Litteraturhistoria. To be, or not to be, that is the question Hamlet, Shakespeare

Transkript

1 Litteraturhistoria "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Hemsöborna, Strindberg To be, or not to be, that is the question Hamlet, Shakespeare Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu inte blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjöd ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börja bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren Röda Rummet, Strindberg Fjäriln vingad syns på Haga mellan dimmors frost och dun sig sitt gröna skjul tillaga och i blomman sin paulun. Bellman Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Fröding Jag tyar icke mer, Karl-Oskar Utvandrarna, Moberg Så lunka vi så småningom från Bacchi buller och tumult, när döden ropar: "Granne, kom, ditt timglas är nu fullt!" Bellman Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd. Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar.»nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv., Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Lagerlöf

2 Litteratur Litteratur är ett så stort begrepp att man måste dela in det i mindre områden, genrer. Sedan antiken har man talat om tre huvudgenrer: epik, lyrik, dramatik. Epik betyder berättarkonst och själva berättelsen kallas epos. Förr var epos ofta rimmade, men det är sällsynt numera. Kravet är bara att det ska vara en berättelse, och en berättelse blir det när händelser följer på varandra och sedan hände det och sedan det och sedan Till genren epik hör alla romaner och noveller, dvs. huvuddelen av all litteratur. Lyrik kommer ursprungligen av ordet lyra, ett stränginstrument som man ackompanjerade sin sång med. Lyrik är beskrivande, och vad den beskriver är stämningar, känslor eller naturen. Den är ofta rimmad och har en viss rytm. Ett annat ord för lyrik är poesi. När man talar om att något är lyriskt menar man att det är stämningsfullt, känslomättat och vackert beskrivet. Lyriska beskrivningar finns det gott om även i romaner. Ordet dikt brukar förknippas med lyrik, men kan också brukas i en vidare betydelse och då vara liktydig med skönlitteratur över huvud taget. Drama är den typ av litteratur som kan uppföras av skådespelare, för det mesta på en teater. Av tradition brukar man dela in dramat i kategorier, komedi eller tragedi. Uttrycket dramatisk kan antingen avse något som hör ihop med genren drama eller med något mycket spännande eller en händelse med svåra konflikter. En annan grov genreindelning som ofta används numera är indelningen i fiktion och icke fiktion. Med fiktion menas sådan litteratur som är påhittad, skönlitterär, alltså huvuddelen av alla romaner och noveller. Icke fiktion är verklighetsbaserad (t ex facklitteratur).

3 Litteraturhistoriska epoker Antiken 700 f Kr ca 400 e Kr Antikens litteratur skrevs i Grekland och Italien. Mest känd från perioden är Homeros, som antagligen var en kringvandrande diktare och sångare. Han författade och skrev ner de två eposen Iliaden och Odysséen som skildrar det trojanska kriget och Odysseus hemresa från kriget. Dramat föddes under antiken och delades in i komedier och tragedier. Några kända dramatiker var Sofokles (Kung Oidipus), Euripides (Medea), Sapfo (dikter) och Aristofanes (Lysistrate). Medeltiden ca Perioden kallades förr ofta den mörka medeltiden eftersom det verkade vara en tid av relativt stillastående. Sjukdomar härjade i Europa och kyrkans makt var sträng. Bibeln var den viktigaste boken och präster och munkar såg till att kopiera och sprida den vidare, vilket också gjorde att kristendomen växte sig allt starkare. Adelns makt var också stor och bondebefolkningen levde i fattigdom och förtryck (Feodalsamhälle). Vid sidan av den religiösa litteraturen fanns också riddardiktningen som handlade om riddarna och deras strider för kyrkan och sina jungfrur. Ballader som t ex Tristan och Isolde var också mycket populära. Ballader (eller folkvisor som de kallades i Norden) var också populära på Island. Många isländska berättelser handlar om hjältars och asagudars bedrifter och äventyr. Den äldre Eddan (okänd författare) och den yngre Eddan (av Snorre Sturlasson) kom till under denna period. Renässansen ca Renässans betyder pånyttfödelse (av antika ideal). Renässansens författare och konstnärer skapade med antikens litteratur och konst som förebild. Människan skulle under denna period stå i centrum och vara mångsidig; hon var intresserad av litteratur och musik, men sysslade också med vetenskap och idrott. Miguel de Cervantes (Spanien) skrev Don Quijote i början av 1600-talet och William Shakespeare skrev flera dramer t ex Hamlet, Romeo och Julia. Leonardo da Vinci var en känd konstnär, arkitekt, vetenskapsman och uppfinnare under denna period. Upplysningen 1700-talet Upplysningen anhängare menade att enbart förnuft, kunskap och erfarenhet kan förklara omvärlden. Riktningen angrep gamla fördomar, kritiserade samhället och religionen och ville

