20-21/2013 TEMA MUSIK. Värde 50 :-

Transkript

1 20-21/2013 TEMA MUSIK Värde 50 :-

2 TIDSKRIFTEN SPANING INNEHÅLL Vi hjälper dig att spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening > Det viktigaste just nu Ledaren. Musik som kulturarv. Av Carl-Magnus Gagge > Spegeln Muhammedsfanan spåren av regementet. Av Bo Sandberg Rytterns sångfåglar, Mathilda Orozco och Carolina Kolbe. Av Elisabeth Westerdahl Sinfonietta med gamla rötter. Av Stellan Moberg Rör inte vår nationalsång. Av Märta Ramsten Att restaurera ett ljud. Av Elisabeth Westerdahl Från Säby till Kungliga Teatern. Av Marie-Louise Rodén Musiker, folkbildare och humanist, Werner Wolf Glaser. Av Per-Olov Sahl Jazzens eldsjälar. Av Ann Lystedt Landskapet sjunger. Av Bertil Olsson Do It Yourself. Av Julia Bentling Nutida Musik och kampen om nya rum. Av Johan Redin Mimerlaven en guldgruva för elektronika. Av Jan Å Johansson Looptroop Rockers en kärleksförklaring. Av Tony Lorenzi Artist in residence. Av Jan Å Johansson Dragspel, gåva från romer Musikskatt på biblioteket Med musiken som vapen > Utflykten Musikaliska museer. Av Krister Ström > Spanaren I nutid, om dåtid, för framtid. Av Josefina Paulson > Ur samlingarna Prosten Nohrborgs luta. Av Kenneth Sparr Trumslagarpojken. Av Ann Österberg Omslagsbilder Framsida: Anna Larsson född i Grimsö 1896 minns sin ungdoms fredssånger när hon intervjuades inför den första körstämman i Skinnskatteberg. Foto: Tage Berggren Baksida: Ockupationen av Knutsgatan 7 i Västerås är över den 25 maj En del av ockupanterna får följa med till polisstationen. I förgrunden Nalle Nandor Hegedüs. Foto: Lars Höglund, VLT. 1 notiser 1 Aktuellt 3 På nytt jobb 3 Pris och beröm 3 Utställningar 4 Nya böcker 7 Redaktionsruta TEMA MUSIK

3 DET VIKTIGASTE JUST NU Musik som kulturarv I DETTA NUMMER AV SPANING har vi valt att arbeta med temat Musik i Västmanland. MUSIK KAN BESKRIVAS som olika former av organiserat ljud. Musik hör ju också ofta samman med ord, dans och sång. Både språk och musik har sannolikt uppstått ur människans behov att ordna ljud för att föra över meddelanden. ALLA FOLK I VÄRLDEN har någon form av musik. Principerna för att skapa musik och göra instrument är liknande i alla kulturer. Men människorna har använt delarna på olika sätt, vilket gör att musik låter väldigt olika hos skilda folk på jorden. MUSIKEN ÄR EN DEL av vårt immateriella kulturarv och som sådant är spåren av musikens historia i hög grad fragmentariska. Musikarkeologer försöker förklara och rekonstruera utifrån arkeologiska fynd. Utan noter har folkmusiken förts vidare från generation till generation och på detta sätt har inslag av äldre musikformer kunnat leva kvar. I första hand är det dock musiken i samhällets övre skikt, den västerländska konstmusiken, som har beskrivits, bevarats och där det finns tydliga källor. Den kan följas i dokument från olika tider, där de äldsta är mer än tusen år gamla TALET HAR INNEBURIT ökad kunskap för många om musik i olika kulturer. Det moderna samhället har efterhand lett fram till en alltmer ökad tillgång och användning av musik, musiker och instrument. Musikskolor har inrättats och relativt billiga instrument har varit tillgängliga på marknaden som t.ex. pianon, fioler, gitarrer, munspel och dragspel. Musikindustrin har utvecklats till en egen bransch, ofta med en nära koppling till en växande ungdomskultur. Kort sagt musiken har tagit plats i samhället som aldrig tidigare. Datateknik och elektronik har därtill skapat nya ljudvärldar. Nya musikstilar har uppstått och fått en global utbredning. MUSIK UTIFRÅN ETT KULTURARVSPERSPEKTIV är alltför sällan uppmärksammat. Vi vill med detta nummer av Spaning inspirera till att se nya sammanhang och det finns ett antal frågeställningar som vi därför vill ställa. Hur kan kunskapen om musikens kulturarv öka och hur kan den dokumenteras? Vilken musik har bevarats och vad ska bevaras för framtiden? Hur ser musikens sammanhang ut? Sambanden mellan musik och makt är av särskilt intresse. Hur har musik använts utifrån olika politiska och ideologiska intressen? Hur har musikindustrin och andra ekonomiska intressen i samhället påverkat publicering, försäljning och spridning av musik? Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef FOTO: LASSE FREDRIKSSON 3

4 Muhammedsfanan - spåren av regementet Av Bo Sandberg Efter första världskriget rådde fredsoptimism i vårt land. Hos oss passade det bra att spara pengar och riksdagen fastslog i 1925 års försvarsbeslut att 17 militärförband skulle läggas ned. Ett av dem var Västmanlands regemente, och därmed även musikkåren ÅRS FÖRSVARSBESLUT trädde i kraft den 1 januari Planeringen för nedläggningarna satte igång snabbt. En del av musikkårens inventarier kom på olika sätt att tillföras Västmanlands Fornminnesförenings samling, som idag utgör en del av samlingarna i Västmanlands läns museum. DET SOM SKÄNKTES ELLER KÖPTES VAR, förutom fotografier och uniformsdetaljer, några instrument samt ett omfattande notarkiv. Det är värt att notera att det som överlämnades till museet var äldre, utrangerade delar. Två fina utrustningsdetaljer från prins Fredrik Adolfs tid på 1700-talet finns här; skölden till regementstrumslagarens gehäng och hans kommandostav. Regementstrumslagaren hade redan på Fredrik Adolfs tid hängt av sig trumman och ledde musikkåren eller de samlade trumslagarna med tecken från sin stav. Denna var i detta fall försedd med en silverknopp dekorerad med prins Fredrik Adolfs vapensköld. Silverarbetena var utförda 1783 av Pehr Zethelius i Stockholm. Den nuvarande staven i museets samlingar är dock tillverkad 1857 på Gustaf Möllenborgs verkstad. Men hertigens vapensköld liksom hans monogram har med all säkerhet flyttats över från den äldre staven. DET TIDIGARE AXELGEHÄNGET till regementstrumslagarens trumma fungerade senare som upphängning för hans värja. Gehänget var på hertigens tid rött, kantat med silvergaloner. På gehänget monterades en silverplåt med två elfenbenstrumstockar med knappar av silver. Plåten med stockar finns nu på museet men tyget har med tiden slitits ut och försvunnit. FÅ AV REGEMENTETS INSTRUMENT finns i samlingarna. Det är spridda delar av träblås, mässingsinstrument och slagverk. Här kan nämnas ett valthorn från firma I.G. Kersten i Dresden, troligen från 1800-talets andra fjärdedel, en bombardong (bastuba) från J.V. Wahl i Landskrona samt en trumpet med så kallade wienerventiler från C.W. Moritz i Berlin. Moritz trumpet är försedd med ventiler av en typ som vi numera bara kan se på de konservativa Wienerfilharmonikernas valthorn. Ytterligare en märklig tingest finns bevarad. Det är en så kallad Muhammedsfana. Den består av en stång på vilken är monterat två mässingshalvmånar. Från dessa har det tidigare hängt små metallklockor. Vid den nedre halvmånens spetsar hänger det långa tofsar av hästtagel. MUHAMMEDSFANAN Den så kallade Muhammedsfanan var ett av de instrument som togs över från den turkiska mehtermusiken. I västerlandet blev man varse denna musikform vid det sista stora turkiska anfallet mot staden Wien På flera håll blev man inspirerad att sätta upp liknande ensembler. Till det som togs in var bastrumman, triangeln, tamburinen och cymbalerna. Muhammedsfanan, som av turkarna skakades och stöttes i marken så att klockorna klingade, kom däremot att brukas mera som en buren prydnad i musikkåren. I Sverige tycks muhammedsfanorna ha kommit i bruk först efter sekelskiftet I dag finns minst ett dussin muhammedsfanor bevarade i olika museer. Den här avbildade tillverkades troligen 1812 av Dan Nåthberg i Stockholm. 4 >>>

