Tommy Andersson. Emmaus Stockholm

Transkript

1 Tommy Andersson Emmaus Stockholm (The interview is in Swedish but here follows a short summary in English) Tommy has worked and had a leading role in the solidarity group Emmaus Stockholm since the early 70s. The group has been supporting the liberation movements in southern Africa and elsewhere with clothes, shoes, tools and other material that they have been collection from the public. This kind of support has also been given to Mozambique and Angola. To support themselves and raise money for cash contributions to the liberation movements and later to development projects, they have sold other collected things in second-hand shops or flee markets. Sida has manly paid the transport to southern Africa of the material and some other costs. Emmaus Stockholm is working closely with some other similar groups like Emmaus Björkå and the Bread and Fishes. Now they are joined in the umbrella organization Practical solidarity. They are also cooperating with the Africa Groups around projects in southern Africa and took active part in the campaigns against Apartheid under the ISAK umbrella. Support to Polisario in Western Sahara continues and has been going on since the 70s. For more details se also the interviews with Christer Johansson Emmaus Björkå and Bertil Högberg the Bread and Fishes. Tommy Andersson 1

2 Bertil Högberg: Det är den 30 november 2005 idag och jag sitter här med Tommy Andersson från Emmaus i Stockholm. På vilket sätt kom du i kontakt med Södra Afrika och befrielsekampen där i första vändan? Tommy Andersson: Jag hade väl läst en del och blivit intresserad, men jag blev ju mer insatt i situationen i Afrika och i synnerhet södra Afrika när jag började på Emmaus. Bertil Högberg: När var det? Tommy Andersson: Det var 1970 ungefär, som jag läste en artikel om Emmaus Björkå i Eskilstuna kuriren. Jag blev inspirerad och tog ett jobb i Stockholm, och sökte se'n upp Emmaus i Stockholm. Jag jobbade till en början frivilligt där på min fritid ett tag innan jag började på heltid. Bertil Högberg: När började du på heltid? Tommy Andersson: Det var våren Bertil Högberg: Och se'n dess har du jobbat där? Tommy Andersson: Ja i stort sett. Jag gjorde en liten period på ett tegelbruk för att prova något annat, men annars har jag jobbat där hela tiden. Bertil Högberg: Vad gjorde Emmaus då, i relation till Afrika? Tommy Andersson: Man hade börjat med några klädsändningar till en befrielserörelse i Angola, inte MPLA utan FNLA. Det var väl genom några som jobbade där då, som var aktiva i folkpartiet, som hade kontakt med FNLA. Bertil Högberg: Vilket land skickades det då till? Tommy Andersson: Det gick till flyktingar från Angola i Zaire. 2

3 Bertil Högberg: Vi kanske ska göra klart här vad Emmaus är för organisation och vad ni jobbar med egentligen. Tommy Andersson: Ja, vi är ju en lite speciell organisation. Emmaus är en rörelse som grundades efter andra världskriget i Frankrike av en präst som heter Abbé Pierre, och som fortfarande är i livet. Rörelsen är idag världsomspännande, så det finns Emmausgrupper lite varstans. I Sverige startade man i början på 60-talet. Den första gruppen var i Lund, och se'n etablerade man sig i Uppsala och sedan i Stockholm, också i mitten på 60- talet. Verksamheten går ju ut på återbruk, att ta tillvara på saker. Från början var det skrot och papper som man tog tillvara, som ett sätt att få in pengar. När man startade i Frankrike var det ju med människor som var utblottade och hade det här som ett sätt att få sin försörjning. Och man levde i kommuniteter, som det heter i Frankrike, i små kollektiv kan man säga. Hela idén gick ut på då att man skulle hjälpa sig själv genom att hjälpa andra. Dom här grupperna ordnade ju sin egen försörjning till att börja med, men fick ju sedan också ihop ett överskott för att kunna bistå även folk i andra länder. Och här i Sverige kom inriktningen ganska mycket att bli att skapa resurser för bistånd. Den sociala delen av verksamheten, den var inte så utpräglad i de svenska grupperna. I Stockholm har det aldrig riktigt varit någon stor Emmausgrupp, den stora gruppen var då Emmaus Björkå. Bertil Högberg: När bildades Emmaus Stockholm? Tommy Andersson: Ja, det är svårt att säga, det har vi inte kunnat fastställa riktigt. Men den första verksamheten i Stockholm var ju den i Lisma söder om sta'n, och vi håller fortfarande på att försöka utreda exakt när den startade. Det var ett gäng som startade där och som sedan delade på sig. Några åkte ner och startade Emmaus Björkå i Småland, och andra flyttade till Vallentuna och drev Emmaus-verksamhet under namnet Lump för U-Hjälp. Det hette det när jag kom med också, men då hade man varit tvungen att lämna Vallentuna och jobbade ett tag i Frihamnen tills man hittade en rivningskåk 3