4 förändra uppfostran och undervisningen. Voltaire och Rousseau var två franska författare och filosofer som stod för denna åsikt. Samma kritik framförde bl a Jonathan Swift i sin bok Gullivers Resor och Daniel Defoe i Robinson Crusoe. Carl Michael Bellman skrev under denna tid i Sverige, men han skrev snarare underhållningslitteratur. Romantiken ca Varje tid har sin motreaktion. Reaktionen mot upplysningens sunda förnuft blev en längtan till det naturliga och ursprungliga. Känslan och fantasin var viktiga ingredienser för romantikens författare och motiven till sina verk hämtade de i naturen, historien (historicism), religionen och i främmande länder (exotism). Några författare var Walter Scott med Ivanhoe, Victor Hugo med Ringaren i Notre Dame och Les Misérables. Ett annat sätt att fly verkligheten var att kasta sig in i skräckens och fasornas värld med hjälp av skräck- och rysarhistorier. Några författare som ägnade sig åt detta var skräckromanens mästare och detektivromanens skapare Edgar Allan Poe som bla skrev Morden på Rue Morgue och Svarta katten och den kvinnliga författarinnan Mary Shelley som skrev Frankenstein. Bröderna Grimm reste runt och samlade ihop folksagor som de nedtecknade och gav ut, bl a Hans och Greta, Rödluvan och Snövit. Realismen ca Under 1800-talet började en ny tid; industrialismen. Industrier byggdes och folk flyttade från landsbygden in till städerna. Läskunnigheten ökade och intresset för litteratur likaså. Tidningar startades och författare började opponera sig mot romantikens flykt från nuet. I stället ville man skildra den nya tidens miljöer, människor och problem. Man ville skriva mer realistiskt verklighetstroget. Engelsmannen Charles Dickens är en av de mest kända realisterna. I Oliver Twist skildrar han Londons slumkvarter. Charlotte och Emily Bronté var två systrar som ägnade sitt liv åt skrivande. Innehållet i deras böcker drar egentligen mer mot romantiken, men de skildrar den stormande kärleken med häftiga begär på ett realistiskt sätt. I både Jane Eyre och Svindlande höjder finns drag av skräckromantik, hämnd och ödslig natur. Naturalismen Några författare gick ännu längre i sin verklighetstrohet. De ville skildra samhället och människorna ini minsta detalj och ryggade inte för det mest motbjudande. Dessa författare kallades naturalister. En av de mest kända naturalistiska författarna var Émile Zola som gjorde stor skandal när han debuterade med romanen Thérèse Raquin Den ansågs omoralisk och alltför realistisk.

5 I Sverige representerades naturalismen av August Strindberg. Hans Röda Rummet, en satirisk samhällsskildring av stockholmsmiljö, är den första svenska moderna romanen. Andra kända verk är romanen Hemsöborna och dramerna Fröken Julie och Ett drömspel. Nittiotalisterna 1890-talet De nordiska författare som skrev sina första verk kring 1890 och framåt brukar kallas Nittiotalisterna. Dessa författare var lite kritiska till varför man bara skulle skriva om problemen i samhället (realismen). De kastade i stället blickarna tillbaka mot romantikens ideal, dvs de skrev gärna mystiska och övernaturliga berättelser, historiska berättelser och vackra naturbeskrivningar om den egna hembygdens människor och traditioner, t.ex. Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Karl-Axel Karlfeldt och Gustaf Fröding. Modernismen ca 1910 I början av 1900-talet var kulturlivet i Europa ganska stelt. Man skapade både konst och litteratur på samma sätt som man alltid hade gjort tidigare. Romaner skildrade verkligheten och lyriken var vacker och idyllisk. En bit in på 1900-talet började en grupp konstnärer och författare protestera mot det gamla och tröga. Man började skapa konst och texter som inte liknade något annat. De ville återge människans inre liv. Detta gjorde de genom att beskriva sina drömmar, hallucinationer och tankar. En del gick så långt att de skrev under drogpåverkan för att komma åt sitt undermedvetna. I Europas storstäder slog dessa idéer och experiment igenom ordentligt, men i Sverige gick det trögare. Några svenska modernister är dock Edith Södergran, Pär Lagerkvist och Karin Boye. I Europa var Franz Kafka ett stort namn. Kafka föddes i Prag och har skrivit flera romaner som har betytt mycket inom modernismen, bla Processen. Alla hans böcker handlar om mänsklig ångest i en absurd värld. (Statarförfattarna/arbetarförfattarna ca ) (En statare ägde inte sitt eget hem utan man var tvungen att arbeta på den gården man tillhörde) Omkring 1930 började det dyka upp författare från arbetarklassen i Sverige. De flesta av dem hade bara gått några år i skolan, men ett brinnande intresse för litteratur hade hjälpt dem att lära sig läsa och skriva bra. Arbetar/statarförfattarna skrev om det de kände bäst till - arbetarnas verklighet. De skrev om den fattiga och slitsamma vardagen och arbetarnas slit för ett bättre liv. Kända svenska författare var Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson och Vilhelm Moberg med bla Utvandrarserien.