår hur lyckosamma de är att ha en skola att gå till. Jessica och Jonathan älskar sin nya skola och jag är stolt över att kunna säga att de inte hade de minsta svårigheter att komma tillbaka till skolan efter ett års hemundervisning. Faktiskt låg de en ganska bra bit före skolkamraterna, och då menar jag inte bara självklara ämnen som engelska, som ju hade blivit till vardagsspråk under seglingen. På något sätt, och trots alla våra förhandlingar under skoltimmar na, verkar det ha fungerat väl att undervisa de egna barnen under ett år. Så, kära långfärdsdrömmare med barn, skyll inte din tvekan på dem! Skjut inte upp din drömsegling bara för att du råkar ha barn! Var bara förberedd på att hemundervisning kommer att bli din nya sysselsättning. Det är lika bra att ge upp tanken att lära dig spela gitarr under seglingen eller att sitta och läsa en bra bok hela morgonen! Jag behövde en liten paus från all lådor och Karolina hade betalat räkningarna. Barnen var fortfarande i skolan, så hon föreslog att vi skulle gå och handla lite innan de kom hem. Innan vi seglade iväg, när vi fortfarande levde ett vanligt liv, var vi inte riktigt medvetna om vilken lyx det faktiskt var att handla och hur lätt all mat finner sin väg till kylskåpet. Tänk bara på hur enkelt det är att komma iland : Du bara går ut genom dörren utan den annars nödvändiga blöta jolleturen. Och när du slutligen har kommit fram till en mataffär kan du bokstavligen köpa allt från färsk fisk till järnvaror i all tänkbar kvantitet. Du bara lastar så mycket du önskar i din vagn och puttar ut den direkt till en väntande bil, utan att behöva släpa på det i din ryggsäck. Istället kör du hem och lastar ur allt direkt i ditt kök, utan det annars obligatoriska letandet efter kackerlacksägg. Du öppnar den gigantiska frontmatade kylen och placerar alla färskvaror snyggt och prydligt på hyllor utan risk för att de ska skakas om 8

9 Tema:Hemvändare i dyningen. Innan stod vi dubbelböjda över en toppmatad liten båtkyl, där du måste ta ut allt innan du kommer åt det som gömts längst ner. Och hur lätt är det inte att bli av med alla sopor! Efter att ha erfarit hur mycket man faktiskt kan reducera sitt avfall, känns det ovant att bara slänga allt i olika stora soptunnor. Det kommer sopgubbar och tar hand om allt och transporterar bort det, utom synhåll och ansvar för hushållen. Jag undrar vart allt tar vägen? Den obegränsade mängden färskvatten är en annan lyx som vi har svårt att vänja oss vid. Vi njuter av långa duschar utan att behöva oroa oss över vattennivån i tanken. Det bara fortsätter att strömma ut ur väggen. Detsamma gäller elen. Även den kommer ur små hål i väggen utan någon som helst begränsning. Så länge vi betalar våra räkningar kan vi tända så många lampor vi vill, det kommer mer ström efterhand även utan vind, sol eller dieselputter. Och tvättstugan nås utan att man behöver gå ut ur huset och diskmaskinen gör jobbet mycket bättre och tystare än vi kan. Vilket bekvämt liv! Ändå, trots all lyx, verkar människor inte alls så nöjda eller lyckliga. Är det kanske på grund av tidsbristen? Alltför väl kommer jag ihåg mitt eget muttrande. Jag var heller inte nöjd med mitt liv. Jag minns den där punkten i livet när varje dag i veckan kändes som måndagsmorgon. Vi hade funnit en livsväg som inte förde någon särskilt stans. Bara rakt fram. - Ha!, skrattade jag högt när jag tänkte på det. Karolina tittade förundrat på mig och undrade vad som försiggick i mitt huvud. - Kommer Du ihåg hur svårt vi tycket det var att ta beslutet att ge upp allt och börja långfärdssegla? fortsatta jag högt med mina tankar. Karolina skrattade hon med Ja, det är sant! Och nu är vi redan tillbaka igen! Men nästa gång vet vi att det faktiskt går att kasta loss och att komma