4 som tidigare varit ett slakteri, mitt inne i sta'n. Det låg på Rehnsgatan och det var en kåk som hade stått tom i ett antal år. Några utav Emmausfolket kom åt den och ställde den i ordning i hyfsat skick, så att det gick att både bo och arbeta där, tills det revs någon gång kring Bertil Högberg: Men verksamheten startades alltså i mitten av 60-talet? Tommy Andersson: I Stockholm ja. Bertil Högberg: Men det här stödet till FNLA, vad innebar det? Var det att man skickade kläder och skor dit? Tommy Andersson: Ja precis, det var ju kläder till flyktingar. Det var en liten verksamhet just då. Dessförinnan så hade man skickat stöd till Emmausgrupper i Latinamerika, Peru och Chile framför allt. Bertil Högberg: Var det ett ekonomiskt stöd också? Tommy Andersson: Nej inte bara, det var klädsändningar också. Men på den tiden så fick man finansiera dem själv. Senare fick vi ju SIDA-bidrag till klädsändningar vilket gjorde att vi kunde utöka insamlingen ganska rejält. Redan då de första sändningarna gick till FNLA var det en liten diskussion om vilken rörelse man skulle backa upp i Angola. Vi kom se'n fram till att det var MPLA vi skulle stödja. Bertil Högberg: Hur resonerade ni då? Tommy Andersson: Vi såg ju då att FNLA var, eller blev, ett redskap för USAs inblandning i konflikten, och fick stöd från USA. Och MPLA var en bredare, folkligare rörelse och hade en politisk inriktning som var mera tilltalande för oss som gärna ville se att det skapades något nytt i Angola. Bertil Högberg: Genomgick Emmaus i Stockholm också en sådan politisk radikalisering under den här tiden? 4

5 Tommy Andersson: Ja, det får man väl säga att politiken kom in i verksamheten. Man hade ju det här generella Emmausmanifestet som man jobbade efter. Internationellt i rörelsen kom vi fram till att det gällde inte bara att lindra nöd utan också angripa orsakerna till nöden. Många som jobbade med det såg att det fanns politiska och ekonomiska orsaker till orättvisorna i världen, och det var mycket det som gjorde att vi riktade vårt stöd till de här befrielserörelserna som kämpade mot kolonialismen och apartheid. Vietnamkriget pågick ju, och vi gav väl också något ekonomiskt stöd dit, men samtidigt så fanns det ju redan en stark solidaritetsrörelse för Vietnam. Bertil Högberg: Ni var inte direkt aktiva där? Tommy Andersson: Nej, inte mer än privat. Man gick på demonstrationer och så'nt där. Men det var ju också en hel del aktiviteter till stöd för MPLA och Frelimo, och Afrikagrupperna fanns ju. Bertil Högberg: Samarbetade ni något med Afrikagruppen i Stockholm? Tommy Andersson: Ja, det gjorde vi se'n den tiden. Vi hämtade mycket information från dem. Vi har ju sett att vi har kompletterat den informationsverksamheten som de har jobbat med. Och vi har haft det här att samla resurser för att kunna ge materiellt stöd som vår grej, och det är det vi har försökt att bli bra på. Vi har inte lagt så mycket krut på det här med att komma ut och informera, eftersom det är andra som har varit bättre på det. Bertil Högberg: Det blev alltså MPLA som fick ert stöd. Vilka mer organisationer kom in i bilden i början på 70-talet? Tommy Andersson: För Emmaus Stockholm så blev det SWAPO i ett tidigt skede också. Det var nästan i samma veva som vi började skicka kläder till SWAPO i Zambia. 5

