Naturvårdsverket. Ulriksdal Ulrika Hagbarth

Transkript

1 Världsnaturfonden WWF Ulriksdals Slott Solna Tel: Fax: Allmänt: Hemsida: Ulriksdal Naturvårdsverket Ulrika Hagbarth Remiss av förslag till nationell förvaltningsplan för storskarv (Dnr NV ) Naturvårdsverket har tagit fram förslag till nationell förvaltningsplan för storskarv. Världsnaturfonden WWF har i olika sammanhang svarat på remisser rörande skarv i allmänhet och skyddsjakt i synnerhet och anser att det är positivt att man tar ett helhetsgrepp med en förvaltningsplan. WWF anser att Förvaltningsplanen för storskarv hade förtjänat en ordentlig genomarbetning innan den remitterades. Remissarbetet verkar vara i otakt med tidsplanen. Synpunkter på Förvaltningsplanen för storskarv Nedan lämnar WWF kommentarer direkt kopplad till texten ifrån Förvaltningsplanen. WWF synpunkter i kursiv. 1 Ekosystemansatsen bevarande och hållbart nyttjande Ekosystemansatsen betonar att människan är en viktig del av många ekosystem och poängterar att berörda i samhället bör vara delaktiga när målen för förvaltning formuleras. WWF anser att detta är en viktig princip. 2 Ekosystembaserad förvaltning Förvaltningsplanen för storskarv vill använda ett ekosystembaserat angreppssätt. Förvaltningen av säl och storskarv liksom fiskeriförvaltningen kan därför inte isoleras från varandra vid ett ekosystembaserat angreppssätt. Förvaltningen av storskarv måste därför anpassas till de lokala förhållanden som förvaltningsbesluten avser. WWF anser att detta är en viktig princip som vi stödjer. Detta innebär också, enligt WWF, att storskaliga förändringar av östersjöfisket och Östersjöns miljöstatus mycket väl kan påverka lokala förhållanden och gör att skarvens åverkan på fisket är svårbedömd. 3 Adaptiv förvaltning Det är Naturvårdsverkets utgångspunkt att förvaltningen av storskarv ska vara adaptiv. Även om en fungerande ekosystembaserad förvaltning förutsätter en grundläggande förståelse för systemet som förvaltas kan inget förvaltningssystem vara så precist att det i detalj kan förutse hur detta dynamiska och komplexa system kommer att utvecklas. Av detta skäl krävs det en adaptiv förvaltning som kontinuerligt inhämtar ny kunskap och även kontinuerligt utvärderar effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder samt återför vunna erfarenheter in i den framtida förvaltningen. WWF anser att adaptiv förvaltning är en viktig princip för all naturvårds-och naturresursförvaltning. Stiftelsens ordförande: Hans Majestät Konungen Registrerat som: Världsnaturfonden WWF Org. Nr Plusgiro Bankgiro

2 4 Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet En framgångsrik förvaltning av storskarv underlättas av ett tydligt regionalt ansvar för förvaltningen med ett lokalt inflytande. Ett regionalt ansvar för förvaltningsarbetet ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, som syftar till att förvaltningsbeslut tas så nära medborgarna som möjligt. WWFs tolkning av subsidiaritetsprincipen är att beslut skall tas på lämpligaste nivå för att uppnå de mål som önskas med förvaltningen. Denna nivå kan vara lokal, regional, nationell eller internationell beroende på vad det är som skall förvaltas. För att en regionaliserad förvaltning skall fungera väl måste den vara strikt kunskapsbaserad och bygga på ett gediget inventeringsunderlag. WWF stöder i princip behovet av ett lokalt inflytande i naturvårds/resursförvaltning men vill betona vikten av att detta säkras genom en balanserad representation mellan olika intressegrupper på lokal/regional nivå., 5 Artbegrepp Denna förvaltningsplan omfattar arten storskarv (Phalacrocorax carbo). I Europa och Sverige är arten storskarv indelad i två olika underarter (raser). Dels den i Sverige häckande underarten Phalacrocorax carbo sinensis (ofta kallad mellanskarv ) och dels den i atlanten häckande Phalacrocorax carbo carbo (storskarvens s.k. nominatras dvs den underart som först beskrevs vetenskapligt). Det är endast underarten sinensis som häckar i Sverige. En vanligt förekommande missuppfattning är att mellanskarven utgör en egen art vilket inte är fallet. I debatten om storskarven har det under senare år, förekommit uppgifter om att mellanskarv inte är en naturligt förekommande population i Europa utan att den på olika sätt inplanterats i Europa under bl.a talet (och även i Sverige). Enligt denna argumentation bör mellanskarven inte ses som ett naturligt inslag i den europeiska faunan utan som en invasiv art som bör utrotas. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten anser att underarten mellanskarv är naturligt förekommande i hela dess nuvarande utbredningsområde i Europa och Sverige. Det finns i dagsläget inga vetenskapliga belägg för ovanstående argumentation om mellanskarven som en inplanterad främmande ras. Tillgängliga data ger istället en motsatt bild. WWF stödjer Naturvårdsverkets- och Havs- och vattenmyndighetens slutsatser att mellanskarven (Phalacrocorax carbo sinensis) bör betraktas som en inhemsk art i sitt svenska och europeiska utbredningsområde. WWF anser att klarläggande om mellanskarvens europeiska ursprung är en viktig byggsten i förvaltningsplanen. 6 Förvaltningens mål Naturvårdsverket har nedan formulerat övergripande målsättningar för förvaltningen av storskarv. God samexistens mellan människa och storskarv Förvaltningsplanen kan bidra till en god samexistens genom att: Utgöra vägledning för Länsstyrelsens målsättningar för den regionala förvaltningen av storskarv samt handläggning av skyddsjaktsansökningar avseende arten Bidra till en förbättrad uppföljning av skyddsjaktens effekter på storskarvens populationstrend, populationsstorlek och geografiska utbredning.

