En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

Transkript

1 UV RAPPORT 2012:147 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats Bohuslän, Lundby socken, Arendal 764:324, RAÄ 160 Glenn Johansson

2

3 UV RAPPORT 2012:147 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats Bohuslän, Lundby socken, Arendal 764:324, RAÄ 160 Dnr Glenn Johansson

4 Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) Kvarnbygatan Mölndal Tel.: Fax: e-post: e-post: Riksantikvarieämbetet UV Rapport 2012:147 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2012/0744. Kartor är godkända från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Dnr /3672. Bildredigering Lena Troedson Layout Lena Troedson Omslag Framsida: Arkeolog Johannes Nieminen begrundar en framrensad stenpackning. Foto: Glenn Johansson. Baksida: En handtagskärna och ett par mikrospån. Skala 1:1, cirka. Foto: Lena Troedson. Tryck/utskrift E-Print, Stockholm 2012

5 Innehåll Inledning 5 Undersökningens förutsättningar 5 Topografi och fornlämningsmiljö 7 Målsättning och frågeställning 9 Undersökningens genomförande 10 Fynden 10 Boplatsen och dess anläggningar 14 Mesolitiska anläggningar 16 En stenpackning med få fynd och en osynlig grop, A En grop med skivmejsel, A Ett depå- eller offerfynd? A Om boplatsens datering 24 Kärnyxor mer än bara yxor 25 Handtagskärnor 32 Sammanfattning och diskussion 34 Utvärdering av undersökningsplan 35 Referenser 37 Administrativa uppgifter 38 Bilagor 39 Bilaga 1. Fyndtabell 39 Bilaga 2. Anläggningslista 46 Bilaga C-analys 47 Figur- och tabellförteckning 49

6 Lundby 160 NORGE Göteborg Lundby 160 Figur 1. Platsen för undersökningen markerad på utsnitt ur Vägkartan, blad 61 Göteborg (skala 1: ), och GSD-Sverigekartan. 4 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

7 Under hösten 2010 undersökte Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) en stenåldersboplats i Arendal på Hisingen i Göteborg, Lundby 160. Boplatsen har daterats till ungefär 6000 före Kristus och tillhör den så kallade lihultkulturen. Vid tiden för bosättningen var havsnivån betydligt högre än idag och Hisingen var då uppsplittrat i en mängd större och mindre öar och skär. Boplatsen har legat på en mindre ö ungefär tio kilometer ut från fastlandet. Från den lilla boplatsen har människorna bedrivit havsfångst och fiske i omgivningarna. Fynden som arkeologerna grävde fram bestod av tusentals bearbetade flintstycken. Det mesta var restprodukter från redskapstillverkning men också yxor, knivar, skrapor och mikrospån fanns kvarlämnade. Mikrospånen har varit fästade som små skärande eggar i benharpuner och i benpilspetsar. De flesta av de kärnyxor som hittades låg samlade inom en liten verkstadsyta på boplatsen där det också fanns en rund stenpackning vars funktion är oklar men som kanske ska sättas i samband med rituella offer. Inledning Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) utförde under perioden 20 september 20 oktober 2010 en arkeologisk undersökning av fornlämning RAÄ 160 i Lundby socken på Hisingen i Göteborg. Undersökningen föranleddes av planerad industribyggnation och utfördes enligt länsstyrelsens beslut (dnr ). Den arkeologiska undersökningen bekostades av NCC Property Development AB/Region Väst. Undersökningens förutsättningar När undersökningen startade var dessvärre en tredjedel av den ursprungligen cirka 3600 kvadratmeter stora boplatsen förstörd och borttagen. Boplatsens västra del hade av misstag schaktats bort vid redan påbörjade markarbeten och den östra delen var delvis sönderkörd av skogsmaskiner (figur 3). Att stenåldersboplatser totalundersöks är sällsynt. Fynd och ytmässigt är boplatserna oftast så omfattande att prioriteringar måste göras där olika delar av boplatsen undersöks med olika intensitet. De prioriteringar som görs sker utifrån arkeologiska överväganden baserade på frågeställning och vetenskaplig potential. När det gäller den nu undersökta boplatsen så gjordes prioriteringarna inte utifrån arkeologiska överväganden utan betingades av vilka delar som ännu var intakta. Lyckligtvis sammanföll den bevarade delen av boplatsen med den del som vid förundersökningen bedömts som mest intressant. Det var här man påträffat anläggningar och där även fyndmaterialet föreföll vara som mest omfattande. Att delar av boplatsen redan var bortschaktad när undersökningen påbörjades får konsekvenser för tolkningen. De delar som undersöktes utgör En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 5

8 Björlanda 603 Lundby 35:1 Björlanda 602 Björlanda 290:1 Lundby 289:1 Björlanda 291:1 Lundby 291:1 Lundby 290:1 Lundby 256:1 Björlanda 376:1 Skjutbana Björlanda 377:1 Stenbrott Motorbana Björlanda 172:1 Lundby 292:1 Göteborg 329 Lundby 258:1 Lundby 293:1 Lundby 321:1 Björlanda 171:2 Björlanda 171:1 Björlanda 378:1 Göteborg 330 Lundby 267:1 Lundby 268:1 Lundby 309:1 Lundby 295:1 Lundby 259:1 Göteborg 326 Göteborg 323 Lundby 310:1 Björlanda 170:1 Lundby 241:1 Lundby 158:1 Göteborg 345 Lundby 160:1 Lundby 159:1 Göteborg 331 Lundby 314:1 Göteborg 328 Göteborg 324 Göteborg 468 Göteborg 325 Lundby 312:1 Göteborg 327 Lundby 4:1 Lundby 161:1 Lundby 230:1 Lundby 335:1 Lundby 316:1 Lundby 313:1 Lundby 334:1 Lundby 5:2 Lundby 144:1 Lundby 155:1 Motorbanor Lundby 307:1 Lundby 5:1 Lundby 308: m Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan, blad 64D 0bS Biskopsgården, med undersökningsområdet markerat. Skala 1: En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

9 i själva verket delytor inom en betydligt större boplats. Vid undersökningen visade det sig att det på boplatsen fanns ett stort antal kärnyxor men att lihultyxor saknades. Lihultyxor är annars ett relativt vanligt inslag på de senmesolitiska boplatserna. Möjligheten finns ju att lihultyxor tillverkats och använts på de delar av boplatsen som aldrig kunde undersökas. Hur representativt det bevarade fyndmaterialet är för boplatsen i sin helhet är med andra ord något osäkert. Topografi och fornlämningsmiljö Boplatsen Lundby 160 låg på ett relativt flackt ängs- och åkermarkparti mellan uppstickande berghällar i norr och söder. Mot väster avgränsades boplatsen på ett naturligt sätt av ett större bergsparti medan den mot öster öppnade sig och övergick i en mer markerad slänt ned mot den dalgång där Torslandavägen idag sträcker sig. Boplatsen var belägen på en nivå kring meter över havet och för ungefär 8500 år sedan stod havet vid denna Figur 3. Översiktsbild som visar fornlämning Lundby 160 när undersökningen och maskinavbaningen precis påbörjats. Genom boplatsen löpte en mindre grusväg som delade den i två delar. Boplatsens västra del var redan bortgrävd och förstörd när undersökningen startade. De framrensade bergen och jordhögarna hitom vägen utgör boplatsens västra del så som den såg ut när arkeologerna kom till platsen. Boplatsens intakta och östra del som undersöktes sträcker sig från grävmaskinen och en bit utanför bildens högra kant. I bakrunden syns Vikans kross och mellan krossen och stenåldersboplatsen löper den hårt trafikerade Torslandavägen. Foto, mot öster: Glenn Johansson. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 7

10 Lundby 160 Figur 4. Kartan visar området kring Göta Älvs mynning med en havsnivå 25 meter högre än idag. Boplatsen Lundby 160 är daterad till 6940±84 BP ( BC) och vid denna tid har boplatsen legat vid en strand på östra sidan av en mindre ö i vad som då varit en mellanskärgård. Lundby 160 har lagts till med en vit punkt. Karta ur boken Fångstfolk och bönder (figur 55, s. 59), Göteborgs stadsmuseum, En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

11 nivå. Genom 14 C-analys vet vi att boplatsen är från denna tid och den har då legat vid en strand på östra sidan av en mindre ö i vad som då var en mellanskärgård. Avståndet in till fastlandet i öster har fågelvägen varit cirka 10 kilometer (figur 4). Platsen som undersöktes låg på sydvästra Hisingen och cirka en kilometer norr om Göta älv. Med en yta på närmare 200 kvadratmeter är Hisingen Sveriges fjärde största ö. Fram till för bara ett par decennier sedan karaktäriserades miljön av uppodlade gipar och dalgångar mellan uppstickande berg. Sedan en tid tillbaka pågår en intensiv omvandling av Västra Hisingen där den tidigare landsbygdsmiljön allt mer krymper i takt med att industri-, väg- och bostadsbyggnation breder ut sig. Hisingen i allmänhet och inte minst dess västra delar är mycket rikt på fornlämningar. Alla förhistoriska perioder finns representerade i landskapet, både boplatser och gravar men framförallt stenåldersboplatser. I den nu undersökta boplatsens närområde finns inte bara ett stort antal kända stenåldersboplatser utan även en hällkista och hällristningar. Boplatsen kan dateras till senmesolitikum och så kallad lihultkultur. Boplatser tillhörande lihultkulturen är vanliga inom Göteborgs kommun där det finns närmare 200 kända lokaler. Lihultboplatserna är från mesolitikums senare del och de har en tydlig koncentration till områdets västra delar. Flertalet återfinns just på Hisingen och i Västra Frölunda (Andersson & Wigforss 2004). I Tumlehed, ett par kilometer nordväst om Lundby160, finns en unik fornlämning i form av en hällmålning. Även om dateringen av målningen inte är helt säkerställd, så finns det en del som talar för att den kan vara från mesolitisk tid. Boplatsen Lundby 160 och hällmålningen skulle rent av kunna vara samtida. Målsättning och frågeställning I undersökningsplanen pekades på att boplatsen varit i bruk under senmesolitikum, en period från vilket det finns ett stort antal kända och registrerade boplatser i och kring Göteborg. Den senmesolitiska fasen omfattar en period på ungefär 2000 år och trots att ett flertal undersökningar gjorts är få boplatser väldaterade. Typologiskt har det visat sig vara svårt att skilja en tidig boplats från en sen inom perioden. Av denna anledning pekades i undersökningsplanen på vikten av att öka vår kunskap om lihultkulturens inre kronologi. För kunskapsuppbyggnaden kring senmesolitikum framhölls även vikten av att kunna koppla enskilda boplatser till eventuellt olika funktioner och ett mera specifikt användande av plats och miljö. Från förundersökningen fanns fynd som visade att platsen också använts under neolitikums äldre och mellersta delar. Lämningarna vid Lundby 160 bedömdes representera utnyttjandet av en och samma plats under ett par tusen år vid den tidpunkt då neolitikum anses introduceras i området. Hur detta sker och i vilken utsträckning de äldre neolitiska kulturerna verkligen också är neolitiska i ekonomiska termer, är i stor utsträckning obesvarade frågor. Undersökningens målsättning var att även att belysa detta. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 9

