Lägre sjukskrivning med rehabkoordinator

Transkript

1 Lägre sjukskrivning med rehabkoordinator Utvärdering och utveckling av rehabkoordinator för patienter med långvarig smärta och/eller lätt medelsvår psykisk ohälsa i Stockholms läns landsting Slutrapport april 2018 Forsknings- och utvecklingsstöd:

2 Innehållsförteckning Innehållsförteckning 2 kontaktpersoner 3 1 Sammanfattning 4 2 Bakgrund och utformning Bakgrund Målsättning Målgrupp och utformning 7 3 Utvärderad modell med rehabkoordinator Utvärderad modell Tidig identifiering av patienter med risk Standardiserat stöd med fokus på arbetsförmåga Kartläggning av patientens nuläge Bedömning och individuell plan för arbetsåtergång Individanpassad coachning och koordinering Strukturerad ledning och styrning Uppföljning av effekter 12 4 Effekter av stödet på sjukskrivning, vård och livskvalitet Beskrivning av studiepopulation Lägre sjukskrivning för patienter med rehabkoordinator Skillnad i effekt mellan olika diagnosgrupper och omfattning på sjukskrivningshistorik observeras Skillnader beräknad i sjukpenningdagar och ersättning Små skillnader i vårdkonsumtion Bättre livskvalitet rapporterad av patienter Rehabkoordinatorn har varit en uppskattad resurs och kompetensförstärkning på vårdcentralen 19 2

3 4.7 Patienterna har värdesatt den kontinuerliga kontakten med en person som stöttat i hela sjukskrivnings- och rehabprocessen Arbetsgivare har uppskattat rehabkoordinatorns roll och stöd Presentationer och publikationer 22 5 Slutsatser och samlade erfarenheter Övriga erfarenheter 23 KONTAKTPERSONER Anne-Marie Norén Jens Bengtner Jesper Hagmyr Sofia Landström anne-marie.noren@sll.se jens.bengtner@sll.se jesper.hagmyr@sll.se f.d Health Navigator 3

4 1 Sammanfattning Projektet Utvärdering och utveckling av koordinatorfunktion för effektiv rehabilitering inom Stockholms läns landsting har genomförts av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen (HSF) i samarbete med Health Navigator. Syftet har varit att utvärdera effekterna av rehabkoordinering och utarbeta en fungerande modell för rehabkoordinatorer inom landstinget som bygger på existerande strukturer och är långsiktigt hållbar. Arbetet har utförts med vetenskaplig ansats genom en randomiserad kontrollerad studie där effekter av den strukturerade modellen med rehabkoordinator utvärderats med avseende på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet hos deltagande patienter, samt nöjdhet hos deltagande patienter, professioner och arbetsgivare. Modellen består av tre huvudkomponenter (1) identifiering av patienter med risk för längre sjukskrivning, (2) individuellt riktat stöd till identifierade patienter som samtycker enligt en standardiserad modell som utförs av specialutbildade rehabkoordinatorer i syfte att dels öka patientens kunskap och motivation kopplat till rehabilitering och arbetsåtergång, dels skapa bättre koordination i patientens vård- /rehabkedja, (3) kontinuerlig uppföljning av utfall med avseende på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet för att justera och säkerställa mest effektiva insats och resultat för varje enskild patient. Studien startade i januari 2013 och har genomförts vid sju vårdcentraler i Stockholms läns landsting och är godkänd av den regionala etikprövningsnämnden. Totalt har studien omfattat 1033 studiedeltagare. Denna slutrapport baseras på sjukförsäkringsdata till och med 20 augusti 2017 och vårddata till och med 31 december 2016 Utvärderingen omfattar 939 studiedeltagare med i genomsnitt 1014 dagar i studien. 638 av dessa har erhållit stöd av rehabkoordinator och 301 har randomiserats till kontrollgrupp utan rehabkoordinatorstöd. Resultaten visar att de som erhåller stöd av rehabkoordinator har en lägre genomsnittlig sjukskrivningsgrad över tid än kontrollgrupp. 4

