Malmö Dalby Detta avsnitt kompletteras efter genomförda samråd Dalby Sjöbo Detta avsnitt kompletteras efter genomförda samråd.

Transkript

1 10.2 LANDSKAPETS KARAKTÄR I detta avsnitt beskrivs konsekvenser av påverkan på landskapets karaktär och hur upplevelsen av det kan komma att förändras. I den landskapsanalys som tagits fram initialt under utredningen har landskapet som helhet betraktats utifrån olika aspekter med syfte att se sammanhang och funktionella samband i landskapet och hur detta samspelar med karaktären. Arbetet presenteras i sin helhet i dokumentet PM Landskapsanalys. I avsnitt 4.2 sammanfattas landskapsanalysen och det är den som ligger som grund för denna bedömning. Fokus ligger inte på värden i landskapet utan mer på hur det uppfattas, används och fungerar. Hur kommer järnvägen att förhålla sig till de olika karaktärerna? Kommer karaktären att förstärkas, förloras eller behållas med ny järnväg? Malmö Dalby Förutsättningar Se avsnitt 4.2 Landskap. Konsekvenser Åtgärder Dalby Sjöbo Förutsättningar Se avsnitt 4.2 Landskap. Konsekvenser Åtgärder Sjöbo Tomelilla Förutsättningar Se avsnitt 4.2 Landskap. Konsekvenser Åtgärder 10.3 NATURMILJÖ Naturmiljö är ett samlande begrepp för de livsmiljöer och arter som finns inom ett område. Med begreppet naturmiljö avses ibland det naturliga och orörda (exempelvis sumpskog), men ofta har människan påverkat sin omgivning och medverkat till att skapa miljöer med höga naturvärden (exempelvis ängs- och hagmarker). En mångfald av olika typer av naturmiljöer ger goda förutsättningar för biologisk mångfald. Järnvägsprojekt kan påverka naturmiljön via markanspråk och barriärverkan (exempelvis att en ny järnväg hindrar vilt från att röra sig mellan sina livsmiljöer). Påverkan kan också vara positiv (exempelvis att en gammal barriär byggs bort genom att viltpassager skapas inom projektet) Allmänna förutsättningar Skånes natur är mycket varierad och länet har många olika naturtyper. I söder och väster finns de stora slättlandskapen som domineras av åker, men som också hyser artrika ängs- och betesmarker samt ädellövskogar. Mot norr och nordost ökar andelen skogsklädd mark och landskapet blir ytterligare mer varierat med bland annat fler sjöar, myrmarker och småbruten odlingsbygd. I norra Skåne går den biologiska gränsen mellan barrskogsområdet och lövskogsområdet i Europa. Övergången markeras av granens naturliga sydvästliga utbredningsgräns. Diagonalt genom Skåne finns också en geologisk gräns mellan urberget i norr och sedimentära bergarter, bland annat kalksten, i sydväst. Däremellan har det uppstått förskjutningar av urberget som har gett upphov till så kallade horstar. En av dessa horstar är Romeleåsen som sträcker sig in i utredningsområdet mellan Dalby och Veberöd. Skåne utgör även en topografiskt varierad övergång mellan det plana, men ganska högt belägna sydsvenska höglandet och de flacka, lågt liggande slätterna i sydvästra Skåne. Eftersom höglandet ligger i norr förstärker topografin klimatgradienten i Skåne och skillnaderna mellan norra och sydvästra Skåne blir förhållandevis stora med tanke på avstånden. Den stora variationen i lokalklimat, jordarter, topografi och vegetation samverkar och har gett olikartade förutsättningar för människans användning av naturresurserna. Utnyttjandet har genom tiderna anpassats där efter, vilket ytterligare förstärkt variationen och i sig skapat förutsättningar för en rik mångfald av både olika naturmiljöer och av arter i länet. Utredningsområdets sträckning tvärs genom södra Skåne hyser således en stor variation av naturmiljöer. Många miljöer har höga naturvärden och det finns ett stort antal områden som omfattas av olika typer av skydd. Det finns också ett stort antal observationer av rödlistade arter inom och i närheten av utredningsområdet. Några av dessa arter är mer eller mindre unika för svenska förhållanden. Utredningsområdet är också viltrikt. Här finns bland annat kronhjort, vildsvin och dovhjort. Från Dalby till Tomelilla löper väg 11 genom utredningsområdet. Mellan Malmö och Dalby finns flera stora vägar som både löper parallellt med utredningsområdet och tvärs genom det. Vägarna är barriärer i landskapet som hindrar många arter från att sprida sig fritt mellan lämpliga livsmiljöer. Inom ramen för järnvägsutredningen har en landskapsanalys gjorts, där en ekologisk landskapsanalys ingår. Analysen presenteras utförligt i PM Landskapsanalys tillhörande järnvägsutredning för Simrishamnsbanan, delen Malmö Tomelilla. Syftet med den ekologiska analysen är att identifiera ekologiska strukturer och samband i landskapet. Analysen har fokuserat på ängs- och betesmarker samt skogliga miljöer och identifierat områden med kända värden för dessa typmiljöer samt möjliga spridningskorridorer mellan dessa. I efterföljande avsnitt beskrivs naturmiljöer och naturvärden inklusive områden med olika naturskydd, för de tre delsträckorna i utredningsområdet. För att få en uppfattning om förekomst av vilt samt viltrörelser i och i närheten av utredningsområdet har statistik för viltolyckor studerats för perioden För beskrivning av de olika skyddsförordnanden för natur och arter som berör utredningsområdet se avsnitt Riksintresseområden för naturvård Utredningsområdet berörs av ett antal riksintresseområden för naturvård (för allmän beskrivning av olika riksintressen, se avsnitt 3.9). Backlandskapet söder om Romeleåsen (N 87) Söder om utredningsområdet vid Staffanstorp ligger ett riksintresseområde för naturmiljö. I värdebeskrivningen för riksintresset omnämns naturbetesmarker, sjöar och olika slag av våtmarker. Det bedöms inte finnas någon direkt koppling mellan utredningsområdet och värdena för detta riksintresse. Hardeberga Södra Sandby Dalby Krankesjöområdet (N 86) De norra delarna av utredningsområdet (norr om Björnstorp) ligger inom ett större område som utgör riksintresse för naturmiljö. I värdebeskrivningen för riksintresset omnämns flera områden med naturbetesmarker, bland annat Önneslövs fälader, med art- och individrika växtsamhällen med hävdgynnade arter som smörbollar och darrgräs. Önneslövs fälader ligger i norra delen av utredningsområdet och hänger samman med Ugglarps fälader. De södra delarna av betesmarkerna utgör Skånes största sammanhängande fäladsmark och är som sådana av internationellt värde. Området är också av stort markhistoriskt värde genom lång kontinuitet. Fäladsmarkerna är därmed en viktig del i det odlingslandskap som riksintresset avser att bevara. Sandurområdet mellan Veberöd och Blentarp (N85) Riksintresseområdet sträcker sig in i de södra delarna av utredningsområdet öster om Veberöd. I värdebeskrivningen anges sandavlagringar i anslutning till Romeleåsens förkastningsbrant, fossilt dynfält och representativt odlingslandskap i backlandskapet Humlamaden. De angivna värdena bedöms inte finnas inom utredningsområdet. Betesmarkerna vid Humlamaden ingår dock i de möjliga spridningskorridorer som binder samman betesmarker på Romeleåsen med betesmarkerna i Klingaväls åns dalgång. Klingavälsån (N81) Hela Klingavälsåns dalgång från källsjöarna till mynningen i Kävlingeån utgör riksintresse för naturmiljö. I värdeomdömet anges de representativa odlingslandskapen bland annat i Klingavälsåns dalgång som exempel på insjölandskap och flack ådal med silängssystem. Vidare anges ängs- och naturbetesmarker med sötvattenstrandäng, sidvallsäng, annan öppen äng, öppen hagmark, björkhage, ekhage, annan träd- och buskbärande hage och betad sötvattenstrandäng. Fler av dessa naturtyper finns inom utredningsområdet. Vombs fure (N82) Stora delar av Vombs fure utgör riksintresse för naturmiljö. I värdeomdömet för riksintresset anges den sanddyn och de flygsandfält som uppstod när tidigare betesmarker bröts för åker på och 1800-talet samt att skogen är kalvningsområde för kronhjort. Sjöbo Ora Fyledalen Nybroån med biflöden (N75) Sjöbo Ora och delarna av utredningsområdet söder om väg 11 ingår i ett område som är av riksintresse för naturvård. Riksvärdena består bland annat i odlingslandskap, vattendrag, våtmarkskomplex, sumpskogar och naturbetesmarker. Förutom de delar som räknas till Fyledalen (Vitabäckskällan och sluttningarna söder om Röddinge) omnämns dock inga platser inom utredningsområdet i värdeomdömet för riksintresset. Alla Natura 2000-områden är också av riksintresse. Förekommande Natura 2000-områden inom eller i anslutning till utredningsområdet beskrivs nedan under respektive delsträcka. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

2 Figur 10.3:1 Översiktskarta för hela utredningsområdet som visar områden av riksintresse för naturmiljö (3 kap 6 ) och Ramsarområdet i Klingavälsåns dalgång. Nummer på kartan (NXX) är respektive riksintresseområdes objektsnummer och i texten ovan anges detta nummer vid beskrivning av områdena. 58 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

