Polismyndigheternas program för räddningstjänst

Transkript

1 Polismyndigheternas program för räddningstjänst Granskningsrapport 2012:5 Rikspolisstyrelsen Enheten för inspektionsverksamhet Juni 2012

2 Utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, Stockholm D nr: VLK /11 Grafisk form: Alenäs grafisk Form Upplaga: 200 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm 2012

3 innehåll Innehåll 1 Sammanfattning Inledning Uppdraget Direktivet... 8 Granskningsgruppen... 8 Utgångspunkter Metoder Rättslig reglering m.m. Den tidigare räddningstjänstlagen Den nuvarande lagen Räddningstjänstansvar Räddningstjänstbegreppet m.m Tjänsteplikt Ingrepp i annans rätt Ersättning till enskilda Försäkringsskydd Ersättningsnivåer för maskiner eller annan utrustning Kommuner/statliga myndigheters medverkan och rätt till ersättning vid statlig räddningstjänst Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor Polisförordningen Begreppet särskilda händelser enligt FAP Gränsdragning räddningstjänst brottsutredning Program När ska räddningstjänst inledas? Polisiära åtgärder då räddningstjänst avslutats Sekretess Eftersök av befarat avliden person JUSTITIEOMBUDSMANNEN (JO) RPS INSPEKTION EFTERFORSKNING AV FÖRSVUNNA PERSONER När är någon försvunnen? Polisens inledande arbete Beskrivande exempel Samarbete mellan polismyndigheterna Kommunikationsplattform m.m. för samband vid räddningstjänstinsatser Olika typer av kartor Olika typer av koordinatsystem Avsaknad av standard och rekommendationer Åtgärdskalendrar och beslutsstöd STATISTIK Statistiskt underlag Omfattning Geografisk spridning Antal HR (kod 9003) i förhållande till befolkningsmängd Spridning över tid Antal beslut Antal beslut om räddningstjänst år 2010 i relation till antal HR POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM M.M. Polismyndigheternas förmåga Polismyndigheternas program Bedömning Klassificering Polismyndigheten Dalarna Allmänt Iakttagelser och bedömningar Polismyndigheten i Östergötlands län Allmänt Iakttagelser och bedömningar Polismyndigheten i Blekinge län Allmänt Iakttagelser och bedömningar FJÄLLRÄDDNING Lag (2003:778) om skydd mot olyckor Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor Ersättning Ersättning till deltagare i övning eller fjällräddning. 30 Ersättning för utrustning Nationell fjällräddningssamordnare Polismyndigheternas program Polismyndigheternas förmåga Polismyndigheten Dalarna Iakttagelser och bedömningar... 31

4 Innehåll 11 RIKSPOLISSTYRELSENS TILLSYNSANSVAR POLISAVDELNINGEN Iakttagelser och bedömningar REFERENSER Bilagor FÖRSLAG... 36

5 1 Sammanfattning Uppdraget I denna rapport presenteras en granskning av polismyndigheternas program för räddnings- och fjällräddningstjänst samt en kartläggning av de tillsynsåtgärder Rikspolisstyrelsen (RPS) genomfört åren Uppdraget har beslutats av Rikspolischefen. Rättslig reglering I lagen om skydd mot olyckor (LSO) 1 stadgas i en inledande paragraf att lagen syftar till att i hela landet bereda likvärdigt skydd mot olyckor, liv och hälsa. Efterforskning av försvunna personer samt fjällräddning är författningsreglerad verksamhet. Förordningen om skydd mot olyckor (FSO) 2 innehåller krav på att varje polismyndighet ska ha ett program för efterforskning av försvunna personer och i förekommande fall för fjällräddning. Rapporten anger vad ett program bör innehålla, när räddningstjänst ska inledas, avslutas och vilka efterföljande åtgärder som bör vidtas. Rapporten tar främst sikte på lagstiftarens krav på program och inte på metoden MSO 3. En räddningsinsats ska planeras och organiseras så att insatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Ett utkast till program bifogas rapporten. Såväl fjällräddning som efterforskning av försvunna personer bör enligt FAP i normalfallet betraktas som en särskild händelse. Granskningsgruppen har funnit att räddningstjänst och brottsutredning bedrivits parallellt. Detta står inte i överensstämmelse med gällande rätt. Rapporten belyser även de fall av eftersök av befarat avliden person då räddningstjänst inte längre föreligger. Dessutom belyses rätten till olika typer av ersättningar. Lagstiftningen inom räddningstjänstområdet kan vara svår att tillägna sig, varför denna granskningsrapport också syftar till att klargöra den rättsliga regleringen. 1 Lag (2003:778) om skydd mot olyckor. 2 Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor. 3 MSO; Managing Search Operation är en metod som utvecklats av National Assosiation for Search and Rescue (NASAR) i USA efter mångårigt samarbete med olika räddningstjänster världen över främst i Canada och Storbritannien. Metoden utvecklades under 1970 talet för efterforskning av personer i terräng och utvecklas ständigt. Statistiska uppgifter Cirka 300 ärenden, d.v.s. 2 procent, av de drygt ärenden som år 2010 kom in till Polisen med uppgift om att någon hade försvunnit ledde till en insats av sådan omfattning att den klassades som räddningstjänst. Andelen räddningstjänstinsatser varierar kraftigt mellan polismyndigheterna. Polismyndigheternas program Ingen polismyndighet hade vid granskningstillfället något program som uppfyller de krav som ställs enligt FSO. Förmågan att i praktiken eftersöka försvunna personer har dock av polismyndigheterna själva bedömts ligga betydligt över god förmåga. Sammantaget föreligger emellertid ett omfattande arbete för polismyndigheterna för att de ska nå upp till lagstiftarens krav. Åtta polismyndigheter har program eller motsvarande handlingar som efter kompletteringar bedöms uppfylla kraven i lagstiftningen. Fyra polismyndigheter har program eller motsvarande handlingar som efter omfattande kompletteringar bedöms uppfylla kraven. Nio polismyndigheter saknar program eller bedöms ha planer som har ett alltför otillräckligt innehåll. De brister som granskningsgruppen uppmärksammat är ofta återkommande. Utifrån granskade handlingar från samtliga polismyndigheter kan sannolikt samma typ av brister även återfinnas bland de polismyndigheter som inte besökts av granskningsgruppen. Kunskapsnivå samt lednings- och ansvarsförhållanden Med något enstaka undantag är kunskapen om regelverket låg vid de polismyndigheter som granskningsgruppen besökt. Räddningsledarens roll synes ha utvecklats till att bli mer administrativ än operativ. Det vill säga att fokus ligger inte på att leda räddningstjänstinsatsen. Polismyndigheternas rutiner, dokument, ledningsoch ansvarsförhållanden utgör grundläggande fundament för det operativa arbetet, men har av granskningsgruppen bedömts vara i behov av utveckling. Polismyndigheterna har inte fullt ut tagit sitt ansvar inom sakområdet. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 5

