Blott Sverige svenska nationalister har Sverigedemokraterna i ett komparativt europeiskt perspektiv

Transkript

1 Blott Sverige svenska nationalister har Sverigedemokraterna i ett komparativt europeiskt perspektiv Andreas Johansson Heinö Sommaren 2000 arbetade jag, i minst sagt maklig takt, med min C- uppsats i statsvetenskap. Jag kände då inte Rutger Lindahl, men fick veta att han hade för avsikt utan att ha läst en rad av denna ofärdiga uppsats att ge ut den som en forskningsrapport. Lika mycket som det därmed framgick att Rutger av någon anledning litade på det vetenskapliga omdömet hos en oprövad och mer än lovligt pretentiös ung statsvetare fick det den senare att ifrågasätta åtminstone det personliga omdömet hos professor Lindahl: om han bara visste vilken oduglig latmask han hade att göra med! Under de följande åren har minst en av oss tvingats ompröva bedömningen av den andre. Rutger har nämligen visat sig vara en av de mest omdömesgilla kollegor man kan tänka sig. Ständigt tillgänglig för goda råd. Hjälpsam i det stora och det lilla. Och framförallt: alltid med ett genuint intresse för det som lockat oss båda till den här branschen: europeisk politik, i alla dess former. Inledning Under flera decennier var avsaknaden av ett nationalistiskt riksdagsparti ett utmärkande drag för det svenska partisystemet. Från och med 2010 års riksdagsval gäller detta inte längre. Sverige har i denna mening blivit som alla andra. På samma sätt som antidemokratiska kommunistpartier kom att utgöra ett naturligt inslag i de västeuropeiska parlamenten under det kalla krigets dagar har invandringsfientliga nationalistpartier med varierande grad av rasistiska idéer och traditioner nämligen visat sig vara närmast oundvikliga inslag i de europeiska länder som har kombinerat en hög invandring med flerpartisystem.

2 252 Andreas Johansson Heinö Den mest intressanta frågan gällande Sverigedemokraternas genombrott i rikspolitiken är därför inte så mycket en fråga om varför utan varför just nu. Det anmärkningsvärda med Sverigedemokraterna är inte att de kom in i riksdagen utan att det dröjde så länge innan de fick sitt parlamentariska genombrott. Sverigedemokraterna må vara ett nytt riksdagsparti men är samtidigt i flera avseenden snarare att betrakta som ett gammalt parti. År 2010 kandiderade partiet till riksdagen för sjätte gången och man har haft representation i svenska kommuner sedan Faktum är att inget annat nationalistparti i Europa har behövt så många försök på sig för att ta sig in i det nationella parlamentet. Det säger en hel del om Sverigedemokraterna som parti att man har överlevt och hållit ihop relativt väl, trots eller kanske tack vare? den långsamma tillväxten. Man har dessutom överlevt åtminstone en betydande generationsväxling sedan bildandet Nya partier som radar upp misslyckanden brukar annars oftast ge upp eller splittras. Med ett nationalistparti i riksdagen utmanas även den svenska självbilden. Ett centralt inslag i denna har annars varit att Sverige är ett land befriat från nationalistiska excesser och svenskar ett folk utan vurm för det patriotiska och fosterländska. Upprepade gånger har politiska ledare från olika läger hävdat att Sverigedemokraterna utgör ett såväl ovälkommet som osvenskt inslag i partipolitiken. Ett färgstarkt exempel är Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som i samband med demonstrationer utanför riksdagen vid riksmötets öppnande i oktober 2010 sa att det är ingen som ska lämna Sverige, förutom Sverigedemokraterna (Expressen, 5 oktober 2010). Men kommer de etablerade partierna att kunna förhindra en utveckling liknande den i omvärlden där nationalistpartierna i många fall gradvis har normaliserats? Sverigedemokraterna är förvisso del av en europeisk familj av nationalistpartier som sedan 1980-talet haft varierande framgångar i ett antal länder. Med dessa partier delar Sverigedemokraterna många grundläggande värderingar: värnandet om det nationella, motstånd mot globaliseringen och EU och en överlag negativ inställning till invandring. Men på åtminstone en punkt utgör Sverigedemokraterna även i denna grupp ett åtminstone delvis avvikande inslag: Sverigedemokraterna har nämligen en stark tilltro till möjligheten att assimilera migranter. Sverigedemokraternas definition av svenskhet, såsom den är formulerad i för partiet centrala skrivelser, är i grunden subjektiv och öppen, i skarp kontrast mot de rasistiska eller kulturella definitioner av nationalitet som annars är vanligast inom nationalistpartier. Detta säger en del om Sverigedemokraterna som parti och partiets svårigheter att förena ideologi med praktisk politik men också mycket om synen på det nationella i Sverige. I bristen på nationalistisk retorik i det svenska politiska klimatet tycks Sverigedemokraterna mer intresserade av att över huvud taget föra fram en roll för svenskheten och den svenska nationen, snarare än att fastslå ett specifikt innehåll i denna svenskhet.

