ÖVERVAKNING AV SJÖFÅGLAR

Transkript

1 SKRIVELSE Ärendenr: NV ÖVERVAKNING AV SJÖFÅGLAR REGERINGSUPPDRAG TILL NATURVÅRDSVERKET RB

2 Innehåll INNEHÅLL 2 SAMMANFATTNING 3 INLEDNING 7 Uppdraget 7 Avgränsningar 7 Genomförande 8 Förklaringar av begrepp och förkortningar 9 BAKGRUND 11 Problembeskrivning 11 Om havets ekosystem 13 Fakta om fokusarterna 18 ÖVERVAKNING AV SJÖFÅGLAR 33 Varför övervakar vi sjöfåglar? 33 Vilken övervakning pågår? 39 FÖRSLAG TILL ÖVERVAKNINGSSYSTEM 49 Behov av utökad övervakning 49 Två ambitionsnivåer 53 Alternativ A övervakningssystem på basnivå 54 Alternativ B övervakning med utökade reproduktionsstudier 59 Samordning med andra aktörer 60 Konsekvenser av förslagen 61 REFERENSER 65 BILAGA 1. INTERNATIONELLT SAMARBETE 68 OSPAR - Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten 68 HELCOM (Helsingforskonventionen) Om skydd av Östersjöområdets marina miljö 68 Nordiska Ministerrådet 69 2

3 Sammanfattning Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet för 2013 i uppdrag att föreslå ett övervakningssystem för sjöfåglar, för att kunna följa utvecklingen på ett tydligt sätt. Uppdraget lyder: Övervakning av sjöfåglar Naturvårdsverket ska ta fram ett förslag till övervakningssystem för hur statusen för häckande, rastande och övervintrande sjöfåglar, i synnerhet ejder och alfågel, kan följas årligen på nationell nivå. Av redovisningen ska framgå hur arbetet koordineras med länsstyrelserna, Sveriges lantbruksuniversitet och ideella organisationer. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Miljödepartementet) senast den 2 september I dialog med Miljödepartementet förtydligades att syftet är att kunna använda sjöfåglarnas status som en indikator på miljötillståndet i Östersjön och andra havsområden i Sverige. Naturvårdsverket föreslår ett övervakningssystem för sjöfåglar som innebär en påbyggnad och komplettering av nuvarande övervakning. Befintlig övervakning bygger till mycket stor del på deltagande av enskilda fågelskådare. Tack vare dem har vi bra trenddata för många fågelarter. För skärgårds- och havslevande fåglar innebär dock de praktiska förhållandena för inventeringar att frivilliga krafter inte på samma sätt som för landbaserade inventeringar har kunnat engageras. Behov av kompletterande övervakning finns främst för kusthäckande sjöfåglar och sjöfåglar som övervintrar på öppna havet. Förslag på två ambitionsnivåer presenteras. Den lägre nivån alternativ A innebär tillsammans med befintlig övervakning att de allvarligaste luckorna för populationsövervakning åtgärdas, samt att regelbundna utvärderingar görs. Den högre nivån - alternativ B innebär därutöver insamling av data om reproduktion och överlevnad, vilket ger bättre möjligeter att analysera risker för populationsnedgångar och orsakssamband. 3

4 Alternativ A övervakningssystem på basnivå Befintliga övervakningsprogram: Svensk fågeltaxering, Svensk sjöfågelövervakning, Sträckfågelräkning i Falsterbo, regional miljöövervakning samt data från annan övervakning Nya förslag: A1: Samordnad kustfågelövervakning A2: Utsjöövervakning av övervintrande sjöfåglar A3: Årlig utvärdering Alternativ A innebär att befintlig övervakning kompletteras med: - Ett samordnat nationellt program för övervakning av häckande kustfåglar, där nationell miljöövervakning ansvarar för ett basalt övervakningsnät och kustlänen genomför kompletterande inventeringar. I det föreslagna programmet inkluderas reproduktionsövervakning av ejder på häckningslokalerna. - Övervakning av övervintrande sjöfåglar i Östersjön och Västerhavet genom flyginventeringar över viktiga utsjöbankar och andra kända övervintringsområden. Regelbundna totalinventeringar kompletterar de årliga inventeringarna, och bör göras samordnat med länderna runt Östersjön och Västerhavet. - En årlig utvärdering av sjöfågeldata. Alternativ B utökad övervakning av reproduktion Befintliga övervakningsprogram: Svensk fågeltaxering, Svensk sjöfågelövervakning, Sträckfågelräkning i Falsterbo, regional miljöövervakning samt data från annan övervakning Nya förslag (samma som i alternativ A): A1: Samordnad kustfågelövervakning A2: Utsjöövervakning av övervintrande sjöfåglar A3: Årlig utvärdering Ytterligare förslag i alternativ B: B1: Ålder och kön hos sträckande sjöfåglar Alternativ B innehåller alternativ A, kompletterat med: - Utökad reproduktionsövervakning genom att notera ålder och kön vid en eller flera lämpliga sträcklokaler, i första hand kring södra Öland. 4

5 Motivering I uppdraget anges att särskilt fokus ska ligga på ejder och alfågel. Naturvårdsverket har valt att utöka fokus till fem arter, som alla till stor del är beroende av bottenlevande musslor, i synnerhet under vintern: ejder, alfågel, svärta, sjöorre och bergand. Flertalet övervintrande eller häckande populationer av dessa arter i Sverige med omgivande havsområden har minskat i antal under senare decennier, även om bilden inte är entydig och nedgångarna inte är synkroniserade i tiden. Fokusarter: Ejder Alfågel Svärta Sjöorre Bergand Ett syfte med ett heltäckande övervakningssystem är att använda sjöfåglarnas populationstrender och reproduktionsdata som bas för indikatorer för hur miljötillståndet är i våra havsområden. Eftersom orsakerna till varför fokusarterna minskar ännu är oklara, ger det sannolikt en mer tillförlitlig bild av miljötillståndet om man använder mer generella indikatorer alltså ett brett urval av sjöfågelarter. Naturvårdsverkets förslag till övervakningssystem bygger som princip därför på att man övervakar sjöfåglar generellt. Programmen ger data om alla sjöfåglar, men olika bra data för olika arter. Vi har utformat övervakningssystemet så att det samtidigt ska ge tillräckligt bra dataunderlag för de utpekade fokusarterna. För övervintrande populationer är förslaget helt inriktat på fokusarterna, eftersom det är där bristen på data finns. Alla faser i fåglarnas årscykel ska kunna följas häckande bestånd såväl som rastande, sträckande och övervintrande. De största bristerna i övervakningen av sjöfåglar gäller dem som övervintrar i utsjön (öppna havet), främst i Östersjön (alfågel) men även i Västerhavet (ejder och svärta), och därför föreslås ett program för detta. Eftersom populationerna under en normal vinter rör sig över nationsgränserna i Östersjön och Västerhavet är det särskilt viktigt med internationell samordning av denna övervakning. På sin väg mellan häcknings- och övervintringsområdena rastar och födosöker fokusarterna i ungefär samma områden år efter år. Sträcklokalerna bedöms vara lämpliga platser att observera könskvoter och andelen ungfåglar, för vilket ett program föreslås. Detta program kan också utvecklas till att omfatta inventeringar som genomförs av frivilliga krafter. När det gäller häckande bestånd fokuserar förslagen på att förbättra övervakningen av de kusthäckande bestånden av ejder, svärta och bergand. Svenska bestånd av häckande alfågel, bergand och sjöorre återfinns dock främst i fjällen, men dessa 5

