Stockholm den 7 juli 2005 R-2005/0729. Till Justitiedepartementet. Ju2005/3108/DOM

Transkript

1 R-2005/0729 Stockholm den 7 juli 2005 Till Justitiedepartementet Ju2005/3108/DOM Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 15 april 2005 beretts tillfälle att avge yttrande över kommissionens förslag till förordning om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande. 1. Sammanfattning Advokatsamfundet är positivt inställt till åtgärder som förenklar och förbilligar hanteringen av småmål över gränserna. Emellertid är det tveksamt i vad mån förordningen i dess nuvarande utformning uppnår dessa syften. Förordningsförslaget vidlåds av en rad brister och det torde krävas en grundlig omarbetning för att göra förordningen mer heltäckande och tydlig. Genom att förordningen i stora delar hänvisar till nationell rätt minskar eftersträvad entydighet och förutsebarhet. Något som också minskar förutsebarhet är att förslaget lämnar åtskilligt till den enskilde nationelle domarens bedömning. Trots de många invändningar som framförs, vill samfundet inte motsätta sig en förordning om ett europeiskt småmålsförfarande. Konstruktionen med en förordning som kompletterar, och inte ersätter, de nationella systemen gör att ett sådant förfarande kan vara värt att pröva. Kärandeparter kommer alltjämt ha möjlighet att välja nationell process i stället för förordningen. Ett moment som trots allt kan göra förordningen till ett attraktivt alternativ till nationell processlagstiftning är tidsfristen i artikel 10. För att förordningen skall kunna utfärdas måste man dock förvissa sig om att den uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav. Tillämpningen av förordningen bör också följas upp och utvärderas noggrant. Vidare bör det avsättas resurser till utbildning och samordning av domstolarna.

2 2 2. Allmänt Det europeiska småmålsförfarandet avses enligt preambeln syfta till att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden och samtidigt minska kostnaderna genom att erbjuda ett alternativ till de möjligheter som ges i medlemsstaternas lagstiftning och som kommer att kvarstå oförändrade (p. 7; se även artikel 1 första st.). Syftena är goda, men det är inte sannolikt att förslaget i dess nuvarande utformning kommer att åstadkomma åsyftade resultat. Inom processrätten uppstår ofta svåra och viktiga intresseavvägningar som kräver noggranna överväganden. I Sverige har nyligen lagts fram propositionen En modernare rättegång reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131). En diskussion om intresseavvägning förs där i anslutning till förslaget om att införa möjlighet att avvisa obstruerande vittnen. Regeringen för en ingående diskussion om att ena partens intresse att få sin sak prövad inom skälig tid ställs mot den andre partens intresse att lägga fram relevant bevisning, en avvägning som även aktualiserar Europakonventionens krav (se a. prop. s. 156 ff.). I jämförelse framstår förslaget till förordning som korthugget och närmast torftigt, trots att en internationell kontext ofta gör problembilden än mer komplex. Förslaget till förordning återspeglar inte någon komplexitet; tvärtom ger förslaget intryck av att kommissionen tagit allt för lätt på föreliggande problem och olikheter i de nationella rättsordningarna. Även tvister om mindre värden kan vara principiellt viktiga eller svårhanterade i domstol. En i sig lovvärd strävan att förenkla får inte leda till genvägar som ger avkall på grundläggande rättssäkerhetskrav. Förutom beloppsbegränsning finns det i förordningsförslaget ingen begränsning såvitt avser typ av civilrättstvist. Kommissionen har också, utan motivering, valt att ha viss särreglering för parter som är fysiska personer (se nedan om artikel 14). En mängd kombinationer blir tänkbara såvitt avser partskonstellationer (såväl kärande som svarande kan vara myndighet, näringsidkare, konsument, privatperson). Detta gör det svårt att överblicka alla de situationer i vilka förordningen kommer att bli tillämplig. Det är också svårt att överblicka hur aktuellt initiativ passar in bland andra europeiska åtgärder för att förbättra tillgång till effektiv tvistlösning över gränserna. På konsumentområdet förekommer inom EU ett samarbete för att bistå konsumenter vid utomrättslig tvistlösning över gränserna (ECC-net; erfarenheter från detta diskuterades nyligen vid ett östersjöseminarium anordnat av Konsument Europa). Ett annat aktuellt initiativ är föreliggande förslag till direktiv om medling i civilrättsliga tvister (KOM (2004) 718 slutlig). Det är oklart hur förslaget till förordning om smålmål förhåller sig till dessa närliggande områden och i vad mån olika lösningar samverkar. Ett bredare grepp över aktuella frågor efterlyses. Advokatsamfundet ser en mängd problem av varierande slag. De nedan angivna anmärkningarna är inte uttömmande. Innan samfundet går över till att kommentera olika delar i förordningen behandlas två områden där mer övergripande kommentarer är på sin plats.

