Lillespissen en gropkeramisk boplats vid Starekilen

Transkript

1 Lillespissen en gropkeramisk boplats vid Starekilen Rapport 2017:23 Arkeologisk undersökning Västra Götalands län, Bohuslän, Strömstads kommun, Skee socken, Stare 1:109, Skee 1811 Glenn Johansson med bidrag av Esther Nannmark

2

3 Lillespissen en gropkeramisk boplats vid Starekilen Rapport 2017:23 Arkeologisk undersökning Västra Götalands län, Bohuslän, Strömstads kommun, Skee socken, Stare 1:109, Skee 1811 Dnr Glenn Johansson med bidrag av Esther Nannmark

4 Arkeologerna Statens historiska museer Våra kontor Linköping Lund Mölndal Stockholm Uppsala Kontakt Arkeologerna Statens historiska museer Rapport 2017:23 Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY. Villkor på Bildredigering: Lena Troedson Layout: Lena Troedson Omslag framsida: Arkeolog Gundela Lindman gräver meterrutor. Foto: Glenn Johansson. Tryck/utskrift: Arkitektkopia AB, 2017

5 Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 5 Undersökningens förutsättningar 5 Topografi och fornlämningsmiljö 7 Metod och genomförande 8 Vad är gropkeramisk kultur? 10 Resultat 14 Boplatsen 14 Fynd 15 Boplatsens inre organisation 22 Fyndspridning 22 Specialregistrering C-analyser 26 Om boplatsens datering 26 Offer vid ett stenblock 27 Diskussion och tolkning 28 Utvärdering av undersökningsplanen 29 Materialets potential 29 A. Pilspetsarnas och därmed även boplatsens datering 30 B. När uppträder tekniken med att producera spån från cylindriska kärnor? 30 C. Boplatsens inre organisation 30 D. Identifiera härdar 30 Referenser 31 Administrativa uppgifter 33 Bilaga. Fyndlista 34 Figur- och tabellförteckning 44 Äldre stenålder Yngre stenålder Yngre bronsålder Äldre bronsålder Nyare tid Efterreformatorisk tid Medeltid Vikingatid Yngre järnålder Äldre järnålder STENÅLDER BRONSÅLDER JÄRNÅLDER HISTORISK TID år

6 4 Figur 1. Platsen för undersökningen markerad på utsnitt ur Terrängkartan, blad 584 Strömstad (skala 1:50 000), och GSD-Sverigekartan.

7 5 Sammanfattning Sommaren 2013 undersökte Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) stenåldersboplatsen Lillespissen (Skee 1811) vid Starekilen ett par kilometer söder om Strömstad. Boplatsen kunde avgränsas till endast cirka 100 kvadratmeter och den rumsligt begränsade boplatsen kunde efter avtorvning med grävmaskin totalundersökas genom fingrävning för hand. Vid undersökningen framkom närmare 4000 fynd. Vid sidan av ett par slipstenar och knackstenar i bergart, samt ett hänge i skiffer, utgjordes fyndmaterialet av bearbetad flinta. Bland redskapen som hittades på boplatsen finns bland annat flera knivar, skrapor och yxor men framförallt ett stort antal pilspetsar. Spånpilspetsarna, liksom de spån och cylindriska kärnor av flinta, som också fanns på boplatsen är typiska för den neolitiska så kallade gropkeramiska kulturen. I Västsverige dateras den gropkeramiska kulturen allmänt till tiden cirka 3 300/ BC. Resultatet från undersökningen öppnar dock upp för möjligheten att boplatsen kan vara äldre än så. I samband med rapportarbetet gjordes ett försök att utifrån ett par karaktäristiska spånkärnor identifiera de spån och redskap som producerats från dessa specifika kärnor. På detta sätt kunde fyra olika aktivitetsytor i form av spån- och tillverkning av pilspetsar lokaliseras inom boplatsen. En framtida genomgång av hela fyndmaterialet har möjlighet att mer ingående belysa fler och ytterligare aktiviteter inom boplatsen. Inledning Under perioden 1 23 augusti 2013 utförde Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) en arkeologisk undersökning av fornlämning 1811 i Skee socken, Strömstads kommun. Undersökningen utfördes enligt beslut av länsstyrelsen i Västra Götalands län och bekostades av Lagunen Camping, Strömstad. I det efterföljande rapportarbetet gjordes en specialregistrering av delar av fyndmaterialet vilket tjänade som underlag för en fyndspridning inom boplatsen. Utöver undertecknad så medverkade och bidrog Esther Nannmark till denna analys. Esther var vid tillfället praktikant hos Arkeologerna Mölndal och studerade Arkeologisk Praktik och Teori inom Masterprogrammet vid Göteborgs Universitet. Undersökningens förutsättningar Fornlämningen påträffades vid en arkeologisk utredning 2010 (Claesson 2010) och förundersöktes året därpå, under våren 2011 (Hernek 2011). Utredningen och förundersökningen utfördes av Bohusläns museum. Vid förundersökningen framkom ett mellanneolitiskt flintmaterial av utpräglad gropkeramisk karaktär. Till dessa fynd hör en tångepilspets, ett par cylindriska kärnor, spån och spånredskap. Inom samma

8 6 Hålkedalskilen Hålkedalen Skee 1648 Skee 1645 Hålkedalskilen Skee 1484: Skee 1636 Skee 1637 Stigsbergsbukten Skee 1811 Skee 53:1 Skee 1067:2 Hällekindskäret Skee 1715 Skee 1720 Skee 1721 Skee 1071:1 Skee 1486:1 Starekilen Skee 1070:1 Sillevikshumpen Skee 1073:1 Silleviken Stare Skee 1072:1 Enerhögen Trälsund Skee 824: Skee 1386: Lidberget Skee 58:1 Skee 59:1 Figur 2. Undersökningsområdet markerat på utsnitt ur Fastighetskartan blad 65C 3IN Strömstad (Sweref 99 TM). Skala 1:

