Leif Nystén. Allmän musikkunskap Grundkurs

Transkript

1 Leif Nystén Allmän musikkunskap Grundkurs Musik- och kulturskolan Sandels Helsingfors

2 Innehåll Till läsaren... 4 Musikens tidsaxel... 5 Introduktion... 6 Musikens källor... 7 Instrumentlära och akustik... 9 Instrumentens klassificering Medeltiden, 600-talet 1400-talet Kyrklig, världslig och folklig musik Renässansen Barocken talet Barockens tonsättare Corelli Vivaldi Händel Passion Recitativ Imitation (kanon, fuga) Invention Affektläran Den tonala stämningen Wienklassicismen ca1820-talet Den galanta stilen Mannheimskolan Klassiska musikideal Sonatformen Det stora formatet Kammarmusiken

3 Haydn Mozart Beethoven Stråkkvartetten Romantiken 1820-talet 1900-talets första decennier Franz Schubert Richard Wagner Johannes Brahms Nationalromantiken Senromantiken Opera Balett talet och dess ismer Modernismen och seriell musik Den andra wienskolan Modernister och moderna tonsättare Finland Medeltiden Den klassiska tidsepoken Romantik och nationalromantik Sibelius och nationalromantiken Den finländska modernismen Musikord och begrepp (Allmän musikkunskap, grundnivå)

4 Till läsaren Detta kompendium riktar sig i första hand till eleverna som befinner sig i slutskedet av studierna på musikens grundnivå, fördjupad lärokurs. Kompendiet innehåller den grundläggande informationen om den västerländska musikens historia från medeltiden till 1900-talet. Informationen i kompendiet kompletteras av webbsidorna där det finns förslag till avlyssning av de centrala musikverk som ingår i kursen. I slutet av kompendiet finns en ordlista som innehåller de ord och uttryck samt begrepp som krävs för att kunna förstå musiklivet i en samhällelig kontext och musiken grundläggande struktur i relation till kursens innehåll. På webbsidan finns avlyssningslänkar och annan relevant information, t.ex. tidigare förhör och självstudieförslag. 4

5 Musikens tidsaxel enligt Gunno Klingfors (2003) 5

6 Introduktion Den västerländska musikens rötter och ideal finns i antikens grekiska kultur i synnerhet filosofi, litteratur och bildkonst. Inom musikhistorien måste vi också beakta det starka inflytandet från österlandet, orienten, som inträder i samband med att kristendomen breder ut sig. Den grekiska musiken var bara en del av det gemensamma tonspråk som rådde kring Medelhavet under antiken. Och i synnerhet musikens teorietiska formuleringar är grekernas förtjänst: intervallerna, tonartssystemen osv. Skapades ursprungligen av grekerna. I övrigt har antikens musik inte ensam påverkat utvecklingen av den västerländska musiken, den är en summa av flera faktorer. Den västerländska musikteorin började med matematikern Pythagoras (500 talet före vår tideräkning), som granskade musiken såväl ur ett matematisk-akustiskt som estetiskt perspektiv. Pythagoras skapade teorin om sfärernas harmoni. Det handlade om svängningstalens inbördes relationer. Andra viktiga grekiska musikteoretiker var Ptolemaios, men också Aristoteles som sedermera tog avstånd från den matematiska infallsvinkeln och började mera lita på hur den hörda musiken påverkade människan. Filosoferna ansåg att musiken härstammade från gudarna Apollo och Orfeus m.fl. Musiken ansågs också vara inkörsporten till mänskans själ och karaktär. Musiken fick en framträdande ställning i bildningen. Platon var en filosof som skapade en teori om statshierarkin. I staten fanns tre olika typer av individer och nivån man hörde till hade att göra med vilken kunskapsnivå man hade. I den här teorin hade musiken en viktig betydelse, genom att behärska musiken kunde man också kontrollera statsmedborgarna. Musik var i Grekland den gemensamma benämningen för musiska konster, musike, d.v.s. motsatsen till fysisk eller gymnastisk kultur. Till musike hörde också drama och poesi. Enligt mytologin fanns det nio muser, gudaväsen som beskyddade konsten. Dessa var Kalliope (den episka poesins musa som spelade flöjt och harpa), Kleio (historia och annan kunskap, spelade aulos ett blåsinstrument av oboetyp), Euterpe (lyrisk poesi, flöjtspel), Melpomene (tragedi, aulos och harpa), Terpsichore (dans, lyra och harpa), Erato (kärlekspoesi, spelade trumman tympanon), Polyhymnia (festliga sånger och danser), Urania (astronomi) och Thaleia (komedi). Alla muser var sångkunniga. Grekerna kände bara till den enstämmiga melodin. Den hade en direkt kontakt med poesin. Musik var alltså enstämmig konst som kunde smyckas ut med melodiska cirklar (heterofoni). Rytmen hade att göra med språket. Att uppträda innebar att improvisera, och musikens struktur byggde på s.k. moder (modus). Moderna var en slags skalor som alla hade en speciell karaktär eller stämning. Genom att använda olika moder ansågs man kunna påverka olika sinnesstämningar hos lyssnaren. Den grekiska tragedin har stor betydelse också i musikhistorien. Den utgjorde detsamma för grekerna som en gudstjänst för kristna. Alla konster förenades till ett allkonstverk. 6

7 De vanligaste instrumenten var guden Apollos instrument kithara (i bild t.v.) och aulos, en pipa av oboetyp som brukade förknippas med guden Dionysos. Romarna hade ingen självständig musikkultur, utan de fortsatte att odla den grekiska musikkulturen. Man utvecklade visserligen instrumenten och romarna införde bleckblåsare som hade stark klang som kunde utnyttjas som signaler i militära sammanhang. Också orgeln uppfanns under den romerska tiden. Då romarriket föll började den kristna kyrkan breda ut sig och fram till 1000-talet var kyrkan den enda sammanhållande kulturfaktorn i Europa. Under medeltiden var de flesta musikerna anställda av kyrkan. Eftersom kyrkan motarbetade hedniska seder och bruk motsatte man sig spontant också antikens Grekland och Rom vilket ledde till egna tillämpningar av musiken. Först i slutet på medeltiden, under renässansen, blev det tillåtet att återkomma till antikens kulturideal. Musikens källor Musik är mänsklig verksamhet där hon genom att sammanföra toner av olika höjd och längd skapar ett akustiskt händelseförlopp som skapar välbehag. De tidigaste musikalisk-arkeologiska fynden är bitar av instrument tillverkade i ben. Enligt sådana fynd kan man spåra tillverkningen av flöjter till år tillbaka i tiden. Danserna har säkert ackompanjerats med hjälp av resonerande träblock och slagverk. Senast för drygt 5000 år sedan skapades de första tonala systemen. Hos naturfolken hörde musiken samman med underhållning, kommunikation och religiösa riter. Beroende på den allmänna kulturella utvecklingen utvecklades också musiken i olika riktningar, därför har vi så många olika musikkulturer i världen och inte bara en enda. Men alla kulturer har gemensamma drag. I Europa utvecklades musiken på två sätt: antikens arv övergick småningom till kyrkomusiken medan de kringresande gycklarna, jonglörerna och trubadurerna skapade en poetisk folklig sångoch dansmusik. Notskriften utvecklades mest inom kyrkan medan den folkliga musiken byggde på att muntlig föra över sångskatten till efterföljande generationer. 7

8 Boethius (ca ) var en romersk musikteorietiker, som skrev verken De consolatione philosophie samt De institutione musica. Av dessa är den senare den viktigaste källan till medeltida musikteori. Boethius betraktar musiken också filosofiskt så att det finns tre klasser av musik, musica mundana, musica humana och musica instrumentalis. Den första betyder världslig musik i allmänhet, den andra behandlar en slags universell harmoni som hos mänskan kommer till uttryck som musica humana, förhållandet mellan kropp och själ. Musica instrumentalis är det som vi idag mest uppfattar som musik; enligt Boethius var musik också ett pedagogiskt medel med vars hjälp man kan förstå världsalltet. Musik är alltså inte bara konst utan praktisk kunskap. 8

9 Instrumentlära och akustik Våglängden är avståndet mellan två efterföljande ljudvågor med samma svängningstal. Ju längre våglängd, desto lägre ton. Svängningens omfattning, amplitud, bestämmer ljudvolymen. Amplituden är den maximala avvikelsen från nollnivån under en svängningsperiod. Ju högre amplitud, desto starkare ljud. Ljudet är en fysikalisk företeelse som uppstår genom vibrationer, ljudvågor. Det som vi hör skapas av tre komponenter: den vibrerande kroppen (instrumentet), den materia som för fram vibrationen (luften) och hörselsinnet som tar emot ljudvågorna (örat). Ljudet rör sig genom luften i en medelhastighet på 340 meter per sekund. Vibrationen, ljudvågornas antal per sekund, kallas frekvens. Måttenheten är Herz (Hz). Antalet Hz innebär i praktiken antalet svängningar per sekund. Ju högre frekvens desto högre ton. Ettsrukna a (a¹) har en frekvens om 442 Hz. Den dubbla frekvensen, 884 Hz, skapar en ton som ligger en oktav högre (a²), medan 221 Hz (a) ligger en oktav under ettstrukna a (lilla oktavens a). Amplitud kallas vibrationens styrka eller omfång. Ju större amplitud en svängning har desto starkare är ljudet. Toner kallas ljud vars vibrationer är regelbundna. Sådana ljud som har en oregelbunden frekvens kallas noise eller oljud. I naturen förekommer aldrig ljud som enbart består av en enda frekvens, utan tillsammans med grundfrekvensen vibrerar alltid olika mindre delar eller fraktioner av ljudet, vilket kallas övertoner (bilden nedan). En sträng vibrerar av hela dess längd, men också hälften av strängen vibrerar, liksom tredjedelen, fjärdedelen osv. Varje del som vibrerar fusioneras med grundfrekvensen där de olika delarna har var sin amplitud. Detta innebär att alla instrument har ett för sin klang karaktäristiskt övertonsspektrum. Tonen C har följande övertoner vars amplitud beror på den vibrerande klangkroppens instrumentets art. Övertonsskalan 9