6 Sammanfattning Lägesbild och tekniska plattformar Det är nödvändigt att alla som deltar har samma lägesbild, samma typ av karta, använder samma koordinatsystem samt har åtgärdskalendrar, beslutsstöd och kommunikationsplattformar som är kompatibla med varandra. Så är inte fallet i dag. Detta kan få konsekvenser vid insatser som syftar till att rädda liv. Fjällräddning Sakområdet fjällräddning bedöms som välskött. Förmågan att fullgöra fjällräddning bedöms av polismyndigheterna själva som hög. Samtliga polismyndigheter med fjällräddning bedöms ha förutsättningar att efter kompletteringar skapa program som motsvarar lagstiftarens krav. Betydande samordnings- och effektivitetsvinster finns att hämta om såväl sakområdet fjällräddning som efterforskning av försvunna personer åter samlas i en och samma funktion. Beröringspunkterna är av den omfattningen att det numera inte framstår som helt logiskt att verksamhetsgrenarna är separerade. Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar Det är RPS som ska utöva den centrala tillsynen vad avser fjällräddning och efterforskning av försvunna personer. I en uppföljning av LSO, Reformen om skydd mot olyckor Ds 2009:47, har det riktats kritik mot Polisen för brister i verksamhetsmålen. Kritik har även riktats mot att program saknas vid polismyndigheterna eller har varit mycket bristfälliga och att tillsynen har varit otillräcklig. Uppföljningen innehöll även förslag till utvecklingsområden vilka inte synes tagits tillvara. Några tillsynsåtgärder har inte genomförts under åren 2009 eller Polisavdelningen Sakområdet efterforskning av försvunnen person har inom polisavdelningen (PoA) under lång varit eftersatt. Detsamma gäller Polisens metodutveckling inom området. I vart fall under de tre senast åren har varken fjällräddning eller efterforskning av försvunna personer behandlats i Polisens Metod och Utvecklings Råd (MUR) eller i polisens planeringsförutsättningar eller årsredovisningar. Mot bakgrund av att efterforskning av försvunna personer är en verksamhet för polisen och som syftar till att rädda människors liv framförs i rapporten kritik mot ett alltför passivt förhållningssätt. De brister som påtalas rörande RPS, fritar dock inte polismyndigheterna från deras ansvar att upprätthålla en god förmåga att rädda människors liv. Såväl rutiner, processer som organisation är bristfälliga varför verksamheten åter bör byggas upp. För närvarande saknas tillräckliga resurser och kompetens för detta uppdrag. Det finns ett tydligt behov av en samlad kompetens/resurs för att kanalisera frågor som avser efterforskning av försvunnen person och som bör resurssäkras. Som utgångspunkt kan tas det forum som i dag finns för samordning och erfarenhetsutbyte avseende fjällräddning. Att rädda människor i nödsituationer är en av de grundläggande trygghetsåtgärder som samhället ska ansvara för. Sammantaget konstateras därför i rapporten att Polisen har ett arbete framför sig. Förslag Granskningsgruppen lämnar ett antal förslag till förbättringar och utvecklingsområden. Förslagen har sorterats in under; nödvändigt, angeläget och önskvärt. Följande förslag har bedömts som nödvändiga att vidta: Program som överensstämmer med författningskraven måste tas fram. En samlad kompetens/resurs bör skapas och resurssäkras för sakfrågorna. Föreskrifter och allmänna råd bör utarbetas. En särskild granskningsgrupp bör inrättas och resurssäkras. Metoder och IT-stöd bör utvecklas. Rekommendationer bör utarbetas avseende vilken typ av karta och koordinatstandard som bör användas vid räddningstjänstinsatser. Kompetenshöjande åtgärder bör vidtas. Centrala föreskrifter och allmänna råd bör utarbetas gällande efterforskning av befarat avliden person 6 GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

7 2 Inledning För att underlätta polismyndigheternas planering och insatser vid efterforskning av försvunnen person har denna granskningsrapport utformats på ett omfattande sätt. Rapporten har utformats med ambitionen att underlätta för polismyndigheterna att fullgöra det ansvar de har när det gäller planering och insatser vid efterforskning av försvunna personer samt fjällräddning. Rapporten tar främst sikte på lagstiftarens krav på program och inte på metoden MSO, som på ett olyckligt sätt kommit att sammanblandas med den rättsliga regleringen. I avsnitt 3 har granskningsgruppens uppdrag, sammansättning och arbetssätt beskrivits. Uppdragsdirektivet bifogas som bilaga. Avsnitt 4, Rättslig reglering, har gjorts förhållandevis omfattande, eftersom den rättsliga regleringen på sakområdet, efterforskning av försvunnen person bedömts som svårtillgänglig. Rättsläget har kompletterats med ett kortare avsnitt som rör JO:s uttalanden, avsnitt 5, samt utfallet från en av RPS genomförd inspektion, avsnitt 6. Polisens arbete vid efterforskning av försvunnen per- son har i avsnitt 7 beskrivits med ett exempel. I avsnittet har också vissa konkreta frågeställningar behandlats. I avsnitt 8 redovisas vissa statistiska uppgifter som rör räddningstjänst och som bedöms vara av intresse för polismyndigheterna. Polismyndigheternas planering och förmåga redovisas i avsnitt 9. I avsnittet klassificeras dessutom polismyndigheternas planer/program. Detta har gjorts för att beskriva hur omfattande arbete respektive polismyndighet bedöms behöva vidta för att motsvara lagstiftningens krav. Avsnittet avslutas med en redovisning av konkreta iakttagelser och bedömningar beträffande tre olika län. Fjällräddning behandlas i avsnitt 10. Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar samt konkreta iakttagelser och bedömningar vad avser Polisavdelningens arbete behandlas i avsnitt 11 respektive avsnitt 12. Rapporten avslutas med ett antal förslag, avsnitt 13, samt med en referenslista, avsnitt 14. Som bilaga finns dessutom, avsnitt 15, ett utkast till program som tagits fram av Polismyndigheten i Östergötlands län. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 7