3 Bidra till en förbättrad uppföljning av storskarvens påverkan på fiskpopulationer samt i vilken utsträckning storskarven påverkar yrkesfisket och övrigt fiske. Utgöra en grund för kunskapsinhämtning (inkl. forskning) samt en plattform för informationsoch kunskapsspridning. I delar av landet finns en konflikt kring storskarv för dess upplevda såväl som reella påverkan på fiskbestånden och fiskerinäringen. Förvaltningsplanens mål är att minska dessa konflikter genom en adaptiv förvaltning och ökad dialog mellan olika intressen. WWF anser att ovanstående målsättningar är rimliga. 7 Skyddsjaktens påverkan på storskarvens utbredning, antal m m En adaptiv förvaltning måste vara kunskapsbaserad och kräver en bättre återkoppling mellan förvaltningsbesluten och dess effekter på storskarvens bestånd än vad som är fallet i dag. I dag saknas kunskap om skyddsjaktens effekter på storskarvens status nationellt (samt inom EU). Viss sådan kunskap finns dock regionalt, men denna är vanligen inte systematiserad och utvärderad. Dessutom försvårar denna kunskapsbrist även möjligheterna att nå upp till kunskapskraven enligt undantagsbestämmelserna i såväl svensk jakt lagstiftning som EU:s naturvårdsdirektiv för att bevilja skyddsjakt. För att kunna ha en adaptiv förvaltning av storskarv krävs kunskap om artens påverkan på fiskpopulationer både ur naturvårdsynpunkt och kommersiellt. Det krävs även kunskapsbaserade sammanställningar och forskning om artens påverkan på yrkesfisket och fritidsfisket. Vidare krävs uppföljningar enligt etablerad metodik av vilken effekt skyddsjakten och andra förvaltningsåtgärder har på dels fiskpopulationerna man avser skydda, dels på yrkesfisket och övrigt fiske. I dag saknas vetenskapligt baserade svar på samtliga ovan nämnda frågeställningar vilket försvårar en adaptiv förvaltning som anpassar exempelvis skyddsjaktsbeslut i förhållande till påvisad skada respektive storskarvens populationsstatus. WWF anser att ovanstående slutsatser om att det i stort saknas ett vetenskapligt baserat kunskapsunderlag äger sin riktighet, För att kunna bedriva en adaptiv förvaltning måste ny kunskap inhämtas som kan ge underlag för väl avvägda beslut för förvaltningen. 8. Inhämtning och spridning av kunskap Mot bakgrund av det som beskrivs ovan är ett viktigt delmål i förvaltningsplanen att inhämta kunskap som underlättar en adaptiv förvaltning av storskarv. Det behövs såväl kunskapssammanställningar som ny riktad forskning. Det behövs också informationsspridning till yrkesfisket och fritidsfisket, allmänheten, ideella regionala kunskapen och regionala beslut sammanställas nationellt så att en god överblick möjliggörs. WWF delar de slutsatser som presenteras i förslaget till förvaltningsplanen angående brist på kunskap och anser att i avsaknad av tillräcklig information så bör försiktighetsprincipen i nuläget vara vägledande fullt ut och en restriktivare hantering av myndighetbeslut rörande skyddsjakt på skarv tillämpas.