3 3 Betydelsen av nationell rätt i det europeiska småmålsförfarandet Artikel 17 i förordningen föreskriver att det europeiska småmålsförfarandet skall regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där rättegången äger rum, om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning. Det är visserligen förståeligt att det kan finnas detaljfrågor som behöver hanteras nationellt. Här är det emellertid fråga om ett flertal frågor, varav flera av stor praktisk betydelse. Värdet av förordningen som en självständig, separat europeisk lagprodukt minskar därför. Att driva krav enligt det europeiska småmålsförfarandet utan kännedom om nationell processrätt, vilket är ett av huvudsyftena bakom förordningen, blir inte möjligt. Vidare är det oklart i vilka avseenden rättsläget avses uttömmande reglerat genom förordningen, respektive i vilka avseenden en kompletterande tillämpning av nationella regler förutsätts. Exempelvis sägs inte något om krav på ansökningsavgift, och det är inte uppenbart att det är förenligt med förordningen att ta ut sådan med tillämpning av nationell rätt. En annan fråga som inte berörs är möjlighet till kumulation vid flera krav. Som vidare utvecklas nedan finns ett flertal oklarheter. I förslaget konstateras att medlemsstaternas bestämmelser om möjligheter till överklagande varierar avsevärt. Ändå väljer kommissionen att låta medlemsstaterna själva välja om det skall vara ett en- eller flerinstansförfarande. Att överblicka de olika förfarandena i sin helhet blir därmed fortfarande inte möjligt, även om en central sammanställning kan underlätta något. Med hänsyn till förekommande olikheter i de nationella rättsordningarna är det också av extra vikt att olika begrepp ges tydliga definitioner och förklaringar. Exempel på begrepp som bör förklaras är tredskodom (artikel 5(2)), sakkunnigbevisning (artikel 7(2)), samma rättsförhållande (artikel 4(6)), kompletterande dokument (artikel 4(7)). Otillräckliga och oklara riktlinjer till domstolarna Trots att det redan i grönboken har konstaterats att förfarandena i de olika länderna skiljer sig åt betydligt, lämnas i förordningsförslaget mycket till domarnas skön. Skillnader i regelmiljö, men också i domarnas erfarenhet och tradition kan förutsättas ge stora variationer i hantering. Få eller inga riktlinjer lämnas för viktiga beslut som - om förhandling skall hållas eller inte (artikel 4(1) och 5(1)) - val av handläggningsåtgärd i övrigt (artikel 5(1)) - tillåtande av bevisning (artikel 7(1)) - beslut om översättning (artikel 4(7)) Tillsammans med hänvisningen till nationell rätt gör detta att part från annan medlemsstat än domstolsstaten får svårt att överblicka processen. Rättspraxis riskerar att bli divergerande i de olika länderna. Vad som är allvarligt är också att part kan riskera att berövas sin rätt att lägga fram sin sak vid förhandling, i strid med artikel 6 i Europakonventionen.