6 populationer övervintrar inte i någon större utsträckning i de svenska havsområdena, och har därför inte prioriterats i förslagen. Konsekvenser Naturvårdsverket bedömer att det är kostnadseffektivt med generella sjöfågelprogram, istället för att endast inventera fokusarterna. Exempelvis är kostnaden för transporter nära nog densamma som vid inventering av ett fåtal arter och tidsåtgången vid inventeringen förlängs marginellt. En generell övervakning innebär också, enligt vår bedömning, att det tydligare och mer tillförlitligt går att använda sjöfåglarnas status som en indikator på miljötillståndet i Östersjön och andra havsområden i Sverige. Förslagen innebär ny datainsamling, och därmed ökade kostnader. Nationell miljöövervakning bedriver idag fyra delprogram som övervakar fåglar. Tre av dessa ger data om sjöfåglar, och kostar sammanlagt cirka 3,5 miljoner kronor om året. De nya förslagen enligt alternativ A beräknas kosta ytterligare cirka 2,3 miljoner kronor årligen. Alternativ B beräknas kosta cirka 3 miljoner konor årligen mer än dagens övervakning. Kvaliteten på dataunderlaget kommer med de nya förslagen att förbättras betydligt, vilket höjer säkerheten i trendberäkningar av sjöfågelpopulationer. När det gäller övervintrande sjöfågel på öppna havet, gör förslagen att vi överhuvudtaget kan följa populationstrenderna framöver. Förslagen gagnar även kvaliteten på internationell rapportering och EU-rapportering. 6

7 Inledning Uppdraget Vid ett flertal tillfällen i rapporter och vid seminarier - har det framkommit att vissa sjöfågelarter under senare år har minskat markant i antal längs våra kuster. Olika orsaker till minskningarna har framförts. Naturvårdsverket fick i regleringsbrevet för 2013 i uppdrag att föreslå ett övervakningssystem för sjöfåglar för att kunna följa utvecklingen på ett tydligt sätt. Uppdraget lyder: Övervakning av sjöfåglar Naturvårdsverket ska ta fram ett förslag till övervakningssystem för hur statusen för häckande, rastande och övervintrande sjöfåglar, i synnerhet ejder och alfågel, kan följas årligen på nationell nivå. Av redovisningen ska framgå hur arbetet koordineras med länsstyrelserna, Sveriges lantbruksuniversitet och ideella organisationer. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Miljödepartementet) senast den 2 september I dialog med Miljödepartementet förtydligades att syftet är att kunna använda sjöfåglarnas status som en indikator på miljötillståndet i Östersjön och andra havsområden i Sverige. Avgränsningar Naturvårdsverket har i sin tolkning av uppdraget definierat sjöfåglar som andfåglar (dykänder, simänder, gäss och svanar), lommar, doppingar, alkor, måsfåglar (labbar, tärnor, måsar och trutar) och skarvar som regelbundet och i större antal uppehåller sig i Sverige. Flera sjöfågelarter i Östersjön och angränsande havsområden har under flera år visat kraftigt vikande populationstrender. Detta gäller inte minst ett antal dykandsarter, t.ex. ejder och alfågel. Ejdern har musslor som huvudsaklig föda såväl sommar som vinter, medan alfågeln är beroende av musslor för sin övervintring. Efter en analys av vilka sjöfågelarter som har det gemensamt att de minskat markant och att musslor är en betydande beståndsdel i deras födoval har, förutom de i uppdraget utpekade alfågel och ejder, även svärta och bergand valts ut. Till denna grupp har lagts sjöorre som också har musslor som huvudföda utanför 7

8 häckningstid samtidigt som dess populationstrend (åtminstone till helt nyligen) förefaller vara stabil eller svagt ökande. I denna rapport används uttrycket fokusarter för dessa arter. Att dessa arters status enligt uppdraget ska kunna följas årligen på nationell nivå har tolkats som att årliga populationstrender ska kunna redovisas och värderas. En högre ambitionsnivå som ger vissa möjligheter till prognoser kan också inkludera mera detaljerad demografisk information, såsom häckningsframgång och överlevnad uppdelat på kön och åldersklasser. Hälsoaspekter har inte bedömts ingå i uppdraget och skulle kräva ett gemensamt regeringsuppdrag tillsammans med ansvariga myndigheter, exempelvis Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA). Naturvårdsverket och SVA redovisade redan 31 mars 2010 (enligt regeringsbeslut Jo2008/758) ett gemensamt förslag till ett övergripande svenskt viltövervakningsprogram som integrerar populations- och hälsoövervakning på ett strategiskt och kostnadseffektivt sätt. I det då redovisade förslaget ingick även utökad och riktad övervakning av sjöfåglar, där hälsoövervakning var en integrerad del. Övervakning av orsaker till varför vissa sjöfåglar minskar i antal, behov av forskning samt förslag på åtgärder ingår inte i uppdraget. Däremot ges en översiktlig beskrivning av allmänt diskuterade förklaringsmodeller och faktorer som bedöms påverka fokusarterna negativt. Genomförande Arbetet har bedrivits i projektform vid Naturvårdsverket. I arbetet deltog David Schönberg Alm, Krister Mild, Christina Rappe, Ola Inghe, Klas Allander och Cecilia Lindblad, och projektledare var Maria Sjö. Förslagen har förankrats med Havs- och vattenmyndigheten. Martin Green vid Svensk Fågeltaxering och Lunds universitet, har varit till stor hjälp som bollplank i sakfrågor. Arbetet har bestått av analyser av berörda fågelarters biologi, förekomst och flyttningsmönster. Projektet har också tagit del av rapporter om arbete som pågår inom HELCOM, OSPAR, Arktissamarbetet, nordiskt samarbete med mera. Befintlig övervakning i Sverige och omgivande länder har sammanställts och brister har analyserats. Förslag till kompletterande övervakning har tagits fram. För att inhämta omvärldens synpunkter och kunskaper genomfördes den 30 maj 2013 en hearing där ca 25 personer deltog. Deltagarna bestod av forskare, inventerare, konsulter, representanter för ideella organisationer samt handläggare 8

9 från länsstyrelser och övriga berörda myndigheter. Synpunkter från deltagarna har bearbetats och bidragit till slutrapporten. Förklaringar av begrepp och förkortningar Abundans: Antal individer av en art. Adaptiv förvaltning: En förvaltning baserad på en ansats av systematiskt, strukturerat lärande utifrån utförda åtgärder med syfte att skapa successivt bättre handlingslinjer och praktik. AEWA: African-Eurasian Waterbird Agreement, ett underavtal till konventionen om skydd till flyttande djur: Bonnkonventionen. Antropogen påverkan: Av människan orsakad påverkan. Artportalen: Artdatabankens internetportal för inrapportering av artobservationer, BI: Birdlife International, internationell sammanslutning av ideella naturvårdsorganisationer inriktade på fåglar. Svensk partner är SOF. Flygg(a): Utvecklingsstadium hos fågelungar då de lärt sig flyga. Fokusarter: I denna rapport samlingsbeteckning på ejder, alfågel, svärta, sjöorre och bergand. Fågeldirektivet: EU-direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar. Innehåller regler till skydd för samtliga naturligt förekommande och vilt levande fågelarter inom EU. GORWIND: The Gulf of Riga as a Resource for Wind Energy, ett projekt finansierat av Estland, Lettland och EU för att ta fram kunskapsunderlag kring vindkraftsetablering i Rigabukten: gorwind.msi.ttu.ee. Habitatdirektivet: EU-direktiv 92/43EEG 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. HELCOM: Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. Omfattar förutom Östersjön även Kattegatt. ICES: International Council for the Exploration of the Sea, en organisation med 20 medlemsstater (däribland samtliga europeiska länder vid Nordatlanten), med syfte att öka den vetenskapliga kunskapen om den marina miljön och människans påverkan på den. IUCN: International Union for Conservation of Nature, en internationell sammanslutning av såväl statliga som icke-statliga organisationer med intresse för naturvård. IWC: International Waterbird Census, en av Wetlands International koordinerad inventering av sjöfåglar som bedrivits sedan Indelad i fyra regionala program, varav African-Eurasian Waterbird Census berör arter med flyttvägar över Europa. MARMONI: Innovative approaches for marine biodiversity monitoring and assessment of conservation status of nature values in the Baltic Sea, ett EU LIFE+- 9