5 FOTO: LASSE FREDRIKSSON

6 FOTO: ERNST BLOM ^ Musikkåren vid Västmanlands regemente vid 1900-talets början. Mellan halvmånarna sitter en mässingssol. Muhammedsfanan bars längst fram i musikkåren men hade egentligen ingen ljudande funktion. Den började användas allmänt under tidigt 1800-tal men kom ur bruk före sekelskiftet NOTARKIVET KÖPTES IN av Fornminnesföreningen. Den bevarade delen utgörs av noter som man inte ansåg sig ha någon nytta av längre när musikkåren avvecklades Yngre noter är från omkring 1885 lämnades till kvarvarande kårer. De äldsta delarna är ofullständiga och kan dateras till cirka Huvuddelen består av inbundna böcker, med en bok för varje instrument. Detta sätt att binda in notböcker hade frångåtts vid 1800-talets slut. Endast en mindre del av noterna är marschmusik. Huvuddelen utgörs av dåtida populärmusik, till stor del operamusik med solistinsatser för blåsinstrument, samt av dansmusik. Det är värt att notera att en stor del av musiken spelades av musikkåren innan musiken hade nått till Operan i Stockholm. Musikdirektörerna hade ett internationellt kontaktnät. Självklart spelade musikkåren även under marsch men de noter som användes vid dessa tillfällen nöttes snabbt ut och finns ej länge kvar för oss att studera. REGEMENTSMUSIK Det första embryot till regementsmusik förekommer i Karl XI:s indelningsverk där fyra skalmejblåsare antogs Efter Karl XII:s krig gjorde besparingskrav att dessa drogs in Nedgången för musiken gällde för alla indelta regementen. En förändring inträdde först efter Gustav III:s trontillträde Då började små blåsensembler införas efter kontinental förebild. De finansierades dels genom att officerskårerna bekostade musikernas löner och övriga kostnader med ett löneavdrag och dels med medel från vakantsatta soldatrotar. De små blåsensemblerna underhöll främst officerarna. De bestod normalt av 2 oboer, 2 klarinetter, 2 valthorn och 2 fagotter. För Västmanlands regemente ändrades detta dramatiskt när Gustav III:s bror, prins Fredrik Adolf hertig av Östergötland, blev regementets chef. Fredrik Adolf kom 1780 att personligen ta över som ordinarie chef. Han utökade musikkårens storlek betydligt och lät ta fram en praktfull uniform i de hertigliga färgerna, scharlakansrött och ljusblått. En beskrivning från 1800-talets mitt visar att uniformer för 51 musiker togs fram. Av dessa var den för regementstrumslagaren ("tamburmajoren") allra mest praktfull. 6

7 FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM. Silverplåten och två elfenbenstrumstockar med knappar av silver är vad som är bevarat av regementstrumslagarens gehäng. 7

8 Rytterns sångfåglar Mathilda Orozco och Carolina Kolbe Av Elisabeth Westerdahl Foto: Lasse Fredriksson Miniatyr av Mathilda Orozco utförd av Vieth. Uti en rosenbuske satt En näktergal Och sjöng uti Italiens natt I Arnos dal Så börjar Esaias Tegnér sin hyllningsdikt Mathilda MED SKÖNHET, SNILLE, SÅNG, DYGDER OCH SÄLLSKAPSVETT erövrade den vackra italienskan Mathilda d Orozco ( ) den svenska societeten på 1820-talet. Sina uppväxtår tillbringade Mathilda i den italienska staden Arno som enda barnet till en spansk ädling som tjänstgjorde vid hovet i Toscana. NÄR DE TVÅ VÄNNERNA Fredrik Figge Ridderstolpe ( ) och Josias Montgomery-Cederhielm ( ) 1811 besökte Rom mötte de den unga Mathilda. Vid åsynen av henne intogs de båda av hennes sällsynta skönhet. Rom är numera endast ett tempel utan sin afgud, skriver Fredrik i sin resejournal när Mathilda lämnar Rom. Men herrarna återfann henne senare i Bologna. Fredrik skriver alla svenskars förtjusning! - en ängel till gestalt och behag, mild och liflig, begåfvad med en skön altröst, mycket musikalisk och som en sylfid i dans och åtbörder. Men dessvärre ansåg han sig ej ha råd att gifta sig med en flicka utan förmögenhet. FREDRIK RIDDERSTOLPE VAR 1811 OCH 1812 i neapolitansk tjänst och adjutant hos kungen av Neapel. Vid ett tillfälle anförtroddes han att eskortera den turnerande Mathilda till Paris. I dagboken skriver han endast: sjutton långa nätter med Mathilda. Även Josias Montgomery - Cederhielm tillbad Mathilda men hade också betänkligheter. Han skriver i sin journal att denna söderns ros ej borde förflyttas till mörker och kyla i det nordiska landet. MATHILDA GIFTES NÅGRA ÅR SENARE BORT med den tjugo år äldre italienske ädlingen Cenami ( ). Men när han hastigt avled efter två års äktenskap, startade Josias en intensiv brevväxling med Mathilda. Fredrik anlitades som postiljon d amour och det kan vara anledningen till det ihärdiga rykte som sade att Mathilda helst önskat Fredrik till make och av misstag skickat sitt ja till Josias. FREDRIK RIDDERSTOLPE, SOM MED TIDEN skulle bli landshövding i Västerås, föll emellertid också för en sångerska - den tyska Carolina Kolbe ( ) och gifte sig med henne Liksom Mathilda var hon en skön brunett. Ett år senare var det dags för Mathilda och Josias att sammanvigas katolskt i Wien. Till Fredrik skriver Josias att han nu anser sig som den lyckligaste av alla dödliga. På Segersjö kände gästfriheten knappast några gränser, men den livliga sydländskans håg drogs till huvudstaden med dess glada, pulserande liv, dess bildade societet, dess baler, konserter och spektakel. Paret hyrde en våning i närheten av katolska kyrkan, som den djupt troende Mathilda ofta besökte, och köpte senare Stora Frösunda gård. Mathilda lärde sig svenska på tre månader och skrev även brev på sitt nya modersmål. Paret fick fyra barn. Men efter åtta års äkten- 8