3 Malmö Dalby Förutsättningar Naturmiljöerna inom utredningsområdet mellan Malmö och Dalby präglas framförallt av stadens bebyggelse och infrastruktur samt av det intensiva jordbruket i slättbygden. Inom utredningsområdet mellan Malmö och Dalby finns inga naturreservat eller Natura 2000-områden. Storstaden Malmö består förutom av tätbebyggelse också av gröna, naturlika områden i form av både planerad parkmark och mindre överblivna områden mellan exploaterade ytor. Östra Sommarstaden, Beijers park och Sege park är exempel på parker med naturvärden. I den ekologiska analysen har förekomst av flera rödlis- tade arter som är knutna till urbana miljöer identifierats. Sege å (objekt 1 på figur 10.3:4) löper genom de norra delarna av Malmö i öst-västlig riktning. Ån och dess närområde är en viktig spridningskorridor för olika organismer och skapar ett ekologiskt samband mellan stadens gröna ytor och det omgivande, huvudsakligen odlade landskapet. De stora vägarna, till exempel väg 11/E22 och tillhörande infrastruktur samt det storskaliga åkerlandskapet utgör omfattande barriärer för flera organismgrupper. Sege å avvattnar de stora slättbygderna mellan Malmö, Staffanstorp och Svedala. Avrinningsområdet präglas således av jordbruksmark. Ån har ett relativt lugnt lopp med få strömsträckor. Fåran är påverkad av både rätning och rensning. Vattnet är starkt grumligt och påverkat av näringsämnen. Fiskarter som förekommer i ån är bland annat abborre, gädda, id, grönling, öring, mört och ål. I avrinningsområdets övre (södra) delar finns några större sjöar, till exempel Börringesjön och Yddingesjön. De två största biflödena är Torrebergabäcken och Spångholmsbäcken. Torrebergabäcken sammanrinner med Sege å strax söder om utredningsområdet. Huvudfåran för Sege å rinner parallellt med utredningsområdet, bitvis inom och bitvis nära söder om, på sträckan från Valdemarsro till Djurslöv. Sege å med några biflöden omfattas av strandskydd. Figur 10.3:3 Vattensamling och betesmarker vid Kolböra mosse. Bilden tagen från befintlig banvall. Figur 10.3:2 Karta som visar ängs- och betesmarker, våtmarker och områden med skogliga naturvärden på sträckan mellan Malmö och Dalby. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

4 Öster om Malmö och stadens ytterområden tar slättlandskapet vid och sträcker sig fram till Dalby. Området är till stora delar uppodlat, men det finns mindre rester av ängsoch betesmarker med förekomst av bland annat rödlistade arter, exempelvis vid Kolböra mosse (objekt 2 på figur 10.3:4) som gränsar till utredningsområdet i norr, öster om Djurslöv. Utöver betesmark finns det en samling grunda dammar av olika storlek vid Kolböra. Våtmarksberoende fåglar både häckar och rastar här och det finns observationer av bland annat årta och brun kärrhök. Kolböra mosse omfattas av strandskydd. I både slättlandskapet och i övergångsområdet till staden är vattendragen, särskilt de större åarna Sege å (beskriven ovan) och Höje å (objekt 3 på figur 10.3:4), viktiga förbindelselänkar mellan de kvarvarande ängs- och betesmarkerna. Vattendragen kan ses som pulsådror för spridning av framförallt arter knutna till gräsmarker och fuktiga miljöer förutom de rena sötvattensarterna. Åarna bryter också till viss del de barriärer som vägar och annan infrastruktur samt i viss mån bebyggelsen utgör. Därför är det viktigt att vattendragen med närområde förblir intakta utan ytterligare ekologiska avbrott i form av exempelvis broar utan landpassage. I det till synes homogena åkerlandskapet finns också småskaliga, ofta linjära element som utgör både livsmiljöer och spridningsvägar för arter knutna till gräsmarker. Exempel på sådana element är pilevallar samt kantzoner utmed brukningsvägar och diken. Höje å avvattnar slätten öster om Staffanstorp och de västra delarna av Romeleåsen. Ån passerar genom utredningsområdet vid Kyrkheddinge och ett större biflöde (Källingabäcken) rinner också genom området cirka 2 kilometer längre österut. Liksom Sege å har Höje å problem med övergödning. I ån finns bland annat fiskarterna grönling, öring, abborre, id, gädda, braxen och mört. Vid Kyrkheddinge har också den rödlistade arten tjockskalig målarmussla påträffats. Höje å omfattas av strandskydd. Nära utredningsområdet, söder om väg 11 och öster om Kyrkheddinge, ligger naturreservatet för Vallby mosse (objekt 4 på figur 10.3:4) med artrika vatten- och strandmiljöer. En ek vid Vallby, norr om väg 11, är skyddad som naturminne. Figur 10.3:4 Karta med områden med naturvärden och olika naturskyddsförordnanden inom och i närheten av utredningsområdet på sträckan mellan Malmö och Dalby. Nummer på kartan hänvisar till platser som omnämns i texten. 60 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

5 I det brukade odlingslandskapet finns flera småskaliga element som omfattas av det generella biotopskyddet, bland annat stenmurar, diken, småvatten, åkerholmar och pilevallar. Inom utredningsområdet finns sannolikt flera av dessa små naturmiljöer. De har dock inte inventerats eller på annat sätt identifierats på objektsnivå. För sträckan mellan Dalby och Malmö indikerar statistiken gles förekomst av vilt jämfört med sträckorna öster om Dalby. Huvudsakligen är det rådjur som förekommer i statistiken från Malmös ytterområden samt i det öppna odlingslandskapet mellan Malmö och Staffanstorp. Flest viltolyckor har inträffat utmed väg 11 mellan Inre och Yttre ringvägen samt vid infarterna till Staffanstorp. Precis i de västra och nordvästra utkanterna av Dalby finns dock flera viltolyckor registrerade, bland annat med vildsvin. Viltolycksstatistiken indikerar således relativt gles förekomst av vilt på sträckan och att viltrörelser verkar vara koncentrerade till ytterkanterna av tätbebyggda områden. Vid Dalby ökar antalet olyckor vilket sannolikt beror på de närliggande skogsområdena, till exempel Dalby Söderskog nordväst om samhället. Sege och Höje å omfattas av miljökvalitetsnormer för vatten (se avsnitt 3.9.9). Figur 10.3:5 Pilevall i slättlandskapet mellan Malmö och Staffanstorp. Bilden tagen mot Malmö. Den gamla banvallen passerar genom pilevallen. I bakgrunden syns Turning Torso. Miljökvalitetsnormen för Sege å är god ekologisk status 2027 och god kemisk ytvattenstatus Nuvarande status (fastställd 2009) för aktuell del av Sege å är otillfredsställande ekologisk status samt god kemisk ytvattenstatus. Fiskfaunans status samt kemiska parametrar som visar att vattendraget är kraftigt påverkat av näringsämnen har styrt klassningen av ekologisk status. Miljökvalitetsnormen för Höje å är god ekologisk status 2027 och god kemisk ytvattenstatus Nuvarande status (fastställd 2009) för aktuell del av Höje å är dålig ekologisk status samt god kemisk ytvattenstatus. Orsaken till den låga klassningen för ekologisk status är att olika biologiska parametrar visar på problem med övergödning och negativa förändringar i vattendragets hydrologi. För båda vattendragen har det således meddelats undantag i form av tidsfrist på grund av att det bedömts som orimligt att lösa de identifierade miljöproblemen till Konsekvenser Åtgärder SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

6 Dalby Sjöbo Förutsättningar Utredningsområdet passerar på delsträckan Dalby-Sjöbo stora områden med komplex ekologisk struktur och exceptionellt höga naturvärden. Nedan beskrivs berörda områden från väster till öster och uppdelat på de båda regionala landskapstyperna på Romeleåsen (brukat åslandskap) och i Vombsjösänkan (låglänt dallandskap). Huvudsakligen redovisas de områden som direkt berörs av utredningsområdet. Dessa hänger dock ekologiskt samman med områden utanför utredningsområdet och skapar i många avseenden stora värdesystem med god ekologisk funktion. I några fall redogörs nedan för sådana samband och möjliga spridningskorridorer. De komplexa ekologiska strukturerna beskrivs dock mer utförligt i den ekologiska landskapsanalysen (PM Landskapsanalys tillhörande järnvägsutredning för Simrishamnsbanan, delen Malmö Tomelilla). Romeleåsen Vid Dalby övergår slättlandskapet i Romeleåsens kuperade åslandskap. Åsens sluttningar hyser en rik variation av omväxlande öppna gräsbevuxna områden och skogspartier. Flera av områdena har identifierats som värdekärnor i den ekologiska analysen. På de höglänta delarna av åsen växer huvudsakligen skog, såväl barr- och blandskog som lövskog. De stora skogsområdena kantas av bryn och även här finns insprängda mindre områden av öppna gräsbevuxna marker. Inom utredningsområdet, öster om Dalby stenbrott utmed väg 11, ligger naturreservatet Högebjär (objekt 5 på figur 10.3:14) som består av fäladsmark (enebevuxen naturbetesmark) med lång beteskontinuitet. Området hyser bland annat flera ovanliga insektsarter och ett av syftena med reservatet är att bevara områdets entomologiska värde. Exempel på en sällsynt art som förekommer i området är svartfläckig blåvinge som också omfattas av artskyddsförordningens bilaga 1. Det är därmed bland annat förbjudet att skada eller förstöra dess fortplantningsområden och viloplatser. Norr om utredningsområdet utmed väg 956 ligger naturreservatet Knivsås Borelund (objekt 6 på figur 10.3:14). I förstudien avgränsades de delar som berörde Knivsås bort från det dåvarande utredningsområdet. Det beskrivs trots allt här på grund av områdets ekologiska samband med framförallt ängs- och betesmarker inom utredningsområdet bland annat i Högebjärs naturreservat och Ugglarps fälad. Reservatet har fått sin speciella särprägel av de rullstensåsar som löper genom området. När inlands isen smälte rasade kanterna på åsarna och kvar blev skarpa så kallade getryggar. Idag består området av gles bokskog och betesmarker med lång kontinuitet. Delar av reservatet är också Natura 2000-område (art- och habitatdirektivet) med utpekade naturtyper för både öppen mark och skog. Knivs ås Borelund ligger i de södra delarna av ett stort område öster och norr om Dalby med höga värden för både ängs- och betesmarker och för ädellövskog. Nationalparken Dalby Söderskog är också en del av detta område. Inom utredningsområdet sydost om Dalby finns flera stora värdekärnor för ängs- och betesmark, bland annat Önneslövs och Ugglarps fälader (objekt 7 på figur 10.3:14). Ugglarps fälad är Skånes största och anses vara av internationellt värde. Området har stort både historiskt och ekologiskt värde genom lång kontinuitet i utnyttjandet som betesmark. Fäladsmarker var förr ett karaktäristiskt inslag på Romeleåsen. Idag återstår i storleksordningen 1 procent av dessa speciella, idag ofta enebevuxna naturbetesmarker. Den ekologiska analysen har visat att det finns möjliga spridningskorridorer mellan Önneslövs och Ugglarps fälad och liknande betesmarker öster om Dalby, det vill säga norr om väg 11 och Dalby stenbrott. Betesmarkerna i utkanterna av stenbrottsområdet, bland annat Högebjär, är viktiga för spridningen av arter mellan de stora fäladsmarkerna. Väg 11 skiljer dock områdena åt och är en barriär för flera organismgrupper som försämrar spridningskorridorernas funktion. Ugglarpssjön (objekt 8 på figur 10.3:14), som ligger i södra kanten av utredningsområdet omfattas av strandskydd. Vid passagen förbi Romeleåsen ökar inslaget av skog i de södra delarna av utredningsområdet. Här finns flera mindre skogspartier med inslag av öppna marker varav flera är identifierade som värdekärnor för ängs- och betesmark. Ett av dessa skogsområden är Väderkullen (objekt 9 på figur 10.3:14) på vilken Romelestugan (även kallad The Lodge) ligger. Längre söderut högre upp på åsen tar de större skogsområdena vid. I övergångarna mellan de öppna betade markerna och skogsområdena, både stora och små, finns brynmiljöer som ofta har hög biologisk mångfald och är av betydelse både för arter som är knutna till det öppna landskapet och för de arter som vanligtvis uppehåller sig i skogliga miljöer. Tillsammans med de mindre områden med öppen mark, främst betesmark, som finns mellan de större värdekärnorna och värdesystemen för ängs- och betesmark är brynen viktiga spridningskorridorer. De håller samman de stora värdesystemen för ängs- och betesmark och skapar i förlängningen möjliga spridningskorridorer mellan de stora värdesystemen för betesmark kring Dalby och de som finns i Vombsjösänkan. Figur 10.3:6 Flygfoto mot väster. Väg 11 utgör en barriär i landskapet. Till vänster i bilden syns Önneslövs och Ugglarps fälader. Till höger syns betesmarkerna i Högebjär. I den ekologiska analysen har ett stort antal möjliga spridningskorridorer identifierats mellan värdekärnor och värdesystem för ängs- och betesmark. De mindre områdena med ängs- och betesmark är i många fall viktiga länkar mellan större områden, bland annat betesmarkerna utmed Klingavälsån och de stora fäladsmarker som finns öster och söder om Dalby. Ett exempel är värdekärnor utmed Skogsmöllebäcken (objekt 10 på figur 10.3:14), ett biflöde till Klingavälsån, som skapar en sådan viktig spridningskorridor. Det mindre vattendraget rinner tvärs genom utredningsområdet strax öster om Veberöd. Bäcken har sina källområden på åsens sluttning, rinner öster om Idala och mynnar slutligen i Klingavälsån strax öster om Veberöds tätort. I bäckdalgången finns viktiga funktioner både för arter som är knutna till trädrika miljöer och för arter som hör till mer öppna, betade miljöer. Utredningsområdet passerar Skogsmöllebäcken öster om Veberöd. Skogsmöllebäcken omfattas av strandskydd. Sammanfattningsvis kan den ekologiska strukturen i åslandskapet på Romeleåsen beskrivas som variationsrik, både med avseende på värdekärnor för olika naturmiljöer och med avseende på möjliga spridningskorridorer. Förutom de stora värdekärnorna, med väl kända naturvärden, är det viktigt att värna de värdekärnor, ofta små till ytan, och de möjliga spridningskorridorer som knyter samman de stora värdesystemen av främst ängs- och betesmark. Dessa områden är av betydelse för att vidmakthålla både de enstaka värdekärnornas och de stora värdesystemens ekologiska funktion. Barriäreffekter av befintlig infrastruktur och bebyggelse är också viktigt att beakta. 62 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

