Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2018 Examensarbete i folkrätt 30 högskolepoäng Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet Tolkningen av Kampalaändringarna i ljuset av beslutet att aktivera domstolens jurisdiktion The International Criminal Court's jurisdiction over the Crime of Aggression How to interpret the Kampala amendments in the light of the decision to activate the court's jurisdiction? Författare: Frida Bäckman Handledare: Professor Inger Österdahl

2 1

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Frågeställning och syfte Avgränsningar Disposition Metod Den rättsdogmatiska metoden och den problematiska folkrätten Material Metodens och materialets begränsningar Från Nürnberg till Kampala och vidare till New York Fas 1: Mellan två världskrig Fas 2: Efterkrigstiden Fas 3: En tid av få framsteg Fas 4: Kalla krigets slut och snabb utveckling Fas 5: Post-Rom, Kampala och New York Sammanfattning och analys Definitionen av aggressionsbrottet och dess inverkan på villkoren för ICC:s jurisdiktion Aktiveringsbeslutet och argumenten till grund för det Aktiveringsbeslutet Den restriktiva linjen och argumenten till grund för den Den extensiva linjen och argumenten till grund för den Två skilda tolkningar av artikel 15 bis Utformningen av artikel 15 bis "Opt-out" eller "opt-in"? De grundläggande principerna för ICC:s jurisdiktion

4 6.1 Jurisdiktionsbegreppet Territorialitet- och nationalitetsprincipen v. suveränitetsprincipen För vilka parter blir ändringar i stadgan bindande? Hur ska artikel 121 (5) om hur ändringar i Romstadgan får göras tolkas och har förfarandet följts? Överensstämmer Kampalaändringarna med FN-stadgan? Den legala grunden för aktiveringsbeslutet och Kampalaändringarna Avslutningsvis Konsekvenser av en restriktiv tolkning av Kampalaändringarna Sammanfattning och svar på frågeställningen Källförteckning Bilaga I - Resolution ICC-ASP/16/Res Bilaga II - Resolution RC/Res

5 Förkortningar ASP Statspartsförsamlingen ICC Internationella brottmålsdomstolen ICJ Internationella domstolen ILC FN:s folkrättskommission IMT Internationella militärtribunalen IMTFE Internationella militärtribunalen för fjärran östern NGO Icke-statlig organisation PCIJ Permanenta internationella domstolen P5 De fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd 4

6 1 Inledning 1.1 Bakgrund När Romstadgan antogs 1998 bestämdes det att den Internationella brottmålsdomstolens (ICC) jurisdiktion skulle gälla krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. 1 Dessutom skulle domstolen ha jurisdiktion över aggressionsbrottet, d.v.s. brott mot freden. 2 En sådan ordning skulle göra det olagligt och åtalbart enligt internationell rätt att starta orättfärdiga krig. De förhandlande staterna kunde dock inte komma överens om en definition av vad som skulle utgöra ett aggressionsbrott. Samma problem hade många gånger tidigare inneburit att tankarna på en internationell brottmålsdomstol lagts åt sidan. 3 För att lösa problemet bestämdes det att domstolen skulle få utöva jurisdiktion över aggressionsbrottet först när stadgeparterna kommit överens om en definition av brottet samt villkor för domstolens jurisdiktion. 4 Frågan sköts därmed på framtiden och Romstadgan, som etablerar ICC, kunde antas trots oenigheten gällande aggressionsbrottet. Efter domstolens etablerande år 2002 fortgick arbetet med att ta fram en definition av aggressionsbrottet och villkor för domstolens jurisdiktion i olika kommittéer och arbetsgrupper. År 2010, drygt ett decennium efter Romstadgans antagande skapades sedan historia i Ugandas huvudstad Kampala. Där och då hölls den första översynskonferensen gällande Romstadgan. Ett förslag som innebar ändringar av stadgan presenterades på konferensen i form av en resolution. 5 Resolutionen innebar att tre artiklar lades till stadgan. Artikel 8 bis definierar aggressionsbrottet och artikel 15 bis och ter stadgar villkoren för ICC:s jurisdiktion över samma brott. 6 Tillsammans kallas artiklarna Kampalaändringarna. 7 Efter mer än ett halvt sekel av förhandlingar föll ordförandens klubba och resolutionen antogs av översyns- 1 Artikel 5 (1) Romstadgan. 2 Artikel 5 (2) Romstadgan. 3 Cassese, From Nuremberg to Rome: International Military Tribunals to the International Criminal Court, i The Rome Statute of the International Criminal Court: A Commentary, Cassese, Gaeta, Jones (red.), s Artikel 5 (2) Romstadgan. 5 RC/Res.6 och Barriga, Grover, A Historic Breakthrough on the Crime of Aggression, s RC/Res.6. 7 Under översynskonferensen i Kampala beslutades om ytterligare ändringar i Romstadgan men dessa var de mest framträdande, se bl. a. RC/Res.6. I uppsatsen kommer endast artikel 8 bis, 15 bis och ter åsyftas genom benämningen "Kampalaändringarna". 5

7 konferensen. 8 Stadgeparterna hade i och med detta äntligen nått konsensus om det man tvistat om så länge. Aggressionsbrottet är ett av de allvarligaste om inte det allvarligaste brottet mot den internationella rättsordningen. 9 Att en internationell domstol får jurisdiktion över detta brott har potential att bli ett historiskt framsteg inom folkrätten. 10 Enligt ryktet utbröt jubel bland delegaterna på konferensen i samma sekund som beslutet var fattat. Frågan är dock om de inte tog ut glädjen i förskott. Genom resolutionen som antogs i Kampala bestämdes det också att ändringarna skulle träda i kraft först när 30 stadgeparter ratificerat eller accepterat (härefter kommer endast termen ratificerat användas) dem. Dessutom krävdes det att statspartsförsamlingen, som är ICC:s högsta politiska organ bestående av de anslutna staterna, fattade beslut om aktivering av ändringarna. Ett sådant aktiveringsbeslut fick enligt resolutionen fattas tidigast år Aktiveringsbeslutet framstod till en början som en administrativ fråga men efter översynskonferensen 2010 blev det uppenbart att så inte skulle bli fallet. Trots att en överenskommelse om villkoren för domstolens jurisdiktion nåtts i och med Kampalaändringarna var stadgeparterna fortsatt oense. Oenigheten gällde tolkningen av villkoren för domstolens jurisdiktion i artikel 15 bis, i synnerhet det som kallats "opt-out klausulen" i 15 bis (4). Genom aktiveringsbeslutet fanns ytterligare en chans för stadgeparterna att komma överens och förtydliga hur bestämmelsen skulle tolkas. 12 På grund av oenigheten pågick intensiva diskussioner i Haag hela 2017 om hur aktiveringsbeslutet skulle utformas. Under förhandlingarna mellan stadgeparterna kunde två linjer gällande tolkningen av villkoren för domstolens jurisdiktion urskiljas. En extensiv och en restriktiv. Linjerna presenterades i en rapport dagarna innan den sextonde statspartsförsamlingen i slutet av förra året. 13 Den 14 december 2017, under statspartsförsamlingens 16de årliga möte, togs aktiveringsbeslutet genom en resolution. I resolutionen förklarades att den mest restriktiva av de två tolkningslinjerna gällande domstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet är den som ska gälla RC/Res.6 9 Se st. 3-4 och 7 i preambeln till Romstadgan. 10 Ferencz, Current U.S. Policy on the Crime of Aggression: History in the Unmaking?, s RC/Res ICC-ASP/16/24, s ICC-ASP/16/24, s ICC-ASP/16/Res.5, operativa paragraf 2. 6

