Ekologisk odling av jordgubbar

Transkript

1 Kompendium om Ekologisk odling av jordgubbar Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands län.

2 2

3 Innehåll: Ämne: Sidan Ekoregler, Eko-organisationer och Eko-stöd...4 Innan igångsättning...4 Jordtyper och jordgubbar...5 Växtföljd...7 Gödsling...11 Näringsbehov...12 Bristsymptom...15 Bevattning...17 Ogräsbekämpning...24 Sorter...44 Småplantor och plantproduktion...51 Plantering...54 Växtskydd...59 Svamp- och bakteriesjukdomar...59 Skadeinsekter...72 Kvalster, nematoder, sniglar, vilt...82 Skadeguide...91 Lathund...93 Om kompendiet: Detta är en sammanställning av erfarenheter av ekologisk jordgubbsodling, som jag genom mitt arbete kommit i kontakt med de senaste 12 åren. Bekämpningsmetoder, som beskrivs i kompendiet är inte alla tillräckligt utprovade, och de skall därför närmare uppfattas som idéer, som i en del fall har fungerat på jordgubbar eller andra trädgårdsprodukter. De gödsels- och bekämpningsmedel som rekommenderas är sådana, som får användas i ekologisk odling enligt 2005 års regler. Reglerna ändras dock från år till år, så kontrollera alltid, vad som är tillåtet innan behandling! Och härmed önskar jag Er mycket nöje med läsningen! Skara, den 28 november 2005 Kirsten Jensen Uppdateringen av kompendiet är finansierat av Svenska Regeringen och EU. 3

4 Eko-regler, Eko-organisationer och Eko-stöd I Sverige finns två officiella sätt regler för ekologisk odling. Det ena regelsätt är det, som Jordbruksverket och EU har fastställd. Det motsvarar stort sett det internationella organet för ekologisk produktion IFOAM:s regler. Det andra regelsätt är det som organisationen KRAV har tagit fram för Sverige. Det sker under dessa år en anpassning av KRAV:s regler till IFOAM:s, men i enstaka fall avviker de två regelsätt från varandra, i de flesta fall har KRAV strängare regler, i vissa fall dock mildare. KRAV är f.n. det enda kontrollorganet, som är krediterat att utföra eko-kontroll. Man kan då välja mellan att låta sig kontrolleras enligt KRAV:s regler, vilket ger rätt att använda KRAV-märket, eller enligt Jordbruksverkets/EU:s regler, vilket ger rätt att använda märket EU-axet. Om man följer något av ovannämnda regelverk har man rätt till miljöstöd för ekologiskt odling, vilket f.n. betyder 7500 kr/ha för jordgubbar, men enbart under de år man tar skörd eller utsäde från odlingen (vilket betyder att man vid vår- resp. senplantering kan få stöd även första året, om man tar egna revplantor för plantering samma år, resp året efter vid senhöstplantering, även om man inte plockar bär). Om man varken skördar bär eller utsäde räknas plantorna som icke-stödberättigad gröda, som det inte utbetalas stöd för. Nuvarande stödperiod tar slut 31/ Man kan få ekostöd även om man inte väljer att gå med i KRAV:s kontroll. Då får man inte marknadsföra sina bär som ekologiska (eller något annat, som kan ge konsumenten det intryck, att bären är ekologiska). Det gäller benämningar som t.ex. alternativodlad. Exakt var gränsen för vilka benämningar som kräver kontroll går är inte klart definerat, utan Jordbruksverket hänvisar till framtida rättsliga prövningar. Förutom de två ovannämna regelverk finns det flera andra, som dock inte per automatik ger rätt att marknadsföra sina produkter som ekologiska eller till ekostöd. Det kändaste av dessa privata regelverk är det för biodynamisk odling. Eftersom den biodynamiska organisationen, Demeter, inte är godkänt kontrollorgan måste deras medlemmar dessutom följa ett av de officiella regelverken för att få miljöstöd för ekologisk odling och dessutom låta sig kontrolleras av KRAV för att få marknadsföra sina produkter som ekologiska. Innan igångsättning All odling kräver planering, inte minst ekologisk odling. Dels är denna odlingsform känsligare för yttre påverkan än konventionell odling eftersom många problem inte kan åtgärdas så snabbt och effektivt, dels påverkar åtgärder utförda ett år kommande årens odling på ett mycket mer påtagligt sätt i ekologisk odling - tänk bara på den fleråriga gödseleffekten av en gröngödslingsgröda och risken för uppförökning av skadedjur från år till år. 4

5 Ett noggrant och omsorgsfullt val av odlingsplatsen och noggrann planering och förberedelse innan planteringen är därför ett måste i en ekologisk jordgubbsodling. Jordtyper och jordgubbar Det har ofta hävdats att jordtypen inte spelar någon större roll för jordgubbsodling. Det stämmer i viss mån, eftersom man faktiskt kan få jordgubbar att växa på nästan alla jordtyper. När det kommer till ekologisk yrkesodling finns det dock en rad extra faktorer att ta hänsyn till: Tillräcklig skördenivå för att kunna ge ekonomisk vinst, svårighet att gödsla under sommaren, och ofta mindre effektivt växtskydd mot ogräs, sjukdomar och skadedjur än i konventionellt drivna odlingar. Tung lerjord Lera håller bra på näring och vatten. Relativt stora mängder gödsel kan därför ges på en gång utan risk för urlakning. I gengäld mobiliseras också stora mängder näring, vilket kan ge för kraftig växt, t. ex. under en varm vår eller höst. Jordens vattenhållande förmåga är en fördel under torra somrar, men eftersom möjlighet till bevattning är ett måste i en ekologisk jordgubbsodling har denna fördel mindre betydelse. Risken för överskott på vatten är överhängande, inte minst i de västliga delarna av Sverige, och kan ge stora problem i odlingen: Under snösmältningen, då tjälen inte gått ur jorden, under kalla vårar där man är tvungen att frostskyddsbevattna mycket samt under regnrika somrar. Vattenöverskottet leder till syrebrist och till att rötterna skadas. Därför kan plantorna under sådana perioder paradoxalt nog lida vattenbrist med ökade angrepp av mjöldagg till följd. Andra skadegörare som gynnas av mycket vatten är röd- och kronröta, gråmögel, ögonfläcksjuka samt rot- och bladnematoder. Som oftast finns de största lagren av ogräsfrön på tung jord. Mekanisk bekämpning av ogräset försvåras av att jorden först måste torka upp efter regn innan det går att köra på fältet, och så har ogräset ofta hunnit bli för stort. Därtill kommer en stor risk för uppfrysning på vintern, även av relativt väl rotade plantor. Plantering bör knappast ske senare än 2-2,5 månader före växtsäsongens slut. Vattnet i jorden gör å andra sidan, att jorden värms upp långsamt och att växten försenas i förhållande till odling på lättare jordar. Detta kan minska risken för frost i blomningen, åtminstone hos senare sorter. En del av nackdelarna med lerjorden kan minskas genom t. ex. odling på bädd, odling på plastlist med kort omloppstid och odling av t. ex. lupin som förfrukt (lupinens långa, vedartade pålrötter dränerar jorden flera år efter kulturen) ev. med gräs i gångarna för att lättare kunna köra i odlingen. Tung lerjord måste ända sägas vara mindre lämpad för ekologisk jordgubbsodling. Sandblandad lera För denna jordtyp gäller samma problem som på ren lerjord, men i mindre omfattning. Jorden torkar upp snabbare, och syrebrist är mer sällsynt på sandblandad lera än på ren lerjord. Mekanisk ogräsbekämpning är dock även ett problem på sandblandad lera under blöta perioder, då ogräset växer snabbt - jorden hinner sällan torka upp tillräckligt för att behandling skall kunna ske innan ogräset blivit för stort. Odling på plastlist (ev med gräs eller bark i gångarna) brukar dock gå bra på denna jordtyp, vid odling på enkelrad även 5