7 Vombsjösänkan Väster om Veberöd övergår åslandskapet i Vombsjö sänkans låglänta dallandskap. I Vombsjösänkan finns ett stort antal områden som omfattas av naturskyddsförordnanden. Några områden omfattas av flera olika typer av skydd. Öster om samhället breder Klingavälsåns dalgång (objekt 11 på figur 10.3:14) ut sig. Under vinterhalvåret svämmar ån över de låglänta ängsmarkerna bland annat öster om Hemmestorps mölla och norr om väg 11 på Vombs ängar. Dalgången utgör ett vidsträckt våtmarksområde med stora naturvärden, inte minst för flyttande, rastande eller häckande våtmarksfåglar. Häckande fågelarter är bland annat tofsvipa, storspov, strandskata, sånglärka, gulärla och ängspiplärka samt rent fuktängskrävande arter som enkelbeckasin och rödbena. Stora delar av ån är opåverkad av regleringar och har ett naturligt meandrande lopp som omges av vidsträckta fuktängar. Klingavälsån har genom sin begränsade påverkan av regleringar en rik fauna. I ån förekommer bland annat grönling, bäcknejonöga och strömlevande öring. Stora delar av åns närområde saknar trädvegetation och har en rik starr-, ört- och vassvegetation längs stränderna. Dämmet söder om Vombs ängar utgör tidvis ett vandringshinder för till exempel öring. Bitvis är ån också påverkad av både rätning och rensning. Klingavälsån har pekats ut som ett nationellt särskilt värdefullt vattendrag ur naturmiljösynpunkt i arbetet med det nationella miljömålet om Levande sjöar och vattendrag. I Klingavälsåns dalgång pågår två stora naturvårdsprojekt. LifeScape syftar till att arbeta tillsammans med brukare och boende i området för att få en bredare syn på landskapets värden. UC4Life är ett EU-projekt som bland annat har för avsikt att återskapa den tidigare meandrande åfåran på sträckan uppströms Hemmestorps mölla (cirka 3 kilometer) för att skapa bättre förutsättningar för en rik fauna och flora i och kring vattendraget. Förr var större delen av marken vid ån slåttermader (fuktängar) som varje år slogs med lie för att ge vinterfoder till djuren. Fortfarande slås en del av ängarna men den största delen är numera enbart betesmark. Väster om Vombsjön och på gränsen mellan Vombs ängar och Vombs fure finns öppna sandmarker med intressant insektsfauna. Klingavälsåns dalgång är skyddad som naturreservat från Ilstorp till åns mynning i Kävlingeån. Syftet med reservatet är främst att skydda områdets rika och intressanta fågelliv. Ån och dess närområde omfattas också av Natura Inom utredningsområdet finns två Natura 2000-områden som rör åns dalgång, Klingavälsån Karup (objekt 12 på figur 10.3:14) som är utpekat enligt art- och habitatdirektivet och Klingavälsån (objekt 11 på figur 10.3:14) som är utpekat enligt fågeldirektivet. Klingavälsån är även av riksintresse för naturvård (beskrivs under avsnitt ). Habitatdirektivsområdet, Klingavälsån Karup, sträcker sig från Ilstorp till åns passage under väg 11 och omfattar bland annat de fuktiga betesmarkerna öster om Hemmestorps mölla och de torrare gräsmarkerna vid Ljungen. De naturtyper som är identifierade för området framgår av figur 10.3:8. Fågeldirektivsområdet, Klingavälsån, omfattar i stort sett samma område som naturreservatet för Klingavälsåns dalgång. I Natura 2000-området ingår dessutom en större del av området Ljungen samt en del av skogsområdet i Vombs fure. För området har flera fågelarter som är beroende av våtmarker och öppna betade marker listats, till exempel vit stork, sångsvan, brushane, grönbena och fältpiplärka. Flera rovfåglar finns också listade, till exempel röd glada, brun och blå kärrhök samt havs- och kungsörn. Samtliga fågelarter som omfattas av Natura 2000 ingår också i bilaga 1 till artskyddsförordningen. Utredningsområdet löper utmed Klingavälsån från Vebe röd till Svansjö och Sjöbo sommarbyar och berör därmed stora delar av både naturreservatet och Natura områdena i Klingavälsåns dalgång. Klingavälsåns dalgång utgör också ett så kallat Ramsarområde, som är utpekat enligt Konventionen om våtmarker av internationell betydelse. Klingavälsån med biflöden, bland annat Orehusbäcken, omfattas av strandskydd. Ängs- och betesmarkerna utmed Klingavälsån har olika karaktär, bland annat beroende på markbeskaffenheterna och brukningshistoriken. Söder om ån, intill gamla Sjöbovägen, finns ett område kallat Ljungen (objekt 13 på figur 10.3:14) som är ett omväxlande hagmarkslandskap med träddungar framförallt av ek, och öppna betesmarker på sandig mark. Floran präglas av torr ängsarter och ekarna växer sannolikt långsamt på den magra sandi ga marken. Den gamla banvallen går genom området. Figur 10.3:9 Den gamla banvallen utmed Klingavälsåns dalgång. Figur 10.3:7 Klingavälsån meandrar genom betesmarkerna. Figur 10.3:8 Inventerade naturtyper inom Natura 2000-området Klingavälsån-Karup. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

