Rapport. Höstkväve till höstvete - är det ekonomiskt motiverat? Försök utförda i Sverige och Danmark

Transkript

1 Rapport Nr Höstkväve till höstvete - är det ekonomiskt motiverat? Försök utförda i Sverige och Danmark En kunskapssammanställning av HIR Malmöhus Syftet med den här sammanställningen är att belysa frågan: Är kvävegödsling till höstvete på hösten motiverat ur ekonomisk synvinkel? I detta sammanhang behandlas också eventuell inverkan av jordart, förfrukt, såtidpunkt, sort, jordbearbetning och region. Vidare behandlas kortfattat vilken miljöbelastning man kan förvänta sig av höstgödsling, d.v.s. hur stor del av det tillförda kvävet som riskerar att förloras. Sammanställningen är främst riktad till personal inom rådgivningsorganisationer och handel. Sammanställningen som finansieras av Jordbruksverket grundar sig på svenska och danska försök, utförda från början på 1970-talet och fram till idag. Borgeby den 25 november 2005 Johannes Åkerblom HIR Malmöhus Borgeby Slott Bjärred tfn fax

2 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING...5 SVENSKA FÖRSÖK TALET TALET TALET TALET...9 DANSKA FÖRSÖK TALET TALET INVERKAN AV: JORDART & FÖRFRUKT SÅTIDPUNKT SORT JORDBEARBETNING REGION MILJÖPÅVERKAN MASKINKOSTNADER FÖRKNIPPADE MED HÖSTGÖDSLING SAMMANFATTNING REFERENSER

4 4

5 Inledning Frågan om huruvida kvävegödsling på hösten till höstvete är ekonomiskt försvarbart är ingalunda ny. Både under 1970 och talet låg ett flertal försöksserier med höstkväve. I dessa serier undersöktes effekten av kväveform (urea, kalksalpeter, kalkammonsalpeter), radmyllning och kvävenivå. En stor skillnad mot dagens höstkvävediskussioner är att den tidens höstkvävenivåer var betydligt högre än idag, ofta mer än 50 kg N/ha. Det testades t.o.m. om enbart höstgödsling skulle kunna vara en framkomlig väg. Under talet praktiserades också allmän höstgödsling av kväve till höstvete med stråsäd som förfrukt (Mattsson, 1978). Frågeställningen har således dykt upp med jämna mellanrum under årens lopp, senast aktualiserat av introduktionen av MAP (12-23) och DAP (18-20) i mitten på 1990-talet. Priset på MAP motsvarar kostnaden för P20, kvävet i produkten får man som lantbrukare på köpet. Höstkvävediskussionen har varit som mest livlig i Mellansverige, anledningen är styvare jordar och en vilja att ge höstvetet en gynnsam start då tiden för höstutveckling vissa år kan vara knapp. Stora halmmängder i kombination med reducerad jordbearbetning och styva kalla jordar med låg omsättning borde bidra till mindre mängd mineraliserat kväve som kan underhålla halmnedbrytningen. Vid en kraftig immobilisering av kväve i anslutning till höstvetesådden skulle viss kvävetillförsel kunna vara motiverad. Enligt Lennart Mattsson (pers. medd.) åtgår ca 10 kg N per ton halm som bryts ner. Höstgödsling med kväve har hittills bedömts göra mest nytta om; förfrukten är stråsäd som efterlämnat stora halmmängder, om jordarten är mellanlera eller styv lera och om höstvetet är direktsått eller etablerat med reducerad jordbearbetning. Under de senaste åren har också sortvalet förts fram som en faktor som kan ha betydelse för om höstkväve till höstvete är ekonomiskt försvarbart eller ej. På sistone har intresset för höstkväve till höstvete väckts också i Sydsverige. Nedan visas svenska och danska försök på kvävegödsling till höstvete på hösten från början av 1970-talet och fram till idag. Därefter görs ett försök att se samband mellan utbytet för en höstgödsling med kväve samt jordart, förfrukt, såtidpunkt, sort, jordbearbetning och region. Svenska försök 1970-talet Här refereras till 3 olika försöksserier med totalt 180 försök, 1 försöksserie är Yaras egen och 2 försöksserier är officiella provningar; läns- eller riksförsök. Gemensamt för samtliga försöksplaner är att det har varit fråga om väl tilltagna höstkvävegivor, från som minst 30 kg N på hösten upp till att hela kvävegivan lagts som höstkväve. Tanken att enbart gödsla på hösten kom till efter att vissa erfarenheter visat att tidig kvävegödsling på våren var mest fördelaktigt. Vid 5