6 Bertil Högberg: Hade Ben Amathila kommit då så att ni fick kontakt med honom? Tommy Andersson: Ja, Ben Amathila var ju representant här då så honom hade vi mycket kontakt med. Lite senare kom befrielsekampen i Zimbabwe att ta fart och vi skickade en hel del kläder och även ekonomiskt stöd till befrielserörelsen ZANU. Det gällde även ANC förstås, men det var ju inte samma mängder. Bertil Högberg: Vet du ungefär när ni började med stöd till ANC? Tommy Andersson: Nej, jag kan inte komma ihåg det rakt upp och ner, men det måste ha varit där någon gång i mitten på 70-talet. Det var ju då till Tanzania framför allt och senare till Angola. Bertil Högberg: Frelimo och PAIGC, stödde ni dem? Tommy Andersson: Ja, från Emmaus Stockholm skickades det en del. Emmaus Björkå hade mycket sändningar till Frelimo, så vi delade väl upp det lite så där. Emmaus Stockholm och Emmaus Björkå började väl ungefär i samma veva med det här stödet till befrielserörelserna. PAIGC skickade vi grejer till också faktiskt. Bertil Högberg: Hur finansierade ni frakterna? Det är ju loppmarknader som är den huvudsakliga inkomstkällan, räckte dom till att också betala frakterna på den här tiden? Tommy Andersson: Ja, det måste det ha gjort i början där, men rätt tidigt så sökte vi och fick fraktbidrag just till befrielserörelserna i Afrika. Bertil Högberg: Var sökte ni dom ifrån? Tommy Andersson: Ja, jag vet inte vad enheten hette på den tiden. 6

7 Bertil Högberg: Var det från SIDA? Beredningen för humanitärt bistånd var det i så fall. Tommy Andersson: Ja, det är mycket möjligt, det låter bekant. Men då var det rent fraktbidrag. Senare lyckades vi ju utverka lite finansiering också för andra kostnader än rena frakten, som gjorde att det blev ännu lättare att samla in och skicka kläder. Bertil Högberg: Ja, det kom ju från Tommy Andersson: Ja, det gjorde stor skillnad också på hela verksamheten. Bertil Högberg: Har du något begrepp om hur mycket det rörde sig om under de här första åren i ton? Tommy Andersson: Jag tror att det var mellan 50 och 100 ton från Emmaus Stockholm. Bertil Högberg: Hur många var ni som jobbade? Tommy Andersson: Under 70-talet så varierade det mellan allt från två personer till femton. Bertil Högberg: Hade ni kollektiv som hörde till? Tommy Andersson: Ja, vi hade kollektivt boende de första åren där på Rehnsgatan, eftersom där fanns det ju så att det gick att bo. Det var primitivt, men det var ju inte riktigt alla som bodde där, men de flesta som jobbade gjorde det. Bertil Högberg: Och hade ni lön eller fickpengar? 7

8 Tommy Andersson: Då var det här systemet med fickpeng. 50 kronor i veckan, mat och husrum, och det räckte ganska långt då tyckte jag. Man hade råd att gå ut och fika, det är knappt man har råd nu. Men det var ju en del av idén med Emmaus som skilde sig från mycket annat, det var ju det att man också lade sin egen konsumtion på en nivå som skulle rimma lite med situationen i världen så att säga. Och det har väl stegvis förändrats, vi har väl fortfarande i Stockholm förhållandevis låga löner. Dom ligger väl kring eller något under lägsta avtalslön. Bertil Högberg: Hur många är ni som jobbar nu? Tommy Andersson: I Stockholm är vi 20 ungefär. Bertil Högberg: Men om vi går tillbaks till första tiden där, vad var motivet för din del för att engagera dig? Tommy Andersson: Det var att man ville göra någonting åt situationen. Man hade insett hur orättvist det var här i världen och tyckte inte att det var rimligt, och ville väl hjälpa till att förändra världen. Så det var ju ett ideologiskt ställningstagande. Jag var väl här och jobbade för att påverka. Och för min del så var det också väldigt praktiskt så att säga, man behövde inte vara en så'n slipad teoretiker för att kunna göra något. Det kändes väldigt bra och har gjort det hela tiden för min del. Bertil Högberg: Vad var din roll i organisationen? Tommy Andersson: Jag har ju varit med i så många år att jag haft alla roller nästan. Jag har väl varit med i styrelsen nästan hela tiden. Jag tror inte om jag har varit borta från styrelsen något år. Bertil Högberg: Du har ju varit ordförande. 8

