STORMAR I SVERIGE OCH NORTH ATLANTIC OSCILLATION FRÅN 1920 TILL 1998

Transkript

1 EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B STORMAR I SVERIGE OCH NORTH ATLANTIC OSCILLATION FRÅN 19 TILL 1998 Frida Eek Department of Physical Geography GÖTEBORG

2

3 GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum STORMAR I SVERIGE OCH NORTH ATLANTIC OSCILLATION FRÅN 19 TILL 1998 Frida Eek ISSN B Projektarabete Göteborg Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum Göteborg University S-5 3 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-5 3 Göteborg SWEDEN

4

5 Abstract The purpose of this paper is to compare the frequency of storms at different locations in Sweden and to look at how the North Atlantic Oscillation effects these at different places along the coast of Sweden. The period of years investigated is and the meteorological stations chosen are Vinga on the west coast, the Southern cape of Öland in the Baltic sea and Bjuröklubb in the gulf of Bothnia. A storm is when the medium speed of winds exceeds 1 m/s for a period of ten minutes. North Atlantic Oscillation (NAO) is the variation in the negative correlation between the high pressure over the Azores and the Icelandic low. A phenomena that according to examinations effects the climate in Sweden and in the whole of Europe. If the difference in pressure is significantly high it will mean stronger westerlies and higher temperatures in northwestern Europe during winter. Smaller differences gives the opposite conditions. The statistics of the number of storms is taken from SMHI, after which a comparison has been made with an indices of NAO. The result of this study is that NAO has a limited effect on the storm frequency in Sweden and that this effect varies throughout the country. The correlation is most significant during the winter season, the time when most storms occur, while during the summer season the connection is next to none existent. November through to March, the connection is most apparent by Vinga and least by Bjuröklubb, this, surely has to do with the overall circulation over Sweden. The west coast is highly exposed to westerlies. These are the winds NAO has an effect on. During the summer, May through to August the least apparent correlation is instead found by Öland s southern cape. The number of storms per month has varied significantly between different years during the studied period. At the beginning of the century the frequency was relatively high, after which the values dropped in the 193s and s. In the middle of the 5s the frequency of storms rose and reached very high values during the late 6s through to the 8s. Around 199 however, the number of storms has again dropped severely. i

6 Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att göra en jämförelse mellan stormandet vid olika lokaler i Sverige och hur påverkan av North Atlantic Oscillation varierar mellan olika platser längs Sveriges kust. Den undersökta perioden är och de utvalda meteorologiska stationerna är Vinga på västkusten, Ölands södra udde i södra Östersjön och Bjuröklubb i bottenviken, vilka alla haft vindhastighetsmätning sedan länge. Ett stormtillfälle är det då medelvindhastigheten för en tio minuters period överstiger 1m/s. North Atlantic Oscillation (NAO) är variationerna i den negativa korrelation som finns mellan högtrycket vid Azorerna och lågtrycket utanför Island. Ett fenomen som enligt undersökningar påverkar klimatet i Sverige och hela Europa. Är tryckskillnaden hög ger detta vintertid starkare västvindar och högre temperatur i nordvästra Europa och en mindre tryckskillnad ger omvända förhållanden. Statistiken över antalet stormar har hämtats från SMHI. Sedan har en jämförelse gjorts med ett index över NAOs variationer. Resultatet av studien är att NAO endast har en begränsad inverkan på stormandet i Sverige och att denna påverkan varierar över landet. Korrelationen är störst under vinterhalvåret, vilket är den tid då det stormar överlägset mest, medan sambandet är i det närmaste obefintligt på sommaren. Under perioden nov.-mar. är sambandet störst vid Vinga och lägst vid Bjuröklubb. Att det är på detta sättet har säkert att göra med den allmänna cirkulationen över Sverige. Västkusten ligger mest utsatt för västvindarna vilka är de som NAO påverkar. Sommar perioden maj-aug är det i stället vid Ölands södra udde som korrelationen är allra lägst. Stormarnas antal per månad har varierat betydligt mellan olika år under den studerade perioden. I början av seklet var frekvensen relativt hög för att sedan gå ner till mycket låga värden under 3- och -talet. Efter mitten av 5-talet steg stormfrekvensen och nådde mycket höga nivåer under 6-, 7- och 8-talet. Runt 199 har emellertid åter antalet stormar per månad sjunkit kraftigt. ii

7 Förord Detta arbete är en C-uppsats i geografi som skrivits under hösten Idén till ämnet har jag fått vid samtal med min handledare fil Dr Björn Holmer vid naturgeografiska institutionen, Göteborgs universitet. Det är också honom jag främst vill tacka här. Andra personer som jag är skyldiga ett stort tack är Deliang Chen för hjälp med material om North Atlantic Oscillation, Haldo Vedin för hjälp med material om de meteorologiska stationerna och personalen på Geovetenskapliga biblioteket. Vidare måste jag också tacka Anna Larsson för hjälpen med engelskan och mina kurskamrater som hållit mig sällskap i datasalen och varit ett allmänt stöd. Frida Eek Göteborg iii

8 Innehåll 1 Inledning 1 1:1 Syfte 1 1: Frågeställningar 1 Stormar och North Atlantic Oscillation :1 Cykloner : Klimatet i Sverige :3 Stormforskning i Sverige 3 : North Atlantic Oscillation 3 Vindmätning 8 Stationsbeskrivning 9 :1 Vinga 9 : Ölands södra udde 9 :3 Bjuröklubb 1 5 Metodik 11 5:1 Metodik 11 5: Avgränsningar 1 5:3 Felkällor 1 6 Resultat 1 6:1 Antal stormar per månad 1 6: Vinterstormar och NAOI 17 6:3 Sommarstormar och NAOI 19 6: Månadsvärdena 1 7 Diskussion 8 Slutsatser 5 9 Referenser 6 9:1 Böcker, tidskrifter och Internet 6 9: Muntliga källor 7 iv

9 1 Inledning Precis som andra klimatologiska företeelser såsom temperatur och nederbörd påverkar vindarna och stormarna förutsättningarna för oss människor i Sverige och övriga världen. En storm kan medföra stora skador, tak som blåser bort, båtar i sjönöd och träd som vräks omkull. Stormarnas antal varierar betydligt över tid. Fluktuationerna löper över både korta och längre tidsperioder, månader och decennier. North Atlantic Oscillation, (NAO) eller variationen i skillnaden mellan det låga lufttrycket utanför Island och det höga vid Azorerna är ett fenomen som påverkar de klimatologiska förhållandena på det norra halvklotet. Ett samband mellan detta och temperaturerna i Europa har sedan länge varit känt. Då är det också troligt att NAO står i något slags förhållande till vindarna och stormarnas fluktuationer. 1: Syfte Syftet med denna uppsatts är att utröna huruvida det finns ett samband mellan North Atlantic Oscillation och variationerna av antalet stormar på olika lokaler i Sverige, och hur detta samband i så fall varierar över året samt under tiden :3 Frågeställningar Hur har antalet stormar varierat under nittonhundratalet? Skiljer sig antalet stormar åt på olika lokaler längs kusterna i Sverige? Hur varierar påverkan av NAO på stormfrekvensen under sommar respektive vintermånaderna? Skiljer sig påverkan av NAO åt från västkusten, östkusten och norrlandskusten i Sverige och hur stor är påverkan på landets samlade antal stormar? 1