6 mycket tidig gödsling på våren blev det emellertid problem med framkomligheten varför flyggödsling tillgreps. Enligt samma tankegång testades att ge delar eller t.o.m. hela kvävegivan på hösten (Mattsson, 1978). Det visade sig snart att vid tilldelning av allt kvävet på hösten så blev skördenivån klart lägre än vid motsvarande vårgödsling. Detta gäller oavsett om kalksalpeter eller kalkammonsalpeter använts, störst var skillnaderna efter nederbördsrika vintrar p.g.a. stora kväveförluster (Mattsson, 1978; Waern, 1982). Mattsson (1978) har sammanställt 112 försök under åren Höstkvävet har varit 0, 30, 60 och 90 kg i kombination med 0, 90 och 150 kg vårkväve. Samtliga gödslingar har utförts med kalksalpeter. Försöken har varit fördelade över hela landet, dock med en övervikt på Sydsverige de sista åren. Resultatet visade en stor variation i höstgödslingseffekt mellan olika år. Under de tre första åren erhölls inga skördeökningar alls för höstkväve, resultatet blev något annorlunda under 1974 och Då medförde höstgödslingen skördeökningar i storleksordningen 200 kg kärna för 30 kg kväve på hösten och 90 på våren. Under dessa båda år erhölls emellertid också positiv effekt för ökad vårgiva från 90 till 150 kg N och därför kan merskörden av de 30 kilona kväve på hösten lika gärna vara ett utslag för högre kväveoptimum generellt som en specifik höstgödslingseffekt (Mattsson, 1978). Det faktum att många försök inte är jämförbara med avseende på totalkvävenivå är en svaghet, (gäller inte specifikt för försök under 1970-talet) höstkvävet ligger utöver normal vårgiva istället för att vara inkluderad. Detta får större betydelse ju större höstgivan är, särskilt påtagligt blir detta vid en hög kvävegiva på hösten följt av en låg eller normal kvävegiva på våren. Mattsson (1978) kommer vid sammanställningen av de 112 försöken fram till att det inte råder något generellt höstkvävebehov till höstvete utan att effekten av höstgödslingen snarare påverkas av kväveoptimum det enskilda året. Om kvävebehovet är tillgodosett avgör andra tillväxtfaktorer skördens storlek. Uppdelningen av försöksmaterialet på lerhalt, mullhalt och förfrukt ger vid handen att: Höstgödslingseffekten blev större på leriga jordar jämfört med styvare jord (åtminstone vid 90 kg:s givan på våren), större på mullfattiga jordar jämfört med mullrika och större med stråsäd som förfrukt jämfört med vall, oljeväxter eller träda. Vårgödsling är under alla omständigheter överlägset höstgödsling. Som en vidareutveckling av nyss nämnda försöksserie tillkom ett länsförsök och ett riksförsök som är sammanställt av Waern (1982). De två försöksserierna utgör tillsammans 40 försök under åren , samtliga försök frånsett 1 i Skåne och 1 på Gotland har legat i östra försöksdistriktet. Vidareutvecklingen består i att höstkvävet har legat som kalkammonsalpeter istället för kalksalpeter för att vara mindre utlakningskänsligt, vidare så har effekten av radmyllning av höstkvävet jämförts med bredspridda led. Försöksplanens utseende är 90, 120 och 150 kg N, bredspritt respektive radmyllat vid sådd utan att följas av vårkväve. 90, 120 och 150 kg N på våren som kalksalpeter samt två led där 30 kg kalkammonsalpeter på hösten (radmyllat respektive bredspritt) följs av 60 kg kalksalpeter på våren. Resultatet visar i likhet med Mattsson (1978) att vårgödsling är klart överlägset höstgödsling oavsett kvävenivå. Det har inte hel- 6

7 ler gått att finna någon merskörd för radmyllning jämfört med bredspridning av kväve på hösten. Yara har under åren 1977 till 1978 haft en försöksserie, (H-7632) för att jämföra radmyllning av NP med P 9. Totalt rör det sig om 27 försök (varav 19 är tillräckligt jämna) som har legat främst i Mellansverige. Försöksplanen utgörs av höstgödslingar; 50 kg N och 30 kg P som NP jämfört med 30 kg P som P 9. Kvävestegen på våren är 50 till 150 kg N som kalksalpeter, upp till 200 kg N för leden med P 9 för att kunna jämföra med kg N. Leden med och utan höstgödsling med kväve är jämförbara vid totalkvävenivåerna 100, 150 och 200 kg N. Resultatet blev som följer: Vid totalgivan 100 kg N var 4 försök signifikant bättre och 3 försök signifikant sämre vid uppdelning på kg N vår och höst istället för 100 kg N på våren. Vid totalgivan 150 kg N var 2 försök signifikant bättre och 1 försök signifikant sämre vid uppdelning på kg N vår och höst istället för 150 kg N på våren. Vid totalgivan 200 kg N var 4 försök signifikant bättre och 2 försök signifikant sämre vid uppdelning på kg N vår och höst istället för 200 kg N på våren. Vid en genomgång av materialet visar det sig att skillnaderna mellan år är större än mellan försöksplatser. Av totalt 7 försök under 1978 är det totalt 2 försöksled på varje kvävenivå som visat signifikant högre skörd vid delning av kvävegivan i höst + vår, inga försök visar negativ signifikans detta år. Däremot är det långt ifrån så att en och samma försöksplats visar effekt för höstgödsling på samtliga 3 kvävenivåer, sammanlagt är det 4 av 7 försök som visat signifikant högre skörd för höstkväve vid en eller flera kvävenivåer. Under skördeåren 1977 och 1979 är bilden mer splittrad, med både positiv och negativ skördeeffekt av uppdelning i höst och vårgödsling. År 1977 visar 2 försök signifikant bättre och 1 försök signifikant sämre effekt för höstkväve, 1979 överväger antalet försök där höstgödsling är signifikant sämre jämfört med enbart vårgödsling. Det är inte möjligt att göra någon vidare uppdelning efter jordart och förfrukten är okänd (Yara, ) talet Här refereras till 3 olika försöksserier med totalt 50 försök, 1 försöksserie är Yaras egen, 1 är ett länsförsök och 1 är ett distriktsförsök. Alla 3 försöksserier fokuserar på kombinationen direktsådd/reducerad jordbearbetning och utbytet för höstkväve. Distriktsförsöket, (D3-2153) har legat i Mellansverige under åren 1985 till 1989, totalt rör det sig om 16 försök. Höstvetet var direktsått och förfrukterna har varit lika delar oljeväxter och stråsäd. Försöksplanen har utgjorts av 30 kg N på hösten som efterföljts av 90, 120 och 150 kg N på våren. Därmed är totalkvävenivån jämförbar med leden som fått 120, 150 och 180 kg N på våren (Mattsson, 2005). 7