9 Tommy Andersson: Ja, jag har ju varit ordförande och kassör, sekreterare och allt möjligt [skratt]. Bertil Högberg: Och styrelsen hämtas från de som jobbar där. Tommy Andersson: Ja, det är ju också det som är lite specifikt. Vi har ju drivit det som ett arbetskollektiv. Idén från Abbé Pierre och med dom här kommuniteterna, det var ju lite annorlunda. Det som har blivit kvar av det är ett arbetskollektiv så att säga, på jämlika villkor. Vi har haft samma lön och samma ekonomiska villkor. Vi har ett lönesystem så att de som har barn har fått lite mera. Men det har också varit viktigt med inflytandet. Vi har tyckt att de som jobbar ihop skall bestämma hur resurserna fördelas. Så vi har haft det här att man får jobba i sex månader för att kvalificera sig som medlem. Då är man insatt i verksamheten och blir medlem. Då har man en röst i medlemsmöten som är högsta beslutande organ och där det väljs en styrelse en gång om året. Bertil Högberg: Vad hände sen på 80-talet? Zimbabwe-stödet försvann. Tommy Andersson: Ja, i Zimbabwe backade vi upp ZANU rätt rejält. Då hade vi också fått volym på de här klädsändningarna och de hade behov av mycket kläder. De hade stora flyktingskaror att ta hand om framför allt i Moçambique. Bertil Högberg: Men ni fortsatte inte efter 1980 med någon kontakt med Zimbabwe eller? Tommy Andersson: Nej efter valet som ZANU vann stort så kunde flyktingarna återvända, så vi avslutade klädsändningarna. Men i början på 80- talet återupptog vi sändningarna till Angola. Sydafrika invaderade då Angola i omgångar och många människor drevs på flykt inom landet och då började vi skicka kläder till dem genom den sociala myndigheten, SEAS som den hette då. Det var i södra Angola till att börja med. Och se'n dess har klädsändningarna till Angola pågått fram till idag. Nu är sista året som vi har bidrag från Sida för biståndskläder till Angola. 9

10 Bertil Högberg: Så vilka är mottagare idag? Tommy Andersson: Nu är det ADRA, som är den största enskilda organisationen i Angola, som sköter distributionen där. Vi hade ju under många år sändningar som gick via socialministeriet. Men sedan hade vi problem av olika slag med dem. De klarade inte riktigt av sina åtaganden. Så vi valde att låta kläddistributionen skötas av ADRA de sista åren. Bertil Högberg: Men SWAPO fick också stöd under 80-talet eller? Tommy Andersson: Ja, SWAPO hade också ett stort antal flyktingar i Angola. Nu kommer jag inte ihåg på rak arm, men du vet väl ungefär hur många de var. Bertil Högberg: Det var väl någonstans runt Något så'nt. Tommy Andersson: Ja dit skickade vi ju en hel del, så de hade säkert kläder så det räckte till. Även till ANC i Angola skickade vi kläder och en del annat också. Bertil Högberg: Ja, när du säger annat, vad var det för andra saker ni skickade? Tommy Andersson: Ja, det var leksaker och kontorsmaterial och annat insamlat material. Men efter en tid så upphörde vi med det, för det blev så plottrigt eller vad man skall säga för mottagarna att få enstaka exemplar av många olika saker. Det var lite svårt att ta hand om på ett bra sätt tror jag. Bertil Högberg: Var det utifrån en diskussion med mottagarna som det beslutades? 10

