Kuriren förde dem samman

Transkript

1 Kuriren förde dem samman Sonja Silander i Pargas hade inte svarat på en kontaktannons tidigare, men det var något med Mikael Borgmästars annons som tilltalade henne. Snart är det 18 år sedan hon svarade och blev Essebo i Österbotten. Sonja Silander var ensamstående med tre små barn och bodde i lägenhet i Pargas. Hon var inte Kurirenprenumerant, men den här dagen då hon kom hem hade hon fått Kuriren via sitt brevinkast. På den tiden sändes Kuriren ibland ut gratis till hushållen. Om det var en sådan gång eller om det var någon annan som gav henne en gåva vet ingen. Det ledde i alla fall till att Sonja bläddrade i tidningen på kvällen, då barnen somnat, och ögonen föll på en kontaktannons som hon tyckte verkade trevlig.

2 Han, en jordbrukare från Österbotten, sökte en kvinna i årsåldern och barn var inget hinder. Sonja svarade samma kväll. Och hon blev mycket förvånad då hon bara några dagar senare fick svar. För Mikael Borgmästars var det andra gången han lade kontaktannons i Kuriren. Första gången fick han också men det förhållandet blev inte långvarigt. Jag hade skruvat med traktorn hela kvällen, kom in och en ny kontaktannons halv ett på natten utan att tänka mer på formuleringarna. in en svar, skrev desto Ett första besök i Esse De första breven (som finns i behåll!) ledde till fler brev, telefonsamtal och sms och förstås en första träff. Sonja minns den långa resan. Hon steg på bussen klockan åtta på morgonen i Åbo, men först vid halv fyra ungefär kom bussen till Jakobstad. Den sista sträckan var vi inte många i bussen. Busschauffören bad mig komma längre fram i bussen och prata. Han undrade vad en Pargasbo skulle göra uppe i Österbotten. Jag berättade och då vi kom till stationen i Jakobstad stod en man lutad mot en blå Volvo. Det är nog han som står och väntar på dig där, gissade chauffören. Han hade inte bara rätt. Det kändes också rätt från första början både för Sonja och Mikael. Hon visste då inte mycket om

3 Österbotten och orten Esse var helt ny till och med ortnamnet för henne. Mikael visste å sin sida inte mycket om Pargas heller. Men under de senaste 17,5 åren har de båda lärt sig mycket om varandras hemorter. Språket har egentligen aldrig varit några problem. Men jag kan fortfarande tycka att det är lite lustigt att hon säger inga i stället för inte, säger Mikael. Sonja hade svårt med dialekten som de äldre på orten pratade, främst Mikaels farmor som hon umgicks en del med. Men med tiden lärde jag mig. Jag är tvåspråkig själv och barnens pappa var finsk så jag har talat finska med barnen. Men med Mikael talar vi svenska. Barnen ett plus Hennes tre barn var under skolåldern när de flyttade och speciellt sonen var förtjust. Han hade ju från första stund gillat Mikaels traktorer och kossorna i ladugården. Han lärde sig Essedialekt efter cirka två veckor! Egentligen borde det kanske ha stått barn är ett plus i Mikaels kontaktannons för han har verkligen tyckt om att han fick bli pappa samtidigt som han träffade sin livspartner. Sonjas pappa sa när hon berättade att hon första gången skulle åka upp till Österbotten och träffa en man att hon genast

4 skulle komma hem om det är en omöjlig en. Jag visade foton på honom och sa att han inte verkar omöjlig. Senare blev pappan och Mikael också goda vänner och hennes syskon tyckte från första början när de träffade Mikael att Sonja fått en lottovinst. Köpte Volvon tillbaka Att svara på en annons som en jordbrukare från Österbotten skrivit var inte främmande, kanske dels för att Sonja gått i husmodersskola och därmed varit på Brusaby och bland annat lärt sig mjölka. Mikael hade 25 mjölkkor då de träffades. Mikael jobbar oftast ensam i skogen, men då det kommer till skogsplantering brukar Sonja vara med. Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu Läs mera i Kurien nr

5

6 Fantasi krävs då blir läcker lunch matsvinn Matsvinnet kan minskas genom att inte slänga bort råvaror som kan användas som mat till behövande, samtidigt motarbetas även klimatförändringen. Med detta som målsättning grundades 2016 föreningen From Waste to Taste, som öppnade landets första matsvinns- restaurang Loop i Helsingfors samma år. Cirka 90 procent av maten som serveras i restaurang Loop tillreds av livsmedel som annars antagligen skulle ha slängts bort. Restaurangen ligger i Lappvikens kulturhistoriska område, intill Gräsvikens gytter av kontorshus och livligt trafikerade vägar. Redan i startgroparna stod det klart att restaurangen skulle ha en bred verksamhet som sträcker sig utöver det vanliga.