8 3 Uppdraget Sammanfattning Rikspolisstyrelsen har beslutat att polismyndigheternas program och beredskap för räddnings- och fjällräddningstjänst ska granskas. Granskningen ska särskilt inriktas mot innehållet i programmen, samverkan med andra berörda myndigheter och organisationer, hur programmen är införda, utbildning, information och övning samt erfarenheter av programmens tillämpning. Granskningen ska inledas med en kartläggning av myndigheternas program för räddnings- och fjällräddningstjänst samt en kartläggning av de tillsynsåtgärder RPS genomfört åren Uppdraget har genomförts av en granskningsgrupp som bedömt samtliga polismyndigheters program eller motsvarande samt besökt polismyndigheterna i Östergötlands och Blekinge län samt Dalarna. En enkät som omfattar 16 frågor har sänts till samtliga polismyndigheter. Gruppen har därefter granskat svaren. Efterforskning av försvunna personer samt fjällräddning är en författningsreglerad verksamhet för Polisen. Ytterst är uppgiften att rädda liv, vilket borde ge arbetsuppgiften hög prioritet. FSO innehåller krav på att varje polismyndighet ska ha ett program för efterforskning av försvunna personer och i förekommande fall för fjällräddning. Direktivet Rikspolisstyrelsen beslutade den 31 mars 2011 om direktiv för granskning av myndigheternas program och beredskap för att genomföra räddnings- och fjällräddningstjänst. Granskningen ska enligt direktivet inriktas mot innehållet i polismyndigheternas program och omfatta bedömning av vilken förmåga myndigheterna har och avser att skaffa sig samverkan med kommuner, landsting, statliga myndigheter och andra organisationer samt vilka resurser myndigheterna har och avser att skaffa sig för att göra räddningsinsatser. Granskningen ska inledas med en kartläggning av myndigheternas planer 4 för räddningstjänst och i förekommande fall fjällräddningstjänst samt 4 I rapporten används begreppet program enligt förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor synonymt med begreppen plan eller planverk. en kartläggning av de tillsynsåtgärder inom området som Rikspolisstyrelsen har genomfört under åren 2009 och Granskningen ska särskilt inriktas mot innehållet i myndigheternas program i förhållande till lagstiftningen samverkan med andra berörda myndigheter och organisationer vid upprättande av programmet hur programmet är implementerat i myndigheten utbildning, information och övning erfarenheter av programmens tillämpning. Granskningsgruppen Granskningsgruppen har letts av polismästaren Mats Vangstad, Polismyndigheten i Stockholms län. I gruppen har ingått polismästaren Bo Andersson, Polismyndigheten i Örebro län, polismästaren Anders Boode, Polismyndigheten i Hallands län samt juristen Susanne Erlandsdotter-Andersson, Polismyndigheten i Västmanlands län som varit gruppens sekreterare. Utgångspunkter Efterforskning av försvunna personer samt fjällräddning är en författnings reglerad verksamhet för Polisen. Ytterst kan det handla om att rädda liv, vilket ger arbetsuppgiften hög prioritet. LSO berör alla medborgare i samhället. Detta innebär att medborgarintresset är stort och kraven därmed högt ställda på Polisen i dessa avseenden. I lagens inledande paragraf stadgas att lagen syftar till att i hela landet skydda människors liv, säkerhet och hälsa mot olyckor. FSO innehåller krav på att varje polismyndighet ska ha ett program för efterforskning av försvunna personer och i förekommande fall för fjällräddning. Ett väl utvecklat program som uppfyller lagstiftningens krav bidrar till att hög verksamhetsnytta uppnås. Programmet skapas därmed inte enbart för att tillgodose de formella författningsmässiga kraven. Nationell samordning och metodutveckling motverkar att olika modeller skapas vid polismyndigheterna. Detta harmonierar med statens intentioner om en effektiv polisverksamhet. Metoder Granskningsgruppen har under sensommaren och hösten 2011 besökt polismyndigheterna i Östergöt- 8 GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

9 Uppdraget lands och Blekinge län samt Dalarna. Gruppen har genomfört intervjuer med representanter för dem som beslutar om räddningstjänst eller deltar i det operativa arbetet med fjällräddning och efterforskning av försvunna personer andra fall. Granskningsgruppen har under våren 2011 till samtliga polismyndigheter sänt en enkät som omfattar 16 frågor om program, kompetens och resurser, statistik samt uppskattning av den egna myndighetens förmåga. Syftet var bl.a. att få en bild av vilka myndigheter som bedömdes bli aktuella för mer ingående studier och belysning. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 9

10 4 Rättslig reglering m.m. Sammanfattning Statens ansvar vid räddningstjänst är preciserat i lagen om skydd mot olyckor LSO. Räddningstjänstansvaret för fjällräddning och efterforskning av försvunna personer i andra fall är ett ansvar för landets polismyndigheter. Polismyndigheterna är skyldiga att ha ett program för efterforskning. En räddningstjänstinsats ska planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. I detta avsnitt behandlas vad ett program bör innehålla, när räddningstjänst ska inledas, avslutas och vilka efterföljande åtgärder som bör vidtas. Såväl fjällräddning som efterforskning av försvunna personer bör, enligt FAP 201-1, i normalfallet betraktas som en särskild händelse bl.a. för att säkerställa ledningsorganisationen samt uppföljning och utvärdering av insatsen. Den tidigare räddningstjänstlagen I den tidigare Räddningstjänstlagen (1986:1102) reglerades statens och kommunernas ansvar för hur räddningstjänsten skulle organiseras och bedrivas. Den 1 april 1992 genomfördes förändringar i Räddningstjänstlagen 5, som innebar att efterforskning av försvunna personer skulle hänföras till räddningstjänst och att polisen skulle vara ansvarig myndighet för detta sakområde. Den tidigare lagstiftningen hade kritiserats för att kommunernas självstyre var starkt begränsat och att den var för detaljerad på det kommunala området. En reformering av Räddningstjänstlagen gjordes och en ny lag utarbetades lag om skydd mot olyckor. Denna ersatte Räddningstjänstlagen den 1 januari 2004 och är den lag som nu reglerar kommunernas och statens ansvar för räddningstjänstens olika områden. Den nya lagstiftningen är betydligt mer inriktad på förebyggande insatser och mindre detaljstyrande. Avsikten med den nya lagstiftningen var att gå från detaljstyrning till målstyrning. Med detta kom också ett omfattande tillsynsansvar för RPS för sakområdena fjällräddning och efterforskning av försvunna personer i andra fall. Den nya lagstiftningen är betydligt mer tydlig beträffande kommunernas ansvar än när det gäller statens ansvar. Inom det statliga ansvarsområdet var förändringarna ytterst få. Förarbetena till LSO hänvisar i stor omfattning till förarbetena till Räddningstjänstlagen och Räddningstjänstförordningen (såväl till år 1986 som till de förändringar som skedde år 1992). Detta medför i sin tur att kommentarerna till lagstiftningen kan vara svåra att tillägna sig. Den nuvarande lagen I LSO finns regler om bland annat statens skyldigheter angående räddningstjänst. I 1 kap 1 anges att bestämmelserna syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Med räddningstjänst avses enligt 1 kap 2 de räddningsinsatser som stat eller kommun ansvarar för vid olyckor och överhängande fara för olyckor eller för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljö. I andra stycket anges att till räddningstjänst också hänförs räddningsinsatser som görs enligt 4 kap 1 4 utan att det har inträffat någon olycka eller föreligger överhängande fara för olycka. I det tredje stycket finns dock en begränsningsregel som anger under vilka förutsättningar skyldigheten för stat och kommun att ansvara för en räddningsinsats föreligger. Räddningstjänstansvar I 4 kap. 4 LSO anges att i andra fall än fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst och sjöräddningstjänst ska de myndigheter som regeringen bestämmer efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa. Detta ansvar åligger polismyndigheterna enligt FSO 4 kap Prop. 1991/92: GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