9 7 område, men även i boplatsens norra och centrala del fanns vad som tolkades som ett något äldre flintmaterial. Fynd av en tväreggad spets samt ett par slipstensplattor daterades till övergångsfasen senmesolitikum tidigneolitikum. Varken vid utredningen eller förundersökningen framkom några anläggningar och bedömningen gjordes att sådana sannolikt inte fanns bevarade på platsen. I boplatsen södra del påträffades vad som tolkades som ett offerfynd, en tegelstensformad sten i kvartsit, invid ett stort och iögonfallande stenblock. Något tidsmässigt samband mellan det gropkeramiska flintmaterialet och offerfyndet bedömdes vara mindre sannolikt. Offerfyndet bedömdes vara något yngre, med en möjlig datering till senneolitikum bronsålder (Hernek 2011). Topografi och fornlämningsmiljö Den undersökta boplatsen, som kom att kallas Lillespissen, låg i skogsmark på en flack platå nedanför och omsluten av markerade berg mot norr och väster (figur 3). Mot söder övergick platån till en kraftig sluttning ner mot havsviken Starekilen vars vatten ligger cirka 150 meter sydväst om platån (figur 4). Idag ligger boplatsen cirka 28 meter över havet, men då den var i bruk under mellanneolitikum, har den varit än mer havsanknuten. Den högre havsnivån under tidig- och mellanneolitikum innebär att boplatsen i princip varit strandbunden. För ungefär 5000 år sedan har den legat på en ö och då vid norra sidan av mynningen på en inskuren havsvik. Boplatsen ligger i Skee socken i Strömstads kommun, vilket är en av Bohusläns nordligaste socknar. Strömstads kommun och Östfold i Norge är gränsregioner och nationsgränsen löper genom Idefjorden som skiljer de båda länderna åt. På båda sidor av Idefjorden finns ett flertal kända tidig- och mellanneolitiska boplatser och som en konsekvens av utbyggnaden av väg E6 under 2000-talet har flera blivit undersökta (Glörstad 2004, Johansson 2004 och 2006, Westergaard 2008 och Lindman 2013). Trots detta kan man säga att antalet kända gropkeramiska boplatser i norra Bohuslän är förhållandevis få. I Strömstads kommun finns visserligen ett 20-tal men med beaktande av områdets storlek och tidsramen för den gropkeramiska kulturen är detta inte en särskilt hög siffra (Munkenberg 2007). Speciellt för de gropkeramiska boplatserna i Bohuslän är att det på flera av dem, eller i anslutning till dem, förekommer kökkenmöddingar. I Sverige finns endast fyra kända mellanneolitiska kökkenmöddingar och samtliga ligger i Bohuslän. Den senast funna hittades så sent som 2003 (Skee 1617) och den dateras till en sen fas av gropkeramisk kultur (Hernek 2007). Med tanke på den nu undersökta boplatsens lokalisering är det intressant att tre av de fyra kökkenmöddingarna ligger inom en radie av endast cirka sju kilometer från boplatsen (Skee 42, Skee 592 samt Skee 1617). Den fjärde boplatsen med Kökkenmödding är Rörvik (Kville 442) som ligger en bit längre ner i Bohuslän, strax söder om Hamburgsunds samhälle. I mycket nära anslutning till Lillespissen undersöktes år 2001 en annan gropkeramisk boplats, Skee 54. Avståndet mellan de båda

10 8 boplatserna är endast cirka 300 meter. Skee 54 har tolkats som en strandbunden och tillfällig bosättning använd i samband med jakt och/eller fiske (Nordell & Swedberg 2003). Som tidigare beskrivits har boplatsen Lillespissen legat på en ö i skärgården, en lokalisering som är karaktäristisk för de kända gropkeramiska boplatserna i norra Bohuslän. Generellt kan de sägas vara lokaliserade till den yttre delen av den dåtida innerskärgården, och ofta belägna på större öar och vända mot havet (Munkenberg 2007). Metod och genomförande Undersökningen inleddes med att boplatsens centrala del, vilken omfattade drygt 300 kvadratmeter banades av med grävmaskin (figur 5). Vid schaktningen avlägsnades förnan så att fyndförande lager frilades. Fyndförande lager utgjordes av ett 0,1 0,2 meter tjockt sandigt/grusigt lager med småsten. Inom delar av boplatsens centrala del förekom ett cirka 0,05 0,10 meter tunt urlakningsskikt bestående av grå sand. Även detta urlakningsskikt innehöll bearbetad flinta. Boplatsens centrala del undersöktes därefter genom handgrävning av meterstora grävenheter och det fyndförande området kunde avgränsas till en endast 100 kvadratmeter stor yta (figur 6). På grund av den fyndförande ytans begränsade omfattning kunde boplatsen totalundersökas. Sammanlagt grävdes 109 kvadratmeter för hand inom ytan (figur 7). Fornlämningen omfattade totalt drygt 1100 Figur 3. Boplatsen var belägen på en platåliknande avsats öster om Starekilen, vars vatten syns mellan träden i bakgrunden. Översikt över boplatsen från nordost. Foto: Johannes Nieminen.

11 9 kvadratmeter och de mer perifera delarna undersöktes genom att fem mindre delytor schaktades fram med grävmaskin. Vid schaktningen framkom varken fynd eller anläggningar inom dessa delar. Att så var fallet bekräftades också genom de meterrutor som handgrävdes i de framtagna schakten. Efter att den fyndförande ytan bedömdes vara färdigundersökt gjordes en andra schaktning av boplatsen. Vid detta moment schaktades 0,3 0,4 meter ner i sandlagret. Detta gjordes i syfte att undersöka huruvida urlakade osynliga anläggningar förekom på platsen. Ett fenomen som kommit att uppmärksammas allt mer. Kortfattat innebär det att urlakning av humusämnen, i exempelvis en anläggning, sker uppifrån och ner och effekten blir att anläggningens övre del inte kan urskiljas gentemot omgivande material. En konsekvens av de markkemiska processerna kan följaktligen innebära att en maskinavbaning inte görs tillräckligt djupt, utan ned till en nivå som felaktigt uppfattas som steril (Lindman 2004 och Westergaard 2008). Vid den andra och djupare schaktningen framkom dock inga anläggningar (figur 8). Utöver undersökningen av den neolitiska boplatsen omfattade undersökning även ytorna kring ett större stenblock beläget cirka 15 meter sydost om boplatsens centrala del. Vid förundersökningen påträffades en huggen tegelstensformig sten i kvartsit invid det stora och iögonfallande stenblocket. Fyndet tolkades som ett offer, och som ett led i slutundersökningen av Kville 1811 undersöktes om ytterligare fynd fanns invid stenblocket (figur 9). Figur 4. Boplatsen låg cirka 28 meter över havet och ungefär 150 meter från Starekilens vatten, som syns i bildens nederkant. Boplatsens ungefärliga läge har markerats med en pil i bilden. Foto, mot nordost: Glenn Johansson.