8 Resultatet visar att: Skördarna blev måttliga, eller omkring 6 ton per ha och kväveverkan var god. När behandlingar med höstgödsling jämfördes med behandlingar utan erhölls praktiskt taget samma resultat i medeltal, 5850 kg jämfört med 5840 kg per ha. Inte heller om totalkvävegivan jämförs erhålles något entydigt resultat. Som väntat var tendensen att det bästa resultatet erhölls om allt kväve ges på våren. (Mattsson, 2005). Länsförsöket, (L2-9517) har legat i gamla Malmöhus och Kristianstad län under åren 1984 till 1987, totalt rör det sig om 22 försök. Olika bearbetningstekniker har provats för att etablera höstvete efter höstraps, kombinerat med 50 kg höstkväve. Det har inte gått att finna några säkra skillnader mellan bearbetningsmetoderna och höstvete efter höstraps har inte behövt något extra kväve på hösten (Henriksson, 1988). Försöksupplägg och resultat enligt tabell 1: Tabell 1. Olika bearbetningsteknik till höstvete efter oljeväxter i Skåne, L försök Skörd kg/ha och rel. tal. Bearbetnings- Höstgödsling teknik Utan N 50 kg N Konventionell Plöjningsfri Direktsådd Harvsådd Yara har under åren 1984 till 1986 haft en försöksserie, (S-8323) där höstgödsling med N och PK till direktsådd höstvete undersökts. Totalt rör det sig om 12 försök, 7 försök har höstraps som förfrukt och i 5 försök är förfrukten stråsäd. Försöken har legat i Malmöhus (7), Uppland (4) och Östergötland (1). Höstkvävet har varit 50 kg N och utgjorts av antingen kalksalpeter eller kalkammonsalpeter, total kvävegiva har varit 190 kg N/ha. Dessvärre finns inget jämförande led som enbart fått vårkväve på 190 kilos nivån utan dessa led ligger kvar på 140 kg N, därmed haltar jämförelsen betänkligt. Resultatet visar att 50 kg N på hösten med höstraps som förfrukt knappast påverkar skörden alls (+50 kg kärna som ett medeltal över sju försök). Om stråsäd varit förfrukt däremot har skördeökningen för 50 kg N på hösten varit betydande (+ 400 kg kärna som ett medeltal över fem försök). Det ska påpekas att skördenivån då höstraps varit förfrukt är närmare 2 ton högre, hänger också ihop med var i landet försöken legat (Yara, ) talet Under 1990-talet är det mer sparsamt med försök i ämnet. 1 försöksserie från Yara, (H-9322) finns dock. Totalt 7 försök under åren 1994 och Serien är främst avsedd för att studera radmyllningseffekt. Två led utgörs av 30 kilo extra kväve som N 28, antingen radmyllat på hösten eller bredspritt på våren. Resultaten visar att av totalt 7 försök så visar 1 att det är signifikant bättre att lägga 30 kilo extra på våren jämfört med på hösten. 2 av 7 försök visar signifikant 8

9 högre skörd för 30 kg N extra på hösten jämfört med grundgödslingen, observera att totalkvävegivan inte är densamma talet Här refereras till 7 olika försöksserier med totalt 47 försök. Fördelningen är; 1 försöksserie från Svalöf Weibull, 2 försöksserier från Yara och 4 länsförsök. Gemensamt för försök utlagda de senaste 5 åren är förhållandevis måttliga höstkvävegivor och stråsäd som förfrukt. Dessutom jämförs olika höstvetesorters utbyte för höstkväve i två av försöksserierna. I samtliga försök har höstvetesådden föregåtts av plöjning. Svalöf Weibull har haft försök på höstkväve till höstvete sedan år 2001, tanken är att se om utbytet för höstgödsling med kväve skiljer sig från sort till sort. Försöken har legat på SW:s egna försöksgårdar alla åren; Haga (Uppland), Bjertorp (Västergötland) och Kölbäck (Östergötland). Försöksupplägget har varit detsamma år 2001 till 2003, år 2004 ändrades försöksupplägget. Eftersom det bara finns 2 försök år 2004 (Haga kasserades p.g.a. ojämnheter) och 2005-års resultat ännu ej är klara har jag valt att endast redovisa resultaten för 2001 till Sorterna i försöksserien har varierat mellan åren. Försöksupplägget är som följer: Varje sort testas med och utan höstgödsling, 27 kg N och 30 kg P som DAP (18-20), detta följs upp av 4 olika vårgödslingsstrategier: 1) 150 N st. 23 2) 75 N st N st. 31 3) 75 N st N st N st ) 150 N st N st Observera att höstgödslingen med DAP ligger utöver ordinarie kvävegiva, samtliga led som höstgödslas har alltså fått 27 kg mer kväve per hektar. (Detta förfarande är ändrat i den nya försöksplanen). Resultatet visar att 27 kg höstkväve ger signifikant högre skörd alla tre år och på alla tre försöksplatser. Huruvida detta är resultatet av en faktisk höstgödslingseffekt eller (troligare) bara ett kvitto på att en del av de tillförda 27 kilona kväve finns kvar på våren och bidrar till en högre totalkvävegiva är svårt att säga (Gruvaeus pers. medd.). Den andra försöksserien som behandlar eventuell sortpåverkan för utbyte av höstkväve till höstvete är länsförsök L7-150, sammanställd av Gruvaeus (2004). Försöksserien som är ny år 2004 har legat i Mellansverige; Uppland, Sörmland, Östergötland, Västmanland och Skaraborg. Försöksserien har fortsatt även under Försöksplanen 2004 bestod av 5 höstvetesorter (Olivin, SW Harnesk, Marshal, Tommi, Certo) och Fidelio rågvete. Sorterna är testade för 4 olika totalkvävenivåer; 100, 145, 190 och 235 kg N/ha. Höstgödslingen utgörs av 12 kg N/ha som kombisådd Axan, de 12 kilona kväve på hösten korrigeras genom motsvarande neddragning av kvävegivan på våren. Totalkvävegivan är med andra ord densamma oavsett höstgödsling eller ej. Kvävegivan har delats på tre tillfällen med 25% tidig vår, 50% före stråskjutning och 25% i DC Neddragningen med 12 kg N för de höstgödslade leden har gjorts vid det 9