7 I början fanns dock en oro över hur konceptet skulle tas emot av restaurangens gäster. År 2016 pratades det inte så mycket om matsvinn eller om klimatet. Grundarna till restaurangen oroade sig för att ordet matsvinn skulle klinga negativt och associeras med gammal mat. Det fanns många skeptiker, men då de blev serverade god mat av bra kvalitet byttes i stället deras förutfattade åsikter mot entusiasm och ett ökat intresse för att motverka det allmänna matsvinnet. Maträddare med miljötänk som ledstjärna En traditionell restaurang väljer sina leverantörer utifrån sortiment och andra kriterier. Loop har miljötänk som sin ledstjärna. Restaurangen har kontaktat affärer, tillverkare och producenter och kommit överens om att ta hand om deras matsvinn. Det rör sig för det mesta om grönsaker och bröd. Det kan även vara fula grönsaker, som krokiga gurkor och morötter, övermogna bananer, mjuka äpplen och rotsaker. Ibland får Loop fisk. För det mesta är det så kallad skräpfisk som inte anses fin nog att sälja, men de får även ta emot varor som av någon orsak inte gått åt. Felmärkta och felbeställda partier från såväl affärer som producenter landar även här. Loop har även samarbete med några producenter och kan ta emot restprodukter, som kantbitar av till exempel tofu och övrigt matspill som inte kan säljas. För tillfället har Loop tre chaufförer som sköter logistiken

8 för att rädda matvarorna. De kör sina rundor på förmiddagen och på eftermiddagen har köket tillgång till råvarorna som används följande dag. Den mat som inte används av restaurangen doneras till välgörenhet. Det rör sig om cirka 70 procent av all räddad mat som delas ut till 15 aktörer i Helsingfors. Då det kommer in stora mängder av en viss produkt gäller det att vara kreativ för att kunna ta tillvara allt. Välgörenhetsorganisationerna har inte alltid möjlighet att ta emot stora mängder av vissa livsmedel. Vi kan som ett exempel ta stora mängder krokiga gurkor, säger Mirka Korkia-aho, verksamhetsledare för Loop. Bästa sättet är att konservera dem, och på så sätt ta tillvara råvaran. Här gäller det att vara öppen för nya idéer och tankebanor. En gång blev det mat till hundar. I samband med restaurangen finns också ett litet food sharing-ställe där kunderna kan plocka med sig till exempel bröd och frukt. Text och foto: Daniela Salo LÄS MER I KURIREN nro

9

10 Maggi vill gärna höra just din historia Margaretha Maggi Sundkvist skrev en roman redan som tioåring. Den handlade om en cowboy och hans häst. Sedan dess har hon intervjuat många människor, vissa mer kända än andra. I Kuriren har hon medverkat som skribent i fem år. Vi träffas i stadens vardagsrum, Campus Allegro, i Jakobstad. Den här platsen ser nämligen Maggi som sitt andra hem. Jag har ett stort behov av socialt umgänge och träffar gärna mina vänner i olika sociala sammanhang, som till exempel på kaféer, konserter och teaterföreställningar. Förutom att hon gillar att vara tillsammans med andra

11 människor betyder musik och teater mycket för henne. Som ung ledde hon en teatergrupp inom ungdomsföreningen i Larsmo. Hon har också varit med om att spela både teater och revy. Och musiken, ja, kanske man kan säga att det började med popoch rockvågen på 1960-talet. Hep Stars var hennes favoritband och hon fick faktiskt träffa sina idoler och intervjua dem som 15-årig praktikant på Jakobstads Tidning (JT). Jag var kär i sångaren Svenne Hedlund. I mitt flickrum hade jag skrivit Svenne, I love You med läppstift i taket. När hennes barndomshem såldes på 1980-talet fick texten stå kvar. Sonen i familjen som flyttade in i rummet tyckte om musik och tyckte att texten var cool. Själva intervjun minns hon inte så mycket av, annat än att hon var mycket nöjd och bland klasskompisarna var hon via uppdraget nästan lika populär som Svenne själv! Skrev erotiska noveller Maggi har alltid varit intresserad av det skrivna ordet. Hon läste mycket som barn och utöver romanen om cowboyen skrev hon som åring erotiska noveller som hon sände in till tidningen Mitt livs novell. Den första sände jag in under mitt eget namn, fast det var alltid signaturer i tidningen. Jag kunde inte använda mitt namn igen, så jag frågade om jag fick använda mammas, min systers och svägerskas och till och med en kusins namn. Det fick jag. För varje publicerad novell fick man 100 kronor. Det var mycket på den tiden och stort för en Larsmoflicka.

12 Reporterskapet halkade hon in på som 15-åring. Jag gick åtta år i grundskola i Larsmo fick Larsmoeleverna möjlighet att gå nian i Rådmans skola i Jakobstad. Nian var frivillig att gå då och jag tog gärna det nionde året där. Det innebar skola sex dagar i veckan, men hälften av dagarna var praktik. Jag praktiserade på kontor och butik under hösten och hela våren på JT. Jobbade på Radio Botnia På den vägen blev det. Maggi skrev efter praktiken kåserier för JT och rapporterade från bland annat larsmoföreningar för Österbottniska posten (ÖP). olika Hon har efter det återvänt till JT och sedermera Österbottens Tidning (ÖT) i flera repriser. Här emellan har hon också hunnit jobba på kontor, varit verksamhetsledare för Jakobstadsnejdens köpmannaförening (där hon bland annat också gjorde tidning), drivit matvaruaffär med sin dåvarande make och jobbat på Radio Botnia under åren Text: Harriet Jossfolk-Furu Foto: Sebastian Sundlin LÄS MER I KURIREN nro