iväg. Man behöver bara lite mod att släppa förtöjningarna! Hon hade rätt, både ordagrant och bildligt talat. Själva beslutet att ta ett sabbatsår hade varit det enskilt svåraste beslutet under hela vårt seglingsäventyr. Varför? Vi hade varit rädda för en förändring, så klart. Vi undrade vad våra barn skulle tycka. Vi ville inte lämna vänner och familj. Vi var oroliga över den ekonomiska situationen. Och, värst av allt, vi blev ifrågasatta av andra. Vetskapen om möjligheten att byta livsstil i båda riktningarna ger oss idag en känsla av frihet. Vi betraktar därför vårt nuvarande landliv med alla dess möjligheter och lyx som en chans. Vi vet: skulle vi i framtiden vilja byta livsstil igen, bortom motorvägar, shoppingcentra, mobiltelefoner och diskmaskiner, eller bara flytta till ett nytt ställe så är det mentala steget nu enklare att komma över. Självklart saknar vi seglarlivet redan. Om vi är helt ärliga, skulle vi hellre fortfarande vara ute just nu. Vi vet nämligen att en del av våra seglarvänner inte återvände efter endast ett år. De fortsatte för att se Venezuela, Cuba, Mexico, San Blas, Galapagos, för att bara nämna några platser. Och de fortsätter än. Det gör lite ont, när jag tänker på att just vid denna tidpunkt, är nya långfärdsseglare på väg mot Kanarieöarna för sin allra första Atlantsegling, precis som vi själva hade gjort för inte en alltför lång tid tillbaka. Vi undrar om dessa nya familjer och par upplever samma underbara tid som vi gjorde. Vilka är de? Har de funnit varandra ännu? En känsla av tomhet fyller våra hjärtan när vi förstår att vi inte tillhör dem längre och aldrig ska få lära känna dessa underbara nya långfärdsseglare. Jag gick tillbaka till mina långfärdspärmar och plockade upp en gammal Oceanseglare. Jag hade redan läst den många gånger. Den var fortfarande lika underbar, men samtidigt visade den sig från ett nytt perspektiv. Istället för att vara en tidning för mina drömmar var det en publikation som handlade om en verklighet. Vi vet nu att det som står i dessa tidskrifter och böcker är en äkta värld och vi vet att vi kan bli en del av den igen. Någon gång, när det blir dags att bryta sig ur den fyrkantiga lådan... Text och foto: Leon Schulz 9

10 Tema: Hemvändare Tema: Hemvändare Tvättmaskin ombord? Hemvändarens fataliteter och glädjeämnen F - efter tio år på våra vanligaste oceaner - vidtar en omställningsprocess när man skall in på sin plats i den svenska lustgården. En sak är säker - inte blir tillvaron som innan man drog sin kos. Här kommer några axplock ur min minnesbank. örvisso Besättningsrelaterat De flesta långseglarbesättningar utgörs av ett pensionerat par. Det skall till ett mycket stabilt parförhållande för att det skall bli en lyckad färd. 10 Antalet båtar till salu på Kanarieöarna och i Karibien talar sitt tydliga språk. Men för dem som kommit på andra sidan Panamanäset strålar lyckans sol. Eller? Nåja, även den har sina fläckar och två härliga par, som jag lärt känna under vägen, startade stora skilsmässokrig direkt efter hemkomsten. Ägaren på en tredje båt gifte sig strax efter hemkomsten, men med en annan dam än den han hade haft ombord. I vilken utsträckning det var just hemkomsten som var orsak till allt detta är osäkert, men på något sätt har den uppenbarligen bidragit. Vadå? Seglat? Den finns en märklig del av mänskligheten, som inte är med i Oceanseglingsklubben. Ett typiskt exempel: jag möter en gammal vän, bekant eller granne, som jag inte sett sedan jag drog hemifrån. Efter de vanliga artigheterna frågar vännen vad jag haft för mig sedan sist? Efter att frånvarande ha hört att jag seglat runt jorden sätter han full fart och berättar om ett barnbarn som har snuva och hur förfärliga pesthärdar våra barndagis är. Möjligen - om ordet segla har någon som helst innebörd för honom - får man höra en långtråkig berättelse om en vän till vännen, som har en OK-jolle i en insjö osv, osv. Jag har nu lärt mig att de flesta människor inte kan ta till sig tanken att en helt vanlig gubbe, som jag till exempel, kan ha seglat i liten båt långa vägar och långa tider. Det har varit en frustrerande erfarenhet. En lustig variant på temat var en tysk dam som jag kom i samspråk med på en brygga vid Mosels strand när jag var på