10 finansierat projekt med deltagare från Estland, Lettland, Finland och Sverige: marmoni.balticseaportal.net. Natura 2000: EU:s nätverk av skyddade områden. OSPAR: Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten. Omfattar för Sveriges del Skagerrak och Kattegatt, men täcker också en sektor i polarbassängen mellan Grönland och Novaja Zemlja dvs. häckningsområden för en del av våra svenska övervintrande sjöfågelarter. Ramsar: Den internationella våtmarkskonventionen, som dock utöver rena våtmarker även omfattar värdefulla vattendrag, sjöar och grunda marina områden. Konventionens mera formella namn klargör tydligare dess betydelse för ämnet för denna rapport: konvention om våtmarker av internationell betydelse, i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar. Rastande fåglar: Avser fåglar som rastar för vila och födosök under flyttningen. Regional övervakning: Miljöövervakning utförd eller administrerad av länsstyrelserna (eller andra regionala aktörer). SFT: Svensk Fågeltaxering Sjöfåglar: I denna rapport definierat som andfåglar (dykänder, simänder, gäss och svanar), lommar, doppingar, alkor, måsfåglar (labbar, tärnor, måsar och trutar) och skarvar. SLU: Sveriges Lantbruksuniversitet. SOF: Sveriges Ornitologiska Förening. Sträcklokal: Plats där det lämpar sig att observera flyttande fåglar under höst- och vårflyttningen. SVA: Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Vadehavet: Långgrunt tidvattenpräglat havsområde vid Nordsjökusten från Esbjerg på södra Jylland genom Tyskland till staden Den Helder i Nederländerna. Mycket viktig rast- och övervintringslokal för sjöfåglar. Västerhavet: Vardaglig sammanfattande benämning på Kattegatt och Skagerrak. Ibland inräknas även Nordsjön, liksom Öresund, Stora och Lilla Bält samt Limfjorden. Wetlands International: Internationell sammanslutning av statliga och 11 ideella organisationer (bland dem Naturvårdsverket och SOF) med syfte att bevara och restaurera våtmarker. Östersjön: Inkluderar här även Bottenviken och Bottenhavet såvida inte särskilt specificeras i texten. 10

11 Bakgrund Problembeskrivning Östersjöns, Kattegatts, Skagerraks och Nordsjöns kustnära vatten och grunda utsjöbankar är några av de viktigaste områdena i västra Europa för övervintrande dykänder såsom ejder, alfågel, svärta, sjöorre och bergand. Gemensamt för dessa arter är att de under vintern lever av bottenfauna och framför allt blåmusslor. Antalet övervintrande dykänder i Östersjön har under senare tid minskat kraftigt, vilket har uppmärksammats av såväl myndigheter, intresseorganisationer och forskningen som allmänheten. IUCN har i sin senaste rödlista (2013) klassat svärta som globalt starkt hotad och alfågel som globalt sårbar. Samtidigt har antalet häckande ejdrar minskat påtagligt längs såväl de svenska som finska kusterna. För svärtan påbörjades en likartad minskning i de svenska häckbestånden redan på 1950-talet. Det bör påpekas att den negativa beståndsutvecklingen inte gäller alla kust- och skärgårdsfåglar. Många fiskätande och växtbetande fågelarter har istället ökat i antal. Förklaringsmodeller Att Östersjöns och Västerhavets ekosystem är kraftigt störda och storskaligt omvandlade som en effekt av antropogen påverkan är väl belagt i såväl svensk som internationell vetenskaplig forskning. Det internationella samarbetet i HELCOM, OSPAR m.fl. bygger på dessa utgångspunkter. Övergödning (genom atmosfäriskt antropogent nedfall samt jordbrukets och tätorternas tillförsel via åar och floder) och överfiske är viktiga orsaker till de storskaliga miljöproblem som Östersjön och näraliggande havsområden brottas med idag. Från det internationella arbetet med Östersjöns miljöproblem står det dock klart att orsakssammanhangen ofta är komplexa och svårtolkade. Förutom eutrofieringen och fisket så tillkommer en lång rad andra samverkande faktorer, inklusive miljögifter och klimatförändringar. Den gemensamma internationella erfarenheten och forskningen visar dessutom att det heller inte är enkelt att vända utvecklingen. Faktorer som påverkar fokusarterna negativt Ottvall (2012) har i en rapport sammanfattat kunskapsläget för fyra musselätande dykänder (ejder, alfågel, svärta och sjöorre) i Östersjön. Enligt denna rapport finns ingen enkel förklaring till minskningen av dessa arter. Flera olika faktorer, utöver en generell storskalig påverkan som övergödning och överfiske, kan tänkas förklara dykändernas minskning. Förutom en påverkan orsakad av Östersjöns miljötillstånd kan även faktorer i andra områden där fåglarna uppehåller sig, t.ex. häckningsplatser i Arktis och övervintringsplatser i Nordsjön spela en roll. Ottvall för fram följande möjliga förklaringar (utan inbördes rangordning): Födobrist och förändringar i födans (fr.a. blåmusslornas) kvalitet. Häckande ejderhonor är i dålig kondition och kan därför inte genomföra en lyckad häckning och ungarna dör. En av de framförda förklaringarna till detta är att minskad näringshalt i havet pga. genomförda åtgärder mot eutrofiering har minskat tillgången på musslor i ejderns övervintrings- 11

12 områden i delar av Östersjön samt i Vadehavet. I Vadehavet har också överfiske av musslor lett till massdöd av ejder. Trenden för musselpopulationerna i ejderns häckningsområden är mera oklar. Från inre Finska viken och norra Östersjön finns uppgifter om minskad blåmusseltillgång, men utanför Gotland (tillika viktigt vinterområde för alfågel) har provtagningar under 2000-talet inte visat på någon minskning. Ökad predation. Ökad predation från havsörn på ruvande ejder i Östersjön. Predation av mink har också effekt. Det är belagt att om mink tas bort (genom jakt) på skärgårdsöar, gynnas svärta och flera andra fågelarter, vilka inleder häckningen sent. Ejdern påverkas däremot inte nämnvärt. På grund av uteblivna toppar i gnagarcyklerna i Arktis, finns färre gnagare att äta, och rovdjuren har istället ökat sitt födointag av exempelvis häckande dykänder (som alfågel, svärta, sjöorre och bergand). Återkommande oljeutsläpp i känsliga områden, vilket främst drabbar alfågel men eventuellt även svärta. Bifångst av dykänder vid fiske. Tidigare ett betydande problem för bl.a. alfågel, men nuvarande omfattning är oklar. Periodvis högt jakttryck. Jakten har dock avtagit de senaste 20 åren, men framför allt i Danmark jagas fortfarande en hel del ejder ( av totalt årligen skjutna i Östersjöregionen). Sjukdomar och tiaminbrist som kan leda till försämrad reproduktionsframgång samt ökad dödlighet hos vuxna individer. Bland sjukdomar kan nämnas fågelkolera som drabbat ejderkolonier i Danmark och Sverige vid upprepade tillfällen, parasitiska hakmaskar som i kombination med svält vintertid orsakat dödlighet och ett rheovirus som påvisats orsaka omfattande ungdödlighet hos finska ejdrar. Om sambandet mellan tiaminbrist och omfattande mortalitet hos en del sjöfågelarter råder inte full samstämmighet i forskarvärlden. Det är än så länge okänt vad som orsakar de observerade låga tiaminnivåerna, men någon okänd kemisk faktor är huvudhypotesen. Miljögifter. Det är känt att blåmusslor bioackumulerar PCB och andra organiska miljögifter, vilka således kan föras vidare till musselätande dykänder. De få studier som finns tyder dock inte på att halterna hos dessa blivit så höga att reproduktionen bör påverkas. Klimatförändringar förväntas påverka bl.a. Östersjöns salthalt och temperatur som i sin tur påverkar stapelfödan musslorna. Ytterligare påverkansfaktorer Till Ottvalls ovan refererade lista kan läggas ytterligare några väl kända påverkansfaktorer: Det rörliga friluftslivets störning i viktiga häckningsområden för sjöfåglar. Sent häckande arter, som svärta, drabbas hårdare eftersom deras häckningstid mera överlappar med det båtburna friluftslivets högsäsong. Störningarnas långsiktiga påverkan är dock okänd. 12

