(Med sidhänvisningartill Campbell) 18

Transkript

1 ~~ms ~kola Marina djur och växter. Kompendium för marinekologisk kurs. Källor: Brehm-Ekman: Djurens liv del 7. Campbell: Seashores and shallow seas of Britain and Europe (Svenska upp1.1977). Elves-Öhman: Biologi för reallinjens biologiska gren (1961). Mandahl-Barth: Vad jag finner på havsstranden. (7:e uppl. 1994). Nielsen: Kompendium i evertebratzoologi.(1971) Nyholm m.fl.: Gymnasiebiologi l och 2, (1979) Innehåll: Urdjur Svampdjur Nässeldjur Hydroider Koralldjur Maneter Slemmaskar Plattmaskar Ringmaskar Havsborstmaskar Pilmaskar Mossdjur Blötdjur Musslor Snäckor Bläckfiskar Leddjur Kräftdjur Havsspindlar Tagghudingar Sjöstjärnor Ormstjärnor Sjöborrar Sjögurkor Alger Dlustrerad nyckel Tångvegetationens zonering (Med sidhänvisningartill Campbell) 18 Detta kompendium är avsett som en kort introduktion till några av de djur- och växtgrupper som vi kommer att träffa på under vår fältkurs vid Sletvik Biologiske Stasjon vid Trondheimsfjordens mynning. Det prov som kommer att avsluta kursen omfattar dels ren artkunskap som inhämtats vid studiet av insamlat material, dels frågor om de djurgrupper som kompendiet behandlar. Studera det helst före kursen, det kommer du att ha nytta av! Sid.l

2 .Ilrdj uf, (Pro(ozoa).. Urdjuren är encelliga. Namnet protozoa betyder "de första djuren", vilket understryker uppfattningen att de allra tidigaste djuren på jorden var encelliga. Nutidens urdjur är emellertid knappast lika urtidens, utan har under den långa tidrymd som förflutit (> 600 milj år) specialiserat sig i olika riktningar, fortfarande som encelliga organismer. Trots sin encellighet har många urdjur relativt hög organisationsnivå. Olika delar av cellen är nämligen specialiserade för olika uppgifter och kallas för organeller.(3:1) Viktiga organeller är cellkärnan som finns hos alla urdjur utan undantag. Cellkärnan är viktig som bärare av cellens arvsanlag och styr på olika sätt cellens livsfunktioner. I den s.k. cytoplasman, som omger cellkärnan finn ett antal håligheter eller vakuoler. Särskilt de pulserande vakuolerna hos urdjuren i sötvatten är lätta att iaktta. Deras uppgift är att avlägsna vatten som trängt in i cellen och avfallsprodukter. Protozoer som lever i havet har inte behov av några pulserande vakuoler eftersom havsvattnets höga salthalt gör att det inte tränger in i cellen. Befruktning, dvs. någon form av könlig förökning tycks förekomma hos alla urdjur, även om det hos vissa arter sker ganska sällan. Vanligare är könlös förökning genom delning. Ciliater (Infusionsdjur): Har cilier (flimmerhår) som rörelseorgan. (De flesta i sötvatten) Rhizopoder (Rotfotingar): Harpseudopodier ("skenfötter") för sin förflyttning. Radiolarer. Marina djur med ett skelett av kisel.(3:2) Foraminiferer. Marina amöbor med skal av kitin och kalciumkarbonat. (3:3) Flagellater (Gisseldjur): Dinoflagellater: Ceratium har arter som lever i både sött och salt vatten.(3:4) Noctiluca miliaris, självlysande, framkallar mareld. Syampdj Uf, (Spongiaria).. Primitiva, fastsittande djur med skelett av kalk- eller kiselnålar i både salt och sött vatten. (3:5) Svamdjuren som är flercelliga har bl.a. gisselförseddda celler som åstadkommer en vattenström genom djuret så att syre och näring kommer alla celler tillgodo. Förökning genom ägg som utvecklas till simmande larver. Stor förmåga till könlös förökning. En helt ny individ kan bildas av ett helt litet fragment från ett levande svampdjur. Sid.2