4 4 Det är inte en tillräcklig lösning att, som sker i förslaget, föreskriva att domstolarna skall följa vissa allmänna processrättsliga principer. Dessa är inte entydiga nog för att ge direktiv till domare inom en och samma medlemsstat, än mindre till domare i samtliga EU-länder. Med hänsyn till domarnas olika utgångspunkter måste principerna preciseras och konkretiseras till sitt innehåll. Tydligare och mer heltäckande riktlinjer erfordras. Advokatsamfundet utgår från att domare kommer att ges utbildning och tillfälle till att utbyta erfarenheter av småmålsförfarandet sinsemellan. 3. Kommentarer till enskilda bestämmelser Advokatsamfundet får här peka på några av de oklarheter som förordningens artiklar innehåller. Det finns också en positiv synpunkt; samfundet välkomnar bestämmelsen om en tidsfrist för handläggningen (artikel 10). Tidsutdräkt i civilprocesser har kommit att bli ett allt större problem. En motsvarande regel bör övervägas för svensk processrätt. Artikel 2(1): Gränsbeloppet avser tidpunkten när förfarandet inleds. Det framgår dock inte klart vilken tidpunkt som avses. Artikel 3(6): Domstolen får ge sökanden tillfälle att komplettera eller rätta sin ansökan, om uppgifterna i ansökan är oklara. Det framgår emellertid inte vad som händer om ansökan är oklar även efter komplettering. Skall domstolen ha rätt att avvisa ansökan? Det framgår inte om, och i så fall enligt vilka rekvisit, en ansökan skall avvisas. Denna viktiga fråga skall tydligen hanteras enligt nationell rätt, vilket minskar förutsebarhet. Föreläggande är i förslaget fakultativt, och bör ändras till att bli obligatoriskt. Artikel 3(7): Sökanden skall kunna erhålla praktisk hjälp med att fylla i formuläret. Det är oklart vad som avses härmed. Det finns inte någon bestämmelse om att svaranden skall få hjälp med att fylla i sitt svaromål, något som ger intryck av obalans och risk för att domstolen framstår som partisk. I denna artikel talas även om medlemsstaternas skyldighet att skjuta till resurser. Även om det är viktigt att resurser finns och detta gärna kan påpekas på annan plats, förefaller inte förordningstext vara rätt kanal till medlemsstaterna i denna fråga. Medlemsstaterna bör givetvis vara skyldiga att se till att det finns resurser för samtliga domstolsuppgifter som åläggs genom förordningen. Artikel 4: Fristerna i artikel 4 är oklart angivna. I artikel 4(3) sägs att svaranden skall svara inom en månad från delgivning av ansökan och i artikel 4(5) sägs att sökanden skall besvara svarandens yrkande om motfordran inom en månad från delgivning. Det bör förtydligas att inlagorna skall ha inkommit till domstolen inom angiven tidsfrist, om detta är detta som avses. Artikel 4(2): Här saknas ett förtydligande av tredskodomspåföljden. Svaranden skall enligt denna artikel tillställas ansökan tillsammans med en blankett. Blanketten innehåller en uppgift om att tredskodom kan meddelas om svaranden inte ingår i svaromål, men blanketten anger inte vad tredskodom innebär (se även ovan angående behov att förklara begrepp). I svensk rätt innebär tredskodom normalt bifall till den part som inte försummat

5 5 att svara/närvara, men i vissa situationer kan motsatt utgång tänkas (44 kap. 8 RB). Om tredskodom inte avses vara ett autonomt begrepp, utan beror på medlemsstaternas nationella rätt, är detta ytterligare en omständighet som minskar förordningens värde. Artikel 6(1): Det är visserligen välkommet att kommissionen önskar föra in användande av modern kommunikationsteknik (videoförhör, e-post) i förordningen. Men kravet på partssamtycke verkar inte genomtänkt. Det öppnar för obstruerande part att sabotera handläggningen. Vidare är det en nackdel att part från annan medlemsstat än domstolsstaten inte på förhand kan veta hur handläggningen kommer att ske, eftersom det endast är de domstolar som redan har de tekniska resurserna som behöver använda tekniken. Artikel 7(1): Enligt artikeln får domstol fastställa vilken bevisning som skall medges och omfattningen av bevisupptagningen efter eget skön. Läses artikeln tillsammans med artikel 9(1) ges intrycket att citerat avsnitt är något av en olycklig formulering, så fri skall inte domaren vara. Grundläggande processrättsliga principer måste beaktas enligt artikel 9. Emellertid lämnar artikel 7(1) ändå för mycket till domstolarnas diskretion. Det finns en klar risk att part fråntas möjlighet att föra sin talan fullt ut och att handläggningen får inslag av godtycke. I artikeln anges också att domstolen får tillåta bevisupptagning via telefon, video och e-post. Det är otydligt hur denna bestämmelse förhåller sig till artikel 6(1), där som ovan konstaterats partssamtycke krävs för användande av sådan teknik vid förhandling. Överhuvudtaget behöver sambandet mellan artikel 6 och 7 klargöras tydligare. Likaså behöver samverkan med svensk processrätt (som kompletterar förordningen) utredas. Rättegångsbalken förutsätter ju normalt bevisupptagning vid en förhandling (huvudförhandling). Artikel 7(2): Domstolen får i undantagsfall uppta sakkunnigbevisning. Samfundet uppfattar att bakom detta ligger en naturlig strävan att hålla utredningskostnader på ett minimum. Bestämmelsen är dock otydlig. Någon vägledning för när ett undantag skulle föreligga ges inte. Det är en klar nackdel om avsikten är att nationell rätt skall komplettera i detta avseende (se artikel 17). Se även vad som anförts ovan angående problemen med att använda olika begrepp som sakkunnigbevisning utan någon förklaring i förordningen. Artikel 9(1): Domstolen skall enligt artikeln respektera rätten till en rättvis rättegång och principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Det är bra att domstolarna erinras om dessa principer. Då de inte har ett entydigt innehåll och kan bli tillämpliga i en rad olika situationer, utgör emellertid principerna otillräckliga direktiv för domstolarna. Artikel 9(2): Enligt denna artikel skall domstolen inte ålägga parterna att göra en rättslig bedömning av yrkandet. Härmed avses sannolikt att part skall åberopa rättsfakta men inte behöver ange rättsregler, och att principen jura novit curia är tillämplig. Det måste dock stå domstolen fritt att ställa frågor till part om rättsregler. Som regeln nu är utformad kan den leda till missförstånd.