13

14 För Mary är exotiska växter vardagsmat I Pargas by i Raseborg bor Mary Kuusisto tillsammans med sin man Veli och deras katter. Bland ortsbor är hon känd som författaren och konstnären som bor i ett slottsliknande hus högt uppe på ett grönskande berg. Där har hon en egen ateljé och odlar främmande och exotiska växter. Att kalla vårt hus för slottsliknande är nog att ta i, men jag brukar skämtsamt kalla det för kråkslott. Hur som helst, det omgivande berget och det inglasade utrymmet är som gjorda för en växtfantast som jag. Jag måste säga att jag brinner för att odla. Jag börjar ofta så mina frön redan på juldagen och i februari väcks vårkänslorna i mig, då börjar blodet cirkulera. Att se ett frö gro och växa det är lycka. I början av vintern är jag däremot halvdöd, säger Mary och ler. Tyvärr har Veli på senaste tid varit lite krasslig, vilket lett till att paret för tillfället inte bor i huset på berget,

15 utan i en liten stuga vid bergets fot. Faktum är att stugan är Marys barndomshem. Men grönskan har paret tagit med sig ner från berget. Här finns plantor i krukor, plantor i trädgårdsland, plantor i växthus och plantor som klättrar upp längs trädstammar. Huset uppe på berget har Veli själv byggt av mestadels återanvänt material. Det är fortfarande inte helt färdigt eftersom det, som så mycket annat, är ett evighetsprojekt. Vi flyttade ner från berget eftersom stugan här nere är enklare att hålla varm på vintern. Dessutom innebär det mindre snöarbete och mindre släpande av matkassar. Jag kan när som helst gå upp till min rymliga ateljé om jag vill måla. Men just nu bor vi nere i mitt barndomshem och har burit ner en stor del av växterna hit. Odlade redan som sjuåring Marys intresse för växter började redan som barn. Hon bodde i den lilla stugan tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. Som seden var förr på landet odlade föräldrarna sina egna grönsaker och Mary blev tidigt invigd i odlandets ädla konst. Som sjuåring hade jag mitt första egna trädgårdsland genom att odla grönsaker i en gammal fönsterram. När vi åkte till staden var fröaffären min favorit. Där stod jag och tittade på alla fröpåsar och räknade till vilka fröpåsar mina pengar skulle räcka, minns Mary. Men Mary har inte hela livet bott på orten utan som ung gav hon sig ut i världen och hamnade i Lahtis. Jag var dålig på finska och ville lära mig språket så jag flyttade till Lahtis och fick jobb i en lärarfamilj. Det dröjde inte länge innan jag träffade Veli, vi gifte oss och sedan bodde vi i Orimattila i 30 år. Där drev vi en handelsträdgård och blomsteraffär. Vi odlade mest krukväxter,

16 snittblommor och vanliga grönsaksplantor. Affären hade vi öppen under veckans alla dagar. Mitt liv handlade mycket om binderi, brudbuketter och blomsteruppsättningar till begravningar och allt där emellan. I växthusen hade jag möjlighet att, vid sidan av de vanliga blommorna, testa olika spännande växter, minns Mary. För snart tjugo år sedan flyttade Mary och Veli till Marys barndomshem och även här fortsatte odlandet, men nu i mindre skala. Sommartid får de det mesta av sin mat från den egna trädgården, vilket är praktiskt eftersom de båda är vegetarianer. Dessutom säljer de plantor på Ekenäs torg. Det är skönt att odla i liten skala och nu kunna koncentrera sig på det som intresserar mest. Vi hade redan tidigare börjat bygga huset på berget som sommarstuga men bestämde oss för att flytta hit på heltid och sedan bygga till. Vi har aldrig ångrat flytten hit och i dag säger Veli att vi bor mitt i paradiset, säger Mary och ler stort. Läs hela artikeln i nummer eller köp ett digitalt lösnummer Text och foto: Carola Gustafsson

17 Från Edith Piafs chansoner till Tove Janssons visor Emma Klingenberg har alltid haft ett stort behov av och en längtan efter att skapa. Berättandet på scenen, både i form av konserter och av teater produktioner, känns meningsfullt för henne. Sång- och teaterkarriären fick sin början hemma i Jakobstad då hon gick i gymnasiet. Jag träffar en glad och avslappnad Emma Klingenberg då hon, tillsammans med Niklas Häggblom och Robert Kock, gästspelar med konsertföreställningen Chelsea Hotel i Jakobstad där hennes karriär startade. Jag fick en fin början här, både när det gäller sång, musik och teater. Då jag gick i gymnasiet medverkade jag bland annat i Teater Jacobs uppsättning av Spanska flugan, tillsammans med Jakob Höglund. Redan då konstaterade vi båda att det här vill vi också syssla med i framtiden.