12 10 Med grävmaskin torvades därför området runt stenblocket av med grävmaskin, ytan rensades för hand och avslutningsvis handgrävdes även sju meterrutor vid stenblocket. Några anläggningar framkom inte vid undersökningen, men i fyra meterrutor hittades små mängder träkol i fyndförande lager. Träkolet insamlades för senare 14 C-analys. För dokumentation av grävenheter och schakt användes totalstation och kontinuerligt dokumenterades fältarbetet genom fotografering. Vad är gropkeramisk kultur? Icke osannolikt är den bästa definitionen av gropkeramisk kultur att den är sådan skandinavisk kultur som icke motsvarar definitionerna för ertebölle-, trattbägar-, stridsyxe- och senneolitisk kultur. Mats P. Malmer 1970 Ovanstående fråga och citat utgör titel på den B-uppsats i arkeologi jag skrev som student vid Göteborgs Universitet Frågan om den gropkeramiska kulturens rötter och relation till andra neolitiska så kallade kulturer fascinerade inte bara mig vid den tiden, utan var en flitigt debatterad fråga som inbegrep hela neolitiseringsprocessen. I uppsatsens inledning skriver jag att det i mellanneolitikum, lång tid efter jordbrukets introducerande, uppträder en fångstpräglad kultur av mesolitisk karaktär, men med tydliga inslag av andra neolitiska kulturer i fyndmaterialet, har pockat på en Figur 5. En del av boplatsen efter avbaning. Foto, mot nordost: Glenn Johansson

13 11 S S S S Figur 6. Schaktplanen visar avbanade ytor, schakt och grävenheter. Skala 1:300 och utsnitt 1:200. S536 SU-område Schakt Grävenhet Stenblock S m S S m

14 12 Figur 7. Den endast cirka hundra kvadratmeter stora boplatsen totalundersöktes genom fingrävning för hand. På bilden syns arkeolog Gundela Lindman i färd med att gräva meterrutor. Foto: Glenn Johansson. Figur 8. Som ett sista moment i undersökningen gjordes en andra avbaning med maskin av den fyndförande ytan. Syftet var att undersöka om urlakade anläggningar förekom på djupet. På fotot syns arkeolog Gundela Lindman övervaka schaktningen. Foto: Glenn Johansson. Figur 9. Vid förundersökningen påträffades en huggen och tegelstensformad sten i kvartsit invid stenblocket i bild vilket tolkades som ett eventuellt offer. Vid slutundersökningen gjordes därför en avtorvning med grävmaskin kring blocket och meterrutor grävdes runt om. Inga ytterligare fynd gjordes dock. Foto: Glenn Johansson.

15 13 förklaring och diskussionen har varit livlig. I stor utsträckning har tolkningarna av den gropkeramiska kulturen intimt hängt samman med olika teorier kring dess ursprung. Mycket har hänt vad gäller forskning och kunskapsuppbyggnad kring inte bara den gropkeramiska kulturen utan hela neolitiseringsprocessen sedan uppsatsen skrevs för drygt 25 år sedan. För Västsveriges del har flera avhandlingar och vetenskapliga arbeten publicerats som på olika sätt berör ämnet (Munkenberg 2007, Persson 1999, Strinnholm 2001 och Sjögren 2003, 2013). I artikeln Neolitiseringen i Västsverige. En översikt (Sjögren 2013) presenterar Karl-Göran Sjögren en översikt över kunskapsläget vad gäller spår av neolitisk försörjning i Västsverige. Översikten är en gedigen genomgång av analyser av makrofossil, djurben, isotoper, pollen och boplatsanalyser. Ett material som ökat genom ett flertal undersökningar av tidig- och mellanneolitiska boplatser i Halland och Bohuslän under senare år. I artikeln dras slutsatsen att trattbägarkultur, odling och husdjur introduceras över hela regionen vid cirka 4000 cal. BC. Detta sker samtidigt i Västsverige, i södra och östra Sverige samt i Danmark. Över detta stora område har spridningen av domesticerade växter och djur liksom av en ny materiell kultur skett mycket snabbt, förmodligen inom högst ett par generationer. Näringsfånget tycks vara blandat under tidigneolitikum, men under loppet av tidigneolitikum sker en utveckling mot en allt större betoning på de domesticerade arterna. Vid slutet av tidigneolitikum-början av mellanneolitikum (cirka cal. BC) är dominansen nästan total för dessa. Denna specialisering sker oberoende av naturmiljö och hänger samman med en ideologisk betoning på det neolitiska livssättet ( ett TRB-habitus ). En ekonomisk utveckling som sammanfaller med en rad andra fenomen som byggandet av megalitgravar och Sarupanläggningar. Vad som därefter sker tycks vara att trattbägarkulturens sociala och ideologiska system bryter samman. Detta sker vid olika tidpunkter i olika områden, först i östra Sverige, något senare i Västoch Sydsverige. Detta visar sig, enligt Sjögren, genom utvecklingen av olika gropkeramiska traditioner, liksom i jordbrukets minskande roll i många områden. För Västsveriges del bryts trattbägarsamhället ner tidigare i kustområdet, medan det fortlever i inlandet, åtminstone på Falbygden, som under senare delen av MN A framstår som en enklav med levande TRB-traditioner, omgiven av i huvudsak gropkeramiska grupper. Karl-Göran Sjögrens uppfattning delas idag säkert av de allra flesta arkeologer som intresserat sig för frågan. Andra teorier kring den gropkeramiska kulturen och dess ursprung har dock funnits och framförts av bland annat Malmer (1970), Welinder (1970), Becker (1980) och Wyszomirska (1984). Gemensamt för dessa är att de på ett eller annat sätt snarare velat koppla den gropkeramiska kulturen till mesolitiska kulturer, än utvecklade ur trattbägarkulturen. Exempelvis uppfattar och tolkar Wyszomirska den gropkeramiska kulturen som någonting så radikalt annorlunda än trattbägarkulturen att hon menar att det rör sig om överlevande fångstsamhällen långt in i neolitisk tid. En överlevande fångstkultur med rötter i mesolitikum spridd runt Östersjön, existerande vid sidan av trattbägarkulturen/ stridsyxkulturen. Intressant i sammanhanget är de resultat som redovisats från senare års forskning kring DNA. Resultaten har visat på stora gene-

16 14 tiska skillnader mellan analyserade skelett från trattbägarkulturens megalitgravar i Falbygden och individer från gropkeramiska gravar på Gotland. DNA från de analyserade individerna på Gotland visar på ett genetiskt släktskap med DNA-analyserade individer från mesolitiska gravar vid Motala (och andra mesolitiska skelett i Europa). Ett genetiskt släktskap som inte delas mellan individerna i Falbygdens megalitgravar och mesolitikerna i Motala (Bojs 2015). Om de presenterade resultaten stämmer så skulle detta kunna tolkas som att det faktiskt existerar två parallella kulturer under tidigneolitikum. Den ena representerad av trattbägarkulturen och den andra av kvarvarande mesolitiska grupper. För Västsveriges del anses gränsen mellan den senmesolitiska lihultkulturen (med en avslutande tvärpilsfas), och den tidigneolitiska trattbägarkulturen gå vid tiden cirka 4000 cal. BC (Persson 1999). Om den gropkeramiska kulturen verkligen skulle utgöra en förlängning av kvarvarande mesolitiska grupper, så uppstår en svårförklarad lucka på närmare 1000 år mellan de yngsta mesolitiska och de äldsta gropkeramiska boplatserna. En intressant fråga blir då om det i Västsverige finnas boplatser från tiden mellan cal. BC som inte kan knytas till trattbägarkulturen. Alltså boplatser som länkar samman de senmesolitiska/ tvärpilsboplatserna med de gropkeramiska. Resultat Boplatsen Vid förundersökningen avgränsades boplatsen till en cirka 1150 kvadratmeter stor yta inom vilken en mindre och cirka 330 kvadratmeter stor yta framstod som boplatsens centrala del. Detta på grund av en påtagligt större mängd bearbetad flinta inom denna begränsade yta. Resultatet från förundersökningen visade sig stämma mycket väl med verkligheten. Dock kunde den centrala/fyndintensiva delen begränsas ytterligare, ned till en yta om cirka 100 kvadratmeter. Den begränsade omfattningen innebar att boplatsen, definierad genom förekomst av bearbetad flinta, kunde undersökas i sin helhet. Hur stor boplatsen i själva verket varit, är en annan och närmast omöjlig fråga att besvara. Mycket av de aktiviteter och händelser som ägt rum inom boplatsen har inte bevarats eller lämnat synliga spår efter sig. Några anläggningar framkom inte vid undersökningen. Vad som undersökts är helt enkelt en ungefär 100 kvadratmeter stor yta inom vilken flinta bearbetats och använts. Flintbearbetningen har i stor utsträckning inneburit att spån producerats från cylindriska kärnor och att framförallt pilspetsar, men också andra redskap, tillverkats av spån. Fyndmaterialet karaktäriseras av just cylindriska kärnor, spån och spånpilspetsar. Boplatsen har legat på en relativt flack platå nedanför berg i norr och väster, på en nivå kring 28 meter över havet. Mot söder vidtar en mer markerad slänt ned mot havet. Idag ligger platsen ungefär 150 meter från Starekilens havsvik men under tidig- och mellanneolitikum har den varit mer eller mindre direkt strandbunden då havsnivån nått upp till denna nivå. Vid denna tid har boplatsen legat vid norra sidan av en inskuren havsvik.