10 Stormar och North Atlantic Oscillation :1 Cykloner Mellanbredderna och polarregionernas klimat med vindar, nederbörd och temperaturer osv skapas till stor del av områdenas vandrande cykloner och de är också med anslutning till dessa som stormarna förekommer. Cyklonerna är knutna till frontzoner dvs luftmassegränser. En lågtryckscyklon utvecklas vid en stationär front som bildas då en varm tropisk luftmassa kommer upp söderifrån och blockeras av en kall, polär. Då den varmare luften hävs över den kalla sker kondensation som ger moln och nederbörd. Denna kondensation frigör värmeenergi som övergår i rörelseenergi i luften. Luftmassorna börjar således rotera moturs på grund av corioliskraften och lufttrycket påverkas både i de lägre och högre luftlagren och blir lågt. De cykloniska vindarna tilltar i styrka allteftersom kallfronten pressar samman den invaderande varmluften. Då den kalla fronten når ikapp den varma hävs denna och förlorar kontakten med marken, vilket betecknas som ocklusionsfasen i cyklonens livscykel. Bakom den okluderade fronten blir lågtrycket mycket intensivt och vindarna som hårdast. Hastigheten på luftströmmarna kan åskådliggöras genom att se på isobarerna, vilka ger en bild över lufttryckets fördelning och hur tätt dessa ligger, ju tätare desto hårdare vind. (Taesler 197, s.35) Polarfrontscyklonerna på de tempererade latituderna är de största vädersystemen på jorden. I den okluderade fasen kan de ha en radie på ca. 1 mil (Whipple 198, s.7). Lågtrycken på våra breddgrader kommer ofta i serier, tre till fem åt gången. Mellan cyklonerna utbildas mindre högtrycksryggar. Efter den sista cyklonen har passerat brukar ofta ett kraftigt flöde av kall luft norrifrån följa (Taesler 197, s. 35). : Klimatet i Skandinavien Det finns en rad meteorologiska faktorer som ligger till grund för Europas och Sveriges klimat. Påverkan är stor från det azoriska högtrycket, islandslågtrycket och den nordatlantiska polarfronten. Europa ligger i västvindsbältet och berörs av cykloner året runt. Denna front och cyklonverksamhet ger mycket varierande väderleksförhållanden (Liljequist 197, s. 18-8). Det maritima inflytandet från Atlanten på Skandinaviens klimat är stort även om området ligger i en övergångszon och även influeras av kontinentaliteten i öster. Dock modifieras klimatpåverkan från öster av Östersjön. Den skandinaviska fjällkedjan fungerar till viss del som en barriär och gräns mellan renodlad maritimitet på västsidan och den mer lokalkontinentala klimattypen öster om fjällen. Cyklonerna stoppas emellertid inte helt av bergen om de är välutvecklade (Liljequist, 197 s. 19). Västvindscirkulationen liksom de vandrande lågtrycken är flest och intensivast under vinterhalvåret då den nordsydliga temperaturdifferensen är störst på det norra halvklotet. I Skandinavien är de flest från oktober till januari. Då går de förhärskande cyklonbanorna över landet medan de senare på vintern är förskjutna mer söderut. På sommaren har cyklonbanorna en mer nordlig riktning. Detta beror till viss del på att den nordatlantiska subtropiska högtryckscellen (det azoriska högtrycket) är mer välutvecklad och sträcker sig en bra bit in över Centraleuropa, vilket betyder att Skandinavien ligger i den ljumma strömningen på högtryckets nordsida och förskjuter den nordatlantiska polarfronten norrut (Liljequist 197, s.185). I allmänhet bildas cyklonerna över Atlanten och rör sig mot Europa. Vissa når det maximala stadiet över Island och fylls på med luft nära Europa. Andra når ocklusionsfasen vid Nordvästeuropa och utfylls därefter långt in över kontinenten. Under sommarhalvåret utbildas ibland cykloner som rör sig från Baltikum in över sydöstra Sverige (Liljequist 197, s. 183-

11 85). Genom den kraftiga avkylningen av kontinenterna under vintern utvecklas ett massivt och stabilt högtryck över Asien med centrum över Centralasien vilket periodvis har en utlöpare västerut över Ryssland och in över Sverige. Eftersom detta drar till sig all luft blir den subtropiska högtryckscellen försvagad över Azorerna. Samtidigt förstärks lågtrycket över Island vilket påverkar klimatet i Sverige. Då det asiatiska högtrycket ibland vintertid kommer in över Sverige uppstår perioder på upp till ett par veckor med kallt, stabilt väder (Liljequist 197, s.18). Klimatet i Sverige uppvisar stora variationer vintertid, t.ex. blir temperaturdifferensen mellan norr och söder betydligt kraftigare. I Götaland och Svealand karaktäriseras klimatet av de många cyklonerna som passerar förbi medan Norrland oftast får ett mer stabilt vinterklimat med svagare vindar. Under vintrar då bottenhaven isläggs minskar deras maritima påverkan på temperaturen i norrlandregionen och klimatet blir än mer kontinentalt (Liljequist 197, s. 189). Under sommaren är differensen mellan de norra och södra delarna av landet mindre. Medeltemperaturen är ofta ganska likriktad. Ett resultat av att solinstrålningen är högre och den allmänna cirkulationen lägre är att det lättare utbildas regionala eller t o m lokala variationer i temperatur, nederbörd och vindförhållanden (Taesler 197, s.). :3 Stormforskning i Sverige Till skillnad mot vad gäller för andra klimatologiska företeelser har det inte gjorts så många undersökningar beträffande vindar och då särskilt stormfrekvensen i Sverige. Ett par finns dock att referera till. Östman (196) gjorde en studie av kulingfrekvensen vid kusterna i sydvästra Sverige från Tre stycken liknande undersökningar över kulingarna i Sverige från -talet och år framåt gjordes, för norra västkusten av Sjölander (1965), över norra Öland och Gotland av Pohlman (1968) och över södra Öland och sydostkusten av Salomonsen (1969). Holmer (1978) gjorde en statistisk studie av stormar i Göteborgsområdet från 19 fram till 1976 och utredde de skador dessa fört med sig. I denna framgår bl.a. att variationen i stormfrekvens vid Vinga är stor mellan olika år. Flest stormtillfällen har uppmäts åren 19 och 1. Vidare står att storm och orkantillfällena är vanligast under månaderna september till januari. Beträffande vindriktningarna under den undersökta perioden kommer % av stormarna från syd, sydsydväst och sydväst, 37% kommer från riktningarna nordväst, västnordväst och väst. Franzén (199) har studerat vindklimatet och kulingfrekvensen vid Vinga, Kullen och Göteborg som en del av en undersökning över skogsförstöring i Västsverige. Han fann bl.a. att Västsverige vid tiden för studien var inne i en period av hög cirkulation och stort årligt antal kulingar och att det inte fanns några tecken på denna tendens avtagande. Jönsson (199) utredde framförallt vindriktningen i Sydsverige. I denna studie kan man bl.a. läsa att sambandet mellan vindriktning och säsongsmässiga temperaturer är stort i södra Sverige. Västliga vindar ger ett milt klimat vintertid. Han kom även fram till att cirkulationen över Sverige genomgick en dramatisk förändring runt mitten av 18-talet då ett, till största delen kontinentalt flöde ersattes av ett mer maritimt. Sedan 19-talets början har västvindsfrekvensen varit mer tydligt dominerande och stabil än någonsin tidigare. På senare år har även en undersökning av stormandet under från 1881 till 1995 gjorts av Alexandersson et al. (1997). I denna beräknade man antalet vindar med hjälp av tryckdifferensen mellan stationen liggande i trianglar. Anledningen till att man beräknat den geostrofiska vinden i stället för att titta på insamlat material är att man tyckte att felkällorna i 3