3 ~7+~~----pulserande vakuol r3j."'::"'~~~i+----närin9svokuol Ilr.djur och Syamp<lj.ur En grupp högt organiserade amöbor är foramin iferern a, som har mångkamtiga skal, ofta av kalciumkarbonat eller av sandkorn. De har fått betydelse som ledfossil, då man borrar efter olja och vid åldersbestämning av marina sediment. '-'\Q(~/-+~~ ~---cellkärno +~~---svai9 ~--cell-anus Fig TOffeldjur.~ ---_näringsvakuol i färd Qtt avsn öras från svalget Svampdjur utförsöppning Radiolarierna, en annan, uteslutande marin grupp, 'utmärks av sirliga kiselsyraskelett. De tillhör havens plankton. Skelett av döda radiolarier påträffas i djuphavens bottenslam. Då kiselsyra mindre lätt upplöses på de stora djupen än kalciumkarbo-. nat, är radiolarierna viktigare ledfossil än foraminifererna i djuphavet. Svampdjurens kroppsvägg är genomborrad av många porer, Ur vattnet som passerar gisselförsedda kamrar filtreras partiklar, vilka används som föda. Tvättsvamp utgör det torkade, hornartade skelettet av vissa arter, vilket befriats från levande vävnad.

4 Nässeldjur, (Cnidaria): Nässeldjuren utgör genom sitt antal en av havets mest betydelsefulla djurgrupper. Man känner fn. till närmare 9000 arter varav omkring 6000 är koralldjur. Några få arter förekommer i sötvatten. Nässldjuren har fått sitt namn av nässelcellerna, som finns av olika byggnad och storlek och som används för både anfall och försvar. (5: 1) Genom dessa nässelceller kan djuret "injicera" en giftblandning som på många små djur verkar förlamande och hos människan framkallar en brännande smärta. I tropiska vatten förekommer maneter som framkallar livsfarliga muskelkramper och förlamningar som kräver omedelbar läkarbehandling. Nässeldjuren har ett diffust nervsystem, ett nervnät, som gör att om en del av djuret berörs sprids retningen via nervnätet till alla celler och djuret drar ihop sig. (5:7) Hydroider. Enkelt byggda djur med bägarlikkroppshåla.(5:2b) Förökning sker i samband med en generationsväxling: En fastsittande polyp bildar fria medusor (ett frisimmande manetliknande stadium) genom avsnörning, dvs på könlös väg och medusagenerationen som förökar sig genom äggbefruktning. (5:3) Hos den fastsittande generationen kan det förekomma en arbetsfördelning mellan polyper som har olika funktioner, som närings-, föröknings- och försvarspolyper.tö.za) Koralldjur. Koralldjuren är under hela sin livscykel polypartade. De flesta koralldjuren är skildkönade. Även könlös förökning genom delning är mycket vanlig. Av koralldjuren kommer här grupperna havsanemoner och stenkoraller att behandlas. Haysanemoner, Havsrosor eller Sjörosor: (5:5) Havsanemonerna är oftast solitära (icke kolonibildande) och saknar skelett. Runt munöppningen har de flera kransar av ihåliga tentakler. En kraftig kontraktormuskei gör så att hela djuret kan dra ihop sig då det vidrörs och en slät muskelplatta genom vilken djuret sakta kan glida runt på underlaget. Fotplattans fäste mot underlaget gör det nästan omöjligt att få loss djuret utan att skada det. Stenkoraller. (5:4) Stenkorallerna påminner om små havsanemoner men är ofta kolonibildande med och har ett yttre skelett av kalciumkarbonat. I Trondheimsfjorden förekommer bl.a. den revbildande ögonkorallen. Maneter. Liksom hos hydroiderna förekommer hos maneterna en generationsväxling. Den frisimmande, könliga medusagenerationen (själva maneten) ger genom befruktade ägg upphov till den könlösa via en frisimmande larv som ger upphov till en fastsittande polypgeneration som i sin tur ger upphov till nya medusor på könlös väg. (5:6) Sid.4

5 Nässeldjur tentakel munkägla ektoderm entoderm maghålighet kitinbägare. har sitt namn av högt Ossaspe- Nässeldjuren I r, nässelceller. e s. cialiserade cel ~ ars. eller angrepp fungerar som forsv In innehåller ofta vapen. Nässelkapse en giftig vätska. hydroid kitinhölje ektoderm ~i\~{\(!j0a.. ~~ tentakel t~ i@,"""- r J 2.,~ o i a mun undersidan ~\ \l\ av klockan. Figur7. Medusa av ObeIia Flgur6. Gren avh Gonorhyraea lovem Vi med oarmqs- oc r '."""'''''_. ~ :::::::---- stödjeskikt manet radiärkanal ringkanal Ila' maneten, har keln hos en mane. t Meduse-qe enerettonen, nerettonen, som bildas det ur VI vanligen d e befruktade ka l agg en. och som Livscv konlig fortp I a ntnmg. Polypg har konlos f o rtplantntng. fäster sig vid botten, Koralldjur bidande koralldjuk loni I Hos de flesta o odermet ett skelett, avsåndrar ekt Sådana arter ren. karbonat. fta av kalcium h vens a P 5. Hydra 1$.... B. N~ryce/l.näte(.... ;\ji~ J,.:.: en actinie. Figur 28. Formf örändring hos Sid.5