4 9. Förvaltning - Bevarandeåtgärder I dag finns inget krav att utse Natura 2000 områden för att skydda storskarv. Däremot är många kolonier etablerade i områden med befintligt skydd. Sådant skydd omfattar fågelskyddsområden, naturreservat, nationalparker och Natura 2000 områden. Sammantaget bedömer Naturvårdsverket att storskarven för närvarande har ett tillräckligt skydd på nationell nivå. Bevarandeåtgärder tas därför inte upp i denna förvaltningsplan. WWF anser att vissa kolonier där illegal jakt på skarv och dess ägg har skett utan tillstånd kan behöva ett förstärkt skydd som fågelskyddsområde. I flera skarvkolonier eller intill finns skyddsvärda fågelarter såsom havsörn, berguv, häger, snatterand, strandskata, ejder med mera. I flera kolonier har havsörnen viktiga jaktområden och skarven utgör idag sannolikt en viktig del av havsörnens diet. 10. Förvaltning - Skyddsjakt som skadeförebyggande åtgärd När skyddsjakt beviljas måste den risk för lidande som viltet och dess ungar riskerar att utsättas för vägas mot risken för allvarlig skada på det som man avser att skydda. Att förstöra ägg genom prickning eller oljering används som ett alternativ eller komplement till jakt med skjutvapen. Metoden ger dock ingen direkt effekt på skadorna och för att uppnå en decimering av antalet fåglar krävs att åtgärden genomförs systematiskt under flera år. Det finns också risker med att fåglarna störs på häckningsplatserna och sprider sig över större områden. Man bör vid förstöring av ägg beakta risken för att orsaka onödigt lidande på grund av att utvecklingen i ägget gått för långt. WWF anser att oljering och äggprickning är oetiska metoder. Dessa metoder bör således inte användas. WWF anser att skyddsjakt ej bör bedrivas under häckningsperioden, utom när oacceptabel skada uppstår. Det finns här en etisk aspekt, men även en juridisk tolkning. Enligt Art- och habitatdirektivets (Artskyddsförordningen) fredningsbestämmelser är det inte tillåtet att jaga under reproduktionssäsongen vilket både prickning, oljering och användandet av grön laser vid kolonier avser. Här bör Länsstyrelsen visa på vilken laglig grund en eventuell skyddsjakt vilar på. WWF anser att frågan om Art- och habitatdirektivet verkligen tillåter att en population decimeras kraftigt under jaktformen skyddsjakt bör utredas närmare. Det bör undersökas på vilken/a undantagsregel/er som används som lagligt stöd för populationsdecimering. Jakt på skarv bör inte tillåtas från 1 mars till 15 augusti på grund av ovanstående, utom när skadan är stor, definitiv och orimlig. WWF anser att endast skyddsjakt med kulvapen bör förekomma under tiden augusti-februari. Tillståndsgivning bör generellt vara restriktivare än hittills. 11 Störning som skadeförebyggande åtgärd Att skrämma föräldrafåglar i kolonier kan vara tveksamt i samband med häckningen eftersom det är svårt att bedöma hur långt häckningen är framskriden. Om störningen innebär att ägg förstörs måste beslut om skyddsjakt tas. Metoder bör utvecklas för att skrämma bort storskarvar från känsliga områden för fisk. Det är dock viktigt att följa upp påverkan av störningen på andra häckande arter i området. WWF anser att i känsliga områden för fisk, t ex fiskodlingar, fiskutsättningsområden etc kan skarvar behöva skrämmas iväg. Metoden bör hanteras restriktivt p g a påverkan av störningen på andra häckande arter i området. Metod för skrämsel måste definieras tydligare i planen.