9 Miniatyrporträtt av den unga Carolina Kolbe. Okänd konstnär. >>> 9

10 På Stora Ekeby författade och komponerade Mathilda musik och startade en lördagsskola för fattiga flickor Carolina Kolbes autografbok. Däri har, bland många andra, Jenny Lind skrivit sin autograf. 10

11 skap, med en gästfrihet som kostat pengar, dog Josias. Hans ekonomi var körd i botten. Lösöret på Segersjö, diadem och diamanter såldes. Josias mor hade dock resurser och Mathildas tjusningsförmåga kunde fortsatt dra till sig societeten på Stora Frösunda. SÅ INFÖLL DEN MEST LYSANDE PERIODEN av Mathildas liv med gäster ur diplomatiska kåren, kronprins Oscar, Geijer, Tegnér, von Brinkman, Franzén samt den unge Böttiger vars bevarade brev avslöjar att han avgudade den tjusande Söderländskan i Norden. Efter en kärleksrelation med uteblivet frieri dök det slutligen upp en man, som åtminstone hade ett företräde - han var ung. Han hette Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal ( ), var militär men obildad, hänsynslös och obehärskad och hade få intressen utanför stallet och hästarna. Den nu fyrtiotreåriga Mathilda började ett helt nytt liv som lanthusmor på västgötska Ölanda. Hon vårdade sjuka, utbildade några av traktens fattiga flickor i husliga bestyr, odlade sin trädgård och trivdes förbluffande väl med ensamheten. CARL GYLLENHAAL FICK 1849 ett fördelaktigt anbud på Ölanda. Gården såldes och söderns ros omplanterades vid 53 års ålder på Stora Ekeby i Rytterne. Som ett ödets nyck återfann hon på granngården Fiholm sitt ungdoms svärmeri - Fredrik Ridderstolpe. PÅ STORA EKEBY författade och komponerade Mathilda musik och startade en lördagsskola för fattiga flickor. På traktens herrgårdar bjuds även ett glatt och livligt umgänge med Mathilda Gyllenhaal som en allt upplysande och värmande sol. Det är maskeradbal på Stensjö, bröllop på Vikhus, juldagsmiddag på Giresta, och slädparti till Strömsholm. Nyårsafton 1852 firas på Fiholm. Fredrik har dött och där residerar nu hans son Carl Gustaf Ridderstolpe. Som värdinna fungerar Carl Gustafs syster Virginia. Kantzow och Carolinas bror, jägmästare Kolbe, nämns bland gästerna. Mathilda underhåller med sång innan gästerna uppför levande tablåer. Men var fanns Carolina? Var hon drabbad av sin ständigt återkommande migrän eller kan det ha varit svartsjuka? Fann söderns sångfåglar aldrig varandra? NÖJD MED LIVET AVLED MATHILDA på Stora Ekeby. Jordfästningen förrättades enligt katolsk ritual i Rytterne kyrka av änkedrottningens biktfader. Stoftet fördes sedan till Segersjö och den Montgomery-Cederhielmska familjegraven vid Lännäs kyrka. Carolina överlevde sin man med tjugofem år och bodde som änka huvudsakligen i Stockholm med sin son. Där ägnade hon sig åt att ekonomiskt stödja unga musiker. Sitt sista vilorum fick hon i den Ridderstolpska graven på Rytterne kyrkogård. ^ Carolina Kolbe/Ridderstople på äldre dar. Okänd konstnär. DET FINNS MER: Källor: Robert Montgomery-Cederhielm, Mathilda Orozco, Norstedt & söners Förlag 1919 Gustaf Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor, Norstedt & söners förlag 1927 Slott och herresäten i Sverige, Närke, Västmaland, Allhems förlag 1969 KVINNLIGA MUSER Kvinnor har genom alla tider sjungit, spelat och skrivit musik, men det är inte ofta som musik komponerad av kvinnliga tonsättare framförs på konserter. När det händer är det som framförs oftast sånger och pianoverk, ibland kanske ett verk för kör. Projektet Kvinnliga muser har haft som mål att visa att det finns verk av kvinnliga tonsättare för större ensembler. Verk som hittills varit gömda och kanske glömda på arkiv och i bibliotek. Under projektets gång har cirka 100 verk hittats. Projektet har pågått i Sveriges Orkesterförbunds regi främst men med fortsatt utgivning av musik ända intill Cecilia George har varit projektledare. Läs mer på 11

12 Sinfonietta med gamla rötter Av Stellan Moberg Ingen stad i hela vårt land torde med hänsyn till storlek och resurser kunna visa prov på mer ädel och storslagen musik än den Västerås Musiksällskap ger skrev VLT år Västerås Musiksällskap var mellan 1883 och 1998 den dominerande konsertgivaren för klassisk musik i Västerås och huvudman för Västerås Sinfonietta. Med sina rötter 130 år tillbaka i tiden är Västerås Sinfonietta en av landets äldsta orkestrar, bara Kungliga Hovkapellet i Stockholm är äldre. FOTO: ERNST BLOM NÄR BANKDIREKTÖR RUDOLF GAGGE och några musikälskande vänner grundade Västerås Musiksällskap startade det offentliga musiklivet i Västerås. Till det befintliga Västerås Sångsällskap anslöts det nybildade Lilla Kapellet, en amatörorkester med 14 medlemmar. Den första konserten gavs den 31 mars 1884 under R. Gagges ledning med en Haydnsymfoni och en uvertyr av Gluck. Efter bara några år hade orkestern 30 medlemmar och fick ibland förstärkning på viktiga poster av musiker från Hovkapellet i Stockholm. På repertoaren stod bl.a. Beethovens femma, Schuberts Ofullbordade och en raritet som Schumanns Das Paradies und die Peri. > En musikensemble under ledning av Rudolf Gagge fotograferad i slutet av 1870-talet. Personerna på bilden är från vänster; Postinspektör Edholm, Läroverksadjunkt Wulff, Bankdirektör Gagge, Handlanden Bjurström, Komminister Arhusiander, Musikdirektör Nordvall och Rektor Mossberg. < Lilla kapellet vid en utomhuskonsert. 12