13 Omfattande båttrafik i viktiga övervintringsområden ger störningseffekter på bland annat fåglarnas födosök. Den verkliga effekten av detta är dock inte närmare känd. Trålning riskerar att skada olika bottenhabitat, inklusive musselbankar, men effekten av detta på exempelvis de övervintrande dykänderna i fokusgruppen är dock inte tillräckligt studerad. Flera förklaringar till tiaminbrist än ovan nämnda okända kemiska faktor har framlagts. En är observerad minskad andel av tiaminrika kiselager i växtplankton. I en nyligen framlagd avhandling påvisar också Sylvander (2013) att abiotiska faktorer som salinitet, temperatur och ljusförhållanden påverkar tiamininnehållet i växtplankton (både inom enskilda planktonarter och genom att påverka artsammasättningen) och att effekterna av detta kan fortplanta sig uppåt i näringskedjorna. Studierna om det senare gäller pelagiska näringskedjor (växtplankton-djurplankton, strömming-lax) men med tanke på att blåmusslor lever av växtplankton är förklaringsmodellen värd att testa även som förklaring till observerade låga tiaminhalter hos ejder. Studier på blåmusslor tyder på ett samband mellan minskning i musslans kroppsmassa och förhöjda temperaturer i vattnet under vintern (Waldeck och Larsson 2013). Rimligen finns det ett antal andra viktiga faktorer som ännu inte granskats närmare. Exempelvis utvärderar Hartman et. al. (2013) svärtans populationsförändringar på Åland med utgångspunkt från vädret på övervintringsplatserna samt betydelsen av täthetsberoende (density dependence) på häckningsplatserna. Om havets ekosystem Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och angränsande delar av Nordsjön är de viktigaste havsområdena för flyttning och övervintring för fokusarterna i denna rapport. Under häckningstiden återfinns delar av populationerna för dessa arter även i, eller i anslutning till, Ishavet. Många av de storskaliga problem i havsekosystemen som har sin grund i mänsklig påverkan är generella och likartade för Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och angränsande delar av Nordsjön. Däremot finns det skillnader mellan dessa havsområden som är viktiga att belysa för att bättre förstå de förändringar i populationstrender och annat som fokusarterna uppvisar. Östersjön har en särställning bland dessa havsområden och beskrivs därför mer ingående nedan. 13

14 Östersjön ett särpräglat brackvattenhav Östersjön är ett speciellt hav på många sätt jämfört med Kattegatt och Skagerrak. Tillrinnande floder avvattnar en yta fyra gånger större än Östersjöns egen yta och ger en nettotillförsel av sötvatten motsvarande ca 500 km 3 per år. Eftersom Östersjön är nästan avsnörd från angränsande hav är utbytet av havsvatten mellan Östersjön och haven utanför de danska sunden begränsat - ungefär lika stort som från floder och nederbörd. Det tar ca 30 år för hela Östersjöns vatten att bytas ut. Detta leder till en låg salthalt med ett genomsnitt på 7 promille. Det saltare vatten som förs in i Östersjön bidrar till att en skiktning (haloklin) bildas på meters djup mellan bottenvatten med högre salthalt och ytvatten med lägre salthalt. Denna skiktning är tydlig upp till Ålands hav. Därefter minskar salthalten successivt mot norr till nästan helt limniska förhållanden längst uppe i Bottenviken. Låg salthalt ger relativt artfattig flora och fauna Östersjöns låga salthalt ger en särpräglad, artfattig fauna och flora. Redan i Kattegatt saknas flera av de marina organismer som finns i Skagerraks oceaniska vatten på grund av brackvattenpåverkan från Östersjön. Väl inne i Östersjön har artantalet sjunkit ytterligare och flera dominerande marina djurgrupper är frånvarande, exempelvis koralldjur, svampdjur och tagghudingar som sjöstjärnor och sjöborrar. Det är relativt få marina arter, ca 70 i egentliga Östersjön, som har kunnat anpassa sig till det bräckta vattnet. Några egentliga brackvattensarter finns inte utan alla arter i Östersjön härstammar ursprungligen från antingen marin- eller sötvattensmiljö. När det gäller fiskarter förekommer exempelvis sötvattensarter som gädda och abborre sida vid sida med de typiskt marina arterna som torsk och piggvar. Blåmusslan i Östersjön Ett exempel på en marin art som har anpassats till den låga salthalten är blåmusslan som finns på hårda klippbottnar ända upp till Bottenhavet där salthalten är ca 4 promille. Anpassning till Östersjön är energikrävande och detta har lett till att blåmusslornas skal är tunt och att de är små med en maxlängd på ca 2-3 cm jämfört med blåmusslorna i marin miljö som har en maxlängd på ca 10 cm. I experimentella studier har det konstaterats att Östersjöns blåmussla är sämre på att att hantera angrepp av sjöstjärnor, ett hot som inte finns i Östersjön. Skillnaden är förmodligen genetiskt betingad, och Östersjöpopulationen av blåmussla anses så pass avvikande att man har övervägt att bryta ut den som en egen art. Lågt artantal högt individantal Eftersom artantalet är relativt lågt i Östersjön är konkurrensen mellan arter mindre utpräglad jämfört med i Västerhavet. Det bidrar till att vissa miljöer som exempelvis mjuka sedimentbottnar kan ha ett högt individantal per yta, exempelvis kan arter som märlkräfta eller östersjömussla vara dominerande i vissa sedimentbottnar. 14

