Stormakternas roll för en koreansk återförening

Transkript

1 Lunds universitet FKV K01 Statsvetenskapliga institutionen Vt 2008 Freds- och konfliktvetenskap Handledare: Jan Teorell Stormakternas roll för en koreansk återförening När valar slåss, får hummern skador (Koreanskt ordspråk) Linda Larsson

2 Abstract Uppsatsen består av beskrivning och analys av USA:s, Kinas, Rysslands och Japans inställningar till en koreansk återförening, samt dessa inställningars bakomliggande orsaker. Hegemoniskolan och neorealistisk teori används för att förklara staternas ageranden i det anarkiska systemet. Ryssland och Kina ställer sig direkt negativa till en koreansk återförening, främst av säkerhetspolitiska och maktpolitiska skäl. Hegemonen USA är i teorin positivt men i har praktiken inte någon policy. Främst önskar de öka sin egen makt i regionen, medan Kina och Ryssland önskar minska den för att bibehålla maktbalansen. Japan är mer ambivalent, men ställer sig bakom USA, även det främst av säkerhetspolitiska skäl. Även ekonomiska aspekter spelar in för ländernas position i frågan. Nyckelord: Sydkorea, Nordkorea, återförening, maktbalans, stormakter

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte och frågeställning Metod och material Disposition Teori Neorealismen Hegemoniskolan Intentioner och intressen i Korea Historik Förutsättningar för återförening Stormakterna avsikter och interventioner USA Amerikansk position Amerikanska intressen Betydelsen för ett återförenat Korea Kina Kinesisk position Kinesiska intressen Betydelsen för ett återförenat Korea Ryssland Rysk position Ryska intressen Betydelsen för ett återförenat Korea Japan Japansk position Japanska intressen Betydelsen för ett återförenat Korea Analys Konklusion Källförteckning... 24

4 1 Inledning Idrottsmän från Nord- och Sydkorea gick vid OS i Sydney 2000 i samma uniform och bakom samma flagga, som representerade ett enat Korea. Man signalerade att oavsett om ens land var kommunistiskt eller kapitalistiskt var man ett folk, med en kultur, och en historia. Under nära år var Korea ett land. Vid Japans nederlag under andra världskriget delades det mellan Sovjet och USA, varpå det spända läget supermakterna emellan under kalla kriget gjorde att en planerad återförening inte skedde etablerades istället Republiken Korea i syd, och Demokratiska Folkrepubliken Korea i nord. En återförening länderna emellan har sedan dess varit ett gemensamt mål. Dock är frågan om en återförening inte begränsad till de interna aktörerna utan är även av intresse för flera andra stater. Skulle Korea enas skulle det kunna bli en farlig konkurrent om makten för världens stormakter, och vem ett enat Korea skulle välja att samarbeta med skulle ha stor betydelse för den internationella arenan, inte minst säkerhetspolitiskt. Frågan om ett enat Koreas varande eller icke varande är intressant av flera anledningar. Dels är Sydkorea en lyckad, ung demokrati som på kort tid tagit sig upp bland de rikaste i världen, medan Nordkorea är fattigt, diktatoriskt och av USA:s president George W Bush utsedd till en av såkallade ondskans axelmakter ( De båda är väldigt olika och har var för sig högst olika inflytande internationellt, samtidigt som folket ser sig som ett och samma, och en återförening alltid varit högt önskad av människor på båda sidor om gränsen. Även själva företeelsen av en återförening är intressant i sig, eftersom länder ofta splittras men sällan växer samman, och när de så gör beror det normalt sett på erövring. En frivillig och fredlig återförening sker mycket sällan. Hur en återförening skulle gå till eller vilka konsekvenser den skulle få, både nationellt och internationellt, är svårt att förutspå. Vad som går att se är att inflytelserika länder som USA, Ryssland, Japan och Kina, trots de olika intressen, faktorer och uppfattningar som styr de olika länderna, alla har något att vinna såväl säkerhetspolitiskt och maktpolitiskt som ekonomiskt på eget ökat inflytande i Korea. Valet att analysera just de ovanstående staternas inställning till återföreningsfrågan bygger på att det är dessa stater som dominerar, politiskt och militärt såväl som ekonomiskt, och det är de som har mest att säga till om, mest att vinna och även mest att förlora. 1

5 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med min uppsats är att utifrån den neorealistiska skolan och hegemoniskolan beskriva och analysera utvalda aktörers position, inställning och agerande i fråga om en möjlig koreansk återförening. Neorealismen är en systemnivåteori som begrundar staters valmöjligheter och beteende i olika säkerhetspolitiska processer, utformad för att förklara staters agerande under internationell anarki utan globalt ledarskap. Enligt hegemoniskolan, vilken jag använder för att komplettera neorealismen, har stater olika status i systemet där alltså en stat dominerar över en annan. De båda skolorna knyts ihop i och med tanken om det internationella systemets polaritet, som går ut på att stater går ihop i allianser för att undvika en alltför dominerande stormakt. Mina frågeställningar: Vad har USA, Ryssland, Kina och Japan för position i återföreningsfrågan? Vilka intressen styr de ovanstående staterna i frågan? Vad innebär frågan om ett enat Korea för maktfördelningen och stabiliteten i regionen? 1.2 Metod och material Uppsatsen är i huvudsak beskrivande med vissa analytiska inslag, och är baserad på relevant litteratur. Teorin är främst representerad av Kenneth N Waltz Theory of International Politics från Waltz är professor i statsvetenskap vid Berkeley och en av grundarna för neorealismen. Information gällande hegemoniskolan kommer främst från antologin Makt och Internationella Relationer (2001) av Björn Hettne och Leif Eriksson, aktiva inom freds- och konfliktforskningen vid Göteborgs universitet. Empiriskt material består bland annat av Suzanne M Tovars How Will External Powers Affect Korean Unification? från Tovar är löjtnant i United States Navy och verksam vid Naval Postgraduate School i Montery, California. Korean Unification: How Painful and How Costly? från Journal of Peace Modeling (2007) av Donghyun Park och Mario Arturo Ruiz Estrada, verksamma vid University of Malaysia respektive Nanyang Technological University i Singapore kommer också att användas. Så även Sukyong Chois Divided States: 2