13 FOTO: ERNST BLOM >>> 13

14 ÅR 1930 FICK ORKESTERN NAMNET Västerås Orkesterförening. Den bestod till största delen av amatörer men med ett ökande inslag av proffs. I Musiksällskapets regi stod de för tio konserter per säsong. Den stigande spelkvalitén gav orkestern gott renommé i landet och den gästades av många av tidens storheter som dirigenten Nils Grevillius, sångerskan Hjördis Schymberg och violinisten Charles Barkel. Ett problem var avsaknaden av en idealisk konsertlokal. Under 40- talet spelade man i Läroverkets aula, Teatern, Domkyrkan och Stadshotellet. En avsevärd förbättring blev det när orkestern 1953 kunde flytta in i Rudbeckianska skolans nya ljushall. Den var spatiös och hade en gynnsam akustik för alla stämmor. DET STORA LYFTET KOM 1962 då konsertsalen i Carlforsska skolan invigdes. Där fanns plats för 963 åhörare och en akustik som bedömdes som en av de bästa i landet. Många artister valde att förlägga sina skivinspelningar dit. Året därpå bildades Kammarorkestern med fjorton professionella stråkmusiker som delade sin tid lika mellan orkesterspel och undervisning. Den lockade till sig framstående musiker från Stockholm, några kontrakterade bara för orkestertjänstgöring, exempelvis konsertmästaren Gert Crafoord, vars brorson Michael idag är stämledare i Sinfoniettan. Sven Dahlberg utsågs till chefsdirigent och intendent. Under hans ledning framträdde Kammarorkestern i konsertsalen, i Västerås slott och på konserter i andra delar av länet. Musiklivet blomstrade mycket tack vare den nära kopplingen till andra institutioner: musikskolan, musikgymnasiet och Bror Samulelsons körer i Domkyrkan UTSÅGS HARRY DAMGAARD till chefsdirigent och Antonio Nicolini blev konsertmästare. Kammarorkestern utökades med en blåsarkvinett. Med Damgaard började orkestern turnera utomlands. Det blev regelbundna gästspel till vänorterna Ålesund, Randers, Lahtis och Tivolis konsertsal i Köpenhamn. Våren 1989, kort före Balkankriget, genomfördes en turné till forna Jugoslavien med trombonisten Christian Lindberg som solist, med konserter i Dubrovnik och Banja Luka. Året därpå gästade orkestern Mallorca. Turnéer är viktiga för en orkesters utveckling, men kostsamma, och det skulle dröja 14 år till nästa turné. Då till Aalborg i Danmark och Kristiansand i Norge under ledning av Hannu Koivula. Med honom gjorde Sinfoniettan i maj 2005 en stor turné till Kina, initierad av violinisten Jan Stigmer. Redan följande år var det dags för turné till Hannus hemland. Tillsammans med den ryske stjärnpianisten Alexander Toradze framträdde Sinfoniettan i Åbo och Lahtis. SINFONIETTAN HAR GJORT TIO SKIVINSPELNINGAR. Många av Sinfoniettans skivor har blivit stora kritikerframgångar, inte minst de med ny musik. Persuasion och Future classics med musik av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Ylva Skog har hyllats i inhemska och utländska media. Lovorden gäller lika mycket Sinfoniettan som tonsättarna. På den klassiska sidan finns två rariteter: balettmusik ur Idomeneo av Mozart och Beethovens balett Prometheus under ledning av Roy Goodman samt Beethovens violinkonsert med Nils-Erik Sparf som solist och Staffan Larson dirigent, den enda helsvenska inspelningen av den konserten. FRAM TILL 1990 hette orkestern Västerås Kammarorkester. Namnbytet till sinfonietta motiverades av att orkestern växt till just en liten symfoniorkester. Repertoaren skulle anpassas därefter med musik fram till tidig romantik och talsmusik. För den klassiska delen etablerades samarbeten med Andrew Manze, Roy Goodman och på senare år Elizabeth Wallfisch, ledande musiker inom den rörelse som i England kallas HIP (historically informed performances). Något musealt förhållningssätt är det minst av allt frågan om. De kan som få andra blåsa friskt liv i de gamla mästarna. NEDLÄGGNINGSHOTET HÄNGDE TUNGT över Sinfoniettan Budgeten skulle användas till gästande orkestrar. Det fanns också mycket löst grundade planer på en Mälardalens symfoniorkester. Istället bildades ett kommunalförbund, där Sinfoniettan hamnade under Västmanlandsmusikens tak. Musiksällskapet överlevde som vänförening. Alltsedan starten, om man räknar från 1963, har Sinfoniettans musiker varit anställda på 50 procent, med en uppgradering till 60 procent procent närmare heltid på femtio år är inte så uppmuntrande. Just som heltidsfrågan tycks vara på väg mot en lösning förflyktigas den gång på gång som en hägring. Konstnärligt har Sinfoniettan i alla fall vinden i ryggen. Spelnivån är väl i paritet med heltidsorkestrar i landet. VÄSTERÅS MUSIKSÄLLSKAP Västerås Sinfonietta med anor från 1883 är en av landets äldsta symfoniska orkestrar. Från början var Västerås Musiksällskap orkesterns huvudman men i slutet av 1990-talet övergick huvudmannaskapet för orkestern till den då nyinrättade Västmanlandsmusiken. Västerås Musiksällskap lever vidare som vänförening. De arbetar dels med att ekonomiskt stödja Västerås Sinfoniettas årliga konsertverksamhet och dels stödja orkesterns ambition att utvecklas konstnärligt och bli en heltidsorkester. För mer information om verksamheten kontakta sekreterare Stellan Moberg e-post stellan.moberg@outlook.com, tel

15 FOTO: JONAS BILBERG 15

16 ^ Richard Dybeck publicerade "Du gamla, du friska" första gången i sin egen utgåva Swenska wisor

17 nationalsång! Rör inte vår Av Märta Ramsten Det är många som haft åsikter om vår nationalsång, både när det gäller texten och melodin. Textens belackare menar att den inte handlar om Sverige. Melodin är tråkig och släpig, tyckte Verner von Heidenstam, medan Hugo Alfvén ansåg den vara en svensk punschsång, hopsatt av en viss kompositör i ett rusigt ögonblick. År 1994 uppmanade Expressen sina läsare att föreslå en annan nationalsång, men läsarreaktionen blev Rör inte vår nationalsång!. DU GAMLA, DU FRISKA som texten först löd skrevs som avslutningsnummer till en så kallad aftonunderhållning i Stockholm den 18 november Den som arrangerade underhållningen var Richard Dybeck, känd för Spanings läsare som grundare av Västmanlands Fornminnesförening. Han växte upp i Odensvi prästgård och var redan som yngling maniskt intresserad av fornlämningar och äldre traditioner. Han utbildade sig till jurist, men var som sådan verksam bara under några år. Resten av sitt liv ägnade han åt insamling av fornminnen, sagor, sägner och folkliga musiktraditioner. Det insamlade materialet lät han trycka i sina olika skrifter, bland annat den antikvariska tidskriften Runa som gavs ut i spridda årgångar mellan 1842 och > Richard Dybecks porträtt på en medaljong i länsmuseets samling. >>> 17