11 Tommy Andersson: Ja, det var det säkert, jag kommer inte exakt ihåg hur vi kom fram till det. Jag vågar inte säga hur mycket det berodde på deras önskemål och på våra egna. Bertil Högberg: Ni hade kontakt med kontoren som fanns här från respektive rörelser i Stockholm. Var ni nere på besök någonting? Tommy Andersson: Det var väldigt få besök hos våra partners där nere. Det var först efter mitten på 80-talet som vi började mer regelbundet, eller årligen i alla fall, göra sådana uppföljningsresor. Dessförinnan gjordes det enstaka resor från andra grupper. Du var väl ute själv? Bertil Högberg: Ja Tommy Andersson: Första resan jag gjorde var väl Bertil Högberg: Och den gick till? Tommy Andersson: Jag var först i Moçambique ett par veckor och se'n över till Angola ett par veckor också. Bertil Högberg: Vilka hade du kontakt med i Moçambique då? Tommy Andersson: Ja då hade vi ju inlett det här Namuno-projektet tillsammans med Afrikagrupperna. Bertil Högberg: Kan du beskriva lite kort vad det gick ut på? Tommy Andersson: Ja, det gick ut på att hjälpa upp situationen på landsbygden. Situationen då var i stort sett att pengarna förlorade sitt värde i landet. Det var en bytesekonomi på grund av kriget. Det var ju Renamo som slogs mot regeringsstyrkorna och saboterade all utveckling i landet där med stöd från Sydafrika. Det hade ju bidragit till den här bristen på varor i landet. 11

12 Och tanken med det här stödet som gavs då, klädstöd, var att det skulle användas som bytesvaror på landsbygden för att få mat till städerna. Bertil Högberg: Du menar så att det skulle vara en vits för bönderna att producera någonting? Tommy Andersson: Javisst, så att det skulle finnas ett incitament för att producera ett överskott för att sälja. Kläderna skulle då användas som bytesvara. Och det gjordes ju och det gav bra resultat. Man såg ganska snart en ökad jordbruksproduktion. Namunoprojektet var lite modell för det större generella klädstödet från Sverige till Agricom, det statliga företag som skötte upphandling av jordbruksvaror. Dom kom att ha stor användning av kläderna för att få fart på jordbruksproduktionen på flera håll i landet. Kläderna gjorde dubbel nytta där helt klart. Och det kom i en veva då vi kunde öka insamlingarna i Sverige ganska rejält. De kommersiella insamlingarna i Sverige hade ju dukat under kan man säga, och samtidigt som det verkar som svenskarna konsumerar mer kläder än tidigare, och det var lätt att samla in. Klädstödet till Mocambique pågick ju ett antal år tills man i Moçambique, på Världsbankens inrådan, drog ner på Agricoms verksamhet. De privata aktörerna skulle få större roll. Bertil Högberg: Då har du kommit in på 90- talet i princip, eller? Tommy Andersson: Ja. Långt in på 90-talet måste det ha varit. Bertil Högberg: När du var nere då 1984, hade du också någon kontakt med befrielserörelserna? Tommy Andersson: Ja, i Angola träffade jag deras representanter. Jag var aldrig ute i flyktinglägren, men jag träffade representanter för SWAPO och ANC i Luanda och besökte deras lagerlokaler där. Då pågick fortfarande stridigheter i Angola, speciellt i söder. Jag var där nere i Lubango med SEAS, 12

13 som den statliga sociala myndigheten hette, och fick vara med och se våra kläder komma fram och komma till användning hos internflyktingarna. Bertil Högberg: Var du på fler resor se'n under 80-talet? Tommy Andersson: Nej, jag åkte nog inte på 80-talet mer, det var andra som åkte se'n. Vi delade ju lite på det där. Senast jag var i Angola var för 5-6 år sen. Om vi pratar om 70-talet får vi inte glömma bort klädsändningarna till Polisario, befrielserörelsen i Västsahara Bertil Högberg: När kom de in? Redan i mitten på 70-talet eller? Tommy Andersson: Ja, det gjorde de. Jag vet inte exakt årtalet, men det var strax efter den stora flyktingvågen efter Marockos invasion av landet, då drygt människor tvingades fly till Algeriet. Ganska snart därefter så började vi skicka kläder. 'Vi' säger jag, men det var i början Björkå som hade de sändningarna. Ja sedan dess har klädsändningar gått varje år och man undrar hur länge det ska behöva pågå. Det är ju Afrikas sista koloni. Bertil Högberg: Men när Namibia se'n blev fritt, sände ni någonting in i Namibia i den här övergångsfasen? Tommy Andersson: Nej, vi gjorde aldrig det och jag kommer inte ihåg om vi hade någon diskussion om det heller. Vi räknade nog med att dom nu skulle kunna klara sig själva och ansåg att behoven var större på andra håll. Bertil Högberg: Ja, och stödet till ANC fortsatte det? Tommy Andersson: Ja, det pågick ju så länge dom var kvar i Tanzania och Angola. Bertil Högberg: Så det var dit i princip som det mesta gick då? 13

