Bussolyckan i Fagersta 2003

Transkript

1 Informationsarbetet omkring Bussolyckan i Fagersta 2003 Ingår som en del i Handbok i kriskommunikation

2 Bussolyckan i Fagersta 2003 Innehåll: Förord 3 Sex döda i bussolycka 5 Centrala lärdomar på informationssidan Röster om olyckan 0 5 Förteckning över centrala informationsaktörer i samband med Fagerstaolyckan 34 Källor 35 Utgiven av Krisberedskapsmyndigheten 0605 Form och produktion: Jupiter Reklam Tryck: NRS Tryckeri 2

3 Förord Den här skriften handlar om informationsarbetet utifrån en tragisk men föga unik typ av händelse. Trafikolyckor med dödlig utgång har förekommit sedan den moderna trafikens födelse. Att de plötsligt skulle försvinna verkar dessvärre inte sannolikt. Informationsmässigt kan en händelse som trafikolyckan i Fagersta liknas vid en sten som bryter vattenytan i en stilla sjö. Från nedslagspunkten fortplantas omedelbart vågor på vattnet som sträcker sig åt alla håll. Det visar sig snabbt att händelsen, som i förstone kan förefalla som en tydlig uppgift för ett fåtal aktörer, får effekter för betydligt fler. Författaren hoppas att skriften kan bidra till att sprida erfarenheter på informationsområdet inför nästa gång något liknande händer. Författaren anser också att myndigheter bör ta tillvara lärdomar från mindre omfattande kriser för att öka sin beredskap inför större. Slutligen vill författaren tacka alla dem som gjort skriften möjlig genom att ställa upp i intervjuer och på andra sätt underlättat arbetet. Martin Arkel, september

4 4

5 Sex döda i bussolycka Klockan 6.25 fredagen den 24 januari 2003 inkom larm till SOScentralen i Västmanland. Tio minuter tidigare hade en buss kört av vägen på länsväg 664 vid Ängelsberg i Fagersta kommun. På bussen fanns 48 personer, varav sex omkom. Fem personer skadades svårt och hos övriga passagerare var skadorna mindre allvarliga. De skadade fördes till sjukhus i Fagersta, Västerås, Uppsala och Falun. Hos berörda myndigheter rådde i mer än en timmes tid osäkerhet om vilken typ av buss det var som hade drabbats - kunde det röra sig om en skolbuss från Fagersta? Det framgick efterhand att det olycksdrabbade fordonet var en ersättningsbuss för ett tåg som skulle ha gått från Ludvika till Västerås. Passagerarna kom från olika delar av landet. Tre av de omkomna var hemmahörande i Ludvika kommun. Den yngsta avlidna personen var elev vid gymnasieskolan i Fagersta. Därför intresserar sig Krisberedskapsmyndigheten Enligt sin instruktion ska Krisberedskapsmyndigheten främst ägna sig åt åtgärder som gör det möjligt för samhället att möta svåra påfrestningar, det vill säga omfattande krissituationer med nationella effekter. Olyckan i Fagersta är inte att betrakta som en svår påfrestning, men för att rusta sig för större kriser bör myndigheter ta tillvara erfarenheter från mindre omfattande händelser. Ur ett informationsberedskapsperspektiv kan Fagerstaolyckan betraktas som ett bland många exempel där en begränsad händelse snabbt involverar en rad olika myndigheter. När det inträffade blivit känt för omvärlden reser medier och medborgare omedelbara informationskrav mot en rad lokala myndigheter, vilka snabbt behöver samordna central information till omvärlden. Tidningsartiklar i samband med bussolyckan. 5

6 Informationsmässigt involverade i olyckan blev bland andra SOS Alarm i Västmanland, räddningstjänsten i Fagersta, kommunledningens krisledningsgrupp i Fagersta liksom socialförvaltningens krisorganisation och ett antal krisgrupper på olika skolor i kommunen. I Ludvika involverades bland andra räddningstjänsten och kommunens POSOM-grupp. Vidare aktiverades PKLgrupper på ett antal berörda sjukhus (se begreppsförklaring sid 8 och aktörsförteckning sid 26). Informationsåtgärder vidtogs även av landstingets presstjänst i Västmanland, samt polismyndigheterna i Västmanland, Dalarna och Uppsala. Ingen utvärdering Syftet med skriften är att presentera ett antal personliga praktiska erfarenheter på informationsområdet mot bakgrund av olyckan. Författaren har inga anspråk på vetenskaplighet eller fullständighet i urvalet. Sett till syfte och källor är det inte möjligt att bedöma om gjorda eller ogjorda informationsåtgärder var bra eller dåliga i generell mening. För att med trovärdighet fälla sådana omdömen skulle krävas omfattande intervjuer av målgrupperna för informationen, exempelvis allmänhet, anhöriga och relevanta medier. Ambitionen här är mera blygsam - att återge centrala erfarenheter direkt från berörda myndighetsrepresentanter. För att inte göra materialet alltför ensidigt har det kompletterats med reflektioner från en i händelsen involverad journalist vid Sveriges Radio Västmanland, samt tre anhöriga till omkomna vid olyckan. Illustration över händelseförloppet. 6