17 15 Fynd Som tidigare beskrivits blev den lilla boplatsen totalundersökt. Den fyndförande ytan omfattade knappt 100 kvadratmeter och den undersöktes i sin helhet genom handgrävning av meterrutor (med undantag för sju kvadratmeter som inte gick att komma åt på grund av stubbar). Med undantag för något enstaka fynd som kan ha försvunnit i samband med avtorvningen eller missats vid rutgrävningen, så utgör fyndmaterialet i princip hela det material som lämnats kvar på platsen. Detta gäller förstås enbart det lithiska materialet. Allt organiskt material som funnits på boplatsen, redskap, skräp och avfall är inte bevarat. Från boplatsen finns sammanlagt fynd registrerade och med undantag för fem föremål i bergart, består det uteslutande av bearbetad flinta (tabell 1 och bilaga 1). Fynden har sorterats av Glenn Johansson efter Göteborgs Arkeologiska Museums sorteringsschema (Andersson m.fl. 1978). Materialet karaktäriseras av ett stort antal cylindriska spånkärnor, spån producerade från dessa och spånpilspetsar. Som framgår av tabellen nedan domineras redskapsinventariet av 44 spånpilspetsar, men vid sidan av dessa finns ytterligare ett trettiotal redskap. Dessa består av två yxor, tre borr, sex skrapor, sju knivar en stickel, men också ett antal retuscherade spån (11 stycken), en övrig retuscherad spets, ett övrigt redskap samt ett stycke med tillhuggning. I huvudsak är redskapen tillverkade av spån och i de fall de är gjorda på avslag, så kan dessa beskrivas som spånliknande. Utöver redskap i flinta finns även ett hänge i skiffer, två slipstenar samt två knackstenar i bergart. På en del gropkeramiska boplatser i Bohuslän förekommer keramik och på andra inte, Lillespissen tillhör den senare kategorin. Någon keramik hittades inte på boplatsen. Tabell 1. Sammanställning fynd Skee Fyndtyp Antal Material Flintredskap Spån-/tångespets 44 Flinta Yxa, slipad 2 Flinta Kniv, avslags- 1 Flinta Kniv, spån- 6 Flinta Borr, spån- 2 Flinta Borr, avslags- 1 Flinta Skrapa, avslags- 2 Flinta Skrapa, spån- 4 Flinta Spån med retusch 11 Flinta Stickel, spån- 1 Flinta Övrig retuscherad spets 1 Flinta Övrigt redskap 1 Flinta Stycke med tillhuggning 1 Flinta Summa redskap flinta 77 Kärnor Plattformskärna B* 1 Plattformskärna C* 2 Plattformskärna E* 33 Fyndtyp Antal Material Plattformskärna F* 7 Bipolär kärna 4 Övrig kärna 1 Kärnfragment 8 Summa kärnor 56 Spån Spån och spånfragment 429 Ryggspån 10 Summa spån och fragment 439 Avslag och övrig slagen flinta Summa flinta Övrigt Hänge 1 Skiffer Knacksten 2 Bergart Slipsten 2 Bergart Summa redskap Bergart 5 Plattformskärna B* (kölformig kärna med en plattform) Plattformskärna C* (övrig kärna med en plattform) Plattformskärna E* (cylindrisk kärna med två motstående plattformar) Plattformskärna F* (övrig kärna med två eller flera plattformar)

18 16 Kärnor och spån Från undersökningen finns 56 kärnor, hela och fragment. Den vanligaste och helt dominerande kärntypen är en cylindrisk kärna med två motstående plattformar (Plattformskärna E). Av de 56 kärnorna är 33 stycken av denna typ. Karaktäristiskt för kärnorna på Lillespissen är, oavsett typ, att de är relativt små och välutnyttjade (figur 10). Från de cylindriska kärnorna har spån producerats och från undersökningen finns ett stort spånmaterial. Som framgår av tabellen (tabell 1) har 439 spån, spånfragment och ryggspån registrerats (figur 11). Spånpilspetsar Medräknat retuscherade spån så hittades sammanlagt 76 redskap på boplatsen. Hela 44 stycken utgörs av pilspetsar, vilket betyder att närmare 2/3-delar av alla redskap är pilspetsar. Samtliga spetsar är tillverkade i flinta och utgörs av A-spetsar (figur 12). Spetsarna från Lillespissen är inte bara många i förhållande till andra redskap på boplatsen, utan även i jämförelse med fynden från andra kända boplatser i området. År 2007 publicerades en omfattande studie av de gropkeramiska boplatserna i norra Bohuslän (Munkenberg 2007). I arbetet De gropkeramiska boplatsernas miljö redovisas och tolkas 16 kända gropkeramiska boplatser i Bohusläns nordligaste socknar (Skee, Hogdal och Lommeland). Tio av boplatserna är undersökta i större omfattning och på endast en dem finns ett lika omfattande spetsmaterial. Som framgår av tabellen nedan innehåller endast tre av de sexton platserna fler än tio spetsar (tabell 2). Tabell 2. Gropkeramiska boplatser i norra Bohuslän. Sammanställning gjord efter (Munkenberg 2007). Fornlämning Antal spetsar Typ Status Hogdal 12 3? Lösfynd Hogdal A+2 ej färdiggjorda Delvis undersökt Hogdal A, 3 B Undersökt Hogdal B Undersökt Lommeland 12 2? Lösfynd Skee 5 1? Lösfynd Skee A, B och C Delvis undersökt Skee A, 1B, 3?+1 tånge Undersökt Skee A, 2B, 1C/D Undersökt Skee 58 4? Lösfynd Skee 89 1? Lösfynd Skee A, 1B, 7C Delvis undersökt Skee 1598 V 14 A Undersökt Skee 1598 Ö 19 A Undersökt Skee B, 3C/D Delvis undersökt Skee B, 1C/D Delvis undersökt Att dra alltför långtgående slutsatser kring ekonomi och näringsfång utifrån en boplats flintmaterial är källkritiskt synnerligen tveksamt. Även om boplatsen innehöll en imponerande mängd pilspetsar, så innebär detta ändå nödvändigtvis inte en specialiserad inriktning mot jakt. Kanske utgör pilspetsarna bara en mindre del av de redskap som ursprungligen funnits på platsen och använts i omgivningarna.