18 1844 STRÖFVADE JAG HELA SOMMAREN i Dalarne på egen kost. Här uppfattade jag lefvande, verklig naturmusik annat än inlärda, döende traditioner; och upprann så tanken att låta dessa toner, om än ofullkomligt, ljuda i Konsertsalen. Så berättar Dybeck i sina självbiografiska anteckningar. Han blev själv starkt tagen av de visor och låtar han fick höra i Dalarna och under hösten började han planera för en konsert. Han ville få stockholmarna att inse vilket värdefullt musikaliskt arv som fanns och som borde återerövras. Med hjälp av kapellmästaren vid Mindre Teatern lät han arrangera visor och låtar ur sina samlingar och sammanställde det till en Aftonunderhållning medelst Nordisk folkmusik. Det blev succé och Dybeck kom att anordna sammanlagt femton aftonunderhållningar mellan åren 1844 och 1870, varav två i Uppsala och en i Västerås (1861), de övriga i Stockholm. HAN HADE OCKSÅ SKRIVIT en ny text till en sång som han tänkte ha med på den första aftonunderhållningen. Kanske var han lite osäker på den, för den står inte med i programmet. Men den lär ha sjungits som extranummer med stor bravur av Olof Strandberg, en av samtidens mest kända operasångare. Texten löd Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord och bestod av två strofer. Han skrev texten till en melodi som han fått av en av sina medarbetare, Demoiselle Rosa Wretman. Det var egentligen en ballad, Kärestans död, som hon hade tecknat ned med text och melodi och överlämnat till Dybeck. Han lät trycka balladen i sin tidskrift Runa 1845 och skriver där att visan är från Västmanland. Dybeck hade fäst sig vid melodin och skrev alltså en ny fosterländsk text till den i tidens smak. v Dybecksfest vid Odensvi Prästgård år

19 UPPGIFTEN ATT KÄRESTANS DÖD skulle vara upptecknad i Västmanland kommer från Dybeck. Den enda anknytning som Rosa Wretman hade till Västmanland var att hennes mor kom från Köping. Balladforskaren Bengt R. Jonsson menar att visan därför kan vara upptecknad i trakten av Köping eller kanske helt enkelt efter Rosas mor som vi vet gärna sjöng visor. Balladen Kärestans död har varit oerhört omtyckt och har sjungits åtminstone sedan slutet av 1700-talet, i de nordiska länderna. Den finns upptecknad och inspelad i många varianter och Du gamla du fria - varianten är bara en av många lokala utformningar av melodin. Man kan alltså inte säga att det är en västmanländsk melodi, utan en västmanländsk variant av en känd melodityp med stor spridning. Du gamla, du friska kom att avsluta många av Dybecks aftonunderhållningar och den spreds snabbt som en omtyckt fosterländsk sång. Redan på 1850-talet togs den in i studentsångarnas repertoar i en dramatisk sättning av C.J.O. Laurin som kom att påverka sångens utförande i åtskilliga decennier framåt. Studentsångarnas lansering av Du gamla, du friska så småningom med den populäre operasångaren Carl-Fredrik Lundqvist Lunkan som solist betydde mycket för sångens spridning och status. Sången fanns snart också med bland de fosterländska sånger som barnen sjöng i skolan och i olika pianoalbum för hemmabruk. I den bok om sångens historia som Eva Danielson och jag gav ut i våras, lyfter vi fram olika händelser och situationer som vittnar om hur Du gamla du fria så småningom får nationalsångsstatus bland svenskarna detta sker under decennierna 1900 till UNDER TIDEN har textens friska bytts ut mot fria. Av de tidiga akustiska inspelningarna av sången kan vi höra att det skedde ungefär 1905 då finns inspelningar med både friska och fria. Redan 1858 hade Dybeck själv ändrat till fria i ett programblad, men ändringen slog igenom i praktiken först senare. Vid denna tid började spridas ytterligare två strofer, författade av Louise Ahlén, som liksom många andra var missnöjd med att namnet Sverige inte fanns med i Dybecks text. Dessa två tilläggsstrofer trycktes i några sångböcker ända in på 1940-talet, men försvann därefter för att åter igen aktualiseras i högerextrema kretsar på 1990-talet. Ända sedan Du gamla du fria började ses som svensk nationalsång har det varit många röster för och emot. På talet var intresset för nationalsången som lägst. Då kom en första riksdagsmotion i vilken det föreslogs att Du gamla du fria borde bytas ut. Parodier i Gula Hund och i U.P. Olrogs Våra värsta folkhymner (1960) vittnar om att de nationella tongångarna hade fått något av löjets skimmer över sig. ^ Stolta segrare vid ishockey-vm 2013 sjunger Du gamla du fria. MEN DU GAMLA DU FRIA har kommit igen, inte minst tack var idrotten. Svenska hjärtan sväller vid medaljutdelningar när nationalsången spelas och svenska flaggan går i topp. Vid ishockey-vm våren 2013 fick operasångaren Loa Falkman nöjet att sjunga Du gamla du fria åtskilliga gånger vid nedsläpp, vid svenska lagets seger och vid firandet i Kungsträdgården. SEDAN MILLENNIESKIFTET har det lagts åtta motioner till riksdagen från både vänster- och högerpartier i vilka man krävt att Du gamla du fria skulle antas som nationalsång officiellt eller åtminstone få juridiskt skydd. Men samtliga har fått avslag med den insiktsfulla motiveringen att sången har vuxit fram som nationalsång genom sedvänja och därför inte behöver något officiellt fastställande som nationalsång för Sverige. En folkmelodi med västmanländsk anknytning tillsammans med en högst medelmåttig och endast för tillfället författad text Dybecks eget uttalande blev alltså vår folkvalda nationalsång. DET FINNS MER: Du gamla, du friska : Från folkvisa till nationalsång Eva Danielson, Märta Ramsten. Bokförlaget Atlantis ISBN: FOTO: ANDERS WIKLUND/SCANPIX 19