12 Undersökningens genomförande Undersökningen inleddes med att ett tiotal provgropar handgrävdes inom fornlämningens östra del. Detta gjordes i anslutning till och inom den del av boplatsen som delvis var sönderkörd av skogsmaskiner. I detta inledande skede av undersökningen gjordes även vissa insatser för att få en uppfattning om fyndmaterialets karaktär inom fornlämningens västra del. Det vill säga den del av boplatsen som av misstag schaktats bort innan den arkeologiska undersökningen påbörjades. Från denna schaktning låg stora jordhögar kvar på platsen och stickprovsmässigt genomgicks på hackbord delar av detta material. Efter denna inledande fas av undersökningen som syftade till att något få en kontroll av de förstörda delarna av fornlämningen, påbörjades undersökningen av den del av boplatsen som fortfarande var intakt. Under förna och ploglager fanns ett grusigt sandlager som också utgjorde det fyndförande lagret. Med grävmaskin schaktades det fyndförande lagret fram i sin helhet. Vid avbaningen framkom enstaka mörkfärgningar/anläggningar vilka rensades fram för hand och mättes in med totalstation. Därefter handgrävdes 105 kvadratmeterstora grävenheter inom boplatsen. Rutgrävningen koncentrerades i huvudsak till de mer fyndintensiva delarna av boplatsen. För att täcka in boplatsen i sin helhet grävdes även stickprovsmässigt ett antal rutor utanför de fyndintensiva delarna. Samtliga anläggningar undersöktes och träkol och jordprover togs för makrofossil-, vedarts- och 14 C-analys. Alla anläggningar dokumenterades genom profilritning och foto. Anläggningar, grävenheter, schakt och avbanade ytor mättes in med totalstation. För att klargöra stratigrafiska förhållanden grävdes även fem djupare schakt (figur 5). Ett av schakten (schakt 100) drogs på en nivå cirka 22 meter över havet och i detta schakt kunde konstateras ett överlagrat transgressionslager. Lagret som bestod av grus innehöll ett svallat och inlagrat flintmaterial. Det överlagrade och fyndförande gruslagret prioriterades inte vid undersökningen och undersöktes inte närmare. Fynden De registrerade fynden från undersökningen uppgår till sammanlagt 8872 stycken. Med undantag för två föremål, ett kärnyxliknande kvartsitstycke och ett större diabasstycke, består materialet uteslutande av bearbetad flinta (bilaga 1). Fynden härrör från 105 handgrävda meterrutor och från 7 av de 12 anläggningar som påträffades och undersöktes på boplatsen. Fynden har sorterats efter Göteborgs Arkeologiska Museums sorteringsschema (Andersson m.fl. 1978). I ett par avseenden har sorteringsschemat frångåtts. Vid registreringen har ingen åtskillnad gjorts mellan avslag och övrig slagen flinta utan båda kategorierna har registrerats som avslag. När det gäller spån och mikrospån har ingen åtskillnad gjorts mellan hela eller fragment. Tabellen nedan visar en sammanställning av fynden från undersökningen (tabell 1). Utmärkande för materialet är att det innehåller mycket få formella 10 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

13 Berg i dagen 100 Tidigare avschaktat område Avbanad yta RAÄ Arendal m Figur 5. Schaktplan över fornlämning Lundby 160. Planen visar avbanade ytor och schakt. I schakt 10 påträffades ett fyndförande transgressionslager. Gruslagret innehöll svallade och inlagrade flintor. Skala 1:500. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 11

14 Figur 6. På fotografiet syns föremål som är typiska för senmesolitikum och lihultkultur. En kärnyxa, en handtagskärna och ett par mikrospån. Skala 1:1, cirka. Foto: Lena Troedson. redskap. De identifierade redskapen utgör endast cirka 0,5 procent av det totala fyndmaterielet. Även spånen och mikrospånen är få, sammanlagt utgör även dessa cirka 0,5 procent av det totala materialet. Inte heller kärnorna är särskilt många, knappt 1procent av materialet består av kärnor/kärnfragment. Tillsammans utgör redskap, spån/mikrospån och kärnor/kärnfragment inte mer än cirka 2 procent av det totala fyndmaterialet. Som framgår av tabellen hittades 42 redskap vid undersökningen och med något undantag härrör de från de senmesolitiska aktiviteterna på platsen. I stort sett finns alla de redskap i flinta som vanligtvis förekommer på senmesolitiska boplatser representerade bland fynden. Noteras kan dock att sticklar saknas. Knivar, borr och skrapor finns i ungefär samma antal (7, 5 respektive 6 stycken), medan kärnyxor sticker ut som den dominerande redskapstypen. Sammanlagt hittades på boplatsen 15 kärnyxor (13 hela och 2 fragment). Ser vi till kärnorna så är plattformskärna med en eller två plattformar den vanligaste typen, men även mikrospånkärnor förekommer i ett något större antal. Totalt finns 12 mikrospånkärnor varav 10 handtagskärnor. Ungefär lika många som mikrospånkärnorna är även de 13 mikrospån som finns bland fynden. Vad gäller dateringen av fyndmaterialet så har det en tydlig mesolitisk karaktär. Ett relativt stort antal handtagskärnor, mikrospån, kärnyxor och en segmentkniv pekar mot att fynden i huvudsak kan hänföras till lihultkultur (figur 6). Även om platsen främst nyttjats under senmesolitikum, F25 F1 F32, 35 och En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

15 Figur 7. Även om fynden från Lundby 160 i huvudsak kan dateras till mesolitikum så förekom enstaka neolitiska föremål på boplatsen. På fotot syns ett förarbete till en spånpilspets samt ett fragment av en cylindrisk spånkärna. Pilspetsen och kärnan är karaktäristiska för mellanneolitikum och så kallad gropkeramisk kultur. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson. F135 F156 Tabell 1. Sammanställning av flintfynden. Redskap Antal Redskap Antal Kärnyxa 12 Kärnyxa, fragment 3 Skivmejsel 1 Kniv, avslags- 6 Kniv, segment- 1 Borr, spån- 1 Borr, avslag- 4 Skrapa, avslags- 6 Kärnfragment med retusch 2 Övrig flinta med retusch 2 Övrigt redskap med retusch (skrapor?) 2 Spånpilspets (förarbete) 1 Knacksten 1 Summa redskap 42 Mikrospånkärna, övrig 1 Kölformad kärna 1 Övrig kärna (1 plattform) 24 Övrig kärna (2 plattform) 14 Övrig kärna (3 plattform) 5 Övrig kärna 3 Spånkärna, cylindrisk 1 Spånkärna, ensidig 1 Kärnfragment, sido- 14 Summa kärnor och kärnfragment 75 Spån och mikrospån Antal Spån 39 Mikrospån 13 Summa spån och mikrospån 52 Kärnor Antal Handtagskärna 9 Handtagskärna, fragment 1 Mikrospånkärna, fragment 1 Avslag/övrig slagen flinta Antal fynd totalt En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 13

16 förekommer dock enstaka fynd som visar att människor även senare vistats vid platsen. Ett fragment av en cylindrisk spånkärna, ett förarbete till en spånpilspets och ett par spån kan dateras till mellanneolitikum och gropkeramisk kultur (figur 7). Även om en del av avslagsmaterialet sannolikt också är neolitiskt så utgör dessa yngre fynd ett mycket marginellt inslag i ett i huvudsak senmesolitiskt fyndmaterial. Boplatsen och dess anläggningar Boplatsen som undersöktes bestod av ett par mindre ytor som delvis var avskilda från varandra genom uppstickande berghällar. I grova drag kan det beskrivas som två avlånga och mellan berg liggande områden som sträcker sig öst-västlig riktning. Den ena utgör boplatsens norra del och den andra dess södra. De båda områdena avgränsas naturligt av berghällar men mellan dem finns en öppning mellan berg som gör att de delvis hänger ihop. Boplatsen har legat på en strand nedanför ett större berg i väst och öppnat sig i en slänt mot öst och mot det dåtida vattnet. Vid undersökningen konstaterades att flinta och anläggningar fanns inom både det norra och det södra området, men i olika utsträckning och med olika karaktär. Av denna anledning är en uppdelning av boplatsen naturlig och för enkelhetens skull kommer de att benämnas: det norra området, N, respektive det södra området, S (figur 8). En påtaglig skillnad mellan det norra och södra området är relaterat till fynden. Skillnaden gäller såväl mängden fynd som dess karaktär. Det södra området var mycket fyndrikt med distinkta senmesolitiska föremål såsom exempelvis handtagskärnor och kärnyxor. Inom det norra området var fynden betydligt färre och distinkta mesolitiska föremål saknades. Utöver ett par spån av mellanneolitisk karaktär bestod fynden mestadels i det norra området av mer eller mindre anonyma avslag. Fyndens utbredning och karaktär pekar mot att den relativt omfattande senmesolitiska boplatsen i huvudsak varit koncentrerad till det södra området medan det i stället varit den norra delen som utnyttjats under neolitikum. Vid undersökningen framkom sammanlagt 12 anläggningar vilka bestod av tre stolphål, åtta gropar samt en stenpackning (bilaga 2). Vad gäller anläggningarna så kan man konstatera att det förhåller sig tvärtom jämfört med fynden. Åtta av anläggningarna låg inom det fyndfattiga norra området medan endast fyra anläggningar påträffades inom den södra och mesolitiska delen. Anläggningarna inom den norra och förmodat neolitiska boplatsen bestod av tre stolphål och fem gropar. Anläggningarna kunde inte ses ingå i någon sammanhängande struktur och inte heller fanns en påtaglig koppling till fynden. Anläggningarnas ursprungliga funktion och även deras datering är osäker. Det är inte självklart att de är samtida med de neolitiska fynden. Anläggningarna inom den södra och mesolitiska delen utgjordes av tre gropar och en stenpackning. Till skillnad från anläggningarna inom det norra området finns det inom det södra området en mer påtaglig koppling mellan fynd och anläggningar. Dessutom har en av anläggningarna 14 C-date- 14 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