6 utan droppbevattning (utom möjligen under extremt torra somrar som t. ex och 2005). Plantering bör inte göras för sent på hösten, eftersom plantorna då kan frysa upp under vintern. Vävtäckning minskar dock risken, eftersom det ger plantorna längre tid att växa fast och även utjämnar de temperaturskillnader, som ledar till uppfrysning. Lerblandad sand Denna jordtyp är nog den bästa för jordgubbsodling, sandhalten gör jorden lätt genomsläpplig, och mekanisk ogräsbekämpning kan nästan alltid ske innan ogräset blir för stort. Odling på plastlist är också möjlig, men dubbelrader på lerblandad sand bör nog förses med droppbevattning för att säkra vattentillförseln även under torra somrar. Plantering kan ske långt fram på hösten utan någon större risk för uppfrysning.lerhalten gör, att näring inte så lätt lakas ut som på ren sand, och att en viss förrådsgödsling är möjlig före planteringen. Lerhalten gör även, att odlingen inte behöver vatten så ofta som en odling på ren sand. Lätt sandjord På denna jordtyp är det rätt enkelt att klara ogräsproblemet. Mekanisk bekämpning kan i princip ske när som helst. Odling på plastlist kräver droppbevattning, och jordens dåliga förmåga att hålla på näringsämnen gör, att gödsling med stallgödsel måste kunna ske varje år, vilket är omöjligt vid plastlistodling. Ett sätt att lösa problemet kan dock vara att ge urin genom droppslangen. Även vid frilandsodling är det svårt att klara gödslingen utan att få en del urlakning av kväve, fastgödsel måste tillföras odlingen senast på vårvintern för att inte bären skall ta smak. Om all kväve ges på våren kan bladväxten bli för kraftig. Övergödsling med kväve efter att plantorna börjat växa kan på friland ske med urin, med grönmassa eller med pelletterad hönsgödsel (ej färsk, det ger för mycket lukt). Urin kan vattnas ner, hönsgödsel och grönmassa måste myllas, så att inte ammoniakavdunstningen blir för stor. Ovanbevattning med urin måste av hygieniska skäl ske före blomning, medan urin i droppbevattning kan ges även senare på säsongen. Det är ofta brist på mikronäringsämnen på sandjord. Problem med mjöldagg, spinn- och jordgubbskvalster och öronvivlar är oftast störst på mycket lätta jordar, ibland även med rotnematoder. Mulljord/svartjord En väldränerad mulljord kan vara utmärkt jord jordgubbar. Beroende av, hur snabbt efter regn man kan köra på jorden kan man här välja mellan marktäckning eller mekanisk ogräsbekämpning. Mull påminner om lera i fråga om förmåga att hålla kvar vatten och näring. Lerans förmåga är dock betydligt större, och under torra somrar kan droppbevattning vara nödvändig på mulljord vid odling på plastlist. Gödsling bör ske i flera omgångar under säsongen för att hindra urlakning. Brist på mikronäringsämnen är inte helt ovanlig på mulljordar, speciellt inte om dräneringen varit bristfällig under några år. Det är även vanligt att sådana jordar har mycket lågt ph-värde så att de behöver kalkas upp innan plantering av jordgubbar. 6

7 Risken med mulljord är, att sådana jordar i regel bildats i lågliggande terräng, dvs. att frostrisken ofta på mycket stor, särskilt för blomfrost, men även på höst, vinter och vår. Frostskyddsbevattning kan därför bli en stor belastning på sådana jordar, liksom sortvalet ofta begränsas till mycket köldtåliga sorter som t.ex. Zefyr eller Bounty. Växtföljd En väl genomtänkt växtföljd i en odling har flera syften: Undvika jordtrötthet Minska angreppen av sjukdomar och skadedjur Minska ogräsmängden på fältet Förbättra jordstrukturen Öka mullhalten Öka den biologiska aktiviteten i jorden Öka näringsinnehållet i jorden Minska urlakningen av näringsämnen Tyvärr finns det ingen växtföljd, som klarar av alla problem i en odling. Lyckligtvis är inte alla problem lika viktiga i alla odlingar. Man får därför välja en växtföljd som dels åtgärdar de värsta problemen, dels passar för gårdens drift och jord - och som även gör det ekonomiskt möjligt att driva odlingen. Jordtrötthet Jordtrötthet är ett mycket komplext fenomen, som kan uppstå om man planterar samma art på ett fält, där arten redan tidigare varit odlat. Om de nya plantorna växer sämre än de gamla och alla andra förhållanden (vatten- och näringstillgång, temperatur o. dyl.) är de samma, kan den försämrade växtligheten vara orsakad av jordtrötthet. Vad jordtröttheten beror på är inte känt i detalj, problemet kan orsakas av bl.a. nematoder, bakterier och svampar, men även av kemiska ämnen i jorden, troligtvis ämnen som de gamla plantorna utsöndrat genom rötterna för att hålla konkurrerande artfällor borta från platsen. Jordtrötthet är inte ett lika markant problem hos jordgubbar som t. ex. fruktträd, men det är en väl beprövad sanning att jordgubbarna aldrig växer så bra som på jord, där jordgubbar aldrig odlats förut. Det är dock sällan möjligt på en mindre gård, och jordtrötthet kan åtgärdas genom att odla andra växtarter på fältet mellan jordgubbskulturen. Baljväxter är i regel bra mellangrödor när det gäller att häva jordtrötthet, liksom tillförsel av kompost. Hur lång tid det bör gå mellan jordgubbskulturen för att undvika jordtrötthet är inte särskilt väl undersökt. Den nödvändiga tiden beror säkert på många olika faktorer, t. ex. hur många år varje jordgubbskultur står kvar, den biologiska aktiviteten i jorden och på mellangrödan mellan jordgubbskulturen. I integrerad produktion bör man håll minst 3 år mellan varje jordgubbskultur. Många ekologiska odlare har 4-10 år eller längre mellan jordgubbskulturen - ju längre, desto bättre verkar det. Det ser också ut, som om det krävs fler år emellan jordgubbskulturerna, ju fler gånger, man odlat jordgubbar på fältet. 7

