Del 3 Gemenskapspolitikens inverkan på konkurrenskraft, sysselsättning och sammanhållning

Transkript

1 Del 3 Gemenskapspolitikens inverkan på konkurrenskraft, sysselsättning och sammanhållning Innehållsförteckning Introduktion Gemenskapspolitikens inverkan på sammanhållningen mot bakgrund av Lissabon- och Göteborgstrategin Att förbättra gemensam politik: den gemensamma jordbrukspolitiken och fiskepolitiken När statligt stöd och sammanhållningspolitik kompletterar varandra Rättsliga och inrikes frågor: att förbättra villkoren för utveckling Så uppfattas gemenskapspolitiken på regional nivå TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 113

2 Introduktion Den andra sammanhållningsrapporten presenterade en analys av gemenskapspolitikens bidrag till sammanhållning. Avsikten här är inte att repetera denna analys, utan att granska de huvudsakliga förändringar som denna politik undergått sedan 2001 mot bakgrund av EU:s målsättningar, i synnerhet de som fastställdes i Lissabon och Göteborg. Två politiska områden som inte behandlades i den föregående rapporten tas även upp, nämligen handelspolitik och rättsliga och inrikes frågor. Ett särskilt avsnitt undersöker statsstödspolitiken, som är nära knuten till sammanhållningspolitiken. Den sista delen redogör för resultaten från en undersökning, som utförts i 28 regioner i EU, om hur gemenskapspolitiken och dess effekter uppfattas. Gemenskapspolitikens inverkan på sammanhållningen mot bakgrund av Lissabon- och Göteborgstrategin Att skapa en kunskapsbaserad ekonomi Lissabonstrategin sätter kunskap i centrum. Att skapa, sprida och använda kunskap är avgörande för hur företag bedriver verksamheten och får den att växa. För att förbättra företagsmiljön och stimulera innovation måste man underlätta tillgången till resurser och marknader, främja stödtjänster för företag, stärka samarbetet mellan företag och forskningsinstitutioner, förse människor med väl avpassade kunskaper med hjälp av utbildning och fortbildning, anamma nya teknologier och öka investeringar i FoU. Gemenskapens företags-, industri- och innovationspolitik är inriktad på att stärka industri- och tjänstesektorns konkurrenskraft inom EU genom att uppmuntra företagande, skapa en fördelaktig miljö för innovation och ekonomisk utveckling och garantera tillträde till marknader 1. Företagspolitiken uppmuntrar samarbete mellan statliga och privata företag och att företag går ihop i nätverk 2 (genom exempelvis innovationsknutpunkter och nätverket för innovativa regioner i Europa, IRE) för att på så vis stimulera utbyte av kunskap och erfarenhet. De informations- och rådgivningscenter som har skapats i EU under det senaste decenniet, bland annat med stöd från strukturfonderna, har även de, tillsammans med andra stödtjänster för företag, spelat en viktig roll för företag i olika regioner när det gäller att knyta kontakter och lösa praktiska problem. Företagspolitiken är även inriktad på att uppmuntra entreprenörskap och göra det lättare att starta och driva företag, vilket i synnerhet kan vara av vikt för missgynnade grupper i eftersatta regioner 3. För att åstadkomma detta skall en ny EU-definition som innefattar mycket små, små och medelstora företag gälla från och med år Definitionen, som även kommer att innefatta större företag än tidigare, kommer att minska företagens administrativa bördor och samtidigt göra det möjligt för dem att bli beviljade finansiellt stöd. Såsom framhölls i del 1 beror inte regioners innovativa kapacitet endast på skillnader i FoU-utgifter utan även på otillräckligt samarbete mellan bland annat företag och forskningscenter, som utgör det regionala innovationssystemet. Innovationspolitiken koncentrerar sig därför alltmer på direkta strategier för att förbättra företagens verksamhetsmiljö, snarare än på åtgärder som skall öka FoU och teknologisk kapacitet 5. Följande tre områden förtjänar särskild uppmärksamhet: Utifrån erfarenheter av banbrytande arbeten som finansierats av strukturfonderna (de regionala innovationsstrategierna, RIS) uppmuntrar man regioner att utveckla en efterfrågeorienterad, medverkande innovationspolitik (se nedan). Detta är särskilt viktigt i anslutningsländerna, där det saknas sammanhängande politiska riktlinjer på regional nivå. RIS-NAC (regionala innovationsstrategier nyligen associerade länder) bildades under femte ramprogrammet med en budget på 5,25 miljoner EUR och 16 regioner i 9 länder påbörjade olika projekt i början av år TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

3 För att använda den kunskap som finns tillgänglig så effektivt som möjligt och sprida den maximalt är det nödvändigt att göra affärstjänster mer tillgängliga och förbättra deras kvalitet. Nätverket för innovationsknutpunkter är i synnerhet fokuserat på mindre utvecklade regioners behov och på att hjälpa lokala företag att få tillgång till teknologi och avgöra vilka teknologier som är lämpliga att överföra till andra regioner och sektorer. Brist på tillgång till finanser är ofta ett stort hinder för tillväxt och utveckling av företag. En viktig del i företagspolitiken är därför att stödja utvecklingen av alternativ till banklån, såsom riskkapitalfonder, i regioner med begränsade finanser. De medel som den Europeiska investeringsfonden (EIF) genererat för att öka tillgången på resurser för små och medelstora företag inkluderar kredit till små och medelstora företag (SMFgarantifaciliteten), EFT-startordningen och groddkapitalåtgärden. Europeiska investeringsfonden håller för närvarande även på att etablera kontakter med åtminstone en finansiell institution i varje anslutningsland av samma anledning. Huvudprogrampunkten för gemenskapspolitiken för informationssamhället är eeurope-initiativet som lanserades i juni år En andra fas av handlingsplanen, eeurope 2005, lanserades två år senare. Målet är att garantera moderna offentliga tjänster på nätet (e-förvaltning, tjänster för e-lärande och e-hälsovårdstjänster), en dynamisk miljö för e- företag och, för att underlätta detta, en omfattande tillgång till bredbandsanslutning till konkurrenskraftigt pris och en säker informationsinfrastruktur 6. Handlingsplanen lägger fram en strategi för att göra bredbandsinfrastruktur tillgängligt för företag och människor i EU till överkomliga priser. Den uppmärksammar även behovet av att utveckla lämpliga tjänster med passande innehåll och lägger särskild tyngdpunkt på områden där staten kan bidra genom att, tillsammans med EU och möjligen med strukturfonderna, sprida bredband till mindre gynnade områden. Resultaten kan summeras på följande vis: Initiativet har bidragit till att stimulera konkurrens mellan olika plattformar och operatörer och genom gemenskapåtgärder gjort medlemsländer uppmärksamma på viktiga skillnader inom unionen. Trots att antalet bredbandslinjer fördubblades mellan juli 2002 och juli 2003, är tillgången till bredband alltjämt mycket ojämn i olika områden. Den totala mängden transaktioner på nätet förblir begränsad och skillnader kvarstår mellan medlemsländerna. Detta beror bland annat på skillnader i avgifter för internetuppkoppling. Tillgången på nätet till de 20 offentliga tjänsterna som fastställts för eeurope ökar för närvarande. Andelen tillgängliga tjänster ökade från 45 procent i oktober 2001 till 60 procent i oktober Trots att det fortfarande förekommer skillnader mellan medlemsländerna så är de som ligger efter snabbt på väg att komma ikapp. Det sker en snabb utveckling av offentliga tjänster på nätet i alla anslutningsländerna. Vissa av dem har kommit längre än EU:s medlemsländer inom vissa områden. Andelen skolor med internetuppkoppling i EU ökade från 89 procent i mars 2001 till 93 procent i mars Det förekom inga större skillnader mellan medlemsländerna, med undantag av Grekland, där endast 59 procent av skolorna hade uppkoppling. Antalet datorer med internetuppkoppling ökade från 4 datorer med uppkoppling per 100 elever till nästan 6 under samma period. Europeiska rådet i Barcelona 2002 satte som mål att öka investeringarna i forskning och teknologisk utveckling (FoTU) i EU från något under 2 procent av BNP år 2000, till 3 procent av BNP (två tredjedelar av detta inom den privata sektorn) fram till år Det sjätte ramprogrammet för forskning och teknologisk utveckling 7, med en total budget på 15,5 miljarder EUR, har nu, tillsammans med det europeiska området för forskningsverksamhet (ERA) 8, lanserats för att uppnå detta. Initiativet togs för att minska splittringen av forskningsverksamheten inom EU, öka investeringarna i forskning och skapa en bättre forskningsmiljö för att dra maximal nytta av forskningsverksamheten. TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 115