5 Effekten av rehabkoordinator skiljer sig mellan olika diagnosgrupper och omfattning på sjukskrivningshistorik och vårdkonsumtion. Rehabkoordinatorn har med avseende på sjukskrivning: Positiv effekt för de patienterna med sjukskrivningshistorik och diagnoser inom lätt/medelsvår psykisk ohälsa Positiv effekt för de patienterna med sjukskrivningshistorik och diagnoser inom långvarig smärta Ingen effekt för patienter som har en kombination av diagnoser inom både psykisk ohälsa och långvarig smärta Ingen effekt på sjukskrivning för patienter som har låg sjukskrivningsgrad eller ingen sjukskrivningshistorik och låg tidigare vårdkonsumtion. Denna grupp klarar sin arbetsåtergång utan stöd av rehabkoordinator. Utvärderingen visar på små skillnader i vårdkonsumtion för patienter med rehabkoordinator jämfört med kontrollgrupp. Patienterna är nöjda med stödet och rapporterar förbättrad livskvalitet (SF-36) och uppger att de framförallt får hjälp med kunskap om sjukskrivnings- och rehabprocessen, stöd med att sätta upp mål och plan för återgång samt hjälp med kontakter Läkarna är nöjda och uppger att rehabkoordinatorn är en uppskattad resurs och kompetensförstärkning på vårdcentralen samt att de upplever en förbättrad följsamhet till vård och rehab för sina patienter med rehabkoordinator. Arbetsgivarna är positiva till rehabkoordinatorsfunktionen och menar att den underlättar förståelsen av den medicinska bilden och gör det lättare för arbetsgivaren att ta sitt rehabansvar. Funktionen underlättar kommunikation och planering i rehabiliteringen vilket får positiv inverkan för individen. Sammantaget visar utvärderingen av rehabkoordinatorer att välstrukturerade modeller med rehabkoordinator har positiv effekt på sjukskrivning och livskvalitet med oförändrad omfattning på vårdkonsumtion. Utvärderingen visar att rehabkoordinatorn med denna modell inte har effekt på sjukskrivningar för alla diagnosgrupper och att stödet främst bör erbjudas patienter där denna effekt kan visas. För vissa patientgrupper behövs sannolikt mer omfattande koordinering av insatser i form av rehabteam och insatser även från andra huvudmän. För effektfullt införande av rehabkoordinator inom sjukvården blir utformning av organisation, ersättningsmodell till framtida utförare och uppföljning avgörande. 5

6 2 Bakgrund och utformning 2.1 Bakgrund Långvarig smärta och psykisk ohälsa är en nationell angelägenhet till följd av höga ohälsotal, låg livskvalitet och stora kostnader kopplat till sjukskrivning och vård. Personer med dessa diagnoser var målgruppen för den tidigare statliga överenskommelsen Rehabiliteringsgarantin. Enbart i Stockholms läns landsting (SLL) fick mer än personer en diagnos inom långvarig smärta eller lätt/medelsvår psykisk ohälsa under 2010, motsvarande siffra för 2016 var personer 1. Den samlade årliga kostnaden 2 för Försäkringskassan och SLL för målgruppen under 2010 var ca 8 miljarder kronor ( kronor per patient och år) 3. Trots satsningar inom SLL för personer med långvarig smärta och/eller lätt/medelsvår psykisk ohälsa behöver rehabprocessen utvecklas. Det finns behov av bättre metoder för att tidigt identifiera och erbjuda rätt stöd till patienten med tydligt fokus på att öka arbetsförmåga samt förstärkta kontakter med arbetsgivare och Försäkringskassa. Internationella erfarenheter 4, 5, 6 talar för att individanpassade case management program kan vara en framgångsrik modell. Exempelvis hade Bewley 2 goda effekter på återgång i arbete med en sådan modell, men resultaten avtog när pilotstudien skalades upp. I Sverige finns goda erfarenheter av att använda en fysisk koordinator för rehabprocessen i primärvården, en insats som visat sig vara mycket uppskattad av patienter och vårdgivare 7. Idag saknas underlag kring verkliga effekter av ett sådant stöd med avseende på sjukskrivning, livskvalitet och vårdkonsumtion. 1 VAL ; OVR, SLV, ARV, KONVAL 2 Detta avser direkta kostnader för slutenvård och öppenvård inom SLL samt kostnader för sjukpenning och sjuk-/aktivitetsersättning från Försäkringskassan för personer med diagnos inom psykisk ohälsa och/eller långvarig smärta 3 VAL ; OVR, SLV, ARV, KONVAL. 4 Stamm T, Hill J., Musculoskelet. Care 2011; 9, Schandelmaier et al. PLOS ONE 2012;7, Bewley, H., R. Dorsett, and G. Haile. Research Report No SKL Rehabiliteringsgarantin, utveckling och planering i landstingen rapport juni