6 Slem- eller Snörmaskar, (NemertinO: Dessa bandformade maskar är ofta mycket långa. Kroppen är osegmenterad. Maskarna lever ofta i sand och gyttja och är sköra. Huvudets utseende viktigt för artbestämningen. Virvelmaskar. Flera arter i salt vatten. ~lattmaskar, (Plathelminthes) : Ringmaskar, (Annelida): Som namnet antyder upprepas ring efter ring. Djurets yttre består aven hudmuskelsäck, deras nervsysten aven bukgangliekedja och en "hjärna" på ryggsida. Deras utsöndringsorgan finns av njurtrattar i varjesegment. Havsborstmaskar (polychaeter= "de mångborstiga ';) Med mycket få undantag förekommer dessa maskar endast i havet. Havsborstmaskarna omfattar ett stort antal mycket olikforiniga maskar. En del arter är endast några mm långa medan andra kan bli över 50 cm. (7:1) Några arter lever på organiskt material i bottenslammet, medan andra är glupska rovdjur. Flertalet havsborstmaskar lever fritt men en del arter bygger rör av t.ex. skalfragment, lera, sand eller kalk.(7:2) De flesta polychaeterna har en frisimmande s.k trochophoralarv.(7:3). 191aI: De flesta iglarna är blodsugare, de övriga köttätare. Alla marina iglar är parasiter. filmaskar, Chaetognatha) En liten uteslutande marin grupp av genomskinliga djur. Tämligen vanliga i plankton. (7:4) Mossdjur (Bryozoa).' Mycket små, l/r 5 mm långa, kolonibildande djur. Kolonierna är i de flesta fallen fastsittande på något underlag, som t.ex alger, kräftdjur eller musslor. Kolonierna ser inte alltid ut som mossor utan bildar ofta skorpor som mer påminner om lavar. Alla individerna i en koloni har förbindelse med varandra och härstammar från en enda larv. Ur en del av larvens hud utvecklas, sedan dess inre organ och vävnader upplösts, en knopp som växer ut till kolonins moderindivid, som i sin tur sedan bildar ytterligare knoppar. Dessa utvecklas sedan till nya individer i den koloni som kan innehålla flera tusen djur.(7:5) Själva djuren sitter i små cell-liknande "fack", med en för varje art karakteristisk form, som endast är urskiljbar under lupp. Djuren lever av små näringspartiklar som de tar upp ur vattnet. Sid.6

7 "Maskar" och Mossdiur. Phylum Bryozoa mossdjur Maskar Ryggradslösa djur med masklik kroppsform sammanförs ofta under benämningen maskar. Åtskilliga av dessa djurgrupper har en olikartad inre byggnad och är inte närmare besläktade. Till de viktigare grupperna hör plattmaskar, rundmaskar och ringmaskar. Ringmaskar Annelida, av lat. anellus = liten ring Ringmaskarna är de högst organiserade maskarna. Kroppen är uppdelad i ett antal ringar eller segment. Sinnesorganen är i hög grad koncentrerade till framändan. Förutom glattmaskarna, av vilka vi skall behandla daggmasken, hör också haosborstmaskama till ringmaskarna. De förekommer främst i haven från strandzonen ner till de stora havsdjupen. Genom sin artoch individrikedom utgör de en viktig näringskälla för många havsfiskar. Till ringmaskarna hör även iglarna ' Fritt simmande hausborstmask (Nereis) Rörbyggande hausborstmask med tentakelkrona (Sabel/a). En viss hjälp vid identifieringen av en mossdjurskoloni får man genom dess utseende i stort (habitus) - Lex. upprätt eller förgrenad. platt eller inkrusterade osv. En god lupp är dock nödvändig tör att man skall uppfatta vissa detaljer i zooiderna. som är nödvändiga för närmare bestämning. Zooeciets allmänna utseende. lophoforöppningens läge. närvaro av operculum (effektivt lock) för att sluta öppningen. närvaro av ooecier, avicularier etc., är samtliga mycket viktiga vid bestämning. Vissa arter bär också taggar och borst. som också är bra hjälpmedel vid bestämning. Olvck Iigtvis uppträder många fler rnossdjursarter i europeiska vatten än vad som kan beskrivas här. Omfattande nycklar tör' bestämning av mossdjur är: M. Preriarit och G. Bobin (1 956 och 1966). Feune de France del 60 och 68. Bryozoai;es. eller T. Hincks (1880) A History of the British Marine Polyzoa. ooecium Figur43. Koloniarrangemang hos några få individer av Bugula. Figur 43. MeumKhophora med ganska långt avancerad.segmentbildning. Sid.7