10 Vi lär oss att känna igen instrumentens klang närmast genom deras intonation, alltså det ljud som har att göra med tonens uppkomst. En gitarr skiljer sig från en violin just genom ansatsen eller anslaget. Också spelsättet är avgörande för tonens karaktär. En tumregel är att ju större instrument desto lägre toner kan det frambringa. Ett gott exempel på instrumentens olika kvaliteter är blåsinstrumenten vars klangkroppar inte vibrerar i sig utan den luftpelare som skapas genom anblåsningen. Ett kortare rör innebär en högre ton, ett längre rör en lägre ton. Rörets tjocklek och form har däremot med klangfärgen att göra. Ett trångt rör skapar ett skarpare ljud medan ett stort rör åstadkommer en rundare klang. Ibland behöver instrumentets ljudframkallande del förstärkning, resonansbotten, vars form inverkar på klangfärgen. Instrumentens klassificering Instrumenten grupperas enligt spelsätt och hur ljudet framkallas. Under antiken och på medeltiden fanns tre grupper: blåsinstrument, stränginstrument och slaginstrument. Från renässansen gjordes en finare indelning i blås-, tangent-, stråk- och knäppinstrument. Oftast saknades slagverken helt och hållet i denna gruppering. På 1900-talet fick vi en indelning som skapades av två musikforskare, Sachs och Hornbostel, vilka föreslog en gruppindelning som har etablerat sig som den gängse: 1. Idiofoner, slagverk (t.ex. cymbaler, klockspel, gurka, speldosor, även xylo- och metallofoner) 2. Membranofoner, slagtrummor 3. Kordofoner, stränginstrument (piano, violin, gitarr, harpa) 4. Aerofoner, blåsinstrument inklusive orgel 5. Elektrofoner, elektroniska instrument Orkester- och de övriga instrumenten indelas enligt följande: Träblåsinstrument: flöjt, oboe, klarinett, fagott, saxofon Bleckblåsinstrument: valthorn, trumpet, basun (trombon), tuba Slaginstrument: slagtrummor (pukor, virveltrumma) och idiofoner (triangel, tam tam, cymbal, metallofoner och xylofoner) Stränginstrument: harpa, luta, gitarr, kantele samt tangentinstrumenten piano, cembalo (obs! orgel, dragspel och orgelharmonium är aerofoner trots att de är tangentinstrument) Stråkinstrument: violin, altviolin, cello, kontrabas 10

11 Elektroniska instrument: akustiska instrument är vanliga instrument vars ljud förstärks med en mikrofon, men det går att spela på dem också utan förstärkning. Ljudet spelas upp via en förstärkare och högtalare. Elektroakustiska instrument spelas som akustiska instrument, men ljudet kan inte uppstå utan förstärkare och högtalare (t.ex. elgitarr). Helelektroniska instrument är instrument vars ljud framställs elektroniskt, det finns inga akustiskt klingande delar (t.ex. syntetisator, keyboard) Pukor 11

12 Medeltiden, 600-talet 1400-talet Också de tidiga kristna församlingarna och kyrkoaktiva förstod att musiken var en viktig kraft då det gällde att förmedla det kristna budskapet. I likhet med de gamla grekerna hade de kristna bestämda åsikter om vilken musik som var lämplig. Musiken skulle mana till meditation och djupsinne, därför var något lugnt och stilla att föredra. Kyrklig, världslig och folklig musik Till en början bestod musiken av ett slags melodiskt läsande av bibeltexterna. Senare tog man över en del enkla folkliga melodier. Instrument användes inte i början, bara sång och då skulle den vara enstämmig flerstämmigheten införs först senare. Tanken var att musiken inte fick ta överhand över texten. Åhörarna skulle inte njuta av musiken så att de glömde det kristna innehållet. Påven Gregorius den store (ca , bilden t.v.) satte upp regler för hur musiken skulle användas i kyrkan. Han var inte musiker själv, men efter honom brukar den tidiga kyrkomusiken kallas gregoriansk sång, gregorianik. Därefter utvecklades musiken ganska långsamt. Man förde in enstaka instrument och på 800-talet började man försiktigt experimentera med flerstämmig sång. Den kyrkliga musikens ställning i den tidiga musiken är obestridbar. Det beror på att det var ur den som den klassiska musiken utvecklade sig. Men det förekom också musik hos rika adelsfamiljer och vid de furstliga hoven. Det kunde vara fråga om instrumental dansmusik eller så kallad trubadursång eller minnesång, visor som handlade om ädla riddare och fagra jungfrur. Men trubadurerna förmedlade också nyheter då de reste från stad till stad. Denna musik brukar kallas världslig eller profan musik. Om den gamla folkliga musiken vet vi rätt litet. Gamla skrifter berättar om instrumentalmusik och avancerad flerstämmig sång. Men det var först på 1800-talet som forskare började teckna ned egentlig folkmusik. Men även då ändrade man på sådant som ansågs vara "fel". Ljudinspelningar från 1900-talet ger en sannare bild av den folkliga musiken, men inspelningarna säger naturligtvis inget om hur det lät för t.ex. ettusen år sedan. Musikaliskt brukar man i senmedeltiden tala om två epoker vilka avlöste varandra: Ars Antiqua (i vilken ingick den s.k. Notre Dame skolan), och Ars Nova. 12

13 Musikaliskt centrum under senmedeltiden var Paris (därav namnet Notre Dame som var den centrala kyrkan för musiklivet). Under dessa epoker utvecklades flerstämmigheten så att vi närmar oss en enhetlig europeisk stil. Redan under slutet av 1100-talet skrev man tre- och t.o.m. fyrstämmig körsats. Den gotiska byggnadsstilen (jfr Notre Damen katedralen i Paris) utvecklades parallellt med flerstämmigheten. Med Ars antiqua kommer också cantus firmus vilket var den egentliga gregorianska melodin på vilken man bygger fria stämmor, åtminstone en diskantstämma (discantum) och ytterligare triplum om man hade tre stämmor. Renässansen Renässansens tidsepok anses infalla under två sekler, från 1400 till Ordet renässans, på italienska rinascimento eller franska rénaissance, avser pånyttfödelse". Förebilderna för renässansen var antikens ideal och filosofier. Detta innebar en brytning med den s.k. mörka medeltiden, för kyrkans överhöghet och skrockaktiga föreställningar om mänskan i världsalltet. I stället tog man igen till heders den klassiska litteraturen och antikens kulturinflytande. Också kyrkan rannsakade sig själv och övergav en del av sina seder och bruk. Martin Luther, som genomförde reformationen i Norra Europa, ville föra gudstjänsten närmare folket och slopade latinet som mässpråk. Psalmerna (koralerna) blev det viktigaste musikaliska verktyget som församlingsmedlemmarna lärde sig för att aktivt kunna delta i gudstjänsten. Renässansen väckte således antiken till liv i början av 1400 talet. Som så ofta så inleds strömningen i Italien. Med renässansen kommer man att lyfta fram naturvetenskaperna, bl.a. astronomin som bevisar att jorden är en planet och solen står i centrum av solsystemet. Även de s.k. humanistiska värdena betonas. Under renässansen kom handeln att blomstra (Venedig) liksom hantverket (Florens) vilket ledde till välstånd i form av rika handelsmän och furstar. Dessa kom i sin tur att bli viktiga gynnare av konst- och kulturlivet (s.k. mecenater). Renässansen var de berömda konstnärernas tidevarv: Botticelli (Venus födelse, bilden), Leonardo da Vinci, Michelangelo, El Greco, Matthias Grünewald m.fl. 13

14 Man började allmänt tala om den nederländska skolan och -tonsättarna (de s.k. frankoflamiska tonsättarna). Tonspråket blir internationellt. Holland, Belgien och Norra Frankrike utgjorde ett samfällt område under början av 1400-talet. Området kom att bli politiskt och kommersiellt centrum i Västeuropa. Nu blomstrade kulturlivet. Småningom flyttas musiklivets tyngdpunkt från Paris till hoven vid de Burgundiska hertigdömena vilka var tidens glansfullaste. Hoven engagerade flera kunniga tonsättare. Härifrån reste musikerna till andra länder, också Italien. Motetten är en av den polyfona vokalmusikens äldsta kompositionsformer. Dikterna var antingen världsliga eller andliga; i de tidiga motetterna från 1200 och 1300 talen blandades andra språk med latin. Först på 1400 talet började man införa en enhetlig text i alla stämmor. Imitationen kom att bli motettens främsta kompositionstekniska form sedan 1500 talet. Vid uppföranden av motetter kunde även instrument användas och ibland uppfördes stämmorna helt utan sång. På 1500 talet kunde sångare och instrumentalister dekorera de enkla stämmorna med olika effekter. Detta ledde till att folk inte uppfattade texten. Kyrkomötet i Trento ( ) förbjöd dylika dekorationer och man började uppföra mässor och motetter mycket förenklade. Som en fulländning av den nya mässtilen anses vara Palestrinas musik. Vid sidan av mässor och motetter började tonsättarna skriva madrigaler. Dessa odlades särskilt i Italien; texterna kunde handla om kärlek, politik eller naturliga idyller. Renässansens stora mästare var Orlando di Lasso ( ) och italienaren Giovanni Pierluigi da Palestrina (bilden). De fortsatte de nederländska (frankoflamiska) skolornas arbete och anses utgöra höjdpunkten av renässansens vokalmusik. Lasso var ursprungligen holländare, men utbildades i Italien och arbetade mycket i Tyskland. Han var med sina 530 motetter mycket produktiv och fick influenser från olika håll i Europa, vilket hörs i hans världsliga musik. Kring Palestrina uppstod den s.k. romerska skolan som fortsatte den polyfona nederländska traditionen. Palestrina behärskade kontrapunkten mästerligt. Kännetecknande för hans musik var balans och fyllighet, ett välavvägt förhållande mellan polyfoni och homofoni samt en melodisk och klanglig klarhet. Palestrina ville skriva enligt ett förenklat uttryck och städade bort onödig polyfoni och kromatik och betonade harmonin. Palestrinastilen avser balans mellan vågräta, melodiska, och lodräta, harmoniska, linjer. Stämmorna är självständiga och han har också tagit hänsyn till samklangen, harmonin. Palestrina skrev nästan enbart kyrkomusik för kör a cappella (utan ackompanjemang). 14

15 Barocken talet Barocken förekom ca i bildkonst, musik och litteratur, byggnads- och inredningskonst (arkitektur), t.o.m. i etikett och klädkultur. Tiden präglas av systematik och experimentlystenhet. Man utvecklade nya vetenskapliga inriktningar. Betydande personer var bl.a. Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton. Bildkonsten utvecklades under barocken och blev nyanserad och dramatisk. Motiven hämtades ur antikens sagor eller Bibeln. Till tidens kändaste konstnärer hör El Greco, Rubens och Rembrandt. Italien är ledande inom arkitektur, bildkonst, skulptur och musik hela 1600-talet. Kyrkan, adeln och senare även stadsmyndigheterna kom att bli konsternas viktigaste beskyddare. Finland var avlägset och fattigt och influerades litet av barocken och då barocken kom till Norden kom den tidsmässigt sent. Barockens tonkonst bildar en instrumental motvikt till vokalmusiken under renässansen. Kyrkomusik (sakral) och världslig (profan) musik blev jämbördiga.dur- och molltonarterna bildar grunden för tonaliteten, kyrkotonarternas tidevarv slutar. Musikens taktindelning befästs. Basso continuo, generalbas, är en ackompanjemangsstil som uppstod under barocken den nya stilen betonar melodin och basen på bekostnad av mellanstämmorna. Enligt B.c. skulle ett flerstämmigt instrument (cembalo, orgel, luta) komplettera den tonala vävnaden genom att improvisera på basis av basstämman och vidhängande sifferbeteckningar. Tonsättarna ville inte längre skriva ut ackompanjemanget eftersom det mest handlade om harmonier (ackord). Basens sifferbeteckningar gav tillräckliga hänvisningar om harmonins art på samma sätt gör man med lätt musik idag. Basstämman förstärktes med hjälp av ett lågt melodiinstrument (cello, gamba, fagott, kontrabas). Nytt i barocken Opera och oratorium (jfr Passion) Stråkfamiljen (violin, altviolin, cello, kontrabas) Orkestern Musikaliska kännetecken Dur/moll tonalitet Funktionell harmonik (varje ackord har en given funktion i tonalitetens byggnadsstruktur) Generalbas (basso continuo) Kontraster i volym (solo/tutti), klang, tonhöjd, tempo o.s.v. Genomföring och vidareutveckling 15