8 Minska angrepp av skadegörare Minskningen av angrepp av skadegörare är en viktig punkt i växtodlingen. I avsnittet om sjukdomar och skadedjur står en del om hur man minskar problemen, främst under avsnitten om kronröta och rödröta, Rhizoctonia, rot- och bladnematoder samt öronvivlar och knäpparlarver. Det är främst risken för förökning (eller åtminstone överlevnad) av rotnematoder och div. rotsjukdomar man bör tar hänsyn till. Tagetes utsöndrar ämnen genom rötterna som direkt dödar rotnematoder. Tagetes är dock en både dyr och besvärlig gröda i en ekologisk odling. Plantorna skall stå på marken minst 3 månader före de ger effekt på nematoderna, dvs. att de i stora delar av landet måste planteras. Tagetes har i övrigt endast effekt mot nematorder, som tillhör släktet Pratylenchus. Släktet Longidorus, som också ställer till problem i jordgubbsfält motverkas inte aktivt av Tagetes. Groningen av tagetesfröna sker långsamt och konkurrenskraften gentemot ogräs är mycket dålig under de första 4-8 veckorna. Förgroning och plantering av tagetes är en besvärlig och dyr lösning. Om behovet att sanera jorden för Pratylenchusarter på en säsong är stort kan tagetes dock vara nödvändigt. Odling av ärter, vicker, blåluzern, gullupin och råg minskar också problemet med rotnematoder, eftersom nematoderna inte kan leva eller har mycket svårt att överleva på dessa arter. Det går långsammare än med Tagetes (2-4 år), men minskar även antalet av Longidorus-nematoder. Arter som man bör undvika på jord med nematoder är: Klöver, korn, vete, svingel, rajgräs och potatis. Inte heller havre är någon bra mellangröda där det är nematodproblem. Kronröta gynnas enligt tyska käller av honungsört, och i Sverige finns starka indikationer på att potatis kan vara värdväxt för svamparter, som ger kronrötaliknande sjukdomar på jordgubbar. Den klassiska kronrötasvampen angriper dessutom fruktträd som äpplen/päron och körsbär/plommon. De flesta undersökningar tyder på, att det rör sig om tre olika typer av kronröta, som bara ger svaga symtom på fel värdväxt, men i enstaka fall verkar svampen kunna ge lika kraftiga symptom på alla värdväxter, så risken för att jordgubbar i en röjd fruktodling smittas med kronröta kan inte uteslutas. Säkert är att potatis är värdväxt för både Fusarium, Verticilium och lackskorv/filtsjuka, som de senaste åren har ställt till stora problem i många jordgubbsodlingar. Om man vill odla jordgubbar bör man inte använda jord som tidigare använts till intensiv potatisodling, åtminstone bör man odla gräs, spannmål eller majs minst 1 år emellan potatis och jordgubbar. Rödrötasvampen kan angripa både hallon och jordgubbar. Här finns det dock inga tecken på att sjukdomen ger allvarliga skador på fel värdväxt. Även ett lindrigt angrepp kan dock ställa till problem i en ekologisk odling eftersom det medför försvagade plantor, som lätt angrips av andre skadegörare, t. ex. mjöldagg. I Tyskland har 1-2 års mellangröda med blåluzern eller vit sötväppling minskat angreppet på återplanterade hallon från 50 till 10-15%. Kanske man kan uppnå liknande effekt på jordgubbar? Bekämpa ogräset Ogräs är ofta det största problemet i ekologisk jordgubbsodling, inte minst fleråriga arter som kvickrot, tistel och åkerfräken. Helträda med upprepade fräsningar går hårt åt jordens struktur (speciellt på lerhaltig och mullfattig jord), och ger stor urlakning av kväve, men 8

9 kan vara den enda möjliga lösningen, om det finns mycket ogräs på fältet. Att svälta ut ogräset genom att slå ner det ofta tar många år, och måste anses som orealistisk i en yrkesodling. Rotogräs måste bort innan planteringen, även om man väljer täckodling med t. ex. plastfolie, eftersom sådant ogräs har kraft att växta igenom täckningen. Intensiv alvluckring under några år minskar problemen med kvickrot och tistel, medan de djupliggande åkerfräkenrötterna inte påverkas nämnvärt. Dränering hjälper dock oftast mot åkerfräken, och är enda medlet mot starrgräs och säv. Mot fröogräs har hackgrödor som potatis och purjolök bra effekt, ogräsfröna lockas att gro, och täcks därefter med jord. Potatis är dock värdväxt för rotnematoder, lackskorv och troligtvis även kronröta och är därför ingen lämplig förkultur direkt innan jordgubbskulturer, medan man utmärkt kan ha potatis 2-3 år innan plantering.vall har bra konkurrensförmåga gentemot fröogräs, och om den betas eller skördas med jämna mellanrum även mot en del arter av rotogräs. För att inte dra till sig för många knäpparlarver bör vallen dock inte ligga mer än 2, högst 3 år. Öka mullhalten och förbättra jordstrukturen Jordförbättringen med gröngödsling består dels i högre mullhalt, dels i att rotmassan tränger djupt ned i jorden och därmed luckrar upp denna. Alla gröngödslingsgrödor ger på sikt högre mullhalt. Mull gör det lättare för jorden att motstå påfrestningar (t. ex. frostskyddsbevattning och körning med traktor) utan att strukturen förstörs. De flesta baljväxter har en kraftig biomassa och berikar dessutom jorden med kväve. Om jordgubbar skall planteras under samma säsong som gröngödslingsgrödan plöjs ned, bör man dock inte välja klöver, eftersom dessa arter är värdväxter för samma typer av bladnematoder som angriper jordgubbar. Rödklöver är värdväxt för vissnesjuka. Klöver överlever dessutom lätt plöjning och blir därför lätt ett ogräsproblem i jordgubbsodlingen. Alla baljväxter är i och för sig värdväxter för rotgallnematoder som också kan angripa jordgubbar. Det är dock nästan aldrig ett problem i jordgubbsodlingar. Även korsblommiga växter som åkerrättika och senap samt gräs/spannmål ger mycket biomassa till marken. Samma sak gäller solroser och honungsört (Phaecelia), det är dessutom bra biväxter. Tyvärr kan kronrötan enligt tyska uppgifter överleva på Phaecelia, så man bör undvika den i växtföljden på infekterad jord. På jord, där det odlats mycket potatis och man därför kan förväntas sig höga halter av Fusarium- och Verticiliumsvampar bör man inte välja värdväxten solros som förfrukt. Arter med djupa rötter luckrar upp jorden på stort djup, vilket ger bättre dränering på t. ex. lerjord. Lusern har ett ovanligt djupt och kraftigt rotsystem, men är (minst) 2-årig, och dessutom värmekrävande, i kallare delar av landet kan man troligtvis använda sötväppling i stället. En annan lämplig art är lupin, vars pålrötter tränger djupt ned i jorden och dessutom bryts ned långsamt så att dräneringseffekten håller i sig länge. Även de flesta korsblommiga gröngödslingsgrödorna (t. ex. senap och oljerättika), majs och solrosor har djupa rotsystem. Så även grönsaker som purjolök och rotselleri. Särskilt för korsblommiga växter är det viktigt att antingen plöja ner gröngödslingsgrödan innan mognad, slå av toppen senast i början av blomningen, eller åtminstone att tröska fältet tidigt innan fröna börja drösa. T.ex. raps, senap och oljerättika kan förvandlas till särdeles besvärliga ogräs i jordgubbsfältet under de åren därefter! 9