14 Tommy Andersson: Ja, det var det. Jag tror inte att vi skickade några kläder till ANC i Moçambique. Jag är osäker på det. Bertil Högberg: Du har nämnt om samarbetet som fanns med Emmaus i Björkå. Var det andra samarbeten som var viktiga under den här tiden. Tommy Andersson: Jo, förutom Emmaus Björkå så bildades det ju en del andra grupper som jobbade på ett liknande sätt, t ex Brödet och Fiskarna i Västerås där du jobbade. Vilket år var det? Bertil Högberg: Det var Tommy Andersson: Ja jag kommer ihåg att Bernt Kviberg var uppe i Stockholm med något gäng ungdomar, innan han började med Brödet och Fiskarna. Och när började du där? Bertil Högberg: Jag kom med ett drygt år senare. Bernt hade ju jobbat själv på Emmaus i Fnysinge ett tag innan, så han hade lite erfarenhet därifrån. Tommy Andersson: Ja, det var ju just Emmaus Fnysinge där utanför Enköping och Brödet och Fiskarna, Emmaus Björkå och vi i Emmaus Stockholm som hade ett nära samarbete då. Fyrgruppssamarbetet kallade vi det. Se'n flyttade Fnysinge upp till Sundsvall. Det samarbetet utvecklade sig ju se'n och blev mer formaliserat när vi bildade riksorganisationen Praktisk Solidaritet (PS). Bertil Högberg: När var det ungefär? 1987 eller något sådant? Tommy Andersson: Det kan jag tänka mig. I den vevan i alla fall. PS har i praktiken fungerat som en paraplyorganisation som främst har hanterat de gemensamma frågorna vad det gäller våra samarbetspartners. Vi har ju alla haft samma mottagare. 14

15 Bertil Högberg: Så det är PS som sköter kontakterna med de olika mottagarna numera? Tommy Andersson: Ja, så är det i stort sett. Bertil Högberg: Men ni beslutar gemensamt hur ni fördelar vem som ska skicka vart och så? Tommy Andersson: Ja precis. Vi försöker få det så ekonomiskt som möjligt. Och det ska ju passa in praktiskt på olika sätt. Och PS består ju av folk från de olika grupperna. Det har varit en mer omfattande verksamhet. Nu har vi bara ett Afrikautskott och ett Centralamerikautskott. Bertil Högberg: Tidigare hade ni väl ett utskott från varje mottagarland, var det inte det? Tommy Andersson: Jo, det var så från början. Bertil Högberg: Jag har för mig att det fanns ett Namibiautskott. Tommy Andersson: Jo, det var fler människor indragna också. Mer av studier och så ordnades. Bertil Högberg: Ja, det var ju en viktig del i de här rörelserna, att man studerade så att alla medlemmarna visste vad det var man jobbade med. Har det minskat i omfattning? Tommy Andersson: Det tror jag att man kan säga att det har gjort generellt hos grupperna. Kanske är det mest beroende på en kärvare ekonomi och brist på tid. Bertil Högberg: Och vad beror den här kärvare ekonomin på? 15