18 Och så blev det. Emma blev en uppskattad sångerska och skådespelare medan Jakob blev en populär regissör. Efter debuten i Spanska flugan medverkade Emma också i Teater Jacobs uppsättning av Smugglarkungen år Jag har alltid haft en längtan efter att skapa, ett behov av att greppa verkligheten och titta på den från olika håll. Jag vill gestalta både mitt eget liv och andras samt olika skeenden i samhället. Emma berättar att hon redan som barn brukade sitta och prata för sig själv framför en spegel. Då förstod jag inte riktigt vad jag gjorde. Alla känslolägen var inte bekanta för mig. I dag förstår jag bättre och jag pratar fortfarande med mig själv, säger hon och ler. Men redan innan teaterkarriären tog fart blev det en hel del sångframträdanden. På Musikcafé After Eights innergård uppträdde Emma i evenemanget Café 3000 och i sångensemblen Jacobs Stemmer deltog hon aktivt i slutet på 1990-talet. I den ensemblen hade hon sällskap av flera i dag välkända sång- och musikprofiler från Jakobstadstrakten, till exempel Sören Lillkung, Jonte Wingren, Jakob Höglund, Charlotta Kerbs och Jennie Storbacka. Brinner för att berätta Emma Klingenberg utexaminerades som första finländare från musikallinjen på Teaterhögskolan i Göteborg Sedan dess har vi sett och hört henne i pjäser, konserter, filmer, tvserier och musikaler både i Sverige och i Finland.

19 I höstas hade Teater Viirus uppsättning av Chelsea Hotel premiär. Med konsertföreställningen har Emma, tillsammans med de båda kollegerna Niklas Häggblom och Robert Kock, gästspelat på många orter i Svenskfinland. Konserten är en fängslande resa tillbaka till och 70-talens New York och det mytomspunna konstnärstillhållet Chelsea Hotel på Manhattan. Många kända och legendariska artisters sånger framförs, i nyöversättningar på svenska, i föreställningen. I november medverkade Emma på Svenska dagen-galan och i december som solist på luciakröningen i Helsingfors domkyrka. Båda direktsändes på Yle Teema/Fem. Utöver dessa sångframträdanden uppträdde hon på Åbo Svenska Teaters julkonsert och som solist på Muntra Musikanters julkonserter i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors i december. Hon har stor konserterfarenhet och har även tidigare gjort solistframträdanden med bland andra Tenerife Symphony Orchestra, Åbo filharmoniker, Göteborgsmusiken, Vantaan viihdeorkesteri och Borås symfonietta. Jag har alltid brunnit för att berätta historier. Att berätta dem genom sång och musik brinner jag extra för, säger Emma. Vi träffas i Campus Allegro där Jakobstads fina konsertsal Schaumansalen finns. Där har Emma också uppträtt ett par gånger. Första gången var i En gränslös julkonsert 2015 tillsammans med Alexander Lycke, Anna-Maria Hallgren och Sören Lillkung. I fjol våras gav hon konserten Emma hemma i Schaumansalen. I

20 den konserten ingick ett brett urval av sånger som hon på något sätt förälskat sig i. Med tanke på recensionerna efter konserten, som Emma senare också gav på Åbo Svenska Teater, tilltalade repertoaren även publiken. Jag uppträder gärna på nytt i Jakobstad. Rötter är viktiga för mig, liksom mitt avstamp i Jakobstad. På Musikhuset här i stan fick jag sånglektioner och en musikalisk utbildning som var helt avgörande för att jag vågade ta steget att söka till musikallinjen på Teaterhögskolan i Göteborg, säger hon. Sedan jag studerade här har möjligheterna att utbilda sig inom sång och musik och andra konstformer vuxit enormt. Jakobstad är en fin stad. Läs mera i Kuriren Text och foto: Margaretha Sundkvist

21 Koko Suomi Riitta känd leipoo gjorde Kimitobon Riitta Wuorio-Bäck blev något av en rikskändis efter att hon segrat i säsong fyra av tävlingen Koko Suomi leipoo (hela Finland bakar), som sänds på kanalen MTV. I tävlingen fick finska folket följa de kreativa hemmabagarna som för varje avsnitt blev färre och färre tills endast tre finalister återstod. Vad var det som fick Riitta att ställa upp i tävlingen och vad gör hon nu? Koko Suomi leipoo är som namnet säger en finländsk bakningstävling. De som ställer upp i tävlingen är glada hemmabagare, som också är ovanligt kreativa och till exempel utvecklar egna recept. Endast amatörer får delta i tävlingen om du redan är bagare, har ett eget företag inom bakning eller jobbar på kafé får du inte vara med i tävlingen. Varje år söker mängder av människor till tävlingen, i vars fjärde

22 säsong Riitta Wuorio-Bäck deltog med strålande resultat. Vem är Riitta Wuorio-Bäck och vad fick henne att anmäla sig till tävlingen? Jag är en Kimitoflicka, ja eller tant i det här skedet, 52 år gammal. Mina två vuxna barn bor i Pargas och så har jag också barnbarn. Från början är jag utbildad frisör, men det måste jag sluta jobba som år 1992 eftersom jag blev allergisk för alla starka medel som en frissa använder. Efter det jobbade jag som kommunal dagmamma i tio år och sedan på familjeföretaget Wuorios som min farfar grundade. Vi var 26 anställda och sålde allt möjligt, som båtar, trädgårdsgrejor, inredningsprylar Men när företaget köptes upp av en utomstående person som sedan lade ner det blev jag för första gången i mitt liv arbetslös Och då började jag baka för att det var roligt och för att dagarna inte skulle bli så långa. Jag hittade nya recept och började leka med recepten. Till en början gladde Riitta släkt och vänner med sina bakverk, tills hennes syster frågade om hon hade hört talas om tv-programmet Koko Suomi leipoo. Men inte far jag med dit, inte! minns Riitta att hon svarade systern. Sedan låg hon ändå sömnlös på natten och började leta upp information om programmet, vilket ledde till att hon anmälde sig. Det var ju säkert tusen personer som sökte till programmet, så inte trodde jag att jag skulle gå vidare och bli en av de tolv som valdes till de televiserade avsnitten. Det var en ganska lång urvalsprocess med intervju och man skulle filma sig själv när man bakade hemma och till sist filmade de ännu en provbakning i Helsingfors, för att se hur man betedde sig framför kameran.

