Förord. Vad man behöver. Ässjan

Transkript

1

2 Förord Eldstålet var förr det viktigaste redskapet for att göra upp eld. Det har använts i över 2000 år och konkurrerades ut av tändstickorna först i mitten av 1800-talet. Så sent som vid andra världskriget fanns det personer i Sverige som fortfarande använde eldstål och på vissa platser i Europa är det alltjämt i bruk. Detta lilla häfte är en kort instruktion i hur man själv kan prova på det urgamla hantverket att bygga en ässja, smida ett eldstål samt anskaffa och förfärdiga de övriga föremål man behöver för att göra upp eld på detta traditionella vis. I slutet finns en kort litteraturhänvisning for den som vill fördjupa sig eller gå vidare. Vad man behöver De verktyg man behöver är hammare, tång, bågfil, spade, kniv, gummiklubba, skärande lädernål, håltång och ett städ. Dessutom behöver man arbetshandskar och skyddsglasögon. Annat man behöver är en plasthink liter, ett järnrör 3 cm i diameter och minst en halvmeter långt, några stora plastpåsar, en bit overheadplast, tejp, grillkol, tändvätska, en kastrull, salpeter eller björkaska, en bit flinta, en bit skinn, läderrem, kraftig tråd samt järn att smida (SIS 1770, gammal fil eller motsvarande, 3-5 mm tjockt) och några fnösktickor. Ässjan För att kunna smida måste man först bygga sig en ässja. Detta gör man enklast genom att gräva ett hål i marken i storleksordningen 20 x 30 cm och c:a 15 cm djupt. Gör gärna hålet direkt i sand, eller täck insidan med ett centimetertjockt lager av lera uppblandad med lika mycket sand och lite vatten. Det viktigaste är att e1den inte har någon möjlighet att sprida sig genom marken, eftersom temperaturen blir väldigt hög - en bra bit över 1000 grader C. För att uppnå dessa höga temperaturer måste man blåsa in luft i det glödande kolet. Detta görs genom ett järnrör, c:a 3 cm i diameter och minst en halvmeter långt. Kläm ihop ena ändan av röret till halva diametern genom att såga ett snitt i längdriktningen och banka ihop det. Gräv sedan ner röret så att den hopklämda änden mynnar ut i botten av ässjan.

3 Man måste också tillverka sig en blåsbälg och denna görs enklast av en gammal plasthink på liter. Gör ett hål i sidan med samma diameter som järnröret, trä in detta och täta i kanten med tejp, eller hetta alternativt upp järnröret till ett par hundra grader och tryck det igenom hinken. Mittemot järnröret skärs ett hål ut, c:a 5 cm brett och 10 cm långt, och en något större plastbit, från t.ex. overheadplast, tejpas fast med en tejpbit ovanför hålet på insidan av hinken, så att hålet täckes helt av plastbiten. Denna kommer att fungera som en backventil som släpper in luft i hinken, men som täpper till då luften pressas ut genom järnröret Lägg slutligen en sten på några kilogram i botten av hinken och fäst en tjock plastkasse over öppningen med tejp eller ett kraftigt gummiband. Att smida Häll ner lite grillkol i ässjan, spruta på tändvätska, vänta någon minut och tänd sedan på kolet. Låt brinna en liten stund och pumpa sedan för att få upp temperaturen. Bälgen pumpas genom att man tar tag i påsen och växelvis drar upp den och trycker ned den i hinken. Pumpa försiktigt, ingen större luftström krävs. Stålet läggs i glöden och bälgen pumpas så länge upphettning pågår. Då stålet tas upp för bearbetning kan man göra uppehåll i pumpandet. Lämplig smidestemperatur är grader C, vilket motsvaras av färgerna mörkrött till ljusgult Det är viktigt att man inte smider vid för låg temperatur, så kallat kallsmide, eftersom detta kan medföra att små sprickor uppkommer i stålet. Då man tar upp stålet har man inte mer än kanske tio sekunder på sig att smida innan det har blivit för kallt, men å andra sidan går det väldigt fort att åter få upp tillräcklig temperatur. Färg Vit 1200 Ljusgul 1100 Gul 1050 Citrongul 980 Gulröd 930 Ljusröd 870 Ljust körsbärsröd 810 Körsbärsröd 760 Mörkt körsbärsröd Temperatur 700 Mörkröd 650 Brunröd 600