16 Dynamik, i synnerhet terrassdynamik Några typer av barockmusik Recitativ (secco dvs. utan ackompanjemang och ackompanjerat) Aria (bl.a. coloratura/bravur och bel canto) Konsert, concerto grosso Kantat Sonat Barockens mest kännetecknande typ av kompositioner kom att bli konserten som i sin tidigaste form går under namnet concerto grosso. I den alternerar en liten solistgrupp med hela orkestern (solo tutti). Också solistkonserten föddes under barocken. Concerto innebar i 1500 talets Italien enbart en ensemble utan desto mer exakt definition, och som namn på kompositioner kan ordet omfatta olika typer av verk. Kännetecknande för alla konserter är en kontrasterande samverkan mellan solist och orkester, växelspel. Växelspelet mellan orkestern och solisten/solistgruppen gav i sig naturligt upphov till den s.k. terrassdynamiken som ökade musikens dramatiska uttrycksförmåga. Sonatens utveckling började i början av 1600 talet i Norditalien. Giovanni Gabrieli (ca ) skrev sonater för två eller flera instrumentalkörer, vilka var motsvarigheter till de vokala flerköriga tonsättningarna. Under senare hälften av 1600 talet övergår man från ensemblesonater till senbarockens sonater för några soloinstrument med continuo. Under barocken blev sonaten längre och den ensatsiga med flera klart avgränsade avsnitt kom att bestå av självständiga satser. Kyrkosonatens fyrsatsiga form (långsam snabb långsam snabb) blev först vanlig hos Corelli. Kammarsonaten, som utvecklades senare till svit eller partita, innehöll ofta satser som kallades Allemande, Courante, Sarabande och Gigue, och vilka föregicks av ett preludium. Barockens sonater skrevs oftast för 1 3 instrument, vanligtvis violin, samt continuo. 16

17 Barockens tonsättare Corelli Den italienska tonsättaren och violinisten Arcangelo Corelli ( ) skrev enbart instrumentalmusik. Det viktigaste instrumentet var violinen. Från de äldre tonsättarna ådrog han kyrkosonaten (sonata da chiesa), som han gav dess slutgiltiga fyrsatsiga form: långsam - snabb - långsam - snabb. Också kammarsonaten (sonata da camera) var väl framme i Corellis produktion; i kammarsonaten åtföljdes preludiet av dansanta satser. År 1700 publicerade Corelli 12 violinsonater op. 5, i vilka ingår de populära variationerna över melodin La Follia. Corellis samling av 12 orkesterverk, Concerti grossi, op. 6 tillkom I dessa överger Corelli den femstämmiga stråkbesättningen och använder sig av två violiner, altviolin och bas. Solopartierna är skrivna för en s.k. concertinogrupp, två violiner och cello (jfr. besättningen för triosonat: två violiner och continuo). Konserterna har 4-10 satser, som ibland saknar paus mellan satserna. Den mest kända är Julkonserten op. 6/8. Corelli var den första tonsättaren som höll sig helt och hållet till enbart dur och moll. Vivaldi Antonio Vivaldi var solistkonsertens första mästare, vars tematik och rytmik stod som förebild för bl.a. J. S. Bach. Vivaldi blev berömd i synnerhet p.g.a. antalet utgivna verk: 12 triosonater op. 1 (1705), 12 violinsonater op.2 (1709) och 12 konserter op. 3 (1711). Efter det här ägnade sig Vivaldi åt operan. På 1720-talet gav Vivaldi i Amsterdam ut konserterna op. 8, i vilka ingår bl.a. De fyra årstiderna (Quattro Stagioni). Vivaldis musik föll småningom i glömska och inte förrän i början av 1900-talet fick han en självständig position i musikens historia. Vivaldi skapade konsertformen grundläggande struktur. Förutom några undantag är hans konserter alltid tresatsiga: snabb långsam snabb. Den tekniska utveckling som Vivaldi skapade inom violinkonsertens område innebar ett avgörande steg för senare tiders virtuoser. Också beträffande andra instrument än violinen var hans produktion banbrytande: Vivaldi var den förste som tonsatte en konsert för tvärflöjt. Händel Georg Friedrich Händel var samtida till Johann Sebastian Bach. Han arbetade i England där hans karriär nådde sin kulmen. Händels specialområde var opera och oratorium, i synnerhet Messiah (1741) blev vida känd och populär. Music for the Royal Fireworks, fyrverkerimusik, är full av prakt och melodisk rikedom. Såväl den som Water Music (1715) är avsedda att spelas utomhus i det fria, vilket kommer fram genom besättningen som består närmast av blåsinstrument. För Händel var Corelli förebilden inom orkesterkonsertens område. I dem (op. 6, 1740) bildar den bekanta sammansättningen i triosonaterna (2 violiner och continuo) motparten till stråkorkestern. Till skillnad från Bach, som föll i glömska för flera decennier, var Händel en firad tonsättare vars verk uppfördes kontinuerligt. 17

18 Barockens tidsepok når sin kulmen i Johann Sebastian Bachs produktion. Hans verk är en unik blandning och syntes av allt det som har skett inom musikhistorien under de föregående fem decennierna. Bach utvecklade polyfonin och konserterna till sin spets, orgel- och klavermusiken och koralen som kompositionsform. Fem av hans söner tillhörde sin tids största tonsättare. Det kom emellertid att ta flera år innan man förstod sig på Bachs verkliga betydelse. Man spelade rätt mycket av hans cembalo- och orgelverk under 1700 talet, men det var först på 1820 talet som Mendelssohn började framföra Bachs vokalmusik då man insåg betydelsen av denna tonsättare. Bach framlevde sitt liv på en rätt liten del av Nordtyskland. Till skillnad från många andra av sin tids tonsättare reste Bach inte alls. Bach hade sina egna och starka åsikter om kompositionsarbetets betydelse. Eftersom han var envis kom han ofta i delo med sina arbetsgivare, kyrkorådet eller hovet. Bach skrev de flesta av sina orgelverk och en stor mängd kantater under åren i Weimar. Vid hovet i Köthen var Bach anställd åren under en musikälskande furstes beskydd. Denna period kännetecknas av kammarmusik och instrumentalverk: orkestersviterna, Das Wohltemperierte Klavier, de franska sviterna, cellosviterna, violinsonaterna och -sviterna. De berömda Brandenburgkonserterna fulländar concerto grossons historia. I dem förenas dialogerna mellan orkestern och de solistiska grupperna på ett fantasifullt sätt. Bach var kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig under 27 år. Befattningen var en av de mest ansedda i Tyskland och innebar ett enormt bidrag för kyrkomusiken. Bach undervisade vid Thomasskolan och skrev all musik enligt behov, spelade orgel och ledde om söndagarna kantater som han skrev totalt över 200. Under sitt livs sista årtionde drog Bach sig tillbaka från offentligheten. Den sista tiden färgas av musikaliska idéer som stod långt ifrån den allmänna andan i tidens tonkonst. Ett arbete som blev på hälft var ett sammandrag av fugans uttrycksmöjligheter, Die Kunst der Fuge. Bachs största tonsättningar är h-mollmässan, Johannespassionen ( ), Matteuspassionen (1727) och Juloratoriet. Kännetecknande för Bachs verk är en konsekvent känsla av riktning och rörelse som märks i en målmedveten melodik och uttrycksfull intensitet. Då man vill exemplifiera begreppet kontrapunkt gör man det genom att visa på Bachs tonsättningar. Vid sidan av Palestrina är Bach den främsta utvecklaren av en strukturerad och logisk stämföring båda är stilbildande. 18

19 Passion Passionen som kompositionstyp innebär en musikalisk framställning av Kristi lidande och död enligt evangelisternas texter. Passionerna får oftast sitt namn efter evangelisten, t.ex. Matteuspassionen (Bachs manuskript, bilden till vänster). Till en början hörde passionstexten till stilla veckans liturgi då man på givna dagar framförde de olika evangeliernas passionstexter i form av den gregorianska sången. Småningom ville man ha variation i framförandet, och då framställdes texterna enligt den föreställda rollen: en sjöng de texter som uttalades av Jesus, en annan sjöng de övrigas texter och en sångare fungerade som berättare, evangelisten själv. Sångarna brukade ha sitt karaktäristiska omfång, en tradition som idag innebär att rollen som Jesus oftast framställs av en bas och evangelisten av en tenor. Folkets repliker blev flerstämmiga på 1400-talet. Snart uppstod passioner som helt och hållet var flerstämmiga. Senast under barocken blev passionsrollerna helt solistiska. Efter reformationen fogades folkliga koraler och hymner till passionerna, och gränserna mellan passion, oratorium och kantat är diffusa. Namnet i sig är inte en garanti för en bestämd musikalisk form, snarare berättar titeln passion eller oratorium vad musiken handlar om. Recitativ Recitativet är "talsång", en främst i större vokala verk förekommande form av sång för solist. Hur recitativet låter bestäms av rytmen i texten och av språkets egenart, språkmelodin. Melodin är fri och solisten kan i hög grad forma recitativet efter texten utan att ta hänsyn till strikta taktindelningar. Då man reciterar något så framställer man det halvt sjungande. Först användes recitativet i kyrkliga verk, men från 1500-talet infördes det också i den världsliga operamusiken. Kombinationen Recitativ och aria är typisk: först beskrivs händelsen i recitativet och därefter föreställer arian händelsens stämning med musikens hjälpmedel. Imitation (kanon, fuga) En rätt gammal musikalisk konstruktion är imitationen där olika stämmor (instrumentalister, sångare) imiterar varandras teman och motiv. I en kanon presenterar var och en melodi som upprepas med bestämda mellanrum av samtliga medverkande. Man kan variera melodin eller 19