12 de tidiga mätningarna är för stora. Dock verkar felkällorna med detta sätt att beräkna stormar också bli ganska betydande. T.ex. så uppmättes trycket endast tre ggr per dygn och dessutom vid olika tidpunkter vid olika stationer fram till 197. Det stora avståndet mellan stationerna (upp till 1 km) gör vidare att mer småskaliga variationer faller bort.(alexandersson et. al s.6) Hur som helst kom man med undersökningen fram till att antalet stormar hade varit högt de 3 åren runt 19-talets början för att därefter bli färre fram till Därefter steg stormfrekvensen igen för att under nittiotalet åter vara på samma nivå som vid seklets början. : North Atlantic Oscillation Redan på 177-talet observerade missionären H. E. Saabye vid en vistelse på Grönland att vintrarna där var varma när de var kalla i Danmark och vice versa. Liknande iakttagelser hade då redan gjorts av D. Crantz år På 189- talet kontrollerades ovanstående upptäckter genom en jämförelse mellan vintertemperaturer vid Jacobshavn på Grönland och Wien i Österrike i en tidsserie av år (Stephenson 1998). Temperaturfluktuationerna dokumenterades vidare och man fann att de sträckte sig österut till Centraleuropa, söderut till norra Västafrika och österut till Nordamerika. Fenomenet med temperaturfluktuationerna har sin grund i den negativa korrelation som finns mellan det semipermanenta lågtrycket över Island och det semipermanenta högtrycket vid Azorerna. En tendens är att om lufttrycket vid havsytan är ovanligt lågt på de höga latituderna vid Island är det samtidigt ovanligt högt vid Azorerna, och tvärt om (Peixoto och Oort 199 s.9). Denna till synes slumpmässiga variation definierades som North Atlantic Oscillation. Nu är det etablerat att NAO påverkar klimatet på nästan hela den norra hemisfären, från Nordamerika i väst till Sibirien i öst och från Grönland ända ner till ekvatorn eller t o m ännu längre söderut (Morton 1998). En positiv fas av NAO dvs. då trycket är särskilt lågt över Island och samtidigt väldigt högt över Azorerna (fig.1) brukar associeras med starka västvindar över centrala Nordatlanten, ökad advektion av polära kalla luftmassor från norr över västra Grönland och varm, tropisk luft från söder in över nordvästra Europa och Skandinavien. En negativ fas innebär att den nord sydliga tryckgradienten är svagare och de ovan nämnda luftrörelserna blir mindre utvecklade än normalt. Detta betyder enligt gängse uppfattningar i realiteten att klimatet blir mildare över Grönland och Medelhavsländerna och mera bistert i Nordeuropa (Hurrel 1995, s.676). Fig.1, Lufttryck vid vattenytan och vindriktningar vid en positiv fas av NAO. Efter (Mitchel 1999) Sea-level pressure and vinddirektion for a positive fase of the NAO. After (Mitchel 1999)

13 För att sätta in NAO i ett tidsperspektiv och därmed kunna göra adekvata jämförelser med andra klimatologiska företeelser har man skapat index över NAOs variationer. Indexets utformning har styrts av tillgången av lufttrycksdata. Generellt har man för det sydliga, höga lufttrycket använt data från en mätstation vid Ponta Delgada på Azorerna. På Island har två stationer använts: Akureyri och Stykkisholmur. Den sistnämnda mätstationen har data som sträcker sin ända tillbaka till 185 och ger därmed den längsta mätserien. 198 skapades ett NAO-index (NAOI) från 189 fram till idag med hjälp av data från Akureyri och Ponta Delgada (Jones et al.1997, s.133-1). Hurrel (1997 s.38) kom fram till att en längre och mer komplett mätserie kunde skapas genom att hämta sydliga data också från mätstationer vid Lissabon. Därigenom kunde han bygga på serien bakåt med trettio år. Jämförelser visar att detta index korrelerar till över 9% med de som skapats med hjälp av uppmätningarna vid Azorerna. Luckor finns naturligtvis vilket gjort det omöjligt att få fram en alldeles komplett mätserie. Till exempel saknas lufttrycksmätningar i Stykkisholmur för fem månader 1919, men dessa har man kompletterat med data från andra lokaler. Metoden man använder för att få fram NAOI konstruerades 1987 av Ropelewski och Jones för att skapa ett index över Soutern Oscillation, de studerade stationerna var Darwin och Tahiti på det södra halvklotet. Metoden för att räkna ut indexet för North Atlantic Oscillation går ut på att man räknar ut skillnaden mellan det normaliserade medelvärdet av trycket vid den sydliga stationen och den norra för varje månad om det är månadens index man vill få fram. Normaliseringen sker genom att man dividerar månadens genomsnittliga tryck med standardavikelsen för detta (Chen & Hellström 1998, s.3) Fig, Årliga North Atlantic Oscillation index från 1865 till Baserat på skillnaden mellan det normaliserade trycket vid Ponta Delgada, Azorena och Stykkisholmur, Island. Framställt efter Hurrels siffror (Hurrel 1999). Annual North Atlantic Oscillation Index from 1865 to Based on normalized pressure difference between Ponta Delgada, Azores and Stykkisholmur, Iceland. Done After Hurrel numbers (Hurrel 1999). 5