11 Rättslig reglering m.m. Räddningstjänstbegreppet m.m. Samtliga kriterier måste föreligga 6. Av förarbetena till lagen framgår att ett snabbt ingripande alltid är motiverat när det gäller fara för människors liv eller hälsa. Kostnadsaspekten är därvid av underordnad betydelse 7. Regeringen ansåg i samband med reformeringen av räddningstjänstlagen år 2003 att räddningstjänstbegreppet i sig var så tydligt och klart att det inte fanns skäl att företa några ändringar i sak. 8 Av 1 kap 3 framgår att räddningstjänst ska planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Vid varje räddningstjänstinsats enligt LSO ska det finnas en räddningsledare som ska leda räddningsinsatsen. 9 Denne utses av den myndighet som ansvarar för räddningsinsatsen d.v.s. polismyndigheten i enlighet med 4 kap. 9 LSO. Tjänsteplikt I 6 kap 1 stadgas att när det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den mån hans eller hennes kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det. Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren. Ingrepp i annans rätt Av 6 kap 2 framgår att om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet avspärra eller utrymma områden använda, föra bort eller förstöra egendom göra andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt. Ersättning till enskilda Ersättning till enskild som deltar i räddningstjänstinsats eller övning regleras i 7 kap 4 8 LSO och 7 kap 4 FSO. 7 kap 4 LSO Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt med räddningsledarens samtycke har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan (enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer). Rätten till ersättning omfattar också skada på kläder och andra personliga tillhörigheter. Första stycket gäller inte den som har fått ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för medverkan i räddningstjänst. Det preciseras i 7 kap 4 FSO att ersättning för arbete och tidsspillan lämnas enligt de grunder som har avtalats i fråga om motsvarande ersättning för sådan personal inom kommunens räddningstjänstverksamhet som inte är anställd på heltid. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) meddelar föreskrifter om ersättning för resa och uppehälle. Färd till eller från platsen för ett arbete som avses i 7 kap 4 LSO räknas som medverkan i räddningstjänsten eller övning med den kommunala organisationen för räddningstjänst, om färden har föranletts av arbetet och stått i nära samband med detta. Försäkringsskydd 7 kap 5 LSO Av 7 kap 5 LSO 10 framgår att de som medverkat i räddningstjänstinsats kan få ersättning vid personskada enligt 43, 87 och 88 kap socialförsäkringsbalken (1977:266) och i lagen (2010:110) om statlig ersättning vid ideell skada. I denna paragraf regleras ersättning från staten enligt socialförsäkringslagen och lagen om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Detta innebär att de som deltar vid räddningstjänstinsats eller övning kan få ersättning vid dödsfall, sjukdom, personskada, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarnade men eller olägenhet som är en följd av skada vid deltagande i räddningstjänstinsats eller övning. Det bör i detta sammanhang påpekas vikten av att polismyndigheterna har rutiner för hur deltagarna i räddningstjänstinsats eller övning registreras 11. Denna rutin är nödvändig för att i efterhand kunna återfinna dokumentation om deltagande, t.ex. vid skador eller men, där effekterna uppmärksammats långt senare. 6 Prop. 1985/86:170, s 63, Om räddningstjänstlag m.m. 7 Prop. 2002/03:119, s 102, Reformerad räddningstjänstlagstiftning. 8 Prop. 2002/03:119, s Prop. 2002/03:119, Bilaga 1, s Lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 7 kap Även om rätten till ersättning inte nyttjas. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 11

12 Rättslig reglering m.m. Ersättningsnivåer för maskiner eller annan utrustning 7 kap 6 LSO Om utrustning för räddningstjänst eller sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen har tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av 6 kap 2, har ägaren eller nyttjanderättshavaren rätt till ersättning för skada på eller försämring av egendomen, förlorad avkastning eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendomen har tillhandahållits. Första stycket gäller inte den som har fått ersättning av någon annan eller som på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att tillhandahålla egendom för räddningstjänst eller för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Det gäller inte heller den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen har avsett att hindra eller begränsa skada på dennes egendom eller har föranletts av olycka i dennes verksamhet. I 7 kap 7 LSO preciseras att om egendom tas i anspråk genom en åtgärd enligt 6 kap 5, är ägaren eller nyttjanderättshavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta. MSB publicerar årligen på sin hemsida de ersättningsnivåer som gäller ersättning till enskilda som deltar i räddningstjänstinsats, milersättning för resa till och från räddningstjänstinsats och övning samt ersättningsnivåer för maskiner och annan utrustning som används vid räddningstjänstinsats och övning. Ersättningsnivåer bör tas fram även för snöskotrar, motorcyklar och annan utrustning och anges i MSB:s förteckning. Kommuner/statliga myndigheters medverkan och rätt till ersättning vid statlig räddningstjänst Enligt 6 kap 7 LSO är en kommun eller staten skyldig att med personal eller egendom delta i en räddningstjänstinsats på anmodan av räddningsledaren. En sådan skyldighet föreligger dock endast om myndigheten eller kommunen har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar dess vanliga verksamhet. Enligt 7 kap 1 LSO har en kommun rätt till ersättning om de deltar i statlig räddningstjänst eller övning. När en statlig myndighet deltar i kommunal räddningstjänst kan staten dock inte ställa några krav på ersättning. 12 Vid såväl fjällräddning som efterforskning av försvunna personer i andra fall förekommer det att den kommunala räddningstjänsten deltar med 12 Se prop 2002/03:119, s personal och utrustning. Det kan till exempel vara för att söka med båt i strandlinjer, insatser på svaga isar eller motsvarande. Den kommunala räddningstjänsten förfogar över ritningar och kunskap om byggnader, till exempel vårdinrättningar, som gör att deras kompetens är värdefull vid efterforskning av försvunna personer i bebyggelse. De förfogar också över kunskap om hur och var det snabbt går att få fram nycklar till fastigheter. Sammantaget eller var för sig kan dessa kunskaper och kompetenser vara avgörande för att nå framgång vid en räddningstjänstinsats. Förordning (2003:789) om skydd mot olyckor Av 4 kap 11 FSO framgår att det är polismyndigheterna som ansvarar för efterforskning av försvunna personer i fall som avses i 4 kap 4 LSO. Enligt 4 kap 11 andra stycket ska polismyndigheterna ha ett program för efterforskning. Programmet skall innehålla 1. uppgifter om vilken förmåga myndigheten har och avser att skaffa sig för att göra räddningsinsatser och, 2. uppgifter om samverkan med kommuner, statliga myndigheter och berörda organisationer. I tredje stycket anges att som en del av förmågan skall anges vilka resurser myndigheten har och avser att skaffa sig. Det kan tilläggas att innebörden av uttrycket program har skapat förvirring inom Polisen. Vid samtal med företrädare för MSB, anser de att program är synonymt med planer eller planverk, vilket även framgår av förarbetena till lagstiftningen. Polisförordningen Inom Polisen finns det ytterligare krav på planering och planer. Enligt 3 kap 12 polisförordningen ska varje polismyndighet upprätta planer för polisens insatser vid särskilda händelser och skyddet av viktigare objekt i polisdistriktet. Polismyndigheterna har således ett långtgående ansvar att upprätta program/planer och planera för sin verksamhet för fjällräddning och efterforskning av försvunna personer i andra fall. Begreppet särskilda händelser enligt FAP I 1 finns regler om Polisens hantering av händelser som är så omfattande eller av så allvarlig natur att Polisen, för att kunna lösa sina uppgifter, måste planera, 13 Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet. 12 GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