10 Öka den biologiska aktiviteten i marken En stor artrikedom av bakterier, svampar och smådjur i jorden är en fördel. Dels omvandlas dött material snabbt till mull, dels ger det större möjlighet för nyttoorganismer att överleva, även om deras favoritföda inte finns under en period. Mikroorganismerna bildar dessutom ämnen som kan lösa upp hårt bundna växtnäringsämnen (kalium, fosfor, mikronäringsämnen) till mer lättillgängliga former, och hindra att t. ex. metalljoner bildar olösliga föreningar med andra ämnen i jorden. På stressad eller död mark (t. ex. Efter mycket körning med tunga maskiner) kan det vara en fördel att ympa med kompost eller stallgödsel genom att sprida ut några ton/ha innan gröngödslingsgrödan plöjs ned. Korsblommiga växter motverkar de nyttiga mykorrhizasvamparna som hjälper jordgubbsplantorna att ta upp bl.a. mikronäringämnen, så mer än ett års korsblommiga växter bör inte ingå i en växtföljd. Öka näringshalten i jorden Det klassiska sättet att öka näringshalten i jorden är odling av baljväxter. Dessa lever i symbios med bakterier, som omvandlar luftens kväve till växttillgänglig form (se avsnittet om gödsling). Som mikroorganismer kan rötter utsöndra ämnen, som löser upp hårt bundna näringsämnen eller håller kvar joner i lättlöslig form. Det är därför en fördel - växtnäringsmässigt - att hålla fältet bevuxet framför att ha öppen träda. Många växter samarbetar dessutom med svampar, som har samma förmåga, s.k. mykorrhizasvampar. Svamparnas trådar är så små att de kan tränga in i skrymslen, dit plantornas rötter inte når. På det viset kan mer fosfor och andra näringsämnen göras tillgängliga, även för kommande grödor på fältet. Sådana svampar finns på de flesta gröngödslingsgrödor, dock inte på korsblommiga växter. Korsblommiga växter som raps, oljerättiga och senap bör därför inte användas på jord, där fosforhalten är låg (AL-värdet) men gärna där den är hög. Högt innehåll av lättlöslig fosfor minskar ändå svamparnas livskraft. Ett annat sätt att öka jordens näringsinnehåll är att odla arter med djupgående rötter. Dessa fungerar som näringshissar som flyttar näring (t. ex. fosfor och mikronäringsämnen) från djupareliggande jordskikt till matjordskiktet. Lusern och senap/raps/oljerättika är bra exempel på detta. Minska urlakning av näringsämnen Slutligen är risk för urlakning av näring (främst kväve) en anledning att ha växter på fältet hela hösten. Plantorna tar upp det kväve, som annars skulle lakas ur och håller kvar det i växtdelarna. En gröngödslingsgröda skall därför helst brytas på våren, tidigt på sommaren (man planterar direkt) eller ev mycket sent på hösten (strax innan frosten kommer). 10

11 För att minska urlakning efter en jordgubbskultur är det en bättre idé att låta fältet stå kvar över vintern, än att plöja ned det efter skörd. Om plantorna står kvar ger det förstås ingen reduktion i angrepp av skadegörare som t. ex. bladnematoder, men kväveurlakningen minskar eftersom plantorna tar upp kväve under hela hösten. Önskar man att ta bort jordgubbarna så snabbt som möjligt efter skörd, bör en fånggröda (t. ex. gräs, oljerättika, foderkål eller råg för nerplöjning) sås direkt efter nerplöjningen för att hinna växa sig tillräckligt kraftig. Vanlig höstsäd på ett sådant fält klarar inte av att ta upp all kväve som blir tillgängligt efter en plöjning. Gödsling I ekologisk odling är lättlösligt handelsgödsel inte tillåtet. Jordgubbarnas svaga rotsystem, som gör att de bara kan utnyttja näring i en begränsad jordvolym, kräver noggrann planering av gödslingen. Överskott eller underskott på näring ger förutom den direkta skadan ofta ökade angrepp av sjukdomar och skadedjur. Överskott på en del näringsämnen leder även till urlakning till skada för miljön. Eko-regler för gödsling Jordbruksverkets (EU:s) regler för tillåtna gödselmedel uppdateras varje år och kan ses på Jordbruksverkets hemsida: länk: Växter och djur, länk: Ekologisk odling, länk: Regelverket. I pappersform kan reglerna fås från respektive Länsstyrelses Lantbrukseller Landsbygdsenhet. KRAV:s regeler kan se på: Pappersversionen kan fås hos KRAV. KRAV:s regler uppdateras vart annat år. ph-värdet i jorden Jordgubbar är rätt toleranta för ph-värdet i jorden, 5,0-7,5 brukar gå bra, dock så att värdet på lerjord mest lämpligt ligger på 6,0-7,0 och på sandjord på 5,5-6,5. För att veta, hur mycket man skall kalka är det inte tillräckligt att ta en ph-analys, kalkbehovet beror också på jordens buffertkapacitet, dvs. att man måste ta även en kalkbehovsanalys för att kunna ge rätt mängd kalk. Det är särskilt viktigt på ler- och mullrik jord, som har störst buffertkapacitet. Inför kalkningen är det klokt även att ta en AL-analys på kalium och magnesium, detta för att avgöra, om man bör välja vanlig jordbrukskalk eller magnesiumhaltig kalk som dolomitkalk. Om AL-värdet för magnesium ligger under 8-10 (vad det vanligtvis gör i svenska marker, särskilt om det odlats spannmål tidigare), eller om K/Mg förhållandet är under 1,8-2, bör man välja magnesiumhaltig kalk. Det är en fördel, om man kan kalka på vintern 1-2 odlingssäsonger före jordgubbarna planteras, åtminstone om man behöver tillföra stora mängder kalk. Då får kalken bättre tid 11