8 1.2 Frågeställning och syfte Frågeställningen i uppsatsen är hur artikel 15 bis, i synnerhet "opt-out klausulen" i 15 bis (4), Romstadgan bör tolkas. Stadgeparterna har visserligen fattat beslut om detta men håller deras argument bakom tolkningen som valts i aktiveringsbeslutet juridiskt? I uppsatsen kommer de två tolkningsförslag som lagts fram under förhandlingarna om aktiveringsbeslutet presenteras. De juridiska argumenten bakom förslagen kommer att granskas och utvärderas. Ställning kommer tas till om den väg statspartsförsamlingen nu fört in domstolen på genom aktiveringsbeslutet är ändamålsenlig hänsyn till skälen för etablerandet av ICC och vilka följder den tolkning som valts kommer att få för domstolen. Syftet med att reda ut den snåriga juridiska argumentationen bakom lösningen statspartsförsamlingen kommit fram till i aktiveringsbeslutet och utvärdera detsamma är att få ett grepp om vilken stabilitet den juridiska grund domstolens jurisdiktion vilar på har. Det är av vikt eftersom domstolens rätt till jurisdiktion med all säkerhet kommer att ifrågasättas, förmodligen i den första process som rör det nya brottet. 15 Hur solid ICC:s domsrätt är när det kommer till aggressionsbrottet påverkar frågor som legitimitet och möjlighet att uppnå målen med regleringen d.v.s. att minska straffriheten och få till en preventiv effekt Avgränsningar De avgränsningar som gjorts har haft till syfte att begränsa framställningen till endast det som är nödvändigt för att besvara frågeställningen. Historiken bakom Romstadgans tillkomst och utvecklingen sedan 1998 beskrivs översiktligt. Avsnittet är avgränsat till de händelser som är av vikt för att ge en bakgrund till hur stadgeparterna sett på ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet och därmed deras argumentation gällande tolkningen av artikel 15 bis. Därför innehåller avsnittet endast de stora dragen i den allmänna historiken och avgörande ögonblick i arbetet med utkasten till Romstadgan, Kampalaändringarna samt aktiveringsbeslutet. Definitionen av aggressionsbrottet i artikel 8 bis beskrivs endast i korthet. De stora tvistefrågorna nämns för att ge en bakgrund till, och förståelse för, hur denna problematik inverkat på stadgeparternas positioner i jurisdiktionsfrågan. Det finns däremot ingen 15 Buchwald, Koh, The Crime of Aggression: The United States Perspective, s. 289 f. 16 Se preambeln till Romstadgan. 7

9 avsikt att gå in på djupet i de olika argument och konflikter som finns gällande hur den nuvarande definitionen ska tolkas Promemorian har också begränsats till att behandla frågorna om ratione loci och ratione personae d.v.s. ICC:s territoriella och personella jurisdiktion över aggressionsbrottet. Som redan nämnts i stycket ovan kommer diskussioner om ratione materiae, de materiella jurisdiktionsfrågorna, i största möjliga mån hållas utanför uppsatsen. Detsamma gäller frågor om när i tiden ICC:s jurisdiktion gäller, d.v.s. ratione temporis. Även de allmänna rättsprinciper, som enligt folkrätten kan ligga till grund för jurisdiktion men som ligger utanför vad som berörs i Romstadgan lämnas därhän. I metodvalet lyfts de problematiska delarna som följer på flera av svårigheterna inom folkrätten upp endast i den utsträckning de har bäring på promemorians huvudsakliga fråga. Inga anspråk görs på att spegla hela debatten eller föreslå lösningar. Att gå djupare in på frågor om synen folkrättens källor ligger utanför uppsatsens omfång. 1.4 Disposition Promemorians disposition följer idén om en utzoomning där utgångspunkten är aktiveringsbeslutet. Hållbarheten i de juridiska argumenten bakom aktiveringsbeslutet utvärderas sedan i avsnitt som delats upp efter de argument som de två grupperna av stadgeparter fört fram. Utgångspunkten är utformningen av Kampalaändringarna, för att sedan gå vidare till de villkor som gäller för ICC:s jurisdiktion över övriga brott i stadgan. Sedan diskuteras huruvida Kampalaändringarna gjorts i enlighet med artikel 121 och 123 i Romstadgan samt om de är förenliga med FN-stadgan. Efter utzoomningen återkommer frågan om vilken kvalité den juridiska argumentationen som legat till grund för aktiveringsbeslutet egentligen har och vad svaret får för konsekvenser för ICC innan en sammanfattning görs. Andra avsnittet i framställningen presenterar den historiska bakgrunden till Romstadgan, Kampalaändringarna och aktiveringsbeslutet. I det tredje avsnittet gås definitionen av aggressionsbrottet igenom och hur den inverkat på stadgeparternas argumentation inför aktiveringsbeslutet. Det fjärde avsnittet behandlar aktiveringsbeslutet och de argument som legat till grund för den restriktiva respektive extensiva tolkningslinjen. Det femte avsnittet diskuterar utformningen av artikel 15 bis och hur denna påverkar den juridiska hållbarheten i de argumenten till grund för de två tolkningslinjerna. Efter detta avhandlas de generella grunderna för ICC:s jurisdiktion och hur dessa påverkar trovärdigheten i argumentationen bakom aktiveringsbeslutet i det sjätte avsnittet. I den 8