13 Rättslig reglering m.m. organisera och leda verksamheten enligt särskilda rutiner. Av 5 framgår att till särskild händelse kan hänföras efterforskning av försvunna personer. I denna FAP nämns dock inte fjällräddning. Begreppet särskilda händelser har fått olika innebörd och tolkningar vid landets polismyndigheter. Någon polismyndighet uppger att den totalt endast har två till tre särskilda händelser per år medan andra har mångdubbelt flera. FAP uttrycker tydligt vad som kan hänföras till en särskild händelse. Avsikten är bl.a. att säkerställa ledningen vid denna typ av händelser och att ledningen inte ska störas av andra händelser som hanteras i linjeverksamheten. Vissa polismyndigheter uppger att de avvaktar med att fatta beslut om särskilda händelser, när det gäller räddningstjänst enligt LSO, eftersom denna typ av händelser inte når upp till nivån att klassificeras som särskild händelse. De uppfattar med andra ord inte händelserna som så omfattande eller av så allvarlig natur att de, för att kunna lösa uppgiften, måste planera, organisera och leda verksamheten enligt särskilda rutiner. Vid varje räddningstjänstinsats enligt LSO ska det finnas en räddningsledare som ska leda räddningsinsatsen. I de flesta fall utses det vakthavande polisbefälet till räddningsledare. I principorganisationen för ledning av särskild händelse finns begreppet kommenderingschef definierat på följande sätt. Länspolismästaren eller det utsedda, högsta polisbefäl som direkt underställd länspolismästaren leder en polisinsats på övergripande operativ nivå. Mot bakgrund av att räddningsledarens mandat inte får begränsas 14 bör det inte finnas en nivå över räddningsledaren. Räddningsledaren kan dock vara kommenderingschef. Granskningsgruppen ser ett behov av att anpassa FAP för att kunna tillämpas på räddningstjänstinsatser. Det är inte möjligt för räddningsledaren, annat än i undantagsfall eller under en kort period i samband med att insatsen inleds, att ha andra arbetsuppgifter som sköts parallellt med räddningsledarskapet. Det kan vara detta förhållande som gör att räddningsledarens roll ibland är oklar och han/hon mera fått en administrativ roll som att kalla in personal och ordna med förplägnad, medan polisinsatschefen är den som egentligen leder räddningstjänstinsatsen. Till följd av att räddningstjänstinsatsen inte klassas som en särskild händelse, får vakthavande polisbefälet sköta räddningsledaruppdraget parallellt med det ordinarie vaktuppdraget. 14 RPS Rapport 1997:1, s 42. Polismyndigheterna bör enligt FAP i lokala föreskrifter meddela ytterligare bestämmelser som behövs för tillämpningen av denna. Gränsdragning räddningstjänst brottsutredning I förarbetena om vissa ändringar i räddningstjänstlagen prop. 1991/92:70, så att lagen skulle omfatta försvunna personer, framgår; Polisens spaningsarbete i samband med förundersökning på grund av misstanke om brott, ska inte betraktas som räddningstjänst. Befogenheten att i samband med räddningstjänst tilllämpa tjänsteplikt enligt 44 räddningstjänstlagen bör inte gälla vid brottsutredningar. Vidare framgår också att det i något fall kan förekomma att räddningstjänst kan bli nödvändig även i samband med brott, nämligen om en misstänkt person befaras ha råkat ut för en olyckshändelse som gör det nödvändigt att undsätta honom/henne. Granskningsgruppen bedömer att även en målsägare kan omfattas av detta. Av förarbetena framgår även att räddningstjänst i vissa fall har använts allt för extensivt. Med hänsyn till detta och betydelsen för ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan och enskilda, de ekonomiska konsekvenserna och de långtgående befogenheter som är förknippade med begreppet räddningstjänst är det av största vikt att de myndigheter som har att genomföra ingripanden gör en omsorgsfull bedömning beträffande vilka åtgärder som faller inom ramen för räddningstjänst och vilka som inte gör det 15. Det kan även uppstå problem avseende användning av tvångsmedel kontra ingrepp i annans rätt om inte polisens brottsutredande verksamhet och räddningstjänst hålls isär. LSO tar således sikte på räddningsinsatser vid olyckor och överhängande fara för olyckor. Som tidigare nämnts har Polisen ansvar för räddningsinsatser när det gäller försvunna personer. Som exempel kan nämnas en vilsesituation, där en person är försvunnen under svåra väderleksförhållanden och saknar förmåga att ta hand om sig så att risk uppstår för personens liv eller allvarlig risk för dennes hälsa. När en sådan situation ändå uppstår föreligger en så allvarlig situation att samhället träder in och genomför en räddningsinsats. LSO ger räddningsledaren ett antal ingripande befogenheter. Dessa kan i många delar jämföras med de befogenheter som polisen har med stöd av annan lagstiftning när det gäller utredning av brott t.ex. i rättegångsbalken, polislagen osv. Det är därför av största vikt att dessa befogenheter hålls isär. När förutsättningarna för en räddningsinsats inte längre föreligger 15 Se prop 2002/03:119, s 69. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 13