10 första gödslingstillfället. Gödslingen i flaggbladsstadiet är lagd som Kalksalpeter Svavel, övriga gödslingar är i form av Axan (Gruvaeus, 2004). Resultatet 2004 visar att en delning av kvävegivan med 12 kg N på hösten har givit samma utbyte och kväveeffektivitet som att flytta detta till tidig vår. Det var heller inte några skillnader mellan sorter i reaktion för höstkväve under Materialet utgörs av fem försöksplatser (Gruvaeus, 2004). Den enda skillnaden i försöksplanen för L7-150 till år 2005 är att Tommi ersatts av Opus. Resultatet visar inga signifikanta skillnader vid uppdelning i höst + vårkväve jämfört med enbart vårkväve. Tendensen är dock att höstkväve resulterat i lägre kärn- och kväveskörd jämfört med leden som enbart fått vårkväve. Inga säkra sortskillnader föreligger, möjligen är Harnesk något mer positiv och Marshal något mer negativ i reaktionen på höstkväve. Materialet utgörs av fyra försöksplatser (Gruvaeus, pers. medd.) Länsförsök L3-3091D har legat i Mellansverige under åren 2002 till 2004, totalt handlar det om 8 försök. I försöksplanen ingår P20, MAP och N28 på hösten, för P20 finns led med både radmyllning och bredspridning, MAP och N28 har radmyllats. Höstkvävegivan har varit 12 kg N/ha. I ett led ligger motsvarande kvävegiva, +12 kg N med på våren istället och därmed blir totalkvävegivorna jämförbara (Gruvaeus, 2004) Resultatet visar att: Enbart kvävegödsling på hösten i form av N28 har inte givit någon lönsam merskörd medan användning av MAP istället för P20 givit lönsam mereffekt både på grund av bättre effekt samt lågt kvävepris. Att använda motsvarande kvävemängd på tidig vår har dock givit minst samma merskörd varför det snarare ser ut som en allmän kvävenivåeffekt snarare än en höstgödslingseffekt. Det har inte haft någon betydelse om höstkvävet radmyllats eller bredspridits (Gruvaeus, 2004). Länsförsök L har legat i Mellansverige under åren 2001 och 2002, totalt 3 försök. Jämförelsen gäller gödsling med P20 och DAP (18-20) på hösten samt motsvarande kvävetillskott som DAP men på våren (Gruvaeus, 2002). Resultatet visar att oavsett om 30 kilo extra kväve lagts på hösten eller våren har skördeökningen varit liten. Den ökade kväveskörden vid tillförsel av 30 kg extra kväve är liten vilket tyder på att kvävegivan varit överoptimal i de tre försöken (Gruvaeus, 2002). Skåneförsökens kvävestege i höstvete, L har innevarande år utökats med två led, MAP (12-23) och P20 på hösten. Höstkvävegivan är 100 kg MAP, d.v.s. 12 kg N/ha. I kvävestegen ligger ledet med MAP och P20 på 160 kilos nivån, observera att höstkvävet ligger utöver vårkvävet och därför är inte leden jämförbara med avseende på totalkvävenivå. Av årets 5 försök är det 4 stycken som är tillräckligt jämna. Inget av försöken ger säkra skördeökningar för höstkväve. 10

11 Yara har haft två serier i ämnet på sistone; YA-0313 och H-0213, totalt rör det sig om 17 försök åren 2003 till Försöken har legat från Skåne till Mälardalen. De intressanta försöksleden som berör höstgödsling ser ut enligt följande: 1) 110 kg MAP (12-23) följt av N på våren som Axan, totalkvävegiva 173 kg N 2) 110 kg MAP (12-23) följt av N på våren som Axan, totalkvävegiva 160 kg N 3) 125 kg P20 följt av N på våren som Axan, totalkvävegiva 160 kg N Totalt 7 av 17 försök som har PROB-värde < 0,05 (högsta tillåtna värde för att statistisk säker skillnad ska föreligga). 3 enskilda försök visade upp statistiskt säkra skördeskillnader vid höstgödsling. I ett försök minskade skörden när en del av kvävet lades på hösten, jämfört med att tillföra allt kväve på våren (led 2 mot led 3). 2 försök gav högre skörd med höstgödsling, i ett av försöken även vid samma kvävenivå (led 2 mot led 3), i det andra försöket endast vid högre totalkvävenivå (led 1 mot led 3). Resultaten för de båda försök som svarar positivt för höstkväve är dock tveksamma då höstgödsling med P20 i båda fall lett till en skördeminskning jämfört med ledet med samma kvävenivå men utan fosforgödsling. Om de båda MAPgödslade leden jämförs mot ledet utan höstgödsling istället för mot det P20-gödslade ledet visar det sig att ingen statistiskt säker skördeökning föreligger. Danska försök 1980-talet I mitten på 1980-talet genomfördes en försöksserie med höstkväve (i form av handelsgödsel) till höstvete. Resultaten av denna serie visade att det inte fanns något generellt behov att tillföra höstkväve till höstvete. Det visade sig att vid samma kvävegiva så var utbytet störst om allt kvävet lades på våren. Mineraliseringen av kväve på hösten tycktes räcka väl för att svara mot höstvetets måttliga kvävebehov på hösten (Knudsen m.fl., 1996; Knudsen m.fl., 2002) talet Här refereras till sammanlagt 4 försöksserier med totalt 51 försök. På Nord- och Västjylland har man haft positiva erfarenheter av en liten stallgödselgiva redan på hösten, detta har givit säkrare övervintring och högre skörd. Mot bakgrund av detta genomfördes under åren 1992 till 1994 en försöksserie med höstgödsling på Nord- och Västjylland, totalt rör det sig om 15 försök. En stallgödselgiva om ton svin- eller nötgödsel jämfördes med motsvarande kvävemängd som handelsgödsel. Resultatet blev måttliga skördeökningar som dock inte enbart kunde förklaras av kvävet i stallgödseln eftersom leden som fått stallgödsel gav högre skörd jämfört med leden som fått motsvarande kvävemängd men som handelsgödsel (Knudsen m.fl., 1996). 11

