Svampfärgning av ull

Transkript

1 En utmärkt färgsvamp: rödskivig spindling, Cortinárius semisanguíneus. Foto: Cajsa Lithell, se referenslista. Svampfärgning av ull - i teori och praktik Maja Agnemo Student Projektarbete 7,5 hp Svampkunskap II, ht-11 Handledare: Elisabeth Bååth

2

3 Sammanfattning Syftet med detta projektarbete är att nå kunskap om hur svampfärgning av ull går till, i teori och praktik. Utifrån frågeställningarna hur går en svampfärgning av ull till? och hur är det att själv genomföra en svampfärgning av ull? presenteras i resultatet först en teoretisk redogörelse för hur auktoriteter på området beskriver grundprinciperna för svampfärgning. Därefter följer en beskrivning av en egenhändigt genomförd svampfärgning och upplevelsen av denna. De viktigaste slutsatserna är att jag som författare kunnat ta till mig god kunskap om svampfärgning, samt att det var mycket intressant och tillfredsställande att genomföra en svampfärgning hela vägen från svampskog och får till färdig färgad ull. 3

4 Innehållsförteckning sida Sammanfattning 2 Inledning 4 Material och metod Resultat 5 Teoretisk kunskapsbas -Historik -Varför använda svamp för färgning? -Varför fungerar enbart vissa svampar som färggivare? -Grundprinciperna för en svampfärgning 6 -Att beta ullen -Förändring av ph 7 -Naturvänlig svampfärgning Mitt eget färgningsförfarande Diskussion 8 Referenser 10 Bilaga 1 - Redovisning av använt material och färgningstider vid betningen av ullen och vid svampfärgningen. 4

5 Inledning En av de största tjusningarna med svamp är den stora bredden av användningsområden. Ett av dessa är att många svampar innehar egenskaper mycket lämpliga för att ge färg åt ull. Registret av nyttosvampar breddas på så vis med följden att en svampfärgare aldrig behöver gå hem med tom korg från svamputflykten. Det förlänger också svampsäsongen betydligt, då färgningsförfarandet kan ske under årets alla tider. Trots att svampfärgning av ull har gjorts sedan urminnes tider, återstår mycket att utforska inom området, gällande exempelvis effekter av ph-förändringar och för- och efterbehandling av garn och svamp (Sundström & Sundström 1982). Med intresset för tovning som hantverk, och svampar i allmänhet är kombinationen svampfärgning något som lockar mig. Då jag är en skicklig tovare återstår att lära mej att färga med svamp, vilket därför är syftet med detta projektarbete. För att få en god kunskapsbas har jag därför genom litteraturstudier sökt teoretisk kunskap utifrån frågeställningen hur går en svampfärgning av ull till? och jag har genomfört en färgning i praktiken utifrån frågeställningen hur är det att själv genomföra en svampfärgning av ull?. Material och metod Arbetet har genomförts i två steg. Till att börja med en faktainsamling för att ge teoretisk kunskap om svampfärgning, vilken sedan ligger till grund för den andra delen; en praktiskt genomförd svampfärgning. Faktainsamlingen har gjorts genom litteraturstudier. Som huvudsaklig källa har jag använt Lundmark och Marklunds Färgsvampar & svampfärgning (2009). Jag har även använt mig av Sundström och Sundströms Färga med svampar (1982). Lundmark och Marklund har tillsammans mångårig erfarenhet av både svampar och svampfärgning och i den relativt nyutkomna Färgsvampar och svampfärgning har de samlat denna gedigna erfarenhet. Därför anser jag källan vara tillförlitlig och väl täckande i ämnet. Efter noggrann kunskapsinhämtning genomfördes en praktisk svampfärgning av kardad fårull från blandrasfår med tre olika svamparter; blodspindling, Cortinárius sanguíneus, rödskivig spindling, Cortinárius semisanguíneus, och motaggsvamp, Sárcodon squamósus. Valet av dessa arter har praktisk grund. Beroende på svampart krävs det mer eller mindre svamp för att ge färg, men ofta är mängden ansenlig. Då jag länge har funderat på att någon gång svampfärga så började jag redan förra året att samla och torka dessa svamparter eftersom jag visste att de är lämpliga för färgning. 5