4 Sammanhållningsländernas och eftersatta regioners deltagande i det femte ramprogrammet ( ) tedde sig på följande sätt: Organisationer i sammanhållningsländerna stod för 17,8 procent av gemenskapens FoTUkontrakt som signerades mellan januari 2002 och mars 2003, vilket är något högre än deras andel av EU:s befolkning (17,1 procent) och en uppgång från 16 procent år I ekonomiska termer erhöll de emellertid mindre i förhållande till befolkningsandelen (14,6 procent), men detta var ändå mer än år 2001 (12,2 procent). Dessutom utgjorde sammanhållningsländerna endast 31 procent av de samarbetsnätverk som knöts mellan organisationer i EU år Skillnaderna mellan regioner är mer markanta, vilket visar att forskningsverksamheten är koncentrerad till jämförelsevis få områden. Omkring 14 procent av organisationerna som deltog i det femte ramprogrammet var baserade i mål 1- regioner, vilket var samma andel som under det fjärde ramprogrammet ( ). Av de 64 mål 1-regionerna stod endast 8 stycken (Irland, Berlin, Lisboa e Vale do Tejo, Attiki, Kriti, Comunidad Valenciana, Andalusien och South Yorkshire) för över hälften av projekten. De tre förstnämnda är inte längre fullständiga mål 1- regioner. Över små och medelstora företag skrev kontrakt Cirka 77 procent av projekten kom från företag med mindre än 50 anställda och 42 procent från företag med mindre än 10 anställda. Ett antal av dessa var baserade i anslutningsländer och associerade länder. Även om de små och medelstora företag som fick kontrakt utgjorde en mycket liten del av det totala antalet inom unionen, så stod de för över 23 procent av deltagandet i de fyra tematiska programmen och erhöll över 15 procent av den totala fonden. Flera initiativ har tagits med målsättning att förstärka regionernas roll i att skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet: Under det femte ramprogrammet (med en budget på 119 miljoner EUR) stödde olika innovativa verksamheter företags och andra organisationers samarbete inom nätverk på regional nivå, i samarbete med strukturfonderna. Programmet finansierade även nätverket för innovativa regioner i Europa (IRE) 9 för att underlätta utbyte av erfarenhet mellan regioner, däribland mellan eftersatta och mer utvecklade regioner i anslutningsländerna liksom i nuvarande EU 15. I samma kontext lanserades år 2003 ett nytt pilotinitiativ 10, med en budget på 2,5 miljoner EUR, inriktat på att utveckla mer experimentell verksamhet i form av nätverk i europeiska regioner (med universitet, forskningscenters och företagssektorns aktiva deltagande) för att skapa kunskapsregioner som kan tjäna som exempel då det gäller att implementera Lissabonstrategin på regional nivå. Flera projekt med målsättning att utveckla regionala visioner har fått stöd av handlingsplanen STRATA inom IHP-programmet (Improving Human Potential) (med en total budget på 25 miljoner EUR) för att kunna främja långsiktigt strategiskt tänkande och överbrygga klyftan mellan regionalpolitik och politiken för forskning och teknologisk utveckling. Särskild uppmärksamhet har ägnats anslutningsländerna. Om man ser framåt så har det sjätte ramprogrammet ( ), genom de två nya initiativen Networks of Excellence och Integrated Projects, möjlighet att förbättra förbindelserna mellan centrala och perifera forskningscenter, förbättra EU:s totala innovativa kapacitet och förhindra forskarflykten från mindre gynnade områden till rikare regioner. Det ekonomiska stödet till utveckling av mänskliga resurser har fördubblats inom sjätte ramprogrammet, vilket kan komma att få en viktig inverkan på mindre gynnade regioner tack vare planer för teknologiöverföring. Dessutom har man satt målet att låta minst 15 procent av budgeten gå till tematiska prioriteringar av små och medelstora företag. Ett nytt samarbete har dessutom skapats mellan sammanhållningspolitik och forsknings- och utveck- 116 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

5 lingspolitik i och med att de som har sin verksamhet i mål 1-regioner och som söker stöd från sjätte ramprogrammet har rätt att begära ytterligare finansiering från strukturfonderna via regionala myndigheter. Utbildning och fortbildning är av yttersta vikt För att bli den mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen är EU beroende av sin främsta resurs: befolkningen och dess kunnande och kvalifikationer. Programmet utbildning och fortbildning 2010 har skapats för att uppnå detta mål. Programmet fastställer 13 mål 11 för att göra utbildning och fortbildning i Europa till en kvalitetsreferens i hela världen till år I en nyligen publicerad kommuniké 13 uppmanar kommissionen medlemsländerna att öka sina insatser på alla nivåer, i synnerhet vad gäller investeringar i utbildning och fortbildning, för att garantera att Lissabonstrategin lyckas. På Europeiska rådets möte i Bryssel 14 i slutet av 2003 kom medlemsländerna överens om att stärka ett organiserat samarbete för att stödja utvecklingen av humankapital. Trots att många medlemsländer har gjort stora insatser för att förbättra och anpassa systemen för livslångt lärande till den kunskapsbaserade ekonomin, är förändringarna ännu inte tillräckliga för att kunna möta utmaningen. För att uppnå och bevara en minimal nivå inom kunskapsintensiv sysselsättning måste en region först ha tillgång till mångsidig och kompetent arbetskraft. Gemenskapen har i många år skapat nätverk för att knyta samman universitet, fortbildningsinstitut och företag inom och mellan regioner och har mer nyligen även gjort satsningar för att etablera nätverk för lärande regioner. Samtidigt öppnar den allt större decentraliseringen av utbildning och fortbildning till regionalnivå nya vägar för en bättre organisation av den utbildning som erbjuds och en bättre anpassning till människors behov och regionala utvecklingsplaner. Fler och bättre arbeten i ett samhälle som tar hänsyn till alla Den europeiska sysselsättningsstrategin (EES) lanserades i slutet av 1997 med främsta målsättning att bekämpa arbetslösheten med hjälp av förebyggande och aktiva åtgärder för att förenkla anställning. Sedan år 2000 har EES varit inriktat på att uppnå målen som ställdes upp i Lissabon, nämligen full sysselsättning, bättre arbeten och förbättrad social och ekonomisk sammanhållning. Strategin utvärderades 2001, och sågs sedan över och effektiviserades på rådets vårmöte i Bryssel 2003 för att den, i en utvidgad union, bättre skulle kunna sträva mot målen som fastställdes i Lissabon. Utvärderingen visade på tydliga strukturella förbättringar på EU:s arbetsmarknad. År 2002 uppgick arbetslösheten i EU till i genomsnitt 7,7 procent av arbetskraften, vilket kan jämföras med 10,0 procent fem år tidigare. Andelen av befolkningen i arbetsför ålder som hade arbete steg även den från 60,7 procent till 64,3 procent. Trots att det finns betydande skillnader mellan medlemsländerna och att det är svårt att etablera ett orsakssamband mellan sysselsättningsresultat och specifika politiska åtgärder, går det att urskilja en konvergens av nationell sysselsättningspolitik mot de mål och riktlinjer som EES fastställt. I de flesta delar av EU görs alltjämt satsningar för att garantera en ny start i form av utbildning, fortbildning, arbetspraktik, ett arbete eller andra anställningsåtgärder för den som är arbetslös och detta innan sex månaders arbetslöshet för unga människor och 12 månader för dem över 24 år. För att kunna erbjuda skräddarsydda tjänster och förebyggande stödåtgärder, samt aktiverande åtgärder krävs effektiva, kompetenta offentliga arbetsförmedlingar. Medlemsländerna uppmanas därför att modernisera de offentliga arbetsförmedlingarna och att i vissa fall gå mot ett samarbete med den pri vata sektorn. I de flesta medlemsländerna genomgår de offentliga arbetsförmedlingarna en fortgående förbättrings- och moderniseringsprocess, som påbörjades i början av 1990-talet. TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 117