12 För att klargöra om den positiva höstgödslingseffekten kan knytas till innehållet av fosfor, kalium, koppar och magnesium i stallgödseln startades en ny försöksserie Här jämförs 40 kg N + PK + mikronäringsämnen på höst eller vår som stallgödsel eller handelsgödsel. Försöksserien pågick fram till 1997, totalt 12 försök under 3 år (Knudsen m.fl., 1996; Knudsen m.fl., 1997). Resultatet visar att merutbytet för extra höstgödsling är ca kg, skördeökningen var något högre för stallgödsel och N + PK + mikro jämfört med enbart kväve. Höstgödslingseffekten kan därför förklaras av en kombination av N, P, K, Mg och Cu. Om höstgödslingen istället jämförs med motsvarande gödsling på våren (samma totalkvävenivå) så är skillnaderna obetydliga. Proteinhalterna stiger dock vid vårgödslingsalternativen vilket leder till högre kväveeffektivitet. Halmhanteringen är redovisad för de 5 försök som låg under 1997 (2 försök med hackad halm och 3 försök med halmen bärgad). Halmhanteringen har inte haft någon inverkan på höstgödslingseffekten. Skördeökningen för höstkväve har varierat mellan åren, klart mindre under 1997 jämfört med 1995 och 1996 (Knudsen m.fl., 1997). Under 1997 till 1999 har det legat en försöksserie med kväve och/eller kalium till höstvete på hösten. Sammanlagt rör det sig om 17 försök, 5 förfrukt stråsäd och 12 med förfrukt frövall, samtliga försök är sådda i slutet på september. Jordarten är JB 3 och 4 i försöken med stråsäd som förfrukt och lerjord i försöken med frövall som förfrukt. JB 3 och 4 motsvarar ungefär våra leriga jordar och lerjorden motsvarar lättlera (Per-Olof Ohlson, pers. medd.). Höstkvävegivan är 30 kg N, det finns led med höstkväve och motsvarande neddragning på våren (-30 N) för att komma till grundgödslingen. Däremot finns inget led med 30 kg extra N på våren för att jämföra totalkvävenivån med ledet som höstgödslats och ingen neddragning av kvävet på våren. Vårgödslingarna är utförda efter N-min. Med andra ord är totalkvävenivåerna jämförbara vid; (30 kg N höst och gödsling enligt N-min -30 kg N vs. 0 kg N höst och gödsling enligt N-min). Således inget jämförande led till; (30 kg N höst och gödsling enligt N-min) (Knudsen m.fl., 1999). Resultaten visar att i de 5 försöken med stråsäd som förfrukt fanns inget för att tillföra 30 kilo extra N på hösten. Vid flyttning av 30 kg N från vår till höst sjönk proteinhalten 1%-enhet och skörden -320 kg/ha (ej signifikant). För de 12 försöken med frövall som förfrukt gavs en viss skördeökning för 30 kg extra N på hösten, +240 kg (ej signifikant). Vid flyttning av 30 kg N från vår till höst sjönk proteinhalten 1,1%-enheter och skörden blev signifikant lägre, -440 kilo. Det finns emellertid skillnader mellan år, 1997 och 1999 gavs signifikant högre skörd vid +30 kg N på hösten, så var inte fallet 1998, observera olika totalkvävenivåer! Nästa försöksserie tar upp radmyllning kontra bredspridning av NPK och PK på hösten. Försöksserien som utgörs av 7 försök 1998 och 1999 har under 1999 varit delad i två block, med och utan mangantillförsel på hösten. Bakgrunden är att stora delar av Danmark 12

13 utgörs av lättare jordar med återkommande manganbrister. Manganbrister som ofta gör sig gällande redan på hösten och som i många fall verkar starkt begränsande på övervintringen. Tanken här var att se om radmyllning av ammoniumhaltig gödsel som sänker ph och därmed förbättrar tillgängligheten av mangan kan ersätta sprutning med mangan på hösten. Försöksplanen innehöll 15 eller 30 kg N som höstkväve, totalkvävenivåerna mot enbart vårgödsling är ej jämförbara. Resultaten visar signifikanta skördeökningar för höstkväve, gäller oavsett kvävenivå (15 eller 30 kg N) och gödslingsteknik (radmyllning eller bredspridning). Observera att totalkvävenivåerna inte är jämförbara. Radmyllning har inte varit bättre än bredspridning och effekten av mangantillförseln har varit blygsam i de sju försöken (Knudsen m.fl., 1999) talet Här refereras till sammanlagt 2 försöksserier med totalt 20 försök. I en försöksserie som legat under 2000 till 2002 med totalt 18 försök har effekten av 30 kg N på hösten undersökts. Höstkvävet har efterföljts av 150 eller 200 kg N på våren, i övriga led har det uteslutande varit fråga om vårgödslingar. Förfrukterna endast redovisade för år 2002, höstvete (6) och engelskt rajgräs (1). Såtidpunkterna i försöket har varit i spannet 1:e september till 10:e oktober (Knudsen m.fl., 2000; Knudsen m.fl., 2001; Knudsen m.fl., 2002). Resultaten visar att skördeutbytet är detsamma om kvävenivån varit likvärdig, uppdelning i höst- + vårgödsling jämfört med enbart vårgödsling har inte haft någon betydelse för skörden. Däremot har proteinhalterna och därmed också kväveutnyttjandet varit högre i leden som enbart fått vårkväve. Vidare så har det inte gått att finna någon koppling mellan jordart, förfrukt eller såtidpunkt och utbytet för höstgödsling med kväve (Knudsen m.fl., 2002). Avslutningsvis en försöksserie under 2001 och 2002; kväve och mangan på hösten samt radmyllning kontra bredspridning. Endast 1 försök om året i höstvete, dubbelt så många i höstkorn. Resultatet visar inga signifikanta skillnader i de 2 höstveteförsöken (Knudsen m.fl., 2002) Inverkan av: Jordart & Förfrukt Intuitivt borde styv jord och stråsäd som förfrukt ge störst utslag för höstkväve. Denna uppställning finns också med i många försök utan att ge utslag för höstkväve. Det som däremot inte finns med, utöver styv jord och stråsäd som förfrukt, är reducerad jordbearbetning i kombination med hackad halm. Knudsen m.fl. (1996; 1999) har sammanställt två tabeller som visar på dålig korrelation mellan jordart och/eller förfrukt samt utbytet för höstgödsling med kväve, se tabell 1 & 2. Inte oväntat så ökar höstgödslingseffekten vid en sena- 13