12 att fördela sig och risken för att rötterna bränns blir mindre. Man kan även tillåta sig att använda grövre kalk, vilket i regel är billigare än den pulvriserade eller pelleterade typen, som visserligen löses upp snabbare, men i gengäld kostar mer. Förrutom kornstorleken beror reaktionshastigheten på kalkens ursprung och ålder. Jordgubbarnas näringsbehov Nyplanteringar Det är viktigt, att nyplanteringar är väl försedda med näring. Främst kväve är viktigt för att bilda tillräcklig mängd sidokronor. Om man använder krukade plantor kan det vara en bra idé att gödsla dem med en mindre mängd relativ snabbt omsättbar näring som urin, Vinass, lusernpellets eller kraftfoder 1-2 veckor innan plantering. Då har plantorna med sig näring till den första veckan och kan sätta igång att växa direkt. Alternativt kan man gödsla fältet med en mindre mängd (1-3 ton/ha) av samma näringsämnen eller färsk grönmassa med stor andel blad och liten andel stjälkar ca. 2-3 veckor innan plantering, så att det finns en mindre mängd lättillgänglig näring där när plantorna behöver näring som mest. För inte att gynna ogräset är det en bra idé att radgödsla. Det är dock mycket viktigt, att inte hela startgivan ges så pass nära inpå planteringen, då bränner man rötterna. Försök på SLU-Rånna försöksstation (zon III) har visat, att en nyplantering av Korona (höstplanterad året innan) binder ca 15 kg kväve i de gröna delarna under juni, ca kg under juli och 8-10 kg under augusti. Totalt ca 35 kg kväve. Motsvarande siffror för kalium är 10 kg under juni, 10 kg under juli och 5 kg under augusti (totalt 30 kg). Av fosfor behövde plantorna 5 kg under juni och 5 kg under juli+augusti (totalt 10 kg). Därtill kommer den näring, som används till rötter, dvs. totalbehovet är knappt dubbelt så högt. Plantorna i försöket torde ha varit rikligt försedda med näring. På grund av plantornas begränsade rotvolym räcker det dock inte, att de nödvändiga mängder är tillgängliga i jorden i allmänhet, de måste vara tillgängliga i den jordvolym, som rötterna har tillgång till. Om gödseln är bredspridd måste minst de dubbla mängderna därför vara tillgängliga i jorden. Om gödseln radsprids räcker det att ligga på de faktiska värdena eller lite över (om jordproven enbart tas i raderna). Nyplanterade jordgubbars rötter når ca cm ner på lerjord under år 1, på sandjord ca. 5 cm djupare. Rötterna når sällan längre ut i sidled än bladen täcker. N-min-värden på under 10 kg/ha betyder principiellt att det inte finns växttillgängligt kväve i fältet. Då måste allt kväve tillföras med gödseln. Det är även viktigt att det finns gott om kalcium i jorden, det gynnar rotbildningen. Många odlare grundgödslar sina fält med stallgödsel på hösten ton per ha brukar vara en lagom höstgiva (lägst giva på lätt jord). Det ger för nötgödsels del ca kg kväve. Särskilt på lätt jord kan det behövas en extra kvävegiva på vårvintern, särskilt om vintern varit blöt. Ett bättre alternativ på sandjord är att gödsla på våren, så snart jorden reder sig. Det måste gå minst 6-8 veckor mellan grundgödsling med större mängder obrunnen stallgödsel och plantering, annars bränns rötterna av gödseln. 12

13 Under skördeåren Näringsbehovet varierar mycket mellan sorterna, som ju är utvecklade till olika temperaturförhållanden och jordtyper. Sorter som tar upp mycket näring per ha är Polka, Sengana, Zefyr och Honeoye, medan sorter som Korona, Dania, Kent, och Elsanta har ett mindre näringsbehov. Det betyder dock inte, att dessa sorter klarar av sin näringsförsörjning med lägre näringskoncentration i markvätskan, snarare tvärtom. De hungriga sorterna är vanligtvis också effektivare på att få tag i näringen. Ett försök på SLU-Rånna försöksstation med sorten Korona visade följande upptag i de gröna delarna: Slutet av juni: 35 kg kväve, 10 kg fosfor och 30 kg kalium Slutet av juli: 15 kg kväve, 14 kg kalium Slutet av augusti: 15 kg kväve, 5 kg fosfor och 16 kg kalium Därtill kommer motsvarande mängd i de underjordiska delarna. Försöket tyder på att vårupptaget av kväve är begränsat (jämför med höstvärdena för förstaårslandet). Ändå brukar det vara så, att de flesta sorter ger merskörd vid vårgödsling med kväve. Även sorter som Dulcita och Sengana, som enligt traditionen inte bör gödslas på våren har gett merskörd efter vårgödsling i tyska försök. Gödslingen gav dock även kraftigare angrepp av gråmögel, så dessa sorter bör på sin höjd bladgödslas på våren, samma sak gäller Polka. Överdriven kvävegödsling på våren försenar skörden och ökar risken för angrepp av gråmögel och spinnkvalster. Tidigt på våren är det möjligt att tillföra stallgödsel. För att få tillräckligt snabb effekt och för att inte bären sedan skall smaka skit (är speciellt ett problem vid tidiga sorter, inte minst på plasttäckta fält) är det lämpligt att använda urin eller Vinass tidigt på våren, alternativt i små givor t.ex. genom droppbevattningen. Urin som sprids ut över plantorna bör vattnas ned eller bringas ut under regn, annars bränner det bladen. Nerbrukningen är även viktig för att undvika förlust av ammoniak. Också torkat hönsgödsel, grönmassa och kompost kan användas på våren, hönsgödsel och grönmassan måste myllas för att inte kvävet skall avdunsta. Kompost kan däremot läggas på ytan utan risk för kväveförlust. Även Vinass bör ges relativt tidigt på våren på grund av nerbrytningstiden, även det bör myllas eller vattnas ner för att undvika ammoniakavdunstning. För att säkra försörjningen av mikronäringsämnen, svavel, fosfor och magnesium under de kalla vårveckorna kan det vara nödvändigt att bladgödsla med växtextrakt. Strax före och under blomningen bör man inte ge kväve, eftersom det främjar bladutvecklingen på bekostnad av kartutvecklingen. Å andra sidan gynnas pollenutvecklingen (och därmed pollineringen) av kväve. Det är dock fråga om ett begränsat behov, och kan därför åtgärdas genom bladgödsling under blomningen, exempelvis i samband med gråmögel- eller mjöldaggsbekämpning. I slutet av blomningen har plantorna i regel använt allt tillgängligt kväve. Som tur är, börjar nu nedbrytningen av stallgödseln att sätta fart, utom under mycket kalla år. Extragiva av fastgödsel eller urin (enbart i dropp) så sent ger oftast luktproblem, även torkad hönsgödsel luktar. Grönmassa och Vinass är dock luktfria möjligheter att ge kväve, den nödvändiga myllningen ökar dock risken för angrepp av läderröta vid denna tiden. 13