14 Figur visar hur NAOI har fluktuerat från mitten av 18-talet till idag. Man kan här se tendensen att värdena var låga i början för att sedan stiga fram till ca 1915 varefter en sakta nedåtgående trend vidtog. Bottenvärden kan noteras runt 197, efter dessa vidtar en kraftig uppgång med toppar 1986, -9, -9 och 9. De allra senaste åren verkar det dock som att värdena faller. Liknande tendenser ser man i figur 3 över månadsfluktuationerna av NAOI Fig 3, Månatliga NAO index från 19 till Baserat på det normaliserade lufttrycket vid Azorerna och Island. Framställt efter Hurrels siffror. (Hurrel 1999). Monthly NAO-index from 19 to Based on the normalised airpressure difference at Azores and Iceland. After Hurrels numbers (Hurrel 1999). En av de största obesvarade frågorna inom meteorologin är storleken på och orsakerna till de naturliga klimatologiska variationerna inom det atmosfäriska systemet. El Niño, Southern Oscillation vilket är ett mer känt liknande fenomen som NAO på det södra halvklotet, är kanske det mest dramatiska klimatologiska element som finns. Effekterna av El Niño påverkar stora delar av Jorden och många människors möjlighet till överlevnad (Morton 1998). Trots många års vetenskapliga undersökningar är fortfarande de fundamentala orsakerna till NAO oklara. Hur som helst verkar kopplingen mellan Southern Oscillation och North Atlantic Oscillation vara relativt svag (Stephenson 1999). Hur NAOI varierar kan verka slumpmässigt men det verkar ändå finnas en viss periodicitet. Det månatliga indexet har korta fluktuationer. Det årliga uppvisar variationsperioder på till 3 år respektive 6-1 år. Även längre variationsperioder på respektive 7 år har identifierats (Chen & Hellström 1998, s.5). Dessa långsiktiga fluktuationer antyder att NAO är något mer än bara ett atmosfäriskt kaos. Under den varma delen av året verkar NAO värdena variera utan någon systematik, men under vintern tycks det som att NAOI till viss del återgår till eller minns föregående års värden. Statistiska undersökningar visar att det rör sig om ca. 15% (Goodman 1998). Troligen är det Atlanten som ligger till grund för denna minnesfunktion. NAO kan mycket väl vara ännu ett exempel på interaktionen mellan hav och atmosfär. I Atlanten driver det, enligt Morton (1998), omkring gigantiska sjok av havsvatten med en avvikande temperatur, i huvudsak lägre än det omgivande vattnet. Dessa följer sakta en bana 6

15 från väst till öst över Atlanten vilket är en liknande väg som den Golfströmmen tar fast mycket långsammare. Det är dessa sjok han tror ligger bakom NAO. En tankegång är att den avvikande temperaturen i havsvattnet inte bara ligger på ytan utan sträcker sig långt ner i djupet av Atlanten. Då skulle detta vattenpaket påverka Golfströmmen där denna flyter över och medföra en kallare yttemperatur i Atlanten vilket i sin tur påverkar hela cirkulationen inom det atmosfäriska systemet. I så fall skulle NAOs cykliska förlopp kunna förklaras. Ännu så länge går det inte att förutse NAOs värden mer än ett par veckor i förväg, men genom att studera cirkulationen i havet skulle detta eventuellt kunna bli möjligt. Många undersökningar har gjorts då man jämfört NAOI med temperaturfluktuationer på den norra hemisfären. Man har då fått fram att dessa upp och nedgångar till stor del korrelerar med varandra. Även om NAO finns året runt är sambanden högst under vinterhalvåret då NAO verkar ha den största inverkan på temperaturerna. NAOI var t.ex. ovanligt lågt vintrarna 1917, -36, -63 och -69, och dessa år var också vintrarna kallare än normalt över Nordeuropa. Följer man ett diagram över NAOI kan man se att NAO var inne i en positiv fas från , med undantag för vintrarna Vinden hade under denna period en starkt västlig komponent och temperaturerna låg i genomsnitt över det normala. Från tidigt -tal vidtog en nedåtgående trend vilken sträckte sig fram till tidigt 7-tal (Hurrel & Loon 1997, s 36-38). Efter 197 kan den atmosfäriska cirkulationen betraktas som normal även om man kan skönja en viss ökning av västvindarna under senare år (Koslowski & Loewe 199, s 71). Intresset för NAO har ökat starkt den senaste tiden. Detta kan ses som ett resultat av att man de senaste trettio åren sett en temperaturökning vilken sammanfaller med en mer positiv fas av NAOI vintertid. Man undrar om detta har med en förestående växthuseffekt att göra. (Jones et al. 1997, s.133). Allra mest positiva är värdena för vintrarna 1983, -89 och -9, vilka var ovanligt nederbördsrika och milda i Nordeuropa medan Medelhavet som kontrast hade utpräglat kalla och torra år, vilket ledde till problem med torka. T.ex. kan nämnas att snötäcket över alperna dessa år varit tunnare än någonsin till följd av den minskade nederbörden (Hurrel & Loon 1997 s. 317). Om uppgången av NAO den senaste trettio åren har att göra med den ökande mängden växthusgaser i atmosfären eller om det bara rör sig om naturliga variationer är ett hett debatterat ämne i klimatsammanhang. NAOs influens på vintertemperatur och nederbörd gör att den också har ett stort inflytande på maritima ekosystem. En klimatförändring där NAO är mer konstant positiv skulle påverka produktionen av djurplankton och därigenom t.ex. fiskeindustrin (Marshall & Kushnir 1997). I de internationella studierna om sambandet mellan NAO och temperaturer har endast ett fåtal svenska stationer använts. Dock har ett par nationella studier gjorts. För att utreda sambandet mellan NAO och svenska temperaturförhållanden gjorde Chen & Hellström (1998) en statistisk analys med månadstemperaturerna från många olika stationer i Sverige. Ett resultat av denna är en korrelationskoffecient på.6 vilket innebär att de månatliga fluktuationerna av NAOI kan förklara 1% av månadstemperaturernas variationer i Sverige. För att få in den regionala aspekten delades Sveriges yta in i sex olika områden. Chen & Hellström fann då att korrelationen under höst/vinterhalvåret, september till mars, var högst i de södra delarna, medan den i stället under våren/sommaren var högst i landets norra del. Dock påverkas det svenska klimatet mindre av cirkulationen över Atlanten under sommarmånaderna än under årets övriga. Den största korrelationen totalt sett kom man fram till låg i månaden mars. De skriver också att relationen mellan NAO och temperaturerna i Sverige inte är stabil och att korrelationen dem emellan var mindre mellan 189 och 193-talet. Sedan gick den upp fram till sextiotalet för att sedan återigen minska. 7