10 sjunde delen diskuteras hur ändringar av Romstadgan får göras och om Kampalaändringarna såsom de ska tolkas enligt aktiveringsbeslutet är förenliga med dessa regler samt med FN-stadgan. Säcken knyts ihop i kapitel åtta genom att argumenten till grund för aktiveringsbeslutet på ett sammanfattande vis utvärderas, svar ges på frågeställningen och ett resonemang förs om vad resultatet innebär för ICC i framtiden. Avslutningsvis görs en sammanfattning av uppsatsen i avsnitt nio. 1.5 Metod Den rättsdogmatiska metoden och den problematiska folkrätten Frågeställningen i uppsatsen kommer behandlas genom den rättsdogmatiska metoden. Metoden går ut på att analysera de olika rättskällorna för att slå fast gällande rätt. 17 Därmed passar metoden bra för att utvärdera vilken tolkning av villkoren för ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet som bör gälla. Utgångspunkten kommer vara de allmänt accepterade rättskällorna. Dessa är vanligtvis, d.v.s. i nationell svensk rätt, lag, praxis, förarbeten och doktrin. Normhierarki råder också vanligtvis i den ordning uppräkningen gjorts. 18 Endast argumentation som utgår från rättskällorna är tillåten och argumentationen bör ta hänsyn till hierarkin mellan dessa. 19 Uppsatsen kommer även att innehålla en mer fri argumentation, rättspolitisk om man så vill, där hänsyn tas till bestämmelsers ändamål och ett resultats skälighet. Sådan fristående argumentation är tillåten inom den rättsdogmatiska metoden när avsikten inte är att diskutera ett konkret fall, utan hur en bestämmelse ska tillämpas eller utformas i framtiden. 20 Det passar därför den här framställningen väl eftersom uppsatsen rör bestämmelser som ännu inte trätt i kraft. Den rättsdogmatiska metoden kan vara problematisk att använda inom folkrätten eftersom den är så centrerad kring rättskällorna och dessas inbördes hierarki. Rättskälleläran är normalt sett auktoritär. 21 Den internationella rätten har istället en horisontell struktur. Med det menas att vilka källor som kan användas och hierarkin mellan dessa inte är given. Ett faktum som försvårar fastställandet av gällande rätt. 22 Den horisontella strukturen beror till stor del på suveränitetsprincipen som innebär att alla stater är suve- 17 Kleinman, Rättsdogmatisk metod, i Juridisk metodlära, Korling, Zamboni (red.), s A.a. s A.a. s A.a. s A.a. s Sevastik, Folkrättens källor, i En bok i folkrätt, Sevastik (red.) s

11 räna och jämlika och att det varken finns någon allsmäktig lagstiftande, dömande eller verkställande makt på det internationella planet så som det gör nationellt. 23 Vilka källor är då att beteckna som rättskällor inom folkrätten? Det råder i nuläget ingen enighet om vad som utgör folkrättens källor på samma sätt som det exempelvis finns i svensk nationell rätt. Det är därför av vikt att klargöra vilka källor och tolkningsmetoder som används för denna framställning eftersom det kommer påverka resultatet och analysen som görs. Det närmaste man kan komma en auktoritativ bestämmelse om folkrättens källor är artikel 38 i Internationella domstolens (ICJ) stadga, där de källor som ICJ får använda räknas upp. Förklaringen till uppräkningens status finns bland annat i artikel 92 i FN-stadgan där det uttrycks att ICJ är FN:s främsta rättsskipande organ och att dess stadga utgör en integrerad del av FN-stadgan. 24 Bestämmelsens auktoritativa ställning kommer också i form av dess bakgrund med föregångare i flera internationella traktat där det hänvisas till samma rättskällor. Källorna i artikel 38 delas upp i formella och materiella källor. De formella, eller primära, källorna är de som räknas upp i de två första punkterna d.v.s. internationella traktat, sedvanerätt och generella rättsprinciper. De materiella eller subsidiära källorna är rättsliga avgöranden samt doktrin. Dessa bör endast användas som utfyllnad. Även om hierarki inte råder bör källorna undersökas i den ordning de räknas upp, en metod som kommer följas i uppsatsen. 25 I Romstadgan behandlas tillämplig lag i artikel 21. Artikeln bör betraktas som lex specialis i förhållande till artikel 38 i ICJ:s stadga eftersom den specifikt gäller ICC. Bestämmelsen anger att tillämplig lag för ICC i första hand är Romstadgan, brottskriterierna samt bevis- och förfarandereglerna. I andra hand tillämpliga fördrag och folkrättsliga principer. I tredje hand kan allmänna rättsprinciper som domstolen härlett från nationella rättsordningar tillämpas under förutsättning att de Romstadgan eller folkrätten i övrigt. 26 Vid den analys av rättskällorna som ska göras vid tillämpning av den rättsdogmatiska metoden kommer den tolkningsmetod som anges i Wienkonventionen om traktaträtten att följas. 27 Wienkonventionen är tillämplig på traktat mellan stater. 28 Ett traktat är en 23 Artikel 2 (1) FN-stadgan. 24 Bring, Folkrättens källor och doktriner, i Sverige och folkrätten, Bring, Mahmoudi, Wrange (red.), s Pellet, Art. 38, i The Statute of the International Court of Justice, Zimmerman, Toumschat, Oellers- Frahm (red.), s Artikel 21 Romstadgan. 27 Wienkonventionen om traktaträtt, Wien den 23 maj Artikel 1 Wienkonventionen. 10