6 Handelspolitik och dess inverkan på sysselsättning och sammanhållning Det är i regel fördelaktigt för ekonomin att öppna upp för handel eftersom det leder till att produktionsfaktorerna omfördelas och används mer produktivt, samt till effektivitetsvinster, ekonomiska skalfördelar, ökad konkurrens, större utbyte av kunskap och teknologi och konsumentfördelar i form av större utbud och lägre priser. Att öppna upp för handel kan emellertid även leda till kostnader. Vad än de långsiktiga vinsterna må vara så kan omfördelningar av produktionsfaktorerna medföra kortsiktiga anpassningskostnader för företag och anställda då dessa påverkas av ökad import. Dessa kostnader har flera särdrag som gör att de inte kan förbises: Kostnaderna är i regel koncentrerade till särskilda sektorer eller regioner, vilket innebär att de kan vara betydande för vissa delar av befolkningen och därmed ha allvarligare konsekvenser än om de var jämt fördelade på den ekonomiska marknaden. De som vinner på handeln brukar inte betala någon kompensation till de som förlorar, delvis på grund av att det är svårt att beräkna kostnaderna i fråga och därmed kommer vissa människor (och regioner) att få det sämre, åtminstone på kort sikt (vilket är ett argument för att stödja berörda parter). Skillnaderna mellan vinster och kostnader har en tendens att öka med tiden: kostnaderna tenderar att stiga under de första åren (utländsk konkurrens får vanligtvis en snabb effekt på sektorer som inte är konkurrenskraftiga), medan det för de flesta vinster (från ökad effektivitet tack vare en bättre fördelning av produktionsfaktorer) tar en viss tid innan de märks av. Empiriska studier visar därför ofta att under de år som följer en öppnare handel, kan kostnaderna uppgå till procent av vinsterna, vilket är två eller tre gånger högre än på lång sikt. Kostnader och vinster är även olika i olika områden: de regionala effekterna beror på vilken internationell konkurrenskraft regionens verk- samhetssektorer har, huruvida verksamheterna ligger utspridda eller ej (i synnerhet vad gäller handelsvaror) och i vilken utsträckning regionerna är specialiserade inom tillverkning eller tillhandahållande av särskilda varor och tjänster. Vissa regioner kommer därmed att påverkas negativt av en öppnad handel, medan andra kommer att vinna på det. Uppfattningen om kostnader och vinster brukar inte heller vara densamma, vilket får oundvikliga politiska konsekvenser. Medan kostnader är mycket kännbara och oroväckande, inte bara för att de ofta är koncentrerade till en region eller verksamhet, utan också för att de är av ett mer konkret slag (nedläggning av fabriker, avskedande och så vidare), så brukar vinster vara mindre märkbara, till viss del eftersom de inte är så påtagliga, eller åtminstone svårare att mäta (större utbud för konsumenter till exempel). Trots att anpassningskostnaderna ofta är låga vid öppnad handel är det viktigt att vidta särskilda åtgärder, både ur ett ekonomiskt och politiskt perspektiv. Detta är viktigt i synnerhet då åtföljande välriktade åtgärder kan begränsa anpassningskostnaderna genom att förekomma dem i så stor utsträckning som möjligt och underlätta anpassningsprocessen. Om man i tid identifierar de sektorer och anställda som är i riskzonen kan man minimera kostnaderna. När problemen så uppkommer kan man även erbjuda berörda parter stöd och hjälpa dem igenom den nödvändiga anpassningen, vilket kan komma att skynda på förändringen och minimera anpassningskostnaderna. Det ligger i EU:s intresse att underlätta anpassningsprocesser och bidra med att täcka kostnaderna för den politik unionen fört. Detta gjorde EU i många år under kol- och stålunionen. Det kommer att bli allt viktigare att utveckla samma sorts politik under kommande år för att underlätta anpassning i samband med att många handelsavtal antingen kommer att löpa ut eller behöva förnyas (multifiber-avtalet, EU-Chile-avtalet) och nya förhandlas (DDA, EU- Mercosur) och då den övergripande konsekvensen med största sannolikhet kommer att vara en betydande ökning av importen av känsliga varor. 118 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

7 Sysselsättningspolitiken i medlemsländerna samordnas genom EES i form av gemensamma mål och prioriteringar. De europeiska sysselsättningsstrategierna kräver att alla berörda parter i privat och offentlig sektor, däribland sociala parter, engagerar sig utifrån varje lands institutionella förutsättningar. EES:s riktlinjer framhåller att strategierna skall implementeras så effektivt som möjligt på regional, lokal och nationell nivå och kommissionen har manat viktiga aktörer att engagera sig mer. År 2002 och 2003 sågs arbetssituationen över i alla anslutningsländer för att fastställa en lämplig sysselsättningspolitik som ett förberedande steg innan EES implementeras där och då, mellan 2004 och 2006, riktar in sig på anslutning och utvecklingsplaner för utgifter under ESF. Då de europeiska sysselsättningsstrategierna sågs över 2003 förenklade man riktlinjerna, som nu utgörs av tre övergripande mål: Att uppnå den sysselsättningsnivå som fastställdes i Lissabon. Hög kvalitet och arbetsproduktivitet, som skall leda till fler och bättre arbeten. En arbetsmarknad som tar hänsyn till alla och där det råder minskad arbetslöshet och mindre sociala och regionala skillnader i tillgång till arbetsmarknaden. Det finns dessutom 10 specifika riktlinjer för strukturella förbättringar. Om EES blir en framgång eller ej beror på om företag och anställda ökar sin anpassningsförmåga, samt om fler människor lockas in på arbetsmarknaden och fler och bättre riktade investeringar sker vad gäller humankapital och bättre styrning. De nya europeiska sysselsättningsstrategierna är nära sammanbundna med den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken, de tre övergripande målen, samt de specifika riktlinjer som har som mål att minska social orättvisa och regionala skillnader i sysselsättning. Social gemenskap och jämlikhet mellan könen I och med Amsterdamavtalet utvidgades EU:s mandat. Unionen fick då även i ansvar att bekämpa socialt utanförskap. På mötet i Lissabon fastställdes därför målet att ta ett avgörande steg mot att få ett slut på fattigdom och socialt utanförskap i EU till år Detta mål utarbetades ytterligare på mötet i Nice och sedan dess har en gemensam strategi för social gemenskap genomförts, där man använt sig av samma öppna samordningsmetod som för sysselsättningspolitiken, förutom det att medlemsländernas deltagande är frivilligt snarare än obligatoriskt. I praktiken har emellertid alla medlemsländer engagerat sig i processen. De första nationella handlingsplanerna mot social utslagning lämnades in i juni 2001 och gjorde därmed politiken inom detta område mer synlig. Planerna fastställde åtta centrala utmaningar för framtida politik: att utveckla en arbetsmarknad för alla och verka för sysselsättning som en rättighet och möjlighet för alla, att garantera en tillräcklig inkomst och resurser för ett människovärdigt liv, att motverka risken att vissa missgynnas i utbildningen, att bevara familjesolidariteten och skydda barnens rättigheter, att se till att alla har ett tillfredsställande boende, att garantera lika tillgång till tjänster av god kvalitet, att förbättra tillhandahållandet av tjänster och att förnya eftersatta områden. Nya nationella handlingsplaner, som lades fram i slutet av juli 2003, kommer att driva på processen ytterligare. Medlemsländerna har föreslagit att åtta årliga utvärderingar skall göras inom särskilda politiska områden. Dessa utvärderingar skall utföras av tre till sex medlemsländer, oberoende experter, representanter för sociala parter, regionala och lokala myndigheter liksom människor som lever i fattigdom eller socialt utanförskap. Samtidigt är samarbeten på väg att ta form med anslutningsländerna för att förbereda deras deltagande i sysselsättningsstrategierna när de går med i unionen. Länderna har i samarbete med kommissionen upprättat promemorior om social gemenskap TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 119