16 Sambandet mellan NAO och vindarna, i detta fallet vindriktningar undersöktes av Jönsson (199). I denna studie framgår att ett högt NAOI i stort sammanfaller med starka västliga vindar (s.67). Dock tycker han att indexet är simpel indikator på grund av att endast detta inte ger någon information om positionen eller storleken av de båda tryckcentran vilket också har betydelse (s.7). Vad gäller undersökningar som utreder sambandet mellan NAO och stormfrekvensen i sverige gjordes detta av Alexandersson et al. (1997). Man jämförde här NAOI och de geostrofiska vindarna och fann att NAOI endast förklarar en del av stormandet i norra Europa. T.ex. sammanfaller den höga stormfrekvensen under seklets början med en låg fas av NAO. Anlysen visar vidare att NAO har större betydelse på vintern än på sommaren. 3 Vindmätning Vindhastighetsskalans utformning är internationellt reglerad och dess nuvarande utformning bestämdes Hastigheten anges i meter per sekund. De egentliga gränserna för storm och svår storm går idag mellan,5-3,6 m/s även om undre gränsen för stormstyrka ligger på 1 m/s. Blåser det över 3,7 m/s räknas det som orkan (SMHI 1999). Vindens styrka har genom tiderna angivits på skiftande sätt, enligt olika skalor. 173 ställde en engelsman vid namn J. Jurin upp en femgradig skala som några år senare infördes i Sverige. Beaufortskalan som används än idag för att ange vindens hastighet uppställdes år 186 och antogs i Sverige 188. Det är en tolvgradig skala vilken är skapad av den engelske amiralen F. Beaufort. En internationell tabell att gå efter beträffande skalan bestämdes först 196 (Moen 1973 s 113). Gränsen för stormstyrka går vid 9 Beaufort och för egentlig storm vid 1. Orkan är 1 på Beaufortskalan. Vindriktning har man i Sverige utmätt sedan mycket långt tillbaka i tiden. Metoden man använt är vindflöjlar och denna har knappast ändrats fram till våra dagar. Den historiska datan över vindriktning kan räknas som den mest pålitliga av alla väderobservationer. Detta beroende på att den är baserad på avläsning av ett såpass enkelt instrument som en vindflöjel är (Jönsson 199, s 1:1). Även vindens hastighet har uppmäts sedan lång tid men detta har skett med varierande framgång. Mest tillförlitliga i det tidiga materialet var med all sannolikhet de mätningar som uppskattades manuellt. Detta gjordes länge av van fyrpersonal eller meteorologer efter den standardiserade beskrivningen av Beaufortskalan. Till sjöss är det bara de senaste decennierna som riktiga vindmätningar gjorts (Lamb 1991, s 5). På 187-talet började man använda en vindmätare som dansken Hagerman konstruerat. Denna bestod av ett U-format rör som fylldes med vatten. Den ena sidan av röret vändes mot vinden varvid denna pressade upp vattnet i den andra änden på röret där vindhastigheten så kunde avläsas. (Moen 1973, s 113) Efterföljaren till Hagermans vindmätare är Rungs anemometer, vilken bl.a användes vid Vinga i början av seklet. Denna bestod av ett vertikalt rör kopplat till en tryckmätare där vinden, då den blåser över röret skapar ett undertryck vilket kan avläsas. Därigenom kan man få fram medelvindhastigheten och den högsta respektive lägsta vindhastigheten (Holmer 1978, s ). En anemometer med skålar på ett kors som drivs av vinden infördes av J.W. Sandström på SMHA 193. Skålkorsets diameter var nära 9 cm (Holmer 1978 s.5). Denna mätare var konstruerad så att skålkorset, som var kopplat till en telefon, vrider sig ett varv för fem meters vindväg. Då varv har gått slöts strömmen och ett knäpp hördes i telefonen. Genom att räkna antalet knäpp under viss tid kunde man avläsa vindhastigheten. Dagens vindmätare bygger på samma princip som denna frånsett att den nu är automatiserad och telefonen utbytt 8

17 mot en enhet som räknar antalet strömslutningar under tiominuters intervaller. Dessutom är numer skålkorsen betydligt mindre än vad som var fallet för de första Oftast är anemometern kopplad till en vindflöjel så att vindriktningen kan avläsas samtidigt (Moen 1973 s.11). Vindens hastighet ändras kraftigt med höjden i marknära skikt. På grund av att friktionen bromsar luftens rörelse i markhöjd har man idag enligt internationell överenskommelse bestämt att alla vindmätningar skall göras på 1 meters höjd i ett så fritt läge som möjligt. Vinden är nästan alltid byig. Vid en vindmätning vill man ha ett mått på luftens förhärskande rörelse, därför gäller vinduppgiften så kallad tio minuters medelvind dvs. medelvindshastigheten för en typisk tio minuters period. Detta för att få värdena så enhetliga som möjligt. (SMHI 1999.) Stationsbeskrivningar :1 Vinga Vinga är en 1 km lång och 3- m bred ö i Göteborgs skärgård. Den meterologiska mätstationen ligger på den södra stranden av ön där också lotsstationen och fyren är belägna. Dess lokalisation är 57 38N, 11 37E. Höjden är 19 m över havet. I sektionen sydost till sydväst från mätstationen sett är det fritt hav med undantag för en mindre ö på ca 1 meters avstånd i sydöst (Taesler 197, s.116). Även mot Göteborgs inlopp i ostsydost är det ganska öppet. Det enda håll som vindmätaren är något skyddad för vindar ifrån är nordost, där marken höjer sig något (Sjölander1965 s.). Marken på ön utgörs till största delen av berghällar med viss gräsvegetation och enstaka buskar. Mätstationen vid Vinga togs i bruk 188. Det har funnits en Rungs anemometer där sedan 198 (Franzén 199, s. 77). Under -talet uppskattades vindhastigheten manuellt i Beaufort (Holmer 1978 s. 5). Fram till 1955 uppmättes vinden i en 8 m hög mast 1 m ostnordost om fyren. Då flyttades den till en 1 m hög 5 m väst om fyren kom man på att den första placeringen varit den mest lämpliga och flyttade därför vindmätnings instrumenten åter dit. Idag uppmäts vinden på 1 meters höjd över marken (Vedin SMHI muntl.). : Ölands södra udde Ölands södra udde är en låg och smal udde som har öppet hav på alla sidor. Mätstationen ligger vid fyrplatsen på den yttersta spetsen av udden, meter över havet ( 56 1N, 16 E ). Här är terrängen helt öppen med undantag ifrån enstaka träd och byggnader vilket gör att läget är synnerligen lämpligt för vindmätningar, då det inte skyddas från några vindriktningar (Taesler 197 s.118). Meterologiska observationer har gjorts på Ölands södra udde sedan Fram till 195 angavs vindsstyrkan i Beaufortskalan. Vindmätaren var fram till oktober- november 1969 synnerligen olämpligt placerad i fyrens topp 5 m över havet. Detta läge gav mätvärden som inte alls är representativa för havsytan. Resultatet blev att antalet storm- och kulingtillfällen blev högre än vad som är fallet för andra stationer flyttades därför vindmätaren till en 1 m hög mast 5 m söder om fyren, men detta läge gav en viss läeffekt vid vindar från nordost till nordväst, så man flyttade återigen vindmätaren oktober Denna gång till en plats nordost om fyren. Samtidigt automatiserades mätstationen och bytte stations nummer från 661 till 6611 (Vedin SMHI muntl.). 9