7 7

8 PKL och POSOM I texten förekommer ofta förkortningarna PKL och POSOM. Vid en större olyckshändelse aktiveras PKL-grupper (psykosocial katastrofledning) vid berörda sjukhus för att stödja skadade människor samt anhöriga till skadade och avlidna människor. PKL-gruppen arbetar ofta inifrån det berörda sjukhuset. Kommunens krisgrupp POSOM (psykiskt och socialt omhändertagande) har uppgifter som liknar PKL:s. Men till skillnad från PKL så är POSOM-grupper ofta aktiva ute på fältet och kan aktiveras i andra sammanhang än då en olycka ägt rum. Hur länge pågick händelsen? Olyckan föranledde ett omedelbart informationsarbete hos flera inblandade myndigheter. Den fick snabbt ett stort genomslag i riksmedierna. Inom en timme efter att bussen kört av vägen så kunde TV-tittare i hela Sverige följa olyckan från sina vardagsrum och där erhålla ett stort antal telefonnummer för närmare upplysningar från myndighetshåll, till bland annat krisgrupper och polis. Enligt uppgifter från medarbetare vid involverade blåljusmyndigheter så förlöpte den praktiska hanteringen av olyckan smidigt. Informationsarbetet fick emellertid ett mera utdraget förlopp. När var då händelsen över? Svaret beror på vem man frågar. För räddningstjänsten i Fagersta avslutades kanske händelsen i och med att räddningstjänsten avblåstes och den sista intervjun med medierna genomfördes. För polisen när samtliga anhöriga var informerade. För krisgrupperna på skolorna när minnesstunderna var över. För medierna när alla relevanta frågor omkring händelsen ansågs besvarade. För de anhöriga? För dem kanske inte händelsen har något slut. 8 Minst sex människor omkom vid en svår bussolycka i Västmanland sent på fredagseftermiddagen. En ersättningsbuss till ett tåg körde av vägen och välte. Foto: Tony Persson.

9 9

10 Centrala lärdomar på informationssidan Betydelsen av planer och adresslistor Flera av de intervjuade myndighetspersonerna framhåller att ändamålsenlig beredskap inför en händelse som denna kan uppnås med hjälp av övningar och planer. De intervjuade som hade övat krishantering och krisinformation innan olyckan ägde rum, menar att detta var till god hjälp i samband med händelsen. Därigenom fanns bland annat en viss mental beredskap hos organisationen. Den gamla lärdomen att en bristfällig plan är bättre än ingen alls verkar vid denna händelse ha gällt för flera av de inblandade myndigheterna. Flera intervjuade myndighetspersoner påpekar fördelen med att ha lätt gripbara och uppdaterade adresslistor till relevanta personer och verksamheter. Svårigheter med att nå fram till rätt person på rätt myndighet berodde delvis på bristen av uppdaterade adress- och larmlistor. Denna brist slukade viktig tid i onödan och bidrog till frustration hos ett antal inblandade aktörer. Vikten av snabba och korrekta hänvisningar Mot bakgrund av olyckan upplevde flera intervjuade myndighetspersoner att förberedelser för att kunna hänvisa frågor rätt och snabbt bör göras på förhand. Myndigheter som hade förberedda krisnummer vilka aktiverades i samband med olyckan upplever det som en fördel, medan myndigheter som improviserade fram nummer inte skulle vilja göra om det. Flera myndigheter berömmer snabbheten hos andra myndigheter med att distribuera relevanta upplysningsnummer till allmänhet och medier. Den snabba spridningen av nummer bidrog sannolikt 10

11 till att informationstrycket på övriga myndigheter minskade. Myndighetspersoner som kan hänvisa rätt och snabbt är också något som medierna uppskattar. Den intervjuade journalisten poängterar att korrekta hänvisningar uppskattas stort av tidspressade journalister. Vikten av att myndighetspersoner visar förståelse för mediernas arbetsvillkor framhålls också, som vid händelser som denna kan sammanfattas i ett ord: tidspress. Bra med gemensam presskonferens Vid niotiden på fredagskvällen, drygt fyra timmar efter att olyckan ägt rum, hölls på brandstationen i Fagersta en gemensam presskonferens. Representerade där var bland andra Fagersta kommuns räddningstjänst, kommunledning och representanter från andra berörda förvaltningar, polismyndigheten i Västmanland och sjukvården i Västmanland. Enligt flera intervjuade uppfattades den gemensamma presskonferensen som ett bra initiativ vilket bland annat bidrog till ett minskat medietryck för flera inblandade, om än bara tillfälligt. Strax före klockan 6.30 på fredagen kom larmet om att en buss som gick mellan Ludvika och Västerås hade kört av vägen. Olyckan inträffade mellan Fagersta och Ängelsberg. Foto: Lars Epstein. 11

12 Mönster i mediernas frågor Många tillfrågade myndighetspersoner menar att mediernas primära intresse den första tiden efter olyckan var att få reda på antalet döda och skadade. Medierna ville därefter få namn på omkomna och skadade. Det är polisen som har huvudansvaret för att tillhandahålla denna typ av information. Emellertid ställdes frågor om döda och skadade till flera andra verksamheter, vilket ställde krav på dem att snabbt kunna hänvisa till rätt instans. Avveckla långsamt Ett antal myndighetspersoner poängterar betydelsen av att avveckla informationskapaciteten långsamt. Trots att frågorna från medier och allmänhet kan ge intryck av att ha upphört så är det klokt att behålla bemanningen vid centrala telefonnummer över tid, anser de. Frågetrycket går i vågor och kan plötsligt starta igen. Två informatörer ger överblick och inblick Polisen poängterar kraftigt fördelarna med att ha en informatör vid skadeplatsen och en vid staben. Ett kontinuerligt utbyte av information mellan de båda parterna gör att myndigheten får balans mellan överblick och inblick i det som händer. Använd Internet En del av de inblandade myndigheterna gick ut med information omkring händelsen på sina webbplatser. Där gavs möjlighet för myndigheten att presentera fakta kring olyckan, redovisa egna åtgärder samt förmedla hänvisningar och annan information som man ansåg relevant. En hos omvärlden känd och uppdaterad hemsida kan bland annat korta ner telefonköer och underlätta för dokumentation då händelsen är över. 12