23 Inspelningar på Sannäs gård i Borgå Slutligen var Riitta en av tolv deltagare som under tre sommarveckor filmades på vackra Sannäs gård i Borgå LÄS MERA I KURIREN nro 5-19 Text: Sophie Kawecki Foto: Kaj Lindh

24 Maarit Lassila galleristen med många strängar på sin lyra I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila.

25 Husen tillhör en slags andelslagsform och innefattar fyra längor av ljusgula hus med sammanlagt tjugo lägenheter med vardera tre våningar. Alla lägenheter är lika stora till ytan, men alla är helt unika och ingen är den andra lik. Under de 100 år som husen funnits har en hel del människor hunnit bo här och diverse renoveringar samt ändringsarbeten utförts. Huset är ritat år 1911 av arkitekten AW Stenfors och var tilltänkta arbetarbostäder för järnvägsarbetare. Med nästan 110 år på nacken finns det otroligt mycket historia i husen och det var just den gamla själen i lägenheten som Nina föll pladask för redan vid första anblick. I det havsnära Ingå 58 km väster om Helsingfors slingrar sig byvägen tätt intill en gammal rödgrå stenladugård som gränsar till en liten park. Stenladugården, ursprungligen uppförd på 1800-talet, ligger vid foten av Prästgårdsberget och har sedan renoveringen 1996 fungerat som konstgalleri, vilket visat sig vara ett mycket lyckat koncept. I byggnaden som ägs av församlingen finns också inrymt en workshop vägg i vägg med galleriet. I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila. Under sommarsäsongen när galleriets öppethållningstider är förlängda är det mången bybo som slinker in i workshopen eller galleriet för att spana in nya konstverk av olika konstnärer och på samma gång få sig en pratstund med den alltid lika tillmötesgående och vänliga konstnären. Sommartid hittar också många turister till galleriet och det surrar av olika språk i den gamla stenbyggnaden. I den lilla workshopen som är till brädden fylld av tavlor, smycken, brukskeramik, kläder och

26 böcker stöter man på många intressanta personligheter både lands- och stadsbor och på sommaren blir inslaget av sommargäster dominerande. Långa, djupsinniga diskussioner om konst, film, litteratur och världspolitik och kanske också om vardagens vedermödor utspinner sig här. Allt medan Maarit arbetar med sina händer och ibland kastar en road blick mot kaffebordshörnan där diskussionens vågor går höga. -Vill du ha te? frågar Maarit den nya besökaren och torkar av sina händer på förklädet. -Jag skall bara sätta de här skålarna i ugnen så kan vi duka fram te och kakor. På frågan om hur hon hinner ägna sig åt alla dessa människor som sticker sig in till hennes workshop ler hon sitt milda leende. Jag trivs med att träffa människor och lyssna till vad de har att berätta. Jag upplever att jag får inspiration och energi och många människomöten sätter också sitt avtryck i min konst. Maarit betonar att sommartid är det sociala umgänget en naturlig det av arbetstiden medan det på vintern är tystare och då blir många arbeten klara och det byggs upp ett litet lager av färdiga produkter.

27 Människan bakom yrkesrollen Vem är då Maarit Lassila? Jag besluter mig för att ställa några frågor. Vad är hennes historia och hur har hon kommit att slå sig ner just här i Ingå? Jag får veta att Maarit ursprungligen är hemma från Helsingfors och har en magisterutbildning i bildkonst. Hon och mannen Anders beslöt att bosätta sig i Ingå 1995 då hon var på slutrakan med sin utbildning. Text: Elisabeth Liljeqvist Läs mera i Kuriren nr mars 2019

28 Med rätt sätt kan personalen nå varje individ Förhållandena inom äldrevården har allt oftare diskuterats i media. Vårdarna upplevs i allmänhet vara för få och de hinner och orkar inte med mera än den nödvändigaste grundvården. Klienterna sitter därför ofta ensamma och till synes bortglömda vid ett bord. Det här är något som man inom projektet Sol i minnet! vid äldreboendet Villa Anemone i Karis vill råda bot på.

29 Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka. Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka. Med detta som bakgrund påbörjades 2017 en satsning på kultur på olika demensboenden i Svenskfinland. Projektet går under namnet Sol i minnet! och genom projektet hoppas man åstadkomma en både aktivare och samtidigt gladare vardag för både de minnessjuka och de anställda. Projektet är treårigt och pågår för personal som arbetar med minnessjuka. Grundtanken är att själva personen, inte arbetsuppgiften, skall stå i ska bekräftas, höras och ses som att införa närvaro i stunden med lyckostunder och igenkännande, befriande skratt i vårdvardagen. centrum och varje människa en individ. Det handlar om dialog, kontakt, beröring, men även att tillåta ett Projektet initierades av Svenska kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Konstsamfundet. Personalen utbildas i personcentrerad syn på vården där klienten aktiveras, och de anhöriga tas med i vården. Tanken är att skapa ett nytt sätt att tänka för att öka trivseln både bland klienterna och