15 Ett annat exempel är just blåmusslan, som är en viktig art i såväl Västerhavets som Östersjöns ekosystem. På västkusten är blåmusseldominerade eller blåmusselrika samhällen vanligast på mycket grunt vatten (0-1 m, i vissa fall ned till 10 m djup). En viktig orsak till detta anses vara predation av bl.a. sjöstjärnor och krabbor. I Östersjön, där dessa arter saknas, dominerar blåmusslan biomassan i kustområdena och kan täcka hårdbottnar från nära vattenytan ned till 30 m djup, och även vara rätt talrik på mjukbottnar (MARBIPP 2012). Den utgör i vikt räknat ca 80 % av den totala mängden ryggradslösa djur i Östersjön. Utsjöbankar De utsjöbankar och grund som finns spridda i Östersjön och Västerhavet fungerar ofta som refugier för arter och har stor betydelse för spridning av organismer och återkolonisering och restaurering av störda miljöer. Goda strömförhållanden och det faktum att de är grunda miljöer belägna en bit från kusten bidrar till att de är relativt opåverkade av föroreningar och sedimentation. Bankarna har en rik bottenvegetation och bottenfauna. Flera större bankar i Östersjön, till exempel Hoburgs bank och Norra Midsjöbanken, har en stor förekomst av blåmusslor, vilket utgör en viktig födoresurs för det stora antal fågelindivider, främst alfågel, som övervintrar där. Komplext ekosystem Även om Östersjön anses vara ett artfattigt ekosystem är relationerna mellan olika arter så komplex att det är svårt att få överblick av näringsväven i systemet. Variationer i ekosystemets struktur och funktion orsakas av många olika faktorer. Både naturliga förändringar i omgivningen och effekter av människans aktiviteter påverkar systemet. Ytterligare kunskap behövs för att kunna förklara interaktionerna mellan arter, varav många är mikroorganismer som delvis inte ens är kända för vetenskapen. Östersjön är i ständig förändring och ekologiska omvälvningar sker till följd av människans påverkan men även på grund av kontinuerliga omvärldsförändringar när det gäller exempelvis klimat, havsströmmar och landhöjningseffekter i grunda områden. Östersjöns miljöproblem De största miljöproblemen i Östersjöns ekosystem är övergödning, överfiske, miljögifter och sjötransporter. Även om ett flertal åtgärder har gett positiva resultat, som minskning av vissa miljögifter, lokal reduktion av övergödningens påverkan och vissa lokala regleringar av fisket, kvarstår hotbilden. Eftersom Östersjöns vattenutbyte är långsamt stannar föroreningar kvar längre, vilket fördröjer tydligt märkbara effekter av förbättringsåtgärder. På bottentyper där material ackumuleras, lagras föroreningar som kan komma i omlopp i ekosystemet när bottenlevande djur gräver i sedimentet. Även vid fysisk påverkan som 15

16 exempelvis muddring av botten frisätts föroreningar åter till vattnet. På bottentyper där ett överskott av organiskt material samlas till följd av övergödning kan syrebrist uppstå tillfälligt under varma årstider, eller permanent i djup-områden där vattenutbyte sällan sker. Dessa förändringar i ekosystemet påverkar organismerna i näringskedjans nivåer på olika sätt. Det är känt att många miljö-gifter ackumuleras och koncentreras i organismerna ju högre upp i närings-nivåerna de befinner sig, däremot är kunskapen om kombinationseffekter mindre utvecklad, i synnerhet vad gäller effekter från komplexa blandningar där kunskapen om också de enskilda kemikaliernas verkan är liten. När det gäller övergödningsproblematiken dvs. belastningen av näringsämnen som kväve och fosfor på de olika havsområdena, varierar det mycket mellan olika år, beroende på variationer i nederbörd och därmed avrinning. Enligt SLU:s beräkningar 2012 har belastningen av kväve och fosfor inte förändrats nämnvärt sedan 1995, även om det för vissa havsbassänger finns tendenser till en minskad kvävebelastning både avseende totalmängd och enbart oorganiskt kväve. Denna minskning har konstaterats på västkusten ned till och med Öresund, samt i Bottenviken. Belastningen av fosfor har en svag tendens till ökning, framför allt fosfat-fosfor som är en oorganisk och för växter lättillgänglig form av fosfor. Ökning sker till Bottenviken, egentliga Östersjön och Skagerrak, medan den totala fosforbelastningen till egentliga Östersjön tycks minska något. Belastningen av löst organiskt material har däremot ökat till samtliga havsområden under perioden Förändringar i ekosystemet Människans nyttjande av Östersjön har på olika sätt förändrat delar av ekosystemet och förskjutit balansen mellan arter på olika nivåer i näringsväven. Ett exempel är det hårda fisketryck som har resulterat i att mängden torsk minskat vilket har gynnat tillväxten av strömming och skarpsill. När det finns mycket strömming och skarpsill äter de upp en stor mängd djurplankton vilka då minskar. Den minskade mängden djurplankton skapar goda förhållanden för tillväxt av växtplankton som leder till att de storskaliga algblomningarna ökar. Det är framförallt cyanobakterier (blågrönalger) som kan öka kraftigt vid hög vattentemperatur och näringshalt och orsaka problem under sommaren för både människor och husdjur då vissa cyanobakterier kan frigöra gifter i vattnet. Innebär mer cyanobakterier färre och mer småvuxna blåmusslor? Det finns även tecken på att de storvuxna blågrönalgerna har blivit vanligare på bekostnad av de mindre arterna. Eftersom stora växtplankton kan vara svårare att filtrera för de småväxta musslorna i Östersjön kan det resultera i näringsbrist, lägre tillväxt och mindre köttinnehåll. Musselätande arter måste då äta fler musslor för att få i sig tillräckligt med föda, vilket kan vara en förklaring bland många varför blåmusslor har minskat på vissa platser i Östersjön de senaste åren. 16

17 Detta är bara några exempel på komplexiteten mellan de olika delarna i en näringsväv och hur en förändring på en låg trofinivå påverkar organismer högre upp i näringsväven. Orsakerna till förändringarna är ännu inte fullständigt klarlagda, men det är tydligt att problemet med till exempel dykändernas tillbakagång är komplext. Figur 1. Förenklad illustration av näringskedjor i Östersjön (från Jansson 1972 samt Biologisk mångfald i Sverige (Monitor 19 och 22), Naturvårdsverket). 17

18 Fakta om fokusarterna Fokusarternas biologi och ekologi HÄCKNINGSOMRÅDEN OCH POPULATIONSSTORLEKAR Ejdern är den mest havsbundna arten i fokusgruppen och häckar, förutom i Östersjöns skärgårdar och kuster, även längs europeiska Atlantkusten söderut till Storbritannien och åt norr och nordost längs den norska och ryska Ishavskusten. Utanför Europa häckar den längs delar av sibiriska och kanadensiska Ishavskusten samt runt södra Grönland. Alfågel, svärta, sjöorre och bergand har däremot sitt huvudutbredningsområde i den skandinaviska fjällkedjan, på Island samt i norra Sibirien (tundran och nordligaste delen av tajgan). Svärtan är dessutom en relativt vanlig häckfågel i centrala och norra Östersjön, Bottenviken, Bottenhavet och Finska viken, men även i Ladoga-bäckenet. Alfågeln har också en mindre population som häckar längs den finska Östersjökusten. Berganden häckar i mindre antal från norra Östersjön till Bottenhavet. Nästa sida: Figur 2. Fokusarternas utbredningsområden. Europeisk populationsstorlek gäller häckande par 2004 och baseras på BirdLife International (2004). Antalet svenska häckande par gäller 2012 och baseras på uppgifter i bl.a. Ottoson et al. (2012). Kartan över Europa enligt IUCN Red List., utom kartorna för sjöorre och svärta, samt vissa modifieringar i kartan för ejder, som följer bl.a. Snow & Perrins (1998) Brun färg markerar häckningsområdena. Gul/orange färg markerar övervintringsområdena. 18

19 Häckande antal Utbredning i Europa (häckning samt övervintring) Ejder > par Europa par Sverige (Östersjön & Västerhavet) Alfågel > par Europa 1300 par Sverige (fjällkedjan) Svärta < par Europa par Sverige (varav ca 10 % i fjällkedjan & i Norrlands inland) Sjöorre > par Europa 6100 par Sverige (Norrlands inland & fjällkedjan) Bergand > par Europa 1400 par Sverige (varav <200 par i Östersjön) 19