3 Blott Sverige svenska nationalister har 253 Sverigedemokraterna är ett på många sätt omskrivet parti. Redan har ett dussintal böcker publicerats på svenska, varav flertalet från 2009 och 2010 (se litteraturlistan för de viktigaste titlarna). Lägg till det otaliga fördjupande granskningar i TV, radio, tidskrifter och dagstidningar, samt ett antal forskningsartiklar, och kunskapsläget framstår som relativt gott. Däremot är fokus ofta väldigt snävt inriktat på just Sverigedemokraterna, på bekostnad av ett komparativt perspektiv som placerar in partiet i en kontext av jämförbara europeiska partier eller nya partier i Sverige. Den här texten vill betona just det komparativa perspektivet och genom några relevanta jämförelser försöka belysa på vilka sätt Sverigedemokraterna utgör något nytt och intressant i svensk och europeisk politik. Sverigedemokraterna i europeiskt perspektiv Nationalismen som en överideologi har varit fundamental för framväxten av de demokratiska partisystemen i såväl västra som centrala och östra Europa. Men även om nationalistiska grundideal nationell suveränitet, språklig och värdemässig homogenitet ryms inom alla partifamiljer, vore det alltför långsökt att beskriva efterkrigstidens socialdemokratiska, liberala eller konservativa partier som nationalistiska. Termen nationalistpartier reserveras istället lämpligen för de partier som lyft fram nationalismen som en primär ideologi och prioriterar motsättningen mellan nationella och etniska grupper före alla andra motsättningar i politiken. Den första vågen av nationalistpartier kom fram i Västeuropa under talet med Nationella Frontens genombrott i 1986 års franska parlamentsval som den stora höjdpunkten. Utöver Frankrike vann denna tids extremnationalister alla med rasistiska definitioner av nationalitet parlamentarisk representation endast i Belgien och Nederländerna. På 1990-talet följde två nya vågor. Dels utökades nationalismfamiljen i Västeuropa med stora framgångar för invandringsfientliga partier i länder som Italien och Schweiz. Dels tog ett antal extremnationalistiska partier plats i parlamenten i de nyligen demokratiserade staterna i Central- och Östeuropa. I såväl Väst som Öst bars nationalismen fram av både helt nybildade partier och av äldre partier, inklusive partier med tidigare mer liberal eller populistisk profil (som i Schweiz, Österrike och Danmark). Under 2000-talet har en ny tendens kunnat urskiljas genom att ett antal partier har kommit att kombinera nationalism med liberalism. Det främsta exemplet är Lijst Pim Fortuyn som vann stora framgångar i Nederländerna under talets första år genom att kombinera stöd för liberala värden demokrati, tolerans, jämställdhet med motstånd mot specifika invandrargrupper (muslimer, araber, asiater) som ansågs utgöra ett hot mot dessa värden.