17 Norra området Södra området Avbanad yta Anläggning Grävenhet 0 10 m Figur 8. Planen visar det neolitiska och norra området (N), respektive det mesolitiska och södra området (S) med anläggningar och grävenheter. Skala 1:300. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 15

18 rats till 6940±84 BP vilket visar på en samtidighet mellan anläggningen och det mesolitiska fyndmaterialet. Mesolitiska anläggningar Fram till för ett par decennier sedan var mesolitiska anläggningar ytterst sällsynta och sällan påträffades de vid boplatsundersökningar. Idag är situationen delvis annorlunda. Detta hänger i stor utsträckning samman med att också stenåldersboplatser regelmässigt började maskinavbanas. Även om det fortfarande är relativt ovanligt, framkommer emellanåt anläggningar på boplatserna som genom 14 C-analyser kan dateras till mesolitikum. Även om anläggningarna i vissa fall får en säkerställd datering, så är ofta tolkningen av dem problematisk och deras funktion oklar. Inte minst blir detta tydligt då större anläggningar i vissa fall tolkats som rester av hyddor. På boplatsen i Arendal framkom i det södra och mesolitiska området fyra anläggningar som i fält bedömdes vara mesolitiska. I efterhand har träkol från en av anläggningarna analyserats och givit en datering som bekräftar den förmodade mesolitiska dateringen. Vad gäller dateringen av de övriga tre anläggningarna så görs detta utifrån ett kontextuellt sammanhang där ett mesolitiskt fyndmaterial på ett konkret sätt kan kopplas till dem. De fyra anläggningarna inom den mesolitiska ytan utgjordes av en stenpackning och tre gropar. En stenpackning med få fynd och en osynlig grop, A325 Redan vid den inledande maskinavbaningen av boplatsen gjordes en spännande iakttagelse. Ytan där grävmaskinen stod och schaktade var i det närmaste stenfri men plötsligt stack en koncentration av stenar fram i sanden (figur 9). Stenen rensades fram för hand och det visade sig att vad som påträffats var en mindre stenpackning. Stenkonstruktionen bestod av ett knappt hundratal stenar lagda så att de bildade en rund och cirka 1,4 meter stor packning (bilaga 2). Storleken på stenen var relativt homogen och varierade mellan 0,15 0,25 meter och enstaka stenar var skörbrända. När packningen rensades fram hittades i kanten av den en kraftigt bränd handtagskärna i flinta och mellan stenarna låg enstaka flintavslag samt kolfragment. Ungefär en halvmeter utanför packningen låg även ett större stycke av diabas (figur 10 och 11). Packningen var distinkt och vällagd men inte heller efter att den var framrensad fanns en given tolkning av dess funktion. Trots att en del av stenarna var skörbrända och en del kolfragment fanns bland stenen gav den inte intryck av att vara en härd. Den begränsade storleken gjorde det också mindre troligt att det exempelvis skulle röra sig om ett stenlagt golv. Kring packningen fanns inte heller andra anläggningar, exempelvis stolphål, som skulle kunna belysa anläggningens funktion. Genom 14 C-analys av träkol från stenpackningen har anläggningen daterats till äldre delen av senmesolitikum (6940±84 BP). 16 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

19 Liknande anläggningar har dock tidigare påträffats och undersökts på just senmesolitiska boplatser (figur 12). Vid undersökningen av boplatsen Bjällvarpet i Hogdal socken i norra Bohuslän påträffades fem anläggningar av samma karaktär som den vid Lundby 160 ( Johansson 2006). Boplatsen Bjällvarpet låg på en platåliknande hylla en knapp kilometer söder om Idefjorden och genom en 14 C-daterad härd har boplatsen daterats till senmesolitikums senare del (5855±50 BP). Fynden från boplatsen är av klassisk senmesolitisk karaktär och innefattar bland annat lihultyxor, slipstenar, handtagskärnor och mikrospån. I ett avseende var fyndsammansättningen dock något speciell och ovanlig. Närmare 85procent av de drygt fynden bestod av redskap och rester från redskapstillverkning i bergart, bland annat 33 lihultyxor och 13 slipstenar. Även om fynden i sin sammansättning i sig är spännande, så var det ändå de välbevarade anläggningarna och fyndens relation till dessa som var mest intressant. Anläggningarna bestod av runda och drygt meterstora stenpackningar/härdar som var lagda som lock över grävda och igenfyllda gropar. Stenpackningarna utgjorde endast en övre del av en mer komplex och sammansatt konstruktion. I flera av groparna under stenpackningarna hade föremål deponerats. I en av groparna fanns nedlagt en större slipsten som var knäckt i två delar (figur 13). I groparna under två andra stenpackningar hade nedlagts dryga tusentalet bergartsavslag från tillverkning av yxor (figur 14). I det ena fallet hade även stenpackningens yta täckts med hundratals bergartsavslag (figur 15). Att stenpackningarna på boplatsen Bjällvarpet under sig dolde gropar upptäcktes genom de fynd som var nedlagda i dem. Groparna i sig var osynliga eftersom groparnas fyllning genom urlakning var omöjlig att skilja från det omgivande materialet. Utan fynddepositionerna hade groparna aldrig uppmärksammats och därmed hade anläggningarna beskrivits och dokumenterats som endast decimetertjocka stenpackningar/härdar. Om de föremål som deponerats i groparna inte varit av lithiska material, utan tillverkade i ett mera förgängligt material såsom exempelvis ben, horn eller trä skulle aldrig groparna upptäckts. I andra sammanhang har jag tolkat anläggningarna vid Bjällvarpet som rituella depositioner/offer ( Johansson 2006). Efter undersökningen av Bjällvarpet har UV Väst undersökt flera mesolitiska boplatser där fenomenet med grävda, igenfyllda och förslutna gropar/konstruktioner påträffats ( Johansson 2008 och Johansson 2011). På boplatserna finns anläggningar som uppenbarligen är avsiktligt igenfyllda, eller om man så vill, förseglade och förslutna. Karaktären på anläggningarna varierar mellan platserna, i ett par fall handlar det om gropar och härdar och i ett annat om en större grop som möjligen utgjort en i marken nedgrävd hyddgrop. I ett par fall har föremål avsiktligt deponerats i groparna och i andra verkar så inte ha skett. Eller så har de föremål som blivit nedlagda i de till synes tomma groparna varit av ett mer förgängligt material som inte bevarats. Även om detaljerna i utförandet varierar så kan man ana ett mönster som återkommer på boplatserna ända från äldre mesolitikum och fram till slutet av perioden ( Johansson 2012). En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 17

20 Figur 9. Johannes Nieminen begrundar den framrensade mesolitiska stenpackningen. Foto, mot söder: Glenn Johansson. 18 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

21 På boplatserna förekommer avsiktligt igenfyllda anläggningar som förseglats genom att härdar, stenpackningar eller att större stenar placerats över dem. I vissa fall har föremål deponerats i groparna, i andra har inte föremål hittats i dem. Att det även i de till synes tomma groparna också ursprungligen deponerats föremål är fullt möjligt och kanske rent av troligt. Gemensamt för de fynd som hittas i dem är självklart att föremålen varit tillverkade i mer beständiga material som flinta, bergart eller brända ben. Groparna, med eller utan bevarade föremål representerar troligen offer och de handlingar som kan förmodas vara associerade med dem är av rituell karaktär. Diabasstycke Figur 10. När stenpackningen rensades fram hittades i kanten av den en kraftigt bränd handtagskärna och en halvmeter utanför på den annars stenfria ytan låg ett större stycke diabas. Foto: Glenn Johansson. Bränd handtagskärna Figur 11. Ett stycke diabas som låg en halvmeter utanför packningen och den brända handtagskärnan som fanns i kanten av packningen. I övrigt hittades 17 flintavslag mellan stenarna och åtta stycken under packningen. Skala: 1:2, cirka. Foto: Lena Troedson. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 19

22 Figur 12. En av flera undersökta stenpackningar på den senmesolitiska boplatsen Bjällvarpet i Hogdal socken, Bohuslän (A9814). På boplatsen som undersöktes 2002 fanns fyra stenpackningar som var närmast identiska med den nu undersökta på Lundby 160. Stenpackningen på bilden har en diameter på 1,2 meter och diametern på packningen vid Lundby var 1,4 meter. Foto: Glenn Johansson. Slipsten Figur 13. Anläggningen A11246 vid Bjällvarpet. Fotot är taget då halva anläggningen grävts bort. I profilen syns en större slipsten som deponerats i en grop som därefter fyllts igen och täckts med en drygt meterstor och rund stenpackning. Inte heller här kunde en nedgrävning ses utan bara konstateras genom den nedlagda slipstenen. Om föremål i mer förgängliga material deponerats i gropen skulle nedgrävningen aldrig uppmärksammats. Foto: Glenn Johansson. Figur 14. Fotot visar en profil tvärs igenom anläggningen A11436 vid Bjällvarpet. Den 1,05 meter stora stenpackningen/härden täckte en grop som fyllts med bergartsavslag. Gropens fyllning skilde sig inte från den omkringliggande sanden utan var i princip osynlig. Det var tack vare de fynd som lagts i gropen, ett tusental bergartsavslag, som visade att stenpackningen dolde en nedgrävning. Foto: Glenn Johansson. 20 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

23 Figur 15. En av stenpackningarna (A8566) på boplatsen Bjällvarpet var täckt med bergartsavslag från yxtillverkning. Under stenpackningen fanns en grop med tusentals liknande bergartsavslag. Stenpackningen var rund och dess diameter var 1,1 meter. Träkol från packningen har daterats till senmesolitikums senare del (5855±50 BP). De små högarna som ligger runt anläggningen är bergartsavslag som plockats bort från anläggningens yta. Foto: Glenn Johansson. Figur 16. Fotot visar stenpackningen på Lundby 160 då den är delvis undersökt. Större delen av packningen har tagits bort men en profil tvärs igen har sparats. Genom likheter med andra undersökta konstruktioner på en senmesolitisk boplats misstänktes att packningen under sig kunde dölja en nedgrävning. Någon sådan kunde dock inte konstateras. Foto, mot söder: Glenn Johansson. Den till senmesolitikum daterade stenpackningen vid Lundby 160 är till sin karaktär och storlek i det närmaste identisk med de senmesolitiska stenpackningarna vid Bjällvarpet. Men till skillnad från konstruktionerna vid Bjällvarpet kunde inte någon nedgrävning konstateras under packningen vid Lundby. Men med erfarenheten från Bjällvarpet där groparna bara kunde beläggas genom de fynd de innehöll, så är det möjligt att även stenpackningen vid Lundby dolt en nedgrävning under sig (figur 16). Kanske har även stenpackningen vid Lundby utgjort en övre del av en mer sammansatt konstruktion där packningen, såväl symboliskt som faktiskt förseglat ett offer. En grop med skivmejsel, A393 Anläggningen bestod av en rund grop med diametern 0,8 meter och med ett djup av cirka 0,3 meter (bilaga 2). Gropen var grävd omedelbart invid en uppstickande berghäll och var diffus och kraftigt urlakad. Anläggningen En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 21

