Varför talar man i dag om genusteorier?

Transkript

1 Kalmar Varför talar man i dag om genusteorier? Föredrag i S:t Kristoffers katolska församling, Kalmar, söndagen den 18 maj För en tid sedan skrev Tjejjouren i Jönköping en debattartikel i Jönköpings Posten. Den handlade om det mycket beklagliga att kvinnor förnedrades och misshandlades av sina män. I min replik menade jag bland annat att respekten för kvinnan har med hennes modersroll att göra. Jag menade att fostran till jämlikhet ur pojkarnas synvinkel utsatte flickorna för risken att se ut som svagare pojkar. Om det inte fanns en inneboende respekt och förståelse för varje ung flicka som en blivande moder skulle flickorna ses som objekt som kunde utnyttjas på olika sätt och till slut leda till rena våldshandlingar. Tjejjourens genusteoretiker avvisade i en ny debattartikel hela detta synsätt. Det var så jag personligen kom i kontakt med tidens genustänkande. Nu kan vi se genusteorierna ta plats i skolans sociala fostran på olika sätt. Man vill utjämna typiskt kvinnligt och manligt socialt beteende. Man frågar sig: vad är skälet, vad är målet? Officiellt säger man att jämlikheten är målet och genusfilosofin är medlet. Jag vet inte hur debatten går i andra länder, t.ex. Polen. I Sverige är tendensen tydligt genusteoretisk över hela linjen. Skall vi som katolska kristna tiga och acceptera? Som kristna, som föräldrar, som pastoralt ansvariga? Uppenbarligen har vi i vår tid ett stort antal sociala frågor som vi måste förhålla oss till. Men vi skall inte vänta oss att Kyrkans högsta ledning skall föreslå lösningar på dessa problemområden eftersom de ser så olika ut i olika länder. Men vad Påven Franciskus säger i sin Uppmaning Evangelii Gaudium, 2013, är ändå klargörande: vi har en förpliktelse att värna mänsklig värdighet i vårt samhälle och göra vår röst hörd, även om vi inte har makt att förändra en dominerande kultur. Han säger att viktiga sociala principer inte får bli förenklade generaliseringar som ingen kan invända mot. Vi behöver dra

2 praktiska slutsatser, så att de får större inverkan på det komplexa i nu aktuella situationer. 1 När Kyrkans pastorer tar del av resultaten av olika vetenskaper har de rätt att uttala uppfattningar om allt som påverkar människors liv, eftersom evangelisationsuppgiften medför och fordrar ett helhetsfrämjande av varje mänsklig varelse. Det går inte längre att hävda att religionen måste begränsas till den privata sfären och att den finns bara för att förbereda själarna för himlen. Har vi alltså den uppfattningen att genusteorierna som når ut i våra media strider mot sant mänskliga värden, måste vi ta evangelisationsuppgiften på allvar. Vi kan inte förkunna ett evangelium som bortser från en människosyn som grundar sig i Bibelns förklaring om människans skapelse och målet för hennes existens. Vi kan ta ett första exempel från ett aktuellt uttalande av en polsk ärkebiskop Marek Jedraszewski från Lodz. Han säger att genusteorierna kommer att föra vår civilisation raka vägen in i självförstörelse (Katolsk Observatör, 2014). Han tar tydligt avstånd från alla försök att utjämna de enastående och storslagna skillnaderna mellan man och kvinna, som Gud tänkt ut på så underbart sätt (ibid). Biskopen kritiseras hårt av antiklerikala grupperingar i Polen precis som påven emeritus Benedikt XVI blev häftigt kritiserad när han gjorde ett liknande uttalande för några år sedan. Vi måste se allvaret i denna utveckling som kommer ha inflytande på uppfostran av våra barn i framtiden och på barnafödande över huvud taget. En svensk professor, Ulla Waldenström, Karolinska Institutet, har, som icke katolik, sammanfattat det uppskjutna barnafödandet i dag som en medicinsk sak och inte som det en gång var, en familjesak. Sammantaget kan man faktiskt ha anledning att oroa sig. De sjunkande födelsetalen och teknologiseringen av barnafödandet kommer att förändra hela bilden av vad äktenskap och familj innebär. Eller som Marek Jedraszewski säger: Genusteorierna utgör ett angrepp på vår könsidentitet som de män och kvinnor vi är, alltså ett angrepp på familjer och barn. Denna ideologi är ytterst farlig och kommer att leda till att vår civilisation så småningom helt utplånas. 1 Påvliga rådet för rättvisa och fred, Compendium of the Social Doctrine of the Church, 9.