20 tillämpa mer eller mindre strikta regler för framförandet. Den längst förädlade formen av imitation är en fuga som nådde sin kulmen som kompositionsteknik under J. S. Bachs tid. Invention (lat. uppfinning) har som musikalisk term fått sin historiska betydelse av Bachs samling med klaverstycken som skapades för undervisningsbruk. Samlingen innehåller 15 tvåstämmiga och 15 trestämmiga inventioner (även kallade sinfonior). I utgåvans företal skriver Bach att kompositionernas avsikt är att främja såväl klaverspelets teknik, som sinnet för kompositionens struktur. Idag är det omöjligt att tänka sig att studera piano utan att befatta sig med Bachs klaverkompositioner. Affektläran Affektläran var en uppfattning under barocken enligt vilken musiken skall kunna uttrycka särskilda sinnesstämningar och innehåll. René Descartes gjorde en definition av affekterna i sin framställning kallad Les passions de l'âme (1649). Barocktidens teoretiker framhävde att affekterna direkt bör påverka lyssnaren, de kan alltså inte bara framföras utan känsla. De musikaliska affekterna beskrevs ofta mycket detaljerat, t.ex. korta notvärden och långa melodisprång liksom punkterade rytmer föreställer glädje och energi. Den tonala stämningen Under barocken börjar den tempererade (eller liksvävande = alla tonarter på ett piano är lika falska) stämningen att etablera sig. Falskheten beror på att om man går 12 svävningsfria, rena kvinter upp och 7 lika rena oktaver ner, borde man hamna på samma ton, men man hamnar en ¼:dels halvton för högt. Denna orenhet måste fördelas på något sätt. I den liksvävande stämningen är oktaverna rena (svävningsfria), likaså kvinterna. Terserna är litet falskare (svävar litet). Alla intervall är lika över hela klaveret. Tidigare hade man prioriterat vanligare tonarters intervall, t.ex. de i F-dur och C-dur. Kvinten i Fissdur (Fiss-Ciss) kunde få vara riktigt falsk eftersom man aldrig spelade i den tonarten. Nu är vi så vana vid den liksvävande stämningen att vi tycker att tersen är ren fast den egentligen svävar. Vad man tycker är rent är inte bara ett fysikaliskt fenomen, utan beror också på vad vi blir vana med, en kulturbetingelse. 20

21 Wienklassicismen ca1820-talet Den mäktiga och pompösa barocken fick ge vika för den lättare rokokon i början av 1700 talet. Fram till den franska revolutionen 1789 gällde överallt i Europa en förfinad elegans i hoven, som präglade kulturen från klädsel, musik och arkitektur till bildkonst och hantverk. I musiken motsvarades rokokon av den s.k. galanta stilen (ca ), som anses vara en övergångsperiod mellan barocken och wienklassicismen och som utvecklades som en slags motvikt till den polyfona stilen. Kännetecknande för den galanta stilen är den homofona strukturen och formens omsorgsfulla lätthet och frigjorda elegans. Representanter för denna epok är bl.a. Francois Couperin, Johann Christoph ("London") Bach, Giovanni Battista Pergolesi, Domenico Scarlatti och Jean Philippe Rameau. Den galanta stilen Upplysningen, förnuftets epok, stödde utvecklingen av sådana strukturer som byggde på klarhet, logik och konsekvent bearbetning. Tiden var mogen för symfonin och sonatformen. Klassicismen var också instrumentalmusikens tid, trots att den italienska operan härskade i världen. Även konsertinstitutionen utvecklades kraftigt. Fram till den franska revolutionen 1789 gällde överallt i Europa en förfinad elegans i hoven, som präglade kulturen från klädsel, musik och arkitektur till bildkonst och hantverk. I musiken motsvarades rokokon av den s.k. galanta stilen (ca ), som anses vara en övergångsperiod mellan barocken och wienklassicismen och som utvecklades som en slags motvikt till den polyfona stilen. Kännetecknande för den galanta stilen är den homofona strukturen och formens omsorgsfulla lätthet och frigjorda elegans. Representanter för denna epok är bl.a. Francois Couperin, Johann Christoph ("London") Bach, Giovanni Battista Pergolesi, Domenico Scarlatti (bilden till höger) och Jean Philippe Rameau. Mannheimskolan I Mannheimskolans orkestermusik ersattes generalbasen av de skrivna basnoterna och ackompanjemangsnoterna, och i stället för barockens terrassdynamik kom crescendot och diminuendot. I Mannheim ville man utveckla orkesterns tekniska kunnande och orkestermusikens form och byggnad (i synnerhet i den fyrsatsiga symfonin) samt skapa nya medel för att skapa effekter i orkestern. Mannheimskolan fäste uppmärksamhet vid samspelet, stråkföringen och fraseringen samtidigt som blåsarna användes självständigt. Mannheimskolan innebar att en ny kompositionsstil inleddes. Man började använda sig av korta, bara några takter långa fraser och teman. Det viktigaste var emellertid att teman ställdes mot varandra. Då kompositionerna förr hade baserat sig på bara ett enda tema eller stämning, kom 21

22 musiken i Mannheim att innehålla kontraster mellan de olika avsnitten i orkesterverken. Dessa utgör också grunden i den wienklassiska musiken. Klassiska musikideal Under klassicismen avtar barockens ideal, men hovets elegans råder fram till franska revolutionen Vi har att göra med upplysningens tidevarv: förnuft, kunskap, civilisation, pedagogik centrala begrepp är tolerans och humanism. Klassicismen innebär "balans mellan form och uttryck". Franska revolutionen år 1789 innebar en utveckling där borgerskapets betydelse växte markant, individens personliga egenskaper skulle vara avgörande, inte den sociala grupp man föddes till. Vad gäller musiklivet så uppstår en ny konsumentgrupp inom den levande musiken, borgerskapet, men fortfarande var antalet offentliga konserter rätt litet. Generalbasen och terrassdynamiken upphör, mellanstämmorna skrivs igen ut som noter. Crescendo och diminuendo används systematiskt som musikaliska effekter. Temats betydelse framhävs och betonas; även motsättningarna blir viktiga, t.ex. mellan huvud- och sidotema. Sonatformen Sonatformen kommer att spela en central roll under wienklassicismen och de efterföljande epokerna. Som beteckning har den bara till det yttre med termen sonat att göra; oftast är den klassiska sonatens första sats skriven enligt sonatformen. Till sin struktur följer sonatformen i stora drag följande: Exposition Huvudtema Sidotema Sluttema eller slutgrupp Genomföring med bearbetning av motiviskt material ur expositionen Övergång Återtagning eller Repetition (reprisavsnitt) Huvudtema Sidotema Sluttema eller slutgrupp Coda 22

23 Det stora formatet Nedan en grafisk beskrivning av ett klassiskt verk i det stora formatet Under wienklassicismen kan sinnesstämningen inom en enda sats växla, medan barocken präglades oftast av en enda genomgående stämning. Symfonin, sonaten, stråkkvartetten och solistkonserten mognar och utvecklas jämsides. Bland instrumenten kommer cembalon att ersättas av hammarklaveret (eller fortepiano, en tidigare form av dagens piano och flygel): detta innebar större ljudvolym, och det blir också möjligt att variera volymen. Violinerna ersätter gambafamiljen för gott, barockstråken faller bort och ersätts av en modern stråke. En allmän formulering av den wienklassiska formen i olika typer av musikverk i det stora formatet Wienklassicismens viktigaste tonsättarnamn är Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart, Ludwig van Beethoven och i viss mån Franz Schubert, som delvis är inne på den efterföljande musikepoken, romantiken. Kammarmusiken Kammarmusikens uppgift som hem- och umgängesmusik växte under 1700 talet. Tillväxten fortsatte i 1800 talets borgerliga hem, där man hade som målsättning att efterlikna överklassens kultur och känsla för den goda smaken. Enligt 1700 talets snäva etiketter var musicerandet så gott som det enda sättet som representanter för de motsatta könen kunde umgås. Det i sin tur gav en alldeles särskild betydelse för duosonaten och det fyrhändiga pianospelets uttryck. Haydn skapade den moderna stråkkvartetten, och hans insatser för symfonimusikens utveckling under 1700-talet är obestridliga. Då Haydn skapade den moderna kvartetten byggde han på gamla former men hittade tidigt sin egen stil. Instrumentalstämmorna är självständiga, harmonierna djärva, menuetten folklig och finalsatsen hade blivit ett livfullt rondo. Haydn blandar den 23

24 homofona stilen med kontrapunkt. Den andra satsen blir hos Haydn oftast långsam, och i första satsen skapar han grunden för begreppet sonatform som blir en hörnsten i symfoni- och kvartettlitteraturen. Joseph Haydn hör med Mozart och Beethoven till de stora wienklassikerna. Han verkade från år 1761 som hovkompositör hos Esterházys fursteätt och kapellmästare, huvudsakligen i Eisenstadt, i rätt unika förhållanden. Den sista tiden av sitt liv bodde Haydn i Wien, men gjorde några bejublade resor till London och där bl.a. de sista symfonierna kom till. Med tanke på sina offentliga konserter i London komponerade Haydn 12 symfonier (nr ) vilka anses vara hans största mästerverk inom orkestermusiken. Han blev mottagen vid hovet och hedrades med ett doktorat vid universitetet i Oxford. Mellan de båda Englandsresorna tillbringade Haydn två och ett halvt år i Wien När han 1795 kom tillbaka från England, lycklig och rik, fick han en tjänst hos den nye furst Esterházy, Nikolaus d.y., och stannade där till De sista skapande åren ägnade Haydn främst åt vokalmusik. Han hade blivit imponerad av de stora Londonkörerna som sjöng Händel, och eftersom han var djupt religiös inspirerades han att skriva andliga körverk. För furst Esterházy skrev han en ny mässa varje år. Under tiden komponerade han sex stora kör- och orkesterverk, bl.a. oratorierna Skapelsen (1798) och Årstiderna (1801) slog han sig ner i Wien, där han under den allra sista tiden av sitt ingick i stadens musikaliska societet. Han avled den 31 maj Wolfgang Amadeus Mozart är vid sidan av Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven en av de tre stora wienklassikerna. Han var både pianist och tonsättare, och den kanske mest kända av musikhistoriens underbarn. Redan i barndomen reste Mozart vida omkring i Europa och presenterades som ett musikaliskt underverk. Mozart föddes i Salzburg den 27 januari Han är en av världens största kompositörer genom tiderna och komponerade över 600 verk under sin livstid. Han hade enorm musikalisk talang redan som barn och började komponera redan vid fem års ålder. När han bara var 17 år uppträdde han för europeiska kungligheter. Han bosatte sig en tid i den italienska staden Venedig och fortsatte sin musikaliska karriär. Det var under sin tid i italienska Venedig som Mozart skrev några av sina mest klassiska och kändaste verk. 24