20 Att restaurera ett ljud Av Elisabeth Westerdahl Ingen nu levande människa har hört hur den gamla 1700-talsorgeln i Engsö kyrka lät i sitt originalutförande sade dansken Mads Kjersgaard, när han tillsammans med härnösandskollegan Robert Gustavsson arbetade med restaureringen av av denna klenod. I AUGUSTI 1998 ÅTERINVIGDES den gamla 1700-talsorgeln i Engsö kyrka. Då ljöd tonerna ur den 200-åriga pärlan förhoppningsvis så som när orgelbyggaren Olof Schwan en gång konstruerade den. Schwan, som var sin tids främste orgelbyggare i Stockholm, levererade Engsöorgeln år SAMMA ÅR SOM REVOUTIONEN bröt ut i Paris färdigställde Schwan orgeln i Stockholms Storkyrka, men av den finns nu enbart fasaden kvar. Totalt har sex Schwanorglar räddats undan förgängelsen, varav fem i Sverige och en i Finland. Förutom Engsöorgeln återfinns en Schwanorgel i Finska kyrkan på Stockholms Slottsbacke. Schwan tillverkade ett stort antal orglar men ingen av de sex som återstår är helt bevarade. ENGSÖORGELNS FÖRSTA FÖRÄNDRING skedde redan 1863 då ett antal stämmor byttes ut. Från 1923 och framåt har man sedan placerat in nya stämmor och tagit bort ett antal gamla. När Mads Kjersgaard först lärde känna Engsöorgeln återsod endast tre orginalstämmor. Men även dessa var starkt förändrade. Så sent som på 1970-talet skedde ännu en stor olycka. Då monterades originalbälgen bort. Förmodligen slängdes den i rent oförstånd. Allt idogt letande efter bälgen har varit resultatlöst och man tvingades att tillverka en ny så lik den ursprungliga som möjligheterna medgett. Målsättningen för den övriga tekniska upprustningen har också varit att återföra alla delar till originalskick med ursprunglig klang. En del borttagna pipor fanns bevarade, bland dem trumpetstämman, men över 200 saknades helt och har nytillverkats i Schwanstil. Mads Kjersgaard jämför dettta arbete med det som entusiasterna lägger ner på sina veteranbilar. Inte heller där duger det att sätta in reservdelar från andra bilmodeller. Går det inte att spåra upp originaldelar, så tillverkar man nya som liknar de ursprungliga så långt det låter sig göras. Engsös orgel är nu en pärla och en av de förnämsta i landet sade Mads Kjersgaard vid invigningen. Han såg det som en utmaning att efter 1700-talets principer utföra detta hantverk till församlingens fulla belåtenhet. Till resultatet samtycker förhoppningsvis även Olof Schwan från sin musikaliska himmel, för nu hoppas jag att den låter som på 1700-talet tillade Mads Kjersgaard. Tidigare publicerad i Kyrkoklang nr

21 v Orgeln i Engsö kyrka. FOTO: JAN GUSTAFSSON 21

22 Från Säby till Kungliga Teatern Av Marie-Louise Rodén Set Svanholm ( ) betraktas idag som en av 1900-talets mest framstående Wagnertenorer. En äldre generation minns honom också som en innovativ chef för Kungliga Teatern under åren 1956 till Det är mindre känt att han inledde sin karriär som kyrkomusiker i Säby, för att sedan gå vidare till en gärning på de internationella operascenerna. SET SVANHOLM FÖDDES 1904 som den mellersta av tre söner till predikanten Viktor Svanholm och hans hustru Beda, som var folkskollärarinna. Viktor härstammade från ett fattigt småbrukarhem i Svanvik och var, till följd av en olycka, blind sedan tonåren. Han skickades till blindskolan Manilla i Stockholm och bestämde sig senare för att bli predikant inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen kallades han till tjänst inom Västerås lokalförening och 1887 gifte han sig med den tjugo år äldre Erika Backman, dotter till den förmögna järnhandlaren Seth Backman. Trots åldersskillnaden var det ett lyckligt äktenskap och när Erika avled 1896 var Viktor Svanholm en förmögen man: hans andel i dödsboet motsvarade, omräknat till dagens valörer, närmare tre miljoner kronor. TVÅ ÅR EFTER ERIKAS DÖD gifte Viktor om sig med Beda Svanström och med henne fick han fyra söner. Natanael föddes 1899 och skulle bli folkskollärare som sin mor. Teodor föddes året därpå men avled i späd ålder och 1904 föddes Set Karl Viktor. Parets yngsta barn Tor kom till världen 1906 och blev distriktsveterinär. Med den förmögenhet Viktor Svanholm ärvt efter sin första hustru köpte han och Beda en stor tomt väster om Djäkneberget, där de efter egna ritningar lät bygga Villa Tidhem. Där växte sönerna upp inom den mycket speciella gemenskap som kännetecknade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Sets musikaliska begåvning visade sig tidigt och redan som skolpojke fick han ofta sköta orgeln under faderns gudstjänster, som ägde rum i Lutherska Salen (senare Lutherska Missionshuset). Musiken var ett viktigt inslag i de frikyrkliga rörelserna och om somrarna förekom friluftsmöten med bön och sång på Djäkneberget. Set mindes att musiken i Sionstoner gjorde ett outplånligt intryck på honom och att många av dessa melodier är för mig bland de dyrbaraste jag vet. 22

23 Synnerligen vackert timbrerad, omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton SPEGELN ^ Set Svanholm 1925, Studioporträtt Västerås. Foto: Privat. ^ Februari Set Svanholm kliver av planet som nyutnämnd operachef. SET SVANHOLMS UTBILDNING började på Västerås Allmänna Läroverk (Rudbeckianska gymnasiet) där han tog studenten Därefter följde ett år som värnpliktig i Uppsala och Östersund. Det var då Set upptäckte sitt stora intresse för kyrkomusiken och redan 1923 kom han att vikariera för sin äldre bror som klockare i Säby församling. Då inleddes ett närstående samarbete med församlingens kyrkoherde, Axel Ericsson, som skulle bestå under många år bildades Säby hembygdsförening på Axel Ericssons initiativ och två år senare, när Set erhållit tjänsten som ordinarie klockare, organist och folkskollärare fick också Säby manskör ett uppsving. Den anspråkslösa uppslutningen om nio medlemmar varav flertalet var fabriksarbetare från Säby och omnejden fördubblades inom kort och på och 40-talen vann Säby manskör renommé tack vare Set Svanholm med framträdanden i Radio 1936, 1937 och SET HADE EN ANNAN MENTOR i hemtrakten och det var domkyrkoorganisten Herman Lindqvist uppmärksammades ett historiskt jubileum: det hade gått fyra hundra år sedan Reformationsriksdagen i Västerås ägt rum och inför firandet hade Lindqvist komponerat en kantat där Set Svanholm framträdde som solist. Recensionerna var lysande och Sets röst beskrevs som en synnerligen vackert timbrerad, omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton. Det kan ha varit denna framgång som lockade honom att vidareutbilda sig som sångare, eftersom han samma höst inledde fem terminers studier vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm under den berömde läraren och operans dåvarande chef John Forsell. HÖSTEN 1928 flyttade Set Svanholm till Stockholm och året därpå erhöll han den prestigefyllda tjänsten som kantor i Jakobs kyrka. När han avslutat sina studier vid Kungliga Musikkonservatoriet fick han omedelbart anställning som sånglärare vid samma institution och 1930 följde hans debut på Kungliga Teatern som Silvio i Leoncavallos Pagliacci. Trots lovande recensioner fick hans karriär som operasångare en blygsam start. Figaros roll i Rossinis Barberaren i Sevilla var det största parti han sjöng under sina år som baryton; i övrigt handlade det mest om småroller hade han gift sig med Ninni Högstedt som också var elev till John Forsell, och det visade sig så småningom att deras berömda lärare hade bedömt Sets röst felaktigt. Med hustruns hjälp började han skola om sig till tenor helt på egen hand och 1935 ringde han Forsell och berättade att han hade en >>> 23