4 Börja med att smida ut ena änden till en spets och slätsmid sedan flatsidorna. Akta så att inte stålet vrider sig. Smid sedan ut andra sidan på samma sätt så att stålet blir symmetriskt. Såga av eventuell överflödig del. Rulla upp ändarna. Det är här viktigt att stålet är tillräckligt varmt. Detta moment kan vara svårt och man kan om man vill hoppa över det, eftersom det ändå bara är utsmyckning. Krök till ena halvan och gör sedan likadant på andra sidan. Slutligen är det dags att härda eldstålet. Detta gör man för att göra stålet hårdare och är nödvändigt för att ge gnistbildning. Hetta upp stålet så att det är ljust körsbärsrött eller varmare. Ta upp det ur glöden och vänta tills det är mellan ljust och mörkt körsbärsrött. Tank på att ta med tången i någon av spetsarna och inte mitt på stålet, eftersom den kalla tången hastigt kyler föremålet. Doppa sedan ner stålet i en bunke med gradigt vatten. För först bara ned de yttersta 5 millimetrarna av "eggen", vänta tills all rödfärg är borta och doppa sedan ned hela stålet. Tänk på att hela tiden röra runt eldstålet så att härdningen blir jämn. Flinta För att ge gnistor ska eldstålet slås mot flinta. I Sverige finner man lättast flinta i Skåne och längs västkusten. Även på ostkusten kan man dock finna flinta längs stränderna, och det rör sig då i de flesta fall om ballast som släppts från båtar. För en närmare beskrivning av hur flinta ser ut och var man kan finna den, konsultera 1ämp1ig litteratur. För att åstadkomma gnistor måste eldstålet s1ås mot en vass kant på flintan, så att små bitar kan lossna och börja glöda. Om inga skarpa kanter finnes på flintbiten man har, är det bara att slå sönder den i mindre bitar. Då flintan spricker bildas det skärvor med oftast väldigt vassa kanter.

5 Fnöske För att fånga upp gnistorna och få glöd måste man begagna sig av fnöske. Detta kommer från fnösktickan, som växer på lövträdsstammar; främst björk och i södra Sverige bok. Direkt under tickans gråvita yta finns ett sammetsmjukt skikt, och detta är fnösket. Även eldticka och platticka kan användas. Fnösket skars i tunna skivor, c:a 2 mm tjocka, och kokas i en blandning av salpeter och vatten. Man tar 1 tsk salpeter till 5 dl vatten och kokar i en halvtimme. Bitarna bankas sedan ut med en gummiklubba och gnuggas mellan händerna Fnösket ska bearbetas väl och är färdigt när det är mjukt som sämskinn. Låt torka. Istället för salpeter kan man använda sig av asklut, vilket ar det traditionella sättet. Man blandar lika delar vatten och björkaska och låter fnösket ligga i luten några dygn, eller kokar det alternativt några timmar. Man bearbetar sedan fnösket på samma sätt som ovan. Skinnpåse Slutligen kan man sy sig en skinnpåse att förvara sina elddon i. Gör en pappersmall i stil med figuren har bredvid och rita av den i två exemplar på en bit tunt skinn. Klipp eller skär ut de två bitarna och lägg dem med rätsidorna mot varandra. Sy, med kraftig tråd och skärande nål, med täta hårda stygn runt kanten och kräng sedan påsen ut och in. Man kan om man vill limma kanterna mot varandra innan man syr för att det inte ska glida. Klipp några hål en bit från öppningen och trä i en läderrem, med vilken man kan dra ihop påsen och hänga den i bältet. Smörj slutligen in påsen med läderfett så att den blir smidig och vattentät. I denna påse kan man sedan förvara eldstål, flinta, fnöske, några bitar näver och kanske några små stickor med torr ved. Att göra eld med eldstålet Det är viktigt att allt är förberett när man ska börja göra upp eld med eldstålet. Starta därför med att bygga upp i eldstaden med stickor och lattantändligt material på samma sätt som när man ska göra upp eld med tändstickor. Gör sedan en rulle av en bit näver som fylles med lattantändligt material, såsom små bitar av fnöske, remsor av ytterbarken på ene eller annat.