3 Den intellektuella och filosofiska bakgrunden under min uppväxttid i Sverige och i Stockholm präglades av existensialismen och den franske filosofen Jean-Paul Sartre. Kristendomen hamnade långt bakom tron på naturvetenskaperna och blev trots den politiska friheten marginaliserad. Den ledande feministen var Simone de Beauvoir, som skrev boken Det andra könet som blev den feministiska rörelsens bibel. Hon sammanlevde med Sartre och de två blev ikoner för moderniteten. Trots att Sartre var kroniskt otrogen höll hon ut men slutade barnlös. Här ser vi en djup tragik: Simone var döpt och konfirmerad katolik, men lämnade allt. Ändå var hon här i Sverige en galjonsfigur, en banbryterska. För min del blev det allt tydligare att vi måste vända oss till de katolska feministerna för att hitta ett svar på den moderna utmaningen. Här finns en rik och fruktbärande källa till förståelse av den kristna synen på människan och på relationen mellan mannen och kvinnan. För egen del och för andras översatte jag ett antal längre artiklar av de mest framstående katolska kvinnliga teologerna och sammanställde dem i ett kompendium, som jag har tagit med mig i några kopior och som den intresserade gärna får ta med sig hem. Jag tänker citera dem som avslutning på det här lilla föredraget som inte på något vis har anspråk på att tillfredsställa alla frågor vi har i nuläget. Den första av de fyra jag studerat är Edith Stein, judinna, filosof och konvertit, senare den heliga Teresa Benedikta av Korset, karmelit. Hennes avsikt var egentligen att reformera det dåtida tyska skolsystemet för att ge de unga kvinnorna rätt till en undervisning som tog hänsyn till deras kvinnlighet, det som senare S:t Johannes Paulus II kallade kvinnans geni (Brevet till kvinnorna och Om kvinnans värdighet i Kyrkan och samhället). Hon observerar och upprätthåller de egenskaper som kvinnan har i högre grad än männen och som därför belyser den värdighet kvinnan har i Guds plan. Hon skriver: När vi nu betraktat förhållandet mellan själen och kroppen, kan vi närma oss förhållandet mellan de andliga egenskaperna. Vi inser att de befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende den ena kan inte finnas till utan den andra. Den intellektuella uppfattningsförmågan av verkligheten är nödvändig som utgångspunkt för att få ett emotionellt gensvar.

4 Känslornas drivfjäder är grundläggande faktorer för viljan; å andra sidan strävar viljan mot att reglera den intellektuella aktiviteten och känslolivet. Men de positiva anlagen är på intet sätt jämnt fördelade och utvecklade. Människan strävar hela tiden efter något för att vara effektiv i kognitiv och skapande verksamhet. Kvinnans styrka ligger i det emotionella livet. Detta sammanfaller väl med hennes attityd till personligt varande i sig självt. Ty själen uppfattar sitt eget varande genom att förstå hur känslorna rör sig. Genom känslorna upptäcker den vad den är, och hur den uttrycker sig; genom känslorna begriper den hur en annan själ förhåller sig till den och följaktligen vad det inneboende värdet av yttre ting betyder, som värdet av främmande människor och opersonliga ting. Känslorna upptar kärnan i hennes väsen. De är det väsentliga verktyget för att kunna förstå existensen i dess helhet och i dess olika beståndsdelar. Känslorna behövs för att denna kamp skall bli mer allomfattande och leda andra till att utvecklas på motsvarande sätt, som vi tidigare förstått är typisk för kvinnans själ. Hon är av naturen bättre skyddad mot en ensidig aktivering och utveckling av anlagen än vad mannen är. Å andra sidan är hon mindre kvalificerad för mer framstående bedrifter på det objektiva området, sådana prestationer som fordrar ensidig koncentration av alla mentala anlag; denna typiska kamp för att utvecklas utsätter henne också mer intensivt för faran att vara splittrad. Just den ensidigheten, som kvinnan av naturen böjer sig för, är särskilt farlig. Den leder till ensidig emotionell utveckling. Om man alltså uppfattar att Edith Stein talar om kärnan i kvinnans väsen och sedan ser hur det inverkar på hennes andliga och sociala liv och sedan jämför med dagens genusteoretiker som säger att kvinnligt beteende inte är rotat i hennes väsen utan i social påverkan och rollbeteende som bestäms av yttre faktorer, inser man hur farlig genusteorin är eftersom den begränsar och nästan utplånar kvinnans av Gud givna karaktär i skapelsen. I själva verket är Edith Steins förklaringar nödvändiga för att kvinnan uppnår sin fullkomlighet som människa. Den andra kvinnliga teologen som jag studerade är Beatriz Vollmer de Coles (De Marcellus). Hon har doktorerat i filosofi vid Gregorianska Universitet i Rom och varit rektor för filosofiska fakulteten vid Caracas ärkestifts prästseminarium i