30 personalen och minska arbetsfrånvaron bland personalen. Målsättningen med projektet är att efter tre år kunna se en märkbar skillnad, publicera en praktisk handbok som modell och inspiration för andra avdelningar på sin enhet, andra äldreboenden och i undervisningssyfte åt studerande. Känd sjukhusclown som projektledare Lilli Sukula-Lindblom är ledare för projektet. Hon har varit skådespelare i snart 40 år och gjort stora roller på de finlandssvenska teatrarna. I början av 2000-talet grundade hon även föreningen Sjukhusclowner som ger allvarligt sjuka barn på landets stora sjukhus en stund av glädje. Under de senaste åren har Lilli allt oftare även setts som artist på avdelningar för minnessjuka runt om i landet. Till sin hjälp i projektet har Lilli geroartisten Taina Semi som under många år arbetat inom vården och utvecklat ett unikt arbetssätt inom personcentrerad vårdkultur. Tillsammans har de gjort upp en plan för projektet där man kan följa processen och utvecklingen. Till en början har tre olika vårdenheter tagits med i projektet: Villa Rosalie på Hötorgcentret i Jakobstad, Salongen på Malmkulla i Pargas och Blå, Röd- och Gulsippan på Villa Anemone i Karis. En förutsättning för att bli antagen till detta projekt var att ledningen helt och fullt stöder personalen under processen. På grund av det stora intresset för projektet deltar även tolv satellitenheter runt om i hela Svenskfinland. Dessa så kallade satelliter får skicka två vårdare med på gruppens seminarier. Inom den närmaste tiden kommer också så kallade specialcoacher att utbildas och de beräknas bli färdiga med sin utbildning i januari år Coacherna ska i sin tur föra sin kunskap vidare till både andra avdelningar på sin enhet och andra vårdenheter. Utbildningen av personalen på vårdenheterna är en gåva som man förhoppningsvis i framtiden skall kunna dela med sig av åt

31 andra inom vården. Vi har under året haft två gemensamma årsseminarier där vi hållit de andra enheterna uppdaterade om det aktuella läget på just vårt boende. När projektet avslutas våren 2020 planerar vi att hålla ett gemensamt nordiskt seminarium och ge ut en handbok som modell för andra, berättar Lilli. Läs mera i Kuriren Nr Text: Carola Gustafsson Foto: Terhi Paukku

32 Philip är Österbottens svar på Roy Orbison Musik från 1950-, 60- och 70-talen fascinerar det unga stjärnskottet Philip Järvenpää. Framför allt gillar han Roy Orbisons låtar och stil att sjunga. Som barn vistades Philip Järvenpää ofta hos mormor och morfar i Jakobstad. Han kunde inte läsa då ännu och förstod inte engelska. Men lyssna kunde han. Och det han lyssnade aktivt på var morföräldrarnas skivor och kassetter från 1950-talet och framåt. Då föddes mitt intresse för den musik som mormor och morfar gillade, säger han.

33 Och det intresset har hållit i sig sedan dess. När Philip uppträder som trubadur är det ofta med låtar som till exempel Elvis Presley, Paul Anka och Tom Jones gjort kända. Framför allt gäller det Roy Orbisons sånger. De är melodiska och känns äkta. Roy Orbison hade en speciell stil. Sången i och 60-talens popmusik lät helt annorlunda än sången på dagens poplåtar. Philip tolkar coverlåtarna på sitt speciella sätt med sin unika röst. Många som hört honom konstaterar att ifall man blundar och bara lyssnar kan man tro att det är Roy Orbison själv som sjunger. Men titeln Österbottens svar på Roy Orbison är inte den enda titel Philip fått. Han har också kallats Tjuren från Jakobstad. När jag deltog i Årets stora julkonsert 2017 med turné genom hela Svenskfinland sjöng jag bland annat Delilah, som Tjuren från Wales Tom Jones gjort känd. Benny Törnroos, som också medverkade i konsertturnén, presenterade mig som Tjuren från Jakobstad, säger Philip och skrattar. Läs mera i Kuriren Nr Text: Margaretha Sundkvist

34 Folkbildare och resepionjär Frejvid Weegar, avled oväntat den 11 december Hans livsverk, den finlandssvenska veckotidningen Kuriren och Kurirens resebyrå, har genom åren gett många finlandssvenskar stor glädje och utbyte i livet. Kuriren betraktas även av många som en finlandssvensk institution av stor dignitet.

35 Tidningen och resebyrån var Frejvid Weegars skötebarn. Att säga att bägge företagen betydde väldigt mycket för honom är ingen överdrift. Att avsluta sin resebyråverksamhet 2016 efter att ha verkat 51 år inom branschen var inget lätt beslut, Frejvid tvekade in i det sista, ända tills han inte längre kunde blunda för resebyråns resultat, bokföringssiffror och den rådande konkurrensen på marknaden.

36 Frejvid tillsammans med sina föräldrar. Han var söt som liten och det sägs att ett par i Karleby- trakten blev så förtjust i den lille gossen att de även lät sin egen

37 son heta Frejvid. Frejvid och Lillie gifte sig i Stockholm i februari 1962.