7 Med bakgrund i detta startade SLL år 2012 ett utvecklingsprojekt med målsättningen att utveckla en evidensbaserad modell med rehabkoordinator. Utvecklingsarbetet har bedrivits med vetenskaplig ansats genom en randomiserad kontrollerad studie där effekter av den strukturerade modellen med rehabkoordinator har utvärderats med avseende på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet. Studien startade i januari 2013 och har genomförts vid sju vårdcentraler i Stockholms läns landsting och är godkänd av den regionala etikprövningsnämnden. 2.2 Målsättning Utvecklingsarbetet har bedrivits av en styrgrupp med representanter från Hälso- och sjukvårdsförvaltningens avdelning för Närsjukvård i Stockholm läns landsting och Försäkringskassan. Som forsknings- och utvecklingsstöd och genomförandet av studien har företaget Health Navigator anlitats. De övergripande målsättningarna för utvecklingsarbetet har varit att: öka arbetsförmåga för patienter med psykisk ohälsa och långvarig smärta öka förståelse och egenansvar hos patienten kring sin sjukdomssituation och förmåga till återgång i arbete utvärdera samlade effekter av funktionen avseende sjukskrivning, livskvalitet, vårdkonsumtion och nyttjande av socialförsäkring utveckla en modell för funktion att koordinera effektiv sjukskrivning och rehabilitering för individer med behov av detta modellen ska bygga på existerande strukturer och vara långsiktigt hållbar 2.3 Målgrupp och utformning Målgruppen har varit patienter med diagnoser inom den tidigare Rehabiliteringsgarantin med risk för eller i tidig sjukskrivning. Patienter har inkluderats från Hässelby vårdcentral, Rissne vårdcentral, Kronans vårdcentral, Skärholmens vårdcentral, Bredängs vårdcentral, Liljeholmens vårdcentral och Fruängens vårdcentral. Vårdpersonal rekryterades och utbildades särskilt för studien inom bland annat arbetsförmåga, samtalsmetodik, vård-/rehabutbud samt regulatoriska krav inom arbetsrätt och sjukförsäkring. Ett urval av patienter med risk för längre sjukskrivning vid aktuell vårdcentral har erbjudits att delta i det forskningsinriktade utvecklingsarbetet. De patienter som tackat ja och gett sitt samtycke till att delta i studien randomiserades till antingen A) ordinarie vård (kontrollgrupp) eller B) ordinarie vård + rehabkoordinator (interventionsgrupp). Mätningar av båda gruppernas sjukskrivning har skett halvårsvis fram till december 2017 och vårdkonsumtion halvårsvis fram till december 7

8 2016. Mätningarna har baserats på sjukförsäkringsdata till och med 20 augusti 2017 och vårddata till och med 31 december Livskvalitetsmätningar har gjorts vid två tillfällen under studiens gång. 8

9 3 Utvärderad modell med rehabkoordinator 3.1 Utvärderad modell Modellen grundar sig på metodiken för Case- och disease management vilken syftar till att identifiera och proaktivt stödja riskgrupper till bättre hälsa, livskvalitet samt förbättra resursanvändande för dessa patienter. Modellen består av tre huvudkomponenter, se figur 1 nedan: (1) identifiering av patienter med risk för längre sjukskrivning, (2) individuellt riktat stöd, till identifierade patienter som samtyckt, enligt standardiserad modell som bedrivits av specialutbildade rehabkoordinatorer i syfte att dels öka patientens kunskap och motivation kopplat till rehabilitering och arbetsåtergång, dels skapa bättre koordination i patientens vård-/rehabkedja, (3) Uppföljning av utfall med avseende på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet för att justera och säkerställa mest effektiva insats och resultat för varje enskild patient. Figur 1. Modellen med rehabkoordinator 9