8 där man identifierar de största problemen och utmaningarna och framför politiska åtgärder som bör prioriteras. Med hjälp av de indikatorer som antogs i slutet av 2001 kommer varje land bättre kunna bedöma och utvärdera situationen. För att avlägga den årliga sammanfattande rapporten om den ekonomiska och sociala situationen i unionen, använder sig kommissionen av sju strukturella indikatorer. Dessa kommer att behöva kompletteras med regionala och icke-finansiella indikatorer inför nästa omgång planer. Gemenskapsprogrammet för social gemenskap, med en budget på 75 miljoner EUR för perioden 2002 till 2006, bedriver även annan verksamhet såsom att utbyta erfarenheter mellan länder (64 projekt har fått stöd under första perioden och nära 30 projekt under den andra perioden) och undersöka specifika frågor för att stärka samarbete, öka förståelsen mellan länder och stimulera nya arbetsmetoder. Man utarbetar för närvarande en ny strategi för att tackla problemet med socialt utanförskap och alla medlemsländer blir alltmer engagerade trots att det sker på frivillig basis. Detta är en ny aspekt av konvergens i unionen som stärker den europeiska sociala modellen och bidrar till att uppnå bättre balans mellan social och ekonomisk politik i EU. Jämlik behandling av män och kvinnor är en grundläggande princip i EU. Sedan 1996 har man använt sig av en integrerande metod och all gemenskapspolitik har tagit könsfrågan med i beräkningen då åtgärder planerats och genomförts. Miljöskydd för en hållbar tillväxt De två senaste årens viktigaste miljöinitiativ togs då Europaparlamentet och rådet 15 antog det sjätte miljöhandlingsprogrammet: Vår framtid Vårt val (sjätte EAP). Miljön behandlas här i ett brett perspektiv som tar ekonomiska och sociala förhållanden med i beräkningen och lägger särskild vikt vid Lissabonoch Göteborgsmålen. Handlingsprogrammet innefattar fyra delar: att implementera och förstärka miljölagstiftningen, att integrera miljöfrågorna i annan politik, däribland infrastruktur, att använda en kombination av olika hjälpmedel för att uppnå målen på ett så effektivt sätt som möjligt och skapa större engagemang hos intressenter när det gäller att utveckla och genomföra miljöpolitiken. Programmet har valt ut fyra handlingsområden: klimatförändringar, natur och biologisk mångfald, miljö och hälsa, naturtillgångar och avfall. Ett nytt koncept, tematiska strategier, introduceras även. Dessa skall underlätta hanteringen av särskilt svåra miljöfrågor 16 och fastställa vilka handlingsprioriteringar gemenskapen skall ha, däribland åtgärder finansierade av gemenskapspolitiken. I programmet föreslås dessutom att stöd som har negativa effekter på miljön successivt skall dras in då de inte är förenliga med en hållbar utveckling. Eftersom fattigare länder initialt ofta har en mindre utvecklad miljöinfrastruktur brukar de utgifter som krävs för att uppfylla direktiven vara både större och stå för en större del av BNP (då denna relativt sett är lägre). Strukturfonderna har därmed en viktig roll att spela då det gäller att hjälpa dessa länder att följa EU:s miljöpolitik. Även om det rör sig om höga direktkostnader så är politiken avsedd att på lång sikt minska både finansiella och sociala kostnader genom att minska hälsorisker och de resurser som krävs för att återställa naturen efter miljöföroreningar. Världshälsoorganisationen har exempelvis nyligen beräknat att fall av för tidig död i Europa kan tillskrivas partikelämnen 17. Utsläpp av luftburna partikelämnen i anslutningsländerna beräknas minska med mellan 1,8 och 3,3 miljoner ton fram till år 2010 som ett resultat av att länderna anpassar sig till EUdirektiven. Detta kommer att minska antalet fall av för tidig död med omkring Det faktum att anslutningsländerna följer EU:s lagstiftning kommer även att innebära renare dricksvatten, med särskilda förbättringar i Bulgarien och Estland (liksom i Turkiet), där procent av hushål- 120 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

9 len inte är anslutna till den centrala vattenförsörjningen. Man beräknar även att utsläppen av näringsämnen kommer att minska med mellan 33 procent (i Tjeckien) och 67 procent (i Polen) i samband med att rådets direktiv om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse införs. Trots att mängden avfall beräknas öka med 2 procent, förväntas direktivet om deponering minska mängden avfall som hanteras på detta sätt från omkring 59 miljoner ton 1998 till mellan 20 och 35 miljoner ton år Direktivet om förpackningar och förpackningsavfall beräknas även kunna öka mängden återvunnet avfall med 3,7 miljoner ton fram till år Investeringar i miljöskydd kan även skapa arbetstillfällen. Ekologiska industrier står sammanlagt för omkring 1 procent av den totala sysselsättningen i EU15, medan arbetstillfällena ökar inom avfallshantering (återvinning), som totalt sysselsätter omkring till människor. Det finns samma tendenser i anslutningsländerna. De flesta investeringar som är knutna till direktiven har redan gjorts i EU15 (omkring 63 procent innan 2001), även om andelen är olika inom olika miljöområden. Alla investeringar är i stort sett genomförda vad gäller avfallshantering, medan omkring 72 procent av investeringarna i vattenförsörjning genomfördes innan år Endast inom området för kontroll av luftföroreningar måste de flesta investeringar fortfarande göras, även om hanteringen av avloppsvatten kommer att vara en större post i ekonomiska termer. Det kommer emellertid att krävas stora investeringar även i kontroll av luftföroreningar till följd av direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC) och avtalen om klimatförändringar i Kyotoprotokollet. Under de senaste 15 åren har sammanhållningspolitikens miljöåtgärder förbättrats och strukturfondens nuvarande regler, baserade på ett horisontellt samarbete, gör miljöskydd till en absolut prioritering 18. Det är därmed viktigt att målen för miljöhandlingsprogrammet och miljölagstiftningens krav tas med i beräkningen då man vidtar strukturella åtgärder i EU. Den inre marknaden och tjänster i allmänhetens intresse Utvecklingen av transeuropeiska nätverk inom transport, telekommunikation och energi har som målsättning att stärka ekonomisk och social sammanhållning och göra så att den inre marknaden blir verklighet. I detta hänseende är EU:s politik inriktad på att garantera att nationella nätverk kommer i kontakt med varandra och kan samarbeta, samt att möjlighet ges att tillgå dessa på en öppen och konkurrenskraftig marknad. Man uppmärksammar i synnerhet behovet av att skapa förbindelser mellan öar, isolerade områden och perifera regioner och de centrala delarna av unionen. Politiken har direkta effekter på EU-ekonomins övergripande konkurrenskraft och var man väljer att basera ekonomisk verksamhet. Denna territoriella effekt gör att sammanhållningen måste ses som ett av de viktigaste målen för nätverkspolitik. Frågan är dessutom viktig med tanke på att dessa sektorer för närvarande håller på att öppnas för konkurrens. Detta har resulterat i lägre kostnader och mer effektiva tjänster, men fri konkurrens kan självfallet även leda till att specifika sociala grupper eller delar av EU inte längre får tillgång till viktiga tjänster. Den fria konkurrensen kommer därför att åtföljas av ökade krav att upprätta obligatoriska tjänster i allmänhetens intresse för att bevara och stärka ekonomisk och social sammanhållning. Nätverkspolitiken är därför ytterst viktig för frågan om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilket framhölls av rådet i Barcelona och Laeken. I en värld av förändringar är tjänster i allmänhetens intresse en mycket viktig aspekt i den europeiska samhällsmodellen. Detta framhålls i artikel 16 i EU-fördraget och artikel 36 i stadgan om grundläggande rättigheter och ställer individen och medborgaren i centrum för unionens prioriteringar. Kommissionen har därför i sitt betänkande i TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 121

10 122 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

11 grönboken i maj 2003 gett förslag på olika sätt att effektivt införa dessa tjänster, i stor utsträckning genom att engagera privata organisationer och samhället i stort. Tjänster i allmänhetens intresse har, på grund av deras specifika natur, ett nära samband med de obligatoriska allmänna tjänster som infördes samtidigt som den fria konkurrensen inom berörda sektorer. Syftet, som till viss del beror på vilken typ av tjänster det gäller, är att garantera att tjänsterna ständigt finns att tillgå överallt, att kvaliteten vidhålls och att priserna är överkomliga, allt detta för att bevaka konsumenternas intressen och bevara tjänsteutbudet. Gemenskapen ger därför medlemsländerna ekonomiskt stöd för att garantera att dessa krav uppfylls och använder exempelvis strukturfonderna för att garantera att mobiltelefoni och bredband får en fullständig territoriell spridning. Transportpolitik Politiken som rör det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) har sedan Maastrichtfördraget varit inriktad på att förena Europa och minska de perifera områdenas isolering för att förhindra en alltför splittrad utveckling av nationella nätverk. För att successivt minska gränseffekten, som är ett hinder för ökad handel, bygger man vägar i gränsområden och förbättrar redan existerande vägar. TEN-T:s riktlinjer har även som målsättning att främja en övergång från miljöfarliga transportmedel till miljövänliga sådana. TEN-T-politiken har förbättrat tillgängligheten betydligt sedan 1991 och effekterna förväntas bli ännu större under kommande år, i synnerhet i anslutningsländerna. Det krävs emellertid att investeringarna åtföljs av stora utgifter för att förbättra det sekundära nätverket och dess förbindelser med TEN- T. Detta gäller i synnerhet för landsbygdsområden i de östra delarna av dessa länder, där det på sina ställen kan ta upp till tre timmar att komma till en motorväg. I slutet av år 2001 gjordes ändringar av 1996 års TEN-T-riktlinjer i enlighet med vitboken om transportpolitik från 2001 och nya projekt att prioritera lades fram. Listan över projekt av europeiskt intresse förlängdes år 2003 och kom då att även gälla anslutningsländerna (karta 3.1). Dessa nätverk kommer att kräva betydande finansieringar och dess kostnader beräknas uppgå till nära 600 miljarder EUR fram till år Kommissionen presenterade därför i april 2003 en kommuniké som redogör för olika sätt att finansiera utvecklingen av dessa nätverk i Europa för att garantera en bättre samordning mellan offentliga och privata finanser. I juli samma år antog kommissionen samtidigt ett förslag att se över direktivet Eurovinjetten om prissättningen på infrastruktur, samt att skapa ett närmre samband mellan användaravgifter och kostnader. Förslaget begränsar emellertid vägtullsavgifterna så att inte alltför höga avgifter skall göra områden svårtillgängliga och hindra ekonomisk utveckling. I detta hänseende visar en analys att man efter att ha sett över TEN-T-riktlinjerna åstadkommit en betydlig förbättring i tillgänglighet (20 procent) för de perifera regionerna och anslutningsländerna och en avsevärd ökning (170 procent) av internationell trafik i de sistnämnda länderna 19. I praktiken märks effekterna av den fria konkurrensen tydligast på lufttransporterna. Antalet städer med internationella flygförbindelser har ökat med 70 procent sedan 1992, medan priserna för lågprisbiljetter sjönk med i genomsnitt 15 procent mellan 1997 och 2000 (priserna för affärsresor ökade dock) 20. Dessutom har obligatoriska allmänna tjänster införts i perifera områden och områden med begränsad trafik för att stödja deras ekonomiska utveckling. Dessa förpliktelser kombineras ofta med ekonomiskt stöd. Energipolitik EU:s energipolitik har tre huvudsakliga mål: att åstadkomma säkrare energiförsörjning, att skapa en internationell energimarknad, samt att skydda miljön bättre. I 2002 års grönbok Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning fastställs hanteringen av efterfrågan på energi som en mycket viktig prioritering inför framtiden. Man framhåller vikten av att TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 123