6 6 Artikel 9(3): Om nödvändigt skall domstolen enligt denna artikel ge parterna stöd i processuella frågor. Det är oklart vad som ligger i uttrycket om nödvändigt. Beträffande stöd i processuella frågor befarar samfundet att detta kan uppfattas mycket olika av domare i olika medlemsstater. Artikel 17 ger domaren stöd att söka svar i sitt eget lands processrätt. Skillnader i synsätt beroende på olika traditioner, utbildningar och regleringar kommer sålunda att påverka tillämpningen och minska eftersträvad förutsebarhet. Domstolen kan vidare begära att parterna skall tillhandahålla sakuppgifter. Inte heller här är det tydligt vad som avses. Det framgår inte heller vad konsekvensen blir om part underlåter att följa begäran. Artikel 10: Enligt artikeln skall dom meddelas inom sex månader från registrering av ansökan. Detta är ett positivt inslag i förordningen, med beaktande av de problem som tidsutdräkt i domstol för med sig. Det finns i artikel 12(2) en möjlighet för domstol att avvika från fristen, om det på grund av särskilda omständigheter inte är möjligt för domstolen att iaktta [fristen] utan att det finns en risk för att förfarandet inte kan genomföras på ett korrekt sätt. Att införa en ventil för domstolen får visserligen anses godtagbart, men det bör eftersträvas att ange mer konkret i vilka fall som fristen kan förlängas. Artikel 13: Enligt förslaget skall en dom i ett europeiskt småmålsförfarande vara omedelbart verkställbar och det skall inte vara möjligt att hindra verkställighet genom att ställa säkerhet. Enligt Advokatsamfundet är detta inte acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte reglerat hur svaranden skall kunna skydda sig mot följderna av genomförd verkställighet av en felaktig småmålsdom. Möjligheterna till omprövning enligt artikel 16 är inte tillräckliga; även i de fallen synes det saknas en möjlighet till inhibition. Artikel 14: Denna artikel reglerar ansvar för rättegångskostnader. Inte heller här verkar regleringen fullt genomtänkt. Förlorande part skall betala, men om det är en fysisk person behöver denne inte ersätta motparts ombudskostnad. Vid reglering av tvister där det typiskt sett föreligger en obalans är det inte ovanligt att lagstiftare lägger in stödregler för att skydda den svagare parten. Så sker exempelvis i fall där ena parten är konsument och andra parten näringsidkare eller i tvister arbetsgivare-arbetstagare. Till förordningsförslaget har man alltså valt att ge parter som är fysiska personer en särbehandling. Det saknas motivering och vald uppdelning framstår inte som självklar. Man kan tänka sig fall där den fysiska personen näringsidkare eller inte innehar en styrkeposition jämfört med ett mindre bolag som motpart. Under alla förhållanden bör en tydligare motivering till förslaget anges. Någon beloppsbegränsning finns inte, vilket innebär att även en fysisk person kan behöva ersätta höga kostnader för motparts eget arbete, resor, etc. Det saknas regler för kostnadshantering vid partiellt bifall och vid vårdslös processföring. Där är det osäkert i vad mån nationell rätt avses komplettera. Återigen är användande av nationell rätt något som minskar förordningens användbarhet. Regeln att förlorande part skall betala om inte detta framstår som orättvist eller oskäligt är för abstrakt och stödregeln att domstolen i det fallet skall besluta om kostnaderna efter vad som är skäligt ger inte någon vägledning.

7 7 Artikel 15: Medlemsstaterna kan själva välja om överklagande skall vara möjligt eller inte. I det fall rätt till överklagande finns, sker detta i enlighet med nationell rätt. Som påpekats ovan är detta ett av de framträdande exemplen på att förordningens användbarhet minskar och att möjligheterna för kärandepart att planera försvåras. Till viss del kan detta kanske uppvägas av att uppgifterna om överklagandemöjlighet sammanställs på ett ställe, genom kommissionens försorg. Detta framstår emellertid inte som en tillräcklig lösning. Artikel 16: Svaranden skall ha rätt att ansöka om omprövning, om det sker utan dröjsmål. Detta skall ske på de villkor som följer av nationell rätt. Advokatsamfundet utgår från att fristen utan dröjsmål därmed förutsätts ges en precisering i nationell rätt, även om detta inte är helt klart. Behov av kunskap om nationell rätt kvarstår alltså även här. Artikel 17: Artikeln hänvisar till nationell processrätt. Nackdelarna med detta har berörts ovan under Allmänt. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg genom Maria Billing