19 17 Figur 10. Fotot visar exempel på cylindriska spånkärnor från boplatsen Skee 1811 (från vänster: F100, 96, 106 och 112). Många kärnor var påfallande små och välutnyttjade. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson. Figur 11. På fotot syns några av de drygt 400 flintspån som fanns på boplatsen. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson.

20 18 Hur många fiskenät, krokar, benharpuner och korgar för insamling av vegetabilier som en gång funnits på platsen går inte att veta. Detta till trots är det ändå inte allt för djärvt att dra slutsatsen att jakt med pil och båge skett med utgångspunkt från boplatsen och troligen i en relativt stor omfattning. Att spetsar inte bara tillverkats vid platsen utan också använts vid jakt visas av att flertalet är trasiga eller endast utgörs av tångefragment. De trasiga spetsarna har sannolikt skadats i samband med jakt och därefter kastas på boplatsen då pilskaften försetts med nya spetsar. I nedanstående tabell har ett försök gjorts att beskriva, karaktärisera och redovisa spetsarnas status (tabell 3). Tabell 3. Sammanställning av de 44 flintspetsarna från Skee Fnr Typ Längd mm Status Bränd Kommentar 167 A-spets 40 (43)* Udden skadad 168 A-spets 45 (45)* Intakt A-spets 42 (42)* Intakt A-spets 37 (37)* Intakt A-spets 41 (43)* Udden skadad A-spets 36 (36)* Intakt A-spets 53 (56)* Udden skadad A-spets 45 (48)* Udden skadad A-spets 37 (42)* Udden saknas A-spets 34 (40)* Udden saknas A-spets 25 (37)* Fragment med tånge Bränd Cirka 1/3-del av spetsen saknas 178 A-spets 30 (45)* Fragment - Atypisk 179 A-spets 19 (31)* Fragment med tånge Bränd Cirka 1/3-del av spetsen saknas 180 A-spets 32 (34)* Udden skadad A-spets 35 (45)* Udden saknas A-spets 34 (44)* Udden saknas A-spets 27 (34)* Udden saknas A-spets 20 (40)* Tången saknas Bränd Cirka halva spetsen 186 A-spets 39 (44)* Tången saknas A-spets 20 (35)* Fragment med tånge A-spets 25 (30)* Udden saknas A-spets 17 (30)* Fragment med tånge Bränd 190 A-spets 12 (?)* Tångefragment - Endast tången 191 A-spets 55 (58)* Udden skadad Variant* 44 (44)* Intakt Variant* 28 (30)* Udden skadad Variant* 33 (33)* Intakt A-spets 34 (34)* Intakt A-spets 34 (34)* Intakt A-spets 38 (38)* Består av två delar Bränd Hela spetsen 199 A-spets 34 (41)* Udden saknas A-spets 31 (34)* Udden skadad A-spets 30 (40)* Udden saknas A-spets 29 (33)* Udden saknas Variant* 44 (44)* Intakt A-spets 27 (30)* Udden skadad Variant* 32 (32)* Intakt -

21 19 Figur 12. Fotot visar samtliga 44 spånpilspetsar som hittades vid undersökningen. Flera av spetsarna har en retuschering och karaktär som gör att de snarare påminner om eneggade spetsar än om mer typiska A-spetsar. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson.

22 20 Fnr Typ Längd mm Status Bränd Kommentar 387 Variant* 37 (37)* Intakt Variant* 26 (32)* Udden saknas A-spets 30 (36)* Udden saknas A-spets 29 (33)* Udden skadad Variant* 35 (35)* Intakt A-spets 32 (40)* Udden saknas A-spets 43 (43)* Intakt - * I kolumnen Längd redovisas två olika siffror, där den första anger spetsens faktiska längd. Siffran inom parantes är en uppskattning av en fragmentarisk spets ursprungliga längd. Den uppskattade längden är inte helt exakt, men ger ändå en rimlig bild av spetsens ursprungliga längd * Under kolumnen Typ har åtta spetsar benämnts Variant. Även dessa spetsar utgörs av A-spetsar, men då de uppfattats som något avvikande från den mer typiska A-spetsen, har jag valt att särskilja dem på detta sätt. De skiljer från de övriga A-spetsarna genom att de retuscherats på ett sådant sätt att de framstår som närmast eneggade Två slipade flintyxor Vid sidan av pilspetsarna så är de formella redskapen förhållandevis få, men till de mer distinkta kan räknas två slipade yxor (F165 och F166). De båda yxorna påträffades i boplatsens södra del och de låg ungefär 1,5 meter från varandra (figur 13). Fyndomständigheterna för den ena yxan (F165) var speciell. Den påträffades nedstucken i marken med eggen nedåt och det tycks som om den avsiktligt placerats på detta sätt (figur 14). Som framgår av tabellen nedan så är de båda yxorna mycket snarlika och närmast identiska vad gäller storlek och form (tabell 4). Gemensamt för dem är också att båda ursprungligen varit längre än vad de nu är. Båda yxorna har slagits av så att de fått en längd på knappt 8 cm och därefter har den nya nackänden modifierats så att de fått en något tunnare och smalare avslutning/nacke. Under neolitikum förekommer flera varianter av slipade flintyxor bland annat tunnackiga och tjocknackiga yxor. Till tidigneolitikum och trattbägarkultur räknas de tunnackiga yxorna medan de tjocknackiga yxorna i första hand associeras med gropkeramisk kultur och mellanneolitikum. Ett första intryck av de båda yxorna från Lillespissen är att de har en tjocknackig karaktär. Tittar man närmare på dem så är detta dock inte alldeles självklart. På grund av den omslagning/omformning som gjorts är det svårt att avgöra vilken typ av yxa det ursprungligen handlar om. I den form yxorna föreligger så är ena bredsidan mer konvex än den andra som är mera plan. Troligen har yxorna varit skaftade och använda tvärställda. Tabell 4. Beskrivning av de slipade yxorna. Fnr ID Längd Bredd Tjocklek Tvärsnitt Vikt (g) Typ 165 G 516 7,8 cm 4,7 cm 2,7 cm Rektangulärt 147 Slipad yxa i flinta Karaktär: Ger intryck av att vara helt oanvänd efter sista slipningen. 166 G 34 7,8 cm 4,5 cm 2,5 cm Rektangulärt 106 Slipad yxa i flinta Karaktär: Hela yxkroppen är så kraftigt omslagen att endast små slipade ytor finns kvar

23 21 Figur 13. Två slipade flintyxor hittades på boplatsen. Båda är omslagna, framförallt yxan till höger i bild, där endast små ytor med slipspår finns kvar (F166). Yxan till vänster (F165) påträffades nedstucken i marken med eggen nedåt. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson. Figur 14. Den slipade flintyxan (F165) In Situ. Yxan var nerkörd i marken och på fotot syns nacken sticka upp. Foto: Glenn Johansson.