6 Unifying without Conquest ur antologin Preventive Negotiation: Avoiding Conflict Escalation av William Zartman från Choi är verksam vid Chungnam National University i Sydkorea. Takayuki Onozuka är överste i Japan Ground Self Defense Force. Hans Security of Japan and Korean Unification från 2006 används specifikt till delkapitlet om Japan. Frank Ching är journalist från Hong Kong och specialiserar sig på Östasien. Hans Korean Peninsula: Separate Agendas är en av få icke-akademiska källor jag använt. Andra mer frekvent använda källor inkluderar Jae-Suk Lees doktorsavhandling, Rethinking the Korean Unification Question från Stockholms Universitet 1996, och Derek J Mitchells A Blueprint for US Policy toward a Unified Korea. Mitchell är chef för CSIS International Security Program vid Center for Strategic and International Studies i Washington DC. Fei-Ling Wang, vars Joining the Major Powers for the Status Quo: Chinas Views and Policy on Korean Reunification jag använder främst för delkapitlet om Kina, är professor vid Sam Nunn School of International Affairs i Atlanta. Materialet kommer med få undantag från akademiska källor och torde vara objektivt, men jag kommer ändå att vara vaksam för vinklingar. 1.3 Disposition Uppsatsen inleds med en kort beskrivning av de relevanta idéerna hos neorealismen och hegemoniskolan. Det efterföljande kapitlet handlar om Syd- och Nordkoreas delning, hur utländska makter spelade in i den, samt anledningar för de båda staterna till att sträva efter återförening. Stormakterna USA, Kina, Ryssland och Japans nuvarande linje avseende Koreas återförening samt bakomliggande orsaker och analyser av dessa, behandlas sedan. Det näst sista kapitlet innehåller en analys av hur teorierna spelar in för förståelsen av stormakternas positioner. På det följer konklusionen. 3

7 2 Teori 2.1 Neorealismen Neorealismen är en utveckling av realismen, och är en statscentrerad teori avsedd att förklara staters beteende mot varandra. Realismen ser staterna som den internationella arenans viktigaste aktörer, och är grundad på staters ständiga strävan efter makt och säkerhet i den internationella anarkin. Världspolitiken ses som en konstant maktkamp där krig är en naturlig konsekvens och politik bara handlar om egenintressen. Krigsutbrott såväl som upprättandet av handelsrelationer ses alla som hårt knutna till staten. Neorealismen, till skillnad från realismen, inkluderar även kulturella och ekonomiska faktorer såväl som stater (Hettne 2001 s 44). Neorealismen lanserades under 1970-talet i ett försök att göra den realistiska teorin mer enhetlig och strukturerad. Det internationella systemet beskrevs som bestående av stater, och struktur, det vill säga staternas relation till varandra. Staterna ses som självständiga och utan globalt ledarskap, ingen är formellt underordnad en annan. Detta leder också till att det utan globalt ledarskap inte går att lita på någon annan. För att kunna överleva och behålla sin suveränitet i ett osäkert, anarkiskt system måste staterna hela tiden öka sin makt. Stormakternas antal avgör systemets polaritet. Under kalla kriget, under vilket realismen dominerade, innebar USA:s och Sovjets dominans ett bipolärt system. Anarki tvingar stater till suveränitet, vilket leder till att effektiva, hierarkiska strukturer inte kan upprättas internationellt, och anarkin består. Det enda som varierar är antalet stormakter. Eftersom stater inte heller accepterar en auktoritet som står över suveräniteten, behåller systemet sin anarkiska karaktär. Krig går i det långa loppet inte att undvika, eftersom allas fokus ligger på den egna vinningen i den internationella konkurrensen. Among states, the state of nature is a state of war menar Waltz (1979 s 102). Internationella politiska strukturer uppstår av självständiga staters agerande, där de försöker gynna de egna nationella intressena. Den globala osäkerheten begränsar internationellt samarbete, men tvingar också stater att ge upp en del av sin suveränitet för säkerhet, genom att bilda allianser mot hot från tredje part eller för att väga upp mot en dominerande stormakt. Staternas beteende i det anarkiska, ledarlösa systemet föder alltså osäkerhet hos staterna enligt neorealismen. På grund av osäkerheten agerar man för att försäkra sin överlevnad, med konkurrens och upprustning snarare än samarbete. 4

8 2.2 Hegemoniskolan Hegemoniskolan knyter samman idéer från både realismen, neorealismen och idealismen. Idealismen innebär att ett altruistiskt handlingssätt prioriteras framför egenintressen. Staters agerande utåt styrs till stor del av hur den inre organisationen ser ut. Man poängterar alltså staters olikhet på ett sätt man inte gör inom realismen och neorealismen. Idealismen menar även att andra aktörer som multinationella företag och andra organisationer och individer också spelar stor roll på den internationella arenan, att stater inte tvunget är de primära aktörerna. Hegemoniskolan är ett försök att förklara världsordningen som en hierarkisk ordning, där en stat kan tvinga andra svagare stater att följa dess vilja (Hettne 2001 s 53). Hegemonen är den viktigaste staten i systemet, och använder bland annat makten för att motverka de i det anarkiska systemet inbyggda hindren mot internationell tillväxt och frihandel, och för att stabilisera ekonomin och bevara fred. Dock innebär detta stora kostnader och hegemonen motverkas samtidigt av andra stater. Saknas ett globalt ledarskap uppstår ett maktpolitiskt vakuum, som skapar behov av framträdandet av en dominerande stat. Detta ska ha legat till grund för många av de allvarligaste maktkamperna i historien (Hettne 2001 s 47). En stark stat försöker maximera sin makt på bekostnad av svagare stater, medan de svagare i sin tur försöker begränsa de starkares dominans. Starka stater söker stärka sitt inflytande, politiskt, ekonomiskt eller militärt, vilket leder till hegemonisk stabilitet. Svagare stater försöker då förhindra underkastelse genom att försöka spela ut de starkare mot varandra, och därigenom skapa maktbalans (Waltz 1979 s 106). Antingen dominerar en hegemon och övriga stater söker en maktbalans, eller också är maktfördelningen multipolär och man strävar efter att uppnå hegemoni. 5