13 Många upplysningsnummer POSOM-gruppen i Ludvika tog efter händelsen initiativ till intervjuer med tre anhöriga till människor som omkom i olyckan. De anhöriga tillfrågades bland annat om hur de hade upplevt information från myndighetshåll i samband med olyckan. Enligt sammanställningen av intervjuerna så upplevde dessa personer brister i myndigheternas information. Där riktas kritik mot det stora antalet telefonnummer för upplysningar kring olyckan som distribuerades från olika myndigheter. För oroliga anhöriga upplevdes det svårt att veta vilket telefonnummer som var det lämpligaste att använda. De anhöriga påpekar även att löften från myndigheter att återkomma med information inte hölls, att viktiga nummer ständigt var upptagna och att samordning myndigheter emellan verkade bristfällig. Det begränsade antal källor som denna skrift bygger på gör det omöjligt att avgöra om synpunkterna i fråga är representativa för den större gruppen anhöriga och/eller övriga omvärlden. En förundersökning är inledd och på måndag kommer Statens haverikommission till Fagersta för att undersöka bussen. Foto: Tony Persson. 13

14 14

15 Röster om olyckan Här följer sammandrag av intervjuer med ett antal personer som arbetade med information i samband med olyckan. Jag tror faktiskt att lokalpressen fanns vid olycksplatsen före räddningstjänsten. Östen Wikman är räddningschef och beredskapssamordnare i Fagersta kommun. I samband med olyckan var han informationsansvarig i den bakre ledningen med fokus på mediekontakter. Hur fick du kännedom om olyckan? Jag blev larmad på sökaren kl och begav mig omedelbart till brandstationen i Fagersta. Där åtog jag mig ansvaret för mediekontakter i vad vi kallar den bakre ledningen. Räddningspersonal på plats mötte medierna vid olycksplatsen. Inledningsvis visste vi inte vilken typ av buss det var som hade råkat ut för olyckan. I början trodde vi att det kunde röra sig om en skolbuss från Fagersta. När kommunchefen ringde upp mig rådde jag honom att kalla in krisledningsgruppen, vilket han också gjorde. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Under hela förloppet hade jag löpande kontakt med personal vid olycksplatsen och med kommunchefen i Fagersta kommunhus. Jag lämnade även ett telefonnummer från räddnings- Vid olycksplatsen norr om Ängelsberg tänder diakonen Inger Östborg ett ljus för de omkomna. Foto: Rolf Carlson 15

16 tjänsten till SOS Alarm. Det numret var riktat till medierna. Vid 8-tiden samma kväll fick jag några viktiga nummer från SOS Alarm. Numren gick till PKL-grupperna på sjukhusen i Västerås och Bergslagen. Jag fick också numret till den krisgrupp som hade upprättats på NVU-gymnasiet i Fagersta. Klockan 2.00 genomförde vi en presskonferens här på stationen tillsammans med flera andra myndigheter. Vi hade ingen tid att förbereda eller samordna oss före konferensen, men det gick bra ändå. Alla verkade ha kontroll på sina ansvarsbitar och principen var att var och en av de församlade redogjorde för sin bit. Själva räddningsinsatsen hade gått snabbt och smidigt vilket ju var en fördel när vi träffade medierna. Till konferensen kom nio journalister från både lokal- och rikspressen. Deras återkommande fråga gällde antalet döda och skadade. Det var en fråga som polisen fick ta hand om. Journalisterna ville också ha namn på skadade och omkomna men eftersom identifieringen inte var klar så gick inte det, meddelade polisen. Det accepterade medierna. Från allmänheten fick vi på räddningstjänsten bara någon enstaka påringning. Medierna hörde däremot av sig flitigt. De ställde ungefär samma frågor till oss per telefon som senare vid presskonferensen. Och så frågade de om själva insatsen. Överlag tycker jag medierna uppförde sig värdigt. De var mycket snabba. Jag tror faktiskt att lokalpressen fanns vid olycksplatsen före räddningstjänsten. Lärdomar? Vid händelser som den här gäller det att snabbt tillhandahålla relevanta telefonnummer som kan användas av allmänheten. Det kan vara nummer till krisgrupper för anhörigmottagning såsom PKL och POSOM, och nummer till polisen. Det är polis och sjukvård som får det största informationstrycket på sig i början av en sådan här händelse. 16

17 Nackdelen med att lämna ut namn på omkomna och skadade till medierna är att det river upp sår hos berörda människor. Fördelen är att sådan information tar bort osäkerhet och oro hos många andra. Ulf Palm, informationsansvarig vid Polismyndigheten i Västmanland, skötte mediekontakter från polisens ledningsstab i Västerås i samband med bussolyckan. Hur fick du kännedom om olyckan? Jag satt i bilen på väg att hämta mina barn på fritids då jag plötsligt fick höra om olyckan på bilradion. Klockan var då När jag kontaktade polisstationen fick jag veta att min ersättare på informationssidan, Björn Svensson, redan blivit larmad. I linje med vad vi hade gjort upp mot bakgrund av en annan händelse så bestämde vi oss för att dela på informationsarbetet. Jag placerade mig vid polisstaben i Västerås medan Björn begav sig till själva olycksplatsen. Den här uppdelningen visade sig fungera utmärkt. Vi fick både överblick och inblick. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Vid sådana här händelser är polisens främsta uppgift att berätta om själva insatsen samt att informera anhöriga om identiteten hos omkomna och skadade. Gentemot medierna är den första uppgiften att delge antalet skadade och döda. Sådana siffror brukar ofta variera i början av en händelse och det gjorde det också vid detta tillfälle. Jag vet inte varför det blir så. Kanske för att så många personer och funktioner är inblandade i början och att läget förändras över tid. 17