4 254 Andreas Johansson Heinö Tabell 1: Genombrott för europeiska nationalistpartier: år, röstandel och antal försök År Parti Land Röster genombrottsval (%) Antal val 1981 Vlaams Blok Belgien 1,1 1 7, Nationella fronten Frankrike 9,7 3 4, Centrumdemokraterna Nederländerna 0, Nationella fronten Belgien 1,1 3 0, Lega Nord Italien 8,7 1 8, Slovenska nationella partiet Slovenien 10,0 1 5, Slovakiska nationella partiet Slovakien 10,0 1 5, Storrumänska partiet Rumänien 4,9 1 3, Rumänska enhetspartiet Rumänien 7, Republikanska partiet Tjeckien 6, Dansk Folkeparti Danmark 7,4 1 13, Ungerska Lag- och rättvisepartiet Ungern 5, Sannfinländarna Finland 1,0 1 4, Lijst Pim Fortuyn Nederländerna Självförsvar Polen 10,5 3 1, Polska familjeförbundet Polen 9,6 1 1, Alliansen för Österrikes framtid Österrike 4,1 1 10, Ataka Bulgarien 8,1 1 9, Frihetspartiet Nederländerna 5,9 1 15, LAOS Grekland 3,8 2 5, Jobbik Ungern 16,7 2 16, Sverigedemokraterna Sverige 5,6 6 5,6 - Frihetspartiet Österrike ,5 - Folkpartiet Schweiz ,0 - Fremskrittspartiet Norge ,9 Röster senaste val (%) Kommentar: Tabellen visar samtliga nationalistpartier som kommit in i europeiska parlament under efterkrigstiden. Listan är sorterad kronologiskt och visar röstandel i genombrottsvalet, hur många val som partiet hade ställt upp i samt valresultat i det senaste valet i respektive land. Kursiverade partier saknar idag parlamentarisk representation. Vlaams Blok kom in i Belgiens parlament 1981 med 1,1 procent eftersom Belgien saknade procentspärr men fick sitt egentliga genombrott först i valet 1991 då man fick 6,6 procent av rösterna. Fremskrittspartiet i Norge, Folkpartiet i Schweiz och Frihetspartiet i Österrike har suttit i parlamentet sedan respektive 1950-talet, men hör hemma i den här kategorin först långt senare och är därför inte jämförbara vad gäller resultat i första valet man kommer in. Källa: valresultat från samt en.wikipedia.org.

5 Blott Sverige svenska nationalister har 255 Sverigedemokraterna skiljer alltså ut sig genom att det tog över 20 år och fem misslyckade försök innan man lyckades vinna representation i parlamentet. I ett europeiskt perspektiv är det en anmärkningsvärt lång period. Inget annat av de nationalistpartier som sitter i de europeiska parlamenten behövde så många försök på sig. Det vanliga har varit att partierna kommer in på sitt första, andra eller möjligen tredje försök. Men det är också ett parti som under den perioden har förändrats. Från en nationalism med tydliga rasistiska inslag har partiet gradvis förändrat centrala inslag i ideologin och har idag mer gemensamt med partier som Dansk Folkeparti eller Geert Wilders Frihetsparti än, som tidigare, med Nationella fronten eller British National Party. Även om de gamla argumenten vikten av nationell identitet, invandringens kostnader, invandrares brottslighet håller sin plats har de fått sällskap av för partiet nya argument. Sverigedemokraterna betonar numera vikten av ett sekulärt samhälle, kvinnors jämställdhet, demokratiska friheter och homosexuellas rättigheter och kampen mot antisemitism (Jansson 2010). Ser man till de europeiska nationalistpartiernas syn på exempelvis krav för medborgarskap eller invandringspolitik framstår Sverigedemokraterna som jämförelsevis moderata. Jämför man med partier i de nya EU-länderna i Central- och Östeuropa har Sverigedemokraterna i många avseenden mer gemensamt med regionens mitten- eller högerpartier än med nationalistpartier som Ataka eller Jobbik. Erfarenheten från andra länder är att, initialt avståndstagande till trots, partier av Sverigedemokratisk sort till sist bjuds in till samarbete alternativt räknas in som pålitligt parlamentariskt underlag. Det enda undantaget i listan ovan är Belgien där de etablerade partierna under två decennier lyckats upprätthålla ett gemensamt avståndstagande mot Vlaams Blok och deras efterföljare Vlaams Belang. Men i Danmark, Norge, Italien, Österrike, Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Nederländerna har invandringskritiska och/eller extremnationalistiska partier bjudits in i regeringskoalitioner, haft organiserat parlamentariskt samarbete eller tillåtits avgöra vilka som ska få bilda regering. Sverigedemokraterna och nya partier i Sverige Det svenska partisystemet är ett jämförelsevis stängt system. Endast vid ett tillfälle har ett nybildat parti kommit in i riksdagen på sitt första försök, nämligen år 1991 då Ny Demokrati vann 6,7 procent av rösterna mindre än ett år efter bildandet. Men Ny Demokratis framgång var avhängig optimala omständigheter. Mycket snart efter riksdagsinträdet sjönk opinionsstödet och man var på förhand uträknade inför valet 1994 (då man förlorade fyra av fem väljare). Partiet lyckades därmed aldrig på allvar förändra det svenska partisystemet och förblir en parentes i den svenska partipolitiska historieskrivningen.