9 3 Intentioner och intressen i Korea Eftersom situationen i Korea idag och händelserna som lett upp till denna är viktiga för förståelsen av återföreningsfrågan, tas i det här kapitlet upp en genomgång av landets delning, hur utländska makter spelade in i denna, och vad som föranleder till den önskade återföreningen. De koreanska förutsättningarna för en återförening tas också upp, eftersom andra staters agerande och inställning i frågan utgår från dessa. 3.1 Historik Koreaner daterar sin nations födelse till 2333 f. Kr, när sex stammar på den koreanska halvön förenades under en härskare. Den långa historien och den starka mytologin förknippad med den fungerar som ett band mellan folket i de båda koreanska staterna, trots över femtio år av delning. Korea har starka historiska, kulturella och geografiska band med Kina sedan tusentals år tillbaka, och var under många år isolerade från kontakt med andra än Kina (Tovar 2005 s 29). Korea ockuperades dock i början av 1900-talet av Japan. Det rysk-japanska kriget , föranlett av rivaliteten mellan länderna, slutade med ryskt erkännande av de japanska intressena i Korea. Under andra världskriget invaderades norra Korea av Sovjet, varpå den södra delen intogs av USA. De allierade kom överens om att Korea skulle återfå sin självständighet och återförenas efter krigets slut. USA och Sovjet kunde dock inte komma överens om sammansättningen av den provisoriska regeringen, och de båda Koreanska halvorna skildes allt mer åt politiskt. Kalla kriget medförde istället för den planerade återföreningen att Republiken Korea, Sydkorea, och Demokratiska Folkrepubliken Korea, Nordkorea, etablerades Ockupationen ledde till stabiliserandet av de skilda politiska systemen, där Sydkorea formades efter den amerikanska modellen och Nordkorea efter den ryska. Det koreanska kriget mellan 1950 och 1953 var den enda direkta konfrontationen mellan supermakterna under kalla kriget (Choi 2000 s 91). Nordkorea anföll Sydkorea 1950 efter Sovjets godkännande, varpå FN tog upp frågan i säkerhetsrådet och Nordkorea befanns skyldiga. FN överlät den militära operationen på USA. Sovjet bojkottade vid tiden för beslutet sin plats i säkerhetsrådet, vilket gjorde det möjligt för västmakterna att utnyttja situationen skrevs eldupphörsavtal på, och FN-trupper har varit stationerade vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea sedan dess. 6

10 Officiella, fredliga kontakter mellan länderna upptogs under tidigt 1970-tal. Dialog uppstod och 1972 fastslogs i en gemensam kommuniké att en återförening skulle ske, och det oberoende av extern inblandning. Den skulle ske fredligt och stå över alla skillnader i ideologi och system (Kim, Li, 1972 North-South Joint Communiqué). Påståendet att Korea skulle bli självständigt motsades dock av att landet alltid varit utsatt för starka påtryckningar av sina större och starkare grannar, Kina och Japan, samt förstås av Sovjet och USA. Att dessa länder skulle ställa sig utanför återföreningsfrågan är och var otänkbart (Tovar 2005 s 2). Återföreningsförhandlingarna övergavs 1973 när dispyter över en gemensam koreansk plats i FN och hur en återförening skulle gå till försämrade relationerna. Efter kalla krigets slut förändrades attityden något och de båda ländernas ledare sökte bygga upp relationerna på nytt signerades en överenskommelse om försoning, icke-aggression, utbyten och samarbete, för att främja ekonomiskt samarbete och återförenandet av familjer som splittrats innan Koreas delning (Choi 2000 s 96). Båda länderna blev också medlemmar i FN, med separata platser. Nordkorea leddes under och efter Koreakriget av Kim Il Sung, far till Kim Jong Il som tog över makten Landets ekonomi har försämrats konstant sedan 1970-talet, beroende på Sovjetunionens sammanbrott och Kinas förändrade marknadsekonomiska inriktning. Översvämningar och torka ledde också till problem och idag är landet beroende av bistånd för att klara livsmedelsförsörjningen. Den största inkomstkällan är vapenexport, vilken i kombination med innehavet av massförstörelsevapen gjort Nordkorea till mycket farligt i västerländska betraktares ögon (Choi 2006 s 106). Koreakriget lämnade de båda staterna sönderbombade. Sydkorea återhämtade sig dock förhållandevis snabbt, och har sedan dess uppnått en stark position både ekonomiskt och politiskt. Landet är demokratiskt och har snabbt utvecklats till ett av de rikaste i världen. 3.2 Förutsättningar för återförening Trots den storslagna symbolismen som uttrycktes i den gemensamma uppvisningen under OS i Sydney, är Nord- och Sydkorea fortfarande långt från en återförening. Gränsen mellan länderna är en av de hårdast bevakade i världen. På nordsidan finns en stående armé på cirka en miljon, i syd befinner sig sydkoreanska och amerikanska soldater. Nordkorea betraktar Sydkorea som ännu ockuperat av USA, och menar att det är den största anledningen till varför länderna inte kan återförenas. Kim Dae Jung blev president i Sydkorea 1998, och arbetade direkt för samarbete med nord för att kunna nå det efterlängtade, gemensamma målet. De båda ländernas presidenter träffades sommaren 2000, samma år som Nordkorea och USA förbättrade sina relationer och Kim Dae Jung fick Nobels fredspris. När George W Bush valdes till president i USA senare under året förstördes dock mycket av det som byggts upp. 7

11 Nordkorea och USA avbröt dialogen och relationerna försämrades även mellan Nord- och Sydkorea. Läget har förbättrats sedan dess, bland annat har en järnvägsförbindelse upprättats över den hårt hållna gränsen mellan nord och syd. Nordkorea kräver dock ofta bistånd eller affärsuppgörelser och liknande lockbeten för att delta i samtalen, eftersom man vill maximera de nya ekonomiska fördelarna som relationer med Sydkorea ger. Även samtalen om militärt försvar bottnar ofta i hur Nordkorea kan få ekonomisk vinning, och humanitära katastrofsituationer hanteras på samma sätt. Nordkorea vägrar också lämna ut Sydkoreanska fångar, och att vara tillmötesgående gällande information om huruvida människor från splittrade familjer, över en miljon koreaner, ens är i livet utan att kräva ekonomisk kompensation för besväret (Ching 2000 s 36). Sydkoreas policy går ut på att bygga upp förtroende och fredlig samverkan mellan länderna, för att i det långa loppet gå mot en återförening. Försöken att liberalisera Nordkorea genom solskenspolicy har dock varit ofruktsamma. Det nordkoreanska styret har egentligen inte mycket att vinna på en återförening, eftersom de sannolikt kommer att förlora sin makt om eller när så sker. Ekonomin är en viktig förutsättning, då en ekonomisk kollaps i Nordkorea länge varit nära förestående. Bland annat har Nordkorea använt hot om kärnvapen för att tillskansa sig bidrag från USA och andra länder (Choi 2006 s 107). Även om en nordkoreansk kollaps skulle kunna innebära en snabbare återförening, är man i Sydkorea oroliga för att tvingas överta ett nedbrutet samhälle och gör allt man kan för att bistå Nordkorea. Stormakterna vill också undvika den säkerhetspolitiska instabilitet i regionen som skulle följa av att sätta press på Nordkorea, varpå humanitärt bistånd är en förhållandevis billig metod att skjuta upp katastrofen. Genom att den svagare av de båda parterna tillåts sådana friheter ökar dock spänningarna, och risken för fientligheter ökar paradoxalt nog av försöken att minska dem (Choi 2006 s 110). Huvudmålet just nu är för Sydkorea att upprätta en fredlig och stabil relation med Nordkorea, medan Nordkoreas primära mål är att behålla sitt politiska system. Nordkorea behöver dock Sydkorea för att komma över sin ekonomiska kris, som är ett av de största problemen utöver de militära anspänningarna. Just ekonomin är också det som mest talar mot en återförening ur koreansk synvinkel, eftersom man i Nordkorea skulle behöva genomgå stora omställningar, och det på bekostnad av Sydkorea. Industrin skulle behöva marknadsanpassas och militär produktion ställas om till civil. Den avvecklade armén skulle leda till en stor grupp före detta soldater med behov av arbete. Den nordkoreanska befolkningen skulle få stora svårigheter att ställa om sig till demokrati och marknadsekonomi, vilka de aldrig upplevt. Stora ekonomiska skillnader leder också ofta till konflikter (Estrada, Park, 2007 s 98). Dock ligger Koreahalvön i en ekonomiskt mycket intressant region, så en återförening borde inte uteslutas av ekonomiska skäl. Problemet ligger mer i den ojämna utvecklingen, inte bara ekonomiskt utan även socialt, politiskt och teknologiskt. För att en återförening ens ska komma på tal krävs stora uppoffringar från båda sidor, och även från omvärlden. Framför allt är USA:s, Rysslands, Kinas och 8