6 Svamparna plockades och torkades under höstarna 2010 och Ullen tvättades med diskmedel. Efter noggranna förberedelser av allt material genomfördes sedan en svampfärgning i oktober månad Förfarandet är närmare beskrivet under resultat och i bilaga 1, eftersom det är färgningsprocessen som är syftet att undersöka, inte enbart ullens färdiga färg. Resultat Resultatet presenteras här i två delar. Inledningsvis presenteras den inhämtade teoretiska kunskapen, som beskriver det mest centrala av vad du behöver veta för att kunna färga med svampar. Sedan följer en beskrivning av den praktiska svampfärgningen jag genomfört. Teoretisk kunskapsbas I följande avsnitt redovisas resultat under följande underrubriker: historik, varför använda svamp för färgning, varför fungerar enbart vissa svampar som färggivare, grundprinciperna för svampfärgning, att beta ullen, förändring av ph samt naturvänlig svampfärgning. -Historik Det är svårt att säga hur länge färgning med svamp har genomförts, men den stora boomen för utvecklingen kom med Miriam Rice i USA på 1970-talet (Lundmark & Marklund 2009). Rice ägnade stor möda åt att utforska svamparnas färgningsegenskaper och banade väg för en till idag spännande utveckling och ett bredare intresse för svampfärgning. Området är dock långt ifrån uttömt. (Lundmark & Marklund 2009) -Varför använda svamp för färgning? För växtfärgare är den svenska floran något begränsad i de färger den erbjuder för färgning av ull (Sundström & Sundström 1982). Utvidgar man utbudet till svampriket kan betydligt fler färger erhållas med lokala arter. Det finns många knep för behandling av både ull och svampbad för att få fram önskvärda kulörer. Generellt gäller vissa krav för att en svamp ska vara lämplig som färgsvamp för ullfärgning: dess färg ska vara vattenlöslig, den ska kunna fästa vid ullfibrerna samt att färgen ska vara härdig mot både ljusexponering och nötning, av till exempel svett och tvättning. (Sundström & Sundström 1982) -Varför fungerar enbart vissa svampar som färggivare? För att svara på det vänder vi oss till kemin. För att ett svampfärgämne ska kunna föras över till ullfibern krävs ett visst kemiskt förhållande mellan svamp och ull. Svampens färgämne behöver 6