6 256 Andreas Johansson Heinö De två partier som under efterkrigstiden har lyckats att slå sig in i partisystemet och därigenom förvandlat detta från ett fem- till ett sjupartisystem gjorde detta efter lång och mödosam kamp. För Kristdemokraterna, från början Kristen Demokratisk Samling, tog det närmare tre decennier från det att partiet bildades (1964) till dess man kom in i riksdagen av egen kraft (1991). För Miljöpartiet gick det väsentligt snabbare, men partiet misslyckades i tre av sina fyra första val. För att ett nytt parti ska kunna etablera sig krävs att två grundförutsättningar är uppfyllda. För det första måste partiet ha ett budskap som tillför någonting nytt och som väljarna efterfrågar. Det kan vara en ny sakfråga som de etablerade partierna inte har lyckats fånga till exempel miljö eller korruptionsbekämpning alternativt nya sätt att föra politik på till exempel mer etik och/eller kompetens. För det andra måste partiet lyckas nå ut med sitt budskap till tillräckligt många. Även om det finns fler vägar än media direktreklam, dörrknackning, fikarumssamtal är de flesta partier i europeiska demokratier i praktiken i stor utsträckning beroende av rikstäckande media (jfr Lucardie 2000). Men mellan strävan efter att hitta nya politiska idéer och strävan efter medialt genomslag finns en grundläggande spänning: hur vinna tillräcklig uppmärksamhet för en politik som är tillräckligt pragmatisk för att tilltala en större grupp väljare? För partier som vuxit fram långsamt tillkommer ytterligare en spänning: hur tillfredsställa de ideologiskt övertygade kärnväljare som varit med från början, samtidigt som politiken breddas för att tilltala fler? Nytt politiskt budskap Genom att exploatera nya skiljelinjer kan ett parti skaffa sig en strukturell bas som långsiktigt är en förutsättning för framgång. En gemensam nämnare för Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet är att alla dessa tre partier etablerats underifrån och har baserat sin framgång på att man formulerat populära svar på frågor som de andra partierna inte ens har ställt. Precis som Miljöpartiet var beroende av miljöfrågan och Kristdemokraterna var beroende av ett intresse för etik och moral i politiken, är Sverigedemokraterna helt beroende av att det finns en efterfrågan på en förändrad invandringspolitik. Sverigedemokraterna är ensamma bland svenska partier om att vilja minska invandringen och ensamma om att ta avstånd från det mångkulturella samhället (däremot är det många andra partier som är kritiska mot den integrationspolitik som har förts och fler partier än Sverigedemokraterna har politiserat olika aspekter av invandringspolitiken). Även om stödet för en hög invandring till Sverige har ökat försiktigt över tid finns det en stor väljargrupp som anser att Sverige har tagit emot för många invandrare och att invandringen bör begränsas. Även om stödet för det mångkulturella samhället generellt sett är stort, finns det en stor väljargrupp som är starkt

7 Blott Sverige svenska nationalister har 257 kritiska till många företeelser som man förknippar med mångkulturalismen. Detta var en helt grundläggande förutsättning för Sverigedemokraternas framgång i 2010 års val. Medieuppmärksamhet I utgångsläget har nya partier det mesta emot sig. Inget etablerat parti vill ha in fler partier och är därför tveksamma till att skänka uppmärksamhet åt utmanarna, exempelvis genom att ställa upp i debatter eller bemöta deras förslag. Opinionsbildare, ofta knutna till etablerade partier, kan också förväntas vara avståndstagande. Det kan vara värt att understryka ett visserligen uppenbart faktum: så sent som vid 2010 års utgångs har Sverigedemokraterna fortfarande inte haft en enda opinionsbildande journalist i Sverige som varit beredd att skriva ens något delvis uppskattande om någon del av partiets förslag. Motståndet från den mediala och politiska eliten är kompakt. Inte heller hos public service-kanalerna kan nya partier räkna med utrymme för att presentera sin politik; Sverigedemokraterna nekades exempelvis plats i partiledarutfrågningar och partiledardebatter i samtliga TV- och radiokanaler. Till viss del vägs detta upp av medial efterfrågan på nyheter och en medielogik som spelar på en fascination inför udda inslag i politiken. Det blir visserligen en annan typ av granskning men spektakulära utspel ger tveklöst uppmärksamhet. Men häri ligger ett delikat dilemma för nya partier: samtidigt som medieuppmärksamheten kan förväntas bli större ju mer excentriska utspel man kommer med, finns det inget som talar för att väljarna skulle efterfråga extrema partier. Här krävs ett skickligt navigerande. I efterhand och med slutresultatet för hand kan Sverigedemokraternas strategi visserligen betraktas som lyckad, men vägen fram var in i det sista krokig. Under hösten 2009 fick Sverigedemokraterna mycket uppmärksamhet efter att Aftonbladet (19 oktober 2009) publicerat en debattartikel av Jimmie Åkesson som gavs rubriken Muslimerna är vårt största utländska hot. Initialt trodde många bedömare att partiet skulle förlora på uppmärksamheten, eftersom det avslöjade partiets rasism men tvärtom lyfte partiet i opinionen under hösten. Under våren 2010 däremot hamnade partiet i medieskugga. På grund av den internationella finanskrisen i allmänhet och krisen i Grekland i synnerhet hamnade för Sverigedemokraterna sämre frågor regeringsduglighet, ekonomisk politik i fokus för debatten. Dessutom hade partiet otur när man råkade presentera sin skuggbudget bara ett par timmar efter att Israel hade stormat Ship To Gaza-konvojen och all svensk medieuppmärksamhet riktades åt annat håll. Statistiska Centralbyråns stora väljarundersökning i maj 2009 visade en signifikant nedgång i stödet för Sverigedemokraterna sedan hösten och gav partiet endast 3,9 procent. I valrörelsen valde Sverigedemokraterna att försöka reprisera Åkessons debattutspel genom att till TV4 skicka en reklam-