16 Tommy Andersson: Ja, det beror framför allt på att vi har mindre med klädsändningar. Det här klädstödet gav ju också inkomster i form av Sidabidrag och större delen av det här minskade stödet har vi fått dra in själva nu genom att sälja mer av det insamlade, och det kräver mera jobb. Bertil Högberg: Det är alltså så att Sida inte längre betalar därför att länderna inte längre är i en katastrofsituation, som har motiverat bidragen tidigare? Tommy Andersson: Precis. Sida har ju det här kravet för att ge stöd till klädsändningar, att det är en katastrof- eller flyktingsituation. Därför har ju Moçambique och andra fallit bort. Angola är på väg ut nu också. Dessbättre får man säga efter så många år med en så stor del av befolkningen på flykt. Bertil Högberg: Ja, precis. Tommy Andersson: Vad det gäller föreningens ekonomi så har ju med åren de allt bättre ekonomiska villkoren inneburit att våra personalkostnader har blivit allt högre. Så varje timme vi sitter på studier blir dyra, vilket är lite tråkigt. I Stockholm i alla fall har vi ju ambitionen att försöka förbättra oss på den punkten och ägna lite mera tid åt studier framöver. Bertil Högberg: Tidigare har ni förutom det skickade materiella stödet också kunnat ge en del pengar till olika befrielserörelser och projekt. Har ni kunnat fortsätta med det? Tommy Andersson: Ja, det har vi gjort. Vi har gett ett antal hundra tusen kronor under bra många år nu, och även om vi inte haft något vidare bra resultat dom senaste två åren, så har vi haft sparade pengar som vi har kunnat ge bort. Bertil Högberg: Vart går det stödet numera? Tommy Andersson: Ja, vi har ju backat upp Afrikagruppernas projekt ganska mycket. I Angola framför allt. Och vi har gett en hel del pengar till Polisario för 16

17 deras informationsverksamhet, både i Sverige och i övriga världen. Det känns ju bra att kunna göra det. När vi lägger pengar som egeninsats i projekt med stöd från Sida ger det ju dessutom flera gånger insatsen till projekten. Bertil Högberg: Hos Afrikagrupperna då? Tommy Andersson: Ja, och då ger ju Sida nittio procent. Bertil Högberg: Du sa lite grann om det här stödet som gick till Namunoprojektet och stödet till landsbygden, att det hade mycket tydliga och märkbara effekter. Vad är effekten utav stödet som ni gav till befrielserörelserna? Tommy Andersson: Ja, det är ju svårt att veta. Jag tror att om man ser tillbaka så här så visst, jag menar folk behöver ju kläder och det täckte upp ett materiellt behov hos de här människorna och underlättade säkert för dessa rörelser och deras arbete. Men jag tror också faktiskt att vårt arbete ändå kanske har haft ännu större effekt genom att vi har funnits till här som en solidaritetsyttring. Det har varit en puff på regeringen också här att föra en politik i den riktning man har gjort vad det gäller stödet till södra Afrika. Vi har gått ut och agerat med information och deltagit i synnerhet kanske i ISAKs arbete. Det här kravet på regeringen att den inte skall spela den här dubbla rollen att ge humanitärt stöd med ena handen, och se'n låta svenska företag tjäna pengar på apartheidsystemet med den andra. Det är den kritiken som vi har gett. Dels det, dels det att vi jobbat på det sättet vi har gjort tror jag har haft en viss effekt. Det är ju klart att det ska till några ytterligare droppar till, men det är i alla fall några droppar i den bägar'n som har gjort att Sveriges regering har agerat som man har gjort gentemot södra Afrika. Se'n är det ju inget föraktligt värde på det materiella stödet heller, det är det ju inte. Till mycket stor del var det väl vi som försörjde dessa flyktingskaror med kläder. Om man ser på resultat per insats i ett sånt här arbete tror jag att man 17