8 BIötdj ur, (Mollusca) Blötdjuren är till skillnad från ringmaskarna och leddduren inte segmenterade och saknar pariga extremiteter. De rör sig med hjälp aven kroppsdel som visserligen kallas/at, men som inte är av extremitetnatur utan är en muskulös ansvällning av kroppsväggens bukparti. (9:1) Från ryggen utgår ett hudveck, manteln, som omsluter resten av kroppen. Typiskt för molluskerna är att manteln och rygghuden täcks av ett eller flera skal, bildade av mantelkanten. Gemensamt för blötdjurens undergrupper är att de har en larvform som i princip överensstämmer med borstmaskarnas Trochophora-larv. Musslor. Musslorna har ett höger- och ett vänsterskal, som upptill är sammanfogade med ett elastiskt låsband. Foten har hos de flesta musslor en tillspetsad kant. Musslorna har en typ av bladformigagälar. Särskilt huvud saknas, liksom oftast ögon. Några släkten har ögon i mantelkanten.(9:3) Man kan likna en mussla vid en bok: De båda pärmarna motsvaras av musslans skal, ryggen dess låsband och försättsbladet och sista bladet av är de båda bladen i vardera gälen. Resten av boken rar representera foten och inälvorna ovanför och inuti denna. (9:2) En del musslor avsöndrar ett speciellt klibbigt ämne, byssus, som i vattnet stelnartill s.k byssustrådar med vilka musslan kan fästa sig vid underlaget. (Ex. Blåmusslan) Kammusslorna är däremot mera rörliga och kan "simma" genom att slå de båda skalhalvorna mot varandra. Dessa musslor har även talrika ögon runt mantelkanten.(9:4) Snäckor. Hos snäckorna finns ett tydligt avsatt huvud och ett enhetligt, vanligen spiralvridet skal. Foten har en långsträckt, platt krypsula. På fotens ryggsida finns hos de framgälade snäckorna ett lock som stänger till öppningen när djuret är indraget. Strandsnäckorna kan tack vare blodkärlsrika veck i mantelhålans vägg, som kan tjänstgöra vid luftandning, leva övervattenytan flera dagar i sträck. Bläckfiskar Hos bläckfiskarna är foten uppdelad i ett antal kraftiga fångstarmar, som på insidan är försedda med sugskålar. Munnen som ligger mellan armarna har ett par papegojnäbbliknande kitinkäkar. De flesta bläckfiskarna har stora ögon och en bra syn. Manteln är sammanvuxen på buksidan så att endast en smal springa finns mellan bålen och huvudet. Genom denna springa sugs andningsvattnet in i mantelhålan, där gälarna är belägna. Från mantelhålan pressas vattnet ut genom ett kort rör, tratten. (9:5) Sker detta med kraft skjuter bläckfisken hastigt baklänges genom vattnet. Om den oroas blandas vattnet med den bruna avsöndringen från bläckkårteln. Härigenom görs vattnet ogenomskinligt så att bläckfisken kan söka skydd. Alla bläckfiskar kan dessutom ändra färg så att de blir svåra att upptäcka. Tioarmade bläckfiskar är frisimmande med fenlika utskott på kroppen. I varmare hav finns arter som med armarna utsträckta kan bli upp till 15 m långa. (9:6) Åttaarmade bläckfiskar är inte så skickliga simmare utan kryper mest omkring på bottnen eller ligger stilla och lurar på sitt byte. (9:5) Sid.8

9 Blötdjur (Mollusca) Blötdjuren, som fått sitt namn av sin mjuka och slemmiga hud, omfattar musslor, snäckor och bläckfiskar. Bland de över arterna är flera ekonomiskt viktiga, t ex ostron, pärlmusslor och bläckfiskar. Vanligen är kroppen uppdelad i huvud, inålossack. fot och mantel. Många har skal av kalciumkarbonat. d<llm,btanchill"~ yltrlt li'ue fi...,en! tyarlör..se mei'an filameni lo, manlel 101 mantelh"la ~~;U;:~'Ii~~~~a::~~e~t:~~~~~n~~ ~~::II:. visande galfhamentens ställning Figur 76. Huvuddragen av den inre anatomin hos A nodortta piseina/is. Kammussla visceropallialkompiexets baksida I apex,-'"':\c;;----l-l--manteltand fångsnentakej Figur 79. Decapod av släktet Loligo. Sid.9