11 Tema:Hemvändare Tema:Hemvändare väg hem förra sommaren. När hon fick höra att jag seglat ensam runt jorden kom den rappa frågan: Hur klarade ni tvätten? Finns det tvättmaskin ombord? Därefter blev det ett trevligt samspråk om hur det är att tvätta i saltvatten och om olika tvättmaskiners för och nackdelar. Vi trängde tillsammans ner i sällsamma detaljer i tvättandets fysiologi och dynamik, en inte alldeles enkel sak att utföra med tyska verbböjningar och kasus. Vanliga frågor Det finns naturligtvis en och annan avvikande person, som faktiskt intresserar sig för mina upplevelser så länge inte mobilen ringer. Samtliga kommer oundvikligen med samma två frågor: 1. Var var det finast? vackrast? underbarast? Jag har inte något enkelt svar på den frågan. Det finns så många fantastiska platser, som var och en har sin speciella charm. För mig är det inte en plats, som är numro ett. Det finns många ettor som på olika sätt trängt sig under huden och ger bestående glädje när minnesfilmen vevas tillbaka. 2. Hemska stormar? Det hör liksom till i böcker om långseglingar att fruktansvärda stormar beskrivs så målande att läsaren måste hålla i sig i länstolen och ta på sig syd- västen. Jag kan alltså inte skriva någon bok. Jag har nämligen ingen hemsk storm att berätta om. Visst har det blåst förfärligt ibland och visst har sjöarna tornat upp sig högt, högt ovanför den lilla båten, men sådant får man vara beredd på och man bör nog ha stannat hemma om man inte tror sig själv och båten om att klara saken. Vindmätare har jag förresten ingen. En onödig pryl som ofta lär gå sönder. Så var det med den lilla saken. Ut igen? Om jag vore yngre skulle jag nog överväga saken. Men som det nu är skulle jag hinna bli 87 tills nästa varv är avklarat och om jag då komme hem levande kanske jag hade rekordet som världens äldsta ensamjordenruntseglare. Alltid något - men det får vara. Det finns många exempel på långseglare som faktiskt inte lyckats finna en plats på land utan fortsätter seglandet. Hemvändandet har förvisso sina problem, stora för en del, mindre för andra. Tillvaron på haven, i hamnarna, på främmande soldränkta öar och omtumlande städer är totalt olik livet i vårt välorganiserade samhälle. Kanske är den viktigaste skillnaden, att som långseglare måste man ofta fatta beslut som kan vara avgörande. Man har sitt öde i sina egna händer och kan inte lita på att någon annan tar vid när man inte mäktar själv. Det känns skönt att ha kunnat genomföra detta. Hemvändarens glädjeämnen Ja, inte är det då svensk TV eller svenska nyhetsprogram, som passar under den rubriken. Men en sak som dagligen fyller mig med lycka är att ha obegränsad tillgång till fint dricksvatten. Att till och med kunna duscha hur länge som helst i lagom varmt dricksvatten är en förmån, som jag tror få svenskar förstår att uppskatta. Vi är faktiskt priviligierade i Sverige med vatten, fint vatten, rent vatten, gott vatten. Tänk först på alternativet! Och var sedan glad. Det andra glädjeämnet är Östersjöns skärgårdar. Jag har då inte funnit några seglingsvatten någon annanstans som överträffar dem när man vill vara nära naturen, kunna finna en trygg natthamn varje dag och ankra utan att behöva fråga någon om lov. Man behöver inte ta hänsyn till tidvatten eller strömmar och fjärdarna är inte större än att vattnet är platt. Allt detta är något att vara mycket glad över. Text och foto: Jerk Oldenburg 11