38 Lillie och Frejvid Weegar var tillsammans ett strävsamt par. Filmen om Lillie och Frejvid, som delvis spelades in under en resa de gjorde till Stockholm, där hon var född. Filmen sändes i FST i april Lillie avled i slutet av augusti samma år.

39 Visst funderade han ibland på att sälja sin tidning under perioder då han tyckte att det var tungt att vara företagare, för att kunna bli pensionär på heltid. Hugade köpare har kommit och gått genom åren, men Frejvid hittade kanske aldrig någon som han ansåg vara värdig hans tidning. Eller så förmådde han inte att sälja sitt livsverk utan valde att fortsätta ge ut Kuriren själv, med hjälp av sina anställda, in i det sista. Troligtvis kändes det helt omöjligt för Frejvid att avstå från sin älskade tidning han föredrog att helst hålla kvar det invanda och trygga och att allt skulle rulla på som vanligt. Att Frejvid blev journalist bottnar bland annat i att han hade lätt för att uttrycka sig i skrift och tyckte om att prata med de människor han mötte, och att hans far Johannes, som hade varit lärare vid folkhögskolan i Kronoby, var fackföreningsoch föreningsaktiv. De tidningar som hans far fick genom sitt engagemang i föreningar och yrkesliv brukade även Frejvid ögna igenom och detta väckte redan i unga år hans intresse för både politik och tidningar. Frejvid deltog i sin ungdom i flera folkbildande kurser i socialetik som ordnades på olika folkhögskolor av Finlands svenska nykterhetsförbund, och hans tidning präglades även av folkbildningsrörelserna. Frejvid ansåg att det behövs journalister med en bred bakgrund, en folklig förankring och kännedom om förhållandet i samhället vid tidningarnas redaktioner. Frejvid gick en journalistkurs i Nordiska folkhögskolan i Kungälv utanför Göteborg fick han arbete som landsbygdsreporter på Jakobstads tidning. Det var en period som Frejvid senare kom att betrakta som den bästa tänkbara yrkespraktiken han hade kunnat få inom detta yrke. År 1956 blev han redaktionssekreterare på tidningen Österbottningen i Gamlakarleby men sa upp sig från den

40 tjänsten efter tre år. Att Frejvid kom på tanken att börja ge ut en egen tidning berodde på att det var tänkt att han skulle bli chefredaktör för en tidning i Österbotten som skulle bevaka jordbrukarnas intressen, en tidning som hans far Johannes även fungerade som en av de stora bakomdrivande krafterna för att förverkliga. Eftersom aktieteckningen i det tilltänkta bolaget Ab Landsbygden inte visade sig lyckas som planerat, uppmanade den dåtida direktören för den finska tidningen Ilkka honom att starta en egen tidning. Frejvid antog utmaningen, gjorde slag i saken och startade en egen tidning i oktober När en kollega med lång erfarenhet inom tidningsbranschen fick höra talas om Frejvids planer på att starta en egen tidning sa han: Det kan inte lyckas!. Men med tiden visade det sig att kollegan hade helt fel. I stället för att bli tvungen att lägga ner sitt företag, fick Frejvid det att utvecklas och blomstra. Under alla de gångna åren sedan starten har Frejvid lyckats med bedriften att hålla tidningen vid liv, och i oktober i år har Kuriren utkommit i hela 60 år!

41 Kurirens och Frejvids första bil var denna tvåcylindriga, luftkylda Citroën utan värmeaggregat och med oisolerade väggar. Från början och under en tidsperiod som kom att bli tio år, skötte Frejvid själv om anskaffningen av annonser, som han finansierade sin tidningsutgivning med. Orsaken till att det denna tid fanns ett stort intresse för att annonsera i hans nystartade tidning var att Kuriren täckte ett betydligt större område än dagstidningarna. Frejvid körde även själv ut sin gratistidning, som han startat helt utan eget kapital med lån från banken, till servicestationer och turistbyråer i Österbotten. Efter hand började Frejvid även marknadsföra tidningen i södra Finland. Distributionen i Österbotten sköttes till stora delar med busstransport ut till byarna, där tidningarna sedan fördelades. Så småningom fördelade sig även antalet läsare jämnt mellan Österbotten och södra Finland. När det blev tal om orsaken till tidningens framgång och popularitet, brukade Frejvid som de främsta orsakerna lyfta fram tidningens positiva anda och målsättningen att läsarna

42 ska bli glada då tidningen kommer hem till dem. Han var från början även noga med att hålla en öppen linje till läsarna alla som hade något att berätta var alltid välkomna att skicka in sina berättelser. Att Frejvid inte kom att nöja sig med att ha bara ett företag utan även grundade ett företag till, Kuirens resebyrå, berodde mer eller mindre på omständigheterna. Kuriren hade många ombud i byarna som sålde prenumerationer och för att likt flera andra dagstidningar i landskapet denna tid på något sätt belöna sina prenumerationsombud, beslöt han att 1965 bjuda dem på en bussresa till Trondheim och Oslo. Det var tänkt att bara bli en resa, men intresset blev så stort för resorna att Kuriren ordnade inte bara en utan hela tre resor det året. Samma år, 1965, grundades Kurirens resebyrå som därmed även blev den första resebyrån i Finland som ordnade resor på svenska. Att efterfrågan på resor visade sig vara så stor fick Frejvid att inse att nu gällde det att lära sig hur man ordnar resor på riktigt, och därför åkte han och Lillie på studieresa till en tidning i Köpenhamn som ordnat egna läsarresor en tid. Den tiden fanns det många små researrangörer i Danmark så Frejvid och Lillie gick in för att lära sig allt om till exempel hotellbokningar.