18 åstadkommer en hel del per skalle när man håller på med det här arbetet. Det inbillar jag mig i alla fall. Bertil Högberg: Det hände att ni var med och samarbetade i ISAK-arbetet. Var det någon annan organisation som ni jobbade nära med? Du har nämnt också Afrikagrupperna tidigare. Tommy Andersson: Nej, vi har väl inte haft så mycket samarbete förutom det när det gäller södra Afrika. Bertil Högberg: Har ni varit med och skickat material som andra organisationer köpt in och liknande? Jag vet att vi i Bröd och Fiskarna t ex skickade material till SWAPO åt Centerns ungdomsförbund. Tommy Andersson: Jo, vi har skickat materialinsamlingar som har gjorts av alla möjliga organisationer, kyrkor, skolor och arbetsplatser som har gått med våra sändningar. Vi hade ett nära samarbete under flera år med Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua där vi tog emot material av olika slag och packade containrar. Det var mycket sjukhusmaterial och rullstolar och sådana där saker som tryckeriutrustning och allt möjligt annat som skickades via den sociala myndigheten INSPI, som det hette på den tiden. Bertil Högberg: Från början så fanns ni inne i en rivningskåk inne i sta'n och flyttade runt lite. Men numera ligger ni någonstans ute i ett industriområde. Tommy Andersson: Ja vi flyttade från den där rivningskåken när den höll på att rasa ihop och vi inte kunde vara där längre. Då flyttade vi till en källarlokal på Luntmakargatan. Bertil Högberg: Då hade ni både sortering och loppmarknad och allt på samma ställe. 18

19 Tommy Andersson: Ja, det hade vi. Under den perioden skickade vi kläderna till Emmaus Björkå för sortering, så vi bara lagrade upp. Vi började sortera där själva se'n, det gjorde vi. Bertil Högberg: Jag kommer ihåg att jag monterade upp en balpress för kläder vi fick utav er. Tommy Andersson: En blå eller? Bertil Högberg: Ja, som jag såg resterna av nu ihopskruvade i en annan sorteringslokal i Gävle när jag var där i våras. Tommy Andersson: Jaså dom har den. Jag har inte fattat vart den tog vägen, så det är våran gamla. [skratt] Bertil Högberg: [skratt] Det är delar av den gamla. Tommy Andersson: Jaså det är delar, säger du det. Ja dessa pressar, dom har vandrat runt. Den första pressen som fanns på Emmaus Stockholm när jag kom, den var en handdriven, så'n här som man gör 50 kilos balar i - 50 kilo - var det verkligen det? Bertil Högberg: 35 kilo kunde det bli ja. Tommy Andersson: Man vek plaggen på en kartongskiva och stoppade in dom. Bertil Högberg: Och så bara en hävstång. Vi hade ju en så'n på Brödet och Fiskarna också. Tommy Andersson: Det var säkert vår gamla som ni hade fått. 19

20 Bertil Högberg: Ja det är troligt att den har vandrat den vägen. Men det här var ju för att minska volymen så att frakten skulle bli billigare, så man måste komprimera kläderna i balar. Tommy Andersson: Precis, så det blev ju ordentligt gjort och vikt snyggt och fint. [skratt] Bertil Högberg: Efter Luntmakargatan då? Tommy Andersson: Då flyttade vi till en annan källarlokal i Årsta söder om sta'n men se'n blev den för liten. Bertil Högberg: Men då hade ni loppmarknad någon annanstans? Tommy Andersson: Vi hade tidigare haft butik på Luntmakargatan, men när vi flyttade till Årsta hade vi ingen butik. De rev den här kåken på Luntmakargatan, så det var därför vi var tvungna att flytta. I Årsta tänkte vi då att vi klarar oss genom att ordna ett par stora jätte-loppmarknader varje år. Bertil Högberg: Ni samarbetade med Afrikagrupperna omkring dem kommer jag ihåg. Tommy Andersson: Ja då var folk med från Afrikagrupperna också. Vi var i Solidaritetshuset också ett par gånger. Se'n var vi i Vasahallen på Djurgården. Det var en bra mycket större loppis då. Vi sparade allting som kom in under året, så det blev mycket grejer på en gång. Det var ju bra på så sätt att engagera mycket frivilligt folk. Men det kostar att lagra grejer så länge också, så vi skaffade se'n en butik vid Hornstull. Och lite senare kom vi över den butiken vi har nu på Götgatan, väldigt centralt och bra vid Slussen. Den hade då av någon anledning stått tom en tid. Så den är vi nöjda med. Från Årsta flyttade vi till Västberga industriområde till Elektavägen till en större lokal. Det var den här tiden då det var så uppskruvade hyresnivåer på lokaler i Stockholm, och vi hamnade i en mycket pressad ekonomisk situation. Det var för hög hyra och så hade vi satsat lite offensivt att anställa nytt folk. Vi hade 20