20 ÖVERVINTRINGSOMRÅDEN En detaljerad bild av övervintringen i HELCOM-området (Östersjön och Kattegatt) ges i figur 3. De viktigaste europeiska vinterkvarteren för fokusarterna som grupp finns i centrala och södra Östersjön, Bälten, Kattegatt, Skagerrak, norska kusten och kusterna längs Nordsjön från Danmark och Storbritannien, vidare söderut till Biscayabukten i Frankrike. Södra och centrala Östersjöns samt Västerhavets utsjöbankar har en mycket stor betydelse för flera av fokusarterna. Andra viktiga övervintringsområden för dessa arter finns dessutom längs hela den norska kusten. För de fokusarter och populationer som häckar på den ryska Ishavstundran och sträcker till sina övervintringsområden i södra Östersjön och angränsande delar av Nordsjön via Vita havet, Ladoga och Finska viken är de musselrika vinterkvarteren i Östersjön och angränsande delar av Nordsjön av avgörande betydelse. Dessa arter ska under vintern bygga upp en energireserv som ska räcka för att kunna genomföra denna långa flyttningsresa, och oftast under mycket kort tid och för att dessutom direkt sätta igång med äggläggning när de anländer till sina arktiska och subarktiska häckningsmiljöer. Tabell 1. Östersjöns betydelse för fokusarternas övervintrande populationer. Beräknat antal övervintrande individer av fokusarterna i Östersjön , biogeografisk population 1996 samt kvoten dem emellan som en skattning av Östersjöns (inklusive Kattegatts) betydelse som övervintringsområde för respektive art (Skov et al. 2011) 1. Beräknad vinterpopulation Biogeografisk population 1996 Ejder % Alfågel % Svärta % Sjöorre % Bergand % 3. (1)/(2) i %, index för Östersjöns betydelse för övervintring Genom fynd av ringmärkta fåglar har vi idag kunskap om var den svenska skärgårdspopulationen av ejder och populationen av svärta övervintrar. För övriga arter och populationer saknas sådan kunskap. Studier med satellitsändare skulle vara ett sätt att relativt snabbt inhämta sådan kunskap, och har påbörjats på alfåglar på övervintringsplatser i sydvästligaste Östersjön (Bellebaum, J, 2012, s 5). Nedanstående uppgifter om övervintringsområdena för fokusarterna är hämtade främst från Cramp (1977), Snow and Perrins (1998) samt från ArtDatabankens artfaktablad. Ejder. Den europeiska populationen av ejder övervintrar huvudsakligen längs norska kusten, på Island, i södra Östersjön och längs kusterna av Nordsjön från Storbritannien och Danmark söderut till norra Biscayabukten i Frankrike. Merparten av de svenska ejdrarna övervintrar i de relativt grunda områdena i de 20

21 danska vattnen framför allt runt öarna och längs Jyllands östra kust. I något mindre antal återfinns de i södra Östersjön, på svenska västkusten och i Vadehavet. Ringåterfynd har visat att åtminstone en del ejdrar från populationen i Kvarken och Bottenviken sträcker över den svenska fjällkedjan för att övervintra längs Norges kust. Alfågel. Den europeiska populationen av alfågel övervintrar huvudsakligen längs Norges, Islands, Skottlands och Irlands kuster, i Vadehavet samt i Östersjön. De alfåglar som häckar sparsamt i den svenska fjällvärlden bedöms lämna landet genom att direkt flytta till Norges kust för övervintring. Mycket stora mängder alfågel, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i egentliga Östersjön. Inventeringar från båt och flyg under vintrarna 1991/92 och 1992/93 gav vid handen att det då fanns cirka 4,3 miljoner alfåglar i Östersjön. De största koncentrationerna fanns då vid utsjöbankarna, Hoburgs bank och Midsjöbankarna, Rigabukten inklusive områden runt Ösel och Dagö, samt vid tyska och polska Östersjökusten. Stora mängder övervintrar även längs Gotlands ostkust. Cirka 1,4 miljoner individer beräknas ha övervintrat i svenska vatten. Alfågelns övervintringsområden i Östersjön är alltså av avgörande betydelse för arten. Svärta. Den europeiska populationen av svärta övervintrar huvudsakligen längs Norges kuster, i södra Östersjön och i Nordsjön, vidare söderut till Frankrike och norra Spaniens kustområden. Arten övervintrar även i mindre omfattningar i sjöar i Alperna, samt i västra Medelhavet. Den svenska populationen av svärta som häckar i fjällvärlden bedöms övervintra längs Norges kuster och berör inte Östersjön. Stora mängder svärta, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i södra Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och angränsande områden av Nordsjön. Det har bedömts att det svenska häckande Östersjöbeståndet av svärta övervintrar i samma områden. Sjöorre. Den europeiska populationen av sjöorre övervintrar huvudsakligen längs Norges kuster, i södra Östersjön, kusterna runt Nordsjön och söderut längs Frankrikes, Spaniens och nordvästra Afrikas kuster, till norra Mauretanien. Det är inte klarlagt var populationen som häckar i svenska fjällvärlden övervintrar, men det finns goda skäl att anta att de flyttar direkt till norska kusten och att de inte berör Östersjön. Ett stort antal sjöorrar, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i södra Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och angränsande områden av Nordsjön. Bergand. Den europeiska populationen av bergand övervintrar huvudsakligen i södra Norges kustvatten, i sydvästra Östersjön och Nordsjön, och vidare söderut till norra Biscayabukten i Frankrike. Arten övervintrar även i mindre omfattningar i sjöar i Alperna och i låglänta delar av Västeuropa, samt lokalt i norra Medelhavet. Det finns nästan inga ringmärkningsåterfynd som visar var de svenska bergänderna övervintrar, men det är troligt att den population som häckar i svenska fjällen tar vägen åt sydväst över fjällkedjan för att övervintra längs södra Norges kuster eller i 21

22 Nordsjön. Det kan också anses troligt att de bergänder som häckar i Östersjön blandar sig med de minst ryska fåglar som tillbringar vintern i sydvästra Östersjön och i Nordsjöområdet. 22

23 EJDER ALFÅGEL SVÄRTA SJÖORRE BERGAND Figur 3. Fokusarternas viktigaste övervintringsområden i Östersjön (från Skov et al. 2011). Gränsen mot Nordsjön har dragits mellan Skagerrak och Kattegatt, dvs. även Bälten, Öresund och Kattegatt är inkluderade. Observera att kartorna ska ses som ögonblicksbilder för just åren

24 RASTPLATSER OCH STRÄCKVÄGAR På sin väg mellan häckningsplatserna och övervintringsplatserna rastar och födosöker respektive fokusart i ungefär samma områden år efter år. Platserna varierar helt eller delvis mellan arterna och kan även inom samma art variera mellan våroch höstflyttningen. Medan merparten av de viktigaste övervintringsområdena för fokusarterna i Östersjön och Västerhavet är kända, så saknas motsvarande information om deras viktigaste rastplatser. Det behövs också mer kunskap om vilka hot som finns mot dessa områden och i vilken omfattning de har olika typer av skydd. Figur 4. Viktiga övervintringsområden samt rastplatser under vårsträcket för sjöfåglar i egentliga Östersjön, Bälten, Öresund och Kattegatt (från Skov et al. 2000). Förenklat kan sägas att de av fokusgruppens arter och populationer som häckar på den ryska tundran sträcker söderut genom Vita havet, Ladoga och Finska viken för att nå sina övervintringsplatser i södra Östersjön och Nordsjön. Arter och populationer som häckar i den skandinaviska fjällkedjan tar sig huvudsakligen till sina övervintringsområden via den norska kusten. Det innebär att de alfåglar, svärtor och sjöorrar som övervintrar i Östersjön inte utgörs av fåglar som häckat i den svenska fjällvärlden utan huvudsakligen härrör från norra europeiska Ryssland eller Sibirien. De övervintrande alfåglarna på Östersjöns utsjöbankar är således inte hjälpta av eventuella åtgärder i den svenska fjällvärlden. 24