14 reläggning av 1:a kvävegivan på våren, se tabell 2. Det ska tilläggas att de flesta försöken har legat på JB 4 (ung. motsvarande våra leriga jordar, Per-Olof Ohlson, pers. medd.) och att försöken genomgående varit plöjda. Tabell 2. Översikt över försök med handelsgödsel och stallgödsel till höstvete på hösten åren Uppdelning av materialet efter förfrukt och tidpunkt för vårgödsling (Kundsen m.fl., 1996). Höstvete Antal Utbyte och merutbyte, (dt./ha) Överskottsnederbörd försök 0 N 40 N i Kas 40 NH4-N (mm) (+PK) stallgödsel sept.-mars ,6 0,9 3, ,5 2,3 4, ,8 5,8 8, ,7 5,8 3, ,9 3,7 5,0 360 Förfrukt stråsäd 7 54,4 4,7 4,7 Förfrukt raps/ärter 8 67,8 3,5 5,8 Kas innan 15:e april 6 50,9 2,3 5,0 Kas efter 15:e april 8 67,6 5,5 5,4 Tabell 3. Översikt över försök med höstkväve till höstvete åren Uppdelning av materialet efter förfrukt och jordart (Knudsen m.fl. 1999). Höstvete Antal Utan höstgödsling Höstgödsling N Merutbyte försök (dt/ha) (dt/ha) (dt/ha) Alla försök 36 67,7 70,0 2,3 Uppdelat efter jordart JB 1-3 (~Sa-sv l) 9 66,2 68,6 2,5 JB 4 (~ l) 14 57,9 60,5 2,7 JB 5-9 (~l-sl) 5 71,7 74,3 2,6 Uppdelat efter förfrukt stråsäd 14 59,4 61,6 2,2 raps/ärter 7 65,3 68,6 3,2 frövall 14 76,4 78,5 2,0 Såtidpunkt Bara ett enda försök som redovisar såtidpunktens inverkan på eventuell höstkväveeffekt, dansk försöksserie med 18 försök under Här gavs inget utslag för kombinationen såtidpunkt och höstkväve (Knudsen m.fl., 2000; Knudsen m.fl., 2001; Knudsen m.fl., 2002). Om såtidpunkten korreleras till hur långt höstvetet hinner utvecklas på hösten visar det sig att det är först i bestockningsfasen (DC 20-25) som kväveupptaget blir tvåsiffrigt (Lindén m.fl., 2000). 14

15 Sort Frågeställningen höstkväve-sort är relativt ny i försökssammanhang, ca 5 år. I Svalöf Weibulls försöksserie åren finns denna frågeställning med, det finns dock två stora svagheter: Dels har sorterna från dessa år i vissa fall redan hunnit bli omoderna och dels är totalkvävenivåerna inte jämförbara med leden som enbart fått kväve på våren. Statistikkörning (utan hänsyn till sort) visar på signifikant bättre skörd för 27 kg extra kväve i form av DAP under alla tre åren och på alla tre försöksplatserna, observera olika totalkvävenivåer! Försöksserien ändrades inför 2004 så att höstkvävet ligger inkluderat i totalkvävegivan. Eftersom endast 2 försöksplatser ingår 2004 och 2005-års resultat ännu inte är klara finns denna försöksserie inte med i sammanställningen. Länsförsök L7-150 har pågått 2004 och Resultaten från 10 försök under två år visar att en delning av kvävegivan med 12 kg N på hösten har givit samma utbyte och kväveeffektivitet som att flytta detta till tidig vår. År 2005 visar resultaten en negativ tendens för uppdelning i höst + vårgödsling jämfört med enbart vårgödsling. Det har inte heller varit några säkra skillnader mellan sorter i reaktion för höstkväve under 2004 och I detta försök är totalkvävegivorna jämförbara (Gruvaeus, 2004). Jordbearbetning Det är endast de svenska försöken under 1980-talet där höstvetet är etablerat via direktsådd eller reducerad bearbetning. Litet material men viss skördeökning vid direktsådd och då förfrukten varit stråsäd, dock få försök och låg skördenivå, S-8323 (Yara, ). Samma förutsättningar i försök D3-2153, Mattsson (2005) gav dock inget för höstkväve vid direktsådd av höstvete med stråsäd som förfrukt. Vid reducerad jordbearbetning efter goda förfrukter tycks det inte föreligga något höstkvävebehov (S-8323; Henriksson, 1988; Mattsson, 2005). Region Det tycks vara lika svårt att finna positiva utslag för höstkväve oavsett om försöken legat i Mellan-, Öst-, Väst-, Sydsverige eller i Danmark. Miljöpåverkan Kvävegödsling på hösten kan vara negativt ur miljösynpunkt eftersom kvävet löper stor risk att förloras via utlakning och denitrifikation. Höstvete tar inte upp några större mängder kväve på hösten. Kväveupptaget under hösten varierar med såtidpunkt och om hösten är kall eller mild, d.v.s. hur länge tillväxten fortskrider. Undersökningar av Lindén m.fl. (2000) visar att höstvete, höstråg och rågvete har ungefär lika stort kväveupptag på hösten under förutsättning att de sås samtidigt. Kvävemängden i de ovanjordiska delarna mättes vid 4 olika utvecklingsstadier (DC 10-11, DC 12-13, DC 14-16, DC 20-25), beräkningarna bygger på antagandet att rötterna in- 15