14 Kompost behöver inte myllas, men omsätts så långsamt att kvävet först skulle bli tillgängligt efter skörd, så det är inget alternativ vid denna tiden. Bladgödsling med växtextrakt kan också ges utan luktproblem, men ger inte tillräckligt kväve för att häva en brist. Det är dock viktigt att inte ge stora kvävemängder i detta skedet, då blir bären lösa och möglar lättare. Efter skörd sker nytillväxt och blomsättning inför nästa år. Ca ton per ha nötgödsel, t/ha svingödsel (bredspridd, hälften om gödseln radsprids, knapp dubbla mängden om kompost används) är oftast en lämplig giva - om inte N-minanalyser visar, att tillräckligt kväve kommer att ställas till förfogande av jorden. Givan skall vara störst om fältet blasthuggs. Det är viktigt att ge gödseln så tidigt som möjligt efter skörd och att vattna i samband med gödslingen för att hindra ammoniakavdunstning. Sen kvävegödsling ökar risken för utvintring. OBS! Gödseln skall myllas inom 1 dygn och ges så snabbt som möjligt efter skörden. På senhösten är det möjligt att lägga 0,5-1 ton per ha kalk mellan raderna utan att jordgubbsplantorna skadas. Detta om jorden har olämpligt lågt ph (under 5,5). Denna form av kalkbehandling kan inte ersätta en riktig kalkning, men kan avhjälpa problemet tills dess att jordgubbskulturen bryts. Om magnesiumvärdet i AL-analysen ligger under 8 eller om man gett stora kaliummängder under säsongen bör man välja dolomitkalk. Svenska åkrar har ofta låg halt av magnesium. Senhösten är även en lämplig tid att förrådsgödsla med tungt lösbart fosfor, typ stenmjöl, om P-HCl-värdet är för lågt, vilket är sällsynt i Sverige. Vad kalium angår, är det ofta klokt att ge en extra giva på hösten, särskilt på mark, där man brukar odla spannmål, där är det som oftast brist. På lerjord kan man även förrådsgödsla med kalium, medan man på sandjord, där kalium lätt lakar ut, i stället bör fördela kaliumgivorna på flera givor under växtsäsongen. Hög halt av kalium i plantorna på hösten ökar vinterhärdigheten. Där det är kvävebrist (röda blad) på hösten kan man tillfälligt avhjälpa bristen genom att bladgödsla med 10% urin. Det försenar inte avmognaden som en rotgödsling skulle göra. Erfarenheter från försök och konventionell odling På SLU-Rånna försöksstation fanns en demonstrationsodling med ekologiska jordgubbar. Vid plantering efter 3-årig lusernvall räckte ca 1-1,5 g kväve per planta i form av 2 givor med hönsgödsel och 1 giva med urin under resp. april, maj och augusti för att ge en bra skörd. Högre näringsgivor gav inte statistiskt säker merskörd. I en konventionell odling bortförs följande mängder näring med skörden: Kväve: 1-1,7 kg/ton bär, fosfor: 0,3-0,4 kg/t, kalium: 1,3-2 kg/t och magnesium 0,2 kg/t. Med blasthuggningen berövas plantorna kg/ha kväve, 4-5 kg/ha fosfor och kg/ha kalium, beroende av hur djupt man blasthugger. Även om man låter blasten ligger kvar i fältet blir näringen i denna först tillgänglig när bladen brytits ner, dvs. tidigast året efter om blasten ligger kvar på ytan, under hösten om den myllas ner. 14

15 Lathund för bristsymptom Ljusa blad och ljusa nerver Ljusa blad men gröna nerver Försvagad växt Äldre blad Kvävebrist Gulfärgning från kanten och inåt: Kaliumbrist Gulfärgning från nerverna och utåt: Magnesiumbrist Rödvioletta bladskaft, mörka eller rödvioletta blad: Fosforbrist eller Kaliumbrist Nya blad Svavelbrist Mörk bladrand: Zinkbrist Gulfärgning samtidigt över hela bladet: Järnbrist eller kopparbrist Ev. rödvioletta bladskaft: Fosforbrist Gulfärgning börjar fläckvis, de yngsta bladen drabbas inte: Manganbrist Missbildad bladspets: Borbrist eller Kalciumbrist Lathunden skall förstås användas med försiktighet, de nämnda symptomen kan ha andra orsaker, t.ex. kan rödviolett färg vara orsakat av mjöldagg, och missbildad bladspets av mekanisk skada eller frost. Vilka gödselmedel ger vilka näringsämnen? Kväve Generellt kan sägas att all organisk gödsel som luktar ammoniak (eller avger ammoniak vid vattentillsatts och uppvärmning), och att allt organisk gödsel som till färgen är grönt innehåller rimligt höga kvävemängder. Förrutom detta finns kväve i kompost och vinass. Ammoniakbildningen gör, att all material som innehåller kväve i organisk form bör myllas snabbt efter spridningen (eller vattnas ner), eftersom kvävet annars avdunstar till luften. Undantaget är kompost, där kvävet inte längre finns i ammoniumform. I gengäld tar det relativt lång tid innan kvävet i kompost blir tillgängligt för växterna. För gödselmedel som köps in till gården gäller: Om ett organisk gödselmedel är av vegetabilisk ursprung (dock måste det alltid vara från icke-genmodifierade växter) får det i regel användas i eko-odling utan prövning, om det är av animalisk (eller delvis animalisk) ursprung måste man som oftast igenom en förhandsprövning av sitt kontrollorgan. Fosfor Fosfor finns i stallgödsel (dock inte urin), slaktavfall, vissa typer av kalk (t.ex. sockebrukskalk) och stenmjöl. Stallgödsel och slakteriavfall skall behovsprövas vid inköp till gården, och får inte vara från intensivt hållna djur. Även kalk i alla former skall behovsprövas innan det får tillföras. Stenmjöl (råfosfat) får inte ha undergått andra processer än malning, och måste klara av gränsvärdena för tungmetaller, då får det tillföras ekologiska odlingar utan förhandprövning. Stenmjöl har mycket lång omsättningstid, så någon omedelbar fosforeffekt i marken syns inte de första åren. 15