8 258 Andreas Johansson Heinö film som ansågs så grov att TV-kanalen valde att censurera den. Effekten blev den önskvärda med stor uppmärksamhet. Dessutom syntes partiet mycket under valrörelsens sista veckor i samband med omfattande protester, med våldsamma inslag, mot partiets valmöten. Det kan konstateras att Sverigedemokraterna upprepade gånger balanserat på gränsen till alltför extrema utspel i en uppenbar strävan att vinna medial uppmärksamhet. Därigenom har man riskerat att förlora fler väljare än man vinner. Nya partier och vänster-högerskalan Det svenska partisystemet är exceptionellt endimensionellt. Vänsterhögerskalans dominans har visat sig beständig över tid och få andra skiljelinjer har kunnat utmana. Gemensamt för samtliga nya partier har dock varit en ovilja att placera in sig på denna skala. Miljöpartiet och Kristdemokraterna definierade sig länge som mittenpartier och även lång tid efter att respektive partiledning bestämt sig för att placera sig till vänster respektive höger om mitten är detta något som återkommande ifrågasätts av starka falanger inom partierna. Sverigedemokraterna beskrivs oftast som ett högerparti. I första hand speglar detta en allmän föreställning om att nationalistpartier också per definition befinner sig på den yttre högerkanten. Men det finns även mer empiriskt handfasta argument, som handlar om att ett stort antal Sverigedemokratiska företrädare har bakgrund i borgerliga partier och i praktiken visat sig betydligt mer villiga att stödja höger- än vänsterförslag. Samtidigt är det värt att påminna om att seriösa studier av partiet kommit till olika slutsatser 1 och att partiets väljare förefaller vara mer kritiska mot blockpolitiken (liksom mot de demokratiska institutionerna överhuvudtaget, Loxbo 2010). För partiets ledning är frågan om vänster eller höger alltså en fråga man alltjämt försöker navigera förbi. Hellre klargör man sin ideologiska övertygelse vad avser nationalismen. Ideologisk pragmatism I ett renodlat proportionellt valsystem, utan procentspärr, kan även ideologiskt renläriga partier nå viss framgång. Nederländerna har till exempel såväl djurrättsaktivister som renodlat kristna partier representerade i parlamentet. I Sverige fungerar fyraprocentspärren som en barriär mot alltför marginella särintressen eller ideologiska ytterligheter. Detta innebär att den som 1 Uvell (2010) argumenterar för att partiet i praktiken förvaltar ett socialdemokratiskt folkhemsideal. Hellström (2010) skriver att partiet radikaliserar befintlig politik till både vänster och höger. För Lodenius och Wingborg (2009) liksom för Rydgren (2008) är dock SD ett tydligt högerparti.