10 3.2 Tidig identifiering av patienter med risk Patienter med risk för längre sjukskrivning har identifierats automatiskt via journalsystemen på vårdcentralen utifrån underlag i sjukintyget alternativt genom remittering från läkaren på vårdcentralen. För dessa patienter har rehabkoordinatorn genomfört en kvalitativ screening utifrån uppgifter i sjukintyg och patientjournal i syfte att bedöma riskfaktorer och rehabplan. Patienter som bedömts ha en förebyggbar risk för längre sjukskrivning har erbjudits ett individanpassat stöd. 3.3 Standardiserat stöd med fokus på arbetsförmåga Stödet från rehabkoordinatorn har utgått från en noggrann kartläggning av patientens nuvarande situation, med hänsyn till både medicinska behov och utmaningar liksom kartläggning av nuvarande arbete och eventuella tidigare sjukskrivning samt framtagen rehabplan. Därefter har en individuellt anpassad plan utarbetats för att stärka arbetsförmåga och skapa förutsättningar för en varaktig återgång i arbete. Rehabkoordinatorn har arbetat nära både patienten och läkaren på vårdcentralen samt samverkat och koordinerat med arbetsgivare, försäkringskassa, arbetsförmedling och andra vårdgivare utifrån den enskilde patientens behov. För effektivt stöd har det varit nödvändigt att rehabkoordinatorn haft förmåga att se till hela individens resurser, behov och eventuella hinder för att uppnå full arbetsförmåga, samt planera och prioritera såväl inom det enskilda patientfallet som för den totala arbetsprocessen Kartläggning av patientens nuläge Stödet från rehabkoordinatorn har inletts med en strukturerad kartläggningsintervju där rehabkoordinatorn tillsammans med patienten utrett individens nuvarande och önskade arbetsförmåga, riskfaktorer för sjukskrivning (exempelvis diagnos, sjukhistorik, arbetsuppgifter, upplevelse av arbetsplatsen, familjesituation, levnadsvanor m.fl.). Med hjälp av detta har det upprättats individuella behandlings- och rehabplaner. Nulägesbeskrivningen har sedan uppdaterats regelbundet under den tid som stödet getts, för att försäkra sig om ett aktuellt stöd i planering och genomförande av insatser för att stärka arbetsförmågan. 10

11 3.3.2 Bedömning och individuell plan för arbetsåtergång Utifrån nulägesbeskrivningen i kartläggningen har rehabkoordinatorn i samråd med patient och sjukskrivande läkare gjort en behovsbedömning och utformat en individuell plan för att långsiktigt stärka patientens arbetsförmåga. Planen har bestått av rehabkoordinatorns fortsatta stöd samt planering av fortsatta vård- och rehabkontakter Individanpassad coachning och koordinering Utifrån rehabkoordinatorns kartläggning och behovsbedömning har stödet till patienten individanpassats, se figur 2. För ett resurseffektivt stöd har det varit av vikt att stödets intensitet och innehåll anpassats så att rehabkoordinatorn kunnat prioritera de patienter som har störst behov av stöd. För patienter med mindre omfattande behov har stödet ofta handlat om att förtydliga och förklara rehabplanen och följa upp att insatser genomförts, samt att agera visst motiverande stöd i genomförande av behandling. För patienter med stora behov har stödet ofta omfattat avancerad coachning (exempelvis kvalificerade rådgivande samtal eller motiverande samtal (MI)) och koordinering, samordning och prioritering av insatser från flera aktörer. Figur 2. Rehabkoordinatorn anpassar grad av koordinering och coachning 11

12 3.3.4 Strukturerad ledning och styrning Den utvärderade modellen har inkluderat en noggrann, patientnära ledning och styrning. Interventionen har omfattat daglig uppföljning och ledningsstöd för att säkerställa resurseffektiv insats per patient och per rehabkoordinator. Rehabkoordinatorerna har som stöd i patientarbetet och prioriteringar arbetat i en strukturerad process, som togs fram i utvecklingsarbetet under Denna process har tillsammans med ett ärendehanteringssystem underlättat en riktad och proaktiv insats utifrån patientens behov. 3.4 Uppföljning av effekter Modellen har inkluderat uppföljning av effekter på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet. Uppföljning har genomförts dels för individuella patienter i syfte att anpassa planering och insatser, dels för samtliga patienter i syfte att följa upp totaleffekter och ge stöttning till enskilda koordinatorer i patientarbetet utifrån aktuellt resultat. 12