7 kunna lösas från svampen, vara vattenlösligt, och det behöver kunna fästa i ullfibern (Lundmark & Marklund 2009). Vid lyckad färgning bildar svampfärg och ullfiber en fast kemisk förening med jonbindning. Mycket kortfattat innebär det att sura och basiska delar av molekyler binds till varandra likt magneter (Sundström & Sundström 1982). Ullfibern har både sura och basiska delar och kan därför färgas med både sura och basiska svampfärger. En omväg är att använda ett betsalt som mediator genom att betsaltets metaller först fästes till ullfibern, i ett betbad, och svampfärgen sedan fäster vid metallerna, vid själva färgningen. Läs mer om betning nedan under avsnittet Att beta ullen. Det är alltså framförallt kemiska egenskaper i svamparna som avgör om de är bra färgsvampar. Många av de svampar som i skogen har kraftig färg, kan ha ett ph kring sju och därför vara undermåliga färgsvampar, medan svampar med för ögat blygsamma färger kan vara goda färgsvampar. Genom att förändra färgbadets ph kan dock detta manipuleras. Läs mer om detta under avsnittet Förändring av ph nedan. (Sundström & Sundström 1982). -Grundprinciperna för en svampfärgning Grundprincipen för en svampfärgning av ull är att till att börja med plocka och rensa den/de svamparter du önskar färga med (Lundmark & Marklund 2009). Svampen kan användas färsk eller torkad. Ullen ska helst vara tvättad. Enligt mängdanvisning i valt recept vägs svampen upp och vattenmängd mäts. Svampen kokas i ca en timme, för att färgen ska lösas i vattnet. Därefter kan ullen läggas i svampbadet för färgning. Viktigt att tänka på är att ullen är känslig för snabba temperaturväxlingar, och bör därför långsamt vänjas vid färgbadets temperatur, vilket kan ske på många olika sätt. När ullen ligger i färgbadet tillsammans med svampen fastnar färgen bäst vid en temperatur mellan 80-90º C. Därför ska badet hållas vid denna höga temperatur under färgningstiden, vilken kan variera, oftast mellan minuter. Ullen tas därefter ur badet och är färdig för användning. Färgningsproceduren kan upprepas så länge det finns färg kvar i badet. Detta är alltså grundprincipen, men variationer förekommer beroende på önskat resultat. Exempelvis kan ullen betas, och ph förändras, enligt nedan. (Lundmark & Marklund 2009). -Att beta ullen Att använda naturlig obehandlad ull går i många fall bra vid svampfärgning. Men du kan också beta ullen före färgningen, vilket har två huvudsakliga funktioner. Det gör att ullen lättare tar till sig svampens färgämnen och att färgerna blir härdigare mot ljus och slitage (Lundmark & Marklund 2009). Beroende på vilka betsalter som används kommer också olika svampfärger att tas upp av ullen, och spektrat av färger som samma svamp kan ge breddas då väsentligt. Idag är det vanligast att använda metallsalt av aluminium, vilket kallas alun, som betmedel. Ofta tillsätts även saltet 7

8 vinsten till alunbetning, vilket ger en jämnare färg till ullen. Även krom, tenn, järn och koppar har använts, och används även idag, men användningen har minskat. Framförallt krom är mycket sällsynt idag på grund av dess hälsofarliga egenskaper (Sundström & Sundström 1982). Grundreceptet för betning av ullgarn är att blanda betsalterna med vatten, med mängder enligt anvisning i valt recept. Ullen läggs försiktigt ned i badet vid ca 45º C. Badet upphettas och hålls i 90º C i ca en timme. Låt sedan badet svalna och ta ur ullen, men skölj inte av den. (Sundström & Sundström 1982). -Förändring av ph Ett annat effektivt styrmedel för att få fram önskvärda färger är att justera färgbadets ph (Lundmark & Marklund 2009). Då kan du få färger ur svampbadet som utan ph-förändring inte skulle lösa sig i vattnet, eller inte fäst vid ullen. Ett exempel är motaggsvamp, som med svampstyrt ph ger murrigt brun färg. Om ph höjs till kraftigt basiskt, mellan 8-10, ger motaggsvampen istället en stark blå färg. Vissa svampar lämpar sig mycket väl för ph-förändring medan andra inte ger några nya färger med förändrat ph. De vanligaste kemikalierna för ph-förändring är ättiksprit för att sänka ph och ammoniak (NH 3 ) löst i vatten, för att höja ph. -Naturvänlig svampfärgning En svampfärgare kan välja att tillämpa naturhänsyn vid sin svampfärgning. Flera svampar som är goda färgsvampar är också listade som skyddsvärda arter enligt rödlistan (Lundmark & Marklund 2009). Det är därför nödvändigt att vara medveten om vilka dessa är, och betänka ifall du som svampfärgare vill använda dem eller inte. Även i färgningsprocessen finns miljöhänsyn att göra, om svampfärgaren vill. Det kan vara en idé att ta reda på om det är lämpligt att hälla ur betningsbadet i det vanliga avloppet eller om det kan vara lämpligt ur miljöhänsyn att hälla det någon annanstans (pers com. Agnemo, 2011). Det gäller även färgningsbadet, framförallt om du förändrat ph och är i naturen och färgar. Att tänka igenom en extra gång vad som händer med marken där du häller ur badet kan skydda markens organismer från en försurande dusch, vilken skulle kunna utsätta dem för stor påfrestning (pers com. Agnemo, 2011). Mitt eget färgningsförfarande Utifrån frågeställningen Hur är det att själv genomföra en svampfärgning av ull? följde att jag själv behövde planera och genomföra en svampfärgning. I detta avsnitt beskrivs kortfattat proceduren från start till slut. I bilaga 1 finns en utförligare tabell över svamp- och vattenmängder, material, temperaturer och tider vid betning och färgning, samt bilder på resultatet. Detta avsnitt 8