25 När Mozart nådde vuxen ålder jobbade han periodvis i hovkapellet i Salzburg. Senare flyttade han till Wien och fortsatte som fri konstnär. Mozart hade flera elever och tjänade mycket pengar, men tyvärr kunde han inte hushålla med sina pengar särskilt bra. Mozart gifte sig 1782 med Constanze Weber och de fick sex barn tillsammans, men endast två nådde vuxen ålder. Det vittnar om hur svårt det var att leva under Mozarts tid återvände han till Wien och vid den här tiden hade han slutat komponera musik för att själv framföra den. Han skrev istället endast på beställning. 1791, två månader före sin död, hade Mozarts opera Trollflöjten premiär i Wien. Mozart dog den 5 december 1791 i Wien. Han blev endast 36 år gammal. Den allmänna uppfattningen är att han dog urfattig, men det hävdas också att han visst hade en stabil inkomst via beställningar på olika verk. De flesta är dock överrens om att han hade ett urdåligt sinne för hushållning med pengarna. Mozarts sista viloplats ligger I en allmän grav på S:t Markuskyrkogården i Wien. Troligen var det knappt någon som följde kistan till graven. Tio år senare grävdes Mozarts grav upp och hans kropp begravdes istället i en massgrav med andra kroppar. Den österrikiske tonsättaren led av mängder av sjukdomar i större delen av sitt vuxna liv och han låg tidvis i koma. Ingen definitiv dödsorsak har kunnat fastställas men troligen dog han av vanlig influensa. Mozart inledde musikstudierna på allvar vid 11-årsåldern. Han gick aldrig i vanlig skola. Som 12- åring knöts han till ärkebiskopens hov i Salzburg. Som sjuttonåring hade Mozart ett grundmurat rykte som tonsättare och musiker med över 150 verk på verkförteckningen. År 1781 flyttade Mozart till Wien som fri konstnär. Han skrev 27 pianokonserter, mest för eget bruk. Också hans operor är unika mästerverk av sin tid, Figaros bröllop (1786), Don Giovanni, Così fan tutte och Trollflöjten. Men också hans symfonier, instrumentalkonserter, serenader (t.ex. Eine kleine Nachtmusik), stråkkvartetter och pianosonater intar en särskild plats i musikhistorien. Mozart skrev också stora vokalverk, av vilka det mesta kända är hans Rekviem som fullbordades av hans elev Franz Süssmayr. Beethoven Med Beethoven nådde den klassiska epoken både sin kulmen och sin upplösning. Beethovens skapande har av tradition indelats i tre perioder: virtuosåren fram till 1802, den heroiska mellanperioden , samt den sista perioden Denna uppdelning överensstämmer bra med ändrade livsvillkor eller personliga kriser i Beethovens liv. 25

26 Beethoven föddes i Bonn, där hans far var anställd som tenorsångare hos Kölns kurfurste. Efter studier hos bl.a. Haydn i Wien reste Beethoven i tjugoårsåldern runt som solopianist och pianolärare och blev i adelssalongerna berömd lika mycket för sitt häftiga humör som för sin musik. Tilltagande dövhet tvingade honom att ge upp karriären som utövande musiker när han var i trettioårsåldern, men då var han redan tillräckligt känd som tonsättare för att kunna leva av beställningar, konsertgager och inkomster från förläggarna. Han blev snart den mest aktade tonsättaren i Europa. Även om några av Beethovens tidiga verk (sådana skrivna under hans virtuosår, före 1803) verkligen låter ana den urkraft som skulle komma, är hans 1700-talsmusik på det hela taget lika älskvärd och okomplicerad som Haydns, om än mindre graciös. Sådana exempel är hans Septett op. 20 (1800) och Pianosonat nr 8 Pathétique op.13 (1798). Under senare år, när hans stil på det hela taget blivit svårmodigare och mer intensiv, kunde denna klassiska strålglans fortfarande bryta fram, som i Pianokonsert nr 4 op.58 (1808) eller Symfoni nr 7 op.92 (1812) fick Beethoven veta att hans dövhet var obotlig och att den skulle försämras, tills han inte kunde höra någonting alls. Trots att han insåg att han förlorade hörseln fortsatte han att skapa. Många av Beethovens mest berömda verk härstammar från denna tid: Pianokonsert nr 5 Kejsarkonserten op. 73 (1809), Violinkonsert op. 61 (1806), tredje till sjunde symfonierna ( ), stråkkvartetterna op. 59:1-3 (1806) och många av hans förnämaste pianosonater, såsom nr. 21 Waldstein op. 53 (1804) och nr. 23 Appassionata op. 57 (1805). Bland hans arbeten under de sista femton åren finns två av de mest storslagna mästerverken från hela romantiken: Symfoni nr 9 Körsymfonin op. 125 (1824) och Missa solemnis op. 123 (1823), och dessutom en serie kammarmusik, däribland de fem sista pianosonaterna och de sex sista stråkkvartetterna. Beethoven dog i Wien den 26 mars Mer än sörjande kom till hans begravning, som liknade en statsbegravning. Beethovens orkesterverk omfattar 9 symfonier, 5 pianokonserter, Violinkonsert, Trippelkonsert för piano, violin och cello op. 56 (1804), uvertyrer, skådespelsmusik och balettmusik. Av piano- och kammarmusik skrev Beethoven 32 pianosonater, 17 stråkkvartetter, 10 sonater för violin och piano, 5 sonater för cello och piano, 6 trios för violin, cello och piano, och en mängd kammarmusikverk för olika besättningar. Hans pianosonater spänner över hela hans karriär och är skrivna för hans eget favoritinstrument. Beethovens sex sista stråkkvartetter betraktas av många som hans främsta kompositioner över huvud taget. Av dessa kan nämnas Nr 13 op. 130 (1826), Nr 14 op. 131 (1826), Nr 15 op. 132 (1825) och Grosse Fuge op. 133 (1826). 26

27 Stråkkvartetten En stråkvartett är en sammansättning bestående av två violiner, altviolin och cello. Det är också benämningen på den kammarmusikkomposition som är skriven för en dylik besättning. Uppkomsten av stråkkvartetten påskyndades av generalbasens (Basso continuo) gradvis minskande betydelse i orkester- och kammarmusik. Genren har ingen genuint typisk form av kompositionsteknik, tematik eller stil. Den klassiska stråkkvartetten når sin fulla mognad i Haydns verk i genren, op. 76 (1797) och 77 (1799), hos Mozart i de till Haydn tillägnade sex kvartetterna ( ). Sin kulmen når genren i Beethovens op. 18 ( ). Under den därpå följande romantiken riktades tonsättarnas intresse mot orkestern som erbjöd nya klangliga möjligheter. De musikaliska salongerna byttes mot konsertsalar och stjärnsolister, kvartetterna hamnade i skuggan. Kvartetten representerade dessutom en omodern form av musik, den absoluta musiken. Mest aktiva kvartettonsättare var de romantiker vars kontakt med klassicismen var starkast, t.ex. Mendelssohn, Schumann och Brahms, hos vilka stråkkvartetterna förblev den ädlaste formen av kammarmusik. Antalet kvartetter minskade men därmed kom de enskilda verken också att få mer tyngd och värde. På 1900-talet utvecklas stråkkvartetten igen som en intressant uttrycksform i och med Arnold Schönbergs 2 kvartett från 1908 som innehåller ett parti för sopransolo. 27

28 Romantiken 1820-talet 1900-talets första decennier Romantiken anses få sin börjar när Beethoven dör år När romantiken slutar är svårt att bestämma. Vanligt är att dra gränsen vid 1900, d.v.s. sekelskiftet, eller senast vid utbrottet av första världskriget år Ordet romantik vittnar i alla fall tydligt om att epoken har andra ideal än klassicismen. Man lämnar det förnuftsmässiga för att sväva ut i mer andliga sfärer. Den subjektiva konstnärsviljan är avgörande. De enkla melodierna försvinner så småningom. Musiken går småningom mot tonalitetens upplösning, dvs. dur och moll förlorar sin betydelse som musikalisk plattform. Klassicism Återhållet, lätt Absolut musik (utan utommusikaliskt innehåll) Formen är av central betydelse Konstnären tjänar musiken på musikens villkor Romantik Svulstigt, tungt Programmusik (med utommusikaliskt innehåll) Det konstnärliga uttrycket viktigt Konstnären tjänar sina egna syften på sina egna villkor; en hjälte på piedestal Ovan: jämförelse av två musikepoker; romantiken föregås av klassicismen Ifall klassicismen var en förnuftsmässig och jordnära epok, så är romantiken en tid av andlighet. Enligt romantikerna ansågs naturen vara besjälad. Naturen var tecknet på att det fanns en annan verklighet som man ville fly till (eskapism). Känslouttrycket (hur man framför musiken) kom att bli viktigare än själva formen (sättet på vilket musikstycket är uppbyggt). Den romantiska musiken var ofta uppbyggd efter något utommusikaliskt, till exempel en berättelse, en geografisk plats, en dikt eller ett bildkonstverk. Detta ger upphovet till olika former av programmusik. En del konstnärer gick så långt att de delade ut ett programblad i samband med sin konsert. Där stod exakt vad musiken skulle handla om. Under klassicismen hade instrumentalmusik ingen handling, musik var musik (ofta talar man om begreppet absolut musik). 28

29 I barockmusiken kan man däremot finna en del programmusik. Vivaldis kända verk "De fyra årstiderna" är ett exempel på musik som tydligt har inspirerats av en skriven text. De former som finns kvar från klassicismen byggs ut och förstoras. En symfoni kunde under klassicismen vara omkring 30 minuter lång och innehålla fyra satser (t.ex. Allegro Menuett Adagio Allegro). Under romantiken blir symfonin längre, och kan ha fler satser än fyra. Romantik är inte bara en exakt stilinriktning utan mera en livshållning som präglas av drömmeri, svärmeri, avstånd från vardagen. I konsten uppstod romantiken allra först i litteraturen på talets sista årtionden som en reaktion till upplysningstidens rationalitet. Dess mest kända representant är Johann Wolfgang von Goethe vars Sturm und Drang epik blir stilbildande i litteraturen. Upptakten till den orkestrala romantiken tas av Hector Berlioz som med sin Symphonie fantastique (1830) bildar fundamentet för den symfoniska dikten, och med Romeo och Julia (1839) för den dramatiska symfonien. Den symfoniska dikten blev efterhärmad av flera tonsättare efter Berlioz. Kännetecknande för den förra är ledmotivet (l idée fixe), där ett melodiskt motiv karaktäriserar någon gestalt, händelse eller plats i den litterära handlingen. Små former blir populära: bagatell, intermezzo, impromptu, nocturne, elegi, rapsodi, vals etc. Samhället förändrades med industrialiseringen folk flyttade allt mer till städer där fabrikerna växte fram. Individualism genikult; man höjer det personliga uttrycket och det subjektiva prioriteras. Också artisternas prestationer blir en del av denna kultur. Främsta exempel på individuella virtuosmusiker var Franz Liszt (piano) och Niccoló Paganini (violin) vilka också tonsatte tekniskt krävande tonsättningar. Liszt hade starkt inflytande på Europas musikliv. Hans verk är harmoniskt djärva och han har ett särskilt sinne för tonmåleri i äktromantisk anda. Liszt är bekant för sitt virtuoseri och konsertetyderna för piano, för sina ungerska rapsodier och symfoniska dikter. Liszt utgick direkt från Berlioz programmusik och lånade ledmotivet. Paganini var sin tids största violinist. Till det yttre ansågs han vara häxlik med långsmalt blekt ansikte, skarpa ögon och axellångt hår. Han var som sin tids rockstjärna som framkallade starka reaktioner, i synnerhet hos kvinnor. Kaprisen (capriccio) användes som benämning på fria improvisatoriska småstycken redan på talet. Paganinis 24 violinkapriser (ca 1805) hör till violinlitteraturens viktigaste verk. Paganinis viktigaste historiska betydelse ligger i de stilmässiga och instrumenttekniska intryck som han gav stråkmusiken. Han utvecklade tekniker som aldrig tidigare hade använts. Enligt uppgift ägde Paganini sällsynta händer som medgav overkliga spelstilar. 29