18 :3 Bjuröklubb Bjuröklubb är en smal udde i Bottenviken orienterad i nordsydlig riktning. Den ligger ca. 17 km. nordost om Lövånger och km sydost om Skelllefteå. Den meterologiska mätstationen ligger belägen i uddens norra spets vid fyrplatsen och lotsstationen på en höjd av 36m över havet. (6 9N, 1 35E ) I rikningarna nordväst, öst och sydöst från mätstationen sett är det öppet hav medan det mot syd och väst är havsvikar. Marken vid stationen är stenig och endast bevuxen med enstaka träd och buskar. ( Taesler 197, s.16 ) Bjuröklubbs mätstation togs i bruk år Enligt H. Vedin, SMHI muntl. är det ovisst huruvida det funnits fungerande vindmätare vid stationen före 198. Vindens hastighet angavs i Beaufortskalan fram till 197, vilket kan antyda att man uppskattade vindstyrkan manuellt i alla fall fram till detta år. Från 199 mättes vindriktning och styrka ca 1 m över marken på fyrbyggnadens tak. 197 flyttades instrumenten till en 1 m hög mast sydväst om fyrbyggnaden. Där är den kvar idag. Fig, Karta över stationernas lokalisering 1,Vinga, Ölands s udde 3, Bjuröklubb. Map over the stations 1,Vinga, Ölands s udde 3, Bjuröklubb. 1

19 5 Metodik 5:1 Metodik Den undersökta tidsperioden ligger mellan 19 och Stationerna vars vid statistik jag använt mig av för studien har valts av följande orsaker: Bjuröklubb, Vinga och Ölands södra udde är alla meteorologiska stationer som har mätserier vilka sträcker sig långt tillbaka i tiden. Alla tre grundades i slutet av 18-talet. Mätserierna är dessutom kompletta, dvs. inga år saknas i statistiken. Vidare har de valts på grund av deras geografiska läge, alla är kuststationer med omedelbar närhet till havet. Vinga på Sveriges västkust, Ölands södra udde på östkusten och Bjuröklubb i Bottenviken i norra Sverige. Detta ger maximal geografisk spridning längs kusterna i Sverige där stormandet antogs vara mest frekvent. Betingelserna på stationerna skulle också vara så lika som möjligt förutom det geografiska läget. Stationerna som utvalts ligger på öar eller halvöar ganska nära land som har en relativt låg höjd över havet. Vidare är terrängen öppen och saknar i stort läbringande intilliggande element på samtliga av de utvalda lokalerna. Jag har inte personligen besökt lokalerna för min studie på grund av att två av dem ligger på ett för stort avstånd för att tiden skulle räcka till att göra detta. Samtidigt har detta ej varit nödvändigt därför att en områdesbeskrivning ändå kunnat göras med hjälp av materialet i litteraturen och information från SMHI. För att få fram den nödvändiga informationen om antalet stormar i Sverige har studier gjorts av SMHA och senare SMHIs tidskrift Månadsöversikt över väderlek och Vattentillgång vilken från och med januari 198 bytt namn till Väder och Vatten. Där finns statistik finns över vilka dagar storm förekommit vid kuststationerna i Sverige under varje månad från 19 fram till idag. Förutom statistik över antalet stormar vid de tre specifika lokalerna har även data använts över det totala antalet stormar i Sverige för varje månad den studerade perioden. Detta har gjorts genom en sammanräkning av alla de inrapporterade stormarna från samtliga svenska stationer varje månad redovisade i Månadsöversikt över väderlek och vattentillgångar och Väder och Vatten. Hänsyn är inte taget till vindhastighet utan alla stormar har räknats med dvs. vindstyrkor på över 1 m/s eller 9 Beaufort. Vindmätaren vid Ölands södra uddes mätstation satt ända fram till oktober 1969 i toppen av fyren, Långe Jan, ca 5 m. över marken. Där är vindhastigheten betydligt högre än den är på den höjd vindhastigheten normalt mäts ca. 1 m. över marken. Detta innebär att antalet stormar blir för många enligt statistiken vid Öland under denna period. För att trots detta kunna använda datan räknades ut hur hög vindstyrkan måste vara för att motsvara stormstyrka (1 m/s) på 1 meters höjd. Detta beräknas genom följande formel (Holmer muntl.) : U 1 = U X 1 X,11 U 1 står i detta fallet för ordinarie stormstyrka dvs 1 m/s. X för höjden över havet på vindmätaren vid Öland dvs. i detta fallet 5 m. U x är styrkan vinden måste ha för att komma upp till stormstyrka vid 1 m höjd. Resultatet av uträkningen blev att vindhastigheten, U x, måste ligga på,78 m/s i toppen av fyren där vindmätaren var placerad för att storm skall blåsa på 1 meters höjd. Detta betyder i realiteten att ca hälften av stormarna som 11