13 4 Effekter av stödet på sjukskrivning, vård och livskvalitet 4.1 Beskrivning av studiepopulation Studien har omfattat sju vårdcentraler inom tre geografiska områden inom SLL. Totalt har studien omfattat 1033 studiedeltagare varav 696 randomiserats till interventionsgrupp med rehabkoordinatorstöd och 337 randomiserats till kontrollgrupp utan rehabkoordinator, se figur 3. Ett bortfall av de individer som identifierades som målgrupp, utgjorde initialt cirka 40 procent. Hälften av dessa ville inte delta i en forskningsstudie och hälften tyckte sig inte vara i behov av rehabkoordinatorns insatser. En möjlig förklaring till det bortfallet kan vara att funktionen rehabkoordinator inte var tillräckligt tydlig, vare sig för läkare eller patienter, särskilt i början av studien. Denna slutrapport omfattar utvärdering av 938 studiedeltagare varav två tredjedelar har erhållit stöd av rehabkoordinator. Ytterligare 85 personer deltog i studiens pilotoch implementeringsfas och omfattas inte av effektutvärderingen. Studiedeltagarna har varit i studien i genomsnitt 1014 dagar. 13

14 Figur 3. Beskrivning av utvärderingens omfattning och studiepopulation Studiepopulationen består till två tredjedelar av kvinnor och har en medianålder på 47 år. Långvarig smärta och psykisk ohälsa utgör de vanligaste diagnosgrupperna och en tredjedel av studiedeltagarna har diagnoser inom både smärta och psykisk ohälsa. Den enskilt vanligaste sjukskrivningsorsaken är anpassningsstörning och reaktion på svår stress, därefter depression och ryggvärk. De flesta har en aktuell sjukskrivning som pågått i tre månader eller mindre. 4.1 Lägre sjukskrivning för patienter med rehabkoordinator Utvärderingen visar att de patienter som haft stöd av rehabkoordinator har en genomsnittligt lägre sjukskrivningsgrad över tid jämfört med kontrollgrupp. Patienter med stöd av rehabkoordinator lämnar sjukskrivningen snabbare, lämnar oftare sjukskrivningen helt efter första sjukskrivningen och har färre återsjukskrivningar. 14

15 Genomsnittlig sjukskrivningsgrad 70% 65% 60% 55% 50% 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% Interventionsgrupp Kontrollgrupp Figur 4. Effekter på sjukskrivning (genomsnittlig sjukskrivningsgrad över tid) Sjukskrivningsgraden minskar lika snabbt för båda grupperna Sjukskrivningsgraden minskar snabbare för interventionsgruppen Patienter i båda grupperna lämnar sjukskrivning i samband med maxgränsen Litet antal patienter i båda grupperna Dagar i studien Utvärderingen visar att: 1. Vissa patienter lämnar sjukskrivningen i tidigt skede oavsett stöd av rehabkoordinator. I genomsnitt har dessa patienter låg sjukskrivningsgrad eller ingen sjukskrivningshistorik, låg tidigare vårdkonsumtion och lägre vårdkonsumtion även under studietiden (se även figur 5 nedan). 2. Efter en tid minskar sjukskrivningsgraden i högre utsträckning för patienter med stöd av rehabkoordinator jämfört med patienter utan stöd av rehabkoordinator 3. Det finns en grupp patienter, oavsett stöd av rehabkoordinator, som lämnar sjukskrivningen först i samband med att maxgräns för sjukpenningdagar uppnås (~915 dagar i sjukskrivning, ~800 dagar i studie). 4. Ett litet antal patienter har deltagit i studien mer än 1300 dagar. Här drivs kurvorna av långtids- och återsjukskrivning i båda grupperna. Figur 5 visar effekter för de som lämnar sjukskrivningen snabbt. Ingen skillnad ses mellan interventions- och kontrollgrupp. De patienter som återgår snabbt kännetecknas generellt av låg sjukskrivningsgrad eller ingen sjukskrivningshistorik, låg tidigare vårdkonsumtion och lägre vårdkonsumtion även under studietiden. Dessa patienter har smärtdiagnoser i högre utsträckning än diagnoser inom psykisk ohälsa. 15