30 Franz Schubert ( , bilden t.v.) var den siste wienklassikern och förste romantikern. Han skrev över 600 Lieder (Lied = tyskspråkig konstsång). Sångcyklerna Die Schöne Müllerin, Winterreise och Schwanengesang är Schuberts viktigaste vokalverk liksom den enskilda sången Erlkönig. Kännetecknande för Schubert är ett starkt sinne för melodin. Han har också kallats för den lilla formens mästare. Lied (tyska för sång) betydde från början en sång i allmänhet, men i övergången kom Lied att betyda en särskild vokal konstform, till en början till tysk text men sedermera i ett universellt litterärt hänseende. En lied är en sång till pianoackompanjemang och de viktigaste utvecklarna av formen var Franz Schubert och Robert Schumann. Ackompanjemanget är musikaliskt rikt och omsorgsfullt skrivet. Av nordiska liedtonsättare är Edvard Grieg, Wilhelm Peterson-Berger och Jean Sibelius de mest kända, övriga finländska är Yrjö Kilpinen, Toivo Kuula och Leevi Madetoja. Bland andra tidiga romantiska tonsättare finns Carl Maria von Weber, Robert Schumann, Felix Mendelssohn och Frédéric Chopin. Chopin var skapare av lyrisk pianomusik, ofta starkt virtuos och briljant. Han odlade de små formerna och skrev nationellt färgad musik, överhuvudtaget var han starkt nationalistisk även om han aldrig återvände till sitt hemland Polen då han gav sig iväg i 20- årsåldern. Masurkor, polonäser, valser, etyder och nocturner var typiska benämningar för Chopins pianomusik som utgavs i samlingar. Den epok som är romantikens blomstringsperiod kallas högromantik. Tidsepoken inleds med Berlioz och slutar med Brahms. Inom musiken görs en åtskillnad mellan romantiken som epok och den känslosamma musiken, men dessa kan samtidigt sägas sammanfalla. Det känslosamma, mystiska och stämningsfulla under romantiken avspeglas även i musiken. Kompositörerna använde sig mer och mer av de olika instrumentens klangliga egenskaper. I takt med att musiken utvecklades skedde en utveckling även av instrumenten, inte minst blåsinstrumenten, och orkestrarna blev större och fick fler instrumentgrupper. Richard Wagner Richard Wagners insatser för musiken hamnar egentligen under begreppet opera men lika mycket under begreppet högromantik. Som fenomen är Wagner i högsta grad allmängiltig för hela musikepoken, och operan i synnerhet. Hans tonsättningar hör till den europeiska romantikens främsta skapelser. Före Wagner var operorna närmast en uppställning av recitativ, arior, duetter, intermezzon och finalscener. För Wagner blev operorna helt nya former av musikdrama, allkonstverk där alla konstformer förenades till något han kallade allkonstverk (Gesamtkunstwerk). Från Berlioz lånade Wagner ledmotivtekniken, egentligen bygger han hela produktionen på denna idé. Samtidigt blev operorna mer symfonilika. 30

31 Wagners första operor blev klara redan under tidigt 1830 tal, men det egentliga genombrottet blev Tannhäuser från Den hade en ny form och teknik som väckte starka kontroversiella känslor. Det var emellertid av största vikt att storheter som Liszt försvarade Wagners musik vilket banade vägen till framgång. Småningom utvecklade Wagner sina teorier om en ny form av musikdrama där ledmotiven avbildade de centrala karaktärerna och litterära motiven. Det innebar i praktiken att ledmotivet klingade alltid när en viss gestalt stod på scen eller skulle strax inträda. Fortfarande använder tonsättarna ledmotiven, i synnerhet musikaltonsättarna, för att skapa associationer till handlingens innehåll. Också orkestern fick en ny roll i Wagners operor. Orkestern motsvarade körerna i de antika dramerna, orkesterns uppgift var att förklara och belysa handlingen. Besättningen i orkestern växer och blir enorm, i synnerhet blåsarnas antal ökar kraftigt vilket behövdes i stora och kraftfulla scener. Wagners viktigaste operareformer: Vidareutveckling av ledmotivtekniken Begreppet ändlös melodi Användning av kromatik som gör tonaliteten oklar Gränsen mellan recitativ och aria suddas ut, talsång i allmänhet Orkestern betydelse ökar Wagners viktigaste kompositioner är Flygande Holländaren (1841), Tannhäuser (1845), Tristan och Isolde (1859), tetralogin Niebelungens ring (Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried, Ragnarök, ), Mästersångarna i Nürnberg (1867) och Parsifal (1882). Johannes Brahms I början av den romantiska eran föds programmusiken och kompositioner i det lilla formatet: lied och småstycken i en enda sats. Också operan utvecklades på sitt håll. Alla stora namn främjade ändå inte den egentliga romantiken utan höll sig till tidigare stilideal och fortsatte skriva sonater, symfonier och kammarmusik i klassicismens anda. Den viktigaste av dessa romantiker är den tyske Johannes Brahms som levde och bodde den sista delen av sitt liv i Wien. Brahms uppfattning skiljer sig från många stora romantikers. Det i sin tur ledde till att musiklivet delades i två läger: wagnerianerna och Brahmsanhängarna. Franz Liszt fick kanske mera uppmärksamhet under sin livstid, men idag räknar man Brahms värde högre. Brahms är inte intresserad av nya tekniker som självändamål. Han såg till att musikens inre struktur fungerade som den hade gjort under wienklassicismen och använde sällan särskilda 31

32 effekter. Varje melodistump och motiv växer hos Brahms fram successivt. Därför brukar Brahms kallas för den siste klassikern som bygger vidare på Beethovens arv. Brahms var ohyggligt självkritisk vilket märks på att han offentliggjorde sin första symfoni först som 43 åring (1876). I sin musik skapar Brahms ett romantiskt uttryck som utnyttjar klassiska formlösningar. Musikens rötter finns i wienklassicismen och barocken flerstämmighet. Musiken har en fyllig klang, fullödig harmonik och en välljudande melodik. Schumann som i början av sin karriär mest var känd för sin musikkritik var överförtjust i Brahms musik. De viktigaste kompositionerna hos Brahms är de fyra symfonierna, fina instrumentalkonserter och ett par dussin kammarmusikverk, 21 ungerska danser för piano och ett Tyskt rekviem. Han behärskade också den tyska lieden. Nationalromantiken Nationalismen, eller nationalromantiken, byggde på 1800-talets liberalistiska teser. Varje nation skulle ha rätten att fatta sina egna beslut. Den egna kulturen stod i förgrunden. Under den romantiska tidsepoken blir Holland, Belgien, Italien och Tyskland självständiga stater ( ). Också Finland blir en nation bland nationerna i och med den utbyggda autonomin som inleds i samband med att Sverige avträder Finland till Ryssland i samband med kriget Finland börjar framträda under eget namn vid t.ex. de populära världsutställningarna på 1800-talets senare hälft, som storfurstendöme. De egna folkmusiktraditionerna lyfts fram, tydligast sker detta i Östeuropa. Tyskland och Italien har länge varit starka musikländer med folkmusikaliska rötter. I Frankrike har folkmusiktraditionen haft en mindre betydelse. I Ryssland tar nationalismen sig uttryck i den nationella revolutionära inriktningen. Det fanns också en annan inriktning, nämligen den västerländskt konservativa. Ryssland får under romantiken två musikkonservatorier; ett i Moskva och ett i St. Petersburg. Nationalromantiken födde flera stora kompositörer, som Edvard Grieg i Norge, Mihail Glinka och Modest Musorgskij i Ryssland, Bedrich Smetana i Tjeckien, Richard Wagner i Tyskland och Edward Elgar i England. Nationalromantiken anses också ha en inbrytning i 1900-talet via impressionismen som var särskilt en fransk företeelse. Senromantiken Från slutet av 1800-talet och in på 1900-talet kallas epoken senromantik vars centrala germanska tonsättarnamn är Gustav Mahler ( , bilden t.h.) och Richard Strauss ( ). En av Wagners beundrare var Mahler. 32

33 Han försökte sig på att skriva opera men var inte nöjd med resultatet, i stället koncentrerade han sig på symfonier vilka ofta har ett dramatiskt uttryck. Mahler var också en av sin tids främsta kapellmästare. Under hela sitt liv sysselsatte sig Mahler med at grubbla på centrala filosofiska spörsmål, och hans musik är en blandning av högstämdhet och banala skämt. Ibland tar han till enkla folkmelodier, ibland blir hans tonalitet och harmonik synnerligen komplexa och invecklade. Musiken föll heller inte genast publiken i smaken, det gick ett halvsekel innan man började förstå hans egenart. Mahlers symfonier är långa och invecklade. I likhet med Wagners musik kräver de ett stort uppförandemaskineri. Den andra symfonin t.ex. åberopar 17 träblåsare, 25 bleckblåsare, sex pukor, fyra harpor, orgel, sopran- och altsolist och en stor kör. Den åttonde symfonin utnyttjar om möjligt ännu fler musiker. Som dirigent hade Mahler möjlighet att testa sina partitur i praktiken. Mahler lär ha sagt att en symfoni skall vara som världen, den bör innehålla allt. I många hänseenden var Mahler före sin tid i och med att han inte räds för någonting då han öser ur musikens källor. Strauss var den siste store senromantiske tonsättaren, en skicklig kapellmästare och musikorganisatör. Han kunde musikens hantverkskonst, och han hämtade sin inspiration från såväl wienklassicismen som romantiken. Det sägs att Strauss hade två husgudar: Mozart och Wagner. Strauss skrev operor (Elektra), tondikter (Also sprach Zarathustra) och orkestersånger. 33