24 lovande ny tenor som han ville presentera för honom. Forsell trodde naturligtvis att det handlade om någon av Svanholms elever, men så överraskades han när Set kom till provsjungningen alldeles ensam. HAN VALDE ATT SJUNGA den mycket svåra arian som inleder Verdis opera Aida, och Radamès blev också hans debutroll som tenor på Kungliga Teatern Nästa år la han till Don José i Bizets Carmen som för övrigt skulle bli en av hans favoritroller genom hela livet och Lohengrin i Wagners opera med samma namn. Set Svanholms stora internationella genombrott kom 1938 i Wien, där han snart blev erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer. Under krigsåren var Set Svanholm en flitigt förekommande gäst på scenerna i Tyskland, Ungern och Österrike, även om han också hade engagemang hemma i Sverige vid Kungliga Teatern. Det var inte ett helt oproblematiskt val han träffade under 1900-talets första decennier hade konsten blivit alltmer politiserad, och den artist som framträdde i Tredje riket var till exempel inte välkommen i Förenta Staterna eller Storbritannien. Set Svanholm var långt ifrån den enda svenska operasångare som framträdde i Tyskland under dessa år. Det kan beläggas att han inte var anti-semit och inte heller sympatiskt inställd till nationalsocialismen, men i detta fall fick principerna stå tillbaka för karriären och framgångarna. EFTER KRIGET tackade Svanholm äntligen ja till det erbjudande han fått många år tidigare, nämligen att etablera sig på andra sidan Atlanten. Under decenniet 1946 till 1956 sjöng han på de största scenerna i Nord- och Sydamerika. Det var också under denna period som han gjorde sina relativt få kommersiella inspelningar, ofta tillsammans med den nästan tio år äldre Kirsten Flagstad, som var tidens ledande Wagnersopran. Konsertverksamheten hade varit en viktig del i Svanholms musikaliska liv under hela karriären och det är mindre känt att han var en betydande exponent av tyska Lieder och skandinavisk musik. Under åren i USA blev han en viktig samlingspunkt för de många svensk-amerikanska föreningar som fanns utspridda över hela landet och han medverkade ofta i radio. EFTER ETT FRAMGÅNGSRIKT men slitsamt decennium där han tillbringat en stor del av sin tid mellan två kontinenter under otaliga flygresor, inleddes den tredje stora fasen i hans karriär när han tackade ja till positionen som chef för Kungliga Teatern. Han efterträdde sin vän och kollega, barytonen Joel Berglund och satte sin prägel på operans verksamhet under ett dynamiskt ledarskap. Svanholm var intresserad både av äldre musik från barocktidevarvet och av samtida tonsättare. Den första insceneringen av Verdis opera Maskeradbalen i sin ursprungliga svenska kontext ägde rum på hans tid och premiären för Karl-Birger Blomdahls rymdopera Aniara 1959 var minnesvärd. SET SVANHOLM FORTSATTE ATT SJUNGA under alla dessa år, om än i mindre utsträckning än tidigare, och hans sceniska kärlekspartner under denna period var seklets andra mycket kända Wagnersopran, Birgit Nilsson. Den som ofta var hans rival på scenen men hans mycket goda vän i privatlivet var barytonen Sigurd Björling, vars dotter Bergljot så småningom skulle ingå äktenskap med Svanholms äldsta son opererades Set Svanholm för en cancer som senare ut vecklades till en hjärntumör. Trots att han var sjuk och under nästan ständig behandling under sina sista år i livet, gjorde han sommaren 1963 fyra hyllade framträdanden i Wagners Tristan und Isolde i Düsseldorf i en uppsättning regisserad av tonsättarens sonson Wieland Wagner. Svanholm erhöll då, vid 150-årsminnet av Wagners födelse, den stora Richard Wagner-medaljen. NÄR SVANHOLM AVLED följande år, en månad efter sin sextioårsdag, efterlämnade han änkan Ninni Svanholm och parets sex barn. Till musikvänner i kommande generationer efterlämnade han ett konstnärligt arv som inte kan överskattas. DET FINNS MER: 2014 blir det femtio år sedan Set Svanholm gick bort. Till hösten skall biografin Mästersångaren från Västerås, författad av Daniele D. Godor och Marie-Louise Rodén, komma ut på Atlantis förlag. Ett litet smakprov finns att läsa i Pontus Reimers, red., Arkiven sjunger nedslag i svensk musikhistoria (Stockholm 2011) där författarna bidragit med artikeln Set Svanholm spår av en mångfacetterad kulturgärning. Hösten 2014 ges en konsert i Västerås till Set Svanholms minne. Västerås Sinfonietta och inbjudna gästartister medverkar. Den som är intresserad av Säby hembygdsförening och Säby manskör finner information på hemsidan: För den som vill lyssna på Set Svanholm rekommenderas CD:n Set Svanholm: Unknown Lieder Recitals , utgiven 2012 av Immortal Performances i Kanada, med introduktionstexter av Daniele D. Godor och Stefan Johansson. Det finns också många fina inspelningar som man kan höra på Youtube. 24

25 ^ Den första stora Wagnerrollen: Lohengrin. Kungliga Teatern Stockholm, han blev snart erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer 25

26 Musiker, folkbildare och humanist Werner Wolf Glaser Av Per-Olov Sahl FOTO: MAJA RAMSTEN Werner Wolf Glaser 31 år gammal, Det är svårt att skildra en vän. Att sätta ord till en människa. Detta gäller i högsta grad Werner. Känslor i hjärta och minne finner sig ofta i kamp mellan det rationella och irrationella. Det är också musik. Det är också Werner. MIN FÖRSTA KONTAKT med Werner Wolf Glaser skedde på våren Efter att ha fått en tjänst i sinfoniettan gjorde jag min första solokonsert i bibliotekets hörsal, där fanns Werner och hans hustru. Det var vid den tiden jag första gången blev bjuden hem till Glasers på te. Det var den äldste sonen Jo-Svend jag först stiftade bekantskap med. Han kom till Eksjö 1974, då jag själv var i färd med att lämna staden. Jo-Svend kom till tjänsten som bibliotekschef, med uppgift att också leda stadens kulturverksamhet. Han skulle också ta över min plats som flöjtist i den lokala blåsorkestern i Eksjö. REDAN UNDER SIN BARNDOM träffade Werner kvinnan som skulle komma att bli hans livsledsagarinna i livet. Renée var sju år äldre än Werner och var som barn engagerad som barnvakt till honom hemma i Köln. Efter gymnasietiden började 26