24 22 Ett hänge i skiffer? Bergartsfynden är få och utgörs av två slipstenar och två knackstenar, samt ett föremål i skiffer som tolkas som ett hänge (F502). Hänget är 53 mm långt, har en bredd som mest på 10 mm och en tjocklek på 4 mm (figur 15). Hängets ena ände kan liknas vid en fiskstjärt och utformningen har sannolikt gjorts i avsikt att ett tunnare snöre ska kunna fästas runt föremålet. Bedömningen av skifferföremålet som ett hänge är dock inte alldeles självklar. En alternativ tolkning, utifrån form och storlek, är att det i stället rör sig om en pilspets. Boplatsens inre organisation I samband med rapportarbetet gjordes en studie av fyndens fördelning och spridning inom boplatsen. Bakom en Figur 15. Ett speciellt fynd från undersökningen, ett drygt 50 mm långt hänge i skiffer. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson. sådan kartering ligger en föreställning om att fyndspridningen kan belysa och spegla en boplatsens inre organisation, exempelvis olika och separerade aktivitetsytor. De källkritiska aspekterna vid denna typ av analyser är omfattande. Ett betydande problem kring analyser av boplatsernas organisation och struktur har att göra med osäkerhet kring depositionstid. Det vill säga frågor rörande ackumulation och samtidighet. Ofta har platserna för stenålderns boplatser varit attraktiva för bosättning under en lång tidsrymd. Större eller mindre grupper av människor har av delvis olika skäl och syften vistats på platserna, under längre eller kortare tid. Fyndmaterialet från en boplats är därför ofta ett resultat av många, och över tid, ackumulerade händelser. Att separera fyndmaterialen och på typologiska eller stratigrafiska grunder vaska fram enskilda besök eller specifika händelser låter sig sällan eller aldrig göras. Dessa omständigheter innebär att en boplatsanalys, i princip, förutsätter att platsen endast använts av en enda grupp människor. Vidare förutsätter en analys av boplatsens organisation att invånarna organiserat aktiviteter på ett så rumsligt strukturerat vis inom boplatsen att detta kan avläsas i den (bevarade) materiella kulturen. Dessutom förutsätter detta att aktiviteter därefter följt denna organisationsprincip och inte nämnvärt förändrats över tid. Ytterligare en förutsättning är dessutom att platsen därefter inte påverkats på något avgörande sätt, av exempelvis geologiska händelser eller markanvändning. Fyndspridning Förutsättningarna för en boplatsanalys utifrån fyndmaterialet och dess spridning är ovanligt goda för boplatsen Lillespissen. Boplatsen är avgränsad och totalundersökt, den är ytmässigt liten (cirka 100 kvadratmeter) och har ett relativt begränsat fyndmaterial (3 865 fynd). Fyndmaterialet har homogen gropkeramisk karaktär och på geologiska grunder kan en mesolitisk inblandning uteslutats, då platsen legat under vatten fram till neolitikums början. Från förunder-

25 23 sökningen finns visserligen ett par fynd som tolkats som något äldre. Dessa fynd består av ett par slipstensplattor, ett möjligt frontparti från en mikrospånkärna samt en tväreggad spets. Den tväreggade spetsen härrör dock från ett schakt som är beläget något högre upp i terrängen (Hernek 2011). Vid slutundersökningen framkom inga fynd som indikerade en äldre inblandning, och vid undersökningen gjordes heller inga iakttagelser som pekade mot att platsen påverkats av senare tiders markanvändning. Inom ramen för rapportarbetet har det inte varit möjligt att göra en heltäckande analys av fyndspridningen på Lillespissen. Men resultatet av den studie som ändå gjorts är intressant. Initialt sorterades fynden enligt GAMS sorteringsschema och registrerats i intrasis. I figuren nedan visas grävda meterrutor samt hur kärnor, spån och spånpilspetsar är spridda inom boplatsen (figur 16). Studerar man bilden är det svårt att se någonting annat än att kärnor, spån och spånpilspetsar förekommer jämt spritt inom boplatsen. Möjligen kan man säga att antalet spån är något större i boplatsens sydvästra del än i övrigt, men inte mycket mer än så. Bilden som tonar fram ser ut som det oftast gör när försök till spridningsbilder från stenåldersboplatser presenteras. Materialet tycks ligga lite slumpmässigt och närmast huller om buller spritt över ytan. Specialregistrering Vid sorteringen av fyndmaterialet från Lillespissen noterades att flintan uppvisade mycket olika och särskiljande karaktäristiska attribut i fråga om färg, struktur och kvalitet. Utifrån dessa kriterier valdes de fyra mest karaktäristiska och urskiljbara cylindriska kärnorna ut och därefter de spån och spånpilspetsar som kunde kopplas till just dessa kärnor. De utvalda fynden specialregistrerades under benämningen; Lokal flintyp A, B, C och D. Tittar vi på hur de specialregistrerade fynden är spridda inom boplatsen så framträder en betydligt intressantare bild (figur 17). Kärnor, spån och spånpilspetsar av lokal flinttyp A och D återfinner vi inom boplatsens nordöstra del medan motsvarande fynd i lokal flinttyp B och C koncentreras till boplatsens sydvästra del. Genom att kartera vissa karaktäristiska och identifierbara fynd så framträder mönster som inte syns vid en spridningsbild som endast bygger på sakord. Exemplet från Lillespissen visar att det ostrukturerade intryck fyndmaterialen från stenåldersboplatser många gånger ger är skenbar. Som tidigare sagts så är det bara en liten del av fyndmaterialet som varit möjligt att noggrannare studera inom ramen för denna rapport. Fyndmaterialet från Lillespissen innehåller fler kärnor, spån, spånpilspetsar och inte minst ett avslagsmaterial som även det vore intressant att kartera. På samma sätt som spån och pilspetsar kunnat härledas till specifika kärnor är det fullt möjligt att också koppla avslagsmaterialet till dessa (och andra) kärnor. Den analys som nu gjorts visar att materialet rymmer en stor potential när det gäller att kartlägga strukturer inom boplatsen. I den bild som nu framträder kan man ana en uppdelning av boplatsen i en nordöstlig och en sydvästlig del. Detta är förstås en bild som såväl kan förstärkas som suddas ut om hela materialet analyserades.