34 Operahuset i Milano, La Scala Opera Kännetecknande för opera är en strävan att med hjälp av sceniska, lyriska, musikaliska och andra uttrycksmedel skapa en helhet där framförandet i hög grad bygger på sång men där olika kör-, dans- och instrumentalpartier ingår. Med tanke på helhetsintrycket spelar regi, dekor, iscensättning, belysning, dräkter och maskering en avgörande roll. Den tidiga operan bygger på fyra musikdramatiska genrer: liturgiskt drama intermedier pastoraldrama antikens drama Liturgiska dramer framfördes redan på medeltiden. Julens och påskens berättelser framfördes i dramatisk form med dräkter och dekor. Sedermera flyttades det liturgiska dramat ut från kyrkan, t.o.m. ut på torgen där allmänheten kunde höra den. Dessa dramer utvecklades till mysteriespel, som framfördes på 1200 och 1300 talen. På 1400 talets slut försökte man sig på att lägga in musikaliska partier i talade dramer, också i form av pantomim och dans. Dessa brukade kallas intermedier. På 1500 talet började man komponera musik till hela skådespel. Dessa blev s.k. pastoraldramer. Dom avbildade lantliga idyller med ett enkelt och oskyldigt liv. I Florens uppstod 34

35 Cameratagruppen där man tog motiv ur antikens grekiska dramer där melodierna ackompanjerades med enkla harmonier. De första operatonsättarna betonade en ledande melodi de s.k. monodierna skapades. Jacopo Peris Daphne (1597) och Euridice var de första egentliga operorna. Monodin var en slags mellanform av sång och tal, recitativ, i vilken texten betonades. Framförandet var rätt monotont och statiskt. Kören dansade också enligt antikens förebilder. Musikerna stod gömda i kulisserna, bakom scenen. Claudio Monteverdi ( ) var den tonsättare som förde vidare operans utveckling i högre grad. Den första egentliga operan anses vara Orfeo (1607) där text och musik behandlades likvärdigt. Operan spred sig snabbt över Europa. På 1630 talet blev opera en allmän konstform med stjärnartister och för ändamålet uppförda byggnader (den första i Venedig). På 1600 talet byttes den stela monodin till lyriska melodier och arior. Också nationella särarter började förekomma: i Frankrike fanns Jean Baptiste Lullys tragèdie lyrique medan England hade Purcells Dido och Aeneas. In på 1700-talet var Italien det ledande operalandet. Med wienklassicismen kommer den tyska operan (sångspelet) vars främsta tonsättare var Christoph Willibald Gluck och Wolfgang Amadeus Mozart. Operan utvecklades också i Frankrike på två plan, dels som en konst inom hovet, dels bland den borgerliga delen av folket. Utvecklingen återspeglade hela samhällsförändringen revolutionen 1789 och innebar att aristokratins grepp fick ge vika. På 1800-talet blev operan den givna musikstilen. I operan förenades alla sköna konster till ett stort spektakel med förtätad stämning och imponerande dimensioner. Den romantiska operan skapade flera nya konstyrken: regissörer, scenografer, ljusmästare, körledare etc. Italien var den tidiga romantikens stora operanation med Gioacchino Rossini, Vincenzo Bellini, Gaetano Donizetti och Giacomo Puccini. Den tyska tidiga romantiska operan var mer nationell; Carl Maria von Weber fortsätter där Gluck hade slutat. Frankrike, England och övriga Europa hade också operatonsättare under den tidiga romantiken. Giuseppe Verdi ( ) och Richard Wagner ( ) utgör de stora mästarna under den senare romantiken: Verdi skapar verismen (från italienskans vero = sann) medan Wagner skapar ledmotivet (tyskans Leitmotiv) och allkonstverket (tyskans Gesamtkunstwerk). Balett Balett (franskans ballet, dans) är en stiliserad västerländsk konstdans; ordet används också för att beteckna ett verk eller en grupp dansare som uppför dansverken. Balettens rötter går till renässansens Italien, där furstehoven höll sig med dansgrupper. Den egentliga baletten föddes i Frankrike under 15- och 1600-talet. Det första egentliga balettverket var Ballet comique de la Reine, som uppfördes i det franska hovet år Under Ludvig XIV:s, Solkungens tid var ballet de cour, hovbaletten, en populär form av förströelse. Som dansare uppträdde manliga artister inte sällan under ledning av kungen själv. I början var baletten bara en rad scener utan dess vidare 35

36 sammanhängande intrig. År 1661 grundade Ludvig XIV Kungliga Dansakademien med säte vid Parisoperan. Pierre Beauchamp utnämndes till balettmästare. Han skapade balettens teori och terminologi och lade grunden för de fem grundställningarna för benen och fötterna. På 1700 talet började man kräva att rörelserna skulle fylla samma berättande krav som sångerna och poesin gjorde. Före 1800-talets början hade danskonsten uppnått en status av självständig konstform: Ballet d'action, aktionsbaletten, föddes. Den franske dansaren Jean Georges Noverre, den första moderna koreografen, skapade en komplett balettskola med sin bok Lettres sur la danse et sur les ballets. Kvinnorna framträdde inte som yrkesdansare före år 1681, men från början av 1800-talet fick kvinnorna en specialställning som höll i sig fram till början av 1900-talet. Många egenskaper som förknippas med baletten, t.ex. tåtossorna, de vita tyllkjolarna feminismen och intrycket av dansens lätta väsen kom först i och med den romantiska operan på 1800-talet. Under senare hälften av 1800-talet flyttades balettens europeiska tyngdpunkt från Paris till St. Petersburg i Ryssland. År 1854 knöts den franske dansaren - koreografen Marius Petipa till Marinskijteatern i staden. Hans omfattande, fyra akter långa sagobaletter Prinsessan Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön (alla till musik av Pjotr Tjajkovskij) är fortfarande den klassiska balettlitteraturens centrala verk. I början på 1900 talet erövrade den ryska danskonsten det övriga Europa framför allt p.g.a. Ballet Russe (Den ryska baletten) under ledning av Sergej Djaghilev ( ). Den ryska baletten i Paris kom att revolutionera baletten med verk som Eldfågeln och Våroffer till musik av Igor Stravinskij, det som vi idag kallar modern dans. Finland fick sin nationella balettensemble år 1921 på försorg av Edward Fazer. Baletten verkar inom Finlands nationalopera. 36

37 1900-talet och dess ismer Impressionismen är egentligen en form av nationalromantik, men den infaller också parallellt med den mycket strängare expressionismen. Ordet impressionism använder till en början om franska bildkonstnärer vid slutet av 1800-talet, Monet (tavla till höger) och Renoir. Man började mer och mer använda fantasin som ett element jämsides med de naturtrogna avbildningarna. Inom poesin började man mer och mer övergå till symbolism, dvs. att orden inte betydde det som de gör i vardagsspråket utan att de står för något som är förklätt eller kamouflerat. Också ordens melodi var avgörande: ett ord som klingar vackert kunde användas bara för den skull. En annan viktig fransk impressionist är Maurice Ravel. Claude Debussy ( ; bilden) var den viktigaste impressionisten och en stor tonsättare som präglade sin tid. Han byggde på sina franska föregångare men utvecklade en alldeles egen estetik som är mycket karaktäristisk. Ofta är musiken programmatisk, dvs. den följer ett litterärt eller visuellt program, en berättelse. Intrycket av någonting var viktigt, man skulle kunna se för sina inre ögon det som musiken avspeglade. Debussys kändaste verk är en tondikt som bygger på Mallarmés dikt Prélude à l'aprés-midi d'un faune, En fauns eftermiddag (1894). Den teknik som Debussy använde för att skapa den trolska stämningen kallas heltonsteknik, en skala där tonerna står på ett helt tonstegs avstånd från varandra. Med expressionism avses i konsthistorien en uppfattning där konstnären i sin skaparprocess överför sin känsla av sinnebilden till konstverket, som i sin tur skall uppfattas av publiken. Det är inte den naturtrogna bilden som är viktig utan sinnebilden, som kan vara ofta nog så grotesk. Ofta skapas sinnebilderna genom kraftiga karikatyrer så at känslan blir så intensiv som möjligt. Kända bildkonstnärer som ägnade sig åt den expressionistiska inriktningen är bl.a. Vincent van Gogh, Edvard Munch, Paul Gauguin och Henri Matisse. I Norden betydde expressionism överhuvudtaget genombrottet för den moderna konstuppfattningen. Litteraturens expressionism var starkast på 1920-talet, i Europa representerade Franz Kafka och Hermann Hesse denna stil vars finländska företrädare var Elmer Diktonius och Edith Södergran. 37

38 I den västerländska musikens historia inleds en ny fas i början av 1900-talet, senast på dess andra årtionde. Den individualism som råder under romantiken fördjupas och accentueras, och de karaktäristiska strukturerna faller sönder. Man anser att alla gamla uttrycksmedel har slitits ut och konsten behöver radikalt förnyas. Denna brytning är helt jämförbar med den som inföll mellan renässansen och barocken. Modernismen och seriell musik Modernismen handlar om att skiljas från de regler, konventioner och normer som har existerat inom musiken. Under 1900-talet blir det allt svårare att beskriva de musikaliska fenomenen. Kompositörer under modernismen har tagit sig så många musikaliska friheter att det inte längre är lika meningsfullt att namnge dem som det var under de tidigare musikepokerna. Modernismen gäller alla konstarter. Inom bildkonsten börjar man odla allt som inte är naturalistiskt. Vassilij Kandinskij (tavla till vänster) var en rysk målare, som genom sitt måleri och sina konstteorier utvecklade den abstrakta konsten. Han brukar kategoriseras som en abstrakt expressionist. Hans måleri kännetecknas av starka, symboliska färger, där färgen är befriad från formen. Han utvecklade sin konst till en nästan formell geometri. Inom tonkonsten tänkte man att det gällde att samla upp musiken, en idé som dök upp redan under tidig modernism, och tonsättarna började samla ljud för att organisera dem till musik. Vattnets porlande i kombination med fåglarnas kvitter kunde spelas in, kombineras och arrangeras på olika sätt för att slutligen kallas musik. Kompositörer under modernismen började utöka instrumentens uttrycksmöjligheter och prova nya kombinationer. Slagverksorkestrar bildades, man skrev verk för indonesiska gamelan - instrument, och man började preparera, dvs. manipulera, existerande instrument. Ett preparerat piano uppstod då man placerade små objekt mellan strängarna för att uppnå olika effekter. Också de tonala strukturerna manipulerades, hela och halva tonsteg utökades med ännu fler nivåer, s.k. mikrointervaller. Musiken skrevs utan tonarter den kromatiska utnyttjades utan bindning till dur och moll. Den andra wienskolan Inom musiken kom expressionismen att innebära en stil som skapades av i första hand i talets Wien. Egentligen ville man motsätta sig de lyriska impressionisternas måleriska tonspråk. Samhällsutvecklingen var också en grogrund för en ny konstestetik, de politiska strukturerna var splittrade och konsten följde denna utveckling. Också den sociala tillvaron började förändras mänskan blev modern vad gäller teknik och levnadsstil. Informationen började röra sig snabbare 38