27 FOTO: ERNST BLOM SPEGELN ^ Familjen Glasers första bostad var högst upp i Sundinska huset. Möbler till familjen samlades in i Västerås. Här ser vi dem vid inflyttningen Vännen Ingrid Andrén står längst till vänster, intill henne står Werner och hustrun Renée är bakom dem på flaket. Renée studera medicin i Bonn, hon ville bli läkare, vilket dock den mörka utvecklingen i Tyskland satte stopp för. Renée beskrivs av sin omgivning som det stora stödet till Werner. Hennes egen begåvning fick, i den tid hon levde, tyvärr inte en rättvis chans att blomma. SOM UNG STUDENT I KÖLN var Werner känd för sin begåvning och studieflit. Han fick hoppa över två år i gymnasiet trots att han samtidigt bedrev intensiva piano- och musikstudier. Mamman Julie var konsertpianist samt pianopedagog, så det föll sig naturligt att Werner fick ägna sig åt musikstudier tidigt i livet. Pappa Viktor var journalist, i grunden en radikal socialdemokrat, som vid något tillfälle fick sitta i fängelse för sina åsikter. I denna uppväxtmiljö danades Werner. WERNER FICK REDAN SOM 18-ÅRING en tjänst som repetitör och dirigent vid operan i Chemnitz i Tyskland.1932 hade de antisemitiska krafterna tagit över och Werner slängdes ut från operan. För att komma undan sökte Werner tjänst i Frankrike som informator. Då ändrade Werner sitt födelseår från 1913 till Anledningen var att han ville vara myndig när han lämnade Tyskland. WERNER OCH RENÉE stannade ett år i Frankrike. Med goda vänners hjälp lyckades de därefter flytta till Köpenhamn i april Staden var vid denna tid en av Europas kulturella storstäder. Här trivdes paret Glaser, Werner deltog i det stora kulturlivet, fick tjänst som lärare vid Fredriksbergs musikkonservatorium, han var även en av dem som grundade Lyngby musikskola. Flera artiklar, uppsatser och forskning härstammar från denna tid. Det tyska skräckväldet kom närmare och Danmark var inte längre en idyll. Från radhuset i Köpenhamn gick flykten till Sverige med hjälp av en fiskebåt. Sonen Per-Ivars flykt till Sverige, ett år gammal, blev i högsta grad dramatisk. Han blev skickad i en boklåda till Malmö, beskriven som krukgods. Fiskebåten som förde över övriga familjen vågade inte chansa med eventuella skrikande barn. >>> 27

28 FOTO: FORSÉN, VÄSTERÅS ^ En undervisningsgrupp med fyra barn under en lektion i februari Lektionen hölls i Glasers hem på Floragatan 26 i Västerås. TILL EN BÖRJAN bodde de hos några danska vänner utanför Ronneby. Werner fick efter ett par månader erbjudande om en tjänst i Västerås, där man ville ha hjälp med att bygga upp en musikskola. Deras första bostad var i en 1,5 rummare högst upp i Sundinska huset. Werner arbetade flitigt, han samlade musiker, orkestrar, elever och lärare. Vid krigets slut 1945 var familjens avsikt att återvända till Köpenhamn och sitt radhus. En jättelik avskedskonsert hölls i Västerås där Werner på kort tid vunnit stor popularitet och beundran. Avskedskonserten ägde rum i gamla idrottshallen vid Kopparbergsvägen. Werner dirigerade en jätteorkester. Väl tillbaka i Köpenhamn kändes kanske sorgen för stor efter krigets alla härjningar. Sanningen kring förintelsen låg som en dimma över Europa. Själva hade paret förlorat de flesta av sina släktingar och vänner. Familjen återvände till Västerås redan efter tre månader i Köpenhamn. VID DENNA TID hade han fått igång musikskolan i Västerås. Den modell för undervisning i grupp som han skapade kom att kallas "Västeråsmodellen". Den blev en förebild för många musikskolor i landet. Vid sidan av sin tjänst som studierektor ledde Werner sommarkurser i Alingsås. Han var dirigent för Södra Västmanlands orkesterförbund mellan 1944 och Werner var också ett stort stöd till sommarakademierna i Västerås Utan tvekan var Werner en av vårt lands stora folkbildare, som humanist ofta betraktad som den främsta! Han läste obehindrat på sex språk, han skrev, komponerade och lyssnade. Han slutförde allt som han föresatt sig. 28

29 Utan tvekan är Werner en av vårt lands stora folkbildare, som humanist är han ofta betraktad som den främsta FOTO: OKÄND. KERSTI BERGOLD VAR KULTURREDAKTÖR på VLT. Hon berättar att Werner började medarbeta i VLT två dagar efter det att han anlänt till Västerås. Han reagerade på en insändare och i februari 1944 publicerade han ett genmäle på danska. "Om vi alle gör det gode och fremmer det lyse, bliver det mörkes leverum mindre och mindre". Tre dagar senare återkom han med en dikt. Med tiden blev han tidningens ledande musikkritiker. Efter konserterna kom Werner upp på redaktionen och skrev sina recensioner, men han lämnade aldrig ifrån sig dem förrän Renée granskat och godkänt. PIANISTEN JAN BÜLOW, är en känd tolkare av Werners musik. Jan berättar att han träffade Werner för första gången någon gång på 1950-talet, sedan inledde han kompositionsstudier för Werner under 1970-talet. Werner experimenterande en gång med tolvtonsteknik, men berättade vid ett tillfälle hemma hos mig och Barbro att han tröttnade på denna alltför torra akademiska stil. En gång var han så trött på detta att han hällde ett kar med pepparkorn över ett notpapper, markerade var pepparn landat och skickade detta till en förläggare. Till hans häpnad fick han beröm för verket i uttryck som att han skulle ha "fullföljt en strävan hos Schönberg" Werner satte därefter definitivt ingen tilltro till denna musikaliska konstart. MONIKA OCH TOMAS TRANSTRÖMER kom till Västerås Tomas, entusiastisk amatörpianist, var en livlig besökare vid det stora konsertutbud som blomstrade i staden. Ganska snart blev de inbjudna till paret Glaser och det blev många middagar under de kommande åren. Tomas och Werner hade mycket gemensamt och de var intresserade av varandras arbeten. Tomas uppskattade verkligen Werners kompositioner och tyckte att han förtjänade mer uppmärksamhet än vad han fick i Sverige. WERNER VAR MYCKET UPPSKATTAD av västeråsarna. Hans sista decennium var kantat av hyllningar. Hans starka personlighet och utstrålning talade för sig själv. Västeråsarna ville ge Werner en guldkant i tillvaron. I synnerhet när han blev änkling. Landshövding Jan Rydh ordnade med festligheter på slottet. Kulturdirektör Tapio Hovebro bidrog med kulturmedel och när Mats Svegfors bildade Västmanlandsakademien blev Werner en självklar medlem. WERNER WOLF GLASER Werner Wolf Glaser föddes i Köln 1913 och dog i Västerås Han började sin musikerbana i Köln, med studier i piano, dirigering och komposition. Vid universitetet i Bonn studerade han konsthistoria, vid universitetet i Berlin psykologi och filosofi. Han studerade komposition för Paul Hindemith. Glasers produktion är stor; 13 symfonier, 15-tal konserter, fem operor, två baletter, mängder av kammarmusik, sånger samt verk för soloinstrument. Werner Wolf Glaser och hans hustru Renée fick fyra barn tillsammans. Den äldste, Jo-Svend, föddes i Danmark Etienne, född 1937, är en av vårt lands bästa skådespelare och regissör. Per-Ivar född 1942, är grafiker och verkar ha ärvt sin pappas positiva utstrålning. Dottern Juliette föddes år Tragiskt nog blev hon inte mer än nio år. En händelse som Renée och Werner aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Werners dotter Cecilia föddes 1966 utanför paret Renée-Werner. Cecilia har ärvt musiken och är en duktig och lyrisk cellist som i dag tjänstgör i Kungliga Filharmoniska Orkestern. 29