12 Japans agerande av stor vikt för utvecklingen på halvön, eftersom de bidrar med bland annat politiska, ekonomiska och militära medel till de två staterna. 9

13 4 Stormakterna avsikter och interventioner. Koreahalvöns geografiska position har varit strategiskt viktig för alla omgivande länder, som alla på ett eller annat sätt försökt få störst inflytande under åren. Stormakterna omringar Korea rent geografiskt med Kina i väst, Ryssland i norr och Japan i öst. USA har trupper i landet sedan andra världskriget. Samtliga har varit inblandade i Koreafrågan, och samtliga berörs säkerhetspolitiskt av en koreansk återförening. Makt, säkerhet och ekonomi, Korea är av vikt för alla faktorer. Det finns tre alternativ för hur ett återföreningsförsök kan inledas. Antingen på Nordkoreas initiativ, med hot om kärnvapen, på Sydkoreas initiativ vid en nordkoreansk kollaps, eller en gemensam återförening, byggd på fred och diplomatiska lösningar (Tovar 2005 s 5). Attityden hos Koreas grannländer och strategiska partners är viktigt särskilt eftersom det oavsett scenario kommer att krävas stöd, diplomatiskt, ekonomiskt och kanske även militärt. Det ledande landet i återföreningsprocessen skulle kunna antas få störst inflytande över halvön efter den fullbordade återföreningen, och därmed få en förstärkt position i regionen (Tovar 2005 s 6). Vilka olika intressen och uppfattningar som styr stormakternas inblandning och position, kommer att behandlas nedan. Global osäkerhet begränsar, som påpekats i teorikapitlet, internationellt samarbete, men tvingar staterna att ge upp en del suveränitet för säkerhet genom allianser mot hot från tredje part. 4.1 USA USA har sedan kalla krigets slut ansetts som en global hegemon. Landet besitter enorm militär, ekonomisk och politisk styrka, och har därmed starka medel att påverka andra stater med. Man har också varit mycket ideologiskt framgångsrika runt om i världen (Hettne 2001 s 46). Även i fråga om en koreansk återförening är USA en dominerande aktör, mycket på grund av sitt nära samarbete med Sydkorea. Övriga stormakter arbetar dock mot ett alltför starkt amerikanskt inflytande, men man tenderar att genom allianser och koalitioner hindra även de andra inblandade staterna att dominera för mycket och inta en hegemonisk position. 10

14 4.1.1 Amerikansk position USA har i teorin ställt sig positiva till en koreansk återförening, men har ingen policy för att aktivt sträva mot eller snabba på den. En återförening skulle kunna förstöra det speciella band USA har med Sydkorea, vilket skulle göra det svårare för USA att behålla sina permanent stationerade militära baser i landet då en återförening skulle allvarligt rubba det status quo som råder i Nordöstasien. Därmed skulle det amerikanska inflytandet kunna minska i en viktig del av Asien (Tovar 2005 s 2). Man antar dock att Sydkoreas system skulle inkorporeras även i Nordkorea vid en återförening, vilket skulle kunna bidra till ett starkare amerikanskt inflytande Amerikanska intressen När Japan koloniserade Korea gjorde de det med USA:s godkännande. Rysslands motaktion ledde till amerikansk inblandning och Korea delades, som man då påstod, temporärt. Delningen skedde utan att Korea hade något att säga till om (Tovar 2005 s 71). Nordkorea kom att bli ett konstant hot mot amerikanska intressen, men man var trots det inte beredda på det nordkoreanska anfallet mot Sydkorea den 25:e juni var de väpnade striderna över och Sydkorea och USA signerade en gemensam försvarsöverenskommelse i oktober samma år, där man deklarerade att amerikanska trupper skulle förbli stationerade på Koreahalvön. Det speciella förhållande USA skulle komma att ha med Sydkorea hade uppstått. Enligt KINU, Korea Institute for National Unification, går Bushadministrationens policy för regionen ut på att hålla den generella linjen mot terrorism, förebygga användning av massförstörelsevapen och sprida amerikanska värderingar, medan Kina arbetar mot den amerikanska unilateralismen. Ryssland i sin tur använder sin strategiska allians med Kina för att också motverka den amerikanska unilateralismen och användningen av förebyggande våldsanvändning mot länder med påstådda massförstörelsevapen ( En svår balansakt över makten i regionen pågår således, och Korea är av stor vikt för vem som vinner störst inflytande. Neorealisternas scenario där ett globalt ledarskap saknas och ett maktpolitiskt vacuum uppstår, där en stark stat önskar maximera sin makt på andras bekostnad och de svagare söker motverka den starka och skapa maktbalans (Waltz 1979 s 106), är tydligt applicerbart. USA är dock ännu den dominerande aktören i Korea. Utan landets stöd till Sydkorea, militärt och i form av viktig handel, skulle Sydkorea vara utsatt för starkt hot av en nordkoreansk invasion. Under Clinton försökte USA främja dialog mellan Nord- och Sydkorea, emedan Bush håller en hårdare linje mot Nordkorea vilket, som tidigare nämnts, har fått negativa konsekvenser. Talet om Nordkorea som en ondskans axelmakt har väckt upprördhet såväl i Sydkorea som i Nordkorea. Bush menar sig dock inte ha några avsikter att aktivt agera mot Nordkorea, vilket skulle kunna få grava konsekvenser och leda till konflikt i hela regionen, om det skulle leda till hot om eller användning av militära medel (Tovar 11