12 internationell överenskommelse mellan stater i skriftlig form som är underkastad internationell rätt. 29 Alltså är konventionen tillämplig på skriftliga folkrättsliga avtal slutna mellan stater, till exempel Romstadgan. 30 I framställningen nedan kommer därför Wienkonventionens regler om tolkning av traktater i artikel att användas. I artikel 31(1) anges det att ett traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av dess ändamål och syfte. Med ärligt menas att tolkningen ska göras i god tro. Att tolkningen ska överensstämma med gängse mening betyder att traktatet på ett riktigt sätt uttrycker partsviljan. Därför ska en tolkning utgå från vad texten vanligtvis betyder. 31 Vad texten vanligtvis betyder ska avgöras i sitt sammanhang och med det menas hela traktatet och andra överenskommelser som ingåtts vid traktatets bildande samt ändamålet och syftet med traktatet. 32 Det är viktigt att skilja på att ändamålet och syftet avser traktatets ändamål och syfte till skillnad från staternas syften för ingående av traktatet. Det är också en viktig skiljelinje mellan artikel 31 och 32. Även efterföljande överenskommelser och praxis ska vägas in vid tolkningen. Dessutom är partsavsikten vid en överenskommelses ingående viktig om den går att utkristallisera. 33 Artikel 32 i Wienkonventionen behandlar supplementära tolkningsmedel. Det handlar om omständigheterna vid traktatets ingående d.v.s. vad som kan utläsas ur travaux préparatoires (förarbeten, härmed används den franska termen växlande med den svenska). 34 För att genomföra en historisk tolkning ska förarbetena och omständigheterna vid traktatets tillkomst beaktas. Artikeln stadgar att en sådan historisk tolkning får göras först i andra hand. Det betyder att en sådan tolkning bara får göras om en tolkning enligt ordalydelsen och ändamålen d.v.s. artikel 31 ger ett otydligt, tvetydigt eller absurt resultat. Artikeln får också användas för att bekräfta att det man kommit fram till enligt artikel 31. Art. 33 i Wienkonventionen slår fast att versioner av traktat på olika språk ska väga lika tungt vid tolkningen om de olika versionerna båda ses som officiella. Dessa grundläggande regler om tolkning av traktat utgör också sedvanerätt Artikel 2 Wienkonventionen. 30 Wrange, Traktaträtten, i Sverige och folkrätten, Bring, Mahmoudi, Wrange (red.), s Sevastik, Folkrättens källor, i En bok i folkrätt, Sevastik (red.), s Artikel 31(2) Wienkonventionen. 33 Artikel 31(3-4) Wienkonventionen. 34 Wrange, Traktaträtten i Sverige och folkrätten, Bring, Mahmoudi, Wrange (red.), s A.a. s

13 Bestämmelserna i Wienkonventionen är subsidiära till regler som gäller för den aktuella organisationen eller traktatet. 36 Även gällande vilken metod som används i uppsatsen är därför Romstadgans artikel 21 att betrakta som lex specialis. Artikel 21 (2) och (3) berör metoden för tolkning och slår fast att principer och rättsregler får tillämpas på det sätt de har tolkats i beslut av domstolen. Detta är av mindre betydelse gällande tolkningen av Kampalaändringarna och aktiveringsbeslutet eftersom domstolen ännu inte fått en chans att tolka dessa. Det kan dock vara av vikt när det kommer till hur domstolen tidigare sett på sin jurisdiktion och de generella bestämmelserna i artikel 12 och 13 Romstadgan. Tolkningen måste också vara förenlig med internationellt erkända mänskliga rättigheter. Det får därför inte göras någon skillnad vid tolkningen p.g.a. till exempel genus, ålder eller ras Material Det material jag avser att använda är först och främst Romstadgan samt de resolutioner om ändring av denna som antagits av statspartsförsamlingen (ASP) d.v.s. Kampalaändringarna och aktiveringsbeslutet. Jag kommer att använda mig av förarbetena i den mån de är offentliga. Till stor del kommer också doktrin användas för att visa på vilka olika argumentationslinjer som finns gällande min frågeställning och för att ställa dessa mot varandra och utvärdera argumenten. När det kommer till frågan om definitionen av aggressionsbrottet och FN:s säkerhetsråds roll i jurisdiktionsfrågan kommer jag också att använda mig av resolutioner från FN:s säkerhetsråd och från Generalförsamlingen. För framställningens skull kommer dessa betraktas som primära folkrättsliga källor. Urvalet av källor har begränsats till svenska och anglosaxiska källor p.g.a. bristande språkkunskaper. Detta innebär att endast en begränsad bild av gällande rätt och av hur bestämmelser etc. ska tolkas kommer kunna presenteras. De franskspråkiga källorna och doktrin är av tradition viktiga inom folkrätten och dessutom kan nämnas att en rysk syn på och tolkning av folkrätten ofta skiljer sig från övrig tolkning. 38 Framställningen kommer därför präglas av en västeuropeisk och anglosaxisk syn på folkrätten och den specifika frågan vilket möjligtvis inverkar på resultat och slutsatser. 36 Artikel 5 Wienkonventionen. 37 Artikel 21 Romstadgan. 38 Mälksoo, Russian approaches to International Law, s

14 1.5.3 Metodens och materialets begränsningar I och med att normhierarki inte finns mellan i vart fall traktat och sedvänja inom folkrätten kan problem uppstå vid en kollision mellan dessa källor. I dessa fall får rättsgrundsatser som lex posterior och lex specialis bidra till lösningar. 39 Vid användandet av den historiska tolkningsmetoden i artikel 32 Wienkonventionen kan partsavsikten vara problematisk. Avsikten hos de stater som anslutit sig till ett multilateralt traktat i efterhand inte kommer kunna tas i beaktning. Dessutom kommer avsikten hos de parter som var aktiva vid förhandlingarna men aldrig tillträtt traktatet i fråga kommer att beaktas. Gällande Romstadgan blir så fallet till exempel med USA. Landet var mycket aktiva vid förhandlingarna inför Romstadgans tillkomst men valde sedan att inte ratificera stadgan. 40 Ytterligare ett problem som är specifikt vid en historisk tolkning är att förhandlingsprotokollen, d.v.s. travaux préparatoires, inte nödvändigtvis är tillgängliga i sin helhet och om materialet är tillgängligt är det så pass omfattande att tolkningsdatan ofta är ohanterlig Från Nürnberg till Kampala och vidare till New York Syftet med detta avsnitt är att dels ge en allmän bakgrund till hur Romstadgan kom till, dels hur Kampalaändringarna utarbetades. Den historiska bakgrunden till detta jättekliv in i den folkrättsliga framtiden kan kasta ljus på hur dessa ändringar av Romstadgan ska förstås och är därför av vikt för den fortsatta framställningen. 42 Idén om att skapa en internationell domstol har sina rötter i svallvågorna efter första världskriget. Utvecklingen mot en internationell domstol kan sägas ha skett i fyra faser. Utvecklingen startade under perioden mellan första och andra världskriget slut. Den andra fasen kan sägas vara rättegångarna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskrigets slut. Under den tredje fasen skedde det förberedande arbetet inför antagandet av Romstadgan d.v.s. ILC:s arbete på 50-talet och början av 90-talet. Den fjärde och sista 39 Sevastik, Folkrättens källor, i En bok i folkrätt, Sevastik (red.), s Broomhall, International Justice & The International Criminal Court - Between Sovereignty and the Rule of Law, s. 166 ff. 41 Klabbers, International Law, s Enligt Wienkonventionens artikel kan en kontextuell och historisk tolkning göras. 13