8 Vid Hemmestorps mölla övergår Ljungens torrängar i fuktängar utmed Klingavälsån (objekt 12 på figur 10.3:14). Fuktängsvegetationen är välbevarad och på några platser kalkpåverkad med förekomst av många orkidéer. Området har en mycket lång hävdkontinuitet som översilad slåtteräng och de senaste 100 åren även som betesmark. Klingavälsån har här delvis fått behålla sitt naturliga lopp med meandrande åfåra och avsnörda korvsjöar. Fågellivet är rikt med många häckande och rastande arter. Området avgränsas i norr av den gamla banvallen. Mellan den gamla banvallen och väg 11, ändras markbeskaffenheten igen och övergår till sandig gräsmark. Här har den sällsynta gröna hedvårtbitaren påträffats. Tidigare har områdets brukats extensivt som åker. Gränsen mellan de sandiga och mer lättodlade markerna och de våta markerna utmed Klingavälsån är också synliga på den Skånska rekognosceringskartan från början av 1800-talet, se figur 10.3:10. De olika jordarts- och fuktförhållandena har således under lång tid påverkat människans brukande av markerna som också gett avtryck i dagens ekologiska struktur. Idag tillmäts generellt fuktängarna utmed Klinga välsån ett totalt sett högre naturvärde än de närliggande torrare markerna. Dalsänkans unika naturvärden beror dock även på den stora varia tionen av olika naturtyper. Det finns således stora områden, huvudsakligen betesmarker, med höga naturvärden utmed Klingavälsån både söder och norr om väg 11. Norr om väg 11 finns bland annat Vombs ängar (objekt 14 på figur 10.3:14) och Revingehed (objekt 15 på figur 10.3:14). Vägen utgör dock en barriär för flera arter och försämrar därmed funktionen för de möjliga spridningskorridorer som finns mellan de stora värdesystemen. Bron som leder väg 11 över Klingaväls ån har bara utrymme för åns passage. Det saknas således landpassage under bron, även vid lågt vattenstånd. Förutom de stora öppna markerna i dalsänkans centrala delar finns en hel del skogsbevuxna områden i Vombsjösänkan, varav det största är Vombs fure (objekt 16 på figur 10.3:14). Flera av skogsområdena, bland annat Vombs fure och Hemmestorps fure, består av planterad tallskog. Ursprungligen planterades skogen för att binda den sandiga marken som började driva när de tidigare betesmarkerna bröts för odling. Det finns också lövskog och sumpskogar. Fler av dem är utpekade som nyckelbiotoper. Vombs fure är vidare ett viktigt område för södra Skånes kronhjortsstam och beståndet inom området anses vara ett av de ursprungliga. Området är bland annat viktigt som brunstoch kalvningsplats. Under vintern kan flockar på upp till 50 djur uppehålla sig i skogen. Vombs fure avgränsas av väg 11 i söder och vägen utgör en barriär som försvårar för Figur 10.3:11 Bro för väg 11 över Klingavälsån. Figur 10.3:10 Tolkning av historisk markanvändning enligt den Skånska rekognosceringskartan med dagens vägnät och bebyggelse som bakgrund. Bland annat syns gränsen mellan torrare och fuktigare marker mellan väg 11 och den tidigare banvallen tydligt liksom Klingavälsåns naturliga lopp öster om Hemmestorps mölla. Figur 10.3:12 Flygfoto som visar väg 11 som barriär mellan Klingavälsåns dalgång och Vombs fure. Bilden tagen mot väster. 64 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

9 kronhjorten att vandra i nord sydlig riktning. Vombs fure är skyddat som djurskyddsområde. Förlängningen av skogen i Vombs fure sträcker sig fram till Sjöbo via Svansjö och Sjöbo sommarbyar. Liksom mellan Malmö och Dalby finns det även på sträckan mellan Dalby och Sjöbo många av de små naturmiljöer i det brukade odlingslandskapet som omfattas av det generella biotopskyddet, bland annat stenmurar, diken, småvatten, åkerholmar och pilevallar. De har dock inte inventerats eller på annat sätt identifierats på objektsnivå. Förutom de arter som är förtecknade enligt Natura 2000-direktiven finns ytterligare arter som omfattas av skydd enligt artskyddsförordningen på delsträckan mellan Dalby och Sjöbo. Det gäller bland annat alla orkidéer. Sträckan mellan Dalby och Sjöbo är mycket viltrik och i statistiken för viltolyckor finns ett stort antal olyckor med flera olika arter registrerade för vägar inom och i närheten av utredningsområdet. Statistiken indikerar att det finns ett viltstråk i nord sydlig riktning öster om Dalby från fäladsmarkerna söder om väg 11 och upp mot Knivs åsen via Veberödsvägen och Hällestadsvägen. Här förekommer bland annat kronhjort, dovhjort och vildsvin. Ett annat stråk för viltrörelser verkar vara längs med de östra sluttningarna på Romeleåsen. Här har mer än 100 vilt olyckor registerats under perioden Även här är flera djurslag registrerade. Störst antal vilto- lyckor på väg 11 inom och i närheten av utredningsområdet inträffar på sträckan förbi Klingavälsåns dalgång och Vombs fure inklusive skogsområdet vid Svansjö och Sjöbo sommarbyar. På en relativt kort vägsträcka har det här inträffat mer än 100 viltolyckor på de tre studerade åren. Förutom rådjur, som totalt sett dominerar statistiken, så har det inträffat många olyckor med kronhjort samt enstaka med vildsvin och dovhjort. Passagen förbi dalgången och skogsområdet är således synnerligen viltrik och det finns sannolikt flera viktiga stråk för viltets rörelse genom landskapet varav flera går i nord-sydlig riktning tvärs genom utredningsområdet. Även närmast Sjöbo, både väster och söder om samhället, finns ett relativt stort antal olyckor med vilt registrerade. Klingavälsån omfattas av miljökvalitetsnormer för vatten (se avsnitt 3.9.9). Miljökvalitetsnormen för Klingavälsån är god ekologisk status 2027 och god kemisk ytvattenstatus Nuvarande status (fastställd 2009) för Klingavälsån är otillfredsställande ekologisk status samt god kemisk ytvattenstatus. Fiskfaunans status samt kemiska parametrar som visar att vattendraget är kraftigt påverkat av näringsämnen har styrt klassningen av ekologisk status. Konsekvenser Åtgärder eservat at 66 rup ndegård ttarp t 41 Alnarör Ättarp Skåneleden Stabjär Naturres. Jonstorp Husdjursuppfödn. Stenindustri Önneslöv naturreservat Skola Knivsås-Borelunds naturreservat Hyllingedal Utredningsområde Björnstorp Föreslagna korridorer 68 Hyllinge Ängs- och Betesmarksinventering (Jordbruksverket) Snickeri Ängs- och hagmarksinventering (Länsstyrelsen) Leret Våtmarksinventering Gödelöv Rikkärr Höje å Åkestorp Finnstad Naturvärdesobjekt Nyckelbiotop Reningsv. Sumpskog Genarp Gräntinge 39 Boklunden Torna-Hällestad 96 Naturres. Svenshög Björnstorp Åbron Reningsverk Hällestads kyrka S UgglarpSkeppssättning Ugglarpssjön Ekesvång Skola Borelund Boket Husdjursuppfödn. Granedal N Ugglarp Dressinspår Sjöhus Stenklippan S Fästan Stubbarp Jävan Observatorium Romelestugan Väderkullen Skånele PompehusStuteri Krutladan 47 Ryhus Fäladen 91 Fäladshus Jönstorp Dammen Getaklöv Björkhaga Fridhill L. Ryd Agelund ÄngahusDammhus St. Ryd Stubbarpshus Tuvelund Vasahill Killeholm Backahusen Svartedamm Karstgård Vaselund Oran Klintadal Oran Romeleklint 175 Skåneleden Gödelövsskogen Kullatorpet Järnhatten Skälbäck Klinten Gökabacken Kullaskogstorp Stigsåkra Militärt Plantskola Ängagård Bokeslund Skogslund Kullaklint 0 3 km övningsområde Andrelund Veberöd Husagård Klingvalla Knorran Spången Stuteri R 29 Lavelund Prästaskogen Östra Tvet Almelund Trulsbo Öbacken Fågeltorn Fågeltorn Vombs ängar Nedred Skogmöllan Mossen 33 mölla Enelyckan Naturreservat Vattenverk Klingavälsån Hästhagen Skoghuset Stenröd Eneberga Travträningsbanor Ljungen Nygård Södergård Vombs Raby Häljasjön Stenvalvbroar 44 Bysjön Vombs boställe björke Vomb Vombs fure Klingavälsåns dalgångs naturreservat Domänres. Potten HumlamadenHemmestorps fure äcken 35 Ågården Stampen Gröne damm Djurskyddsområde KlingvallaHemmestorpsmölla Hålabäckshus Figur 10.3:13 Karta som visar ängs- och betesmarker, våtmarker och områden med skogliga naturvärden på sträckan mellan Dalby och Sjöbo. Grönland Idala Södergård Vombsjögården Hemmestorp Östarp Museum Östarp Ljungbacken Hemmestorps eke Orehus 42 Kolerakyrkogård Breamossen Orehusab. Helgagården Travtr.bana Everlöv Reglerad vattenyta Skoghem 41 j Skogsbrynet Bruksgården Brukshusen Hjortahus Klostersågen Långahus Persgården Klingsgård Tormaden Slottet Blädde Bokeslätt Henriksdal Ängstorp Kolsbjär Kumlatofta 36 Vressel f.d. flygfält Ekebäck Björkadammen Skarrie Björka Lundhem Fiskodling Klingavälsån Torps gårdklintahus Hultan Björkaån Golfbana Karups Nygård S Svansjö Ilstorp Torps by Svansjö sommarby Ilstorps Södergård Husdj.uppfödn. Sövdemölla36 Långhög Grustäkt Grustäkt Travtr.bana Omma Nymölla Motorbana 41 Stenindustri Fågelsång 50 Lugnet Ommamölla Avfallsanl. Välahusen Sjöbo Krokhuset Betongind. Reningsv. Travtr.bana Ilstorpsgården Åsumsån S Åsums gamla kyr 37 Åsums gård Södra Åsum bost Skallabacken 124 Maltesto Grönalund Sjöbo Spjälla 38 Åsum Sand 97 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

10 Figur 10.3:14 Karta med områden med naturvärden och olika naturskyddsförordnanden inom och i närheten av utredningsområdet på sträckan mellan Dalby och Sjöbo. Nummer på kartan hänvisar till platser som omnämns i texten. 66 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