18 Vi ska också hjälpa allmänhet och anhöriga med information. Den 24 januari aktiverade polisen i Västmanland för första gången den katastrofregistreringscentral som polisen inrättat i Uppsala. Klockan gick vi via medierna ut med telefonnummer till katastrofregistreringscentralen, dit människor skulle ringa om de misstänkte att de hade anhöriga som skadats eller omkommit. Vid tvåtiden på fredagsnatten var polisens identifiering färdig. Vi meddelade polisen i de län där de omkomna bodde och polisen i varje hemlän skötte anhörigkontakterna. Vår regel är att inte lämna några identitetsuppgifter till medierna förrän minst en anhörig är underrättad. Under lördag förmiddag gick jag ut med ett pressmeddelande som redovisade ålder, kön och bostadsort för de sex omkomna. Under söndagen släppte vi namn, personnummer och hemort på de döda samt liknande uppgifter på dem som var svårt skadade. Också där använde vi pressmeddelandet som kanal till medierna. Nackdelen med att lämna ut namn på omkomna och skadade till medierna är att det river upp sår hos berörda människor. Fördelen är att sådan information tar bort osäkerhet och oro hos många andra. Vid på fredagen lade vi ut information om händelsen på vår hemsida. Vi deltog också vid den gemensamma presskonferensen på brandstationen i Fagersta, som hölls vid niotiden på fredagskvällen. Nummer till olika krisgrupper hjälpte vi också till med att sprida. Förekom något medietryck? Det var stundtals lika stort medietryck som under det så kallade flygkapningsärendet i augusti förra året, när en person greps med en pistol i packningen på Västerås flygplats. Även utländska medier hörde av sig till oss under fredagen, bland annat den franska nyhetsbyrån AFP och den norska tidningen 18

19 VG (Verdens Gang). De första som ringde mig var TT och AFP. Efter midnatt avtog medietrycket. Vi hade inget nattskift hos polisen men lämnade ut ett antal nummer till medier som de kunde ringa om något skulle dyka upp under natten. Överlag anser jag att medierna uppförde sig bra. Till exempel så respekterade de avspärrningar vid olycksplatsen och väntade med att ta personbilder vid olycksplatsen. Lärdomar? Sammantaget anser jag att vårt informationsarbete fungerade mycket väl. Att vara två som delar på informationsarbetet som jag och Björn gjorde var en mycket bra metod. En person har överblick från stabsplatsen och den andra får inblick vid själva olycksplatsen. Vi insåg att det kunde röra sig om en av våra skolbussar och aktiverade därför kommunens krisledningsorganisation. Jan Lejdelin, kommunchef i Fagersta, var vid olyckstillfället informationsansvarig vid Fagersta kommun samt ingick i kommunens krisledningsgrupp. Hur fick du kännedom om olyckan? Jag fick reda på olyckan då jag ögnade igenom en tidning på Internet. Klockan var 7.5 och jag var precis i färd med att lämna arbetet och åka hem då jag fick se inslaget om olyckan. När jag kontrollerade uppgiften hos räddningstjänsten förstod jag att det var läge att kalla in kommunens ledningsgrupp för svåra nödlägen. Fram till 8-tiden trodde vi att det kunde röra sig om en av våra skolbussar. Det blev jag själv och vice ordförande i krisledningsnämnden 19

20 som bildade kommunens krisledningsgrupp. Ordförande var på resa men stod i ständig kontakt med oss. Dessutom var vår ordinarie informationsansvarige sjukskriven, så jag tog hand om informationsfrågorna. Vi placerade oss i kommunhuset i Fagersta. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Efter samtalet med räddningstjänsten varskodde jag kommunens skolchef, chefen för gymnasieförbundet och socialchefen, som genast satte sina respektive krisgrupper i beredskap. Detta innebar att krisgrupper snart fanns upprättade på grundskolan och på gymnasieskolan. Socialchefen satte sin krisgrupp i beredskap. Till skillnad från kommunledningen så fick skolornas krisgrupper uppleva ett stort informationstryck. Särskilt utsatt blev gruppen på gymnasiet eftersom en elev vid skolan omkom i olyckan. Men det visste vi inte i början. Någon aktiv POSOMgrupp har vi faktiskt inte i Fagersta. Jag försökte också nå polis och andra myndigheter för att få mer information. Men det var svårt att nå fram. I brist på en aktuell larmplan fick jag leta efter telefonnummer i den vanliga telefonkatalogen. Därför tog det tid att nå fram till polisens informationsansvarige. Vi lämnade inte ut något specifikt nummer till kommunledningen till medierna. Det verkade inte finnas behov av det eftersom det inte var en skolbuss som drabbats. Vi aktiverade ändå kommunens växel kl. 8.30, men ingen ringde dit stängde vi växeln men lade in ett telefonsvararmeddelande som gav upplysningar om relevanta nummer, bland annat till mig själv och vice ordföranden. Emellertid ringde ingen dit heller, antagligen därför att så många andra nummer fanns att tillgå genom mediernas försorg. Vi deltog också vid den gemensamma presskonferensen på brandstationen i Fagersta klockan nio. Viktigaste frågan för medierna där verkade vara antalet döda och skadade. De ville även ha uppgifter om 20