10 Leddjur, (Arthropoda) (Av grekiskans artron = led ochpous = fot) Leddjuren är den i särklass både art- och individrikaste djurgruppen på jorden. Till leddjuren hör Insekter, Tusenfotingar, Spindeldjur, Havsspindlar och Kräftdjur. I detta kompendium kommer endast Kräftdjuren och Havsspindlarna att behandlas. Typiskt för leddjuren är det elastiska men fasta hudpansaret av kitin. Eftersom detta pansare förutom att utgöra ett skydd också tjänstgör som fäste för musklerna brukar det kallas för ett hudskelett. Den största klassen av marina leddjur är kräftdj uren som finns väl representerade i de flesta marina miljöer. En annan betydligt mindre, men intressant, grupp bland havslevande leddjur är de S.k. havsspindlarna. Havsspindlarna är inte närmare släkt med de äkta landspindlarna trots namnet. Kräftdjur, (Crustacea) Storkräftor Högre kräftdjur (Malacostraca) Kräftdjur med sammansatta ögon, två antennpar och hopsmält huvud och mellankropp. Mellankroppen består av åtta segment med utskott som omvandlats för olika funktioner, de tre främre tjänstgör vid näringsupptagaridet och de återstående fem paren är vanligen utvecklade till ben. Bakkroppen har vanligen sex segment med utskott på olika sätt ombildade för fortplantning, simning m.m. (11:1) I allmänhet frilevande djur som aktivt söker efter föda. Detta gäller i synnerhet många av de större kräftdjuren (Decapoda), som t.ex. krabbor och humrar vilka vanligen lever av rov och as på havsbottnen. (11:3) Räkorna hör också till denna ordning men lever ständigt simmande i havet och berör aldrig havsbottnen. Nordhavsräkan är protandrisk hermafrodit vilket innebär att den vid llh års ålder först är könsmogen hane och sedan vid ca 2lh års ålder och för resten av livet är hona. Så gott som alla högre kräftdjurs larver lever ett simmande liv. Efter befruktningen bär honan de växande äggen fåstade undertill på kroppen så att hon kan förse dem med syrerikt vatten. Då larverna lämnat sina ägghöljen söker de sig till ytvattnen där de ingår i plankton.(11:2) Rankfotingar Kräftdjur, vilka som fullbildade är försedda med ett kalkartat yttre skelett bestående av flera kalkplattor som bildar ett skal. Till denna grupp hör de i lågvattenlinjen så vanliga havstulpanerna (Balanus sp.). Havsspindlar, (pycnogonida) Dessa djur lever uteslutande i havet. Huvud och mellankropp är utdragna i en sugsnabel med vilken de kan suga ut bytet, som i regel består av polypdjur eller havsanemoner. Havsspindlarnas kroppar är så små att inälvorna tränger ut i benen. Sid.IO

11 Stam Arthropoda leddjur Leddjuren är tvåsidigt symmetriska djur vars kroppar är uppbyggda av tre cellager. De är försedda med en äkta kroppshåla och ett stort öppet blodkärlssystern. Pariga utskott finns på åtminstone vissa segment, och ett par fungerar som käkar. Exoskelettet. som består av kitin och andra material. är hårt och uppdelat i leder. Leddjuren har ett välutvecklat nervsystem. men äkta nefridier (utsöndringsorgan) saknas. De ärvaniigen skildkönade. Denna viktiga stam är den största i hela djurriket. och dess framgång kan bero på en kombinationseffekt av exoskelettets utformning och speciella anpassningar vad gäller djurens ämnesomsättningsprocesser. Dessa faktorer tillåter förflyttning (bl.a. flygförmåga hos insekter) och upprätthåller en lämplig balans mellan vatten och salter även i ganska svåruthärdliga omgivningar. Stammen indelas i en mängd klasser. som tillsammans erövrat så gott som samtliga miljötyper på jorden. Några av klasserna (som Lex. insekter. tusenfotingar och klokrypare) är så gottsom helt iandlevande och hamnarsåledesutanförramen för denna bok. Den största klassen av marina leddjur är kräftdjuren. som är mycket väl företrädda i de flesta marina miljöer. En betydligt mindre. men inte desto mindre intressant grupp utgörs av klassen havsspindlar. Pycnogonida. Havsspindlarna är inte närmare släkt med de äkta landspindlarna trots namnet. Kroppen hos medlemmar av klassen kräftdjur består av tre delar - huvud. mellankropp och bakkropp. Exoskelettet är i allmänhet inlagrat av kalciumsalter och är ofta tungt. Huvudet bär två par antenner (ett par var på andra och tredje segmenten) samt mandibler (käkar) på det fjärde segmentet. Även om gruppen är nästa.. helt vattenlevande finns det några få tarm ryggkärl muskulatur bukgangliekedja borst bukkärl borstfot tarm ryggkärl hudskelett av kitin ~:;:OZ:I±J:Z:z::;:l'--- gälar Naupliuslarv (havstulpan) / bukkärl muskulatur bukgangliekedja Jämförelse mellan byggnaden h~s en ringmask (överst) och ett kräftdjur... organens koncentration till huvudet bidrar till snabba svar på retningar från omgivningen Blodkärlssyst~rTu!t hos en kräfta. Pilarna anger blodströmmens riktning. TiIlleddjuren hör-krtiftdjllr; tusen-! totingar, insekter och spindeldjur... Leddjuren är till artantal den största djurgruppen. Leddjur och ringmaskar har vissa likheter i byggnaden. Sid.l l