12 Resebrev från Lindisfarne Franska Polynesien An n i k a K o c h och Björn Christensen på S/Y Lindisfarne fortsätter här sin resebeskrivning maj 23 juli Gambier är den sydostligaste atollen i Franska Polynesien och hit kom vi den 26 april efter en dryg månads segling från Chile. Alla öar innanför revet är höga och med vulkanberggrund där den största- Mangareva- är 14km² och med högsta punkt 441 möh. Ringrevet, som ligger över vattenytan mot öster och norr, innehåller öar som mer liknar riktiga atollöar med vita korallsandstränder. Växtligheten är frodig i den bördiga myllan på de höga öarna, medan det nästan uteslutande finns cocospalmer på revöarna. I detta pardis var det lätt att snorkla bland korallerna, vandra på stränderna, njuta av de fantastiska vyerna, ja bara vara i en nästan kravlös tillvaro. Den mesta tiden tillbringade vi ute på revön Totegie, i väntan på att sydostpassaden skulle återkomma och vi kunde segla vidare mot nordväst och atollerna i Tuamotu. Knappt två veckor efter angöring Rikitea, byn på Mangareva, infann sig dock en viss rastlöshet att komma vidare. Så trots att vindsituationen fortfarande var ostadig och vindfattig, bestämde vi oss för att ge oss av den 8 maj. Vindprognosen för de 500 nm till atollen Hao berättade om svag sydostvind, men nu ville vi vidare. Under de tre år vi varit på väg har vi nästan undantagslöst seglat ensamma, så det var lite ovant att nu ge sig av tillsammans med en amerikansk, en australiensisk och en båt från Nya Zeeland. Tillsammans bildade vi ett litet radionät, där Annika skulle hålla ihop en vädersändning varje morgon och kväll baserat på de gribfiler vi tar ner via modem till kortvågsradion. Seglingen blev precis så vindfattig, som vi befarat, vilket bland annat innebar att de fyra båtarna höll ihop på VHF avstånd trots storleksskillnad från 30 till 42 fot. Vi anlände till Hao med knappt 3 timmar mellan första och sista båt. Ytterligare tre båtar kom under dagen och folket på Hao trodde nog inte sina ögon. De sa att tjugo båtar per säsong var normalt och nu låg det sju samtidigt. Överseglingen från Gambier blev mycket motorgång och en del spinnackersegling, dåligt med fisk men för övrigt en vilsam transport på ett mycket lugnt hav, nästan helt utan vågor och dyning. Innan vi lämnade Gambier försökte vi få tillstånd att angöra Mururoa atollen där de Franska atomsprängningarna utfördes. Vi hade hört att det var ok, men det ryktet talade inte sant för gendarmerna i Rikitea skakade bara på huvudena, när vi frågade om tillstånd. Nu blev det Hao, som också är förknippad med Atombomben på så sätt att den var Mururoas underhållsbas med hamn för större fartyg och Stilla Havets längsta landningsbana. (Påsköns landningsbana är förlängd för att vara reservbana för Rymdskytteln och är nu nog i samma klass). Även Concorden har landat på Hao. Provsprängningarna är avslutade sen många år och underhållsbasen är näst intill nedlagd, endast femtio man av tidigare femtusen finns kvar. Vi förväntade oss att finna en spökstad, men byn hade klarat sig förhållandevis bra trots den kraftigt minskade köpkraften för de få butiker och små restauranger som fanns kvar. Många vänliga människor sa bonjour och log, inte alls trötta på turister och vana vid européer. Det fanns inte så mycket att köpa i butikerna och det som fanns var mycket dyrt med våra sydamerikaögon, faktiskt betydligt dyrare än i Sverige. Enda glädjeämnet var de subventionerade baugetterna, drygt fyra SEK för långa färska baugetter. Enligt statuterna skall man klarera in på varje ny atoll eller ö i Franska Polynesien, så vi travade pliktskyldigast till gendarmen som fyllde i nån sorts form av statistikblankett, inte alls som på Rikitea där vi fick två kopior av anmälan, varav en skulle sändas med post till Papeete. Det blev så småningom helt uppenbart att det inte var så noga, många atoller har inte ens någon befolkning och andra har bara gendarmen i byn, ofta 30 nm bort i atollen. När detta skrivs har vi facit från hela Franska Polynesien. Förutom den obligatoriska in och utklareringen i Papeete och utklarering från Franska Polynesien i Bora Bora, så har vi inte haft någon kontakt 12