24 snittades först och ritades i profil varefter andra halvan grävdes ut. De fynd som hittades i gropen bestod av en skivmejsel samt 25 flintavslag. Utifrån anläggningens allmänna karaktär, urlakning samt de fynd den innehöll har den bedömts den vara mesolitisk. Ett depå- eller offerfynd? A1450 Anläggningen A1450 var mycket diffus och framträdde inte vid avbaningen utan uppmärksammades först när man på platsen grävde meterrutor för hand. När den väl uppmärksammades hade tyvärr redan en del av den grävts bort. Beskrivningen av den är därför i någon mån en efterrekonstruktion. Anläggningen utgjordes av en oval grop, cirka 1,0 0,7 meter i diameter och med ett djup på cirka 0,3 0,4 meter (bilaga 2). Gropen var grävd omedelbart invid en berghäll. När anläggningen undersöktes visade den sig vara ovanligt fyndrik och den innehöll 413 flintor (tabell 2). Detta innebar att den var undersökningens enskilt mest fyndrika fyndenhet. Ingen av de grävenheter (meterrutor) som grävdes på boplatsen innehöll lika många fynd. Bland fynden i gropen kan noteras två kärnyxor (F7 och F13) samt en avslagsskrapa (F272). Inom boplatsen framträdde en cirka 40 kvadratmeter stor yta invid en uppstickande berghäll som särskilt fyndintensiv. Hit koncentrerades även flertalet av de kärnyxor som hittades vid undersökningen. Anläggningen var placerad i denna koncentration av fynd och yxor (figur 17 och figur 18). Att gropen innehöll extremt många fynd pekar mot att de avsiktligt lagts i anläggningen, men i vilket syfte är mera oklart. Att det skulle handla om en avfallsgrop förefaller mindre troligt då det bland fynden finns två hela och intakta kärnyxor. En möjlig tolkning skulle kunna vara att gropen utgjort en depå i vilken flintorna förvarats. Men varför man bemödat sig om detta, för just dessa föremål och inte alla de andra tusentals på platsen kan man ju fundera på. I vart fall finns det flera exempel på att det på boplatser förekommer gropar som innehållit stora mängder av flinta eller bergartmaterial (Alin 1923 och Munkenberg 2005). I flera fall har dessa precis som nu varit grävda invid en berghäll eller vid ett större stenblock ( Johansson 2011). Tabell 2. Fynden i anläggning Material Typ Antal Flinta Kärnyxa 2 Flinta Spån 2 Flinta Övrig flinta med retusch 1 Flinta Övrig kärna, 1 plattform 1 Flinta Övrig kärna, 3 plattform 1 Flinta Avslagsskrapa 1 Flinta Avslag 405 Summa En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

25 A1450 Figur 17. Inom boplatsen framstod en cirka 40 kvadratmeter stor yta som särskilt fyndintensiv. Av de 15 kärnyxor som hittades på boplatsen så låg 13 stycken inom den begränsade yta som här ses undersökas av arkeologerna Petra Nordin och Johannes Nieminen. Här påträffades också en mycket fyndrik grop som innehöll drygt 400 flintor. När fotot tas har anläggningen A1450 ännu inte påträffats. På bilden har anläggningen markerats. Foto, mot öster: Glenn Johansson. Figur 18. Den mycket innehållsrika gropen A1450 var grävd invid ett berg och uppmärksammades först när halva anläggningen grävts bort. Utöver hundratals avslag, ett par spån och kärnor, innehöll gropen även en avslagsskrapa och två kärnyxor. Den röda stickan markerar gropen som på bilden kan anas i profilen. Foto, mot norr: Glenn Johansson. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 23

26 Om boplatsens datering Boplatsen Lundby 160 är inte en boplats utan i själva verket flera. Fynden har ackumulerats vid platsen då människor under flera tusen år till och från vistats där. De äldsta fynden består av ett inlagrat och svallat flintmaterial. Dessa fynd är från tiden före den postglaciala transgressionens maximum, det vill säga före cirka 7200 BP och de berättar om aktiviteter vid platsen under mesolitikums äldre hälft. Den absoluta merparten av fynden på boplatsen är något yngre men fortfarande mesolitiska. Detta material är inte överlagrat och kan dateras till senmesolitikum. Till dessa fynd som är från tiden efter den postglaciala transgressionen hör bland annat handtagskärnor, mikrospån, segmentkniv samt ett stort antal kärnyxor. Sammanlagt hittades 15 kärnyxor och även om sådana förekommer under större delen av mesolitikum så bör de tillskrivas den senmesolitiska boplatsen. Även från neolitikum finns fynd, dessa är dock få och utgör ett marginellt inslag i det totala fyndmaterialet. Från mellanneolitisk tid finns ett fragment av en cylindrisk spånkärna, ett förarbete till en spånpilspets samt några spån. Efter undersökningen har två 14 C-analyser av träkol gjorts (tabell 3 och bilaga 3). I en av de grävenheter som handgrävdes (G1435) framkom en mindre och diffus mörkfärgning som tolkades som en eventuell grop. Den eventuella anläggningen låg inom en mindre yta på boplatsen dit kärnyxorna koncentrerades och förmodades vara samtida med de mesolitiska fynden. Resultatet av 14 C-analysen gav en datering till yngre järnålder och något tidsmässigt samband mellan de mesolitiska fynden och den eventuella anläggningen finns inte. Resultatet av det andra kolprovet är mer spännande då det gav en datering till 6940±84 BP. Dateringen korresponderar väl med den typologiska dateringen av de senmesolitiska fynden samt med en strandlinjedatering. Kolet som analyserats togs från den runda och drygt meterstora stenpackningen som vid undersökningen bedömdes vara mesolitisk (A342). Tabell C-dateringar. Lab.nr Anläggning/ grävenhet Anläggningstyp Material 14 C-ålder BP Kalibrerad ålder* Ua G1435 Grop Ek 1 221± AD Ua A342 Stenpackning Ek 6940± BC *med 2 sigma, enligt Reimer et al. 2004, Bronk Ramsey 2005 Fornlämningen låg på en nivå mellan meter över havet, och de icke överlagrade mesolitiska fynden koncentrerades till höjdintervallet meter över havet. Under förutsättning att boplatsen varit strandbunden innebär detta att den bör ha använts vid tiden för den postglaciala transgressionens maximum eller strax därefter. Boplatsen kan därför i huvudsak dateras till övergången mellan-/senmesolitikum. På geologiska grunder kan det icke överlagrade mesolitiska flintmaterialet ges en grov dateringen till tiden från cirka 7200 BP och kanske några 24 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

27 hundra år framöver. Att en del av flintorna, bland annat ett par av yxorna och även någon handtagskärna är svallad, indikerar att boplatsen varit direkt strandbunden. Detta är en datering som innebär att boplatsen varit i bruk under senmesolitikums början och kan räknas som en mycket tidig lihultboplats. Kärnyxor mer än bara yxor Den undersökta boplatsen i Arendal på Hisingen i västra Göteborg uppvisar liksom de flesta stenåldersboplatser i området ett blandat fyndmaterial. Det vill säga, platserna har besökts och utnyttjats mer eller mindre kontinuerligt under en stor del av stenåldern. Fynden som påträffas vid undersökningarna har ackumulerats på boplatserna vid många, kanske hundratals besök utspridda över tusentals år. Fynden visar att människor varit där under åtminstone tre olika perioder av stenåldern, mellanmesolitikum, senmesolitikum och mellanneolitikum. Att särskilja och hänföra varje enskilt fynd som grävs upp till en bestämd period låter sig som regel och av olika skäl inte göras. När det gäller Arendalsboplatsen kan man dock betrakta de tillvaratagna fynden som i mycket stor utsträckning härrörande från utnyttjandet av platsen under senmesolitikum. Detta eftersom de mellanmesolitiska och senmesolitiska fynden är stratigrafiskt åtskilda och att det neolitiska materialet är förhållandevis lätt att urskilja. Men även om materialet i stort kan tillskrivas senmesolitikum så har det inte hamnat på platsen vid ett och samma tillfälle. Senmesolitikum och lihultkulturen dateras allmänt till en period på ungefär 2000 år. Från den postglaciala transgressionens maximum cirka 7200 BP fram till århundradena strax före 5000 BP. Från perioden finns ett mycket stort antal boplatser kända i Västsverige varav närmare 200 i Göteborgsområdet. Av dessa har ett 70-tal undersökts under årens lopp (Andersson & Wigforss 2004). Ett stort antal av de kända lihultboplatserna, liksom boplatsen vid Arendal, är belägna på västra Hisingen. Under mesolitikum har Hisingen varit uppsplittrat i en mängd större och mindre öar och skär och i den arkipelag som Hisingen då utgjort finns ett femtiotal kända lihultboplatser. Trots alla kända boplatser och trots att ett relativt stort antal blivit undersökta är kunskapen om lihultkulturen i vissa avseenden mycket begränsad. En kunskapslucka rör periodens inre kronologi. Det har tyckts som om fyndmaterialet/flintteknologin och karaktären på boplatserna i stort sett ser likadan ut under perioden. Det som förefaller vara ett stort antal boplatser, exempelvis ett femtiotal i skärgården på västra Hisingen behöver ju inte nödvändigtvis innebära att området varit särskilt tättbefolkat. Boplatserna har genererats under cirka 2000 år och frågan är hur många som i själva verket är samtida. Om man skulle lyckas med att skilja ut boplatser från periodens början med de från dess senare del, skulle också en del frågor kring förändringar i landskapets utnyttjande och ekonomi på vägen in mot neolitikum kunna belysas. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 25