15 2005 s 78). USA:s ståndpunkt innebär ett officiellt och starkt motstånd till den nordkoreanska regimen, och kombinerar motståndet mot kärnvapentillverkningen med sanktioner och handelsembargo. Oavsett omständigheter för återförening skulle det leda till stora oroligheter i regionen, och otaliga nya svårigheter och oförutsägbara problem. Oavsett om, när eller hur en återförening sker, vore också ett antal fundamentala strategiska intressen för USA desamma då som de är idag (Mitchell 2002 s 123). Efter att ha stridit i tre stora krig i Östasien det senaste århundradet är USA högst medvetna om betydelsen av stabilitet i regionen. Mer än en tredjedel av USA:s handel sker där och närmare en halv miljon amerikaner är bosatta där. Miljontals amerikanska jobb är beroende av handeln med Östasien, och tillväxten och stabiliteten där är således inte bara en fråga om makt och politik, utan om högst påtagliga ekonomiska intressen. De ekonomiska intressena förblir alltså desamma och räknas i hög grad som en fråga om nationell säkerhet för USA, oavsett om Korea enas eller inte (Mitchell 2002 s 124). Ett enat, demokratiskt Korea med frihandel skulle dock ha närmare 70 miljoner invånare, vilket är en påtaglig mängd potentiella konsumenter även om man bortser från hur viktig stabiliteten är för ekonomin i övrigt. Ur militär synpunkt menar man att eftersom en multilateral organisation i stil med NATO inte implementerats i regionen är den amerikanska närvaron i det närmaste en förutsättning för fred (Mitchell 2002 s 125). En koreansk återförening skulle, återigen, inte spela någon roll för avsikterna och intressena, utan bara för hur de arbetas för. Starkt amerikanskt inflytande i ett enat Korea skulle dock vara väldigt användbart vid formandet av allianser, särskilt förutsatt ett fortsatt användande av landet som militär bas. Att i ett best case scenario dessutom bli av med Nordkoreas massförstörelsevapen och diktator vore förstås en stor bonus Betydelsen för ett återförenat Korea Alliansen med USA har för Sydkorea inneburit en förhållandevis stor frihet, och inte minst säkerhet och ekonomisk tillväxt. Amerikansk hjälp vid en återförening skulle krävas, inte bara för att USA är det enda land med militära och ekonomiska möjligheter till det, utan även för att försäkra sig om att landet fortsätter i en av Sydkorea önskad riktning. Dock skulle man säkerligen eftersträva större frihet och mer multilateralt samarbete när landet väl stabiliserats, även förutsatt att en återförening sker fredligt och på diplomatisk väg snarare än genom en nordkoreansk kollaps. Det senare alternativet vore dyrare och mycket farligare för freden i regionen, men skulle också stärka Sydkoreas band med USA, emedan en fredlig återförening skulle kunna leda till att USA:s inblandning betraktas som ett hinder snarare än ett bidrag till en lösning (Mitchell 2002 s 127). Sedan Nordkoreas erkännande av kärnvapeninnehav har USA enbart bistått landet med mat och medicin. Man kräver från amerikansk sida att alla kärnkraftsanläggningar läggs ner innan en återförening ens kan komma på tal (Tovar 2005 s 77). USA menar att en fredlig återförening vore att föredra, men att militära lösningar inte går att utesluta ur amerikansk synvinkel. Bush har redan 12

16 gett sig på Saddam Hussein och har klargjort att Nordkorea ingår i hans såkallade ondskans axelmakter. En amerikansk invasion av Nordkorea skulle dock få än mindre internationellt stöd än den av Irak. Även inom USA skulle en sådan invasion förmodligen stöta på stort missnöje, inte minst på grund av den ökade faran med att anfalla ett land med kärnvapen. Dock finns också risken att Nordkorea skulle sälja kärnvapen, exempelvis till Iran, Syrien eller al-qaida. Ett sådant scenario vore förödande för USA, likväl som en förebyggande stridsåtgärd mot Nordkorea skulle bli för det internationella anseendet (Tovar 2005 s 78). Rädsla för just ett sådant anfall kunde dock också leda Nordkorea till att agera. Militär inblandning på Koreahalvön skulle dessutom beröva Kina och Ryssland deras geografiska buffertzon, vilket skulle kunna leda till spänningar. Dessa länder skulle även kunna använda veto för att förhindra en FN-aktion mot Nordkorea. Kinas, Rysslands och Nordkoreas arméer är tre av de starkaste i Asien. Amerikansk närvaro i regionen har bidragit till att ett upprustningsrace uteblivit och har således bidragit starkt till stabiliteten (Tovar 2005 s 89). Skulle amerikanska styrkor försvinna från Korea skulle maktbalansen i regionen kunna störas. Maktvacuumet skulle även ha stora effekter även på ekonomin, då länder skulle tvingas lägga om sin budget för att fokusera på försvar. Ett enat Korea skulle inte längre ha behov av amerikansk militär i landet. Dessutom skulle de andra stormakterna kunna öka sina inflytanden på amerikansk bekostnad, varpå USA skulle förlora i både diplomatiska och ekonomiska mått mätt. Vid ett enande av Korea skulle de största svårigheterna för USA vara att undvika upprustningshysteri i Asien, behålla sina ekonomiska intressen i regionen intakta, och framför allt undvika att Kina eller Japan blir starka nog att utmana USA:s dominans i Asien (Tovar 2005 s 90). Ett enat Korea skulle även det få enorma ekonomiska konsekvenser för USA, inte bara på grund av ändrade handelsförhållanden med USA:s sjunde största handelspartner, utan även på grund av allt bistånd som skulle krävas för att bygga upp Nordkorea. 4.2 Kina Kinesisk position Kina är inte vidare positiva till en koreansk återförening. Trots slutet på kalla kriget finns det fortfarande spänningar mellan blocken, och Koreas delning är fortfarande en stor fråga i regionen. Stormakterna har som tidigare fastslagits nyckeln till återföreningsfrågan, men bibehållet status quo menas vara viktigare för att behålla freden än ett enat Korea. Nordkorea är dessutom på grund av sitt geografiska läge en viktig buffertzon för Kina, som bidrar till deras nationella säkerhet (Tovar 2005 s 2). Kina har också starka handelsförbindelser med Sydkorea. Kina har alltså inga egna maktpolitiska fördelar av att verka för en återförening. 13