14 Rättslig reglering m.m. ska räddningsinsatsen avslutas. En förundersökning ska inledas för det fall det kan antas att brott under allmänt åtal har förövats. Det är angeläget att åtgärderna noga dokumenteras och sker med stöd av rätt lagstiftning. Även när det gäller brottsutredning måste Polisen genomföra ett antal åtgärder som också skulle ha genomförts om räddningstjänst förelegat. Det kan t.ex. vara nödvändigt att fortsätta söka efter personen i det aktuella sökområdet med hjälp av MSO-konceptet, som är en väl beprövad metod för att finna försvunna personer i terräng. Det är i detta sammanhang viktigt att understryka, att rädda liv måste prioriteras före allt annat, även då en brottsutredning bedrivs. I de lägen då räddningstjänst avbryts för att övergå i en brottsutredningsfas måste Polisen vara observant på vad detta innebär och att sökandet självklart inte avbryts utan fortsätter, men då med stöd av annan lagstiftning. Program Som tidigare framhållits är varje polismyndighet skyldig att ha ett program enligt 4 kap 1 och 11 FSO. Myndighetens ambitionsnivå och förmåga, nu och i framtiden, ska framgå av programmet. Redan i RPS rapport 1997:1 16 redogjordes för vad som dåtidens program, kallad efterforskningsplan borde innehålla. Företrädare för MSB har påtalat att den kommunala räddningstjänstens handlingsprogram 17 kan tillämpas analogt. Det är dessutom enligt förarbetena viktigt att lagstiftarens intentioner om förebyggande verksamhet uppnås. Som tidigare redovisats i detta avsnitt ska ett program innehålla uppgifter om vilken förmåga myndigheten har och avser att skaffa sig för att göra räddningstjänstinsatser, uppgifter om samverkan med kommuner, statliga myndigheter och berörda organisationer och som en del av förmågan ska anges vilka resurser myndigheten har och avser att skaffa sig. Vid ett avstämningsmöte med företrädare för MSB sommaren 2011 om vad ett program bör innehålla lyftes nedanstående förtydligande punkter fram utan inbördes ordning; kompetens ledning snabbhet till insats personal; för insats, förstärkning och uthållighet personalförsörjning och rekrytering utbildning övning utrustning ersättningsfrågor försäkringsskydd samband larmrutiner samt samverkanspartners och eventuellt avtal om samarbete. Ovanstående punkter bör kunna bidra till att polismyndigheterna utvecklar program som motsvarar lagstiftningens krav. Polismyndigheten i Östergötlands län har nyligen tagit fram ett utkast till program som återfinns som bilaga till denna rapport. Även polismyndigheten i Stockholms län arbetar med att ta fram ett program som uppfyller lagstiftarens krav. När ska räddningstjänst inledas? När kriterierna för räddningstjänst 18 föreligger ska räddningstjänst enligt LSO inledas. I propositionen 19 framgår att det vid fara för människors liv eller hälsa alltid är motiverat med ett ingripande. Kostnadsaspekten är därvid av underordnad betydelse. Polismyndigheterna vidtar i vissa fall en mängd åtgärder för att finna den eftersökte utan att inleda räddningstjänst enligt LSO eller att klassa ärendet som en särskild händelse trots att kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda. Några polismyndigheter har uppgett att de arbetat med stöd av polislagen. De har inte ansett sig vara i behov av att använda LSO trots att de då inte kan använda tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt enligt 6 kap 1 och 2 LSO. Den informationsinhämtning som ligger till grund för att få underlag för beslut om att inleda räddningstjänst är avgörande för den fortsatta hanteringen av ett ärende. Enligt 1 kap 3 LSO ska räddningsinsatserna påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. När det gäller att rädda liv eller om fara för människors hälsa föreligger ska insatserna inledas omedelbart. Att avvakta med att inleda räddningstjänst innebär att externa sökresurser inte kallas in och att hela räddningsinsatsen fördröjs något som i sin tur kan äventyra människors liv eller hälsa. 16 Avsnitt 5.9.3, s kap 8 LSO och 3 kap 3 6 FSO. 18 Se kapitlen 4.1, 4.3 och 4.5 LSO. 19 Prop 2002/03:119, s GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

15 Rättslig reglering m.m. Polisiära åtgärder då räddningstjänst avslutats Om förutsättningarna för räddningstjänst inte längre föreligger ska räddningstjänstinsatsen avslutas. Räddningstjänstinsatsen är avslutad när räddningsledaren fattat beslut om detta. Beslutet ska redovisas i skriftlig form. Av förarbetena 20 framgår att det även vid statlig räddningstjänst bör ske undersökning av den olycka som föranlett räddningsinsatsen. Undersökningen bör i skälig omfattning klarlägga orsaken till olyckan, olycksförloppet och hur insatsen genomförts. En sådan undersökning kan utgöra en bra grund för metodutveckling och planering av framtida räddningstjänstinsatser. För den kommunala räddningstjänsten är detta tvingande lagstiftning. I normalfallet bör en räddningstjänstinsats betraktas som en särskild händelse som ska följas upp eller utvärderas enligt FAP 201-1, 10 och bilaga 4. Den så kallade räddningstjänstrapporten ska efter avslutad insats sändas till RPS. Eftersök av befarat avliden person När en räddningstjänstinsats formellt avslutats av räddningsledaren utan att den efterforskade personen anträffats vid liv, kvarstår frågan, vem som bär ansvaret för att söka efter kroppen samt vem som ska bära kostnaderna för detta. Svåra etiska frågor uppstår generellt, t.ex. hur länge och med vilka resurser sökandet efter kroppen bör fortsätta? De juridiska aspekterna med dödförklaring och hänsynen till anhöriga uppges göra det svårt för Polisen att avbryta sökandet efter en kropp. Med anledning av de juridiska oklarheterna och ansvarsfrågorna efterfrågar flera polismyndigheter centrala föreskrifter och allmänna råd till stöd för hur dessa ärenden bör bedömas och hanteras. Denna uppfattning delas av granskningsgruppen. Granskningsgruppen föreslår även att polisens etiska råd gör en bedömning av hur dessa ärenden ska hanteras. Sekretess Enligt 32 kap 8 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) kan uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretess i samband med en räddningstjänstinsats. Detta innebär ett ansvar för polismyndigheten att erinra alla deltagare i en räddningstjänstinsats om innebörden av sekretessen. 20 Prop. 2002/03:119, se s 71. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 15