43 Frejvid trivdes allra bäst i sin stol. I den kunde han både sitta och ligga.

44 Pärmen på Kurirens 40-års jubileumsnummer i oktober 1999.

45 Tidskriften Hem började han ge ut 1962, under några år. Den utkom i exemplar och utdelades i nästan alla finlandssvenska hem. De fick småningom tag på unga studentskor som fick fungera som reseledare. Många av dem lärde i sin tur upp nya reseledare, och vissa av reseledarna blev verkliga veteraner på området.

46 En del till och med reseledare i tredje generation inom en och samma familj! Det var buss som gällde till en början och till exempel resor till Wien tur och retur via Trelleborg kunde vara i sjutton dagar. Efter att Frejvids syster flyttat till Nederländerna hjälpte hon till med att ordna blomsterresor på våren till Keukenhof. Man använde sig också tidigt av flyg samarbetade man med Lentomatkat som flög till Mallorca och mellanlandade i Malmö. I Kuriren marknadsfördes resebyråns resor med ett detaljerat reseprogram för varje resa. Resorna började även regelbundet marknadsföras i Hufvudstadsbladet sedan majoriteten av resenärerna börjat komma från södra Finland. När Frejvid blickade tillbaka på resebyrån och dess verksamhetstid brukade han konstatera att resebyrån knappast skulle ha funnits om inte Lillie skulle ha funnits vid hans sida. Lillie, som bott i Chicago i sju, åtta år som barn var en stor tillgång för reseverksamheten eftersom hon talade flera språk och var välberest. Förutom svenska och engelska talade hon franska, italienska och tyska och hade även läst latin. Hon och sonen Rune kom även att fungera som reseledare under många av Kurirens resor. Frejvid och Lillie reste mycket tillsammans och hann uppleva mycket under sina resor. Det bästa med sina två företag ansåg Frejvid vara att han fått resa så mycket som han velat och att han fått göra en tidning såsom han själv velat.

47 Frejvid var pionjär inom båda sina verksamhetsområden i Svenskfinland. Kanske kommer Svenskfinland aldrig någonsin mer att få uppleva något motsvarande fenomen som Kuriren och Kurirens resebyrå, och en företagare som verkar inom sina företag lika länge som Frejvid Weegar gjorde! Kurirens redaktion KURIREN KURIRENS RESEBYRÅ

48 Första gratisnumret utkom i oktober 1959 under namnet Österbottniska Kuriren började Frejvid utan bidrag från vare sig fonder eller samhället ge ut tidskriften Hem, som delades ut gratis till nästan alla svenska hem i landet under några år. Tidningen trycktes i Helsingfors i djuptryck förkortades namnet till Kuriren. Familjetidningen Kuriren var först i Svenskfinland med horoskop, recept och kontaktannonser. Många par har hittat varandra via Kuriren och senare gift sig övergick man till ett prenumerationssystem med fasta priser på tidningen och fick redan från början närmare prenumeranter. Som mest trycktes Kuriren i exemplar hade Kuriren uppemot 100 prenumerationsombud. Redaktionen flyttade 1973 till Skeppsgatan, in i ett gammalt 1800-talshus som senare renoverades utkom den första turistbilagan Finland just nu, den största upplagan var En del av upplagan ingick i Kuriren och delades på så vis ut även till prenumeranterna. Finland just nu utgavs gratis en gång i året och finansierades via annonsintäkter. Bilagan delades även ut i Sverige under tiotals år. Den sista turistbilagan utkom våren I början av 1990-talet hade man 22 personer på lönelistan inklusive Frejvid och hans familjemedlemmar. Hälften av de anställda arbetade halvtid. År 1991 flyttade kontoret och resebyrån in i nya utrymmen på Storalånggatan i Vasa. Tidningen och resebyrån var jämnstora vid 50-årsjubileet inom ramen för Kurirens verksamhet. År 1999, det år då Kuriren firade sitt 40-årsjubileum, var upplagan nästan

49 Första resan gjordes sommaren 1965 till Sverige, längs Blå vägen till Trondheim i Norge och vidare söderut till Oslo. Den var tänkt som en belöningsresa för ombuden men efterfrågan blev så stor att man fick ordna tre resor. I början gjordes resor till Sverige, Norge och Danmark, därefter resor till Tyskland och Holland. Senare även resor till Österrike. Resebyråns policy var att ordna välplanerade resor på svenska. Folk trivdes på resorna, fick goda vänner och började efterlysa reseträffar som då började ordnas. Resebyråns storhetstid var under talen, då även resor till USA började ordnas. Under det 50:e jubileumsåret ordnades även resor till Japan och Sydafrika hade Kurirens resebyrå 32 resor med cirka 900 resenärer och ännu följande år ordnades ett stort antal specialplanerade resor över hela världen. Flera tiotals tusen finlandssvenskar har genom årens lopp rest med Kurirens resebyrå. Konkurrensen från andra researrangörer och internet blev så småningom allt större. Resebyråns allra sista resa gick till Island i början av september 2016.