17 4.2.2 Kinesiska intressen Koreahalvön är av stor betydelse för Kina, vilket visade sig inte minst under Koreakriget där över kinesiska soldater dog för att hindra FN-styrkorna under USA från att besegra de nordkoreanska styrkorna. De nära geografiska, kulturella och historiska banden mellan Kina och Korea har existerat i tusentals år, och alliansen institutionaliserades så tidigt som 1392 (Tovar 2005 s 29). Under det sena 1800-talet uppstod spänningar mellan Kina och Japan, som påverkade Korea såtillvida att landet är placerat i det geografiska centrat av konflikten. En överenskommelse mellan Japan och Ryssland försvagade Kina och förstärkte Japans inflytande över halvön. Det sino-japanska kriget stärkte det japanska inflytandet ytterligare. När sedan Japan utropade Korea till japansk koloni 1910 förlorade Kina allt inflytande. Inte förrän Nordkorea etablerades under ryskt inflytande återuppstod kontakten med Kina. Med Sydkorea existerade inga relationer tills efter kalla krigets slut. Det var tack vare Kinas inblandning i Koreakriget som nordkoreansk överlevnad möjliggjordes (Tovar 2005 s 30). De historiska banden kombinerat med nationella intressen bidrog till en stark allians mellan Kina och Nordkorea, som dock försvagats på senare tid. Kina har liksom de andra stormakterna intresse av ett fritt och kapitalistiskt Korea ur ekonomisk synvinkel. Liksom andra grannar till instabila länder fruktar man också kärnvapeninnehavet hos Nordkorea, samt risken för stora flyktingströmningar till Kina om den nordkoreanska regimen skulle falla. Närvaron av kärnvapen är inte bara dåligt ur ren hotbildssynpunkt, utan även eftersom det destabiliserar regionen och kan leda till en upprustningshysteri (Mitchell 2002 s 128) Betydelsen för ett återförenat Korea Skulle återföreningsförsök inledas skulle Kina bli tvunget att ta på sig en stor del av bördan och försöka säkra kontroll över säkerhetsutvecklingen och den politiska utvecklingen på Koreahalvön, eftersom ett förstärkt USA eller Japan inte vore särskilt fördelaktigt ur kinesisk synvinkel. Ett enat Korea skulle innebära en förlust av den nordkoreanska buffertzonen, vilket skulle lämna Kina öppet och strategiskt sårbart. I kombination med ökad amerikansk närvaro i Korea skulle det kunna vara förödande för Kina. Ett enat Korea utan amerikansk närvaro skulle å andra sidan försvaga USA, och därmed stärka Kinas makt i området, vilket bland annat skulle underlätta hanterandet av deras problem med Taiwan (Mitchell 2002 s 129). Trots Kinas ljumna attityd till en koreansk återförening har de alltså starka intressen på spel i frågan. Den nuvarande politiska stabiliteten och maktbalansen är att föredra, konsekvenserna av en återförening är oförutsägbara, och man har stort intresse av att bevara förhållandet till de båda koreanska nationerna som de är. Å andra sidan innebär kärnvapenhotet och den allt svårare krisen med den nordkoreanska ekonomin och flyktingströmmarna problem. Även Kinas 14

18 svårigheter med implementerandet av mänskliga rättigheter och spänningarna de ger med västvärlden spelar in, eftersom band med Nordkorea lägger än mer sten på bördan internationellt. Även mellan Kina och Nordkorea finns problem, till exempel uppgår det ekonomiska utbytet bara till fem procent av det mellan Kina och Sydkorea och relationerna är emellanåt mycket spända (Wang 1999 s 168). Ett kollapsat Nordkorea vore trots det förödande, så Kina måste fortsätta stötta sin nyckfulla och farliga men nödvändiga allierade. Ett enat Korea skulle lösa det problemet, och med störst kinesiskt inflytande skulle det innebära en stark motpol till Japans makt i regionen. Eftersom en multipolär maktbalans i Östasien är vad Kina helst vill ha, vore det ett sätt att komma till rätta med problemet (Wang 1999 s 170). Ett Korea allierat med USA vore dock det sämsta tänkbara alternativet för Kina, särskilt med goda relationer mellan USA och Japan, och man föredrar således att behålla status quo. Allra viktigast för Kina är att de fyra viktigaste staterna för regionen, USA, Kina, Ryssland och Japan, är överens om att stabilitet är viktigare än ett enat Korea, och har ett gemensamt mål att behålla freden. Amerikansk närvaro ses som absolut nödvändig i dagsläget även av Kina. Så länge USA inte aktivt trycker på för återförening lär en sådan inte ske, vilket passar Kinas syften bra (Wang 1999 s 177). Koreas geografiska position gör också Korea väldigt viktigt för stabiliteten mellan Kina och Japan, som inte heller har de bästa av relationer. 4.3 Ryssland Rysk position Även Ryssland föredrar att behålla stabiliteten genom status quo, före ett enat Korea. Även om den ryska inblandningen på Koreahalvön är mindre idag än under Sovjettiden, har man aktiva ekonomiska och även militära samarbeten med både Syd- och Nordkorea. Medan man stöttar Nordkorea med sitt Friendship and Mutual Assistance Treaty, säljer man samtidigt stora mängder militär utrustning till Sydkorea (Wang 1999 s 178) Ryska intressen Sovjet gav Nordkorea den militära och ekonomiska assistans som möjliggjorde en nordkoreansk invasion av Sydkorea efter slutet av andra världskriget. Under Koreakriget gav Sovjet fortsatt stöd, och var huvudansvariga för återuppbyggnaden av den nordkoreanska ekonomin efteråt. Tillsammans med Kina var Sovjet den nation som hade störst inflytande över Nordkorea, politiskt såväl som ekonomiskt. Ryssland har inga direkta politiska intressen av Korea, men ett delat Korea föredras framför ett enat i allians med Kina eller USA (Liu 1999 s 42). Ett enat Korea allierat med Kina skulle innebära reducerad makt för Ryssland, territoriellt, 15