11 Sjöbo Tomelilla Förutsättningar Mellan Sjöbo och Tomelilla ligger södra mellanbygden, som består av ett backigt och mosaikartat landskap. Jordbruket präglar landskapet, som bitvis är småskaligt med stort inslag av betesmarker och trädmiljöer. I väster är infrastrukturen i landskapet ganska gles med små utspridda byar och större gods. I öster, närmare Tomelilla är infra strukturen tätare med vägar och bebyggelse som kan utgöra barriärer för olika arter. Närmast öster om Sjöbo upptas större delen av utredningsområdet av skogsområdet Sjöbo Ora (objekt 17 på figur 10.3:17). Området utgörs av en platå med branta sluttningar. I söder övergår området i Fyledalen. Skogen består huvudsakligen av blandskog. Bland lövträden dominerar bok och det finns även planteringar av gran av olika åldrar. Inom utredningsområdet, drygt 0,5 kilometer sydost om korsningen mellan väg 11 och väg 13, finns ett biotopskyddsområde bestående av äldre naturskogsartad bokskog inrättat av Skogsstyrelsen. I sydslänten vid Skäpperöd finns ytterligare några områden med ädellövskog som har identifierats som naturvärdesobjekt av Skogsstyrelsen. För övrigt finns få dokumenterade särskilda naturvärden i skogsområdet. Sjöbo Ora ingår i riksintresseområde för naturvård (beskrivs under avsnitt ). I kanten av utredningsområdet, i sluttningen ner mot Fyledalen, ligger naturreservatet Vitabäckshällorna (objekt 18 på figur 10.3:17). I branterna växer gammal bokoch tallskog, här och var rik och lundartad. På öppnare platser finns rester av torrängsflora med till exempel hedblomster. Delar av dalbottnen har en kalkgynnad flora. Längst i öster finns ett källkärr. I de solbelysta branterna finns ett rikt insektsliv med flera hotade arter. Området hyser flera arter av fladdermöss, särskilt vanlig är den stora fladdermusen. Många olika fågelarter häckar i området och kronhjort uppehåller sig ofta i reservatet. Området utgör också Natura 2000-område. Utredningsområdet tangerar också Fyledalen vid Röddinge. I Fyledalen finns helt unika naturvärden, bland Figur 10.3:16 Utblick från Sjöbo Ora. Figur 10.3:15 Karta som visar ängs- och betesmarker, våtmarker och områden med skogliga naturvärden på sträckan mellan Sjöbo och Tomelilla. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

12 Figur 10.3:17 Karta med områden med naturvärden och olika naturskyddsförordnanden inom och i närheten av utredningsområdet på sträckan mellan Sjöbo och Tomelilla. Nummer på kartan hänvisar till platser som omnämns i texten. 68 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

13 annat beroende på dalgångens speciella geologi. Utredningsområdet söder om väg 11 bedöms dock inte vara aktuellt för järnvägen på den här sträckan och därför beskrivs inte värdena i Fyledalen mer utförligt. Öster om Sjöbo Ora övergår landskapet inom utredningsområdet i ett mosaikartat lätt kuperat odlingslandskap. Det är en del av den så kallade skånska mellanbygden. Marken är till övervägande del uppodlad men med ett relativt stort inslag av både betesmarker med lång kontinuitet och mindre skogsområden. Inom utredningsområdet finns flera naturbetesmarker som är inventerade. Avstånden mellan områdena är i flera fall korta och de bedöms därför hänga samman i värdesystem med god ekologisk funktion för öppna gräsmarker. Ett exempel på ett sådant värdesystem är de spridda naturbetesmarkerna vid Ekeröd, Ekeborg och Kåseholm (objekt 19 på figur 10.3:17). Mellan dessa områden finns också möjliga spridningskorridorer för arter i öppna betesmarker till liknande områden utanför utredningsområdet, bland annat vid Hörjel. I det mosaikartade odlingslandskapet finns också gott om småskaliga naturmiljöer, till exempel stenmurar och åkerholmar, som är av betydelse för bland annat spridningen av olika arter. Vid de stora godsen, exempelvis Ekeröd och Kåseholm, finns bland annat flera långa alléer med grova träd. Även om området huvudsakligen brukas som åker och är väl avvattnat och utdikat finns här några kvarvarande småvatten, bland annat vid Tryde. Dessa utgör tillsammans med vattendragen både livsmiljöer för många arter och viktiga spridningskorridorer genom odlingslandskapet. Väster om Tryde eke, norr om väg 11, ligger Tryde naturreservat (objekt 20 på figur 10.3:17) som består av sex näringsrika småvatten. I naturreservatet finns en av landets största populationer av den sällsynta lökgrodan. Här leker också lövgroda, vanlig groda, åkergroda samt större- och mindre vattensalamander. Flera av grodarterna är förtecknade i artskyddsförordningens bilaga 1. Det är därmed bland annat förbjudet att skada eller förstöra deras fortplantningsområden och viloplatser. Området har tidigare varit grustäkt och närområdet lämpar sig därför väl för lökgrodan som övervintrar genom att gräva ner sig i sandiga eller lätta jordar. Trydeån (objekt 21 på figur 10.3:17) passerar genom utredningsområdet nordost om Tomelilla. Ån rinner mot sydväst och mynnar i Fyleån. Särskilt i sluttningen ner mot Fyledalen i nära anslutning till sommarlandet Tosselilla finns både skog och öppna marker som har naturvärden. Trydeån omfattas av strandskydd. Liksom för de andra två delsträckorna finns det även på sträckan mellan Sjöbo och Tomelilla många av de små naturmiljöer i det brukade odlingslandskapet som omfattas av det generella biotopskyddet, bland annat stenmurar, diken, småvatten, åkerholmar och alléer. De har dock inte inventerats eller på annat sätt identifierats på objektsnivå. Statistiken för viltolyckor indikerar att det är viltrikt i området kring Vanstad och vid Tryde samt att en relativt stor mängd vilt rör sig i ett stråk mellan Tryde och Fyledalen. Liksom för övriga tätorter utmed hela utredningsområdet finns ett relativt stort antal viltolyckor registrerade på vägarna närmast Tomelilla, bland annat utmed väg 11. Det beror sannolikt både på att antalet bilar är fler närmast tätorten och på att vilt gärna rör sig i gränsen mellan det öppna odlingslandskapet och busk-och trädbevuxna marker som exempelvis trädgårdstomter. Trydeån omfattas av miljökvalitetsnormer för vatten (se avsnitt 3.9.9). Miljökvalitetsnormen för Trydeån (vattenförekomst Nybroån: Örupsån-källa) är god ekologisk status 2027 och god kemisk ytvattenstatus Nuvarande status (fastställd 2009) är måttlig ekologisk status samt god kemisk ytvattenstatus. Status för fisk samt påväxtalger har styrt klassningen för ekologisk status och det finns uppgifter om att ån uppvisar kraftig näringsämnespåverkan. Figur 10.3:19 Allé utmed mindre väg i utredningsområdet. Konsekvenser Åtgärder Figur 10.3:18 Åkermark och lövdungar i mosaiklandskapet öster om Sjöbo. Den gamla banvallen syns i bilden. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

14 10.4 KULTURMILJÖ Kulturmiljö betecknar den miljö som påverkats och formats av mänsklig aktivitet och som kan berätta om människans verksamhet i ett område under förfluten tid. Kulturvärden kan till exempel vara det kulturhistoriska landskapet, fornlämningar, kulturhistoriska lämningar eller särskilda bebyggelsemiljöer. Kulturmiljön kan påverkas av järnvägsprojektet både genom direkta markanspråk eller genom förändring av landskapet som gör att det blir svårare att läsa in historien och tolka vad man ser. Underlag för beskrivningarna av värdefulla kulturmiljöer i denna MKB utgörs av riksintressebeskrivningarna och det regionala kulturvårdsprogrammet samt fornlämningsbilden med information från FMIS. Fördjupad kunskap har också hämtats från SNA Atlas över Skåne (1999), Det skånska kulturlandskapet (2002) samt information från kommunernas kulturmiljövårdsprogram och Lantmäteriets historiska kartor Riksintresseområden för kulturminnesvård Utredningsområdet berörs av ett antal riksintresseområden för kulturminnesvård. Riksintresseområden för kultur miljö bestäms av Riksantikvarieämbetet. Det är också länsstyrelsens ansvar att löpande förmedla faktaunderlag för riksintressen det regionala kulturmiljöprogrammet är ett sådant underlag. Följande riksintresseområden ligger inom eller i kanten av utredningsområdet. Relevanta delar av riksintressebeskrivningarna redovisas nedan. M: K 116 Görslöv Bara Torup Hyby Kuperat odlingslandskap med förhistorisk brukningsoch bosättningskontinuitet i övergångsbygden mellan slätten och Romeleåsen kring Sege å, som väl speglar framväxten av det skånska jordbrukslandskapet som präglats av storgodsens förvaltning. Centralbygd i lätt kuperat odlingslandskap med förhistorisk kontinuitet kring äldre vägsträckning och av skiftena påverkad gårds- och ägostruktur samt det av stordrift präglade landskapet kring godsen. Som uttryck för riksintresset anges landskapspartiet med betydande visuella värden kring den tidigmedeltida och landskapsdominerande Heligkorskyrkan ursprungligen uppförd på 1000-talet, kyrkogård, lämningar efter Dalby kungsgårds kloster från 1300-talet och den gamla kungsvägen Lund Dalby bland annat. M: K 82 Björnstorp Gödelöv Kuperat odlingslandskap vid Romeleåsen med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet, sätesgården Björnstorp från senmedeltiden med omgivande slottslandskap samt medeltida kyrkor. Som uttryck för riksintresset nämns fornlämningskoncentration från järnåldern med gravfält och resta stenar, Ugglarps skeppssättning, fossil odlingsmark med terrasseringar och hålvägar, betesmarker och enefälader, kyrkbyn Gödelöv med kyrka från medeltiden samt gatehus. Björnstorps slott av senmedeltida ursprung med slottsbyggnad från 1750, omfattande allé- och parksystem, välbevarad ekonomi- och arbetarbebyggelse är också viktiga uttryck för riksintresset. M: K 101 Everlöv Kumlatofta Ilstorp Dalgångsbygd kring Klingavälsån med omgivande svagt kuperat odlingslandskap påverkat av flygsand och präglat av jordbruk och betesdrift med av skiftena tämligen opåverkade byar och delvis spridd bebyggelse med lång kontinuitet Lagen om kulturminnen Fornlämningar är spåren efter en varaktigt övergiven mänsklig verksamhet. Fornlämningar är skyddade enligt Lagen om kulturminnen (KML) och får inte skadas. Lagskyddet gäller även för markområdet runt lämningen, och områdets storlek beror på fornlämningens betydelse och karaktär. En boplats har till exempel ett större skyddsområde än en milsten vid vägkanten. Alla kända fornlämningar finns registrerade i forn minnesinformationssystemet (FMIS). I FMIS finns även uppgifter om så kallade övriga kulturlämningar, vilket kan vara torpgrunder, hägnadssystem, fossil åkermark och liknande. Det är endast ett axplock av kulturlämningarna som registrerats i FMIS. Övriga kulturlämningar har ett kulturhistoriskt värde, men skyddas inte av KML. Där emot kan de omfattas av andra lagar, som Skogsvårdslagen eller Plan- och bygglagen. Länsstyrelsen kan också besluta att en övrig kulturlämning övergår till att bli fast fornlämning. Byggnader och anläggningar som har ett högt kulturhistoriskt värde kan enligt KML byggnadsminnesförklaras av länsstyrelsen. Varje byggnadsminne har särskilt anpassade skyddsföreskrifter som styr vilka ändringar som kräver tillstånd. Kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas enligt KML. Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Som uttryck för riksintresset konstateras äldre väg- och ägogränssystem och översilade strandängar, kyrkbyarna och de medeltida kyrkorna Ilstorp och Everlöv. Som uttryck för riksintresset anges bland annat ett bevarat äldre slingrande vägsystem, delvis kantat av pilevallar samt de medeltida kyrkorna Görslöv, Särslöv och Mölleberga. Bebyggelse och landskap präglas av jordbruksskiftenas genomförande med planterade trädrader i ägogränser och bitvis rätvinkligt vägsystem. M: K 83 Dalby Hardeberga Kyrkomiljö med Nordens äldsta bevarade stenkyrka samt kungsgård som under medeltiden omvandlats till kloster. Figur 10.4:1 Görslövs kyrka ligger på en höjd i anslutning till Sege å. Befintlig banvall ligger strax nedanför kyrkan. 70 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