16 Kalium Stallgödsel, särskilt urin och vinass innehåller mycket kalium. En del hönsgödseltyper har berikats med kalium och har ett förhållandevis högt kaliuminnehåll jämnfört med kväve. Halm innehåller mycket kalium och lite kväve och är pga. halmningen en viktig kaliumkälla i jordgubbsodling. Förutom detta kan man i EU-ekologisk odling efter förhandsprövning få tillstånd att tillföra kalium i form av kaliumsulfat eller kaliummagnesiumsulfat. Även råformen för kaliumsulfat, kainit får tillföras i malt form efter förhandsprövning. I och för sig är även Sylvin (kaliumklorid) tillåtet efter förhandsprövning, men eftersom klor i så stora mängder är giftigt för jordgubbsplantorna är det utan praktisk betydelse. I KRAV-odling är varken kaliumsulfat, kainit eller kalimagnesia tillåtna. Kalcium Utan förhandsprövning är det tillåtet att tillföra både vanlig gips, jordbrukskalk, algkalk och dolomitkalk samt träaska i EU-ekologisk odling, i KRAV-odling dessutom i form av torvaska. OBS! I inget av regelverken är det f.n. tillåtet att tillföra aska från förbränning av halm eller spannmål! Om kalken tillförs för att häva ph-värdet och icke primärt för att tillföra kalcium måste givan förhandsprövas. Alla ovannämnda medel utom gips höjer ph-värdet. Aska höjer ph-värdet ungefär 25-33% så mycket som motsvarande mängd kalk. Till ett planterat fält bör man inte ge mer än max 1 ton i taget. Magnesium Magnesium finns i alla organisk gödsel. I särskilt höga halter finns det i dolomitkalk och kieserit, som får tillföras utan förhandsprövning i både EU-ekologisk odling och KRAVodling. Efter förhandsprövning får man i EU-ekologisk odling dessutom tillföra kalimagnesia. Dolomitkalk höjer jordens ph-värde, kiesit och kalimagnesia inte. För att få en naturlig balans i jorden bör man eftersträva ett förhållande mellan kalium och magnesium på ca. 1,5. Ju högre magnesium och kaliumhalt det finns i jorden, ju lägre förhållande kan tolereras, dock aldrig lägre än 1. Högre K/Mg-förhållande än 2 bör inte förekomma i ett jordgubbsfält. Svavel Rent svavel får i EU-ekologisk odling tillföras efter förhandsprövning, men är tillåtet utan förhandsprövning som växtskyddsmedel mot svamp. I KRAV-odling är rent svavel enbart tillåtet som växtskyddsmedel, inte som gödselmedel. Rent svavel måste dock omsättas av bakterier innan det kan tas upp av plantorna, så det tar några veckor att få effekt av det, särskilt på våren, då jorden är kall. Eftersom det främst är på våren som svavelbrist uppstår ger det i regel bättre och snabbare effekt att bladgödsla med något växtbaserat, flytande medel. Viktigt är också att komma ihåg att bladgödsling/besprutning med rent svavel stör odlingens rovkvalster och på sikt sänker ph-värdet i marken. OBS: De flesta medel mer rent svavel som finns på den svenska marknaden innehåller dessutom något vätmedel (bl.a. växtskyddsmedlet KUMULUS). KRAV brukar dock ge tillstånd att använda medlet, men man måste varje år kontrollera att så är fallet. 16

17 Mikronäringsämnen De flesta flytande/vattenbaserade organiska gödselmedel är antingen växtbaserade eller KRAV-godkända och får som sådan användas utan förhandsprövning. De innehåller alla förhållandevis höga halter av mikronäringsämnen i förhållande till makronäringsämnen som kväve och kalium. Tillförsel av mikronäringämnen i form av rena handelsgödselprodukter kräver förhandsprövning av kontrollorganet, för KRAV:s del behövs dock ingen förhandsprövning för tillförsel av mangan, dock på villkor, att odlaren dokumenterar sitt användande av just mangan. För alla andra mikronäringsämnen krävs förhandsprövning även i KRAV-odling. Bevattning Jordgubbar är en mycket vattenkrävande gröda, t.ex. består bären av 95% vatten. Dessutom har jordgubbsplantorna mycket blad i förhållande till det mycket grunda rotsystemet. Vattenbrist gör, att bladens klyvöppningar stängs, så att växten slutar producera växtämnen. Vattenbrist medför därför växthämning. Dessutom blir saften i växtcellerna mer koncentrerad när plantorna är torkstressade. Det gör, att plantorna blir mer begärliga och lättare att angripa för sjukdomar och skadedjur som mjöldagg, spinnkvalster och trips. Överskott på vatten är dock lika förödande för plantan, eftersom det kan leda till syrebrist och därmed till att rötterna dör. Vattenöverskott gör dessutom att sjukdomar som kronröta och rödröta och skadedjur som blad- och rotnematoder lättare sprids. Det finns dessutom en risk för att näringsämnen lakas ur jorden och förorenar grundvattnet. Det är därför mycket viktigt - icke minst i en ekologisk odling - att skaffa sig ett bra grepp om vattenbehovet. Bevattningsbehov På grund av jordgubbsplantornas relativt lilla rotvolym måste plantorna alltid vara väl försedda med vatten. Det är därför viktigt, alltid att täcka den vattenförlust, som sker via avdunstning. Som tummregel gäller följande värden för avdunstningen: Avdunstning mm per dag: Mulen dag, ej över 15 C 1,5-2 Solig dag, ej över 25 C, ej mycket vind 3-4,5 Solig dag, över 25 C eller blåsig 4,5-7 Som exempel kan nämnas, att avdunstningen under värmeperioderna 1994 och 1995 var mm per vecka. 17