19 ekonomiskt, och politiskt. Man föredrar också status quo före risken för en ny stormakt på den internationella arenan. Förhållandet med Nordkorea ger dessutom Ryssland större inflytande i en möjlig återföreningsfråga, på grund av dess inverkan gällande påtryckningar för skrotningen av Nordkoreas kärnvapen (Tovar 2005 s 51). Ryssland blev först involverat i Korea under 1800-talet, då Ryssland expanderade sitt territorium ända ner till den koreanska gränsen. Rysk kontroll över Manchuriet krävde en dominant position även i Korea. Mellan 1895 och 1904 var Rysslands viktigaste politiska mål kontroll över halvön för att hindra Japans militära framryckningar. Det rysk-japanska kriget var det första moderna krig att utspela sig om den koreanska halvön. Japan vann och Ryssland tvingades dra sig tillbaka. 8 augusti 1945 förklarade Ryssland åter krig mot Japan, och fyra dagar senare landsteg man i Korea. Av rädsla för ännu en kommunistisk nation i Asien slog USA tillbaka. Korea delades längs den 38 breddgraden, och Nordkorea hamnade under rysk kontroll. Demokratiska Folkrepubliken Korea blev ur säkerhetssynpunkt en viktig del av Sovjetunionens yttre territorium, som buffertzon mot både Kina, Japan och USA. Inflytande över Nordkorea var essentiellt för Sovjets överlevnad i Nordöstasien. Sovjet var alltså i stort sett grundaren av Nordkorea (Tovar 2005 s 52). De båda nationerna var beroende av varandra för sin överlevnad, Sovjet av Nordkorea ur säkerhetssynpunkt och Nordkorea av Sovjet inte minst ekonomiskt, ideologiskt, militärt och politiskt. De ökade anspänningarna mellan Ryssland och Kina försvårade dock efterhand relationerna med de båda länderna för Nordkorea. Nordkorea svarade med att försöka spela ut sina två allierade mot varandra för att vinna egna fördelar, något som avslöjades och ledde till distansering etablerade Ryssland relationer med Sydkorea, och i stort sett ignorerade Nordkorea etablerade man åter kontakt med Nordkorea, och sedan 2000 har man försökt att modernisera och industrialisera landet. Idag har Ryssland utbyte med både Syd- och Nordkorea, men har inget direkt inflytande över någondera (Tovar 2005 s 55) Betydelsen för ett återförenat Korea Ryssland har alltså inga egna intressen av ett återförenat Korea. Även om ett enat Korea skulle innebära nya möjligheter även för Ryssland i det långa loppet, och en koreansk stormakt inte skulle bli lika problematisk för Ryssland som för Kina och Japan, föredrar man att behålla status quo. Skulle en återförening dock inledas föredras det även av Ryssland att den sker fredligt, långsamt och diplomatiskt. De fördrag man har med Nordkorea staterade tidigare att Ryssland skulle bidra militärt när än Nordkorea agerade militärt, men så skulle inte ske i praktiken idag (Tovar 2005 s 57). Att agera mot USA, Japan och Kina genom att intervenera på Nordkoreas sida vore lika med självmord. Oroligheter på Koreahalvön skulle också innebära flyktingströmmar in i och stora pengasummor i humanitär hjälp ut ur Ryssland, något de skulle få svårt att hantera (Liu 1999 s 43). Alla former av återförening där konflikt vore en risk, kommer alltså att motarbetas av Ryssland (Tovar 2005 s 58). 16

20 Ryssland har också kritiserat Bushadministrationen för dess hårda linje mot Nordkorea, vilket de menar förvärrar situationen. Skulle en återförening ske skulle dock Ryssland tveklöst ställa sig på FN:s sida mot Nordkorea, och agera för större inflytande över halvön (Tovar 2005 s 59). Ryssland är inte lika rikt som de övriga stormakterna och skulle få större problem med att finansiera en återuppbyggnad, vilket skulle minska dess inflytande över Koreahalvön i förhållande till de andra stormakterna. Även närvaron av de utländska trupper som skulle finnas i Korea vid en återuppbyggnad, närmare den ryska gränsen, skulle vara problematiskt ur rysk synvinkel. Rysslands bästa chans vid en återförening vore att agera som tredje part, med fördelen att man har en bättre position att förhandla med Nordkorea (Tovar 2005 s 60). Man har inte heller råd att missa chansen att till exempel bygga järnvägar från Ryssland till Korea, och med infrastruktur öka sina möjligheter gentemot Japan och Kina. Vid en återförening vore ökat kinesiskt eller japanskt inflytande över Korea det absolut sämsta för Ryssland, samtidigt som ett stabilt, enat Korea kunde innebära en motvikt till hotet från Japan och Kina (Tovar 2005 s 62). Ett neutralt Korea skulle hjälpa Ryssland att uppnå många mål. Det potentiella hotet österifrån skulle minskas eftersom Nordkorea inte längre skulle stötta Kina, och ett neutralt land inte kan korsas hur som helst av anfallande trupper. Ett neutralt Korea skulle inte heller ha anledning att ha kärnvapen, och man skulle spendera mer pengar på handel och mindre på försvar (Tovar 2005 s 63). Dessutom skulle Ryssland, med förhållande med båda länderna, ha en bättre position att förhandla med ett neutralt Korea än de länder som valt att stötta enbart Syd- eller Nordkorea. 4.4 Japan Japansk position Nordkorea är ett mycket reellt hot mot Japan, och har flera gånger testat missiler över Japanska havet. Japan känner sig alltså starkt hotat av det nordkoreanska kärnvapeninnehavet. Det huvudsakliga målet för Japan just nu är därmed att få Nordkorea att avskaffa sina kärnvapen, varpå att ställa sig på USA:s sida i den koreanska återföreningsfrågan är en naturlig konsekvens (Onozuka 2006 s 4). Japan har på senare år försökt närma sig Sydkorea, särskilt ekonomiskt. Sydkorea varnar dock Japan för att vidta åtgärder mot Nordkorea Japanska intressen Det koreanska folket upplevde år av svårigheter och förtryck under japansk kontroll mellan 1910 och 1945, något som fortfarande präglar Japans relation med både Syd- och Nordkorea. Kinas förlust i det sino-japanska kriget 1895 och senare även Rysslands förlust mot Japan 1905, stärkte gradvis Japans inflytande över 17

21 halvön. Korea sökte hjälp från Storbritannien och USA, men fick ingen. Taft- Katsuraöverenskommelsen 1905 konstaterade amerikanskt erkännande av Japans nya territorium ( Japan ökade sin makt i Korea genom att låta avrätta medlemmar av den kungliga familjen och tillsätta en egen regering av militärofficerare. Motstånd ledde till tortyr och fängelse under fruktansvärda former. Utan internationell hjälp hade koreanerna inte en chans. Man tvingades överge sin religion, sitt språk, till och med sina koreanska namn under det japanska förtrycket (Tovar 2005 s 10). Koreanska män tvingades slåss på Japans sida under andra världskriget mot hot om att deras familjer skulle föras ut till frontlinjen. Koreanska kvinnor tvångsprostituerades. Vissa av de överlevande skämdes så mycket att de inte klarade av att åka hem igen (Tovar 2005 s 12). Förtrycket avslutades till sist 1945 i och med Japans ovillkorliga kapitulation i andra världskriget. Först tjugo år senare återupprättades diplomatiska relationer mellan Sydkorea och Japan. Det finns fortfarande inga med Nordkorea. Japan har officiellt bett Sydkorea om ursäkt för övergreppen, men inte tillräckligt ur koreansk synvinkel. Sydkorea kräver att man från Japans sida måste ge en ärligt menad ursäkt innan de har någon rätt att lägga sig i återföreningsfrågan. I japanska skolor och historieböcker nedtonar eller bortser man från övergreppen och man tar inget nationellt ansvar för vad som skedde, vilket leder till koreansk rädsla för att det kan hända igen. Nordkorea anser att Japan helt ska uteslutas från förhandlingar gällande Korea (Tovar 2005 s 15). Baserat på deras historia skulle Japan ha mycket svårt för att få inflytande över ett enat Korea. Japan försöker nu stärka relationerna med Sydkorea samtidigt som de adresserar sina säkerhetsproblem med Nordkorea. Att få bort kärnvapenhotet är av högsta prioritet, alltså speglar man USA:s position i återföreningsfrågan (Tovar 2005 s 16). Dock är man något splittrade eftersom en återförenat Korea skulle kunna innebära en farlig konkurrent, ekonomiskt och politiskt. Japan skulle inte heller kunna räkna med någon större öppenhet och välvillighet från Korea efter deras gemensamma historia. För att hantera säkerhetshotet från Nordkorea kan det dessutom finnas bättre alternativ ur japansk synvinkel. Dock skulle man samtidigt ha svårt att motsätta sig en återförening om en sådan blev aktuell, inte minst för att behålla den gemensamma linjen med USA (Onozuka 2006 s 3). Ett återförenat Korea med kinesiskt inflytande och utan amerikanska trupper i landet, skulle å andra sidan också kunna visa sig ödesdigert för den japanska stormakten (Tovar 2005 s 15) Betydelsen för ett återförenat Korea Japan anser att en möjlig återförening ska komma som en diplomatisk lösning utan aggressioner inblandade, helst med amerikanskt stöd och därigenom japansk backning. Om amerikanska trupper skulle behöva sändas in på grund av oroligheter startade av Nordkorea, skulle de komma via Japan. Det skulle ge Nordkorea ännu en anledning att sätta in sitt tunga artilleri mot Japan, såväl som 18