21 identitet hos omkomna och skadade men respekterade att de inte fick det. På lördagen lade vi ut information om händelsen på kommunens centrala hemsida. Lärdomar? Tillgång till en aktuell larm- och telefonlista hade varit bra. Det var frustrerande att behöva slå i vanliga telefonkatalogen, spilla tid och inte hitta fram till rätt nummer. Vi borde ha gått ut med information på hemsidan tidigare än vi gjorde. Vi hade god hjälp av en stomme till krisledningsplan som vi nu håller på att uppdatera. Sammantaget fick vi i kommunledningen inget större informationstryck på oss. Det berodde nog på att det inte var någon skolbuss som drabbats, och att så många andra verksamheter snabbt gick ut med upplysningar och telefonnummer i medierna. Ett dokument med basinformation hade varit bra att ha som stöd vid mediekontakterna. Leena Berglund är förbundschef vid Norra Västmanlands utbildningsförbund (NVU) och chef för krisgruppen på NVU-gymnasiet i Fagersta. Hur fick du kännedom om olyckan? Jag blev uppringd i hemmet kl av kommunchefen. Han förklarade att det hade skett en olycka och att ungdomar såg ut att vara inblandade. Det kunde vara en skolbuss från Fagersta kommun. Jag larmade ett antal personer i vår skolas krisgrupp samt några personer vid grundskolan. Där hade man redan fått reda på det inträffade och var på väg att aktivera krisgrupper. 21

22 Vid 8-tiden på kvällen var vår krisgrupp samlad på gymnasieskolan. I gruppen ingick sjuksköterska, rektor, kurator och vaktmästare. Det gick snabbt och smidigt att få ihop gruppen. Ursprungligen skulle vi ha haft personalfest på skolan den kvällen, men så blev det ju inte. Under fredagen arbetade vi fram till Lördag arbetade gruppen från och under söndagen från till Måndagen ägnades åt minnesstunder. Vår skola är ett förbund där det går elever från flera olika kommuner. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Vår uppgift vid sådana här händelser är att försöka tillhandahålla objektiv information till elever och andra berörda. Att ta hand om människor i ett akut skede är inte vårt uppdrag. Det sköter PKL-grupper (sjukvårdens instans för psykosocial katastrofledning) och POSOM (kommunens instans för psykiskt och socialt omhändertagande). Vi hänvisade därför en del samtal av den karaktären till PKL-grupperna. Vi beslöt oss för att fokusera på två uppgifter i skolans krisgrupp: att informera polis och PKL-grupper att vi fanns på plats, samt att planera för scenariot att någon från skolan hade blivit drabbad i olyckan. Något medietryck fick vi inte uppleva under fredagen. Det var inte heller många elever eller föräldrar som sökte oss då. Vi hade inte varskott medierna om att vi fanns på plats. När vi avvecklade fredag kväll så lämnade jag mitt mobilnummer till kommunens växel, om någon skulle ringa. På lördagen blev det annorlunda. Då berättade TV:s morgonnyheter att vi hade aktiverat gruppen på skolan. Under hela lördagen kom och ringde journalister som ville veta om några människor från skolan hade dödats eller skadats. Här fick vi ett problem. Först vid 4-tiden på lördagen fick vi bekräftat att en elev vid vår skola hade omkommit. Beskedet kom via en präst med föräldrarnas tillstånd. Innan dess visste vi inte om anhöriga hade blivit underrättade, men 22

23 vi anade hur det låg till eftersom det cirkulerade uppgifter om att en elev hade omkommit. Emellertid valde vi att inte kommentera något om våra farhågor till medierna, fast de var så angelägna. Här var vi stenhårda och sade inget förrän polisen bekräftat uppgifterna, vilket skedde först på söndag förmiddag vid 0- tiden. Varför tog det sådan tid? Jag tycker medierna ändå uppträdde hänsynsfullt mot oss, med undantag för en viss kvällstidning som trängde sig på i flera olämpliga sammanhang. Bland annat försökte tidningens utsände smyga in på minnesstunden i skolans aula under måndagen. En samling som bara var till för personal och elever på skolan. Lärdomar? Vi måste hitta ett effektivt sätt att erhålla information om skadade och omkomna. Det är viktigt att vara mentalt förberedd när något sådant här händer. Vi har övat mycket och arbetat med olika scenarier. Det var till stor hjälp. Det är viktigt att ha uppdaterade kontaktlistor till medarbetare och andra relevanta personer/aktörer, gärna med namn och nummer till närmast anhörig. En presskonferens hade varit bra att genomföra eftersom så många frågor från medierna var återkommande. Ett dokument med basinformation hade varit bra att ha som stöd vid mediekontakterna. 23