12 Tagghudingar, (Echinodermata,) Tagghudingarna är en i många avseenden märklig djurgrupp. De flesta andra grupper kännetecknas av tvåtalighet och har ett symmetriplan och munnen i framändan. Tagghudingarna har radiär symmetri med munnen i mitten. Kroppen kan vara skivformig eller klotrund som hos sjöborrarna eller utdragen i fem eller flera armar som hos sjöstjärnorna. Denna symmetri kallas pentamerism. Nutidens tagghudingar indelas i fem distinkta klasser: Liljestjärnor, Sjöstjärnor, Ormstjärnor, Sjöborrar och Sjögurkor. Fossilfynd visar att det tidigare funnits fler grupper. Tagghudingarna förekommer endast i havet. De viktigaste rörelseorganen är slangfåttema; ett slags sugfötter som kan sträckas ut genom att vattentrycket i ambulakralsystemet (vattenkärlsystemet) ökas.(13:1) De flesta sjöstjärnor och sjöborrar har sugorgan på sina slangfötter med vilka de kan gripa tag i underlaget och bidra till förflyttningen. Liljestjärnor och ormstjärnor förflyttar sig genom att böja på armarna. Sjöstjärnorna lokaliserar sitt byte med hjälp av luktorganet. De kränger ut magsäcken över bytet, eller för in den mellan halvöppna musselskal. Den har således en "yttre matsmältning" och näringen kan sedan sugas upp. Ormstjärnorna är asätare och använder sina sugskålsfria slangfötter till att transportera mat till munnen. De rör sig med hjälp av sina böjliga armar. Anus saknas och exkretionsprodukterna förs ut genom munnen. (13:6) De flesta runda sjöborrar livnär sig genom att beta på de fastsittande växter och djur som täcker klipporna. En femtandad tuggapparat (''Aristoteles lykta") sitter innanför skalet, som även är försett med rörliga taggar. Taggarna har flera uppgifter: försvar, förflyttning och känsel. Små kloliknande brgan (pedicellarier) hjälper till vid försvaret och med att hålla ytan ren. Slangfötterna är hos dessa sjöborrar försedda med sugkoppar och kan förlängas kraftigt vid förflyttningar och lägesförändringar. (13:2) De oregelbundna sjöborrarna är anpassade för grävning och får sin föda från organiska substanser i sand och grus. Klasser: Lilje- och Hårstjärnor (Crinoidea) (13:3 och 13:4) Sjöstjärnor (Asteroidea) Ormstjärnor (Ophiuroidea) (13:6) Sjöborrar (Echinoidea) Regelbundna sjöborrar Oregelbundna sjöborrar Sjögurkor (Holothuroidea) Sid.12

13 Tagghudingar Tagghudingar (Echinodermata) Tagghudingarna omfattar sjöstjärnor, ormstjärnor, hårstjärn or, sjöborrar och sjögurkor. De finns uteslutande i haven och skiljer sig i flera avseenden från andra ryggradslösa djur. Rhizocrinus lofotensis VJ--=---pinnulae skatt vattenkärlsystem mun Asterias rubens Figur 87. Två viktiga echinoderrntvper, t v en skaftad sjö/il ja, t h en sjöstjärna. Sjöborre Ormstjärnor Sid.13