26 24 Figur 16. Figuren visar grävda rutor och spridningsbilden för kärnor, spån och spånpilspetsar utifrån sakord. Cirklarnas storlek motsvarar antal fynd i de olika rutorna. Figur: Esther Nannmark/Lena Troedson. Ruta/grävenhet Sakord GAM, spån Sakord GAM, kärna Sakord GAM, spets

27 25 Figur 17. Figuren visar grävda rutor och spridningsbilden för kärnor, spån och spånpilspetsar efter lokal flinttyp. Cirklarnas storlek motsvarar antal fynd i de olika rutorna. Figur: Esther Nannmark/Lena Troedson. A D Ruta/grävenhet Lokal flinttyp A, spån Lokal flinttyp A, kärna Lokal flinttyp B, spån Lokal flinttyp B, kärna Lokal flinttyp B, spets Lokal flinttyp C, spån Lokal flinttyp C, kärna Lokal flinttyp C, spets Lokal flinttyp D, spån Lokal flinttyp D, kärna Lokal flinttyp D, spets B C

28 26 14 C-analyser Tyvärr påträffades inga anläggningar vid undersökningen men vid handgrävning av meterrutor hittades i fyra rutor små mängder träkol. Träkolet samlades in och i brist på bevarade härdar eller andra anläggningar lämnades det insamlade träkolet för analys till Ångströmslaboratoriet i Uppsala. Resultatet av analysen visade att något samband mellan det daterade kolet och de neolitiska fynden inte fanns (tabell 5). Den äldsta dateringen hamnade i romersk järnålder och de tre övriga blev ännu yngre ( tal). Varken fynd eller anläggningar från dessa senare perioder påträffades vid undersökningen och 14 C-dateringarna visar egentligen bara att det brunnit vid platsen flera tusen år efter stenålderns slut. Tabell C-dateringar. Lab.nr Grävenhet Material 14 C ålder BP Kalibrerad ålder* Ua R36 Tall BP 1470AD 1640AD Ua R44 Tall BP 1660AD 1960AD Ua R65 Tall BP 1460AD 1640AD Ua R72 Salix sp BP 230AD 400AD *med 2 sigma, enligt Reimer et al Bronk Ramsey 2005 Om boplatsens datering Karaktäristiska fynd från Lillespissen är cylindriska kärnor och spån producerade från denna typ av kärna, samt olika typer av spånredskap, framförallt spånpilspetsar. Typologiskt och teknologiskt är fyndmaterialet mellanneolitiskt och av gropkeramisk karaktär. De gropkeramiska boplatserna i Västsverige dateras allmänt till tiden cal. BC (Strinnholm 2001 och Munkenberg 2007). För en närmare datering av de västsvenska stenåldersboplatserna är lokalernas belägenhet i förhållande till höjden över havet av central betydelse. Detta eftersom de i stor utsträckning förmodas ha varit strandbundna. Boplatsen Lillespissen är belägen kring 28 meter över havet vilket innebär att platsen inte varit tillgänglig för bosättning förrän först efter cirka 5000 BP (cirka 3700 cal. BC). Det är först efter denna tidpunkt som landhöjningen medför att platsen torrläggs från vatten (Påsse 2003). Detta betyder också att någon inblandning av ett mesolitiskt material rimligen inte kan finnas. Några distinkta mesolitiska fynd finns heller inte från undersökningen. Den undersökta ytan har varit bebolig från en bit in tidigneolitikum och framåt. Direkt strandbunden har den bara varit fram till och med cirka 3000 cal. BC. Med beaktande av resultaten från senare års forskning kring DNA blir frågan om dateringen av de gropkeramiska boplatserna återigen intressant. Man vågar nog säga att det bland arkeologer råder en stor samsyn kring att de gropkeramiska boplatserna saknas under tidigneolitikum och att de hör hemma i mellanneolitikum. Om man ändå tillåter sig att leka med tanken att de faktiskt utgör en förlängning av och har sina rötter i mesolitiska grupper och inte är utvecklade ur trattbägarkulturen, så blir ju frågan om boplatsernas datering central. I det här sammanhanget kan man ställa sig frågan om Lillespissens datering. Ett slentrianmässigt svar på frågan om boplatsens ålder, är att den naturligtvis är mellanneolitisk, eftersom det är en gropkeramisk boplats och de är mellanneolitiska. 14 C-analyser finns

29 27 det flera från boplatsen, men de erhållna dateringarna är av ett sådant slag att de inte är relevanta för en datering av flintmaterialet (tabell 5). Ett annat och vanligt sätt att datera stenåldersboplatser är via en strandlinjedatering. Detta i kombination med en typologisk/teknologisk datering av fyndmaterialet och i bästa fall även kompletterat med 14 C-dateringar. Strandlinjedateringen utgår från att boplatsen varit strandbunden och då strandlinjen vid olika tidpunkter är känd så kan boplatserna dateras utifrån deras belägenhet med avseende på höjd över havet. Den undersökta lokalen är belägen på en nivå kring 28 meter över havet vilket innebär att den har kunnat utnyttjas för bosättning redan under tidigneolitikum. Om så också varit fallet, är en fråga som undersökningen inte kunnat besvara. Enligt vedertagen uppfattning så ska de gropkeramiska boplatserna dateras till mellanneolitikum. Ledartefakter för boplatserna i Västsverige, där keramik ofta saknas, är framförallt cylindriska kärnor, spån producerade från dessa, samt spånpilspetsar. Vad gäller spetsarna från Lillespissen så kan två förhållanden konstateras. Endast A-spetsar finns bland fynden (B, C och D-spetsar saknas helt) och bland spetsarna finns varianter som snarare påminner om eneggade spetsar än om mer klassiska och traditionellt sett gropkeramiska A-spetsar. Frågan om spånpilar och cylindriska spånkärnors datering tycks vara mer komplicerad och mindre outredd än hur det ofta framställs. Från norska Vestlandet finns exempelvis betydligt äldre dateringar av dessa kärnor och A-spetsar (Bruen Olsen 1992 och Sjögren 2003). Något om spån, cylindriska kärnor och mellanneolitikum är titeln på en artikel författad av Kalle Thorsberg (Thorsberg 2007). I artikeln presenteras en fördjupad analys av den mellanneolitiska spånteknologin och i artikeln polemiseras mot uppfattningen att cylindriska kärnor är exklusivt gropkeramiska. I artikels slutord ställs frågan Är cylindriska kärnor exklusivt gropkeramiska? Svaret som ges är nekande och Thorsberg menar att det är oklart när de cylindriska kärnorna dyker upp. Enligt Thorsberg så förekommer cylindriska och subcylindriska kärnor under senmesolitikum och tidigneolitikum och den kärna vi normalt förknippar med begreppet hör troligen samman med dessa. Frågan om en mer exakt datering av boplatsen Lillespissen får hållas öppen. Några relevanta 14 C-dateringar finns inte och typologiskt/ teknologiskt är det vanskligt att med någon större exakthet datera flintmaterialet. Under tidig- och mellanneolitikum har platsen varit bebolig och vid ett eller flera tillfällen under dessa perioder har den använts. Offer vid ett stenblock Slutundersökningen av Lillespissen omfattade dels den neolitiska boplatsen men även en mindre yta kring ett stenblock beläget cirka 15 meter sydost om boplatsen. Vid den tidigare utförda förundersökningen påträffades en tegelstensformad sten i kvartsit invid det iögonfallande stenblocket, fyndet tolkades som ett offer. Bedömningen gjordes att det eventuella offerfyndet sannolikt var yngre än boplatsen och med en trolig datering till senneolitikum bronsålder.