12 förbättra effektiviteten inom energiområdet och att utveckla interna energikällor, i synnerhet vad gäller förnybar energi. I enlighet med eldirektivet 1996 och gasdirektivet 1998, har marknadskrafterna frigjorts på energimarknaderna, vilket har inneburit en ökad konkurrens och omstruktureringar i energiförsörjningen. Detta har i synnerhet gynnat stora energiförbrukare. Perifera och glesbebodda områden löper däremot risken att missgynnas. Denna risk har dock dämpats av att man infört obligatoriska allmänna tjänster. Dessutom planerar man ytterligare reglerande åtgärder för att stödja dessa regioner, däribland krav på att bevara energiförsörjningen, reglerade avgifter till slutkonsumenterna och krav på minimistandard vad gäller kvaliteten. Politiken för transeuropeiska energinät (TEN-E) har, i enlighet med fördraget, samma gemensamma mål som inom transportområdet och andra nätverk, nämligen att garantera förbindelser mellan nätverken, att alla regioner har tillgång till dem och att nätverken förvaltas på europeisk snarare än på nationell nivå 21. I gemenskapens första riktlinjer gällande TEN-E togs den regionala dimensionen och ekonomisk och social sammanhållning med i beräkningen 22. Stora framsteg har gjorts i skapandet av dessa nätverk med stöd från strukturfonderna. Innan slutet av 2001 hade fem gasledningar tagits i bruk och flera stora projekt inom eldistribution har fullföljts och fört med sig betydande investeringar till perifera regioner. De senaste TEN-E-riktlinjerna, som antogs i juni 2003, tillmäter särskild betydelse åt att utveckla nätverk för eldistribution och att introducera naturgas i isolerade och perifera områden. En av energipolitikens främsta prioriteringar är att främja en hållbar utveckling i linje med Kyotokonventionen. Målet är att öka andelen förnybar energi till 12 procent av den totala energikonsumtionen fram till år 2010 och till 22 procent av elproduktionen. Man har även ett mål på 5,75 procent vad gäller användningen av miljövänligt bränsle i transport. TEN-E behöver därför åtföljas av stöd för investeringar i energiproduktion från vind-, sol- och geotermiska källor på lokal nivå 23. Utveckling av nya energikällor, såsom naturgas och elektricitet som producerats från förnybara källor, skulle kunna vara en möjlighet för perifera regioner att förbättra livskvaliteten och att diversifiera energikällorna, och därmed bli mindre sårbara om den externa energiförsörjningen skulle avbrytas. Telekommunikationspolitik En mycket viktig faktor för att förbättra konkurrenskraft och människors livskvalitet är tillgång till ett effektivt telekommunikationsnät till överkomliga priser. Teknologiska förbättringar och ökad fri konkurrens har nu gjort att det blivit betydligt billigare att ringa, i synnerhet fjärrsamtal och internationella samtal. Detta har särskilt gynnat mer avlägset belägna regioner, även om förändringarna har åtföljts av ökade fasta avgifter. I direktivet om samhällsomfattande tjänster, som presenterades i mars 2002, definierades de krav som regionerna måste uppfylla i framtiden. Efter år av fri konkurrens förekommer mycket stora skillnader vad gäller tjänster och dess geografiska spridning. Detta gäller även tjänster inom teknologier som inte längre är nya, såsom mobiltelefoni. TEN-Telekomprogrammet, som blev e-ten år 2002, är inriktat på att stärka ekonomisk och social sammanhållning och förbinda öar och avlägset belägna regioner med de centrala delarna av EU 24. Det viktigaste problemet att lösa är bristen på applikationer och tjänster för företag, stat och individer, snarare än de förbindelselänkar som fattas i nätverket. Målet med de verksamheter som finansieras är därför att bidra till utvecklingen av informationssamhället och göra det tillgängligt för alla, däribland äldre och människor med handikapp. Som konstaterades ovan lanserades år 2002 handlingsplanen eeurope 2005, som bland annat presenterade en strategi för att göra bredband tillgängliga för alla inom EU till överkomliga priser. Målsättningen är att öka tillgången till bredband till hälften 124 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

13 av internetuppkopplingarna i Europa fram till år Det är emellertid självklart att den investering som krävs för att täcka alla delar av EU inte kommer att göras enbart av marknaden då vinstnivån inte är tillräckligt hög överallt. Därför kommer offentlig finansiering även att bli nödvändig. Kommissionen fastställde därför nya riktlinjer år 2003 för att med stöd av strukturfonderna utveckla bredbandsnätverk och sprida mobiltelefoni till områden som ännu inte har tillgång till detta. Att förbättra gemensam politik: den gemensamma jordbrukspolitiken och fiskepolitiken Den gemensamma jordbrukspolitiken År 2003 gick omkring 46 ½ procent av EU:s budget till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Av de totala utgifterna, som uppgick till något över 47 miljarder EUR, gick 90 procent till den första pelaren för marknadsstöd och direktstöd och 10 procent till den andra pelaren för landbygdsutveckling. 3.1 Utgifter från EUGFJ:s garantisektion, Tusen EUR per årlig arbetskraftsenhet (AWU) DK BE UK SE DE IE FR LU FI EU15 AT ES NL EL IT PT Källor: GD Jordbruk och Eurostat En arbetskraftsenhet motsvarar en person som arbetar heltid i ett år EU:s jordbruksutgifter har minskat alltmer i förhållande till BNP. Från 0,57 procent av BNP i EU12 mellan 1990 och 1992, till 0,47 procent av BNP i EU15 mellan 2000 och Agenda 2000 förstärkte och utvidgade den reform av CAP som påbörjats 1992 genom att sänka officiella priser och direktstöden. Agenda 2000 bidrog även till att stärka landsbygdsutvecklingen i enlighet med CAP:s andra pelare och skapa en sammanhängande struktur för att anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken till förhållandena i anslutningsländerna. Dessutom omformulerade Agenda 2000 målen för EU:s jordbrukspolitik: Att förbättra jordbrukets konkurrenskraft i EU utan att behöva förlita sig alltför mycket på bidrag. Att bevara bönders inkomstnivå och se till att den är stabil. Att respektera miljön och landsbygdens mångfald. Att förbättra kvaliteten på jordbruksproduktionen. Att förenkla och decentralisera den gemensamma jordbrukspolitiken. Då de officiella marknadspriserna sjönk och direktstöden till producenter ökade, i stället för de som var relaterade till prisstöd, uppgick direktstöden (exklusive direktbetalningar för landsbygdsutveckling) till 70 procent av den gemensamma jordbrukspolitikens utgifter mellan 2000 och Detta var 7 procentenheter mer än under åren Traditionella CAP-åtgärder, såsom stöd för export och boskap, motsvarade däremot endast 14,5 procent av utgifterna mellan 2000 och 2002, vilket kan jämföras med 22 procent under perioden År 2001 erhöll fyra medlemsländer 64 procent av utbetalningarna från EUGFJ:s garantisektion, nämligen Frankrike (22 procent), Spanien (15 procent), Tyskland (14 procent) och Italien (13 procent). Sedan 1990 har betalningar till Belgien, Danmark, Grekland, Nederländerna, Italien, Irland och Tyskland minskat, medan betalningarna till Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike har ökat. Om man relaterar betalningarna till antal hektar är Belgien, Nederländerna och Grekland de länder som fått mest, även om de två förstnämnda länderna är de enda som kunnat observera en minskning i dessa termer sedan I förhållande till sysselsättning är betalningarna högst i Danmark, Storbritannien, Sverige och Belgien (diagram 3.1). TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 125