14 Alger: De enklaste algerna är encelliga. De största och grövsta är de som bildar havssträndernas tångvegetation. Algerna skiljer sig även genom färgen. Utom klorofyll, som de alla har, kan cellerna innehålla andra färgämnen, som anses hjälpa till som "sensibilisatorer" vid fotosyntesen. Man har på detta sätt urskilt huvudgrupperna kiselalger, grönalger, brunalger och rödalger bland de alger som har cellkärnor i cellerna. (eukaryota). Algerna uppvisas en typisk zonering i havet (Se sid IS) Den grupp som tidigare kallades blågröna alger förs numera till bakterierna som de liknar genom att sakna cellkärna (de är prokaryota) Kiselalger, (Diatomeae) Mikroskopiska, encelliga alger av växlande form, som lever antingen ensamma eller i kolonier. Cellväggen består av två halvor, av vilka den ena med kanten skjuter över den andras kant som locket på en ask. I cellväggen finns rikligt med kiselsyra inlagrat. (15: l) Kiselalgerna kan förekomma i stora mängder och utgör en viktig producent i både sött och salt vatten. Grönalger,(Chlorophyceae) De lägre grönalgrna är encelliga. Grönalgerna förökar sig dels könlöst dels könligt. Den könlösa fortplantningen kan hos de encelliga formerna ske genom delning av cellen, eller genom att det bildas sporer (rörliga eller orörliga). Hos b1.atarmtången växer zygoten (cellen som bildats efter befruktningen) ut till en diploid, könlös planta (en sporofyt), som förökar sig med 4-ciliga svärmsporer. Sporerna, som är haploida växer ut till en haploid könlig planta som bildar rörliga han- och hongameter. Både den könlösa och den könliga generationen är till utseendet lika. Här finns en växling mellan utseendemässigt lika generationer.(15:2) Brunalger, (phaeophyceae) Brunalgerna är alltid flercelliga.förutom klorofyll och samma karotinfärgämnen som finns hos högre växter har brunalgrna det gulbrunafukoxantinet, som ger dem dess karakteristiska bruna färg, Brunalgerna är saltvattensorganismer. Endast några fä arter finns i sött vatten. Fortplantningen sker dels könlöst dels könligt. Den könlösa förökningen sker vanligen genom svärmsporer. Blåstången har ägg och spermaceller. Den "gör som torsken", avger könscellerna till vattnet där befruktningen sker och zygoten växer ut till en ny planta. Blåstången saknar generationsväxling.hos de brunalger som har generationsväxling (t.ex Laminaria) är den könliga generationen ofta mikroskopisk.(15:3) Rödalger, (Rhodophyceae) Flercelliga alger. (Endast ett släkte encelligt.) Många typer av könlig förökning, vilket förbigås här. Rödalgerna innehåller det röda fårgämnetjykoerytrin och ofta även ett blåttjykocyanin. Klorofyll finns också men dess gröna fårg döljs ofta av de övriga pigmenten.. Man anser att rödalgerna tack vare de röda och blå färgämnena kan använda andra våglängder hos ljuset för sin fotosyntes, ljusfårger som tränger ner till större djup än det röda och blå som de rent gröna växterna utnyttjar. (15:4) och (sid.is.) Sid.14

15 Alger. c ( sporofyt (2n) Fig. 91. Kiselalger. A Fastsittande former pd en grönalg-tråd. B Fritt levande arter. 1 och 2 visar tvd olika arter, en rund och en avlång; sedda uppifrdn; 3 och 4 visar en tredje art sedd från sidan (3) och uppifrån (4). C En planktonform (Tabellaria). Cellerna är förenade till en lätt, svävande koloni. D Skal aven kiselalg i mycket stark förstoring (ritat efter ett elektron-mikrofotografi). Hålen i skalen, som i vanliga mikroskop är nätt och jämnt synliga, visar sig här bestå. av välvda si/plattor. ) förstorat snitt av bålen.svärmsporer (n) gametolyt (n) 11 = ~j~~~ gameter (n) ~ pennat e! /' :~~ centrisk Fig Schematiska bilder av kiselalgskal, sedda från skal- och gördelsidan. kopulation 6Ic <$>C (2n) ~ $><=:: Ol~ ni gameter (n) ~--D Den sporbildande generationen kallas sporofyl Sporofyten är diploid och bildar under reduktionsdelning haploida svärmsporer (med fyra gissel). Fig Schema över generattonsväxlingen hos tarmtång. Svärmsporerna gror och ger upphov till haploida könsplantor. hanliga eller honliga. Denna generation kallas gamelolyl o.ch bildar gameter (med två gissel). Gameterna kopulerar och zygoten växer ut till en diploid planta (SpOrOfyten). Därmed är ulvecklingscykeln slulen. Förloppet upprepas generalion efter generation. ( - II10rol\l'II I--Ii., f s h klorofyll b I.c: ~~- -i ~--I---. I~.0. 5co blllt liröflt 6 Orl.ng. gult ~c:=r:::, ROOAlp:: Ijuseblorgllon t~ ~l nm F19.& It..,.).A"lrnlla'lol\'p1vmtll\l,"' 11"..o.orpllol\.,kI olllul "'91Inod.r. Fl;..7 II.h.l. LI"ub'OI'ptlo" och akllona. palltra ho. glönal;eroch r5d.1ger. RijdIJ19~' InnahAlIa' Ilfgimnfl't m~d.la,k ab.orpllon Igr6nl och hndlrl05t l~.,. p' dlupartl 'IIU.n. tlkllonuptlkl,.,,::j " \ nm nu:d ahsorplion~maxima i gröllt respektive orange (tig. 4.6); ECtcJsolll llcr ljus f,l'jm absorberaa av ft"kocrytrin och lykocyallin ulnyttja!!vid rolo~ynl~1l Sr ri.idal.~c'rm\ v:il anpassade till at! leva i grunt ljus {~aktioil!l.,pcklrumj. Dl: nt"~ta röt'lalgsarler lever också längs kusternapå relativt djup' vanen, (IiI Wr(trfilll"':'lvill del gröna och gula IjUlle! når. IX: kan också ulnyllja svag be 'Y:'miJlg hållrc iin andra alger. Cröl111I,~~01a ti)rekolllntcr hm lul~:'ii.:li':{,1l j "allnt'ls rl.5kikt och kan d;irdl(kli\'llil"~'uja det LJlå och röda IJII.5<"I.. Sid.l5