15 Figur 10:4.2 Förhistoriska boplatser Ska kompletteras. Figuren visar spridningen av förhistoriska boplatser (i rött) och en densitetsanalys av fyndplatser (sammanställning av följande kategorier i FMIS punktregister: boplats, boplatsgrop, boplatslämning övrigt, fyndplats, härd, kokgrop, merparten är fyndplatser). Kartan visar att runt Malmö finns en mycket hög täthet av både fyndplatser och boplatser vilket till stor del beror på att den senare tidens många exploateringar har ökat kunskapen om området. Även i området mellan Sjöbo och Tomelilla finns en hög ansamling av både fynd och boplatser. Till viss del kan detta bero på att det i området finns stor andel åkrar, men samtidigt är landskapet av mosaikkaraktär och antas ha ett högt tidsdjup så som det brukas och ser ut idag. Här har godsen också haft stor betydelse för landskapets utveckling. Längs Romeleåsens sluttningar syns också en svag förhöjning av fynd- och boplatser Kulturmiljöstråk enligt kulturmiljöprogrammet Enligt kulturmiljöprogrammet är hela det befintliga stråket Simrishamnsbanan ett värdefullt kulturmiljöstråk. Motiv för bevarande är: I stationssamhällena är inte bara stationshusen viktiga, utan även övriga byggnader och anläggningar järnvägshotell, godsmagasin, uthus, lastkajer, perronger, lokstall, vattenkastare, skyltar, signaler etcetera har stor betydelse, liksom den öppna plats som anger stationsområde. Även orternas struktur, där järnvägsdragningen främst ses i uppdelningen av en fram- och baksida, är viktig. Där tydliga stations- eller järnvägsgator finns har de ett stort värde. En bana som MSJ, en vanlig privatbana, innebar ofta ett uppsving för jordbruket genom att större marknader öppnades, att mycket av industrin längs banan var helt beroende av järnvägstransporterna för sin existens, att stationssamhällen som Björnstorp, Sjöbo, Gärsnäs eller Tomelilla inte hade funnits och att kyrkbyar som Staffanstorp, Dalby och Veberöd inte hade vuxit med sådan hastighet om inte MSJ funnits. Banan är en återspegling av samhällsutvecklingen i stort... Figur 10.4:3 Gravar Ska kompletteras. Tätheten av i huvudsak synliga gravar (sammanställning av följande kategorier i FMIS punktregister: grav markerad av sten/block, grav övrig, grav/boplatsområde, gravfält, hög, röse, stenkammargrav, stenkistegrav, stenkrets, stensättning) sammanfaller inte helt med spridningen av boplatser och fyndplatser. Till viss del kan det bero på att de senare är mer beroende av uppodlad mark medan synliga gravar inte är beroende av dagens markanvändning på det sättet. På så vis är gravarnas representativitet i landskapet sannolikt högre, även om många har försvunnit genom uppodling och andra aktiviteter. Det är intressant att notera att i området norr om korridorens sträckning mellan Sjöbo och Tomelilla samt kring Romeleåsen finns ett sammanhang av olika fyndkategorier. Här finns troligen en lång kontinuitet av bebyggelse med ett högt tidsdjup i dagens landskap. Det är också intressant att notera avsaknaden av både boplatser, fynd och gravar i Vombsänkan. Den markanvändning som finns här har traditionellt sett inte lämnat så stora spår (betesdrift längs åar och sjöar). Figur 10.4:4 Staffanstorps station. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

16 Malmö Dalby Förutsättningar Den västra flacka delen av utredningsområdet skiljer sig från övriga delar genom att vara en utpräglad jordbruksbygd med mycket lång kontinuitet. Det kustnära strategiska läget och de goda jordarna har varit attraktivt redan under förhistorisk tid och bakgrunden till de stora centralorterna kan i regel följas långt tillbaka i tiden. Runt Malmö har de senaste årtiondenas många utgrävningar påvisat bosättningar, centralplatser och gravläggningar från stenålder och framåt vilket har gett oss en god inblick i hur det kustnära landskapet och det yttre backlandskapet har utnyttjats. Här har byliknande strukturer uppkommit redan vid stenålderns slut och hägnade gårdar har påträffats från romersk järnålder. Redan under bronsåldern låg slätten relativt öppen. Boskapsskötsel var då den dominerande näringen, som också stod för öppethållandet. Byar under yngre järnåldern var tämligen stora och blev efterhand inriktade mot spannmålsodling. Gravläggningar från framför allt bronsålder ligger väl synliga från vägar på höjder i landskapet och från senare perioder är de samlade i gravfält, ofta i anslutning till äldre gravar. Dessa vittnar om ett betydligt äldre anspråkstagande av området kring Malmö. Själva platsen där Malmö ligger idag ansågs sannolikt för vått för boplatser under förhistorisk tid. Det var snarare det kustnära gränslandet mot backlandskapet som var mest attraktivt tillsammans med Sege ås omland. Delar av området kring Sege å ingår i riksintresset M: K 116 som beskrivs som kuperat odlingslandskap med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet. I olika våtmarker har offerplatser påträffats som kan ha haft betydelse under lång tid. Bebyggelsen var under förhistorisk tid tämligen rörlig och flyttade med varje husgeneration. Hur länge ett hus kunde repareras, byggas ut och hållas i skick är oklart, men en eller ett par generation människor kunde sannolikt bo i ett hus innan det var dags att bygga ett nytt. På så vis uppstod inga långvariga byar eller bebyggelser på det sätt som skedde då bystrukturen fastställdes vid järnålderns slut; kring 1000-talet e. Kr. (Syntesrapporter från Malmö kulturmiljö avseende Öresundsförbindelsen och Citytunneln). Den flacka slätten mellan Staffanstorp och Dalby är tämligen tom på fornlämningar, vilket till stora delar kan bero på att det har skett få större exploateringar i området där sådana kan ha påträffats. Längs väg 11 och kring Staffanstorps tätort finns en förhöjning av framför allt boplatser vilka har påträffats vid dessa utbyggnader. Men avsaknaden av synliga fornlämningar på slätten är också en reell situation, synliga fornlämningar oftast i form av gravar från olika tidsperioder präglar framförallt områden antingen närmre kusten eller områden med höjdsträckningar. Kristendomen främjade en stark kungamakt och under tidig medeltid var kungen även den religiöse ledaren. På 1060-talet byggdes Heligkorskyrkan i Dalby och troligtvis en kungsgård som numera är riven. Under 1100-talets början inrättades kyrkan som kloster tillhörande Augustiner orden. Troligen tog klostret över och använde kungsgårdens byggnader. Den västra klosterlängan finns bevarad och används idag som kungsgårdens mangårdsbyggnad. Boningshuset är enligt Statens Fastighetsverk i dag Skånes äldsta bebodda hus medan kyrkan är Sveriges äldsta stenkyrka. Dalby kyrka ligger strategiskt och exponerat på kanten av en höjdrygg med vy över slätten. Vägarna från Malmö och Lund, som ligger kvar i sina historiska lägen, siktar i en rak axel mot kyrkan. Som uttryck för riksintresset anges bland annat landskapspartiet med betydande visuella värden kring den tidigmedeltida och landskapsdominerande Heligkorskyrkan. (Riksintresse M: K83 och nr 2 på figur 10.4:7.) Lund upphöjdes till ärkebiskopsäte för hela Norden i början av 1100-talet. I staden fanns vid denna tid minst 11 kyrkor. Vid medeltidens slut omfattade ärkebiskopens gods mer än 1100 gårdar. Stora jordegendomar låg även under klostren. Dalby kloster var Skånes största med 450 gårdar. I slutet av 1500-talet fanns få eller inga självägande bönder i slättbygden utan byarna bestod av arrendegårdar i kyrkliga institutioners ägo. Malmö fick stadsprivilegier redan på 1200-talet. Platsens läge vid den öppna kusten blev till en knutpunkt för handel och transport som bland annat inbegrep sillfisket och Skånemarknaderna med internationellt varuutbyte. De tidigaste kyrkorna på landsbygden var nästan alltid relaterade till aristokratins större gårdar. Under talen påbörjades sockenindelningen i Skåne och en kyrklig organisation växte fram. Kyrkorna blev sockenkyrkor. Utredningsområdet berör norra delen av riksintresse M: K116 (och nr 1 på figur 10.4:7). Uttryck för riksintresset är äldre slingrande vägsystem, delvis kantat av pilevallar samt de medeltida kyrkorna Görslöv, Särslöv och Mölleberga. Även kyrkorna Brågarp, Nevishög och Kyrkheddinge har medeltida ursprung. Med all sannolikhet har hela Lundaslätten i stort sett varit uppodlad eller avsatt till äng alltsedan medeltid. Slättbygden hade spannmål i överskott men trä var en bristvara. Ett visst utbyte mellan de olika skånska bygderna var en förutsättning för det spannmålsinriktade Figur 10.4:5 Dalby kyrka i fonden är väl exponerad mot landskapet. Vy från Malmövägen, som är ett av de mycket gamla kommunikationsstråken. Figur 10.4:6 En tät fornlämningsmiljö ligger kring Sege å och Görslöv. Befintlig banvall skär igenom området som är av riksintresse. 72 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