24 Det visade sig att tre av de omkomna var från Ludvika. Margareta Karlsson arbetar i vård- och omsorgsförvaltningen i Ludvika. I samband med olyckan ledde hon POSOM-gruppens arbete i Ludvika. posom-gruppen (psykiskt och socialt omhändertagande vid katastrofer) i Ludvika kommun aktiveras vid en större olycka eller akuta händelser i Ludvika eller när ludvikabor är inblandade i olyckshändelser på annan ort. posom-gruppens åtgärder kan omfatta såväl akut omhändertagande som snabb information till allmänheten. Uppdraget kan också vara att se till att drabbade erhåller långvariga stöd- och hjälpinsatser. Hur fick du reda på olyckan? Strax före klockan sex på fredagskvällen blev jag uppringd i hemmet av vård- och omsorgsförvaltningens larmcentral. Jag begav mig genast till Ludvika brandstation där ledningen för POSOM-gruppen har sin samlingsplats. När jag kom fram vid 8.30 var jag först på plats, vilket innebar att jag blev chef för POSOM. I vår organisation har vi bestämt att den som kommer först till ledningsgruppens lokal vid sådana här händelser är chef tills något annat bestäms. På brandstationen fick jag en kort rapport från räddningschefen i beredskap. Han berättade att många hade skadats vid olyckan och att några kanske hade omkommit. Bussen hade gått från Stockholm till Ludvika och råkat ut för olyckan vid Ängelsberg i Fagersta kommun. En halvtimme senare fick jag höra att bussen hade utgått från Ludvika och var på väg till Stockholm. I vilket fall verkade det troligt att det fanns människor från Ludvika på bussen. Räddningstjänsten i Ludvika hade tidigare under kvällen bistått med räddningsinsatser vid olycksplatsen. Vi organiserade POSOM:s ledningsgrupp och aktiverade en 24

25 stödgrupp som inrättade sig på ett församlingshem i Ludvika. De var på plats vid 9.30 och vi meddelade då SOS Alarm i Falun och Polismyndigheten i Dalarna att stödcentret var öppnat. Under hela kvällen försökte vi skaffa mer information om händelsen. Det var oerhört svårt att få fram säker information. Vi följde medierna och ringde på utannonserade upplysningsnummer, men det var mest upptaget hela tiden. Vi har en polis i POSOM-gruppen som koncentrerade sig på att skaffa information från polisen. Till slut började det att droppa in upplysningar. Mellan tio och halv elva på kvällen fick vi listor av polisen i Dalarna med förteckning över skadade personer. Det visade sig att tre av de omkomna var från Ludvika. Via SOS Alarm Dalarna spred vi även budskapet till medierna att stödcentret var öppet. Vid 22-tiden fick vi direkt kontakt med ett antal medier. Då gick också TV:s lokalnyheter ut med att stödcentret var öppet. Strax efter TV-sändningen kom en man till församlingshemmet. Han var frustrerad eftersom han sökte information om en nära anhörig som blivit drabbad i olyckan. Mannen hade inte kommit fram på de telefonnummer han använt. Stödgruppen hjälpte honom med kontakter och åkte med honom till Fagersta för att identifiera sin anhöriga. En del av arbetet i en POSOM-grupp består i att hjälpa människor med att få tag på rätt instans eller person. Vi ger även medmänskligt stöd som kan vara att lyssna till en person med behov att prata om det som inträffat och oroar. Om vi ser att det rör sig om specifik oro gör vi vad vi kan för att hjälpa till, exempelvis få tag på den information som personen i fråga söker. Viktigt i arbetet är att försöka få dem som söker upp oss att hitta sina egna resurser. I en stressad situation är det lätt att glömma sådant som annars kan förefalla självklart, som att använda det egna sociala nätverket. På fredagskvällen kom bara två besökare till stödcentret. Vi avvecklade oss 0.30 på natten och hade öppet både lördagen och söndagen. På lördagen hade vi fler besök, bland 25

26 annat kom en man som varit ombord på bussen men klarat sig oskadd. Han ville tala om sin upplevelse och få mer information. Några tidningar kom också på lördagen. De ville veta vilka personer som hade omkommit men de frågorna hänvisade vi till polisen. Sammantaget tror jag vi hade besök av sju personer på centret under fredagen och lördagen. Att det dök upp så få personer tror jag kan bero på att själva olyckan inträffade i Fagersta och inte i Ludvika. Lärdomar? posom-gruppen i Ludvika har efter händelsen utvärderat sitt arbete. På vissa punkter är vi nöjda, på andra inte. Bland annat borde vi tidigare ha lagt ut information på kommunens hemsida och tidigare informerat kommunväxeln om vår verksamhet och våra telefonnummer. Tre anhöriga upplevde stora problem med att få information från myndigheter i samband med olyckan (mer om detta i slutet av texten). Vi ser allvarligt på det och försöker hitta effektivare former för att i krislägen få information från andra myndigheter. Vi har utvecklat vår krisinformationsplan under två år. Den hade vi god hjälp av under händelsen. Helen Jacobsson är informatör vid sjukhusförvaltningen i Västmanlands landsting. Hur fick du kännedom om olyckan? Olyckslarmet kom till Västerås lasarett kl Händelsen klassades som en stor olycka och Västerås lasarett utsågs till ledningssjukhus. Det innebär att alla medicinska insatser och 26