14 I Sverige, Finland och på Irland var andelen transfereringar från EUGFJ mätt i jordbrukssektorns förädlingsvärde brutto över 50 procent mellan 2000 och 2001 och endast i Italien, Luxemburg och Nederländerna var de under 20 procent. Andelen ökade generellt sett mellan och , men den minskade dock i Belgien. Ökningen var markant i Storbritannien, Österrike och Spanien. Andelen ökade även i Tyskland, Grekland och Frankrike i förhållande till både sysselsättning och hektar, men sjönk i förhållande till jordbrukssektorns förädlingsvärde. Betalningar till Portugal och Spanien ökade också, även om Portugal förblir det sammanhållningsland där stödet är lägre än EU:s genomsnitt, oavsett om betalningarna jämförs med sysselsättning, hektar eller jordbrukssektorns förädlingsvärde. År 2001 hade CAP-stöden störst effekt på medelstora och relativt stora jordbruks inkomst (stöden stod för 40 procent av inkomsterna), snarare än på ännu större gårdars inkomst (28 procent) och mindre gårdars inkomst. Samtidigt gick nära hälften av betalningarna till de cirka 5 procent av de största jordbruken som erhåller stöd, av vilka många huvudsakligen är specialiserade spannmålsproducenter och boskapsuppfödare. De områden som ligger utanför mål 1-regionerna erhåller finansiellt stöd för landsbygdsutveckling från fonden EUGFJ:s garantisektion. I mål 1- regionerna finansierar denna del av fonden ytterligare tre åtgärder som introducerats som en del av 1992 års CAP-reform jordbruksmiljö, bönders förtidspension och skogsodling i landsbygdsområden samt stöd som går till bergsområden och missgynnade områden. Alla åtgärder är inriktade på specifika prioriterade områden inom landsbygdsutveckling, däribland att utveckla en konkurrenskraftig jordbrukssektor som respekterar miljön och att diversifiera jordbruksverksamheten och landsbygdsområdena. Målet är även att stödja landsbygdsområdenas konkurrenskraft i allmänhet och bevara det europeiska landsbygdsarvet. Av EUGFJ:s fond för landsbygdsutveckling (som under perioden totalt sett uppgår till omkring 49,5 miljarder EUR, exklusive Leader+ som står för ytterligare 2 miljarder EUR) kommer 32 miljarder EUR från fondens garantisektion. Av detta går 10,4 miljarder EUR till mål 1-regioner. Den totala summan som går till landsbygdsutveckling i mål 1-regioner uppgår, tillsammans med fondens utvecklingssektion (totalt 17,5 miljarder), till 27,9 miljarder EUR, vilket är 56 procent av den totala summan som går till detta område inom EU. Detta visar på det starka samband som råder mellan politik för landsbygdsutveckling och de främsta målsättningarna för ekonomisk och social sammanhållning. En analys av åtgärderna visar emellertid att av den totala summan på 49,5 miljarder EUR, läggs endast 10 procent på att stärka den del av landsbygdsekonomin som inte är knuten till jordbruksaktiviteter (såsom diversifiering inom turism, hantverk, tjänster och utveckling av byar). En stor del av fonderna för landsbygdsutveckling (23,4 miljarder EUR, eller 47 procent av den totala summan av de två EUGFJsektionerna, eller 73 procent av fondens garantisektion) går till de övriga tre åtgärderna som nämndes ovan. Vad gäller den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, så fastställde rådet i Bryssel i oktober 2002 den nominella summa som skall gå till marknadsförvaltning och direktbetalningar varje år mellan 2007 och 2013, baserad på en årlig tillväxt på 1 procent. Detta innebär en utgiftsminskning i reala termer för den första pelaren. Utgifterna för CAP:s andra pelare är ännu inte fastställda, men man försäkrar att CAP i framtiden, i linje med målen för Agenda 2000, skall bevaka producenternas intressen, i synnerhet i missgynnade regioner i det nuvarande EU och bevara en diversifierad jordbrukssektor i alla delar av EU. På jordbruksrådet i juni 2003 enades ministrarna, på inrådan av kommissionen, om en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken för perioderna 2004 till 2006 och 2007 till De fyra viktigaste delarna är: 126 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

15 Att vid direktstöd inte längre utgå från produktion utan att i stället göra en enda betalning per jordbruk, som är relaterad till respekten för miljön, livsmedelssäkerhet och behandling av djuren. Den allmänna regeln kommer att vara att medlemsländerna skall frikoppla sina betalningar från spannmål och boskap från och med år 2005, även om det kommer att vara möjligt att fortsätta att betala vissa anslag enligt det tidigare systemet fram till år Att införa en gradvis minskning av direktbetalningar till större jordbruk (kallad modulering ). Att vidta en serie sektoriella åtgärder inom jordbruksmarknaden som kommer att leda till lägre priser. Att stärka den andra pelaren av CAP genom att introducera nya åtgärder för att främja miljön, kvalitet och djurens trivsel, samt att hjälpa bönderna att följa gemenskapens regler. Denna del skall till viss del finansieras av det som sparats in på moduleringen, det vill säga genom att transferera en del av de summor som erhållits via minskningarna av direktbetalningarna till större jordbruk. I framtiden kommer den gemensamma jordbrukspolitikens möjligheter att inverka på sammanhållning vara mer beroende än tidigare av de mål som medlemsländerna och regionerna sätter upp. Detta kommer att ha större betydelse för att avgöra direktbetalningarna. Samtidigt kommer bönderna att ha större valmöjligheter vad gäller produktionsbeslut, vilket borde göra dessa mer marknadsinriktade och garantera en mer stabil inkomst. Detta borde även göra inkomsttransfereringar mer effektiva. Landsbygdsutvecklingen intar en mer central plats i den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Det kommer att ske en överföring från den första pelarens fonder till den andra genom att direktbetalningarna minskar med 3 procent år 2005, 4 procent år 2006 och 5 procent från 2007 till 2013 (en process kallad modulering som nämndes ovan). En överföring på 5 procent kommer att innebära ytterligare 1,2 miljarder EUR om året för att finansiera landsbygdsutveckling och miljöskydd, kvalitetsförbättringar och åtgärder för djurens trivsel, samt hjälpa bönderna att följa de nya gemenskapsreglerna. Fördelningen av dessa extra summor, som till följd av moduleringen kommer att gå till den andra pelaren, kommer att ske utifrån sammanhållningskriterier på medlemslandsnivå (jordbruksareal, sysselsättning inom jordbruk och BNP per capita). Dessutom har nivån på gemenskapens samfinansiering av jordbruksmiljöåtgärder ökat till 85 procent i mål 1- regioner och 60 procent i övriga EU. Utvidgningen kommer att leda till markant ökade skillnader inom jordbrukssektorn och en mer markerad uppdelning av jordbruket än tidigare i och med det stora antal små jordbruk som sysselsätter fler i anslutningsländerna än i EU15. Antalet sysselsatta inom jordbruk i EU kommer att öka från omkring 6 ½ miljoner till 10 ½ miljoner, vilket innebär att andelen av totalt antal sysselsatta stiger från 4 till 5 ½ procent och 7 ½ procent om Bulgarien och Rumänien skulle komma att gå med. Jordbrukssektorns förädlingsvärde kommer att öka med något under 8 procent. Om man utgår från aktuella siffror kommer i stort sett alla regioner i nio av de tio nya medlemsländerna att ha mål 1-status. Omkring två tredjedelar av stödet från fonden EUGFJ för landsbygdsutveckling kommer att gå till sådana regioner i EU25 i framtiden. Fiske Den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) har som främsta mål att stärka sektorns konkurrenskraft. GFP innefattar fyra delar: bevara fiskbeståndet, omstrukturera fiskeriverksamhet och fiskodling, organisera marknaden för fisk och relaterade produkter, samt fiskeavtalen med tredje länder. Reformen år 2002 var främst inriktad på de två första delarna och introducerade ett system för mer långsiktig planering för att bevara fiskbeståndet och öka de bestånd som minskat till kritiska nivåer. Nödfallsåtgärder vidtogs därför för att skydda bestånden och de marina ekosystemen. TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 127