16 Sjukskrivningsgrad för de som lämnar sjukskrivningen snabbt Grad 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Interventionsgrupp (n=232) Kontrollgrupp (n=111) Figur 5. Genomsnittlig sjukskrivningsgrad över tid uppdelat för de som helt lämnat sjukskrivningen snabbt (inom 150 dagar) Figur 6 visar effekter för de som inte lämnar sjukskrivningen snabbt. Dessa patienter kännetecknas av en högre omfattning av sjukskrivning och vårdkonsumtion. Dessa patienter har även i högre utsträckning diagnoser inom psykisk ohälsa än diagnoser inom smärta. En mer positiv effekt kan ses för interventionsgruppen. Sjukskrivningsgrad för de som inte lämnar sjukskrivningen snabbt Dagar i studien Grad 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Interventionsgrupp (n=406) Kontrollgrupp (n=190) Dagar i studien Figur 6. Genomsnittlig sjukskrivningsgrad över tid på de som inte lämnat sjukskrivningen snabbt (de som inte lämnat sjukskrivingen helt inom 150 dagar) 16

17 4.2 Skillnad i effekt mellan olika diagnosgrupper och omfattning på sjukskrivningshistorik observeras Effekten av rehabkoordinator skiljer sig mellan olika diagnosgrupper samt omfattning av sjukskrivningshistorik. Fördjupningar i diagnosgrupperna (1) psykisk ohälsa, (2) långvarig smärta samt (3) kombination av psykisk ohälsa och långvarig smärta, visar positiva effekter för patienter med diagnoser framförallt inom psykisk ohälsa, men även inom långvarig smärta. För patienter med kombination av diagnoser inom psykisk ohälsa och långvarig smärta ses dock ingen tydlig effekt, se figur 7. Patienter med sjukskrivning och en kombination av diagnoser av psykisk ohälsa och långvarig smärta har en högre omfattning av sjukskrivningshistorik och vårdkonsumtion. De konsumerar också mer vård under studien. För patienter med en kombination av psykisk ohälsa och långvarig smärta behövs sannolikt mer omfattande koordinering av insatser i form av rehabteam samt insatser även från andra huvudmän. Ett sådant omhändertagande är inte studerat i föreliggande studie. Figur 7. Genomsnittlig sjukskrivningsgrad över tid fördelat per diagnosgrupp 4.3 Skillnader beräknad i sjukpenningdagar och ersättning Utvärderingen visar att den genomsnittliga sjukskrivningsgraden efter 730 dagar (två år) är 27,1% för kontrollgruppen och 24,4 % för interventionsgruppen. Omräknat per patient under två år blir det 198 hela sjukpenningdagar för kontrollgruppen och 178 för interventionsgruppen. Detta är en minskning med 20 dagar eller 10%. Vid ett antagande att en patient i genomsnitt har 500 kronor i ersättning från Försäkringskassan per hel sjukpenningdag, blir skillnaden mellan en patient i kontrollgruppen och en patient i interventionsgruppen totalt kronor under två år. I en tidigare delrapport angavs en större skillnad mellan grupperna (53 sjukpenningdagar). Förklaringen kan vara att 17

18 den tidigare beräkningen var gjord på ett mindre antal patienter samt att kontrollgruppen har påverkats positivt ju längre studien har pågått. 4.4 Små skillnader i vårdkonsumtion Utvärderingen visar ingen större effekt på vårdkonsumtion för patienter som erhåller stöd av rehabkoordinator jämfört med kontrollgrupp, se figur 8. Figur 8. Antal registrerade öppenvårdsbesök per patient och år 4.5 Bättre livskvalitet rapporterad av patienter Både patienter med stöd av rehabkoordinator och patienter utan stöd av rehabkoordinator rapporterar en förbättrad livskvalitet vid uppföljning jämfört med studiens start, se figur 9. För patienter med stöd av rehabkoordinator har det på totalen observerats en större förbättring av livskvaliteten, särskilt inom domäner som kopplas till arbetsförmåga. Dit hör exempelvis fysisk och emotionell rollfunktion; två områden som beskriver hur den fysiska respektive känslomässiga hälsan inverkar på förmågan att utföra regelbunden aktivitet eller arbete. 18