16 nehåller 40% av kvävemängden. Resultaten som återges i tabell 4 visar att det är först i bestockningsfasen som kväveupptaget blir av betydande storlek. Kärnorna innehåller emellertid 3-4 kg N/ha vid normal utsädesmängd, kväveupptaget från marken är således som nedan angivet minus 3-4 kg N/ha (Lindén m.fl., 2000). Tabell 4. Höstsäds kväveupptag på hösten beroende på utvecklingsstadium. Med hela grödan* menas inklusive rötter som antas utgöra 40% av kväveinnehållet (Lindén m.fl., 2000). Utvecklingsstadium Totalkvävenivå (kg N/ha) Antal observationer Kväveinnehåll, ovanjordiska växtdelar Hela grödan* H-vete H-råg Totalt Medeltal Minsta värde Högsta värde Medel (kg N/ha) (kg N/ha) (kg N/ha) (kg N/ha) DC ,2 1,0 3,6 3, DC ,8 1,6 9,4 6, DC ,4 4,2 4,7 7, DC ,9 6,6 32,7 29, I tabell 5 visas en beräkning för vad höstgödsling till höstvete kan ha för inverkan på utlakningen, beräkningen är gjord i den senaste utlakningsversionen av STANK. Förutsättningarna är följande: Kvävegödslingen är gjord enligt rekommendationer i STANK vilket innebär 185 kg N för en skörd på 8,5 ton höstvete. Samtliga lokaler har för enkelhetens skull begåvats med samma skördenivå. Vidare så är höstvete förfrukt, bearbetningen är satt till tidig och efterföljande gröda är stråsäd. Den första utlakningskolumnen anger beräknad utlakning med 185 kg N/ha, uteslutande som vårgödsling. I nästa kolumn visas beräknad utlakning med 100 kg MAP (12-23) på hösten och resterande kvävemängd, 173 kg på våren. Sista kolumnen visar vad utlakningen beräknas till om 12 kg N/ha i form av 100 kg MAP (12-23) per hektar följs av 185 kg N på våren, d.v.s. en totalkvävegiva på 197 kg N istället för 185 kg N per hektar. Tabell 5 visar att kväveförlusten i form av utlakning varierar från 1 till 7 kg N (av de 12 kg N som tillförts), beroende på lokal och total kvävegiva, 185 eller 197 kg N/ha. Tabell 5. Utlakningsberäkning gjord i STANK för sex olika lokaler med skiftande jordarter och nederbördsmängder. Grundgödsling 185 kg N för 8,5 ton kärna, utan höstgödsling samt inklusive resp. exklusive 12 kg höst-n. Lokal Exempel på jordart Utlakning (kg N/ha) 0 höst-n inkl. 12 kg höst-n Exkl. 12 kg höst-n Laholm sand Malmö lerig Kalmar 50% sand, 50% lerig Linköping 50% lättlera, 50% mellanlera Uppsala mellanlera Vara styv lera Kväveförlusten i form av denitrifikation kan vara ett miljöproblem då reduktionen av nitrat inte alltid är fullständig. Reduktionen av nitrat sker enligt: 2N0 3-2N0 2-2N0 N 2 0 N 2. 16

17 Lustgas, N 2 0 är en stark växthusgas och därmed en miljöbelastning. Denitrifikationen är störst på de styvare jordarna och den kommer att öka vid tillförsel av nitrat- alt. ammoniumkväve på hösten. De viktigaste faktorerna som reglerar denitrifikationen (och därmed risken för lustgas) är jordens innehåll av oorganiskt kväve, tillgänglig kolkälla, syre, vattenhalt och temperatur. Stora lustgasemissioner föregås normalt av regniga perioder (Steineck m.fl., 2000). Maskinkostnader förknippade med höstgödsling Tabell 6. Maskinkostnader förknippade med höstvetesådd och/eller gödsling, maskinkostnaderna bygger på väl utnyttjande maskiner ( Makinkostnader 2005 ; Mårten Blad, pers. medd.) Maskintyp Traktor+Maskin+ Inkl. Förare Bränsle+Underhåll Centrifugalspridare (3000 l 24 m) 104 kr/ha 148 kr/ha Icke kombisådd (skivbillmaskin 6 m) 259 kr/ha 310 kr/ha Kombisådd (skivbillmaskin 6 m) 342 kr/ha 398 kr/ha Icke kombisådd + gräsfrölåda med P-tillsats 276 kr/ha 327 kr/ha (skivbillmaskin 6 m) Grundpriset för MAP (12-23), exklusive eventuella rabatter är 2,77 kr per kilo vara (nov -05). För att en extra höstkvävegiva om 12 kg N som 100 kg MAP ska vara ekonomiskt motiverad krävs en merskörd på 288 kg kärna vid ett höstvetepris på 96 kr/dt. Då är inte hänsyn tagit till de extra kostnaderna som merskörden innebär i form av transport, torkning och lagring. Detta är emellertid en liten kostnadspost, viktigare är om den befintliga såmaskinen kan användas eller om tjänsten måste lejas in. Att leja in tjänsten och få gödningen kombisådd kostar ca 400 kr/ha om maskinhållaren har väl utnyttjade maskiner. Detta är ett mycket konkurrenskraftigt pris men med befintlig fullgod såmaskin och avsaknad av alternativ sysselsättning hade kostnaden per hektar troligen blivit ännu lägre. Hur detta ska översättas till nödvändig merskörd får bedömas från fall till fall. Om gödningen ska köras ut separat med centrifugalspridare krävs 442 kg kärna i merskörd om man ska ha fullt betalt för nedlagt arbete. Om markens PK-status är tillfyllest och höstgödslingen bara utgörs av kväve, t.ex. 15 kg N krävs 140 kg i merskörd vid ett kvävepris på 9 kr och ett vetepris på 96 kr/dt. Detta under förutsättning att inga extra körningar krävs. Sammanfattning Generellt är det mycket svårt att hitta positiva skördeeffekter av höstkväve till höstvete. Det faktum att många försök inte är jämförbara med avseende på totalkvävenivå är en svaghet, höstkvävet ligger ofta utöver normal vårgiva istället för att vara inkluderad. På så 17