20 inrapporterats från Ölands södra udde fram till år 1969 kan uteslutas för att hastigheten på dem ej överstiger 5 m/s (vindstyrkan anges endast i hela tal). Särskilt gäller detta stormarna under sommarhalvåret. För jämförelsen mellan NAOs påverkan av stormfrekvensen på de olika lokalerna under sommar respektive vintertid adderades antalet stormar under månaderna maj till augusti respektive november- februari för varje enskilt år. Likadant gjordes för hela Sveriges samlade värden. För det samlade antalet stormar på vintern lät jag den första månaden stå för året dvs. månaderna nov feb. 19/1 står i diagrammen utsatt som: vintern 19. Detta eftersom de första värdena i SMHIs tidskrifer är ifrån januari 19. Indexet över North Atlantic Oscillation, vilket jag använt mig av för jämförelsen, är en omarbetning av det Hurrel först tog fram Detta anger den normaliserade tryckskillnadsdifferensen mellan Island och Azorerna från 1865 fram till juni 1998 (Hurrel 1999). Indexet hämtades på Internet på grund av att det var den enklaste och snabbaste vägen. De två Index som använts för studien är dels ett med genomsnittliga NAO-värden för varje år och ett med värden för varje enskild kalendermånad från januari 1865 och framåt. För att få fram ett index över årstids NAO för sommar och vinter beräknade jag medelvärdet av månadsindexet november februari respektive maj augusti. Detta gjordes från och med år 19 varifrån det, som ovan beskrivits finns data över stormarna i Sverige. I vinterindexet står liksom i fallet för stormarna nov feb 19/1 utsatt som vintern 191 och så vidare. Korrelationskoefficienten som jämförelsevariabel får man fram genom att dra roten ur procenten av antalet stormar som förklaras av NAOI. 5: Avgränsningar Att jag tidsmässig valt att avgränsa studien till perioden beror till en del på att 19 var det första år tidskriften Månadsöversikt över väder och vattentillgångar kom ut och att det därigenom fanns ett lätt tillgängligt, fullständigt och tillitsfullt material över stormarna i Sverige att utgå ifrån. Dessutom är mätning av vindhastiget ett ganska färskt påfund och tidigare år har rena uppskattningar varit den förhärskande metoden. Att studien ändå sträcker sig så pass långt tillbaka i tiden beror på att en så lång serie som möjligt varit eftersträvansvärd för att tjäna syftet med uppsatsen. Tendenser och resultat blir därigenom lättare att se. Valet av antalet mätstationer är också en avgränsning. Orsaken till att det blev tre är att detta är det minsta antal som ändå ger en viss möjlighet att se tendenser med geografisk spridning över landet. Tid och material begränsningen ledde till detta val. 5:3 Felkällor Felkällorna i uppsatsen har i princip alla med materialet och dess bearbetning att göra. En del kan hänföras till själva uppmätningen av vindstyrkorna, särskilt för de första åren i serien. I början av detta sekel mättes inte vindhastigheterna på samma sätt som idag. Istället har man på många lokaler, troligen också på de som varit objekt för mina studier, kanske ända fram till -talet uppskattat vindstyrkan manuellt i Beaufortskalan. Enligt Haldo Vedin på SMHI (muntl.) finns exempel på att vindhastigheten överskattats, som ett resultat av att fiskare som fått sina båtar eller trålar förstörda av starka vindar av försäkringsskäl förmått personal vid mätstationerna att ange stormstyrka även om hastigheten i verkligheten varit lägre. Vidare överskattades i vissa fall vindstyrkan vid Vinga enligt Holmer (1978 s.59) då den uppskattades manuellt under -talet. På detta tyder bla. att skadeverkningarna under stormarna inte varit så stora som de borde ha varit. Troligtvis har överskattningen berott på starkt byig vind. 1

21 De första vindmätarna som sattes upp i Sverige kan inte klassas som så tillförlitliga vilket är en ytterligare felkälla. Skålkorsen var ofta för stora och tunga. Detta betyder att det tar lång tid för det att börja snurra och då skålkorset väl har försatts i rotation fortsätter det att ange hög vindhastighet även om vinden avtagit, vilket är särskilt påtagligt vid byig vind (Holmer 1978 s.6). En felkälla, vilken också tydligt syns i diagrammet över stormfrekvensen vid Ölands södra udde (se resultatdelen fig.6), är att det i statistiken från ej står utskrivet hur hög vindstyrkan varit, varvid transponeringen som annars gjorts på värdena fram till november 1969 ej kunde utföras. Resultatet av detta är att stormvärdena under dessa år med all sannolikhet är alldeles för höga mot vad de egentligen borde ha varit. Beträffande Sveriges samlade antal stormar finns flera felkällor. För det första har inte varje station studerats enskilt, varför jag inte heller vet om de varit de samma under hela mätserien. Vissa har med största sannolikhet fallit bort och andra tillkommit under åren 19 till Detta betyder till exempel att en station med genomsnittligt hög stormfrekvens kan ha tagits ur bruk vilket skulle påverka statistiken. Vidare kan det finnas fler stationer i Sverige som liksom i fallet för den på Ölands södra udde har/haft vindmätaren olämpligt placerad vilket skulle ha lett till förhöjd eller försänkt stormfrekvens. Även vad gäller uppmätningen av lufttrycket som ligger till grund för indexet över North Atlantic Oscillation kan felkällor förekomma. Som redan beskrivits i teoridelen är inte mätserierna alldeles kompletta och de ersatta värdena är inte nödvändigtvis samma som de ordinarie. Vidare kan felmätningar av lufttrycket uppkommit på andra sätt. 13

22 6 Resultat I resultatet visas diagram och tabeller vilka bygger på det statistiska material som tagits fram över stormarna i Sverige och de enskilda lokalerna vilka är: Bjuröklubb i Norrbotten Vinga på västkusten och Ölands södra udde i södra Östersjön. Här utreds stormarnas antal månadsvis för den studerade perioden, och stormarnas korrelation med NAO vintertid, sommartid respektive månadsvis. För diagram över hur NAOI varierar årsvis och månadsvis hänvisar jag till figur och 3. 6:1 Antal stormar per månad Figur 5-8 visar antal stormar per månad vid de olika stationerna Vinga, Ölands södra udde och Bjuröklubb samt det för det sammanräknade antalet stormar vid alla Sveriges stationer under perioden 19 till stormar/månad Fig 5, Stormtillfällenas antal per månad vid Vingas meterologiska station under åren The storm ocations per month at the meterological station at Vinga during the years År Figur 5 visar hur stormarnas antal har flukturerat vid Vinga station på västkusten. Notera hur antalet reduceras kraftigt efter 195 för att på -talet hålla sig på en mycket låg nivå. En uppåtgående trend vidtar sedan vilken har sin kulmen under sent 8-tal varefter antalet stormar reduceras kraftigt igen de senaste åren. I diagrammet som visar stormfrekvensen vid Ölands södra udde (figur 6) är det värt att notera den kraftiga stormfrekvensen under mitten av -talet vilken skiljer sig markant från motsvarande period vid de andra båda stationerna. Denna beror på, vilket också förklaras i metoddelen, att vindhastigheten inte under denna period stod angiven i grundmaterialet vilket medfört att alla stormar kommit med trots att de kanske inte nått stormstyrka i realiteten. I övrigt löper stormarnas antal i diagrammet efter en relativt jämn nivå med viss uppgång under 7-talet. 1