19 Figur 9. Förbättring av egenrapporterad livskvalitet från inklusion till uppföljning, mätt med SF-36 (Uppföljning från december 2015) 4.6 Rehabkoordinatorn har varit en uppskattad resurs och kompetensförstärkning på vårdcentralen Utöver utvärdering av effekter för studiedeltagare på sjukskrivning, vårdkonsumtion och livskvalitet har en kvalitativ utvärdering utförts på medverkande vårdcentraler. På vårdcentralerna har 21 läkare besvarat en enkät om upplevelsen av rehabkoordinatorsfunktionen. Läkarna beskriver stödet från rehabkoordinatorn som en avlastning och kompetensförstärkning, se figur 10 och 11. Rehabkoordinatorn har upplevts förbättra samverkan med andra aktörer och stötta med att upprätta rehabplan och få patienten att följa den. Läkarna har uppgett särskilt stöd kopplat till de övriga aspekterna av arbetsförmåga, exempelvis arbetsuppgifter, anpassning av arbetsplatsen och kontakter med övriga rehabaktörer. Gällande coachning har läkarna särskilt lyft att patienten fått stöd och motivation till att fullfölja behandling. Interaktion och samverkan tidigt i sjukskrivnings- och rehabprocessen lyfts fram som en viktig framgångsfaktor. 19

20 Figur 10. Sammanfattning enkätsvar med läkare (n=21) vid medverkande vårdcentraler Figur 11. Citat från läkare som samarbetat med rehabkoordinator 20

21 4.7 Patienterna har värdesatt den kontinuerliga kontakten med en person som stöttat i hela sjukskrivnings- och rehabprocessen För att fånga upp patienternas upplevelse av stödet har tio slumpvis utvalda patienter djupintervjuats. Patienter som erhållit stöd av rehabkoordinator har beskrivit att de är mycket nöjda med stödet, se figur 12 för exempel på hur de uttryckt sig. Patienterna har uppgett att de fått hjälp med kunskap om processen, stöd med att sätta upp mål och stöd i planering av såväl vårdkontakter som kontakt med arbetsgivaren och stöd för lösningar för att påbörja arbetsåtergång. Flera patienter har beskrivit hur man fått stöd att ta egna initiativ och se lösningar kopplade till att förstärka arbetsförmågan och hälsan. Många har upplevt det som positivt att stödet varit oberoende och inte direkt kopplat till arbetsgivaren, Försäkringskassan eller läkaren, utan istället neutralt och utgått från patienten. I jämförelse med ordinarie vård har patienterna uppskattat rehabkoordinatorns tillgänglighet och kontaktintensitet, särskilda kunskap och erfarenhet av rehabilitering, samt den lugnande och stöttande dialogen. Figur 12. Citat från djupintervjuer med slumpvist urval av patienter som haft stöd av rehabkoordinator 4.8 Arbetsgivare har uppskattat rehabkoordinatorns roll och stöd Sju arbetsgivare har intervjuats i syfte att erhålla arbetsgivarperspektiv på rehabkoordinatorsmodellen. Urvalet grundade sig på arbetsgivare som har haft mer än en kontakt med rehabkoordinatorn under det senaste studieåret. Samtliga var positiva till kontakten med rehabkoordinator. Initialt under rehabprocessen upplevde två arbetsgivare att de inte förstod rehabkoordinators roll. Detta förändrades med tiden och rehabkoordinatorn upplevdes alltmer som ett bra stöd för att förstå den medicinska bilden samt för att underlätta för arbetsgivaren att ta sitt rehabansvar, se figur