25 Landsort Faludden samt V & Ö Gotland Utklippan Revsudden samt S & Ö Öland SÖ Skåne Figur 5. Exempel på välkända sträckleder längs den svenska ost- och sydkusten under höst och vår, samt några av de viktigaste landbaserade observationslokalerna där sträcket av flertalet fokusarter kan studeras. Observera att de markerade flyttstråken längs Hallandskusten och Skånes västkust främst rör vårsträcket samt arterna ejder och sjöorre. I figur 5 illustreras några av de mest välkända sträcklederna genom svenska vatten samt några viktiga landbaserade platser från vilka detta sträck av bl.a. fokusarterna kan observeras. Det finns m.a.o. möjlighet att från någon eller några av dessa platser bedriva systematiserade räkningar av sträckande sjöfåglar som en del i populationsövervakningen, som man redan gör bl.a. i Finska viken. Man kan också från dessa platser studera arternas reproduktionsframgång och överlevnad genom att flertalet av fokusarterna går att både köns- och åldersbestämma i flykten. 25

26 FÖDA Information om födovalet för fokusarterna ökar förståelsen för likheter och olikheter mellan arterna vid tolkningen av observerade trender, samt indikerar kopplingar via näringskedjor till storskaliga ekosystemprocesser. Uppgifterna om födoval är hämtade främst från den detaljerade sammanställningen i Cramp (1977). Samtliga fokusarters föda domineras vanligen av musslor och snäckor i övervintringsområdenas marina och bräckta miljöer. I södra Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och angränsande delar av Nordsjön utgör blåmusslor vanligen merparten av dessa mollusker. Den vuxna ejderns födoval har i marina danska och norska vatten visat sig bestå huvudsakligen av musslor och snäckor (drygt %), där en dominerande del utgörs av blåmusslor men där även strandsnäckor (Littorinidae), purpursnäckor (Muricidae) och diverse andra mollusker ingår. I övrigt ingår diverse kräftdjur, och mindre exemplar av strandkrabba (Carcinus) dominerar. En mindre andel små sjöstjärnor och sjögurkor ingår, samt enstaka småfisk och fiskrom. I några studier av Östersjöns brackvattenmiljöer har andelen blåmusslor varit högre (ibland ända upp till 98 %), andelen småfisk något högre och andelen kräftdjur betydligt lägre. Sjöstjärnor och sjögurkor saknas i egentliga Östersjön. Senare på sommaren förändras ejderns födoval åtminstone för ungarna och de honor som följer dessa. Födan tas då på grundare vatten och består mest av strandsnäckor, tångräkor (Palaemonidae), märlkräftor (Amphipoda) och diverse insekter. När ungarna växer i storlek så ökar andelen musslor, och på sensommaren är födovalet mer eller mindre likt de vuxna fåglarnas, dvs. domineras av blåmusslor. Alfågel, svärta, sjöorre och bergand uppvisar mycket stora likheter i sitt födoval och redovisas därför här samlat. I marina miljöer och i Östersjöns bräckta vatten finns stora likheter med ejderns födoval. Vanligen dominerar blåmusslorna, men beroende på tillgång kan betydande andelar utgöras av andra musselarter och olika snäckor. Även små kräftdjur som märlkräftor, tångräkor och krabbor ingår. Småfisk (även död) och fiskrom ingår ofta när sådan finns tillgänglig. I mindre andel ingår även små exemplar av sjöstjärnor och sjögurkor där sådana förekommer. En mindre andel växtdelar ingår även. Hos berganden är andelen växtdelar något högre än hos alfågel, svärta och sjöorre. Födovalet i de dominerande häckningsområdena vid sötvatten skiljer sig dock tydligt från födan i vinterkvarteren. I dessa miljöer dominerar istället insekter (och dess larver), vattengråsuggor (Asellidae), sötvattensmusslor, småfisk och en varierande mängd växtdelar (inklusive frön). Stora lokala variationer i födoval förekommer, beroende på vilka insekter som dominerar i olika områden men också under olika delar av häckningssäsongen. 26

27 FAKTARUTA: LÄSTIPS OM FOKUSARTERNA I ArtDatabankens artfaktablad för de berörda rödlistade fokusarterna finns ytterligare information om arternas biologi och ekologi: Ejder: Alfågel: ; samt Svärta: Bergand: Artfaktablad saknas för sjöorre eftersjön den inte är rödlistad i Sverige. För ännu mer detaljkunskap om fokusarterna rekommenderas exempelvis Bauer et. al. (1966), Cramp et. al. (1977) samt Snow and Perrins (1998). Fokusarternas populationsutveckling TRENDER FÖR HÄCKNINGSPOPULATIONEN För ejdern har en mycket kraftig ökning av den häckande Östersjöpopulationen under nästan hela andra halvan av 1900-talet följts av en mycket snabb minskning från omkring år På västkusten var ejderpopulationen länge stabil, men har rasat kraftigt de allra senaste åren (Kjell Wallin, muntl.). Svärtan har minskat som häckfågel i delar av Östersjön sedan flera decennier. Även i fjällkedjan har svärtan minskat kraftigt. Däremot har det fjällhäckande svenska beståndet av alfågel och sjöorre ökat något under de senaste fyrtio åren. Berganden häckar både i den skandinaviska fjällvärlden och i mindre omfattning även i Östersjön. Både den fjällhäckande delen av det svenska beståndet, och populationen längs svenska ostkusten har minskat kraftigt under de senaste decennierna och i egentliga Östersjön har minskningen pågått i åtminstone ett sekel. I Östersjön söder om Gävlebukten återfinns idag bara enstaka häckande par, och som exempel kan nämnas att arten helt försvunnit från Stockholms skärgård, där det vid slutet av 1970-talet fanns cirka 100 par. Utvecklingen för ejdern, där vi delvis har god kännedom om populationsförändringarna och häckningsframgången på lokal geografisk nivå, visar att de övergripande trenderna kan dölja stora och svårtolkade regionala och lokala geografiska skillnader. Medan den häckande populationen snabbt minskar i vissa områden finns det andra områden av den svenska kusten där ejdern inte förefaller att ha minskat eller där nedgången är måttlig. På Utklippan i Blekinge skärgård har minskningen avtagit och de senaste åren visat på en svag ökning (Larsson 2011, Larsson, 2013). Lokala studier har också visat att ejdern kan ha en mycket dålig häckningsframgång i vissa områden medan ungproduktionen samma år kan vara 27