9 saknar källa, eftersom allt bygger på min egen erfarenhet. Som förarbete läste jag noggrant in mig på hur en svampfärgning går till, vilket redovisats i föregående avsnitt. Gällande mängder svamp, vatten och ull utgick jag från angivelser i Lundmark & Marklund (2009) men modifierade dessa en del utifrån de svamp- och ullmängder jag hade att tillgå. Jag valde sedan att använda tre svamparter, nämligen blodspindling, rödskivig kanelspindling och motaggsvamp. Svampen rensades, torkades och vägdes upp. Jag använde vit ull från blandrasfår i trakten vilken tvättades och vägdes. Hälften av ullen betades med alun och hälften lämnades obehandlad. Betningen genomfördes i ett kök hemmavid och betningsbadet hälldes i vasken. Ullen torkades inte mellan betning och färgning, så det fanns kvar vatten från betningsbadet i ullen. Inför färgningen skrev jag en noggrann planering av de koktider och färgningstider jag önskade genomföra med vilken slags ull. Svampfärgningen genomfördes sedan utomhus i närheten av en sjö. Tre grytor eldades varma och kokte vardera en av de tre valda svamparterna. Ull av både obetat och betat format färgades i de olika svampbaden. Totalt skapades sju olika kulörer, från två olika färgbad i vardera gryta. PH justerades upp i motaggsvampsgrytan och lämnades svampstyrt i de andra grytorna. Efter färgningen sköljdes ullen ur och färgbaden tömdes i ett skogsparti. Hela färgningsprocessen var arbetsam, tidskrävande och spännande. Liksom god kunskap krävdes ordentliga förberedelser av plats och material för att genomföra färgningen på ett tillfredsställande sätt. Allt tog dock mer tid än beräknat i anspråk vilket gjorde att det andra färgbadet fick avbrytas tidigare än planerat på grund av mörkrets infall. Under de ca sex timmar grytorna eldades och färgningen pågick krävdes att ständig uppmärksamhet för att hålla rätt temperatur i grytorna och rätt tider för färgning. Under denna dag fick jag assistans av min kusin Elin Agnemo vilket underlättade mycket. Efter en arbetsam och rolig dag blev jag också relativt nöjd med de kulörer vi fått fram. Färgbad med blodspindling. Foto: eget. Diskussion Efter genomgången kunskapsinhämtning och genomförd svampfärgning vill jag mena att jag så gott det är möjligt, utifrån arbetets omfattning, uppnått syftet med detta projektarbete. Syftet var att lära mig färga ull med svamp, och jag har mycket riktigt lärt mig mycket om detta. Däremot är det bara en liten del av svampfärgningens område som jag bekantat mig med. Det återstår, bland mycket 9