22 Figur 13. Citat från intervjuer av slumpvist utvalda arbetsgivare Några arbetsgivare var övertygade om att deras medarbetare kom tillbaka snabbare i arbete tack vare den tidiga kontakten i sjukskrivningen, jämfört med andra medarbetare som inte haft koordinatorstöd. Arbetsgivarna uppgav även att rehabkoordinatorn hade god kunskap och kännedom om samtliga involverade parters rättigheter och skyldigheter, vilket underlättade i kommunikationen och planeringen av rehabärenden, se figur 14. Figur 14. Citat från intervjuer av slumpvist utvalda arbetsgivare 4.9 Presentationer och publikationer Delresultat av studien har presenterats vid flera nationella och internationella konferenser, bl.a. European Union for Medicine in Assurance and Social Security (EUMASS) (2014), Institute for Healthcare Improvement (IHI) (2015), European League Against Rheumatism (EULAR) (2015), Försäkringsmedicinska dagen (2015), Internation Conference on Integrated Care (ICIC) (2017), och European Public Health Conference EPH) (2017). Delresultat har även varit del av samlade utvärderingar av rehabkoordinatorer inom hälso- och sjukvården, bl.a. rapporter från Karolinska Institutet och Västerbottens läns landsting. Studien har också uppmärksammats nationellt av Socialdepartementet, Sveriges kommuner och landsting och andra landsting inför utformning av funktion för rehabkoordinering inom hälso- och sjukvården. 22

23 5 Slutsatser och samlade erfarenheter Rehabkoordinator kan medföra vinster på lång sikt för sjukskrivna personer, både i form av ökad livskvalitet och minskad sjukskrivning utan ökad vårdkonsumtion. Utvärderingen visar att rehabkoordinatorn inte har effekt på sjukskrivning för alla diagnosgrupper, och att stödet med denna modell främst bör erbjudas de med psykisk ohälsa och även de med långvarig smärta. För patienter med en kombination av dessa diagnoser behövs sannolikt mer omfattande koordinering av insatser i form av rehabteam och insatser även från andra huvudmän. 5.2 Övriga erfarenheter Vid tolkning av resultaten bör hänsyn tas till att den grupp patienter som fått stöd av rehabkoordinator och de kontrollpatienter som de jämförs med, inte har varit helt oberoende av varandra. Som det har beskrivits ovan har det i intervjuer med läkare framkommit att rehabkoordinatorn även bidragit till kompetensförstärkning med bl.a. stöd med sjukintygen, vilket kan ha medfört att läkare med tiden utformat mer utförliga sjukintyg samt blivit bättre på att upprätta rehabplan för båda grupperna. Eftersom kontrollpatienter har identifierats på samma vårdcentraler som de med stöd, har den påverkan som rehabkoordinatorn haft på vårdcentraler sannolikt även påverkat kontrollpatienternas resultat över tid. Även om rehabkoordinatorn för dessa patienter inte hjälpt till i kontakt med t.ex. Försäkringskassan och arbetsgivare, är det rimligt att anta att kontrollpatienterna givits ett effektivare stöd av den ordinarie vårdpersonalen än om rehabkoordinatorn inte hade bedrivit sitt arbete där. Identifierade framgångsfaktorer från rehabkoordinatorsmodellen för framtiden är: Särskild utbildad rehabkoordinator Noggrann identifiering av lämpliga patienter med risk för längre sjukskrivning Innehåll och omfattning av stödet anpassas efter individens behov Fokus på att stärka individens förmåga och tidig kontakt med arbetsgivare/-plats Nära samarbete med sjukskrivande läkare för att enas om rehabiliteringsplan 23

24 Tidigt involvera och samarbeta med arbetsgivaren, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra berörda parter för att så snart som möjligt påbörja en hållbar återgång i arbete Tät uppföljning av individprocess och övergripande resultat för kontinuerlig förbättring av modellen Denna utvecklade och utvärderade modell för rehabkoordinering bygger på en tidig individanpassad kontakt med fokusering på återgång i arbete. Vid framtida utveckling av modellen för rehabkoordinator bör metoden för identifiering av patienterna förbättras. Vidare bör insatserna för olika subgrupper undersökas, t.ex. för patienter med psykisk ohälsa och långvarig smärta för att ytterligare minska sjukskrivningen. Insatser för patienter med en kombination av dessa diagnoser bör också utvecklas, då de borde ha ett större behov av rehabkoordinering, men även av andra insatser. Därtill bör rehabkoordinators roll som stöd till vårdenhetens personal i försäkringsmedicinska frågor ytterligare undersökas. För effektfullt införande av rehabkoordinator inom sjukvården blir även utformning av organisation, ersättningsmodell till framtida utförare och uppföljning avgörande. 24