13 Resebrev från Lindisfarne med myndigheter på de övriga öar och atoller vi besökt efter Hao. Mönstret bekräftas av åtskilliga seglare vi mött. Det skall dessutom tilläggas att EU-medlemmar är befriade från den förhatliga bonden, dvs. deponerandet av en summa motsvarande en flygbiljett från Tahiti till hemlandet. EU- medlemmar får tre månaders uppehållstillstånd som, relativt enkelt och för 300 SEK, kan förlängas i Tahiti till det dubbla. Ett dilemma när man seglar i Tuamotu är mängden av atoller. Det går inte att besöka alla, dels har inte alla farbara pass för kölbåtar, och dels är de så många och tiden är begränsad pga cyklonäsongen. Vi valde att besöka Hao, Amanu, Tahanea och Fakarava innan vi styrde mot Tahiti. Hao var första möjliga atoll efter Gambier så den atollen gav sig själv. Amanu ligger 30 nm nordost om Hao så den fick vi lite på köpet. Därefter var det svårare att bestämma sig. Många fina platser fanns beskrivna i våra piloter och valet föll på den obebodda Tahanea och därefter det omtalade dykstället i Fakaravas sydpass. Hur föll nu detta ut? Hao har naturligtvis en del fördelar som tillgång på diesel, gas och andra förnödenheter, men som söderhavsö saknas väl en del. Grannatollen Amanu var väl på sätt och vis Hao s motsats, en liten mysig atoll med en by som i huvudsak livnärde sig på kopraproduktion. Rätt ok ankring bland korallhuvud med fin snorkling bland nyfikna revhajar. Tahanea, en stor obebodd atoll kom att bli vår favorit. Passet lätt och brett, bra ankringsplatser även om en del innebar korallankring (mer om korallankring på vår websida), kristallklart vatten och gott om stora fiskar. Tahanea är naturreservat vilket bl.a. innebär att man inte yrkesfiskar i atollen, varför fiskarna hinner växa sig stora. Fakarava, en av de största atollerna med ett pass i norr och ett pass i söder. Merparten av båtar, som besöker Fakarava, går genom det norra stora och djupa passet till byn i norra änden. Vi struntade i detta och gick in i atollen genom sydpasset och ankrade strax innanför för att snorkla i det omtalade passet. Fantastiskt klart vatten, botten helt täckt Passet ut genom Hao 13

14 Resebrev från Lindisfarne 14 av koraller och massor med fisk. Många arter vi inte sett tidigare och med en stor koloni grå revhaj. De senare höll sig, som väl var, tio meter under oss, men de vanliga svarttippade revhajarna simmade bland oss, men dem hade vi vid det här laget vant oss vid! Vi inser nu att det behövs flera säsonger för att kunna värdera atollerna mot varandra. Även inom en atoll är förhållandena ofta helt olika, vilket gör det lätt att döma en atoll efter bara en ankringsplats. Tahanea var enda atollen där vi ankrade på båda sidor med 15 nm tvärs över. Det var två helt skilda världar, en nära passet med haj, korallhuvud och en hel del båtar. Här anslöt vi till delar av båtströmmen från Marquesas. Helt ok, men den andra sidan med korallsand både på ankringsställena och på de långa ändlösa vita stränderna, kristallklart vatten och nästan inga hajar. Dessutom var det inte så många båtar, kanske på grund av avståndet till passet och att seglingen tvärs atollen skedde på omätta vatten med en hel del korall, som låg strax under ytan. Pilotböckerna täckte