23 Stormar/månad Fig 6,Månadsvis stormfrekvens vid Ölands s. Udde Monthly frequency of storms at Ölands south point År stormar/månad År Fig 7, Månadsvisa stormfrekvensen vid Bjuröklubb Monthly frequensy of storms at Bjuröklubb Stormfrekvensen vid Bjuröklubb som illustreras i figur 7 är betydligt lägre än den över Vinga. Dock ökade den runt 195 för att därefter hålla sig på en relativt jämn nivå fram till 199 då en kraftig nedgång kan skönjas. 15

24 Här följer uppgifter om stormarna på samtliga stationer i Sverige sammanräknade månad för månad. Detta för att illustrera hur de tre stationerna följer den nationell trenden Stormar/månad År Fig 8, Stormtillfällenas antal per månad vid samtliga Svenska meterologiska stationer The storm ocations per month at all swedish meterological stations I figur 8 över den samlade stormfrekvensen i Sverige kan man se att antalet stormar steg kraftigt efter 5-talet och att toppen nåddes någon gång runt mitten av 7-talet. Även i början av den studerade perioden var frekvensen hög men inte lika hög som sedan. Under 3 och - talet samt efter 1995 har antalet stormar varit lågt respektive minskat kraftigt. Observera här att skalan är ändrad. Tabell 1 visar en tabell över medeltalet av antalet stormar för de respektive meteorologiska stationerna och hela Sverige vintertid nov-feb och sommartid maj-aug 19 till Dessutom har även månadsmedelvärdena beräknats för perioden. Värdena är avrundade till två decimaler. Notera att det stormar mest vid Vinga både sommar och vinter och att Öland har större frekvens än Bjuröklubb vintertid medan förhållandena är de omvända på sommaren. Station Vinter nov-feb Sommar maj-aug Månadsvis Vinga 5,35,57,77 Öland,95,16,3 Bjuröklubb,35,,37 Sverige tot. 95,56 11,7 13,3 Tab. 1, Medelantalet av antalet stormar vid stationerna vinter, sommar och månadsvis, The mean occations of storms at the stations vintertime, summertime and monthly,

25 6: Vinterstormar och NAOI Diagrammen 1-13 redovisar stormarnas frekvens vintertid för varje station och hur denna korrelerar med NAOI. Med vintertid menas här perioden november till februari. Notera att skalorna är olika för de fyra diagrammen. Detta för att underlätta jämförelsen med NAOI då de båda linjerna på detta sätt kommer i fas med varandra. Antal stormar Storm ar/ vinter NAO/vinter Årtal NAOI Figur1, Antalet stormtillfällen och NAOI vintertid, nov-feb vid Vinga. Ocations of storms and NAOI wintertime Nov-Feb at Vinga. I figur 1 ser man hur North Atlantic Oscillation index vintertid följer stormarnas variation vid Vinga meteorologiska station. Korrelationskoefficienten för hela perioden är,37 vilket betyder att 13,% av stormarna vid Vinga kan förklaras med NAO. Notera dock hur linjerna tätt följer varandra under perioden 196 och framåt. Trenderna i stort är dessutom likartade Storm ar/vinter NAOI/vinter 3 Antal stormar NAOI Årtal Figur 11, Antalet stormtillfällen och NAOI vintertid, nov-feb vid Ölands södra udde perioden Ocations of storms and NAOI wintertime, Nov-Feb at Ölands s. point during the period of

26 I diagrammet över hur NAOI och stormfrekvensen följer varandra vid Ölands södra uddes meteorologiska station, figur 11, kan tydligt skönjas hur stormfrekvensen går upp runt 193. Observera att detta är en felkälla som sannolikt inte stämmer med den faktiska verkligheten. I övrigt kan man se att de båda linjernas trender är tämligen likartade. För att få fram en korrelation som är mer relevant har jag vad gäller Ölands södra udde tagit bort värdena från beräkningen eftersom dessa inte är korrekta. Korrelationskoefficienten är här,. Därmed kan ca 6% av stormtillfällena vid Öland förklaras av NAOI. 1 5 Antal Stormar Storm ar/vinter NAO I/vinter NAOI Årtal Fig 1,Antal stormtillfällen och NAOI vintertid, Nov-Feb vid Bjuröklubb perioden Ocations of storms and NAOI wintertime, Nov-Feb at Bjuröklubb during the period Bjuröklubb, figur 1, visar på ett mindre samband mellan vinterstormar och vinter-naoi än de andra två stationerna även om tendenserna är relativt lika efter ca Korrelationskoeficenten är, vilket visar att endast 3,8% av stormfrekvensen vintertid kan förklaras genom NAO storm ar Sverige NAO I/vinter 3 stormar/vinter NAOI Årtal Fig 13, Stormar och NAOI vintertid i hela Sverige, Storms and NAOI wintertime i all Sweden. 18

27 Figur 13 illustrerar vinterstormfrekvensen över hela Sverige och hur denna korrelerar med NAO-index. I genomsnitt blåser det stormstyrka vid 95,6 tillfällen per vinter under perioden. Korrelationen är inte större än,3 vilket innebär att 5,3% av stormarna kan förklaras enbart genom NAOs variationer. Korrelationen mellan NAOI och antalet stormar vintertid varierar över tid. I figur 13 kan man se att likheterna mellan de båda linjerna är små fram till 196 då de ökar betydligt. Vid en korrelation framkommer att NAOI och vinterstormarna i Sverige perioden stämmer överens med,% och har en korrelationskoefficient på,7. För perioden ligger korrelationen på,63 vilket betyder att hela 39 % av antalet stormar kan förklaras genom NAO. Notera vidare att glappet mellan de båda linjerna i figur 13 återigen blir tydligt större efter :3 Sommarstormar och NAOI Diagrammen 1 till 17 illustrerar hur sommarens stormar sammanfaller med NAOIs variationer. Sommarperioden räknas från maj till och med augusti varje år. Totalt sett kan sägas att antalet sommarstormar är betydligt mindre än antalet vinterstormar för samtliga av de studerade lokalerna. Även i detta fall är skalorna olika av samma anledning som fallet för vinterstormarna. Antal stormar Stormar/sommar NAO/sommar NAOI Årtal Fig 1, Frekvensen av stormar vid Vinga och NAOI sommartid, maj-aug perioden The frequensy of storms at Vinga and NAOI sommertime, May-Aug for the period Figur 1 visar hur stormtillfällena på sommaren och North Atlantic Oscillations index följer varandra vid Vinga meterologiska station. Här kan man tydligt se att korrelationen inte är så stor,, vilket betyder att 5,8% av stormarna kan förklaras genom NAO. Dock är den nedåtgående trenden gemensam för de båda linjerna. Notera den extremt höga stormfrekvensen precis i början av den studerade perioden. 19