15 fasen har beskrivits som då ad hoc tribunaler som ICTY och ICTR samt den permanenta ICC till slut formades. 43 Jag skulle för egen del vilja lägga till en femte fas. Denna fas består av utvecklingen efter Romstadgans antagande Romstadgan är inte statisk och utvecklingen stannade inte i och med att ordförandeklubban träffade bordet den där kvällen i juli Jag kommer nedan beskriva huvuddragen i de fem faserna. 2.1 Fas 1: Mellan två världskrig Under perioden mellan första världskrigets slut 1917 och andra världskrigets slut 1945 förekom ett flertal försök att få till en institution för internationell straffrätt. Versaillesfördraget innehöll till och med en bestämmelse om att inrätta en tribunal för att ställa statschefer inför rätta. 44 Tiden präglades dock av misslyckanden. 45 Vid etablerandet av föregångaren till ICJ, permanenta internationella domstolen (PCIJ), föreslogs det att denna domstol också skulle ha jurisdiktion att pröva brott mot den internationella ordningen men detta förslag röstades ner. Flera icke-statliga organisationer, NGO:s, antog också förslag om en internationell brottmålsdomstol utan att få gehör. Det har föreslagits att de många misslyckandena under denna period berodde på den starka ställning suveränitetsprincipen hade (och har) inom den internationella rätten Fas 2: Efterkrigstiden I ljuset av de fasor andra världskriget förde med sig försvagades statsuveräniteten och betraktades inte längre som oantastlig. Bakgrunden till att rättsprocesser inleddes i Tokyo och Nürnberg fanns i tre argument som amerikanerna förde fram. För det första ansågs det att demokratin krävde att en rättslig process genomfördes. Att straffa enskilda nazister utan att de blivit dömda i en domstol skulle innebära att de allierade lade sig på samma nivå som Nazistregimen. För det andra så krävde brottens gravhet och omfång transparens. Genom att hålla stora offentliga rättegångar skapades arkivmaterial över nazisternas brott. Det tredje och sista skälet var att skapa världsopinion för att lång tid framöver förhindra liknande brott. 47 Jag anser i vart fall att de två sista argumenten, 43 Cassese, From Nuremberg to Rome: International Military Tribunals to the International Criminal Court, i The Rome Statute of the International Criminal Court: A Commentary, Cassese, Gaeta, Jones (red.), s Artikel 227 Versaillefördraget. 45 McDougall, The Crime of Aggression under the Rome Statute of the International Criminal Court, s Cassese, From Nuremberg to Rome: International Military Tribunals to the International Criminal Court, i The Rome Statute of the International Criminal Court: A Commentary, Cassese, Gaeta, Jones (red.), s A.a. s

16 som hänfördes till transparens och världsopinion, också kan åberopas till stöd för att ICC ska få så bred jurisdiktion över aggressionsbrottet som möjligt. Utan att fästa någon övertro till att domstolar kan komma fram till en "sanning" innebär en dom ändå en uppteckning över vad som hänt i en viss situation. Denna genomlyses i bästa fall grundligt genom en rättsporcess vilket är nog så viktigt i dessa tider av alternativa fakta. Dessutom bidrar rättsprocesser till att rikta strålkastarljus mot staters överträdelser av folkrätt vilket är viktigt för att medborgarnas medvetandegörande och möjlighet till ansvarsutkrävande. Londonöverenskommelsen (också kallad Nürnbergtraktatet) var resultatet av en konferens mellan de allierade: USA, Frankrike och England, i London våren I detta traktat nämns för första gången aggressionsbrottet som "ett brott mot freden". Detta brott skulle alltså ingå i den internationella militärtribunalens (IMT) jurisdiktion. Nästan i samma andetag skapade amerikanarna genom Tokyotraktatet (som inte alls var ett traktat utan en exekutiv order utfärdad av General Douglas MacArthur, och därför bör ha begränsad betydelse som folkrättslig källa) den internationella militärtribunalen för fjärran östern (IMTFE). Också denna tribunal skulle komma att ha jurisdiktion över ett "brott mot freden". 48 Jurisdiktionsfrågan var ett mindre problem än vid överenskommelsen om Romstadgan och aggressionsbrottet eftersom dessa domstolar inte var internationella i begreppets sanna mening. Till stor del var detta segrarnas rättvisa som utövades. Utvecklingen i denna fas var viktig då det statliga monopolet på straffrätt för första gången bröts. För första gången etablerades kvasi-internationella institutioner med syfte att upprätthålla internationell rättvisa. Dessutom etablerades för första gången ett brott med en internationell dimension. Nya brott som "brott mot freden" började definieras och har sedan dess varit aktuella Fas 3: En tid av få framsteg Under denna fas var ansträngningarna för att få till en internationell brottmålsdomstol dåligt koordinerade vilket skulle kunna vara en förklarig till de få steg som togs. 50 FN fortsatte dock att bygga vidare på den positiva utvecklingen som upplevts direkt efter andra världskrigets slut. Detta skedde i två spår. Dels arbetades det med att kodifiera 48 A.a. s A.a. s A.a. s

17 internationella brott, dels skisserades det på förslag gällande en internationell brottmålsdomstol. FN:s generalförsamling gav FN:s folkrättskommission (ILC) och en särskild rapportör underordnad ILC i uppdrag att fortsätta bygga på framgångarna i Nürnberg. ILC tog således fram förslag på kodifiering av internationella brott samt stadgar för en internationell domstol. De olika förslag som lades fram i början på 1950-talet strandade dock p.g.a. att man inte kunde komma fram till en definition av aggressionsbrottet. 51 Fokus låg således inte på jurisdiktionsfrågorna utan på definitionen av brottet som sådant. 2.4 Fas 4: Kalla krigets slut och snabb utveckling Kalla krigets slut och Sovjetunionens fall var faktorer som starkt bidrog till att en internationell brottmålsdomstol kom till i slutet på 1990-talet. De två block världen länge varit uppdelad i löstes upp och tillsammans med dessa den politiska oviljan. En ny våg av optimism och framåtanda fanns inom folkrätten. I och med konflikterna i Rwanda och forna Jugoslavien fanns också en stark känsla av att något behövde göras. De otänkbara brott som begicks inom ramen för dessa konflikter manade till handling. 52 FN:s säkerhetsråd etablerade två ad hoc tribunaler för Jugoslavien respektive Rwanda. 53 Jurisdiktionen för dessa tribunaler var begränsad i tid och rum d.v.s. till de aktuella konflikterna i de aktuella länderna. 54 De frågor om jurisdiktion som blivit aktuella i och med aggressionsbrottet var inte aktuella i dessa fall då aggressionsbrottet inte var aktuellt. I och med att jurisdiktionen gällde specifikt dessa konflikter hade det redan konstaterats att en konflikt förelåg, frågan om vem som var ansvarig behandlades inte därmed inte rättsligt. Problemen med ad hoc tribunalerna var att det krävdes oerhörda mänskliga och ekonomiska resurser för att sätta upp tribunalerna och säkerhetsrådet blev i viss mån upptagna med att lösa problem relaterade till detta istället för att ägna id och energi åt sin huvuduppgift, d.v.s. upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Behovet av en permanent lösning blev p.g.a. dessa skäl uppenbar. Det moraliska arvet och den samlade 51 McDougall, The Crime of Aggression under the Rome Statute of the International Criminal Court, s Cassese, A, Gaeta, P, Jones, J, (red.), The Rome Statute of The International Criminal Court: A Commentary, vol 1, uppl. 1, 202, s SC Res 827 och SC Res Cassese, A, Gaeta, P, Jones, J, (red.), The Rome Statute of The International Criminal Court: A Commentary, vol 1, uppl. 1, 202, s och artikel 24 (1) FN-stadgan. 16