22 biologiska och kemiska vapen. Japan har alltså all anledning att undvika konflikter (Tovar 2005 s 16). Om väpnad konflikt inte skulle gå att undvika, vore det i Japans intresse att verka för en förebyggande åtgärd och backa upp USA vid en attack mot Nordkorea. Att stötta USA skulle dessutom ge Japan mer makt vid förhandlingar med de koreanska staterna. För att stötta en återförening och en fredlig uppbyggnad samt förbättra relationerna kunde man också se till att investera i Nordkorea. Det skulle också hjälpa till att minska flyktingströmningar därifrån. Genom att upplåta sina öar åt amerikanska trupper på väg in i Korea skulle man också skaffa sig en bra position för indirekt inflytande i Korea genom USA (Tovar 2005 s 17). Japan har inget eget ballistiskt missilförsvar och skulle vara tvungna att spendera enorma summor på att bygga upp sina egna förstörda städer vid en nordkoreansk aggression. En fredlig återförening där Japan istället kunde investera i Korea vore att föredra för alla parter. Samtidigt skulle man vid en nordkoreansk aggression som direkt påverkat Japan, ha mer att säga till om vid förhandlingarna. Det skulle också garantera fortsatt amerikansk militär närvaro, vilket vore till Japans fördel. Det skulle hålla Kina i schack och fortsätta fördröja upprustning i Östasien. Ett samarbete mellan Kina och USA resulterande i minskande av amerikansk militär i regionen skulle däremot ställa Japan utanför direkt amerikanskt beskydd, vilket kunde leda till snabb upprustning av Japan eftersom landet skulle finna sig i stort sett helt utan skydd. Japan skulle i så fall upplevas som hotfullt av Korea och Kina, som i sin tur skulle börja rusta upp (Tovar 2005 s 18). Kinesiskt inflytande över Korea skulle också helt utesluta japanskt sådant. En fredlig återförening med trilateralt samarbete mellan Sydkorea, Japan och USA i ledningen vore det absolut bästa ur japansk synvinkel, även om Korea skulle bli en stark ekonomisk och diplomatisk rival i det långa loppet. Ett nationalistiskt Korea i samarbete med Kina vore det absolut sämsta alternativet för Japan (Onozuka 2006 s 6). 19

23 5 Analys Enligt neorealismen är frånvaron av en global regering och den internationella anarki som uppstår därav, grunden till staters agerande. Den eviga osäkerheten i det anarkiska systemet leder till lika evig misstro mellan staterna, systemets huvudaktörer. Konkurrens och rivalitet präglar alla handlingar. De allianser som bildas kommer till för att uppväga mot en starkare stat och öka den egna makten. Staterna strävar mot maktbalans och multipolaritet. Även i Koreas återföreningsfråga gäller dessa principer. Landets framtid är beroende av avsikterna hos fyra stormakter, som alla agerar efter egna intressen. Militär och ekonomisk kapacitet hos staterna är de huvudsakliga faktorerna som styr deras agerande gentemot andra stater. Ett enat Korea med inflytande från någon av stormakterna innebär nackdelar, ekonomiska, maktpolitiska och säkerhetspolitiska, för alla de andra. Att förhindra andra staters hegemoni, samtidigt öka sin egen makt och även behålla stabilitet i regionen är en svår balansgång. Alla aktörerna arbetar också för att väga upp varandras makt. Samtliga stormakter har och har haft stort inflytande över Korea, ekonomiskt, politiskt och militärt. Alla har varit delaktiga i utvecklingen på halvön, inte minst i utformandet av de olika politiska systemen. Ett enat Korea skulle, för alla de inblandade stormakterna, innebära förändrad ställning på den globala arenan. Deras inblandning i återföreningsfrågan är alltså av största vikt för Koreas framtid. Ett delat Korea ger Kina och Ryssland, genom Nordkorea, sin militära buffertzon gentemot USA. Det ger de ekonomiska fördelarna av handel med Sydkorea för alla stormakterna. Det behåller amerikansk militär i Östasien vilket hindrar militär upprustning och skyddar Japan, som står utan egna anfallsstyrkor. Bristen på support från stormakterna och skillnaden mellan de två koreanska staterna gör att en återförening i dagsläget inte verkar aktuell. Förlusten av Nordkorea som förhandlingsobjekt och geopolitisk buffertzon för Ryssland och Kina, de stora flyktingströmmarna från Nordkorea, den enorma internationella hjälp som skulle behövas för att bygga upp ett enat Korea, och osäkerheten det skulle orsaka i regionen är alla anledning nog att behålla status quo. Lägger man till maktbalansfrågan är det inte mycket som talar för en återförening. Kina och Ryssland har inget intresse av ökad amerikansk makt i regionen, och ökad kinesisk makt vore inte bra för varken USA eller Japan. Även ur sydkoreansk vinkel vore en återförening i dagsläget inte särskilt positivt. En ekonomisk kollaps har länge varit förestående i Nordkorea, och vid en återförening med de premisserna skulle Sydkorea tvingas ta över ett nedbrutet samhälle. Hur stort hot Nordkorea än uppfattas vara är humanitära bistånd och tolerans med landets utfall ett billigt sätt att skjuta upp katastrofen och bibehålla stabiliteten i regionen. De ekonomiska, politiska, sociala och teknologiska 20