16 5 Justitieombudsmannen (JO) Vid en genomgång av de tiotal ärenden som avser efterforskning av försvunna personer och som anmälts till JO sedan år 1994 kan konstateras att anmälningarna genomgående avser påståenden om dåligt bemötande eller passivitet från polisens sida. Som en följd av att polisens rutiner för efterforskning av försvunna personer inte varit författningsreglerade har JO i regel ansett att utrymmet för uttalanden varit begränsat. JO har endast ansett sig ha fog för utlåtande i ett fall 21. Detta fall gällde en sjuklig man som försvann i november 2006 och påträffades avliden i juli Polismyndigheten beslutade att inte inleda räddningstjänst, eftersom myndigheten bedömde att det saknades indikationer på var eftersökningen borde ske och att det rådde dåligt väder. JO har i detta ärende uttalat sig om vikten av att erforderliga insatser sätts in så tidigt som möjligt när det handlar om att eftersöka försvunnen person. Vidare uttalar JO att händelseutvecklingen och nya iakttagelser av den försvunne i det aktuella fallet kan utgöra skäl att på nytt underställa polischefen frågan om räddningstjänst ska inledas. De nya iakttagelserna kunde givetvis, även utan ett beslut om räddningstjänst, ha föranlett mera omfattande insatser. Iakttagelserna kunde ha givit den aktuella chefen, som ansvarade för ärendet, anledning att med stöd av polislagen besluta om insatser av exempelvis hundpatrull och helikopter i större omfattning än som kom att ske. 21 Se beslut den 23 februari 2009 i ärende GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

17 6 RPS inspektion I endast ett fall av efterforskning av försvunnen person har RPS beslutat genomföra en inspektion. Inspektionen avsåg ett fall från år 1997, då en treårig pojke försvann i ett skogsområde. Han återfanns avliden efter två dagar av räddningstjänstinsatser. Inspektionsgruppen menade att räddningsinsatsen varit oorganiserad och helt saknade övergripande ledning. Ambitionsnivån bedömdes ha varit hög bland de som deltog i räddningstjänstinsatsen. De tjänstgörande polisinsatscheferna hade dock en oerhörd arbetsbelastning utan stöd från polisledningen. Vidare ansåg inspektionsgruppen att polismyndigheten saknade beredskap att hantera ledning av större räddningsinsatser. Kunskap om räddningsledarbegreppet saknades enligt inspektionsgruppen vid tiden för händelsen. Härutöver ansågs att samverkansformerna mellan olika polisiära enheter inom och utom länet samt med andra räddningstjänstsorgan och frivilligorganisationer behövde utvecklas. Beträffande Rikspolisstyrelsens tillsynsansvar hänvisas till avsnitt 11. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 17

18 7 Efterforskning av försvunna personer Sammanfattning En person är per definition försvunnen när personen uppfattas som saknad. Detta är en definition som är grundläggande för polisens arbete och ansvar. När någon anmäls försvunnen ställs det stora krav på polisens inledande åtgärder. Dessa kan ligga till grund för en god bedömning om läget och beslut om insats. I många fall måste en polismyndighet ta hjälp i någon form, av en annan polismyndighet eller andra externa samverkanspartner för att lösa uppgiften. Det är då nödvändigt att alla berörda parter har samma lägesbild, samma typ av karta, använder samma koordinatsystem samt har åtgärdskalendrar, beslutsstöd och kommunikationsplattformar som är kompatibla med varandra. När är någon försvunnen? En fråga som uppkommer är vad som menas med ett försvinnande. Vid personefterforskning kan det definieras som att någon uppfattas som saknad. I de allra flesta fall handlar det om att personen sökts i sin bostad eller att någon ringt till honom/henne utan att ha fått svar och känt oro över vad som kan ha hänt. I de flesta fall finns det naturliga förklaringar till att personen inte anträffats. Polisen kontaktas normalt inte vid denna typ av saknad. I andra fall kanske ett barn saknas i samband med en utflykt, en sjuk eller äldre människa saknas efter en promenad, människor kommer bort från varandra i samband med svampplockning eller skogspromenader och äldre som lämnar sjukhemmet där de vistas. Normalt vidtar den/de som saknar personen ett antal åtgärder för att försöka återfinna den saknade innan polisen kontaktas. Polisens inledande arbete När polisen kontaktas vidtas en mängd olika åtgärder som nedan beskrivs på ett övergripande sätt. För att kunna få en bild av omständigheterna vid försvinnandet intervjuas den eller de som saknar personen om vem den försvunne är samt vad han/hon har för vanor och rutiner. Personens hälsotillstånd och var personen senast sågs eller när någon senast hade kontakt med personen är i det inledande arbetet viktiga uppgifter. Ett ärende om ett försvinnande handläggs oftast av vakthavande befäl, stationsbefäl, kriminalpolisjouren eller motsvarande funktioner inom Polisen. För att få ett bra underlag om personen som är försvunnen används de särskilda intervjumallar som tagits fram inom det så kallade MSO-konceptet frågeformulär lång eller kort och polispersonal beordras till platsen. Underlaget syftar bland annat till att få fram om det kan misstänkas att den försvunne har utsatts för ett brott. Om så är fallet vidtas åtgärder som inte tas upp i detta sammanhang men som regleras i den brottsutredande verksamheten. En lägesbedömning görs för att fastställa ovisshetsläge, beredskapsläge eller nödläge. Detta sker enligt en särskild bedömandemall som kan ligga till grund för att fatta beslut om att inleda räddningstjänst enligt 4 kap 4 LSO. Polischef, polischef i beredskap eller den som har delegation för denna typ av beslut kontaktas. Denne prövar om förutsättningarna för räddningstjänst föreligger och fattar beslut om räddningstjänst ska inledas. Denne beslutar även om vem som ska vara räddningsledare och om ärendet ska klassificeras som en särskild händelse enligt FAP Räddningsledare är den person som har det fulla ansvaret och mandatet för att leda räddningstjänstinsatsen och utser i sin tur polisinsatschef, det vill säga den polis som på platsen leder efterforskningsarbetet. Såväl räddningsledaren som polisinsatschefen kan ha en stab respektive fältstab till sitt förfogande. Som en del i polismyndigheternas planering av denna typ av händelser ska det enligt lag finnas ett program för efterforskning av försvunna personer, det vill säga 18 GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST

19 Efterforskning av försvunna personer ett planverk som ska stödja myndighetens beslut och åtgärder i situationer som denna. Det ska med andra ord i förväg vara planerat för att kunna genomföra insatsen inom rimlig tid och med tillräckliga resurser. Beskrivande exempel En man i 80-årsåldern med en komplex sjukdomsbild saknas av anhöriga. Han hör dåligt, hans syn är nedsatt, han är lätt klädd och han har försvunnit från sin jämnåriga hustru under svampplockning. Det är sen eftermiddag, snart mörkt, det börjar blåsa, regna och temperaturen är cirka fyra plusgrader. Läget klassificeras som kritiskt, bl.a. med stöd av bedömandemallen varför det gäller att snabbt få fram lämpliga sökresurser till platsen, så att sökandet kan starta omedelbart och räddningstjänst inleds. Polisen inleder i de flesta fall sökandet med sina egna resurser samtidigt som resurser från Hemvärnet, orienteringsklubbar och andra organisationer kallas in. Dessa behöver längre tid för att komma på plats än Polisen. Ofta beordras Polisens hundförare till platsen, liksom flygresurser. Sökområdet fastställs, segmenteras och prioriteras efter en särskild modell. En av de första åtgärder som genomförs är att ringa den saknade om han har mobiltelefon. Även om han inte svarar men har telefonen med sig kan en s.k. krysspejling genomföras. På detta sätt får Polisen fram koordinater som ger ett begränsat område där telefonen finns. Även om personen tappat sin telefon kan detta ge värdefull information om var personen tidigare varit. På så vis kan Polisen få en plats att utgå ifrån i det fortsatta sökarbetet. Som regel påbörjas omedelbart så kallade ledstångssök, vilket innebär att vägar, stigar och liknade områden söks av. Kontroller genomförs för att undersöka om personen finns på sjukhus eller motsvarande. Media kontaktas på ett tidigt stadium för att nå ut med en efterlysning, så att allmänheten kan lämna tips om de har iakttagit den eftersökte personen. Även s.k. attraktioner kan användas, det vill säga ljud- eller ljussignaler, som den vilsekomne kan orientera sig mot för att komma till rätta. I exemplet kanske detta inte är framgångsrikt, då mannen har såväl dålig syn som hörsel. Efter hand som sökresurserna anländer görs det en bedömning av vilken typ av resurs som ska användas i respektive sökområde för att på så sätt få optimal effekt av resurserna. Exemplet med den 80-årige mannen får ett lyckligt avslut då han anträffas vid liv redan efter någon timma. Räddningsledaren beslutar då att avsluta räddningstjänstinsatsen enligt LSO. I de fall där den eftersökte inte anträffas genomförs ofta sök i området med polishund och inte sällan förlägger polisen sin hundträning i det aktuella området. Det är emellertid angeläget att finna kroppen efter en försvunnen person, även om de juridiska förutsättningarna för räddningstjänst inte längre finns, d.v.s. den eftersökte kan inte längre vara vid liv. Samarbete mellan polismyndigheterna Inom de räddningstjänstområden som polisen ansvarar för sker samarbete mellan polismyndigheterna främst inom området fjällräddning. När det gäller efterforskning av försvunna personer i andra fall, sker det ett visst samarbete främst när det gäller utbildning i MSO-konceptet. Samarbetet mellan polismyndigheterna avseende planering, övningar och rent operativt, såväl vid insatser som ledningsmässigt är begränsat. Operativt stödjer dock flera polismyndigheter varandra när det gäller hundresurser. Kommunikationsplattform m.m. för samband vid räddningstjänstinsatser Vid samverkan med externa sökresurser förekommer problem med sambandsutrustning. I de fall då Försvarsmakten deltar i insatser har den egna sambandssystem och avdelar ofta en sambandsman hos insatschefen. När det gäller andra externa sökresurser är problemen betydligt större. Används t.ex. ett jaktlag använder det ofta sina jaktradioapparater. Bland övriga sökresurser finns oftast ingen annan möjlighet än att använda mobiltelefon, vilket upplevs som otillfredsställande. GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST 19

20 Efterforskning av försvunna personer möjligheterna på det digitala området, där det finns oändliga möjligheter att skapa egna lösningar, ger nya möjligheter. Med anledning av vad som ovan sagts bör aktörerna inom de olika räddningstjänstområdena inleda en dialog om hur man bäst skapar en standard/rekommendationer för vilken typ av kartor och koordinatsystem som ska/bör användas vid räddningstjänstinsatser. På motsvarande sätt bör frågan om hur kommunikationen med externa sökresurser ska ske lösas. Olika typer av kartor Det finns numera en mängd olika typer av kartor, såväl i pappersform som digitalt. Det kan få allvarliga konsekvenser om inte alla som deltar i en räddningsinsats använder sig av samma typ av karta. Olika typer av koordinatsystem På motsvarande sätt som det finns olika typer av kartor finns det olika typer av koordinatsystem för positionsangivelse. Skillnader mellan de olika systemen kan ge avvikelser på flera kilometer och upp till ett par mil. Uppmärksammas inte detta kan det medföra att en försvunnen person söks på fel plats. Avsaknad av standard och rekommendationer Avsaknaden av standard och rekommendationer för kartor och koordinatsystem har fått till följd att enskilda myndigheter, såväl statliga som kommunala, och andra samarbetspartners utvecklar egna system som var och en för sig kan framstå som bra, men som en del i ett system inte alls passar in. Utvecklingen och Åtgärdskalendrar och beslutsstöd Det finns ett antal olika typer av såväl analoga som digitala åtgärdskalandrar och beslutsstöd som används vid polismyndigheterna. Några av dessa är skapade i datamiljöer som inte är kompatibla med polisens egna system och används av t.ex. polisinsatschefen i bärbara datorer. Programvaran finns då ofta på ett USB-minne vilket kan få till följd att dokumentationen inte fyller rimliga krav. De frågelistor och bedömandemallar som tagits fram inom det s.k. MSO-konceptet har i vissa fall omarbetats och förenklats vid polismyndigheterna. Denna typ av åtgärder kan få konsekvenser för räddningstjänstinsatser. Det bör dock i sammanhanget påpekas att många av de förändringar som gjorts också kan bidra till utvecklingen på ett positivt sätt. Flera av polismyndigheterna har påpekat att de uppfattat det som ett angeläget behov att utveckla egna system/metoder, eftersom det saknas central utveckling inom området. Granskningsgruppen föreslår att dessa utvecklingsområden uppmärksammas på central nivå för att inte räddningstjänstinsatserna ska äventyras p.g.a. bristande samsyn avseende system och metodutveckling. 20 GRANSKNING AV POLISMYNDIGHETERNAS PROGRAM FÖR RÄDDNINGSTJÄNST