28 Knivar, borr och skrapor är några av de redskap som är vanliga på mesolitiska boplatser och så är fallet även vid Lundby 160. Boplatsens mest karaktäristiska redskap är dock utan tvekan kärnyxan. Sammanlagt hittades15 kärnyxor vilket är mer än ett dubbelt så stort antal än vad gäller för något annat redskap på boplatsen. Av de 15 kärnyxorna är 13 hela medan två består av större fragment (tabell 4). Tabell 4. Sammanställning av kärnyxorna från undersökningen av Lundby 160. Fynd nummer 15 är i själva verket en skivmejsel, men genom likheter med ett par av kärnyxorna har den ändå tagits med i sammanställningen. Fyndnr Längd (cm) Bredd/höjd (cm) Tvärsnitt Vikt (g) Anmärkning ,0/3,0 Tresidig/kölformad ,5 3,0/30 Tresidig/kölformad ,3 2,7/2, /3,7,0 Oregelbundet/ovalt ,0 3,0/2,2 Tresidigt 48 Något svallad 6 8,5 2,5/2, ,8 3,7/2,4 Triangulärt 88 Något svallad 8 7,5 2,5/1,8 Ovalt ,5 3,5/2,2 Fyrsidigt 90 Fragment 10 7,5 3,2/2,2 57 Fragment 11 7,5 3,8/3,0 Tresidigt ,5 3,7/2,7 Ovalt ,3 4,0 2,2 Fyrsidigt 69 Kärnyxa (skivyxliknande) ,3 2,5 Fyrsidigt 99 Kärnyxa (skivyxliknande) 15 6,8 2,7 1,8 Fyrsidigt 46 Skivmejsel Vid undersökningen handgrävdes sammanlagt 105 meterrutor utspridda inom den cirka 2000 kvadratmeter stora yta som undersöktes. Inom boplatsen kunde en cirka 40 kvadratmeter stor yta urskiljas som särskilt fyndrik. Till denna fyndintensiva yta koncentrerades en stor del av rutgrävningen och den blev i princip totalundersökt. Intressant är att inte mindre än 13 av kärnyxorna låg samlade inom en begränsad del av den cirka 40 kvadratmeter stor ytan. Att de låg så väl samlade talar för att de bör vara mer eller mindre samtida (figur 19). Kärnyxor förekommer på boplatser under större delen av mesolitikum och försök att närmare typologiskt datera dem till olika perioder har visat sig vara svårt. Ett försök att skilja ut olika typer av kärnyxor från överlagrade sandarnaboplatser och de efterföljande lihultboplatserna har gjorts, men utan framgång. I böckerna Fångstfolk för 8000 år sedan om en grupp stenåldersboplatser i Göteborg (Andersson m.fl. 1988) och Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena (Andersson & Wigforss 2004) 26 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

29 Fynd av handtagskärna Fynd av 1 kärnyxa Fynd av 2 kärnyxor Anläggning Grävenhet m Figur 19. Plan som visar de grävenheter som upptogs på den mesolitiska och södra delen av fornlämningen. På planen har spridningen av handtagskärnor och kärnyxor markerats. Som framgår koncentrerades kärnyxorna till en mycket begränsad del av boplatsen medan handtagskärnorna var mera jämt spridda. Skala 1:150. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 27

30 Typ A. F6 F5 F2 Typ B. F3 F15 F4 Typ C. F1 F7 F8 28 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

31 Typ D. F14 F13 Typ E. F11 F12 Figur 20. Foto på kärnyxorna som visar de olika typerna. Skala 1:2. Foto: Lena Troedson. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 29

32 Tabell 5. Beskrivning och karaktärisering av de 13 hela kärnyxorna på Lundby 160. Typ Egg Nacke Övrig karaktäristik Längd (cm) Kommentar Fynd A Spetsig Spetsig Kölformad/hög rygg 8,5 11,5 Spetsredskap/hacka/borr 2, 5, 6 B Rak Obearbetad/trubbig Oregelbundet tvärsnitt, parallella långsidor 7 10 Hyvel/mejsel/kil/stämjärn 3, 4, 15 C Konvex Avsmalnande Något kölformad 7,5 10 Eggredskap/yxa 1, 7, 8 D Rak Avsmalnande Skivyxliknande 8,5 10 Eggredskap/yxa/hyvel/kniv 13, 14 E Ojämn, något flikig Bearbetad, något trubbig Korta/tjocka, möjligen använda och omslagna typ C 6,5 7,5 Eggredskap/yxa 11, 12 konstateras att kärnyxor från de överlagrade boplatserna inte kan skiljas från dem som finns inom den efterföljande lihultkulturen. Boplatsen Lundby 160 är en mycket tidig lihultboplats och kärnyxorna som fanns på boplatsen är sannolikt samtida. Men att beskriva en typisk kärnyxa från boplatsen låter sig inte göras eftersom någon sådan inte finns. I stället är det den stora variationen vad gäller yxornas utformning som är det mest slående. Det finns yxor som är små, korta och tjocka och det finns långa och smäckra. En del har ett omsorgsfullt utarbetat nackparti medan nacken på andra är helt obearbetad. De finns yxor med en tydlig och distinkt egg och de som saknar egg och i stället försetts med en spets. Variationen mellan dem är så stor att man kan fråga sig vad de egentligen har gemensamt utöver att vara kärnredskap tillverkade av flinta. Den påtagliga och stora variationen i utformningen betyder sannolikt att det under kategorin kärnyxor i själva verket döljer sig en rad olika typer av redskap. Redskap som tillverkats för olika syften och avsedda att användas för helt olika arbeten. Sannolikt har flera av dem överhuvudtaget aldrig utgjort yxor i ordets rätta bemärkelse. Den stora variationen innebär däremot inte att varje yxas utformning är unik. I tabellen nedan har ett försök gjorts att beskriva/karaktärisera de olika yxorna (tabell 5). Endast de 13 hela yxorna har bedömts. Efter att något närmare ha gått igenom yxorna menar jag att det går att urskilja fyra alternativt fem olika typer av kärnyxor. Utifrån distinkta och karaktäristiska skillnader och likheter har yxorna delats in i fem grupper: A, B, C och D. Skillnaderna är så påtagliga att det inte kan tillskrivas slump eller tillfällighet utan representerar i stället olika typer av redskap (figur 20). Typ A. Spetsredskap/hacka/borr (Fynd 2, 5 och 6) Karaktäriseras av att de saknar egg. I stället är båda ändarna mer eller mindre spetsiga och någon påtaglig skillnad mellan nacke och spets finns inte. Detta är inga egentliga yxor utan snarare en form av spetsredskap som troligen använts som hackor eller kanske borr. Sannolikt har de varit skaftade och om de suttit i ett mellanstycke (exempelvis horn) har de kunnat vändas på och båda ändar använts. 30 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

33 Typ B. Hyvel/stämjärn/kil (Fynd 3, 4 och 15) Karaktäriseras av en tydlig skillnad mellan egg och nackparti. Eggen är mycket distinkt medan nacken är trubbig och i princip obearbetad. Till skillnad från övriga typer där långsidorna smalnar/vidgar sig mot nacke och/ eller egg är långsidorna på typ B i det närmaste parallella. Eggen är cirka 2 centimeter bred och i stort sett rak. Att nacken är obearbetad pekar mot att den inte använts skaftad. Säkert har de fungerat utmärkt att hålla direkt i handen och använda som små hyvlar vid träarbeten. Alternativt eller både/och har de kunnat fungera utmärkt som stämjärn/kilar där man med en träklubba bankat på den trubbiga nacken. Typ C. Yxa/hacka (Fynd 1, 7 och 8) Karaktäriseras av en tydlig egg och en tydligt bearbetad och avsmalnande nacke. Eggen är konvex till skillnad från den mer raka eggen som finns hos typ B och D. Den rundade eggen skulle kunna fungera vid huggande och nackpartiet verkar ha formats för att passa in i ett mellanstycke vid skaftning. Typ D. Yxa/hyvel/kniv (Fynd 13 och 14) Detta är de som kanske är lättast att associera till yxor. Nackpartiets avsmalnande form pekar mot att de mycket väl kan ha använts skaftade och de har en distinkt egg. Till formen påminner de om smala skivyxor. Typ E. Yxa (Fynd 11 och 12) Gruppen typ E är tveksam. De båda yxor som klassificerats som sådana är mycket snarlika de yxor som sorterats som typ C. Vad som skiljer dem åt är egentligen bara förhållandet mellan längd/bredd. För yxorna (typ C) är relationen längd/bredd ungefär 1 till 3, det vill säga de är ungefär tre gånger så långa som breda. För typ E är förhållandet 1 till 2, det vill säga de är dubbelt så långa som breda. Detta betyder att de blir betydligt kompaktare och får en klumpigare karaktär. Möjligt är att typ E i själva verket utgör omslagna yxor av typ C som allt eftersom de använts blivit kortare genom att de skärps upp. Efter att ha tittat närmare på kärnyxorna från Lundby 160 blir slutsatsen att de i själva verket representerar flera olika typer av redskap. Skillnaderna mellan dem är så signifikanta att det är svårt att dra någon annan slutsats än att de tillverkats för olika användningsområden. En del av dem har sannolikt fungerat och använts som yxor, andra har däremot utgjort en typ av spetsredskap/hackor/borr medan en tredje grupp troligen använts som hyvel och/eller stämjärn/kil. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 31

34 Skillnaden som kan ses mellan yxorna är funktionellt betingad och knappast kronologisk. Att 13 av de 15 yxorna (de båda fragmenten medräknade) låg samlade inom en knappt 20 kvadratmeter stor yta invid en uppstickande berghäll talar för att de är samtida. Genomgången av yxorna visar att en kärnyxa inte bara är en kärnyxa eller ens alltid en yxa. I själva verket representerar de så kallade yxorna ett flertal olika typer av redskap avsedda att användas för helt olika ändamål. Att yxorna eller snarare kärnredskapen låg samlade på det sätt som de gjorde på boplatsen kan förklaras på flera sätt. En möjlig, fast mindre sannolik förklaring, är att de mer eller mindre slumpmässigt har ackumulerats på platsen. En annan skulle kunna vara att de helt enkelt förvarats där. Ytterligare en förklaring är att de ligger där de ligger för att detta är platsen där de använts. Om så är fallet har antingen ett flertal olika arbeten utförts eller så har man tillverkat någonting som krävt en uppsättning av en rad olika redskap. Kanske representerar de olika kärnverktygen en uppsättning redskap som ingått i den verktygslåda som behövts då man exempelvis tillverkat en båt? Handtagskärnor En av lihultkulturens mest utmärkande ledartefakter är handtagskärnan och från Lundby 160 finns ett relativt stort antal (tabell 6). Sammanlagt finns från undersökningen tio handtagskärnor registrerade. Ett par av dem är dock något osäkra då de består av fragment, men flertalet är distinkta och typiska (figur 21). Endast i ett fall har mikrospån producerats i kärnans båda ändar, på de övriga nio har endast ena änden utnyttjats. Samtliga handtagskärnor är funna på en nivå kring meter över havet och ett par av dem är något svallade. Detta betyder att de bör dateras till tiden för den postglaciala transgressionens maximum runt 7200 BP eller strax därefter. En annan Tabell 6. Sammanställning av handtagskärnor. Fyndnr Id Plattform längd (mm) Plattform största bredd (mm) Vikt (g) Svallad Anmärkning 16 G Nej 17 G Nej 18 G Nej 19 F342/ G Nej Bränd. Påträffades i kanten av A G Nej 21 G Nej Del av fronten saknas. Osäker Nej Mikrospån i båda ändar 23 A Något 24 G Nej Del av fronten saknas. Osäker 25 G En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