6 När förberedelserna är klara kan man börja försöka slå eld. Rugga upp kanten på en bit fnöske, lägg det ovanpå flintan och håll ihop det med ena handen. Med den andra handen håller man eldstålet som slås mot yttersta kanten av flintan med snärtiga slag. Det gäller att få gnistorna att träffa fnösket, som efter några träffar bör börja glöda. Blås på glöden så att den sprider sig och placera sedan fnösket i näverrullen. Blås i rullen tills nävern tar eld och använd sedan denna till att tända i eldstaden. Kväv elden i näverrullen så fort som möjligt så att näverrullen kan användas flera gånger. Materialanskaffning Att tillverka sina egna elddon bör inte bli så dyrt. De flesta verktygen har man förmodligen hemma eller kan låna till sig av vänner och bekanta. Svårast att få tag på kan nog vara ett städ. Pa skrotupplag kan man ibland hitta gamla rälsbitar, och man får där också hjälp med att skära till en c:a 30 cm lång bit, som duger alldeles utmärkt som städ. Tången ska helst vara en riktig smidestång, men en vanlig polygrip duger också i sammanhanget. Lämpligt stål att smida med är SIS 1770, vilket är ett fjäderstål med en kolhalt på 0,6-0,8 procent. Detta kan man hitta hos skrothandlare eller välsorterade järnaffärer. Man kan också använda gamla filar, sparkmedar eller bilfjädrar. Dessa bör avhärdas innan man startar smidet, vilket man gör genom att värma dem till rödvärme och sedan låta dem kallna långsamt i luft. En av de dyraste utgifterna blir förmodligen grillkolet. Om man vill kan man kola sitt eget kol. Tag en stor burk av järnplåt; en gammal kaffeburk eller ett oljefat beroende på hur mycket kol man vill göra. Hugg upp torr ved i några centimeter tjocka stickor och packa dem stående i burken. Vänd burken upp och ner, och se till att den sluter tätt kring marken. Elda sedan runt burken. Efter en stund startar kolningsprocessen, vilken sedan fortsätter av sig själv, varför man kan låta elden brinna ned. Processen kan sedan ta alltifrån tio minuter till flera timmar beroende på burkens storlek. Att gå vidare Att tillverka sina egna elddon är en trevlig sysselsättning som både ger övning i olika typer av hantverk och viss insikt i gamla tiders seder och bruk. Man kan med fördel göra detta som projekt tillsammans med sitt seniorlag, sin patrullscoutavdelning eller varför inte på små träffar under året med ledarna i kåren? Om man finner projektet intressant finns det alla möjligheter att utveckla det eller gå vidare i andra riktningar. Man kan om man vill prova att själv garva skinnet som man syr påsarna av, eller kanske kola sitt eget kol. Den som är road av själva smidet kan fortsätta med att smida sin egen kniv och tillverka skaft och slida till denna. For goda råd och ytterligare idéer, se litteraturförslagen nedan.

7 Litteraturförslag Tomas Johansson: Smid själv "Bibeln" i sammanhanget. Här står allt om hur man smider och härdar, vilka material man ska använda, ritningar på olika sorters blåsbälgar och mycket annat. ICA-förlaget. Bo Bergman: Knivar Steg för steg hur man tillverkar skaft och slida till sin kniv. Hur man smider kniven hittar man dock i Tomas Johanssons bok. ICA-förlaget. Mats Glantz och Rolf Olsson: Frilufts1iv och hantverk Många idéer på olika sorters "primitiva" hantverk som man kan prova på, men ganska kortfattat beskrivet. LT:s förlag. Forntida teknik Häften som ges ut av Institutet för forntida teknik. Adressen dit är Bäckedal l724, Sveg. Detta häfte kom till som redovisning av ett TG-projekt som genomfördes sommaren/hösten1992 tillsammans med seniorlaget Rövarna, Mäster Olof-Råcksta scoutkår. Christer Lindh i oktober 1992.

8