28 god i andra skärgårdsområden. Idag är inga uppenbara faktorer kända som kan förklara dessa skillnader mellan olika geografiska områden och mellan olika år. Svärtan uppvisar en liknande svårtolkad bild. Det svenska kusthäckande beståndet har minskat mycket kraftigt de senaste decennierna. Exempelvis har beståndet i Stockholms läns skärgård minskat från 7700 par år 1980 till 900 par idag, drygt 30 år senare (Ottosson et al. 2012). I den angränsande Ålands skärgård har endast en svag negativ trend dokumenterats , medan populationen varit stabil under den senaste tioårsperioden ( ) (Hartman et al. 2013). Även populationstrenden för Bottenhavet och norra Bottenviken förefaller vara ökande (Ottosson et al. 2012) och kontrasterar därmed mot svärtans situation som häckfågel i den svenska delen av egentliga Östersjön. TRENDER FÖR VINTERPOPULATIONERNA Samtliga fokusarter har minskat på övervintringsområdena i Östersjön och Västerhavet under de senaste decennierna (tabell 2). Mest drastisk har nedgången varit för alfågel, med en minskning på 65 % i Östersjön mellan och Men även för ejder, svärta och sjöorre har en halvering av övervintringspopulationen skett under samma tid. Tabell 2. Fokusarternas övervintrande populationer i Östersjön. Beräknat antal övervintrande individer av fokusarterna i Östersjön respektive (Skov et al. 2011). Observera att författarna dragit gränsen mot Nordsjön mellan Skagerrak och Kattegatt, dvs. även Bälten, Öresund och Kattegatt är inkluderade Beräknad vinterpopulation Beräknad vinterpopulation Ejder % Alfågel % Svärta % Sjöorre % Bergand % Minskning i vinterpopulation VILKA FAKTORER STYR UPP- OCH NEDGÅNGEN AV POPULATIONERNA? För samtliga fokusarter samt flertalet övriga kust- och skärgårdslevande fågelarter saknar vi i hög grad vetenskapligt förankrad kunskap om vilka faktorer som påverkar de ovan beskrivna trenderna. Minskad födotillgång är en av de vanligaste förklaringarna till de observerade populationsminskningarna. För fokusarterna har det föreslagits att deras huvudsakliga vinterföda, blåmusslor, kan ha påverkats av Östersjöns och Västerhavets stora systemekologiska förändringar. Musslorna kan därmed ha minskat i förekomst, biomassa, näringsinnehåll (inklusive vitamin B1 - tiamin), skaltjocklek 28

29 m.m. Försämrad födotillgång kan även innebära att fokusarterna kommer att vara i sämre kondition och därför lättare drabbas av sjukdomar, parasiter och predatorer. Ur analyssynpunkt är det dock svårt att se enhetliga mönster i födovalet som kan förklara fokusarternas ökande och minskande populationstrender. För fokusarterna, som har blåmusslor som huvudsaklig födokälla, framhålls ofta sambandet mellan födoval och sentida populationsminskningar som relativt tydligt. Dock pågick ejderns kraftiga ökning fortfarande medan svärtans och bergandens nedgång redan startat, vilket är svårt att förklara. Även de stora skillnaderna i populationstrender mellan Stockholms läns skärgård och den angränsande ö-världen runt Åland (som beskrivits ovan) är anmärkningsvärd och indikerar att även andra faktorer än föda kan spela stor roll. Även för arter som har likartade trender över tiden, är inte orsakerna självklart likartade. Det gäller särskilt arter som har olika häckningsområden, flyttvägar, rastplatser och övervintringsplatser, såsom alfågel och ejder. Medan de övervintrande bestånden i Östersjön och Nordsjön av exempelvis alfågel, bergand och svärta enligt tillgängliga data har konstaterats minska, så pekar de senaste fyrtio årens fågelövervakning på att den fjällhäckande delen av det svenska beståndet för alfågel och sjöorre har ökat något medan svärtan och berganden minskat. Med undantag för det senaste årtiondet baseras dock dataunderlaget för fjällen på ett fåtal lokaler. Sjöorre och svärta har till stor del överlappande övervintringslokaler i södra Östersjön och i Västerhavet. Trots det visar räkningar längs flyttleder och i övervintringsområdena att sjöorrens populationstrender i ett europeiskt perspektiv förefaller vara stabila eller ökande, medan svärtan uppvisar kraftigt nedåtgående trender. Dessa skillnader och motsatser är idag inte möjliga att tolka med tillgänglig kunskap. På detaljnivå är bristen på kunskap om vilka faktorer som tydligast styr arternas förändrade häckningsframgång, allmänkondition, sjukdomar och mortalitet ännu mer påtaglig. ARTER MED ÖKANDE POPULATIONER Vid en granskning av populationstrender för olika grupper av fåglar framgår att vissa arter ökar medan andra minskar (Ottvall et. al. 2008). Detta gäller oavsett om man granskar de senaste fyrtio åren eller om man enbart fokuserar på de senaste fem till tio åren. Det visar sig att det finns fler kust- och skärgårdslevande fågelarter som uppvisar ökande populationstrender än som är minskande (Green 2010). Bland de ökande kust- och skärgårdsarterna återfinns många fiskätande arter, som exempelvis tärnor, vissa måsar, grisslor, skrakar och storskarv. Andra ökande arter återfinns i gruppen växtbetare, med gäss, svanar och vissa änder som exempel. Havsörnen som var nära utrotningens brant i Östersjöområdet för knappt ett sekel sedan har idag återtagit hela sitt historiska utbredningsområde i Sverige. 29

30 I vissa fall är ökningen mycket kraftig under en avgränsad tidsperiod. När det gäller kraftiga och tidsmässigt snabba populationsökningar förefaller såväl naturvårdsmyndigheterna, forskarsamhället och allmänheten att uppfatta dessa som oproblematiska så länge det är arter som vi inte uppfattar negativt. Ett exempel är ejderns exceptionella populationsökning under andra halvan av 1900-talet. Denna ökning har inte tagits som förevändning för särskild oro, trots att denna ökning ofta refereras till som en effekt av den tilltagande (och antropogena) eutrofieringen av Östersjön. Det kan finnas skäl att tidigare också kunna reagera på storskaliga och på sikt negativa systemekologiska förändringar som kanske inleds med stora populationsökningar av vissa nyckelarter. Om syftet är att kunna använda sjöfåglarnas status som en indikator på miljötillståndet i Östersjön och andra havsområden i Sverige är ovanstående ytterligare ett viktigt argument till varför en bred och mer generell populationsövervakning är att föredra framför en övervakning som enbart fokuserar på de fågelarter som just för tillfället minskar. 30

31 FAKTARUTA: TRENDER HOS ANDRA SJÖFÅGLAR ÄN FOKUSARTERNA Bland andra minskande häckfåglar längs de svenska kusterna och i skärgårdarna under de senaste decennierna återfinns bl.a. skräntärna, silltrut, havstrut och gråtrut. Populationsminskningen för den tropikflyttande silltruten inträffade för flera decennier sedan medan nedgången för havstruten är mer sentida och sammanfaller tidsmässigt med nedgången för t.ex. ejder. Beståndsindex enligt vinterpunktrutterna (blå kurva), sommarpunktrutterna (röd kurva) och standardrutterna (svart kurva). Beståndsnivån är satt till 1 för Under artnamnet visas medelantalet fåglar räknade per år, genomsnittlig trend i % per år, samt statistisk signifikans. Dessa siffror redovisas i ordningen vinter, sommar och standardrutter, åtskilda med semikolon. Lindström & Green Figur 6. Populationstrender för några kust- och skärgårdsfåglar förutom dykänderna i fokusgruppen med minskande populationstrender (figurerna är från den nationella fågelövervakningen). Bland de ökande arterna återfinns många fiskätande arter, som exempelvis tärnor, vissa måsar, grisslor, skrakar och storskarv. Andra ökande arter återfinns i gruppen växtbetare, med gäss, svanar och vissa änder som exempel. Havsörnen som var nära utrotningens brant i Östersjöområdet för knappt ett sekel sedan har idag återtagit hela sitt historiska utbredningsområde i Sverige. 31

32 Beståndsindex enligt vinterpunktrutterna (blå kurva), sommarpunktrutterna (röd kurva) och standardrutterna (svart kurva). Beståndsnivån är satt till 1 för Under artnamnet visas medelantalet fåglar räknade per år, genomsnittlig trend i % per år, samt statistisk signifikans. Dessa siffror redovisas i ordningen vinter, sommar och standardrutter, åtskilda med semikolon. Lindström & Green Figur 7. Populationstrender för några kust- och skärgårdsfåglar med ökande populationstrender från den nationella fågelövervakningen. 32