18 praxis som dessa domstolar gav upphov till möjliggjorde tillkomsten av ICC. 55 Det faktum att detta arv inte fanns gällande aggressionsbrottet i lika stor utsträckning som de andra brott som nu finns i Romstadgan kan ha bidragit till svårigheterna att få till en överenskommelse rörande ICC:s jurisdiktion över just det brottet. På uppdrag av FN:s generalförsamling presenterade ILC rapporter om en internationell brottmålsdomstol 1990, 1993 och Baserat på rapporten 1994 satte generalförsamlingen upp en ad hoc kommitté för etablerandet av ICC som skulle diskutera förslaget. Kommittén presenterade sin rapport i slutet av Denna lade då grunden för generalförsamlingen att sammanställa ytterligare en kommitté, d.v.s. den förberedande kommittén för grundandet av ICC. Denna kommitté presenterade ett utkast till stadgan under Romkonferensen 1998 där man efter många och långa förhandlingar klubbade igenom Romstadgan. 58 Det kunde endast göras för att man kom överens om att ICC skulle ha jurisdiktion över aggressionsbrottet men denna skulle få utövas först när stadgeparterna kommit överens om en definition och villkor för domstolens jurisdiktion. På ett skickligt sätt undveks således knäckfrågan som strandat tankarna på en internationell brottmålsdomstol sedan idén sett dagen ljus. 2.5 Fas 5: Post-Rom, Kampala och New York En förberedande kommission (notera skillnaden mot den tidigare nämnda förberedande kommittén) sattes upp efter Romkonferensen och antagandet av stadgan Kommissionen skulle bland annat arbeta med att ta fram förslag gällande aggressionsbrottet inkluderande en definition och villkor för domstolens jurisdiktion. När Romstadgan trädde i kraft 2002 så etablerades också en speciell arbetsgrupp för aggressionsbrottet (SWGCA) med samma mandat som den förberedande kommissionen. 59 Förslagen skulle övervägas av statspartsförsamlingen på den första översynskonferensen som skulle 55 A.a. s och artikel 24 (1) FN-stadgan. 56 Report of the International Law Commission on the work of its forty-second session (1 May-20 July 1990), Report of the International Law Commission on the work of its forty-fifth session (3 May-23 July 1993) och Report of the International Law Commission on the work of its forty-sixth session (2 May-22 July 1994). 57 Report of the International Law Commission on the work of its forty-eight session (6 May-26 July 1996). 58 McDougall, The Crime of Aggression under the Rome Statute of the International Criminal Court, s Barriga, Grover, A Historic Breakthrough on the Crime of Aggression, s

19 hållas sju år efter att stadgan trädde i kraft. 60 I juni 2010 antogs ändringarna av Romstadgan på översynskonferensen i Kampala, Uganda, trots oenighet bland stadgeparterna om viktiga frågor ända fram till sista dagarna innan översynskonferensen. 61 De s.k. Kampalaändringarna innebar, med hänsyn till jurisdiktionsfrågan, att domstolen får jurisdiktion över aggressionsbrottet ett år efter ratifikation av 30 stadgeparter och då ett aktiveringsbeslut tagits av samma antal stadgeparter efter 1 januari Ett sådant aktiveringsbeslut togs av ASP den 14 december 2017 med innebörden att domstolens jurisdiktion träder i kraft 1 juli i år, Sammanfattning och analys En genomgående analys av historien bakom att få fram Romstadgan visar att det svårdefinierade aggressionsbrottet har satt käppar i hjulet för utvecklingen av en internationell brottmålsdomstol och mot internationell rättvisa mer än en gång. Till exempel har generalförsamlingen i flera resolutioner uttryckligen skrinlagt frågan p.g.a. aggressionsbrottet. 64 Det man slitit tvist över har genomgående varit definitionen av brottet och inte villkoren för en domstols jurisdiktion. Därför är det något överraskande att det är där konfliktens tyngdpunkten hamnat efter En förklaring till detta skulle kunna vara frågans inneboende sekundära natur. Det har helt enkelt inte varit aktuellt att diskutera jurisdiktionsfrågorna innan en överenskommelse om definitionen träffats. Det kan till och med vara så att ingen förutsåg vilket problem dessa skulle komma att bli. Därför finns inte en historik av oenighet gällande just jurisdiktionsfrågan. Ytterligare en anledning till att de stora diskussionerna har kommit att röra just denna fråga kan vara just definitionen av aggressionsbrottet. Ju bredare definition av brottet desto större anledning har de stater som mest hårdnackat värnar statssuveräniteten att försöka begränsa domstolens jurisdiktion. Detta skulle alltså kunna tyda på att definitionen av brottet ses som bred och kraftfull. Ytterligare en förklaring till at jurisdiktionsfrågan hamnat i fokus kan vara det faktum att P5-länderna inte fått igenom sitt krav på att säkerhetsrådet som enda organ ska 60 Kirsch, QC, Oosterveld, The Post-Rome Conference Preparatory Commission, i The Rome Statute of The International Criminal Court: A Commentary, Cassese, Gaeta, Jones (red.), s. 95 och artikel 123 Romstadgan. 61 Barriga, Grover, A Historic Breakthrough on the Crime of Aggression, s ICC-ASP/16/24 s ICC-ASP/16/Res.5 operativ paragraf GA Res. 897 (IX), GA Res. 898 (IX) och GA Res (XXIX). 18