17 jordbruket. Man sålde säd till skogbygden för att inhandla skogsprodukter. Husen byggdes i korsvirke och lera för att spara på virket. Byar med ollonskog (ek och bok) i mellanbygden tog också emot svin från skånska slätten där utmarken tidigt odlats upp. Den leriga moränen är utomordentlig som odlingsmark men gödseltillgång begränsade ändå den odlingsbara ytan och en av tre vångar (gärden) låg i träda varje år som föda för boskapen (tresädessystem). Ängsmarken låg insprängd i varje vång, vilken skyddades från djuren. Alla vångar betades under hösten. Slättlandskapet var mycket fuktigare än dagens landskap då utdikningen knappt hade påbörjats. Ängarna i utmarken var av tre typer: trädbevuxen äng, fuktäng eller trädlös frisk- eller torräng. De största byarna före skiftena kunde omfatta ett 50-tal gårdar och låg ofta i närheten av en bäck eller å. Skiftesreformerna under slutet av 1700-talet (storskiftet) men framförallt 1800-talets enskifte och laga skifte innebar att byarna splittrades upp. De sociala nätverken splittrades, markindelning med lång tradition bröts och nya moderna hjälpmedel introducerades successivt. Den grundläggande idén var att reducera antalet åker- och ängstegar och samla dem i större enheter kring gården. Bebyggelse och landskap präglat av jordbruksskiftenas genomförande med planterade trädrader i ägogränser och bitvis rätvinkligt vägsystem är också en del av riksintressets värden i område M: K 116. Andra rationaliseringar som utdikning av våtmarker, täckdikning, bättre redskap och konstgödsel har gjort att jordens avkastning tilltagit. Under 1800-talet ökade befolkningen avsevärt och med denna ökade likaså den jordlösa befolkningen. Vissa gamla bytomter bebyggdes under denna period med så kallade gatehus för arbetare och hantverkare. Byar som Nevishög och Stanstorp (längs Malmövägen i Staffanstorp) bildade små bysamhällen. Järnvägen bidrog också till att nya samhällen växte fram kring stationerna. Nordanå, Djurslöv och Kyrkheddinge är exempel på detta. Staffanstorp blev en knutpunkt i mötet mellan järnvägen mellan banan Lund Trelleborg och Malmö Simrishamn. Järnvägen gav också förutsättningar för industri att etablera sig utmed banan. Jordbruksprodukter har också varit banans viktigaste godsslag, tillsammans med sten, makadam och cement från Dalby stenbrott och cementfabrik samt tegelbruk och träindustrier längre österut. Konsekvenser Åtgärder Särskilt värdefulla kulturmiljöer enligt det regionala kulturvårdsprogrammet 1. Törringe Skabersjö Torup Hyby Klågerup Mölleberga Särslöv Görslöv Ingår i riksintresse M: K Hardeberga Arendala Dalby Skrylle Hällestad Ingår i riksintresseområde M: K Bonderup Lunnarp 13. Kulturmiljöstråk Malmö Simrishamns järnväg Figur 10.4:7 Karta kulturmiljö delen Malmö Dalby. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

18 Dalby Sjöbo Förutsättningar Just där Romeleåsen börjar höja sig vid Lundaslättens östra kant finns ett flertal gravar från bronsålder strategiskt placerade utmed de äldre vägarna eller i höjdlägen, som Alnarör strax söder om väg 11. Här finns också byarna Bonderup och Lunnarp som är upptagna som särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 3 på figur 10.4:12), bland annat med utgångspunkt i en lång kontinuitet men även i den äldre karaktären i de båda bymiljöerna. Dessa byar är sammanbundna med Dalby, Björnstorps gods, Gödelöv och Ugglarp via äldre vägsträckningar. Sluttningarna väster och öster om Romeleåsen samt en del av åsen norr om väg 11 ingår i riksintresse M: K 82. En fornlämningskoncentration från järnåldern, fossil odlingsmark och fälader vittnar om ett långt kontinuerligt brukande. Björnstorps slott och dess prägel på omgivande landskap är en viktig del av riksintressets värde. Samma område samt även den skogsklädda delen av åsen är även utpekat särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 5 på figur 10.4:12). Motiv för bevarande av området är: Romeleåsen speglar till stora delar ett utifrån godsen präglat bebyggelsemönster och landskap. Viktiga komponenter i landskapsbilden är såväl de stora brukningsenheterna i väster och söder som de småskaliga i öster med lövskog, åker och betesmark. De välbevarade fäladsmarkerna är genom sin bibehållna karaktär särskilt intressanta. Därtill utgör vägsystemet, alléerna, stengärdsgårdarna, pileraderna och den äldre bebyggelsen viktiga delar i helheten. Skåne leden med sina utflyktspunkter i området är ett exempel på naturnära rekreations- och fritidsmiljö. Romeleåsen sträcker sig i nordväst sydostlig riktning och utredningskorridoren korsar denna i ett terrängmäs sigt lägre parti. Även den gamla landsvägen från Dalby österut (idag väg 11) och vägen mellan Björnstorp/Ugglarp och Veberöd gick här och kring vägförbindelsen finns en lång historisk kontinuitet. Väg 790 ( Häckeberga Björnstorp Ugglarp väg 11) är en kultur historiskt värde full vägmiljö klass 1 enligt Trafikverkets (före detta Vägverkets) inventering (1995) och likaså väg 806 Bonde rup Björnstorp med klass 2. Höjderna på ömse sidor rymmer fornlämningar som exponerats kommunikations leden. Grav högarna vid Dalby stenbrott ( Bonderup 3:1 och 46:1-4) samt skeppsättningen (Bonderup 6:1) har denna strategiska placering vid kommunikationsstråket. Vid åsens östra sida finns en rest sten (grav), som sannolikt kan dateras till järnålder. Även denna är placerad längs den äldre vägsträckningen. Dalby kyrkas dominerande placering med koppling till slättbygden i väster har också en lika stark koppling till sänkan med den gamla kommunikationsleden genom åsen. Åsens marker nyttjades främst som betesmarker (utmark er). Från tidig medeltid hävdade kungen rätt till utmarker na men bönderna fick utnyttja dem som allmänningar vilka knöts allt hårdare till byarna. Rättigheten till utmarken blev senare uppdelad mellan byarna men betet var fritt med vissa regleringar av antalet djur. Ollonbete blev en viktig inkomstkälla då slättens bönder kunde placera sina grisar i skogen under goda ollonår. Skogsmarken knöts däremot hårdare till kungen eller adeln. Hårt betestryck och vedeldning under och talen gjorde att utmarkerna på mycket stora ytor i stort sett var trädlösa i början av 1800-talet. En återbeskogningskampanj mot slutet av århundradet återförde skogskaraktären till åsen. Dagens bok- och granskogar är ofta planterade utmarker medan den mer artrika lövskogen växer på gammal inägomark, ibland på marker där det tidigare vuxit stubbskottskog. Delar av området mellan Dalby och Sjöbo tillhör den så kallade risbygden vilket är benämningen på de trakter som inte kunde beskattas som slätt- eller skogsbygd. Här var boskapen inkomstkällan. Kring Vombsjön och Sjöbo kallas detta för vångaskogarnas område. Stubbskottsängen täckte 30 procent av inägomarken i vissa delar av risbygden på 1700-talet. Träden och buskarna sas djuprota ängen då rötterna nådde djupare än gräset. Löven tillförde ängen näring. Träden beskars under vintern och grenmaterialet användes till bränsle, virke, stängsel och till basttillverkning samt foder. Omloppstiden kan ha varit år. Efter avverkning fick ängen temporärt en ökad avkastning, men gav även i ett längre förlopp högre och jämnare avkastning i dessa bygder än den trädlösa slåtterängen. Efter skiftena övergick många stubbskottsängar till att bli uppodlade eller övergivna för att naturligt övergå till högvuxen skog. De rester som kan återfinnas idag är ängar som när slåttern upphörde blev betade. De öppna fäladsmarkerna vid Önneslöv och Ugglarp vittnar om åsens tidigare betade landskap. Under sen medeltid var mycket av jordägandet koncentrerat till få och inflytelserika adelsfamiljer. Ofta förla- Figur 10.4:11 Björnstorps gods sett från en av de karaktäristiska alléerna som leder mot slottet. des dessa slott och borgar utanför byarna, där det fanns bra bete och jaktmarker. Såväl möjlighet till försvar som markering av status påverkade utformningen av anläggningarna. Ett godslandskap med betesmarker och bokskogar började nu ta form. Godset Björnstorp är ursprungligen från 1500-talet och ägdes då av den danske kungen. Godset fungerade då som en skattebefriad så kallad sätesgård. Slottsbyggnaden uppfördes i mitten av 1700-talet, tillsammans med anläggandet av slottsparken, delar av det flergrenade allésystemet och ladugården. Drygt ett Figur 10.4:8 Skeppssättning vid Södra Ugglarp, belägen vid det gamla färdstråket över Romeleåsen. Figur 10.4:9 Stubbskottsängen, ett av forna tiders ängsbruk i risbygden, har till stora delar försvunnit från dagens landskap. Bilden är från Hörjel. Figur 10.4:10 Häradskartan från 1910 över Björnstorp. Observera den axiala uppbyggnaden av alléerna, sambandet med Södra Ugglarp, parken öster om slottet och den återplanerade skogen på åsen. 74 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013