35 F24 F12 F21 F18 F17 F23 F20 F16 F25 F19 Figur 21. Fotot visar de 10 handtagskärnor som finns bland fynden från Lundby 160. Pilarna visar var på kärnan mikrospån producerats. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 33

36 kärna är kraftigt bränd och denna hittades i kanten av den stenpackning som 14 C-daterats till 6 940±84 BP. Från handtagskärnorna har mikrospån producerats och sådana fanns också på boplatsen om än inte i något större antal. Sammanlagt hittades 13 mikrospån vilket endast är obetydligt fler än de kärnor från vilka de producerats. Förklaringen till detta är sannolikt att mikrospån som tillverkats på platsen försvunnit i de miljöer där de använts, där fångst- och jakt bedrivits. Sammanfattning och diskussion Boplatsen Lundby 160 har liksom flertalet stenåldersboplatser i Göteborgsområdet till och från använts och utnyttjats under tusentals år. Under längre eller kortare perioder har människor vistats vid platserna och efterlämnat mer eller mindre påtagliga spår. Fynden som hittas vid en undersökning har ackumulerats under lång tid och det är inte helt lätt att alltid skilja ut vad som är samtida. Detta gäller också relationen mellan fynd och de eventuella anläggningar som finns på platsen. Resultatet från undersökningen av Lundby160 visar att platsen utnyttjats under åtminstone fyra urskiljbara kronologiska perioder. De äldsta fynden består av mesolitiska flintor som fanns inlagrade i ett gruslager på en nivå runt meter över havet. Flintorna har lagrats in i gruslagret som därefter täckts av sand i samband med den postglaciala transgressionen. Inlagringen sker runt 7200 BP och fynden är således äldre än denna tidpunkt. De inlagrade flintorna härrör från en eller flera boplatser i närområdet från tiden cirka BP. Nästa fas i platsutnyttjandet är från tiden strax efter den postglaciala transgressionens maximum runt 7200 BP. Från denna bosättning, en lihultboplats, finns ett omfattande flintmaterial och enstaka anläggningar ovanpå transgressionslagret. Från mellanneolitikum finner vi återigen spår av människor vid platsen. Fynden är inte många, men ett par spån, en spånkärna och ett förarbete till en spånpil vittnar ändå om aktiviteter vid platsen för ungefär år sedan. De fåtaliga fynden, dess karaktär samt avsaknaden av keramik pekar mot en mycket begränsad aktivitet och troligen ett mer tillfälligt nyttjande av platsen i samband med fångst och jakt. Även om de mellanneolitiska flintorna är de yngsta fynden från undersökningen så visar en 14 C-daterad grop att platsen också använts under yngre järnålder. Undersökningens fokus låg på den senmesolitiska boplatsen och det är till denna boplats som huvuddelen av fynden och ett par av anläggningarna hör. Senmesolitikum och lihultkulturen anses omfatta tiden från den postglaciala transgressionens maximum, cirka 7200 BP, till neolitikums början, cirka 5000 BP (Andersson & Wigforss 2004). Den nu undersökta lihultboplatsen har daterats till 6940±84 BP vilket betyder att det är en mycket tidig lihultboplats. Den senmesolitiska fasen omfattar en period på ungefär 2000 år och trots att många boplatser undersökts, har det visat sig vara svårt att skilja en 34 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

37 tidig boplats från en sen inom perioden. I undersökningsplanen inför den nu genomförda undersökningen pekades på vikten av att öka kunskapen om lihultkulturens inre kronologi. Ledartefakter för lihultkulturen anses främst vara lihultyxor, handtagskärnor och kölskrapor (Andersson & Wigforss 2004). Till dessa kan läggas mikrospån, segmentknivar, slipstenar, bergartsavslag samt kärn- och trindyxor. En del av dessa för lihultkulturen karaktäristiska artefakter finns i fyndmaterialet från Lundby 160 medan andra saknas. En segmentkniv finns bland fynden men framförallt karaktäriseras materialet av handtagskärnor och kärnyxor. Vad som däremot helt saknas är lihultyxor. Då även bergartsavslag och slipstenar saknas, så finns det ingenting som pekar mot att lihultyxor tillverkats eller använts vid platsen. Detta skulle kunna betyda att boplatsen är från en tid då lihultyxor ännu inte kommit i bruk. En utbredd uppfattning är att lihultyxor förekommer från tiden strax efter 7000 BP (Nordqvist 2000 och Wennberg 2006). Boplatsen Lundby 160 skulle kunna vara från tiden strax före 7000 BP. Möjligen är det så att en viss typ av boplatser från övergången mellan sandarna/lihultkultur utmärks av en kombination av mikrospåntillverkning från handtagskärnor och kärnyxor. Att dra alltför bestämda slutsatser kring lihultyxornas introduktion utifrån undersökningen av Lundby 160 bör nog undvikas. Samma människor som efterlämnat kärnyxor och handtagskärnor på en lokal kan naturligtvis både ha tillverkat, använt och lämnat kvar lihultyxor på en annan plats. Att handtagskärnor, mikrospån och kärnyxor fanns på boplatsen betyder kanske bara att man på just denna plats och i denna specifika miljö behövde dessa redskap där och då. Intressant vore att titta närmare på i vilken utsträckning kombinationen av en mikrospånproduktion från handtagskärnor förekommer i kombination med kärnyxor på andra högt belägna lihultboplatser. Karaktäristiskt för de senmesolitiska fynden var ett stort antal kärnyxor som förmodas vara samtida. En genomgång av yxorna har visat på så distinkta och karaktäristiska skillnader och sinsemellan likheter att det sannolikt under kategorin kärnyxor i själva verket döljer sig en rad olika typer av redskap. I anslutning till de senmesolitiska fynden framkom en mindre stenpackning som 14 C-daterats till 6940±84 BP. Anläggningens funktion är oklar men snarlika anläggningar har tidigare påträffats på just lihultboplatser. Vid boplatsen Hogdal 440 kunde anläggningarna sättas i samband med rituella depositioner och offer. Möjligen gäller detta också stenpackningen vid Lundby 160. Utvärdering av undersökningsplan En övergripande frågeställning för undersökningen var att datera under vilka perioder och i vilken omfattning boplatsen Lundby 160 utnyttjats. Undersökningen avsåg också att om möjligt belysa frågor kring rumslig organisering, inre struktur samt aktiviteter vid platsen. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 35

38 36 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats I undersökningsplanen ställdes också frågan om det gick att påvisa skillnader i form av olika aktivitetsytor som pekar mot förändringar i en boplats organisation och struktur under perioden senmesolitikum tidig/mellanneolitikum. Ett ytterligare syfte var att bestämma boplatsens övergripande karaktär gentemot andra boplatser. Såväl närliggande som sedd i ett större perspektiv. Sammanfattar man resultatet från undersökningen så kan man konstatera att undersökningen i stor utsträckning kunde belysa de frågor som ställts upp i undersökningsplanen. Undersökningen kunde visa att platsen utnyttjats under fyra olika tidsperioder. Tidig/mellanmesolitikum, senmesolitikum, mellanneolitikum samt yngre järnålder. Det äldsta materialet utgjordes av inlagrade flintor i ett transgressionslager. Dessa spår efter aktiviteter vid platsen under mesolitikums äldre del undersöktes inte närmare. Från den efterföljande lihultkulturen var lämningarna desto mer omfattande. Flintor och anläggningar visade hur platsen nyttjats för bosättning under lihultkulturens allra äldsta fas. Karaktäristiskt för de senmesolitiska fynden var att mikrospån tillverkats, förmodligen för att användas till benpilar för fångst och jakt i omgivningarna. Karaktäristiska fynd var också ett stort antal kärnyxor. I själva verket representerar kärnyxorna ett flertal olika redskap som använts för olika arbeten. Inom boplatsen kunde en mindre yta urskiljas som en verkstadsplats där de troligen använts. Utifrån resultatet från förundersökningen förmodades att platsen utnyttjats för bosättning under tidig- och mellanneolitikum. Detta var delvis riktigt. Några belägg för en bosättning under tidigneolitikum framkom inte vid undersökningen. Däremot påträffades enstaka flintor som kan dateras till mellanneolitikum och gropkeramisk kultur. De mellanneolitiska fynden var mycket få och utgjordes endast av ett par spån, ett förarbete till en spånpil samt en cylindrisk spånkärna. De fåtaliga fynden samt avsaknaden av keramik pekar knappast mot att platsen utnyttjats för någon omfattande bosättning. Snarare bör de ses som indikationer för en mer tillfälligt utnyttjad fångst/jaktstation. De yngsta lämningarna som kunde beläggas vid platsen består endast av en till yngre järnålder daterad grop. Något fyndmaterial som kan kopplas till denna period framkom inte. På platsen fanns ytterligare ett knappt tiotal anläggningar som möjligen också härrör från denna tid. Lämningarna är dock allt för få och fragmentariska för att några slutsatser och tolkningar kring aktiviteter under yngre järnålder kan göras.