30 28 Vid slutundersökningen undersöktes ett område invid och kring stenblocket i syfte att undersöka huruvida anläggningar/konstruktioner och/eller ytterligare föremål fanns deponerade vid stenblocket. Vid undersökningen påträffades inga ytterligare fynd och inte heller framkom några anläggningar/konstruktioner. Diskussion och tolkning Det fyndförande området var endast cirka 100 kvadratmeter stort och om boplatsen definieras utifrån fyndförekomst, så kan den beskrivas som liten och mycket begränsad. Ett problem med att utifrån fyndmaterialet rumsligt avgränsa och kategorisera stenåldersboplatser i termer av stora och små, är att en boplats i själva verket innefattat en mängd aktiviteter som inte återspeglas i det bevarade flintmaterialet. Flintan berättar i första hand om var just flinta bearbetats, eller deponerats, men förmodligen inte om var man exempelvis sovit, lagat mat eller utfört andra saker och arbeten. Vad man undersöker på en stenåldersboplats är som regel endast en verkstadsyta kopplad till bearbetning av flinta. Med denna reservation sagt, är det ändå rimligt att karaktärisera boplatsen som liten och knappast av långvarig och mer permanent karaktär. Om så varit fallet, borde flintmaterialet varit större och spritt över en större yta. Kanske hade även keramik och boplatskonstruktioner som härdar, gropar och stolphål påträffats vid undersökningen. Ser man till redskapen som fanns på platsen, så återfinner vi i princip de olika redskap som vanligtvis förekommer på stenåldersboplatser, oavsett tidsperiod. Såväl knivar, yxor, skrapor, borr och pilspetsar förekommer, men i olika omfattning. Alla redskapstyper utom pilspetsar förekommer endast i ett fåtal exemplar. Den totala dominansen för pilspetsar pekar mot att jakt bedrivits från boplatsen och att detta utgjort ett väsentligt ekonomiskt inslag. Lillespissen har snarare fungerat som en mer tillfälligt använd jakt, fångst och fiskestation än som boplats i ordets rätta bemärkelse. Säsongsvis har platsen utgjort utgångspunkt för jakt, fångst och kanske fiske i omgivningarna. Som tidigare nämnts låg Lillespissen endast 300 meter från en annan och tidigare undersökt gropkeramisk boplats, nämligen boplatsen Skee 54 som undersöktes 2001 av Bohusläns museum (Nordell & Swedberg 2003). En jämförelse mellan de båda lokalerna är intressant då de ligger i samma miljö, är gropkeramiska och tolkas som tillfälligt använda bosättningar som sätts i samband med jakt/ fångst och fiske. Trots likheter i form av lokalisering, förmodad strandbundenhet och att det förekommer pilspetsar på båda lokalerna, så finns det påtagliga skillnader mellan dem. På Lillespissen fanns ingen keramik, vilket var fallet på Skee 54 där skärvor med gropintryck och kamstämpeldekor förekom. En annan skillnad är att ett flertal anläggningar påträffades på Skee 54 vilket helt saknades på Lillespissen. Visserligen förekom spånpilspetsar på båda boplatserna, men här är skillnaderna betydande. På Lillespissen hittades 44 spetsar (av totalt cirka 4000 fynd) medan spetsarna från Skee 54 endast är fem till antalet (av totalt cirka 1500 fynd). Sett till såväl det faktiska antalet som dess andel av det totala fyndmaterialet, så är spetsmaterialet på Lillespissen betydligt mer omfattande än på Skee 54. En annan väsentlig skillnad mellan spetsarna är att det endast förekommer A-spetsar på Lillespissen medan

31 29 spetsarna på Skee 54 består av två A-spetsar, två B-spetsar samt en D-spets. En annan skillnad är dateringen av de båda lokalerna. Till skillnad från Lillespissen är Skee 54 väl daterad genom 14 C-analyser. Från undersökningen finns fem 14 C-analyserade anläggningar som daterar boplatsen till slutfasen av mellanneolitikum (3900 BP/cirka 2350 cal. BC). Ser vi så till lokalernas belägenhet vad gäller höjd över havet så finns också en skillnad. Skee 54 har legat vid en strand då havsnivån har varit cirka 25 meter högre än idag medan Lillespissen har varit strandbunden vid en havsnivå kring 28 meter över havet. Allting pekar mot att de båda gropkeramiska boplatserna Skee 54 och Lillespissen inte är samtida. Skee 54 kan dateras till slutet av mellanneolitikum medan Lillespissen sannolikt är betydligt äldre. Skillnader i övergripande karaktär och i fyndsammansättning kan tolkas som att de båda lokalerna utnyttjats på olika sätt och fyllt olika funktioner. Den äldre Lillespissen kan tolkas som en mer tillfälligt utnyttjad jaktstation medan Skee 54 möjligen representerar en mer permanent boplats. Utvärdering av undersökningsplanen I den undersökningsplan som författades inför undersökningen av Skee 1811 formulerades ett antal specifika frågor som undersökningen avsåg att belysa: Boplatsens datering. Boplatsens karaktär och funktion. En tillfälligt och för ett specifikt ändamål utnyttjad lokal eller en boplats i ordets rätta bemärkelse? Hur ska boplatsen relateras till andra neolitiska boplatser i området, exempelvis Skee 54? Boplatsens inre struktur och organisering. Går det att urskilja separerade aktivitetsytor inom boplatsen? Förekommer det anläggningar inom boplatsen? Vid förundersökningen påträffades ett föremåloffer invid ett stenblock i södra delen av boplatsen. Förekommer det fler rituellt hanterade föremål vid stenblocket eller inom boplatsen? Är offerfyndet/fynden samtida med det gropkeramiska materialet? Sammanfattar man resultatet från undersökningen så kan man konstatera att undersökningen i stor utsträckning kan belysa och svara på de frågor som formulerats i undersökningsplanen. Materialets potential På grund av ett flertal samverkande faktorer har materialet från Lillespissen en stor forskningspotential: 1. Boplatsens begränsade omfattning innebar att den blev undersökt i sin helhet. Fyndmaterialet utgör därför inte ett mer eller mindre representativt urval, utan består av hela det (sten-) material som lämnats kvar vid platsen.