bara området innanför passet. Denna del av Tuamotu är hittills vår favorit, Paradiset i Paradiset! Vi kan tilllägga att Telheme, en fransk båt med Michelle och Richard, som seglat i 26 år och tillbringat många år i Tuamotu och Franska Polynesien, alltid kom tillbaka till Tahanea där de tillbringade månader med fiske, cocosnötter, musslor osv. Vi kommer själva att besöka Tahanea nästa gång, även om det finns andra atoller som väntar på vårt besök. Atoll Tahanea vy åt sydväst Tuamotu anges i broschyrer och pilotböcker som svårnavigerat/svårhanterbart i jämförelse med övriga öar i Franska Polynesien. Till detta bidrar fyra orsaker; 1, öarna i atollerna är mycket låga och upptäcks på kort avstånd, ett problem som blivit mindre med GPS, 2, passet, om det finns något, är ofta mycket strömt med kraftiga stående vågor, 3, när man väl är inne i atollen är det ofta djupt och ankringsbart bara utefter smala strandremsor där koraller ofta bildar stora huvuden som ankarkättingen lätt fastnar i, 4, atollerna är stora och erbjuder ofta bara sjölä från ett håll, vrider vinden befinner man sig plötsligt på en lästrand med vågor som kommer tvärs atollen. Atollerna är ofta nm tvärs och vågorna hinner bli nog så höga. Vi upplevde bara nr 4, den långa fetchen tvärs över atollerna som en fara och som innebar att man även till ankars fick ha järnkoll på vindutvecklingen för att inte behöva vakna upp mitt i natten av kraftig pålandsvind. Det är ingen höjdare att plötsligt ha vågor som hunnit utveckla sig under 20 sjömil! Det finns flera exempel på båtar som under dessa förhållanden dessutom upptäckt att de fastnat med kättingen i korallen och inte kommit loss innan båten fått farliga skador. Det är med andra ord viktigt att kättingen hålls fri från korallen, att dyka och frigöra den låter sig nog göras vid god väderlek, ringa djup och planerad avgång. Fakaravas södra pass är ett eldorado för alla som gillar snorkling och att dyka. Platsen har vad vi förstår mer att erbjuda i detta avseende än något annat ställe i Franska Polynesien och är därmed ett måste för alla som gillar undervattensvyer. Vi hade tänkt segla vidare bland atollerna i Tuamotu, men det närmade sig midsommar och mail från bl.a. Roxy - OSKbåt från Stockholm- manade oss att ansluta till svenskgänget på Tahiti. Vädret bestämde sig också för att bli lite ostadigt så vi lämnade Tuamotu från Fakarava och slörade de 250 sjömilen till Papeete i kuling och regnskurar. Vi angjorde Taina Marina just i dagningen och gick in genom det södra passet vid marina, som just fått ny säker utmärkning. Genom att inte gå passet in till Papeete hamn och sen fortsätta innanför revet förbi flygplatsen till marinan, slapp vi en massa strulig VHF kommunikation med hamnkontoret för att få passera landningsbanan. Nu hade vi verkligen kommit in i den normala seglar rutten. Runt omkring oss i Taina marina låg nu båtar ankrade, och redan första kvällen var det sundowner i Roxy. Dagen därpå var det midsommarfirande i Roxy med alla båtsvenskar som var i Papeete. Janson, lax och den lille stod bla på menyn. Tahiti, vår första sällskapsö, bjöd på en mycket annorlunda miljö. Storstad med fyrfiliga vägar och köer med många bilar. Naturligtvis innebar det en del fördelar, matbutikerna var franskt välsorterade, båtprylar fanns i tre butiker, gaspåfyllning och sist men inte minst skattefri diesel. Ön bjöd också på fin natur. Vi hyrde bil och besåg ön under en lång dag där vattenfall och fantastiska vyer blandades med Gaugain museet. Efter 14 dagar, det är lätt att fastna när det finns massor med människor man vill träffa innan man drar vidare, seglade vi så de 12 sjömilen över till grannön Moorea. Så nära men ändå så olika. I Moorea råder lugnet, något man kan behöva efter 3 meter djupt,