20 kunna avgöra om aggression förekommit. När denna lösning förkastats har jurisdiktionsfrågan istället hamnat i fokus. P5-länderna har efter överenskommelsen om definitionen verkat för att godkännande från säkerhetsrådet skulle krävas för att ICC skulle ha jurisdiktion över en situation. När Kampalaändringarna inte kom att innehålla någon sådan spärr skiftade fokus till aktiveringsbeslutet. Jag vill därför hävda att de problem som hemsökt statspartsförsamlingen vid förhandlingarna om aktiveringsbeslutet är desamma som diskuterats under det sekel som ledde fram till Kampalaändringarna. 3 Definitionen av aggressionsbrottet och dess inverkan på villkoren för ICC:s jurisdiktion Definitionen av aggressionsbrottet är av vikt för jurisdiktionsfrågan eftersom denna inverkar på stadgeparters och andra staters, då syftas främst på P5-ländernas, positioner när det kommer till domstolens jurisdiktion. Det visas bland annat genom att flera stater bytte position till en mer restriktiva hållning i jurisdiktionsfrågan när det stod klart att en preliminär överenskommelse gällande en definition av aggressionsbrottet hade nåtts Avsnittet syftar till att översiktligt beskriva aggressionsbrottet för att ge en bakgrund till varför bestämmelserna om ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet utformats på det sätt som gjorts och varför det finns skäl till att villkoren för ICC:s jurisdiktion avseende aggressionsbrottet skulle skilja sig jämfört med de andra brotten i Romstadgan. Aggressionsbrottet skiljer sig mot de andra brotten som är upptagna i Romstadgan p.g.a. dess speciella karaktär. Det är det mest betydelsefulla internationella brottet eftersom det omfattar alla de andra brotten. 66 Aggressionsbrottet är det enda sanna internationella brottet. Med det menas att stater måste vara inblandande för att definitionen ska vara uppfylld. Ytterligare en anledning att se aggressionsbrottet som säreget är att det måste begås av någon i en ledande position. Handlingen måste alltså vidtas av en person som kan utöva effektiv kontroll eller styra över en stats politiska eller militära agerande. 65 Barriga, Grover, A Historic Breakthrough on the Crime of Aggression, s Shabas, The Unfinished Work of Defining Aggression: How Many Times Must the Cannonballs Fly, Before they Are Forever Banned?, i The International Criminal Court: Challenges to achieving justice and accountability in the 21st century, Ellis, Goldstone (red.), s

21 Det är alltså fråga om ett ledarskapsbrott. 67 Så är inte fallet gällande folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. 68 Aggressionsbrottet handlar om individuellt ansvar för särskilt allvarliga överträdelser av våldsförbudet. 69 Det nya jämfört med tidigare är alltså det individuella ansvaret och att individen kan inte längre gömma sig bakom den abstraktion en stat är. 70 Aggressionsbrottet har funnits beskrivet i ett antal internationella instrument även före Kampalaändringarnas tillkomst men har saknat den tydlighet som behövs för att individuellt straffrättsligt ansvar skulle kunna utkrävas baserat på dessa. 71 Artikel 8 bis bygger till stor del på Londonöverenskommelsen (som låg till grund för Nürnbergrättegångarna), FN-stadgan och Generalförsamlingens resolution Brottet består av två delar och har ett antal objektiva och subjektiva element. 72 Dels den individuella handlingen som en ledare utför när hen till exempel planerar, förbereder och dyl., dels statshandlingen d.v.s. själva aggressionshandlingen. Det är den senare delen som varit besvärlig att definiera. 73 Andra stycket i bestämmelsen definierar en aggressionshandling som en stats användande av väpnat våld mot en annan stats suveränitet, territoriella eller politiska integritet. Eller användande av väpnat våld som på något annat sätt står i strid men FNstadgan. Kampalaändringarna innebär att aggressionshandlingen definieras i enlighet med aggressionsdefinitionen i generalförsamlingens resolution I denna finns både en generell definition i artikel 1 och en lista med exempel på vad som kan utgöra aggressionshandlingar i artikel 3. I den listan ingår till exempel invasion, ockupation, annektering och bombardement. 74 Handlingen måste till sin karaktär, allvar och omfattning innebära en manifesterad överträdelse av FN-stadgan. Kravet på att det ska vara en manifesterad överträdelse av stadgan innebär att det ska vara en kvalificerad handling. Det gör att det finns en tröskel och att artikeln handlar om de grövsta överträdelserna. 75 Det har ansets betyda att en 67 Cassese, Gaeta, Baig, Fan, Gosnell, Whiting, Cassese's International Criminal Law, s Wrange, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, s Wrange, Sverige och den internationella straffrätten samt åtgärder för att bekämpa terrorism, i Sverige och folkrätten, Bring, Mahmoudi, Wrange (red.), s. 278f. 70 Wrange, P, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, s Bassiouni, Introduction to International Criminal Law: Second revised edition, s Det finns ännu inte någon offentlig svensk översättning av Kampalaändringarna. Avsnittet utgår från den engelska texten. 73 Wrange, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, s GA Res (XXIX). 75 Cassese, Gaeta, Baig, Fan, Gosnell, Whiting, Cassese's International Criminal Law, s

22 klar överträdelse ska ha skett. 76 Exakt vad begreppet manifesterad eller klar överträdelse innebär och var gränsen kommer dras är oklart men det är ett ämne för en annan uppsats. På grund av kravet på statshandling och ledande position skulle jag vilja hävda att aggressionsbrottet är än mer sammankopplat med statssuveräniteten än de andra brotten i Romstadgan. Vidare är det ofta omtvistat om en aggressionshandling ens ägt rum och varje situationen som kommer inför ICC kommer förmodligen vara starkt politiserad. Det beror på att det finns flera undantag från våldsförbudet av vilka flera är mycket kontroversiella, till exempel rätten till självförsvar och humanitära interventioner. 77 Så är inte fallet med de andra brotten i stadgan. 78 Brottets speciella karaktär skulle kunna motivera en annan, mer strikt syn på ICC:s jurisdiktion i jämförelse med de andra brott domstolen har jurisdiktion över. Ett avsteg från vad Romstadgan i övrigt slår fast gällande ICC:s jurisdiktion skulle därför kunna vara motiverat. Anses det att aggressionsbrottet är hårdare knutet till statssuveräniteten skulle det kunna vara ett skäl för att tolka Kampalaändringarna på det sätt som den restriktiva gruppen gör gällande och som slagits fast i och med aktiveringsbeslutet. Den restriktiva gruppen har anfört ytterligare ett antal skäl för sin ståndpunkt vilka presenteras i avsnittet nedan. 4 Aktiveringsbeslutet och argumenten till grund för det 4.1 Aktiveringsbeslutet Statspartsförsamlingen fattade som sagt beslut om aktivering av ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet den 14 december 2017 genom en resolution (härefter benämnt aktiveringsbeslutet eller beslutet). 79 Inför beslutet diskuterade stadgeparterna om de i resolutionen skulle förtydliga hur Kampalaändringarna skulle tolkas. Det var framförallt artikel 15 bis som ansågs vara otydlig. Artikeln säger inget uttryckligt gällande omfattningen av domstolens jurisdiktion då ett aggressionsbrott begåtts av en medborgare eller på 76 Wrange, Aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolen, s A.a. s A.a. s ICC-ASP/16/Res.5. 21