27 samordning mot andra sjukhus sköts från ledningssjukhuset. En tidig åtgärd för ledningscentralen blev att aktivera andra sjukhus i regionen. På sjukhusen började snart telefonerna att ringa. Själv fick jag reda på olyckan genom nyheterna på TV klockan Jag ringde min chef och landstingets växel och fick veta att lasarettets medicinska ledningscentral hade aktiverats 7.5. Jag var även i kontakt med landstingets informationschef och begav mig sedan till arbetsplatsen på sjukhuset. Där hämtade jag vår krisplan och skaffade överblick över vilka som var samlade i ledningscentralen. Ledningscentralen hade hela tiden kontakt med ledningsläkaren på olycksplatsen. Jag fick veta att fyra skadade hade förts till Västerås och en till Falun. 20 lindrigt skadade hade transporterats till sjukhus i Fagersta och att PKL-grupper (med uppgift att stödja anhöriga) hade aktiverats på samtliga berörda sjukhus. PKL-grupperna hade tillgång till listor på alla intagna patienter. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Landstingets pressekreterare och jag sammanställde ett pressmeddelande som skickades ut till rikstäckande och lokala medier. Information från pressmeddelandet lades även ut på landstingets hemsida vid 9-tiden på fredagen. Kirurgchefen som var medicinskt ledningsansvarig medverkade vid presskonferensen på brandstationen i Fagersta under fredagskvällen. Flera medier hörde också av sig till sjukhusen. De ville främst få klarhet i antalet döda och skadade. Lärdomar? Det är inte bra att stänga växeln för inkommande samtal för tidigt. Ringer man till oss efter att växeln har stängt så kopplas man direkt till SOS Alarm. Efter att PKL stängt sina nummer vid 23-tiden på fredagen så ringde många och hamnade då fel. 27

28 Vi har utvecklat vår krisinformationsplan i två år. Den hade vi god hjälp av i samband med händelsen. I landstingets katastrofplan finns förberett upplysningsnummer till media som vi snabbt kunde aktivera och som växeln kände till. Så fort jag kommit fram till vårt arbetsrum på sjukhuset så ringde telefonerna. Ulla-Stina Broström är kurator och PKL-samordnare vid landstinget i Västmanland. PKL-gruppen (psykosocial katastrofledning) vid ett sjukhus har till uppgift att stödja anhöriga och skadade. Hur fick du kännedom om olyckan? Jag blev uppringd i hemmet kl på fredagen av växeln på Centrallasarettet i Västerås. Jag åkte direkt till sjukhuset och larmade på vägen in två kollegor till PKL-gruppen. Vi har ofta övat kriser tidigare och jag visste vart jag skulle bege mig. Så fort jag kommit fram till vårt arbetsrum på sjukhuset så ringde telefonerna. Efterhand så dök kollegorna upp och till slut var vi nio personer i PKL-gruppen. I början kunde vi inte ge några sakupplysningar alls utan bara säga till dem som ringde att vi inte visste så mycket än. Vi valde att ringa upp alla som ringde till oss och lämna information så snart vi fick in den. Vi har ett system för att dokumentera inkomna samtal. Efterhand fick vi veta mer om vad som hänt och kunde berätta var skadade befann sig. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? 7.30 kunde jag meddela växeln ett antal telefonnummer till PKL-gruppen, av vilka två öppnades för omvärlden. De nummer vi gav ut till allmänheten var inte förberedda utan befintliga arbetsnummer som vi valde att använda. Jag tror att 28

29 medierna fick dem före Övriga nummer var avsedda för samverkande parter. När vi var klara med förberedelserna så meddelade vi ledningsgruppen att PKL fanns på plats och hur vi kunde nås. Bland annat fick vi frågor från oroliga föräldrar som ville veta hur deras barn mådde. Vid hade samtalen klingat av. Vi bevakade telefonerna fram till kl och stämde av med andra berörda organisationer att vi dragit ner på verksamheten. Sedan visade det sig ändå att människor hade fortsatt att ringa under natten eftersom inaktuella telefonnummer låg kvar på TEXT-TV. Under lördagen arbetade vi Då ringde inte många. Lärdomar Vi borde ha väntat längre med att avveckla våra telefonnummer under fredagsnatten. Vi borde ha haft förberedda nummer att ge ut. Vi har övat mycket. Det gjorde att mycket gick fort och smidigt att ordna fram, exempelvis listor på drabbade personer och kontakter med andra PKL-grupper och andra sjukhus. Det är viktigt att informationsbitarna så fort som möjligt lyfts bort från SOS-operatörernas axlar så att de får fokusera på det operativa arbetet. Ellen Nyberg, driftchef vid SOS Alarm i Västmanland Hur fick du kännedom om olyckan? 6.25 kom larm till SOS Alarm om olyckan. Vid en sådan här händelse har vi flera uppgifter: att intervjua den som larmat och få mer kunskap om händelsen, att larma räddningsstyrkor 29

30 och dirigera ambulanser och att fungera som samordnande länk mellan polis, räddningstjänst, ambulans med flera. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Förutom blåljusmyndigheterna så informerade vi Sveriges Radio och Vägverket, Fagersta Energi, Fagersta kommuns gatukontor, Assistancekåren, SJ, Ludvika Linjebuss, tolk, posom, Haverikommissionen, Socialstyrelsen, SOS Alarms ledning samt länsstyrelsen i Västmanland. En del av dessa abonnenter ligger på vår standardlista för information, andra får upplysningar på begäran. Många journalister kontaktade oss för att försöka nå fram till någon vid olycksplatsen. Dem hänvisade vi till polisen. Eftersom vi inte arkiverar samtalsstatistik så vet jag inte antalet påringningar i samband med händelsen. Men det var många samtal. Vi fick information om nummer till PKL-gruppen i Västerås samt krisgruppen i Fagersta dit vi kunde hänvisa oroliga anhöriga. Till oss kom också ett medienummer från räddningstjänsten i Fagersta. Polisen gav oss nummer till katastrofregistreringscentralen i Uppsala, så att vi skulle kunna hänvisa anhöriga dit. Att det förekom många olika upplysningsnummer anser inte jag innebar ett problem i sig. På SOS Alarm är vi tacksamma för all avlastning vi kan få från ansvariga myndigheter. Lärdomar? Det är viktigt att informationsbitarna så fort som möjligt lyfts bort från SOS - operatörernas axlar så att de får fokusera på det operativa arbetet. 30