9 Blott Sverige svenska nationalister har 259 vill etablera sig i svensk partipolitik måste tona ner den ideologi som alienerar många väljare och istället, mer populistiskt, anpassa sitt budskap så att det passar för en bredare grupp. För att ta klivet in bland de etablerade partierna var såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna tvingade att överge vad som många av kärnväljarna uppfattade vara partiets ideologiska själ. Båda partierna har gjort en mycket lång resa för att bli de partier de är idag. Opinionsmässigt lyfte partierna först efter att deras respektive fundamentalister rensats bort från partiledningen. KDS rensade bort vad som upplevdes som kristen extremism och Miljöpartiet gjorde ett radikalt brott med sin organisation som länge var ett kraftigt handikapp och starkt bidrog till att partiet fick lämna riksdagen 1991 och lät reales ta över från fundis. Man kan välja att se det som ett utslag av ideologisk mognad, som pragmatisk anpassning eller som ren och skär populism, men detta har uppenbarligen varit nödvändigt för att etablera sig på allvar i den svenska partipolitiken. Om Miljöpartiet och Kristdemokraterna kan betraktas som relativt framgångsrika exempel på nya partier är Piratpartiet och Feministiskt initiativ 2 två uppenbara exempel på partier som misslyckats. Trots strukturellt goda förutsättningar stark profil i för många väljare viktiga frågor, och dessutom utan det kompakta mediemotstånd som Sverigedemokraterna har mött har båda partierna misslyckats. Två förklaringar är relevanta att lyfta fram här: dels har partierna inte lyckats få tillräckligt medieutrymme, utan tvingats in i just den sortens excentriska excesser som medielogiken förutsätter, kanske allra tydligast då Feministiskt initiativs partiledare, Gudrun Schyman, under Almedalsveckan 2010 bränner upp 100,000 kronor i en välregisserad reklamkampanj. Dels har partierna visat sig oförmögna till ideologisk anpassning: Feministiskt initiativ har prioriterat en specifik radikalfeministisk argumentation, snarare än en mer populistisk jämställdhetsargumentation, och Piratpartiets valrörelse 2010 körde i diket redan på startsträckan då man inte förmådde göra undantag för barnpornografi i sitt värnande av den totala friheten på internet. Ideologiskt renlärigt, men föga populärt hos väljarna. Många väljare vill se mer jämställdhet, men få är radikala feminister. Många väljare tycker att nedladdning av musik är oproblematiskt, men få vill ha ett internet helt utan begränsningar. Är Sverigedemokraterna ett lyckat exempel på ideologisk pragmatism? Delvis, men inte helt. Ett valresultat på 5,6 procent tyder på en framgångsrik omställning. Men frågan är om partiet har utnyttjat sin fulla potential och följdfrågan är om inte nationalismen som ideologi står i vägen för detta. Många väljare vill ha en skärpt invandringspolitik, men få är nationalister. Komparativa studier av väljarstödet hos framgångsrika nationalistpartier i Eu- 2 Det ska dock sägas att Feministiskt initiativ delvis skiljer sig från de övriga genom att man kan betraktas som ett utbrytarparti från Vänsterpartiet snarare än som ett genuint nytt parti.

10 260 Andreas Johansson Heinö ropa visar att invandringskritik (som har ett starkt samband med stödet för nationalistpartier) inte ska blandas ihop med främlingsfientlighet och/eller rasism (där sambandet är mycket svagt) (Rydgren 2008). Ett osvenskt nationalistparti Till det anmärkningsvärda med Sverigedemokraterna hör att man använder sig av en subjektiv definition av svenskhet. Här skiljer man sig tydligt från flertalet andra nationalistiska partier i Europa, som ofta definierar nationen utifrån objektiva kriterier. Men Sverigedemokraterna definierar svenskhet enligt följande: Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen (Sverigedemokraternas principprogram 2005). Faktum är att Sverigedemokraterna därmed definierar nationalitet på ungefär samma sätt som nationalismforskare. Att nationer inte kan definieras objektivt (en objektiv definition skulle exempelvis kunna vara att den som är född i Sverige eller talar flytande svenska är svensk) betyder naturligtvis inte att de inte existerar eller saknar betydelse. Tvärtom, en klar majoritet av Sveriges befolkning känner en stark tillhörighet till nationen Sverige. Att Sverigedemokraterna inte är mer specificerade i sin syn på svenskheten är en följd av att det saknas en etablerad bild av svenskhet att opponera sig emot. Därför blir det nationalistiska projektet att försöka ge nationen en politisk roll, snarare än att politisera en särskild variant av nationen. Om man bortser från partiets främlingsfientliga arv och historiska kopplingar till högerextremism och nynazism, är det två inslag i partiets ideologi och politik som förklarar varför partiet ogillas av så många. Dels själva nationalismen, som bland annat tar sig uttryck i en invandringspolitik som väldigt många uppfattar som främlingsfientlig, dels partiets idéer om det goda samhället som även i övrigt bryter mot rådande ideal bland den svenska eliten, inte minst vad gäller jämställdhetspolitik. Partiet ogillar pappamånader. Man vill sänka gränsen för fri abort. Man talar om väl om kärnfamiljen och beskriver skilsmässor som ett problem. Man tar avstånd från idén att kön är en social konstruktion och betraktar istället könsskillnader som naturliga och vill inte bekämpa traditionella könsroller (Orrenius 2010, Hamrud & Qvarford 2010, Lodenius & Wingborg 2009). I en utfrågning av Jimmie Åkesson i TV8 (6 april 2010) gjorde Bengt Westerberg detta till ett retoriskt huvudnummer och menade att Sverigedemokraternas politik i själva verket var ganska osvensk. Svenskar har, enligt Westerberg, inga problem med skilsmässor och aborter men just det vill ni bekämpa. I en bemärkelse hade Westerberg helt rätt. Sveriges jämställdhets- och familjepolitik förefaller ha ett