5 Venezuela. Författarinnan bor numer i New York med sin man och tre små barn. Vollmer de Coles (de Marcellus) säger bland annat följande: Genusfeministerna får sitt namn därför att de instiftade genus som ett feministiskt fackuttryck som betydde individuell sexuell identitet som resultat av sociala påtryckningar. Intentionen var att bidra till ett avskiljande av kvinnan från den plats som naturen och samhället reserverat för henne och att formellt separera könet från genus i syfte att nå uppsatta politiska mål. De har också introducerat uppfattningen att skillnaderna mellan könen är socialt konstruerade. Fysiska skillnader som påstås vara socialt och politiskt neutrala öppnar fältet fritt för total frihet att välja partner. Enligt dessa feminister är homosexualitet, heterosexualitet och bisexualitet alla lika gångbara och är en fråga om vad någon föredrar. De gör gällande att skillnaderna mellan manligt och kvinnligt inte är relaterade till naturliga eller biologiska orsaker, utan beror på sociala påbud. Hon förklarar vidare med stor tydlighet: I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning. Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen (föredragshållarens kursivering). Den tredje kvinnliga teologen som jag studerade är Sybille von Streng, som skrivit om Det fria och medvetna valet av levnadsform den naturliga och övernaturliga kallelsen. I det här citatet utgår författarinnan från

6 den analys av kvinnans själ och dess förhållande till den biologiska kroppen som Edith Stein, talat om. Sybille von Streng skriver: Detta ideal måste den kvinnliga själen förverkliga konkret i det personliga livet, genom personens fullkomnande inom ett fritt val av levnadsform. I naturens ordning finner den kvinnliga varelsen sin målsättning i föreningen med en man. Detta innebär uppenbarligen inte att kvinnan helt och hållet existerar för mannens sak, ty varje varelse har sitt eget syfte, och det är dess särskilda sätt att vara en bild av det gudomliga varat. 2 Eftersom denna förening är nära förbunden med alstrande av liv (prokreationen) kan slutsatsen dras att tendensen mot förening leder kvinnan i ett fritt beslut till en bindning till mannen och till att de två tillsammans bildar en familj. Detta är en av kvinnans konkreta kallelser och det är därför lämpligt för utbildare att förbereda unga kvinnor genom föredöme och formation för denna levnadsform. Frukten av ett idealiskt utbildningsprogram, d.v.s. ett relevant sådant, bör vara att varje ung flicka skulle kunna passa in både i äktenskapet och i det celibatära livet. 3 Det hon säger, och som är mycket viktig, är att kvinnan visserligen genom sin anatomiska uppbyggnad och genom sitt till födande av nytt liv relaterade själsliv, alltid har ett fritt och medvetet val av levnadsform den naturliga och övernaturliga kallelsen. Hon har detta fria val därför att kvinnan inte helt och hållet existerar för mannens sak, ty, som hon säger, varje varelse har sitt eget syfte, och det är dess särskilda sätt att vara en bild av det gudomliga varat. Detta innebär uppenbarligen inte att kvinnan helt och hållet existerar för mannens sak, ty varje varelse har sitt eget syfte, och det är dess särskilda sätt att vara en bild av det gudomliga varat. Till den katolska feminismen hör alltså också ett självberättigande utanför kallelsen till äktenskap och moderskap. Det som är problemet i vår tid särskilt i den kyrkliga gemenskapen är att man inte håller isär dessa olika kallelser, som båda hör till den kvinnliga värdigheten, och där hon på olika sätt kan förverkliga sitt kvinnliga geni. 2 Se Stein, Problems of Women s Education, sid 196. Se även Johannes Paulus II, Mulieris dignitatem, särskilt n:r 6. 3 Se Stein, Problems of Women s Education, sid 204.