31 Många lyssnare hörde av sig till oss och ställde frågor. Joel Linderoth, redaktionschef SR P4 Västmanland Hur fick ni kännedom om olyckan? Jag tror det var genom vår trafikredaktion strax före De brukar få tips från bilister och andra och har upparbetade kontakter med SOS Alarm via Ojje-systemet (ett system för informationsdelgivning från myndigheter till medier). När något sådant här händer vill vi först veta att det verkligen har hänt. Vi behöver få händelsen bekräftad av två källor och oftast ringer vi polisen och SOS Alarm för att kontrollera. Vilka informationsåtgärder vidtog ni? Från 7.00 och framåt lade vi om våra sändningar och fokuserade helt på olyckan fram till Vi hade reporter vid olycksplatsen, samt programledare och stab på redaktionen som endast ägnade sig åt händelsen. Sammanlagt var vi sex personer som jobbade med det hela tre reportrar, en programledare och två arbetsledare. Hur uppfattade ni informationen från berörda myndigheter? Jag uppfattade det som om vi fick bra information från myndighetshåll. Givetvis var det förvirrat i början men det lugnade sig efterhand och vi kunde arbeta snabbt. Vi var vid skadeplatsen cirka 20 minuter efter olyckan ägt rum och kunde där få uppgifter direkt från källan. Som jag minns det figurerade flera upplysningsnummer till olika myndigheter. Jag tror det är viktigast att det finns ett nummer som alla kan vända sig till. Det blir enklast så. 31

32 Lärdomar? Vi famlade i mörkret en del innan vi fick saker bekräftade, men gjorde det med bibehållet lugn. Vi klarar en intensiv och stark nyhetsbevakning utan några större problem. Många lyssnare hörde av sig till oss och ställde frågor. Som journalist vill man alltid styra informationsinhämtandet själv i så stor utsträckning som möjligt. Det viktigaste är att de myndighetspersoner som man ringer till kan svara eller hänvisa vidare. Det brinner i knutarna och då vill man att myndigheter och dylika ska förstå hur ens arbetsgång är och inte bolla en runt i meningslösa vändor utan hänvisa till rätt person direkt eller ge ett svar på de frågor man har. Ett vet inte eller det är inget jag kan svara på är också ett svar. Ett tag satt jag med 15 olika nummer till myndigheter. Anhörig På initiativ av posom-gruppen i Ludvika gjordes efter olyckan en sammanställning av synpunkter hos tre anhöriga till omkomna i olyckan. Här följer ett utdrag av synpunkterna: Anhöriga upplevde att de ringt runt utan att få svar, upptaget eller någon som svarat att de inte vet och att de ska återkomma, ingen har dock återkommit med några besked. Anhöriga upplevde att det tog mycket lång tid att få bekräftelse på det de tidigt anade. Telefonnummer, utlagda på TEXT-TV, upptaget hela tiden. Telefonnumret ändrades under kvällen, hänvisning till nya telefonnummer. En anhörig berättar att han hade 5 olika telefonnummer att ringa. 32

33 Saknade kontinuitet i kontakterna med myndigheterna. Upplevde ingen samordning myndigheter emellan. Ludvika kommun och Polismyndigheten i Dalarna har mot bakgrund av synpunkterna tagit ett antal initiativ till att förbättra informationsrutinerna i samband med händelser som den inträffade. 33

34 Förteckning över centrala informationsaktörer i samband med Fagerstaolyckan Fagersta kommun Räddningstjänsten Del av kommunledningens krisorganisation NVU-gymnasiets krisgrupp Fagersta (skolan är ett fristående Krisgruppen vid kommunens högstadieskola kommunalförbund) Socialförvaltningens Krisgrupp (i beredskap) Ludvika kommun Räddningstjänsten POSOM-gruppen Västmanlands landsting Landstingets presstjänst Informationstjänsten vid landstingets sjukhsförvaltning PKL-grupper på berörda sjukhus Polisen Polismyndigheten Västmanland Polismyndigheten Dalarna Katastrofregistrering Polismyndigheten Uppsala SOS Alarm Västmanland 34

35 Källor Östen wikman, räddningschef och beredskapssamordnare i Fagersta ulf palm, informationsansvarig vid Polismyndigheten i Västmanland jan lejdelin, Fagersta kommunchef leena berglund, förbundschef Norra Västmanlands utbildningsförbund helen jacobsson, informatör vid sjukhusförvaltningen landstinget i Västmanland ulla-stina broström, PKL-samordnaren för landstinget i Västmanland ellen nyberg, driftchef vid SOS Alarm i Västmanland margareta karlsson, vård- och omsorgsförvaltningen i Ludvika, sammanhållande posom Ludvika joel linderoth, redaktionschef Sveriges Radio Västmanland Skriftligt material Uppföljning av bussolyckan i Ängelsberg Kort sammanfattning. Ludvika kommun, POSOM, Bussolyckan vid Ängelsberg 24 januari 2003 Utvärdering av polisinsatsen A , Polismyndigheten i Västmanlands län. 35

36 2