39 Referenser Alin, J Stenåldern i Götaälvsområdet. I: Sarauw, G. & Alin, J. Götaälvsområdets fornminnen. Skrifter utg. Till Göteborgs stads 300-årsjubileum. III. Göteborg. Andersson, S.; Rex-Svensson, K. och Wigforss, J Sorteringsschema för flinta. Göteborgs Arkeologiska Museum, Fyndrapporter Göteborg. Andersson, S. & Wigforss, J Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena. Coast to coast-books no 12. GOTARC serie C, Arkeologiska skrifter, no 58. Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet. Göteborg Bramstång, C Hensbacka i Arendal. Västergötland, Göteborgs stad, Lundby socken, Arendal 764:324 med flera, RAÄ 158, 160, 161, 316, 331, 332 och 335. UV Väst rapport 2006:18. Arkeologisk förundersökning. Johansson, G Yxtillverkning och rituella depositioner på en senmesolitisk boplats. I: Johansson, G.; Schaller Åhrberg, E. & Thorsberg, K. Besök i en mesolitisk värld. Arkeologiska undersökningar av sju stenåldersboplatser söder om Svinesund. Riksantikvarieämbetet. Johansson, G Ett planerat övergivande av boplatser? I: Red. Niklas Ytterberg. Flyktiga Förbindelser. Kulturhistoriska dokumentationer 21. Bohusläns Museum. Johansson, G. 2008:30. Båtemyr den nedre boplatsen. En mesolitisk boplats med hydda och spetshackor. Bohuslän, Lur socken, Skälleröd 1:6, RAÄ 438:1. UV Väst Rapport 2008:30. Arkeologisk undersökning. Johansson, G. 2011:30. Veddige 323 mesolitiska fyndkoncentrationer och ett långhus från yngre järnålder. I: Boplatser och gravar vid viskan i Veddige. UV Rapport 2011:26. Arkeologiska Undersökningar. Johansson, G Offer och rituella handlingar på mesolitiska boplatser. I: Johansson, G, Lindman, G & Munkenberg, B. Stenålder i norra Bohuslän med arkeologiska undersökningar för E6 som grund. Riksantikvarieämbetet. Munkenberg, B I: Gerdin, A. & Munkenberg, B. Från mesolitisk tid till järnålder Tanum, inte bara hällristningar. Bohuslän, Tanum socken, RAÄ 1209, 1229, 539, 544, 649, 1131, 548, 549 och UV Väst Rapport 2005:7. Arkeologisk undersökning. Nordqvist, B Coastal Adaptions in the mesolithic. A study of coastal sites with organic remains from Boreal and Atlantic periods in Western Sweden. GOTARC. Series B. Gothenburg Archaeological Thesis. No. 13. Gothenburg. Wennberg, T Ur förändringens tid. Basboplatser under senmesolitikum. I: Red. Niklas Ytterberg. Flyktiga Förbindelser. Kulturhistoriska dokumentationer 21. Bohusläns Museum. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 37

40 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: Riksantikvarieämbetets projektnummer: Intrasisprojekt: V2010:187. Undersökningstid: 20 september 20 oktober Projektgrupp: Glenn Johansson (projektledare), Johannes Nieminen, Petra Nordin och Jörgen Streiffert. Underkonsulter: Ångströmslaboratoriet, Tandemlaboratoriet, Uppsala. Exploateringsyta: 3600 kvadratmeter. Undersökt yta: cirka 2000 kvadratmeter. Läge: GSD-Fastighetskartan, blad 64D 0bS Biskopsgården. Koordinatsystem: Sweref 99 TM. Höjdsystem: Rikets, RH Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x y Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 20 foton med Unr 4949:1 20. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: fynd med Fnr förvaras på Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Väst i väntan på beslut om fyndfördelning. 38 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

41 Bilagor Bilaga 1. Fyndtabell Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 1 G215 Kärnyxa 1 2 G1390 Kärnyxa 1 3 G1158 Kärnyxa 1 4 G1425 Kärnyxa 1 5 G1400 Kärnyxa 1 6 G1430 Kärnyxa 1 7 A1450/G1395 Kärnyxa 1 8 G1153 Kärnyxa 1 9 G932 Kärnyxa Fragment 1 10 G1405 Kärnyxa Fragment 1 11 G1190 Kärnyxa 1 12 G1215 Kärnyxa 1 13 A1450/G1395 Kärnyxa (skivyxliknande) 1 14 G1385 Kärnyxa (skivyxliknande) 1 15 A393 skivmejsel 1 16 G654 Handtagskärna 1 17 G1420 Handtagskärna 1 18 G1220 Handtagskärna 1 19 F342/G1077 Handtagskärna Bränd 1 20 G1190 Handtagskärna 1 21 G649 Handtagskärna Fragment 1 22 G305 Handtagskärna 1 23 A1271 Handtagskärna Rensfynd 1 24 G255 Handtagskärna? 1 25 G1435 Handtagskärna 1 26 G1405 Mikrospån 1 27 G1375 Mikrospån 1 28 G937 Mikrospån 2 29 G649 Mikrospån 1 30 G245 Mikrospån 2 31 G624 Mikrospån 1 32 G609 Mikrospån 1 33 G644 Mikrospån 1 34 G315 Mikrospån 1 35 G1240 Mikrospån 2 36 G1052 Spån 1 37 G220 Spån 2 38 G1067 Spån 1 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 39

42 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 39 G205 Spån 1 40 G285 Spån 1 41 G1123 Spån 1 42 G275 Spån 1 43 G1365 Spån 2 44 G210 Spån 1 45 G1173 Spån 1 46 G629 Spån 1 47 G1195 Spån 1 48 G1163 Spån 1 49 G240 Spån 1 50 G220 Spån 2 51 G290 Spån 1 52 G751 Spån 1 53 G305 Spån 1 54 G295 Spån 1 55 G1205 Spån 1 56 G235 Spån 1 57 G1052 Spån 1 58 G1385 Spån 1 59 G1158 Spån 1 60 G1360 Spån 1 61 G240 Spån 1 62 G1400 Spån 2 63 G644 Spån 3 64 G245 Spån 1 65 A1450/G1395 Spån 2 66 G1420 Kniv Spånliknande avslag 1 67 G1385 Kniv Avslag 1 68 G751 Kniv Spånliknande avslag 1 69 G496 Kniv Avslag 1 70 G256 Borr Spån 1 71 G1240 Borr Spånliknande avslag 1 72 G290 Borr Avslag 1 73 G1087 Borr Spånliknande avslag 1 74 G315 Skrapa Avslag 1 75 G215 Övrig flinta med retusch 1 76 A1450/G1395 Övrig flinta med retusch 1 77 G1435 Övrigt retuscherat redskap (skrapa?) Fragment 1 78 G1158 Borr Övrig slagen flinta 1 79 G1190 Kärnfragment Sido En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

43 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 80 G205 Kärnfragment, spån- Sido G305 Kärnyxa Fragment 1 82 G1225 Kniv Segment G751 Skrapa Avslags G1087 Kärnfragment Sido G751 Kärnfragment, spån- Sido G22 Övrig kärna 1 plattform 1 87 G19 Övrig kärna 1 plattform 1 88 G1220 Övrig kärna 2 plattform 1 89 G1092 Övrig kärna 1 plattform 1 90 G751 Kärnfragment Sido G1230 Övrig kärna 2 plattform 1 92 G290 Kärnfragment Sido G285 Övrig kärna 1 94 G501 Övrig kärna 3 plattform 1 95 G1220 Övrig kärna 1 plattform 1 96 G751 Övrig kärna 1 plattform 1 97 G22 Övrig kärna 1 98 G1128 Övrig kärna 2 plattform 1 99 G280 Övrig kärna 2 plattform G1190 Övrig kärna 2 plattform G315 Övrig kärna 2 plattform G1158 Övrig kärna 2 plattform G1385 Övrig kärna 2 plattform G245 Övrig kärna 2 plattform G609 Övrig kärna 2 plattform G1380 Kärnfragment Sido G1400 Övrig kärna 1 plattform A1450/G1395 Övrig kärna 3 plattform G1158 Övrig kärna 1 plattform G1435 Övrig kärna 1 plattform A1450/G1395 Övrig kärna 1 plattform G1410 Kärnfragment Sido G200 Övrig kärna 1 plattform, konisk? G1220 Övrig kärna 2 plattform G1220 Övrig kärna G1220 Övrig kärna 1 plattform G1128 Kölformad kärna G1153 Övrig kärna 3 plattform G501 Övrig kärna 1 plattform G215 Övrig kärna 1 plattform 1 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 41

44 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 121 G305 Övrigt retuscherat redskap (skrapa?) Fragment G220 Kärnfragment Sido G285 Övrig kärna 1 plattform G1190 Övrig kärna 1 plattform G932 Övrig kärna 1 plattform G932 Övrig kärna 1 plattform G629 Mikrospånkärna Sidofragment G932 Övrig kärna 2 plattform G1385 Kärnfragment Sido G210 Övrig kärna 2 plattform G1210 Kärnfragment med retusch Sido G609 Övrig kärna 3 plattform G609 Övrig kärna 1 plattform G609 Övrig kärna 1 plattform A1271 Spånkärna Fragment (cylindrisk?) A1271 Spånkärna Ensidig A1271 Övrig kärna 1 plattform G1430 Övrig kärna 2 plattform G639 Övrig kärna 2 plattform G1400 Kärnfragment, spån- Sido G1235 Kniv Avslags G255 Spån G1158 Spån G1425 Kniv Avslags G1425 Kärnfragment Sido G1385 Kärnfragment Sido G1173 Skrapa Avslags G1400 Övrig kärna 1 plattform G210 Övrig kärna 3 plattform G1143 Kärnfragment, spån- Sido G1143 Kärnfragment med retusch Sido G619 Skrapa Avslags G604 Övrig kärna 1 plattform G1158 Övrig kärna 1 plattform G1435 Övrig kärna 1 plattform G1173 Spånpilspets Förarbete G1240 Skrapa Avslags G1168 Knacksten G1128 Avslag G1225 Avslag G1123 Avslag En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

45 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 162 G1072 Avslag G220 Avslag G250 Avslag G215 Avslag G280 Avslag G205 Avslag G1097 Avslag G225 Avslag G230 Avslag G235 Avslag G285 Avslag G300 Avslag A393 Avslag G778 Avslag G1190 Avslag G1138 Avslag G1168 Avslag G1118 Avslag G1112 Avslag A1303 Avslag A325 Avslag Under stenarna G1230 Avslag G265 Avslag G260 Avslag G315 Avslag G1092 Avslag G290 Avslag G751 Avslag G305 Avslag G1062 Avslag G1107 Avslag G1148 Avslag A325 Avslag G1390 Avslag A1271 Avslag Rensfynd G1365 Avslag G1430 Avslag A1271 Avslag G1375 Avslag G240 Avslag G1405 Avslag 63 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 43

46 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 203 A1450/G1395 Avslag G275 Avslag G496 Avslag G1435 Avslag G1445 Avslag G1440 Avslag G1415 Avslag G619 Avslag G1370 Avslag G1168 Avslag G1420 Avslag G1425 Avslag A1450/G1395 Avslag A1450/G1395 Avslag A1450 Avslag G1380 Avslag G1410 Avslag G1360 Avslag A952 Avslag G1067 Avslag G1092 Avslag G1400 Avslag G1385 Avslag G1390 Avslag G1485 Avslag G245 Avslag G210 Avslag G310 Avslag G634 Avslag G1163 Avslag G614 Avslag A788 Avslag G1158 Avslag G255 Avslag G1245 Avslag G751 Avslag G1200 Avslag G270 Avslag G1195 Avslag G1133 Avslag G624 Avslag En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