39 med radio, telegrafen och snabbare kommunikationer. De österrikiska tonsättarna Arnold Schönberg ( ; bilden), Alban Berg och Anton Webern kom tillsammans att bilda en stil som brukar kallas den andra Wienskolan. Schönberg började som en vanlig romantiker men övergav senare den tonala musiken. Det var Schönberg som introducerade dodekafonin år 1923, tolvtonssystemet där alla skalans 12 halvtoner var självständiga och oberoende av varandra. Då tonsättaren tillämpar 12-tonssystemet lägger han tonerna i en på förhand bestämd serie. Då serien har uppträtt i en viss ordning bör den behållas serierna avlöser varandra oförändrade. I rytmiskt hänseende kunde man skapa utan begränsande eller tvingande regler. Schönberg var en aktad lärare som verkade sedermera som kompositionsprofessor i Berlin ( ). År 1933 flydde han nazisterna till USA. Hans seriella teknik har haft vitt gående följder för hela 1900-talets musik. Bland dem som utvecklade Schönbergs teknik vidare finns eleverna Anton Webern ( ) och Alban Berg ( ). I synnerhet Webern blev känd för sitt extremt koncentrerade uttryck; hela Weberns produktion tar kortare tid i anspråk än en opera av Wagner. Modernister och moderna tonsättare Sergej Prokofjev ( ), Igor Stravinskij ( ) och Dmitrij Sjostakovitj ( ) hör till de ryssar som kom att prägla 1900-talets musik inte bara i Ryssland utan globalt. Stravinskij gjorde sitt egentliga livsverk utanför fädernelandet, och Prokofjev flyttade först till USA, men återvände till Ryssland som blivit Sovjetunionen strax före andra världskriget. Eftersom den sovjetiska konstestetiken krävde att folket skulle få tillgänglig musik kom såväl Prokofjev som Sjostakovitj att skapa en självständig tonalitet som ändå känns modern. I synnerhet de rytmiska elementen är viktiga. Den senare ryska musiken kom att bilda en stil som brukar kallas neoklassisk eller nyklassisk. Detta för att man använde sig av klassicismens medel i kombination med den egna tonaliteten. Också Stravinskij bygger hela sin musik på de rytmiska elementen. Han kom att bosätta sig i Paris där han på 1910-talet skrev musik för den ryska baletten som var omåttligt populär. Stravinskijs baletter Eldfågeln, 39

40 Petrusjka och Våroffer skakade ordentligt om i den rätt konservativa dansvärlden. Stravinskij bodde också i Schweiz men flyttade under andra världskriget till USA. Han var ett musikaliskt geni vars verksamhet omfattade alla 1900-talets stilinriktningar, från cirkusmusik till jazz. Sjostakovits är 1900-talets viktigaste sovjetryska tonsättare. Man har kallat honom för talssymfonins främsta representant. Också han, liksom Prokofjev, råkade ut för de sovjetiska ledarnas misshag. Sjostakovitj anpassade sig till kraven och kom att skapa en egen stil som haft stor betydelse för flera tonsättare. En konstinriktning som radikalt avviker från konventionen brukar kallas avantgarde. Darmstadt i Tyskland blev på 1950 talet den nya musikens centrum. Fransmannen Olivier Messiaen ( ) fortsatte på de seriella riktlinjer som hade skapats av Webern, men Messiaen är numera mera känd för sina indiska rytmer och skalor och framförallt användningen av fågelsång som musikaliskt material. Oiseaux exotiques (1956) presenterar exotisk fågelsång med hjälp av sång, piano och liten orkester. Också tekniken kommer in i 1900-talets musik. Med elektronmusik avses musik som komponeras med hjälp av elektroniska apparater. Ljuden kan framkallas med tongeneratorer (syntetisator) eller så kan man använda naturliga ljud som prepareras elektroniskt. Bland de viktigaste tidiga elektronmusikerna finner vi Karlheinz Stockhausen (bilden t.h., ) som väckte uppståndelse på 1950-talet. Med aleatorik avser vi en musik som framkallas slumpmässigt. Många tonsättare, bl.a. Stockhausen, John Cage och Pierre Boulez, har experimenterat med denna typ av improvisation. Aleatoriken är inte helt slumpmässig, formen är bestämd på förhand. Inom ramen för vissa gränser kan musikern skapa slumpmässig musik. En parameter som kan styra formen är tiden: genom att bestämma att ett avsnitt får räcka ett bestämt antal sekunder bildas en begränsande form. Bland finländska nutida tonsättare kan nämnas Leif Segerstam (f. 1944), Magnus Lindberg (f. 1958) och Kaija Saariaho (f. 1952, bilden t.v.). Båda har skapat stilar med egna kännetecken, Saariaho har bl.a. arbetat med kluster, dvs. breda tonala fält där musiken får ett slags svävande, frikopplad karaktär. 40

41 Finland Medeltiden Kristendomen spred sig till Finland både från öst och väst. Det första korståget till Finland ägde rum på 1150 talet. Men det förekom kyrkosång redan före den här tiden. Från 1300-talets slut finns en samling för hand skrivna kyrkosånger vilka går under namnet Graduale Aboense (bilden). Det ändå viktigaste medeltida musikaliska minnesmärket är samlingen kyrko- och skolsånger under namnet Piae Cantiones (latin "fromma sånger", 1582). Man antar att en del av sångerna i samlingen har kommit till i Finland, i Åbo. Den profana (världsliga) musiken utvecklades långsamt i Finland. Den viktigaste orsaken var avsaknaden på ett permanent kungahov. Ett undantag utgör hertig Johans tid vid Åbo slott åren , då det i Hertig Johans renässanshov fanns 30 yrkesmusiker som bäst. Åbo var Finlands musikaliska centrum också p.g.a. grundandet av Åbo Akademi år Den klassiska tidsepoken Renässansen och barocktiden blev marginella i Finlands musikhistoria. Den klassiska tidsepoken befästs i Finland genom att man grundade ett akademiskt kapell i Åbo år Det litterära Aurorasällskapet bidrog också till att ett musikliv odlades i landets viktigaste stad. Avgörande var ändå grundandet av det Musikaliska Sällskapet i Åbo år Det innebar början på ett självständigt musikliv i Finland. Sällskapet hade en egen orkester och ett stort notbibliotek. Den första finländska klassiska tonsättaren var Erik Tulindberg ( ). Snart började man spela Haydns stråkkvartetter och Beethovens symfonier. Den viktigaste finländska klassikern är Bernhard Henrik Crusell ( ). Han flyttade redan som 16-åring till rikets dåvarande huvudstad, Stockholm, där han verkade som klarinettist i hovkapellet. Crusell blev vida känd också utanför Sverige-Finlands gränser. Han skrev en rätt stor mängd instrumentalmusik och operan Den lilla slafvinnan (1824). Romantik och nationalromantik Då Finland hade blivit en del av det ryska riket flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors (1812) dir också universitetet flyttades (1828). Som universitetets musiklärare kom Fredrik Pacius från Tyskland år Han hämtade den centraleuropeiska romantiken till Finland. Pacius 41

42 förnyade vårt musikliv och grundade bl.a. Akademiska Sångföreningen. Pacius skrev den första finska operan Kung Karls jakt (1852). Övriga tonsättare från romantiken är Fredrik August Ehrström, Karl Collan och Gabriel Linsén. Många finländare studerade i Tyskland vilket förstärkte den tyska romantikens ställning i Finland. Bland dessa finländare var Martin Wegelius och Robert Kajanus de viktigaste, den förra grundade Helsingfors musikinstitut (sedermera Sibelius-Akademin) och den senare Helsingfors stadsorkester. Kajanus blev känd som dirigent av Sibelius orkesterverk. Sibelius och nationalromantiken Nationalromantiken blomstrade med musiken av Jean Sibelius ( , bilden till höger) som skapade den s.k. karelianismen inom musiken. Hans produktion är en av den klassiska musikens mest fascinerande skattkammare. I den ingår världsberömda hit-melodier såsom Valse triste och Finlandia. I den ingår 1900-talets mest inspelade violinkonsert. I den ingår symfonierna nr 1-7. Symfonicykeln är en av de mest uppskattade och mest framförda efter Beethoven. I den ingår lättfattliga småstycken och djupsinniga, helt egenartade mästerverk i stil med Luonnotar och Tapiola. Sibelius kompositoriska produktion skapades i huvudsak under de fem årtiondena mellan början av 1880-talet och slutet 1920-talet. Hans stilistiska utveckling går från de första studierna i wienklassicistisk och förromantisk stil genom nationalromantiken och ett slags nyklassicistiskt och expressionistiskimpressionistiskt mellanstadium mot de sista stora verken där det symfoniska tänkandet förnyas och utkristalliseras på ett sätt vars betydelse med hjälp av modern forskning först nu börjar öppnas. Också den stora romantiska symfonins historia får ett slut då den blir så tung att den inte kan bära sin egen tyngd och tonaliteten upplöses. Vår egen Jean Sibelius hör till de sista stora egentliga romantiska symfonikerna. Övriga nationalromantiska tonsättare var Oskar Merikanto ( ), Leevi Madetoja ( ), Selim Palmgren ( ) och Toivo Kuula ( ). Den finländska modernismen Finland hade alltid varit långt från musikens metropoler, men i och med att staden St. Petersburgs betydelse i Europa stärktes flyttades också den musikaliska tyngdpunkten norrut. Småningom började de modernistiska intrycken söka sig också till Finland. Man förhöll sig ändå rätt kyligt till 42

43 den nya tidens strömningar. Aarre Merikanto ( ) inledde sin karriär som romantiker, men blev snart hängiven modernist. Hans viktigaste verk är operan Juha. Uuno Klami ( ) skapade mest musik som påminde om Stravinskij, Ravel och neoklassicism (neoklassicism = inriktning som bygger på wienklasiska former men använder ett modernare tonspråk). Såväl Joonas Kokkonen ( ) som Einojuhani Rautavaara (f. 1928) började som neoklassiker. De experimenterade ändå med 1900-talets olika stilinriktningar, dodekafoni och seriell stil. Erik Bergman ( ) var en djärv kolorist som tog gärna intryck från musik från exotiska kulturer. Ett av hans centrala verk kom till först i slutet av hans tonsättarliv, operan Det sjungande trädet som gav Bergman Nordiska rådets musikpris år Den finska operaboomens viktiga namn är Aulis Sallinen (f. 1935) som hör till Finlands mest kända tonsättare just för operorna Det röda strecket (Punainen viiva) och Kullervo. 43