10 annat, att ta till mig mer kunskap om färgämnen, svamparnas och ullens kemi, liksom för- och efterbehandling av svamp och ull. Jag anser att jag svarat på frågeställningen hur går en svampfärgning av ull till?, även här på en grundläggande nivå, utifrån resultatet. Likaså har jag upplevt hur det är att själv genomföra en svampfärgning av ull? vilket var min andra frågeställning. Det mest glädjande resultatet var trots allt att det var spännande och roligt att svampfärga. Att kunna vara med i hela processen från svampskog och får till färdig tovad ull är för mig mycket tillfredsställande. Det kräver mycket tid och engagemang, men eftersom varje steg i processen är givande ser jag detta enbart som en tillgång. Det finns också en pedagogisk vinst i att följa med i hela processen, vilket för mig skapar handlingskraft och motivation. Jag blir också inspirerad att fortsätta svampfärga. Dels för att kunna bredda mitt svampplockande genom att fler arter blir intressant att plocka, och dels för att experimentera och utforska färger och material som kan svampfärgas. Den genomförda svampfärgningen gav vackra kulörer, men jag har många idéer hur de skulle kunna bli ännu vackrare vid en ny färgningssession, exempelvis genom att experimentera med ph-förändring, svampmängder och ullbehandling. Något jag i efterhand känner visst samvetskval över är hanteringen av betningsbad och svampfärgningsbad. Kännedom om att dessa eventuellt kan göra skada på natur och miljö nådde mig inte förrän jag precis tömt dessa i vasken respektive skogen. Inför nästa färgning kommer jag att se till att lära mig mer om miljöbelastning och hälsorisker. Eftersom det finns så mycket vackra kulörer att utvinna på miljövänligt sätt, med svampar från min närhet, så är det viktigt för mig att inte belasta miljön i onödan för att få en något annorlunda kulör. Avslutningsvis blir det spännande att se hur färgen håller i den ull jag färgat. Och jag ser fram emot en mycket spännande svampsäsong

11 Käll- och litteraturförteckning Litteratur Lundmark, H och Marklund, H. (2009) Färgsvampar och svampfärgning. Kristianstad: Motagg förlag. Sundström, C och Sundström, E. (1982) Färga med svampar. Västerås: ICA bokförlag. Muntlig källa Agnemo, E (2011) Student, inst. för Ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, Sverige Websida Lithell, C. Hemsida för SLU - institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi. Hämtad

12 Bilaga 1 Redovisning av använt material och färgningstider vid betningen av ullen och vid svampfärgningen. Hjälpmedel: Tre stora grytor, ved, vatten, koktermometer, lackmuspapper, klocka, vattenbaljor för långsam uppvärmning av ullen, nätpåsar att förvara ullen i, våg, skedar, etiketter, durkslag, fika. Reagerande/verksamt material: Alun, Kaliumaluminiumsulfat, (KAl(SO 4 )) 2 ), vinsten, Kaliumvätetartrat (KC4H 5 O 6 ), ammoniak löst i vatten, Ammoniumhydroxid, (NH OH-), alunbetad ull, naturlig ull, torkad blodspindling, torkad rödskivig spindling, torkad och krossad motaggsvamp. Betning av ullen: I 10 liter vatten tillsattes 60 g alun och 45 g vinsten. Badet upphettades till ca 50 grader varpå 300 g tvättad ull sänktes ned. Temperaturen upphettades så till ca 90 grader, och bibehölls så under en timme. Badet fick sedan svalna till rumstemperatur och ullen lyftes försiktigt ur. Vattnet tömdes i vasken. Färgningen: Redovisas i tre grytor med en svampart i vardera. Gryta 1 motaggsvamp 8 l vatten 815 g torkad svamp Kokades 60 min Bad 1 ph ca g alunbetad ull Färgtid 45 min 100 g obetad ull Färgtid 45 min Bad 2 ph ca 9 manipulerat med NH g alunbetad ull Färgtid 40 min gryta 1, motaggsvamp. fr v: ofärgad ull, bad 1 obetad, bad 1 alunbetad, bad 2 alunbetad 12

13 Gryta 2 rödskivig spindling 4 l vatten 37 g torkad svamp Kokades 30 min Bad 1 ph ca g obetad ull Färgtid 50 min Bad 2 ph ca g alunbetad ull Färgtid 20 min gryta 2, rödskivig spindling. fr v: ofärgad ull, bad 1 obetat, bad 2 alunbetat Gryta 3 blodspindling 4 l vatten 27 g torkad svamp Kokades 30 min Bad 1 ph ca g obetad ull Färgtid 50 min Bad 2 Färgtid 30 min 100 g obetad ull gryta 3, blodspindling. fr v: ofärgad ull, bad 2 obetat, bad 1 obetat 13