16 En ny plan för att begränsa fiskeflottans kapacitet har introducerats som en del av GFP:s åtgärder för omstrukturering. Denna skall ge medlemsländerna större ansvar att göra en avvägning mellan fiskeflottans kapaciteten och fiskbeståndet. Dessutom innebär reformen av gemenskapens strukturella åtgärder att de statliga stöden till privata företag som vill modernisera sin fiskeflotta successivt kommer att minskas, medan stöd som går till att förbättra säkerhet och arbetsvillkor kommer att vidhållas. Reformen kommer även att få stöd från en ny krisfond som skall främja att fiskefartyg tas ur bruk. Kommissionen har nyligen lanserat en handlingsplan för att hantera omstruktureringens sociala, ekonomiska och regionala problem. Det är än så länge svårt att fastställa vilka regioner och områden som kommer att drabbas mest av de fastställda fiskekvoterna. Inom en snar framtid kommer planer att göras för hur man kan bygga upp de mest hotade arternas bestånd. Dessa kommer bland annat att innehålla regler för beräkningar av den årliga fångstnivån av arterna och åtgärder för att minska fisket samt för övervakning och kontroll. På kort sikt kommer minskade fångster oundvikligen att leda till minskade fiskeinkomster. Omfattningen av dessa minskningar kommer att variera inom EU. De verksamheter som är knutna till fiske (skeppskonstruktion, leverantörer, behandling och försäljning av fisk och fiskprodukter) kommer också att 3.2 Statligt stöd i medlemsländerna, ,6 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 % av BNP Totalt stöd Totalt stöd, exklusive jordbruk, fiske och transport 1,6 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 påverkas i olika omfattning i olika delar av EU beroende på hur viktig industrin är för de olika sektorerna. På längre sikt bör emellertid återställda fiskbestånd, ökade fångster och mindre konkurrens mellan fiskefartyg i samma område leda till ökade vinster, som kan komma att mer än kompensera för den minskade aktiviteten då bestånden återhämtade sig. Medlemsländerna bör därför vara beredda att hantera den nödvändiga omstruktureringens sociala och ekonomiska konsekvenser genom att: Ge stöd för att ta fiskefartyg ur bruk i de fall där fiskbestånden är alltför hotade för att garantera en acceptabel inkomstnivå på lång sikt och även ge stöd för att båtarna skall kunna användas till annat. Kompensera för förlorad inkomst under begränsade tidsperioder då fisket upphör enligt GFP:s villkor. Tio av anslutningsländerna har kuststräckor, men endast Polen och de tre baltiska staterna har betydande fiskeriverksamhet. Ändå uppgår dessa tre länders totala fångster till mindre än 7 procent av den totala fångsten i EU (men 17 procent om man räknar med Turkiet) även då fiskodling inkluderas. Sedan övergångsåren har dessa länder haft betydligt minskade fiskfångster som ett resultat av överexploatering av bestånden och förlorade marknader i forna Sovjetunionen. Utvidgningen kommer därmed att få begränsade effekter på GFP. Å andra sidan kommer det att bli nödvändigt att vidta strukturella åtgärder för att omstrukturera och modernisera sektorn. När statligt stöd och sammanhållningspolitik kompletterar varandra 0,4 0,2 0,0 FI DK BE LU IE DE FR PT EL IT EU15 AT NL ES SE UK Källa: GD Konkurrens, State Aid Scoreboard 0,4 0,2 0,0 Flera europeiska råd har tillkännagivit att för att uppnå Lissabonmålen är det nödvändigt att noggrant kontrollera de statliga stöden. Man har 128 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

17 3.1 Statligt stöd per capita i medlemsländer, Totalt stöd per capita (mätt i köpkraft) Totalt stöd per capita exklusive jordbruk, fiske och transport (mätt i köpkraft) Procentuell förändring Procentuell förändring EU , ,1 BE , ,6 DK , ,2 DE , ,3 EL , ,4 ES , ,6 FR , ,8 IE , ,8 IT , ,4 LU , ,1 NL , ,3 AT , ,2 PT , ,0 FI , ,4 SE , ,0 UK , ,8 IE: Uppgifter för perioden i stället för Källor: GD Konkurrens, State Aid Scoreboard uppmanat medlemsländerna att minska den totala summan statliga stöd och att i större utsträckning rikta dem till horisontella områden av gemensamt intresse, däribland målen för sammanhållning. Kontroll av statliga stöd kan ha en positiv effekt på sammanhållning. Om de statliga stöden endast går till regioner och sektorer där de verkligen behövs och där de inverkar på konkurrensen som minst, kan kontroller göra att stöden koncentreras till regioner som har störst behov av att komma i kapp och därmed bidra till att minska regionala skillnader inom unionen. Samtidigt skapar denna typ av kontroll disciplin och uppmuntrar medlemsländerna att satsa pengar på projekt som för konkreta resultat med sig, både för dem och för EU som helhet. Detta kan dessutom komma att göra de statliga interventionerna mer effektiva. De totala utgifter som gick till statliga stöd i EU minskade från 102 miljarder EUR 1997 till 86 miljarder EUR Denna minskning berodde på att stöd till finansiella tjänster, kolindustri, jordbruk, tillverkningsindustri och stödregioner minskade markant (diagram 3.2). De statliga stöden minskade i förhållande till BNP i 12 av de 15 medlemsländerna i EU mellan och (tabell 3.1) i enlighet med överenskommelsen i Stockholm om att börja minska stöden senast år Däremot ökade andelen stöd som gick till horisontella mål med 10 procentenheter under de två perioderna. Resultat från State Aid Scoreboard visar emellertid att betydande skillnader kvarstår mellan medlemsländerna vad gäller de statliga stöden till tillverkningsindustrin och att klyftan mellan de rikaste medlemsländerna och de fyra sammanhållningsländer- TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 129

18 na knappast förändrats under perioden. Sammanhållningsländerna (11,5 procent av EU:s BNP år 2001) stod alltjämt för 10 procent av de totala statsstödsutgifterna till tillverkningsindustrin under åren , medan de fyra stora ekonomiernas (Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien 72 procent av EU:s BNP år 2001) andel minskade från 79 procent under åren till 76 procent Stöd till eftersatta regioner År 2001 gick omkring 8 miljarder EUR, det vill säga omkring 9 procent av de totala statliga stöden 25 i EU till regioner som klassificerats som a-regioner 26, vilket i stort sett är samma sak som mål 1- regioner 27. Detta var betydligt lägre än 1993 då stöden uppgick till 27 miljarder EUR och Tyskland (17 miljarder EUR) och Italien (7 miljarder EUR) stod för nära 90 procent av de totala stöden. År 2001 stod dessa två länder fortfarande för mer än hälften av de regionala stöden, även om summan i absoluta termer var betydligt lägre än åtta år tidigare (2,5 miljarder i Tyskland och 2,1 miljarder i Italien). De stöd som minskade mest var de som gick till de nya tyska delstaterna, som erhöll betydande summor precis efter enandet. Mellan 2000 och 2001 förblev emellertid det totala värdet av stöd till a-regioner i stort sett detsamma. Stöd till andra problemregioner År 2001 gick omkring 800 miljarder EUR i form av statliga stöd (exklusive jordbruk, fiske och transport) till stödregioner av typ c 28. Dessa motsvaras i stort sett av mål 2-regioner, som erhåller stöd från strukturfonderna. Dessutom gick nära 4,5 miljarder EUR till NUTS 2-regioner, klassificerade som c-regioner och som fick partiellt stöd. Dessvärre råder det brist på uppgifter under NUTS 2-nivå, vilket innebär att det inte är möjligt att avgöra andelen av dessa anslag som gick till stödregioner 29. Det går därför inte att jämföra stödens omfattning mellan medlemsländer. Trots att de flesta medlemsländer har minskat de statliga stöden och, i linje med EU:s strategi, riktat in dem på horisontella mål, är denna omorientering mot sammanhållningsmål inte lika tydlig sedan de regionala stöden har minskat. Statliga stöd och Lissabonoch Göteborgsmålen Sammanhållningspolitik och statsstödspolitik kompletterar varandra då de båda är inriktade på att bidra till Lissabon- och Göteborgsagendorna för att uppnå tillväxt, konkurrenskraft och en hållbar utveckling i EU. Det är en större utmaning för mindre utvecklade regioner att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen än för övriga EU. De behöver därför ökade anslag (för investeringar i offentliga varor och förbättringar av institutionell kapacitet), mer intensivt stöd (för att uppmuntra investeringar i regionen i fråga) och betydande anslag från EU-budgeten (konvergens- och solidaritetsaspekten inom sammanhållningspolitiken). De båda politiska områdena har som gemensam uppgift att upprätta en plan som kan hjälpa medlemsländerna och regionerna att, med lämpligt stöd från EU, utveckla och genomföra effektiva strategier för tillväxt och konkurrenskraft, utan att detta har en negativ effekt på ekonomisk utveckling på regional, nationell och EU-nivå, eller resulterar i oekonomiska felplaceringar av budgetresurserna. Kommissionen har nyligen påbörjat en ingående undersökning av aktuella regionala stöd och riktlinjer som behöver ses över så att medlemsländerna kan planera inför perioden efter 2006, då de nuvarande stödplanerna löper ut. Vid denna granskning kommer sammanhållningspolitikens utveckling på EU-nivå att tas med i beräkningen, liksom den nationella politik och regionalpolitik som är inriktad på att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålen. Granskningen bör spegla statsstödspolitikens vidare målsättningar med utgångspunkt i Lissabonagendan. Det huvudsakliga målet, som styrktes i samband med råden i Stockholm och Barcelona, kommer att vara färre men bättre riktade statliga stöd, vilket kan komma att innebära ett mer tematiskt närman- 130 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING

19 de vad gäller rikare regioner och en hårdare kontroll av felriktade och oekonomiska former av stöd. År 2002 antog kommissionen även en ny form av gruppundantag för statliga stöd till sysselsättning 30, som är tänkt att förenkla gemenskapens samfinansieringsprocedurer inom vissa stödsystem genom att man inte längre i förväg behöver anmäla stöd som går till att skapa arbetstillfällen och genom att uppmuntra anställning av missgynnade människor. Dessutom tar gruppundantaget hänsyn till de svagaste regionernas särdrag och erbjuder dem ökat stöd för att skapa arbetstillfällen. Kommissionen överväger för närvarande att skapa en metod för att bedöma huruvida de statsstödsåtgärder som inte faller under nuvarande ramprogram, riktlinjer och regler snedvrider konkurrens. En sådan metod skulle kunna göra det möjligt för medlemsländer att ingripa i alla regioner för att stödja sysselsättning, konkurrenskraft och sammanhållning i enlighet med Lissabonmålen. Rättsliga och inrikes frågor: att förbättra villkoren för utveckling Hög kriminalitet, organiserad brottslighet och korruption har en tendens att hämma ekonomisk utveckling i berörda områden, i synnerhet då de gör regionerna mindre attraktiva för investerare som kommer utifrån. Uppfattningen att hårdare lagar inte kan lösa dessa problem på rätt sätt förstärker den avskräckande effekten. En säker omgivning där lagar respekteras är ett villkor för en hållbar ekonomisk utveckling. Tre områden inom EU-politiken för rättsliga och inrikes frågor är extra viktiga för sammanhållningspolitiken: För att bevara en stabil ekonomisk och politisk miljö, vilket är viktigt för utvecklingen, måste den juridiska och administrativa kapaciteten stärkas, man måste samarbeta mer över gränser och bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Detta kommer att vara av ännu större vikt efter utvidgningen. Lokala och regionala myndigheter måste engageras i utveckling och implementering av invandrar- och asylpolitik. Dessa myndigheter, tillsammans med sociala parter, icke-statliga organisationer och andra lokala aktörer spelar en allt viktigare roll då det gäller att integrera medborgare från tredje länder i samhället och det ekonomiska livet. Förvaltningen av yttre gränser är viktig för att komplettera de åtgärder mellan ländernas gränser som får stöd från strukturfonderna. Det är nödvändigt att få en bättre förståelse för kriminalitetens geografiska spridning och de regioner som är utsatta för organiserad brottslighet, men det går redan nu att belysa vissa regioner och områden som har hög kriminalitet och vars utveckling kan komma att påverkas av detta. Trots att det finns betydande skillnader mellan länder så är den organiserade brottsligheten särskilt hög i några av anslutningsländerna och den har dessutom en tendens att öka 31. Den form som de kriminella nätverken tar i dessa länder har inte bara en direkt effekt på ländernas ekonomiska utveckling och potential, utan även på unionens säkerhet. Att utnyttja lagligt företagande (hotell och andra områden inom turism, hälsovård, bostadsbranschen och banker) för att infiltrera sig i en region har blivit en del av standardproceduren för grupper inom organiserad brottslighet i dessa länder. Dessutom brukar kriminella organisationer dra nytta av svagheter i legala och administrativa system och korruption och påtryckningar är relativt utbredda i vissa av anslutningsländerna. Offentlig upphandling och anbudsförfarande är särskilt utsatta områden och korruption har en tendens att förekomma i samband med kombinationer av större penningtransaktioner och svaga institutioner. Anslutningsländerna har gjort stora insatser, med hjälp av PHARE-stöd, för att utveckla strategier mot korruption och stärka juridiska organ. Korruptionen är emellertid mer förekommande i dessa länder än i EU:s nuvarande medlemsländer, i vissa fall markant och mycket återstår att göra i de flesta av länderna. TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING 131

20 Stadsområden är ytterligare ett exempel på problemområden. Detta gäller i synnerhet områden där den delen av befolkningen som har störst problem är samlade och lever under dåliga bostadsförhållanden utan några som helst bekvämligheter. EU:s första kartläggning av situationen i städerna (Urban Audit), som utförts av kommissionen, har uppmärksammat sambandet mellan urbanisering och kriminalitet. I nästan alla städer där det är möjligt att göra jämförelser är kriminaliteten högre än i övriga landet. Kriminaliteten är högst i städer i norra EU och i huvudstäder i övriga EU. Enligt senaste uppgifter ökar dessutom kriminaliteten i de flesta städer. Inom EU:s strukturpolitik är kriminalitetsnivån betecknande nog ett av kriterierna då anslag skall beviljas, i synnerhet inom området för stadsutveckling, och kriminalitet ingår tillsammans med polisväsen och juridiskt samarbete i politikens handlingsprogram och riktlinjer 32. Regioner i södra Italien utgör ytterligare ett exempel. Regionerna har varit föremål för två specifika ERUF-program mellan 1994 och 1999 och 2000 och Programmen har haft som målsättning att bekämpa brottslighet, skapa en säkrare miljö och öka förtroendet för lagen för att bryta den onda cirkeln av långsam utveckling, hög kriminalitet och otrygghet. För att bekämpa organiserad brottslighet och annan form av kriminalitet i EU på ett effektivt sätt, måste åtgärder utvecklas som på EU-nivå kan stödja regionernas och de lokala samhällenas försök att komma till rätta med djupt rotade traditioner i brottslighet, som hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta gäller i synnerhet för anslutningsländerna, som saknar de ekonomiska resurser som krävs för att finansiera åtgärderna mot organiserad brottslighet. Såsom framhölls ovan (del 1), krävs det ett samordnat närmande för att integrera invandrare i samhället och ekonomin. Integrationen innebär bland annat att de måste garanteras tillgång till bland annat utbildning och fortbildning, hälsovård, sociala förmåner och ett tillfredsställande boende. Så uppfattas gemenskapspolitiken på regional nivå På kommissionens begäran har fallstudier utförts i 28 regioner i EU för att undersöka hur gemenskapspolitiken och dess effekter uppfattas av de som är ansvariga för att implementera den. De utvalda regionerna täckte nästan alla medlemsländerna och det rörde sig om såväl mål 1-regioner som andra regioner med områden som beviljats stöd för mål 2 eller som inte alls beviljats strukturfondernas stöd 33. De områden inom gemenskapspolitiken som framhölls i studien var CAP, konkurrenspolitik (statsstöd) och FoU-politik. Analysen utgår från uppgifter från varje region och intervjuer med regionala tjänstemän. Det bör framhållas att det är tjänstemännens åsikter som presenteras nedan och att dessa inte nödvändigtvis sammanfaller med kommissionens åsikter. Det går inte att generalisera utifrån undersökningsresultaten, men det går ändå att dra användbara slutsatser om hur gemenskapspolitiken och dess bidrag till ekonomisk och social sammanhållning uppfattas. I de flesta fall likställs gemenskapspolitik med gemenskapsstöd och i majoriteten av fallen är det summorna som erhålls från CAP, strukturfonderna och de statliga stöden som uppmärksammas. Då man refererade till annan gemenskapspolitik, såsom miljön, var uppmärksamheten ändå riktad till CAP:s och strukturfondernas bidrag inom detta område, snarare än till politiken i sig. I de flesta fall ansågs gemenskapens sammanhållningspolitik, i synnerhet då det var fråga om projekt finansierade av strukturfonderna, vara det område som var mest märkbart och hade störst inverkan på regionerna (se rutan i del 4). Detta bör framhållas eftersom sammanhållningspolitiken inte hade fastställts som ett prioriterat område då fallstudien utarbetades. I nästan alla fall tillkännagavs mer eller mindre underförstått att en enda marknad och den ekonomiska och monetära unionen hade haft positiva effekter. I ett antal av fallstudierna, som utförts i mål 1- regioner, var uppfattningen att en enda marknad 132 TREDJE RAPPORTEN OM EKONOMISK OCH SOCIAL SAMMANHÅLLNING