18 sätt ges inget svar på om det rör sig om en reell höstkväveeffekt eller bara är ett utslag för att (biologiskt) kväveoptimum ligger högre än grundgödslingen. De senaste åren är dock försöksserierna oftare justerade så att en kvävegödsling på hösten följs upp med motsvarande kvävemängd på våren i ett annat led för att få jämförbara totalkvävenivåer. I sådana försök visar det sig att skörden i bästa fall är densamma vid uppdelning av kvävet i höst + vår jämfört med enbart vårgödsling men att proteinhalten och därmed också kväveutnyttjandet är högre då allt kväve ges på våren. För att höstgödsling med kväve ska vara intressant bör kvävet vara billigt, allra helst gratis då en stor del av kvävet riskerar att förloras genom utlakning och denitrifikation under höst och vinter. Eftersom priset på MAP motsvarar priset på P20, med andra ord är kvävet i MAP gratis, är detta en intressant produkt om man som lantbrukare är i behov av fosfor. Även om ingen höstgödslingseffekt erhålls så bör åtminstone en del av det tillförda höstkvävet finnas kvar för upptag till våren. Svag förfrukt (stråsäd) och styvare jord tycks inte vara en garant för positivt utslag av höstkväve (Knudsen m.fl., 1996; Knudsen m.fl., 1999). Detta gäller även vid genomgång av svenska försök. Om resultatet blivit annorlunda vid kombination reducerad jordbearbetning och hackad (återförd halm) är svårt att uttala sig om då sådana försök är sällsynta, endast 2 stycken under 1980-talet (Mattsson, 2005; Yara, ). Här gavs positivt utslag för höstkväve i en av försöksserierna men inte i den andra, i båda fall rör det sig om direktsådd, inga uppgifter om halmhantering. Region och sort tycks inte ha betydelse för eventuell höstkväveeffekt. Det som kan saknas ur försökssynpunkt är höstkväveförsök med reducerad jordbearbetning och stora halmmängder. Likaså gäller försök med olika såtidpunkt i kombination med höstkväve. Försök med reducerad jordbearbetning och stora halmmängder går inte att så med konventionella försökssåmaskiner med släpbill. Rimligen får parcellbredden bestämmas efter bredden på en lämplig skivbillssåmaskin. Referenser Litteratur Gruvaeus, I Mellansvenska försökssamarbetet. Försöksrapport Sid Gruvaeus, I Mellansvenska försökssamarbetet. Försöksrapport Sid , Henriksson, L Direktsådd av stråsäd och vallväxter. Rapport nr. 77. Institutionen för markvetenskap, avd. för jordbearbetning. Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala. 18

19 Mattson, L Kvävegödsling på hösten till höstvete. Rapport nr Institutionen för markvetenskap, avd. för växtnäringslära. Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala. Maskinkostnader Underlag och kalkylexempel för lantbruksmaskiner. Framtagen av maskinkalkylgruppen, ett samarbete mellan HIR Malmöhus, Hushållningssällskapet Kalmar-Kronoberg-Blekinge och Hushållningssällskapet Östergötland. Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Knudsen, L. m.fl., Oversigt over Landsforsøgene. Forsøg og undersøgelser i de landøkonomiske foreninger. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret, Planteavl. Århus, Danmark. Sid Lindén, B., Roland, J., Tunared, R Höstsäds kväveupptag under hösten. Serie B Mark och växter, Rapport nr. 5. Institutionen för jordbruksvetenskap, Sveriges Lantbruksuniversitet, Skara. Steineck, m.fl., Växtnäring i kretslopp. SLU Kontakt nr. 11. Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala. Waern, P Höst- och vårspridning av kväve till höstvete. Rapport nr Institutionen för markvetenskap, avd. för växtnäringslära. Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala. Resultatblanketter L L Mattson, L Kväve höst och vår till direktsått höstvete. SW, Tabellsammanställning Yara, H Yara, H Yara, H Yara, S Tabellsammanställning 19

20 Yara, H Yara, H Yara, H Yara, YA Yara, YA Personliga meddelanden Agr. Ingemar Gruvaeus, HS-Skaraborg Skara. Tel Agr.dr Lennart Mattsson, SLU Ultuna, Inst. för markvetenskap, avd. för växtnäringslära. Tel Agr. Mårten Blad, HIR Malmöhus Borgeby. Tel Agr. Per-Olof Ohlson, HIR Malmöhus Borgeby. Tel