11 Blott Sverige svenska nationalister har 261 starkt opinionsstöd, åsiktsskillnaderna mellan de etablerade partierna är små och på landets ledar- och debattsidor är samsynen om möjligt ännu större. Inte minst jämställdhet omnämns ofta som ett typiskt svenskt värde. Men det är en riskabel strategi att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik som extrem och göra den retoriskt tacksamma poängen att de är osvenska. Ur ett europeiskt perspektiv är nämligen Sverigedemokraterna allt annat än extrema på jämställdhets- och familjepolitikområdena. Tvärtom är det förmodligen Sverigedemokraterna av de svenska partierna som ligger närmast någon sorts medianuppfattning bland europeiska partier. Jämför vi med den syn som dominerar i de länder från vilka merparten av de senaste decenniernas invandrare har kommit till Sverige är det också Sverigedemokraterna som ligger närmast. Det är därför motsägelsefullt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik samtidigt som man också, utan reservationer, avfärdar deras idé att invandrare måste assimileras. Det är också en aning paradoxalt att medan Sverige är ett extremt land i global jämförelse (inget annat land i världen avviker mer från medianen av alla världens länder, när man jämför genomsnittet för befolkningarnas åsikter i värdefrågor) så blir det svenska nationalistpartiet extremt i Sverige just genom att ta avstånd från stora delar av det åsiktspaket som idag definierar svenskheten. Men frågan är om detta är en framkomlig väg för Sverigedemokraterna. Genom att kombinera auktoritära åsikter (hårdare straff, starkt försvar, skärpt asylpolitik) med moralkonservatism (könsroller, abort, homosexualitet) riskerar man att formulera ett åsiktspaket som ingen vill ha. Genom att betona det ena tappar man röstar hos de som önskar det andra. Kristdemokrater som kan lockas av värnandet av kärnfamiljen skräms ännu mer av invandringsmotståndet. Missnöjda moderater som vill ha starkt försvar kan skrämmas av moralkonservatismen. Men Sverigedemokraternas partiledning är mer nationalistisk än populistisk. I grunden finns en specifik idé om det goda, homogent svenska, samhället, och där är feminismen nästan lika främmande som mångkulturalismen, samkönade äktenskap lika avvikande som moskéer. Slutsatser Invandringen och framväxten av vår tids variant av mångkultur utgör en betydande förändring av de europeiska samhällena. Mot denna förändring reagerar de som i socioekonomiska termer kan sägas vara denna förändrings förlorare. Mot denna förändring reagerar de som har en ideologisk övertygelse om att ett monokulturellt samhälle är att föredra. Mot denna förändring reagerar de som förvisso uppskattar invandring och mångkulturalism, men som också menar att det demokratiska samhället måste sätta upp tydligare gränser mot islamism, mot hederskultur och så vidare.