23 territoriet i en stat som inte ratificerat Kampalaändringarna då måltavlan varit en stat som har ratificerat Kampalaändringarna. Stadgeparterna var i tolkningsfrågan uppdelade i tre läger. En grupp som ansåg att ett förtydligande inte var nödvändigt. En annan grupp som ansåg att ICC i inte hade jurisdiktion i de nämnda situationerna, den restriktiva gruppen, och en tredje grupp som ansåg att ICC:s jurisdiktion skulle gälla, den extensiva gruppen. 80 När beslutet kom visade det sig att stadgeparterna mycket riktigt valt att göra ett sådant förtydligande aktiveringsbeslutet. 81 Aktiveringsbeslutet har sex inledande och fyra operativa klausuler. Resolutionens första inledande klausul innehåller ett erkännande av Kampalaändringarnas betydelse och att de antogs genom konsensus. Sedan bekräftas FN-stadgans inneboende principer och syften. I den tredje inledande klausulen sägs det att stadgeparternas avsikt är att aktivera domstolens jurisdiktion över aggressionsbrottet så snart som möjligt. Det efter ett beslut i enlighet med paragraf 3 i artikel 15 bis och ter. Hänvisningen får antas klargöra den juridiska grunden för aktiveringsbeslutet. 82 En hänvisning görs också till den rapport som sammanfattar stadgeparternas ställningstaganden avseende aktiveringsbeslutet. 83 I den femte inledande klausulen uppmärksammas artikel 15 bis (4) och artikel 121 (5). Förtydligandet som resolutionen innebär bör därför anses ha betydelse med hänsyn till artikel 15 bis (4), den så kallade "opt-out klausulen". I den sjätte inledande klausulen påminns det också om Kampalaändringarna antogs i enlighet med artikel 121 (5) efter vad som stadgades i artikel 5 (2). I samma klausul noteras det att en stadgepart kan deklarera att denna inte accepterar domstolens jurisdiktion gällande ett aggressionsbrott som härrör från en aggressionshandling begången av stadgeparten ifråga, innan ratificering av Kampalaändringarna enligt artikel 15 bis (4). Själva aktiveringsbeslutet framgår av resolutionens första operativa klausul. I den andra operativa klausulen bekräftas att Kampalaändringarna träder i kraft för de stadgeparter som ratificerat eller accepterat dessa. Klausulen säger sedan vidare att då en stadgepart hänvisat en situation till domstolen eller om åklagaren utreder en situation på eget initiativ, propio motu, så ska domstolen inte ha jurisdiktion om ett aggressionsbrott begåtts av en medborgare i en icke-ratificerande stadgepart eller på en sådan stadgeparts territorium trots att brottet riktas mot en stadgepart som har ratificerat Kampalaändring- 80 ICC-ASP/16/24, s ICC-ASP/16/Res ICC-ASP/16/Res.5, se också avsnittet nedan om den legala grunden för aktiveringsbeslutet. 83 ICC-ASP/16/Res.5 inledande paragraf 4. 22

24 arna. I den tredje operativa klausulen bekräftas domarnas oberoende. Avslutningsvis uppmanas alla stadgeparter att ratificera Kampalaändringarna. 84 Utifrån vad som slagits fast i den andra operativa klausulen av aktiveringsbeslutet har den restriktiva gruppen "vunnit" och resultatet av beslutet är alltså att artikel 15 bis ska tolkas snävt. Det betyder att ICC inte anses ha jurisdiktion när ett aggressionsbrott har sin grund i en aggressionshandling begången av en medborgare eller på territoriet av en icke-ratificerande stadgepart. Ingen variant av en "opt-out" i förhållande till Kampalaändringarna som 15 bis (4) behandlar ska heller behövas för att stadgeparter som inte ratificerat dessa ska vara utom domstolens räckhåll. En stadgepart behöver alltså inte deklarera att denna inte accepterar ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet genom att lämna in en sådan deklaration till domstolen som 15 bis (4) stadgar. En stadgepart som vill undandra sig domstolens jurisdiktion gällande aggressionsbrottet behöver inte heller göra detta klart på något annat sätt. Utgångspunkten är att ingen stadgepart är bunden av ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet om de inte gjort en "opt-in" genom att ratificera Kampalaändringarna. Statspartsförsamlingen har alltså i samma sekund som de aktiverat domstolens jurisdiktion också begränsat denna till ett minimum. Jurisdiktionen kommer endast gälla de stadgeparter som ratificerar Kampalaändringarna. Det kan jämföras med den andra lösningen som var uppe till diskussion som innebar att alla stadgeparter som inte deklarerade något annat skulle anses falla inom ramen för ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet. Det har uttryckts att hela resolutionen är en enda stor motsägelse eftersom den slår fast att en restriktiv tolkning ska gälla, samtidigt som det noteras att parterna varit djupt oense under hela processen och en eftergift getts till den majoritet som förespråkat en extensiv tolkning i och med att domarnas oberoende bekräftas. Motsägelsen skulle ligga i att statspartsförsamlingen fattat ett beslut, som inte innebär en kompromiss utan helt följer den restriktiva linjen, genom konsensus samtidigt som det noteras att oense alltjämt rått mellan stadgeparterna och den faktiska opinio juris hos en majoritet av stadgeparterna skiljer sig från det formella beslutet. 85 Problemen med att komma överens om hur aktiveringsbeslutet skulle utformas kan enligt mig härledas tillbaka till otydligheterna i artikel 15 bis. Bestämmelsen behandlar villkoren för ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet i fall då en stadgepart hänskjuter en situation till domstolen eller åklagaren startar en utredning proprio motu. Den är 84 ICC-ASP/16/Res Stürchler, The Activation of the Crime of Aggression in Perspective. 23