5 WWF anser att skyddsjakt beviljats för ofta på för bristfälligt underlag. WWF anser att fler metoder istället för skyddsjakt måste prövas för att hantera störningar. Beträffande skogsskador anser WWF att de flesta kolonier ligger på små öar där inget skogsbruk skulle bedrivas. Skadorna måste i de flesta fall betraktas som ringa. 12 Återrapportering av genomförd skyddsjakt Även om beslutet om skyddsjakt omfattar flera år ska de villkoras med en årlig återrapportering. Detta är en förutsättning för länsstyrelsernas rapportering i HABIDES. Detta är i sin tur en förutsättning för att Naturvårdsverket ska kunna göra årliga sammanställningar av skyddsjakten samt rapportera till EU. WWF anser att det brister i återrapportering och uppföljning och att detta rimligen bör innebära en restriktivare utdelning av skyddsjakttillstånd tills bättring sker. 13 Kommunikation och delaktighet Förvaltningen bör präglas av en hög grad av transparens och en tydlig ansvarsfördelning i alla delar. Detta underlättas av kommunikation och aktiv delaktighet från berörda intressen. En sådan delaktighet baseras helt på frivillighet för olika intresseorganisationer varför samtliga berörda myndigheter måste underlätta och bidra till goda förutsättningar för ett sådant arbetssätt. WWF anser att strukturerade opartiska kontrollerbara metoder måste användas vid inventeringar, inte minst när ideella organisationer ska hjälpa till och räkna. WWF menar att länsstyrelserna i första hand bör ta ansvaret för inventeringsverksamheten och säkerställa resultatens kvalitet. 14 Uppföljning av förvaltningen och kunskapsförsörjning Det kan konstateras att länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt inte alltid uppfyller de formella kraven i enlighet med Fågeldirektivet och EU-kommissionens guide (2013). För att tillstånd till skyddsjakt ska kunna ges behöver beslutet vara underbyggt av välgrundade underlag som tydligt visar på att exempelvis allvarlig skada kommer uppstå om inte åtgärden genomförs. Idag saknas ofta denna typ av otvetydig dokumentation, vilket kan leda till att beslut tas på alltför oklara grunder. Därtill finns stora brister i återrapporteringen då den dokumenterade effekten av besluten varierar stort i kvalitet, eller saknas helt. Sammantaget försvårar dessa brister en ändamålsenlig och adaptiv förvaltning av storskarven både lokalt, regionalt, nationellt och inom hela EU. Situationen kan förbättras genom att 1. Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt anpassas till kraven i rapporteringssystemet 2. Besluten rapporteras på ett konsekvent och korrekt sätt i HABIDES som Naturvårdsverket sedan sammanställer och rapporterar till EU-kommissionen 3. Förvaltningsbesluten tas med i arbetet med övervakningar av Storskarvsbeståndet i landet och det görs regelbundna sammanställningar av förvaltningsåtgärder kopplat till storskarvens status.

6 WWF anser att denna påvisade brist, enligt ovan är mycket allvarlig, och måste föranleda en restriktivare tillståndsgivning innan bristerna har åtgärdats. WWF anser att punkt 1-3 enligt ovan är avgörande för att tillämpa adaptiv förvaltning och att tillståndsgivning bör generellt vara restriktivare än hittills. 15 Människors inställning till storskarv Under storskarvens kraftiga expension längs kusterna och i många sjöar har det ibland uppstått konfliktsituationer. Det kan konstateras att det saknas belagda skadebedömningar och kunskap om hur många skarvar som kan finnas i ett område samt att skadorna är lokala. Det är därför i dagsläget mindre lämpligt att fastställa nationella övre eller undre gränser för antalet storskarvar i Sverige. Sammanfattningsvis måste storskarvens påverkan på fiskbestånden bedömas från fall till fall på regional nivå. Storskarvens predation kan ha negativa effekter på fiskbestånden i vissa mindre avgränsade områden, medan den i andra miljöer såsom större, öppna system inte har kunnat påvisas även om uttaget av fisk kan vara lika stort eller till och med större. WWF stödjer synsättet ovan. Sommaren 2013 visade det sig att innerskärgårdens bestånd av yngel från abborre och gädda varit bättre än på många år. D v s i samma område som flest storskarvar häckar och födosöker, situationen är komplex. Sammanfattning Förvaltningsplanen för storskarv är en viktig inlaga och innehåller många viktiga principer och förhållningssätt som WWF har hävdat i flera år. Konsekvensen av planens vällovliga ansats bör rimligen bli en mer sansad debatt, mindre djurplågeri, mindre överträdelser av det internationella regelverket och vettigare jakttillstånd. En särskild bonus är givetvis om man klarlägger vilken art det faktiskt handlar om och dess naturliga roll i Europa. I handläggningen av detta ärende har medverkat Henrik Waldenström, Mats Forslund och Tom Arnbom. Peter Westman Naturvårdschef Henrik Waldenström handläggare