12 262 Andreas Johansson Heinö Därför är nationalistiska och/eller främlingsfientliga partier att betrakta som ett naturligt inslag i det samhälle vi nu lever i. Få länder som har haft en invandringspolitik som liknar den svenska har undvikit dessa idéströmningar och i länder med proportionella valsystem blir följden att de också får fäste i parlamenten. De fyller också, vill jag hävda, en demokratiskt viktig funktion, genom att de, som partier i allmänhet gör, kanaliserar och artikulerar idéer och intressen som förenar stora samhällsgrupper. Sverigedemokraternas stora hämsko har varit och är fortfarande att väldigt många uppfattar dem som ett extremt främlingsfientligt parti med rasistiska rötter. Här har tiden verkat till partiets fördel. Ju fler år som går, desto längre blir avståndet bakåt, desto lättare blir det för nuvarande partiledning att distansera sig från partiets äldsta historia. Desto mer kommer istället uppmärksamheten och granskningen att fokusera på partiets dagsaktuella politiska förslag. För att på allvar etablera sig i den svenska partipolitiken måste Sverigedemokraterna emellertid finna en balans mellan ideologi och pragmatism. Svensk partipolitik ger mycket lite utrymme för extremistiska tendenser, oavsett politisk färg. Tendensen är att Sverigedemokraterna kontinuerligt förändras i en för partiet gynnsam riktning. Sverigedemokraterna är på många sätt ett mindre extremt parti idag än för tio år sedan. Man förespråkar inte längre dödsstraff och man förespråkar inte längre totalstopp för invandring. Så länge Sverigedemokraterna säger att de är emot invandring gör de det enkelt för motståndarna som då kan svara att vi är för invandring och lista ett antal skäl till varför det är ekonomiskt gynnsamt samtidigt som man lutar sig mot en moraliskt överlägsen ståndpunkt. Men när Sverigedemokraterna istället listar konkreta problem i samhället att kvinnor tvingas bära heltäckande slöja, att flickor hindras delta i simundervisning, krav på införande av sharialagar, muslimers överrepresentation i viss brottsstatistik etc - tvingas dess motståndare antingen säga att problemet inte finns eller överdrivs, alternativt erkänna att de håller med men har andra lösningar (eller, som t ex de socialdemokratiska broderskaparna har gjort, faktiskt gå ut och säga att man tycker det är bra med just denna anpassning, Weiderud 2010). Med idén om öppen svenskhet placerar sig Sverigedemokraterna också på samma skala som de andra partierna, om än på en ytterlighetsposition, vad gäller synen på invandring (inget parti förespråkar fri invandring, flera andra partier vill införa nya krav för uppehållstillstånd eller medborgarskap, t ex språktest eller samhällskontrakt). Sammantaget leder detta till att Sverigedemokraterna framstår som mindre extrema, och deras ståndpunkter legitimeras och för väljarna blir det mindre dramatiskt att rösta på dem.

13 Blott Sverige svenska nationalister har 263 Referenser Ekman, Mikael & Daniel Poohl (2010), Ut ur skuggan. En kritisk granskning av Sverigedemokraterna. Stockholm: Natur & Kultur. Hamrud, Annika & Elisabet Qvarford (2010), Svensk svenskare Ett reportage om Sverigedemokraterna. Stockholm: Optimal förlag Hellström, Anders (2010), Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik. Hägersten: Tankekraft. Jansson, Anton (2010), Liberty, equality, exclusion: Sverigedemokraterna and liberal anti-immigrant frames in Western Europe. Master Thesis, Europaprogrammet, Göteborgs universitet. Lodenius, Anna-Lena & Mats Wingborg (2009), Slaget om svenskheten. Ta debatten med Sverigedemokraterna. Stockholm: Premiss förlag Loxbo, Karl (2010) "Utmaningar mot det svenska partisystemet"i Avstamp. Svenska folkets värden och syn på brännande samhällsfrågor, Magnus Hagevi (red.), Linnéuniversitetet, Växjö. Lucardie, Paul (2000), Prophets, Purifiers, and Prolocutors. Towards a Theory on the Emergence of New Parties. Party Politics 6:2. Orrenius, Niklas (2010), Jag är inte rabiat, jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna. Stockholm: Månpocket. Rydgren, Jens (2008), Immigration skeptics, xenophobes or racists? Radical right-wing voting in six West European countries. European Journal of Political Research 47: Sverigedemokraternas principprogram 2005: Uvell, Markus (2010), Folkhemspopulismen. En bok om Sverigedemokraternas väljare. Stockholm: Timbro Weiderud, Peter (2010), Är vi beredda att älska juden och muslimen?, Dagens Nyheter 14 september

14