19 sekel senare genomfördes de ombyggnationer som skulle komma att ge slottet det utseende det har idag. Genom ett ägarbyte under mitten av 1700-talet kom Björnstorp senare att ingå i samma fideikommiss som Svenstorp, beläget 2,5 mil från Björnstorp. De två godsen har därefter brukats som en enhet då de har ägts av samma släkt under merparten av tiden som följt. Båda godsen är fortfarande i familjen Gyllenkroks ägo och drivs i sambruk som Björnstorps och Svenstorps Godsförvaltning. Björnstorps slottsmiljö är idag väl sammanhållen och binds samman med byn Gödelöv som ligger axialt rakt söder om slottet. Byggnadsbeståndet på åsen är varierat och utgörs i stor utsträckning av torp och mindre arrendegårdar, vilka ofta har uppförts på jordar med sämre odlingsförutsättningar. De bättre odlingsjordarna har ingått i storgodsens egendomar. Under senare delen av 1800-talet upphörde utmarksbetet då skog började planterades på åsen, främst på godsmarkerna. Planteringen fortsatte på 1900-talet. Först ut var granplaneringar på Romeleklint på 1880-talet, sedan skedde nya planteringar under mellankrigstiden och på 1960-talet, även nu mest gran, men även en del lövskog. I övergången mellan Romeleåsen och Vombsjösänkan ligger ett mosaikartat landskap. Bebyggelsen i området är uppbyggd kring en medeltida sockenstruktur. Markerna har skiftats i området men förhållandevis många gårdar fick ligga kvar i byn. Öster om Veberöd kring Klingavälsåns dalgång präglas landskapet av ett långvarigt slåtter/beteslandskap med kontinuitet till förhistorisk tid. Ställvis har dalgången också utsatts för så kallad ängavattning. Dalgången kantas av boplatser men nere i dalgången är lämningarna färre. Enstaka fynd har gjorts av lågteknisk järnframställning vilka kan härröra från järnålder och framåt. Djurhållning gav huvudinkomsten och ensädesbruk på en sammanhängande inäga utan trädesbruk krävde stor tillgång på gödsel. Denna metod användes ända fram till skiftet. Tvåsädesbruk (två år delvis brukat och två år som betesmark) var en annan metod att bruka den relativt näringsfattiga sandiga marken i Vombsänkan. Detta medförde en längre omloppstid. Ofta lät man uppvuxna träd stå kvar vid nyodling som kan ses i området mellan Veberöd och Sjöbo. Bovete odlades på ogödslade åkrar. Bovete kom att ersättas av potatis under 1800-talet. De byar som hade gott om Figur 10.4:13 Dagens betade ängsmarker längs Klinga väls ån. Särskilt värdefulla kulturmiljöer enligt det regionala kulturvårdsprogrammet 4. Dalby stenbrott 5. Romeleåsen Lyngby Genarp Häckeberga Ingår i riksintresse M: K Vomb 7. Ljungen 8. Humlarödshus Everlöv Kumla tofta Ilstorp Ingår i riksintresse M: K Sjöbo S Åsum 13. Kulturmiljöstråk Malmö Simrishamns järnväg Figur 10.4:12 Karta kulturmiljö delen Dalby Sjöbo. SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI

20 fuktäng hade också rikligt med djur trots en avsaknad av utmarker. Mellan ängsmarkerna och Ljungens gårdar finns hävdade betesmarker och åkrar med kvarstående ekar. Sydväst om Klingavälsån vid den sandiga Vombslätten ligger några mycket välbevarade kringbyggda korsvirkesgårdar. Hassle mölla är en liten vattenkvarn, som tillsammans med tillhörande gårdsbyggnader ligger invid ett av Klingavälsåns biflöden och är särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 7 på figur 10.4:12) samt gamla huvudvägen mellan Veberöd och Sjöbo. Klingavälsån slingrar längs med utredningsområdet. De översilade strandängarna kring ån var i det äldre bondesamhället ytterst betydande då de gav det bästa höet. Markerna hålls ännu öppna genom bete. Få synliga fornlämningar har påträffats i området, däremot är kulturlandskapet i framför allt Klingavälsån ställvis en fornlämning i sig och utpekas som särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 8 på figur 10.4:12). Riksintresseområdet Ilstorp M: K101 tangeras av utredningsområdet i dess norra del strax norr om Ilstorps kyrka som med sitt strategiska läge på en svagt markerad höjd är en del av riksintressets värde. Det flacka området norr om kyrkan är rikt på fornlämningar, främst boplatser. Den tidigare byn Ilstorp har sedan skiftet förblivit obebyggd. Under befolkningsexpansionen under och talen ökade behovet av odlingsmarker. Utdikning av våtmarker, rätning och reglering av vattendrag och anläggande av översilningsängar gjordes i området. Strax väster om Vombsjön ligger Skånes största översilningsanläggning. Under 1700-talet övergick man till alltmer odlad mark som på slätten, vilket medförde minskad produktivitet och problem med försörjningen. På grund av att den odlade sandiga jorden låg öppen periodvis blev sandflykt ett stort problem med skador på grödan som följd. För att binda jordarna planterades tallskogar. Vombs fure, tallskogen söder om Vombsjön, är en sådan planterad skog. Veberöd var en jordbruksby som på 1700-talet innefattade 25 gårdar och nio gatehus. Den medeltida kyrkan ligger centralt belägen i byn. Markerna skiftades under 1800-talet, men delar av byn bestod. Järnvägen mellan Malmö Tomelilla, som invigdes 1893, drogs genom samhället vilket strax växte i storlek. Flera industrier, bland annat tegelbruk, stärkelsefabrik och garveri, etablerades i Veberöd. Även Björnstorps by tillkom i samband med järnvägens tillkomst. Dalby stenbrott är en äldre industrimiljö, utpekat som särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 4 på figur 10.4:12), som var viktig under 1800-talets expansiva järnvägsbyggande. Konsekvenser Åtgärder Sjöbo Tomelilla Förutsättningar Detta område är präglat av gods- och fullåkersbygd medan andra delar av området är mer kuperat, småskaligt och mosaikartat med mindre gårdsstrukturer och byar. Sjöbo samhälle är utpekat som kulturmiljöobjekt med motiveringen att orten har bibehållit sekelskiftets centralorts karaktär. Bebyggelsemönstret med husen placerade i anslutning till gaturummet och enstaka byggnadsobjekt som gästgiveriet, tingshuset och kvarnen är av betydelse för miljön. På den öppna platsen öster om gästgivaregården hålls sedan 1800-talets mitt Sjöbo marknad. I samband med att järnvägen anlades under 1890-talet och en station upprättades förstärktes Sjöbos roll som centralort. Under första hälften av 1900-talet expanderade samhället med bostadsområden norr och öster om den gamla stadskärnan och industrin fortsatte söderut från järnvägen med bland annat spritfabrik, tegelbruk och mekanisk verkstad. Sydost om Sjöbo ligger ett höglänt skogsparti som heter Sjöbo Ora. Här förekommer en del fornlämningar, framför allt sådana som har med hägnader, vallar och fornåkrar att göra. Detta antyder att området har varit uppodlat men sannolikt under historisk tid då förhistoriska lämningar saknas. Området utgörs av skog även i den skånska rekognosceringskartan från tidigt 1800-tal vilket anger att det borde ha skett före dess. Kring Sjöbo finns ett godslandskap som präglar landskapets strukturer. Adeln blev genom godsaffärerna med den danska staten en betydande markägare i Skåne, med sitt ägande av majoriteten av gårdarna och fastigheterna, och fick därigenom starkt socialt och ekonomiskt inflytande över omgivningen. Trenden var under och talen att samla markägorna i närheten av huvudgårdarna. De tidigaste adliga huvudgårdarna i området var Kåseholm och Vanstadtorp och även näraliggande Baldringe och Esperöd (Äsperöd). Många nya huvudgårdar byggdes under denna tid, då den svenska lagstiftningen medförde att befolkningen i huvudgårdarnas socknar var undantagna från skatt och krigstjänstgöring om de arbetade vid huvudgården. Ofta uppfördes de stora godsen avskilt från bondbyarna. Under 1800-talet såg många godsägare möjlighet att öka sina inkomster genom förbättrade exportmöjligheter både inom och utom landet. Skiftesreformen innebar emellanåt att byar som beboddes av godsets arrendebönder raserades och ersattes med en herrgårdsliknande så kallad plattgård med en godsinspektor. De bönder som sades upp från sina arrenden kunde kanske acceptera att bli statare på den nya storgården. Ett landsbygdsproletariat av statare, pigor och drängar växte fram. Figur 10.4:14 I början av 1900-talet befann sig Sjöbo, efter järnvägens tillkomst, i ett tillväxtskede. Observera huvudgatan in mot centrala staden med äldre bebyggelse som vänder baksidan mot järnvägen, samt ny bebyggelse som relaterar till järnvägen. Storgårdarna var också tidiga med att dränera åkermarkerna, inte med bara öppna diken utan med täckdiken i tegelrör. Åkerarealen mer än fördubblades i Skåne med denna åtgärd. Godsen påverkade landskapet i hög grad och var tidiga med att effektivisera jordbruket. Godset Kåseholm härstammar från 1600-talet men huvudbyggnaden uppfördes under 1700-talet. På 1600-talet hade Kåseholms sätesgård stort inflytande över Ramsåsa by då åtta av byns krono- och utsockne frälsehemman låg under godset. Godset bestämde under enskiftet att dessa hemman skulle flyttas ut till den norra delen av Ramsåsa Lilla Ramsåsa. Detta innebar att de lokaliserades direkt söder om Kåseholms slott, på mark som tidigare hade fungerat som både allmänning och inägomark. Kåseholm äger än idag betesmark i Lilla Ramsåsa. Lilla Ramsåsa är ett tydligt exempel på ett storgods dominans över sin omgivning; där godset avgör vilka av de underställda gårdarna som ska flyttas ut från bygemenskapen till en ny gårdsenhet och därefter skiftas. Lilla Ramsåsa fyller därigenom en viktig funktion som historiebärare och enligt kommunen bör dess gräns inte brytas av fastighetssammanslagningar i framtiden. Ramsåsa, särskilt värdefull kulturmiljö i det Skånska kulturmiljövårdsprogrammet (nr 11 på figur 10.4:15), är en by som trots kraftig utflyttning under tidigt 1800-tal idag har en liten men koncentrerad bebyggelse i bykärnan och kring kyrkan, med ett småskaligt gatunät. Ramsåsa kyrka, byns i särklass äldsta byggnad, ligger högt belägen i byn och har fortfarande har en bevarad medeltida prägel. Gatunätets struktur har bevarats sedan åtminstone tidigt 1800-tal och bebyggelseutbredningen är intakt sedan början av 1900-talet. Skiftesreformen har satt tydliga spår i Ramsåsa och dess omgivning, med anläggandet av sten- 76 SIMRISHAMNSBANAN, MALMÖ TOMELILLA, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MKB, SAMRÅDSHANDLING FEBRUARI 2013