18 Avdunstningen är oberoende av jordtypen, men eftersom sandjord är sämre på att dra upp vatten från djupare jordskikt än lerjord, märks uttorkningen snabbare på lätta jordar. Tensiometer och andra vattenhaltmätare En säkrare, men dyrare och mer omständlig metod att kontrollera vattenbehovet är att använda en tensiometer. En tensiometer består av ett rör, som fylls med vatten och grävs ner i marken. Ändan på röret består av porös keramik, som vattnet sugs ut igenom om jorden är torr. Genom att mäta det undertryck, som uppstår i röret, när vattnet sugs ut, kan man få en ganska noggrann bild av vattenbehovet. Det görs med hjälp av tabeller, som omsätter undertrycket till mm vattenbehov. Det finns olika tabeller för olika jordtyper och för hur mycket växttillgängligt vatten, som varje jord maximalt kan hålla. Dessa parameter måste man därför känna till för att kunna använda tensiometer. Det är dessutom viktigt att ha minst 2 tensiometer på varje jordtyp och på fält, som kan förväntas att ha olika vindoch temperaturförhållanden. En tensiometer med utbytbar keramikkopp kostar ca kr, en med fast kopp ca kr. Keramikkoppen är ganska känslig, och porerna täpps relativt lätt igen, t. ex. på grund av lera, eller fett eller svett från de händer, som hanterar tensiometern. En tensiometer med igentäppta porer ger intryck av, att det alltid finns mycket vatten i jorden, och är därför oanvändbar (därför behövs minst 2 tensiometer per fält). Det finns även apparater som elektriskt mäter vattenhalten i jorden. De består dels av små metallplattor, som man gräver ned i jorden, dels av en mätare. Plattorna kopplas till mätaren med sladdar, som når upp över jordytan och ledningsmotståndet i jorden mätas. Detta kan med hjälp av tabeller och erfarenheter om den egna jorden ge ett bra grepp om vattenbehovet. Detta system tål betydligt hårdare hantering än en tensiometer. När skall man börja vattna? Det är viktigt att vattna i tid innan plantorna blir torkstressade. Det blir de långt innan dess att bladen börjar hänga. Även lätt vattenstress medför, att klyvöppningarna stängs, så att plantorna inte kan ta upp koldioxid, och därmed inte producera torrsubstans (t. ex. socker till bären). Även om man börjar vattna direkt, när man ser symptomen på vattenbrist, går det flera timmar innan växterna vågar lita på att torkan är över och öppnar klyvöppningarna igen. Därtill kommer, att växten kommer att använda mycket energi på att få tag på vatten; energi, som därför inte kan användas till bärproduktionen. I regel kan jordgubbsplantor utan att stressas utnyttja ca. 50% av fältkapaciteten (den mängd vatten, jorden maximalt förmår att hålla), och ytterligare 30-40% under användning av energi. Fältkapaciteten kan mätas på laboratorium (det är dock viktigt, att jorden är kvar i sin vanliga struktur, när provet lämnas in, det går alltså inte att blanda ihop jorden i en påse som till jordprov). I Danmark tillämpar man följande värden för vad jordgubbarna utan energianvändning kan utnyttja: Lätt jord Mellanjord Tung jord 1-års jordgubbar 40 mm 50 mm mm 18

19 2-4-års jordgubbar mm mm mm Danskarna har andra namn på de olika jordtyperna, därför anges inte tabellen i sin helhet. En analys av den egna jorden är den säkraste metoden. Jordgubbarnas rötter går ned till 25 cm på förstaårsland på sandjord och lerblandad sand, och cm på lerhaltig jord, på 2-4 års land cm djupare. På fält, där berggrunden ligger högt finns betydligt mindre tillgängligt vatten oavsett jordtyp. När skall jordgubbarna bevattnas? Nyplantering Rötterna måste alltid vara försedda med vatten, men måste samtidigt stimuleras att söka sig neråt. Strax efter planteringen måste marken uppvattnas till fältkapacitet. Sedan gäller det att se till, att det alltid finns vatten omedelbart under plantan. Däremot gör det inte så mycket, om de översta 2 cm är torra. Det talar för att vattna ganska mycket (20-30 mm) åt gången och då lite sällsyntare. Det får dock inte bli så sällsynt att jordvattnet börjar röra sig uppåt. Om det är varmt måste man dock oftas kyla plantorna genom att duscha dem med jämna mellanrum. Detta skall vara en bevattning av bladen, inte av rötterna, så använd så lite vatten som möjligt per dusch Etablering av revor Under denna perioden är det viktigt att ytan alltid är fuktig, vattna därför med en liten vattenmängd (under 10 mm) så snart ytan är torr. Strax före blomning Blomningen (inkl. pollenutvecklingen) kräver optimala förhållanden. Marken bör därför vara uppvattnad till fältkapacitet innan blomningen. Under blomningen Det är under denna period, som gråmögel infekterar plantorna. Gråmögel kräver vatten för att etablera sig. Om det är nödvändigt att vattna med spridare under blomningen (utöver frostskyddsbevattning) är det lämpligast att göra det samtidigt som daggen faller (ofta klockan på morgonen). Då blöts plantorna inte ned i onödan och infektionsrisken ökar inte. Frostskyddsbevattning gör ofta, att näringsämnen som kväve och kalium lakas ut. Under kartutveckling och skörd Denna period är den svåraste rent bevattningsmässigt. Får plantorna för mycket vatten gynnas bladutvecklingen och det blir mer gråmögel, och får de för lite, blir bären för små. Från dansk håll anges, att man bör vattna, när 70-80% av fältkapaciteten är förbrukad. Det är inte säkert, att detta även gäller från Mellansverige och norrut i landet. Speciellt om det är kallt under kartutveklingen kan bevattning med stora vattenmängder i taget (25-40 mm) 19

20 försena skörden några dagar genom att ytterligare kyla ned marken. I dessa fall kan även bärstorleken minskas av bevattning. Under skörden För inte att gynna gråmögelsvampen brukar man i regel inte vattna under skörden. Vid torkstress verkar det dock som om, att bären blir mer känsliga för gråmögel om plantorna inte vattnas: Saftspända bär verkar lättare stå mot infektionen, så i torra och varma somrar kan det vara bättre att vattna än att låta bli. Det är dock viktigt att vattna så, att blad och bär torrkar snabbt, t. ex. under morgon och förmiddag. Bären får inte vara varma när bevattningen börjar, då sprickar de. Efter skörd Det är nu, som plantorna sätter blommor inför nästa år. Blomningen gynnas på bekostnad av revor och blad om plantorna stressas. Det är dock lätt att stressa dem för mycket. Om skörden varit stor, eller om plantorna är försvagade på grund av sjukdom (mjöldagg, kronröta eller rödröta, även ett kraftigt angrepp av ögonfläcksjuka eller kvalster är ett uttryck för stress) bör man INTE stressa plantorna ytterligare genom att låta dem torka - det kommer att ge mindre skörd nästa år. Detta gäller särskilt sorter, som gärna sätter många blommor, och som därför ofta får för små bär, t. ex. Polka och Bounty. Friska plantor skall inte har för mycket vatten: Under denna perioden låter det mer rimligt att vattna, när vattenhalten är 70-80% av fältkapaciteten. Om man väljer att blasthugga, bör plantorna vattnas och gödslas strax efter för att stimulera nytillväxten, blasthuggning är i sig en stressfaktor, som inte ytterligare bör förstärkas med kraftig torka. Senare på hösten I regel kommer det tillräckligt med regn på hösten, men under torra perioder bör man vattna. Från Danmark anges, att man bör vattna, när hälften av det tillgängliga vattnet är använt. Typer av bevattning Det finns olika typer av bevattning: 1. Bevattningsmaskin och rampbevattning, som relativt lätt går att flytta mellan olika fält 2. Mer eller mindre fast anläggning med spridare eller sprinklers som det är ganska tidsödande att flytta. Vissa typer av spridare är dock så låga, att t.ex. en spruta kan användas i fältet utan att man behöver flytta på spridarna 3. Droppbevattning. Av dessa tre bevattningstyper kan nr. 2 med rätt valt typ av spridare eller sprinklers användas till frostskyddsbevattning, nr 1 till enklare frostskydd medan nr. 3 är oanvändbar till frostskydd. 20