47 Fyndnr Id Sakord Anmärkning Antal 244 G947 Avslag G245 Avslag G644 Avslag G1210 Avslag G654 Avslag G629 Avslag G1235 Avslag G942 Avslag G1077 Avslag G639 Avslag G649 Avslag G1082 Avslag G932 Avslag G1205 Avslag G1153 Avslag G1240 Avslag G609 Avslag G604 Avslag G1215 Avslag G1220 Avslag G1057 Avslag G937 Avslag G295 Avslag G22 Avslag G1143 Avslag G501 Avslag G19 Avslag G1052 Avslag A1450 Skrapa Avslags G1430 Kvartsitstycke Kärnyxliknande F1117 Sten Diabas 1 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 45

48 Bilaga 2. Anläggningslista ID Typ Form Storlek (m) Djup (m) Fyllning Fynd Anmärkning A811 Stolphål Rund 0,15 0,1 Svagt humös sand A822 Stolphål Rund 0,2 0,1 Svagt humös sand A835 Stolphål Rund 0,2 0,15 Svagt humös sand A393 Grop Rund 0,8 0,3 Svagt humös grusig sand A1450 Grop Oval 1,0 0,7 0,3 0,4 Svagt humös något grusig sand Flinta: Skivmejsel 1 Avslag 25 Flinta: Kärnyxa 2 Avslagsskrapa 1 Spån 2 Övrig flinta med retusch 1 Övrig kärna 2 Avslag 405 Flintdepå A325 Stenpackning Rund 1,4 0,2 Sten varierande i storlek mellan 0,1 0,2 meter. Handtagskärna 1 Avslag 25 Packningen bestod av ett skikt med sten. Under och delvis mellan stenar fanns mindre kolfragment A788 Grop Rund 0,6 0,2 Svagt humös sand Avslag 23 A952 Grop Rund 0,5 0,15 Svagt hunös sand Avslag 23 A1250 Grop Rund A1271 Grop Oregelbunden 0,9 1,2 0,2 Svagt humös sand Handtagskärna 1 Cylindrisk spånkärna 1 (fragment) Spånkärna 1 (ensidig) Övrig kärna 1 Avslag 116 A1289 Grop Rund 0,6 0,15 Svagt humös sand A1303 Grop Avlång 1,1 0,1 Svagt humös sand Avslag: En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

49 Bilaga C-analys En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 47

50 48 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

51 Figur- och tabellförteckning Figurer Figur 1. Platsen för undersökningen markerad på utsnitt ur Vägkartan, blad 61 Göteborg (skala 1: ), och GSD-Sverigekartan Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan, blad 64D 0bS Biskopsgården, med undersökningsområdet markerat. Skala 1: Figur 3. Översiktsbild som visar fornlämning Lundby 160 när undersökningen och maskinavbaningen precis påbörjats. Genom boplatsen löpte en mindre grusväg som delade den i två delar. Boplatsens västra del var redan bortgrävd och förstörd när undersökningen startade. De framrensade bergen och jordhögarna hitom vägen utgör boplatsens västra del så som den såg ut när arkeologerna kom till platsen. Boplatsens intakta och östra del som undersöktes sträcker sig från grävmaskinen och en bit utanför bildens högra kant. I bakrunden syns Vikans kross och mellan krossen och stenåldersboplatsen löper den hårt trafikerade Torslandavägen. Foto, mot öster: Glenn Johansson... 7 Figur 4. Kartan visar området kring Göta Älvs mynning med en havsnivå 25 meter högre än idag. Boplatsen Lundby 160 är daterad till 6940±84 BP ( BC) och vid denna tid har boplatsen legat vid en strand på östra sidan av en mindre ö i vad som då varit en mellanskärgård. Lundby 160 har lagts till med en vit punkt. Karta ur boken Fångstfolk och bönder (figur 55, s. 59), Göteborgs stadsmuseum, Figur 5. Schaktplan över fornlämning Lundby 160. Planen visar avbanade ytor och schakt. I schakt 10 påträffades ett fyndförande transgressionslager. Gruslagret innehöll svallade och inlagrade flintor. Skala 1: Figur 6. På fotografiet syns föremål som är typiska för senmesolitikum och lihultkultur. En kärnyxa, en handtagskärna och ett par mikrospån. Skala 1:1, cirka. Foto: Lena Troedson...12 Figur 7. Även om fynden från Lundby 160 i huvudsak kan dateras till mesolitikum så förekom enstaka neolitiska föremål på boplatsen. På fotot syns ett förarbete till en spånpilspets samt ett fragment av en cylindrisk spånkärna. Pilspetsen och kärnan är karaktäristiska för mellanneolitikum och så kallad gropkeramisk kultur. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson...13 Figur 8. Planen visar det neolitiska och norra området (N), respektive det mesolitiska och södra området (S) med anläggningar och grävenheter. Skala 1: Figur 9. Johannes Nieminen begrundar den framrensade mesolitiska stenpackningen. Foto, mot söder: Glenn Johansson...18 Figur 10. När stenpackningen rensades fram hittades i kanten av den en kraftigt bränd handtagskärna och en halvmeter utanför på den annars stenfria ytan låg ett större stycke diabas. Foto: Glenn Johansson...19 Figur 11. Ett stycke diabas som låg en halvmeter utanför packningen och den brända handtagskärnan som fanns i kanten av packningen. I övrigt hittades 17 flintavslag mellan stenarna och åtta stycken under packningen. Skala: 1:2, cirka. Foto: Lena Troedson...19 Figur 12. En av flera undersökta stenpackningar på den senmesolitiska boplatsen Bjällvarpet i Hogdal socken, Bohuslän (A9814). På boplatsen som undersöktes 2002 fanns fyra stenpackningar som var närmast identiska med den nu undersökta på Lundby 160. En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 49

52 Stenpackningen på bilden har en diameter på 1,2 meter och diametern på packningen vid Lundby var 1,4 meter. Foto: Glenn Johansson...20 Figur 13. Anläggningen A11246 vid Bjällvarpet. Fotot är taget då halva anläggningen grävts bort. I profilen syns en större slipsten som deponerats i en grop som därefter fyllts igen och täckts med en drygt meterstor och rund stenpackning. Inte heller här kunde en nedgrävning ses utan bara konstateras genom den nedlagda slipstenen. Om föremål i mer förgängliga material deponerats i gropen skulle nedgrävningen aldrig uppmärksammats. Foto: Glenn Johansson...20 Figur 14. Fotot visar en profil tvärs igenom anläggningen A11436 vid Bjällvarpet. Den 1,05 meter stora stenpackningen/härden täckte en grop som fyllts med bergartsavslag. Gropens fyllning skilde sig inte från den omkringliggande sanden utan var i princip osynlig. Det var tack vare de fynd som lagts i gropen, ett tusental bergartsavslag, som visade att stenpackningen dolde en nedgrävning. Foto: Glenn Johansson...20 Figur 15. En av stenpackningarna (A8566) på boplatsen Bjällvarpet var täckt med bergartsavslag från yxtillverkning. Under stenpackningen fanns en grop med tusentals liknande bergartsavslag. Stenpackningen var rund och dess diameter var 1,1 meter. Träkol från packningen har daterats till senmesolitikums senare del (5855±50 BP). De små högarna som ligger runt anläggningen är bergartsavslag som plockats bort från anläggningens yta. Foto: Glenn Johansson...21 Figur 16. Fotot visar stenpackningen på Lundby 160 då den är delvis undersökt. Större delen av packningen har tagits bort men en profil tvärs igen har sparats. Genom likheter med andra undersökta konstruktioner på en senmesolitisk boplats misstänktes att packningen under sig kunde dölja en nedgrävning. Någon sådan kunde dock inte konstateras. Foto, mot söder: Glenn Johansson...21 Figur 17. Inom boplatsen framstod en cirka 40 kvadratmeter stor yta som särskilt fyndintensiv. Av de 15 kärnyxor som hittades på boplatsen så låg 13 stycken inom den begränsade yta som här ses undersökas av arkeologerna Petra Nordin och Johannes Nieminen. Här påträffades också en mycket fyndrik grop som innehöll drygt 400 flintor. När fotot tas har anläggningen A1450 ännu inte påträffats. På bilden har anläggningen markerats och fotot är taget mot Ö. Foto: Glenn Johansson...23 Figur 18. Den mycket innehållsrika gropen A1450 var grävd invid ett berg och uppmärksammades först när halva anläggningen grävts bort. Utöver hundratals avslag, ett par spån och kärnor, innehöll gropen även en avslagsskrapa och två kärnyxor. Den röda stickan markerar gropen som på bilden kan anas i profilen. Foto, mot norr: Glenn Johansson...23 Figur 19. Plan som visar de grävenheter som upptogs på den mesolitiska och södra delen av fornlämningen. På planen har spridningen av handtagskärnor och kärnyxor markerats. Som framgår koncentrerades kärnyxorna till en mycket begränsad del av boplatsen medan handtagskärnorna var mera jämt spridda. Skala 1: Figur 20. Foto på kärnyxorna som visar de olika typerna. Skala 1:2. Foto: Lena Troedson...29 Figur 21. Fotot visar de 10 handtagskärnor som finns bland fynden från Lundby 160. Pilarna visar var på kärnan mikrospån producerats. Skala 1:1. Foto: Lena Troedson En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats

53 Tabeller Tabell 1. Sammanställning av flintfynden...13 Tabell 2. Fynden i anläggning Tabell C-dateringar...24 Tabell 4. Sammanställning av kärnyxorna från undersökningen av Lundby 160. Fynd nummer 15 är i själva verket en skivmejsel, men genom likheter med ett par av kärnyxorna har den ändå tagits med i sammanställningen...26 Tabell 5. Beskrivning och karaktärisering av de 13 hela kärnyxorna på Lundby Tabell 6. Sammanställning av handtagskärnor...32 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats 51

54

55

56 En stenpackning och kärnyxor på en tidig lihultboplats Under hösten 2010 undersökte Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst) en stenåldersboplats i Arendal på Hisingen i Göteborg, Lundby 160. Boplatsen har daterats till ungefär 6000 före Kristus och tillhör den så kallade lihultkulturen. Vid tiden för bosättningen var havsnivån betydligt högre än idag och Hisingen var då uppsplittrat i en mängd större och mindre öar och skär. Boplatsen har legat på en mindre ö ungefär tio kilometer ut från fastlandet. Från den lilla boplatsen har människorna bedrivit havsfångst och fiske i omgivningarna.