16 Illustrerad nyckel (fl 1-' o, Växter många fina trådar bladlika hårda, kalkartade och inkrusterande Växtliknande djur Leddjur en kedja av kalkartade skivor eller paraplyliknande förgrenad; tentakler kan ej dras in solfjädersformad byggnad platt eller hoptryckt kropp; mer än 8 ben 21,29, ,51,59 ~r ihopsjunkna gröna rör bål med mittnerv fint byggd och solfjäderslik , 61 förgrenad och bandlik, utan mittnerv storväxt med bred bål platt och inkrusterande., 27.49,51, , , ,59 tl'e ( hård kropp; mjuka tentakler omger munnen ~ ~. 99 inkrusterande koloni; tentakler kan dras in vid störning liten - stor. äggformad eller avrundad kropp; med klor; gång ben

17 Skalbärande djur med 8 skalplattor skajliknande rör 2 små, förenade skal i kalkrör Djur utan skal liten bladlik mask mask med huvud och stjärt i form av utskott kropp vas- eller urnformad; " fäst vid underlaget 141 platt, perforerat skal 135, 155 mössliknande skal I I I 105 lång osegmenterad mask kropp hajlik (J) 1-'. o konliknande skal ~ spiralvridet skal utan fåror ~ ,163,167 spiralvridet, fårat skal 155 skal som liknar en elefantbete i miniatyr likformade skal. förenade med lås olikformade skal förenade med lås avrundad, taggig kropp ~~V/'L ~ ~~~>:/J'i~'0ifjjP /7it'vi~~ e ::';:t~t~:-~fi~ -, -";:-~~';~I:f':-~. ~t-;~~,:~ fi:.\d~(! plan kropp på skaft, med skajlika plattor f!j~.~ ~~ 197 litet vulkanliknande skal. fäst vid underlaget kropp rocklik kroppållik -...J

18 Alger Blåstång (Fu'cus vesicu/o'sus) Knöltång (Ascophy'Jlum nodo'sum) Sågtång (Fu'cus serro'tus] Fingertång (Lamina'ria Ciousto' ni) Bladtång (Lamina'ria sacchari'na) c:: w <.:J -I -c O :0 o: Nervtång (De/esse'ria sangui'nea) Gaffeltång (Fu;cella'ria fastigia'ta) Fig. 95. Tångvegetationens zonering vid västkusten. (De båda Lamina'riaarterna är i verkligheten betydligt större och grövre än de övriga tångarterna men är på bilden ritade i starkare förminskning.) Sid.18

19 Ordlista... (enligt klassens önskemål) anus avicularier bukgangliekedja Analöppning. Tarmens öppning. ett slags individer (hos mossdjuren), som ofta har formen aven näbb och kan öppnas och slutas genom en muskel. Avikularierna tjänstgör som griporgan för att avlägsna ovidkommande föremål. nervkedja på buksidan av djuret med nervcellanhopningar (ganglier). Jfr.kräftans nervsystem. exkretionsprodukter avföring och urin. gissel inkrusterad ooecier radiär symmetri sirlig zooider (även kallad flagell) piskliknande flimmerhår, som finns hos gisselorganismer som rörelseorgan och t.ex i våra luftrör. överdragen med krusta (=skorpa). Pålagring av vävnader med utfällningar. yngelrum hoss mossdjur. strålformigt, radiellt (som radier i en cirkel) symmetrisk. konstfull, snirklad, graciös. de enskilda individerna hos mossdjuren. Sid.19