7 Sybille von Streng är gift och bor i Schweiz med familjen. Hon är konvertit till den katolska kyrkan och har forskat på Edith Steins författarskap. Den fjärde kvinnliga teologen som jag studerade är av syster Prudence Allen, R.S.M., Religious Sisters of Mercy, USA. Hon har skrivit under temat Mot en ny feminism den personalistiska normen och kvinnors begåvning. Hon har särskilt diskuterat Johannes Paulus II: s Mulieris Dignitatem ur ett nytt feministiskt perspektiv. Sr Prudence skrivet bland annat följande i sin kommentar: Kvinnorna främjar på ett unikt och avgörande sätt den nya feminismen. Vilken är då den antropologiska grunden? I Mulieris dignitatem låter den helige fadern kvinnornas begåvning stå i relation till den mänskliga identitetsprincipen och den personalistiska normen: På detta sätt kan ett ensidig framåtskridande också leda till ett gradvist bortfall av en känslighet för människan, det vill säga det för människan väsentliga. I den meningen väntar i synnerhet vår tid efter den manifestation för det geniala som hör kvinnorna till och som kan säkerställa känsligheten för mänskliga varelser under alla omständigheter därför att de är mänskliga! och därför att störst av dem är kärleken (jfr 1 Kor 13:13). 4 Kvinnans delaktighet i kulturen och förutsättningen för hennes unika begåvning grundar sig på hennes öppenhet för en annan persons liv och hennes förmåga att behandla andra som värdiga kärlek. Hon kommenterar också påvens Brev till kvinnorna och tar komplementariteten som sammanfattar den katolska synen på människans sexuella tvåfaldiga enhet. Komplementariteten är inte bara en fråga om biologin eller kroppen; den har ett ontologiskt fundament. I Brev till kvinnorna, 7, framhåller påven att kvinnlighet och manlighet inte bara komplementerar varandra ur den fysiska och psykologiska synvinkeln utan också ur den ontologiska. Han tillägger: Det är bara genom det maskulinas och det femininas tvåfaldighet som det mänskliga blir fullt förverkligat. 4 Johannes Paulus II, Mulieris dignitatem, 30.

8 Enligt Sr Prudence omfattar många nya feminister kärnan i Johannes Paulus andliga förståelse av kvinnans identitet. När en kvinna accepterar att Gud anförtror henne den mänskliga varelsen på ett särskilt sätt 5 kan hon upptäcka kärlekens bud. Hon upptäcker den nya lagen om ömsesidigheten och sin egen särskilda väg att handla i överensstämmelse med Jesu Kristi lära och föredöme. På ett intimt och personligt sätt kan hon förverkliga sitt personliga öde i en rörelse mot föreningen med Gud. Hon får välja att leva i enlighet med den personalistiska normen och kärlekens bud. Kvinnans särskilda uppmärksamhet på personerna är inte bara resultatet av en biologisk förutbestämmelse, eller ens av sin egen viljas handlingar, utan har sitt gudomliga källsprång vilket styrker denna sida av hennes identitet. Påven noterar att kvinnan är stark därför att hon är medveten om det förtroende hon har och därför att Gud anförtror henne den mänskliga varelsen alltid och överallt, till och med i sådana socialt diskriminerande situationer som hon själv kan befinna sig i. 6 Försök till slutsats. Frågan om dagens genusteorier som de presenteras och delvis praktiseras måste belysas också i ett katolska kristet perspektiv. Det jag här har lyft fram menar jag är en hjälp att både försvara den kristna människosynen och fungera som arbetsredskap i den dialog med samhällskrafterna som vi måste föra. Den grund vi själva har gör det möjligt att betona äkta mänskliga värden utan att bli anklagade för att diskriminera människors rätt till livsstilar. Vi kan inte framstå som positiva till en framväxande sekulär HBT-q mentalitet i vårt samhälle utan att samtidigt överge det livsstilsprogram som evangeliet inbjuder oss till. Vi måste alltid vara en barmhärtig och förstående kyrka som inspireras av den Helige Ande. I vår tid kommer denna hållning att vara en av våra största utmaningar. 5 Jfr Johannes Paulus II:s Mulieris dignitatem, n:r Johannes Paulus II:s Mulieris dignitatem, n:r 30.