REVOLUTIONÄR MARXISM Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen

Transkript

1 REVOLUTIONÄR MARXISM Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Nr 3 (mars 2008) Innehåll: Hur ska vi kunna bli fria? Innebörden av Karl Marx kamp mot Michail Bakunin av Jeremy Dewar Revolutionen i Finland 1918 av Jens-Hugo Nyberg samt recensioner: Trotskister mot Hitler Andreas Malm om klimatfrågan Pris: 40 kr

2 Redaktionen har ordet Det första numret av Revolutionär Marxism publicerades i början av Utgivningen är tänkt att fortsätta med två nummer per år. Därmed är det dags för det tredje numret. Tidskriftens syfte är att ge en fördjupad analys av frågor som inte kan behandlas tillräckligt utförligt i vår tidning Arbetarmakt eller vårt nyhetsbrev. Nummer tre har två tyngdpunkter. Den första är den strid som utkämpades mellan Marx och Engels å ena sidan och Bakunin å den andra inom ramen för den första arbetarinternationalen Internationella Arbetarassociationen. För första gången konfronterades marxismen med en fullt utvecklad anarkistisk riktning vars konsekvenser för arbetarrörelsens socialistiska strävanden var förödande. I en utförlig genomgång av stridens olika faser, men också dess filosofiska grunder, analyserar Jeremy Dewar de grundläggande skillnaderna mallan marxism och anarkism. Vårt syfte med att publicera artikeln är inte enbart att bidra till den historiska förståelsen av konflikten mellan marxism och anarkism. Det är i ännu högre grad ett led i den kritik av anarkismen som vi anser vara nödvändig för att minska det negativa inflytande som anarkistiska och frihetliga idéer utövar inte bara i den svenska vänstern utan även i den internationella rörelsen mot kapitalets globalisering. Anarkismens politiska konsekvenser, vilket artikeln tydligt visar, är kapitulation inför reformistiska krafter inom rörelsen. Den andra tyngdpunkten är 80-årsminnet av den finska revolutionen vars utbrott under våren 1918 markerade att inte heller Skandinavien stod utanför den revolutionsvåg som svepte fram över Europa från 1917 och några år framåt. Jens-Hugo Nyberg ger en bred bild av revolutionens orsaker och förutsättningar. Artikeln diskuterar också varför den finska revolutionen led nederlag det rör sig både om politiska och militära lärdomar som ännu inte förlorat hela sin aktualitet. Det finns viktiga lärdomar att hämta i revolutionens sammanbrott. I första hand rör det sig om de socialistiska ledarnas vägran och oförmåga att bryta med socialdemokratin och politiskt avgränsa revolutionens anhängare från de som strävade efter kompromisser. I en av två recensioner behandlas sedan en bok om de tyska trotskisternas kamp mot nazisternas maktövertagande. Boken redovisar ett tidigare delvis okänt material som visar att de tyska trotskisterna inte alls var några boksynta teoretiker avskurna från den praktiska kampen. De var tvärtom djupt involverade i den praktiska och ibland väpnade kampen mot nazisterna. De tyska kamraterna höll ut länge, ända fram till , mot den nazistiska terrorregimen. Så sent som sensommaren 1940, vid tiden för mordet på Trotskij, samlades kamrater i Berlin till ett minnesmöte. Slutligen recenseras Andreas Malms mycket uppmärksammade bok om klimathotet. Den lägger en bra grund för en marxistisk förståelse av klimatfrågan, även om recensenten har en och annan invändning. Förändringarna i klimatet är en av vår tids största frågor och Revolutionär marxism kommer att återkomma till det som alltmer framstår som mänsklighetens ödesfråga. Redaktionen Revolutionär Marxism publiceras av Arbetarmakt svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen ( internationell hemsida på engelska: hemsida på engelska: hemsidor på tyska: (Tyskland) (Österrike) hemsida på franska: hemsida på tjeckiska: sop.revoluce 2

3 Hur ska vi kunna bli fria? Innebörden av Karl Marx kamp mot Michail Bakunin Vid det senaste sekelslutet fick den antikapitalistiska rörelsen bevittna ett verkligt återupplivande av anarkistiska idéer och anarkistisk praktik. Detta innefattade en betoning av direkt aktion genomförd av vänskapsgrupper som arbetade utifrån konvergenscentra under belägringarna av toppmöten och en organisatorisk metodologi baserad på konsensus istället för majoritetsbeslut. Det stod snart klart att detta inte var de pragmatiska metoder som en del av deras amerikanska förespråkare hävdade att de var utan faktiskt en fråga om viktiga principer. De var, fick vi veta, väsentliga för att skydda individers och små gruppers fullständiga autonomi. De syftade uttryckligen till att förhindra framväxten av varje slags ledning, även av det mest tillfälliga slag, och blockera utövningen av varje slags auktoritet, även om den var demokratiskt vald. Ingen omröstning var det skrik som mötte varje försök att bryta det vi kan kalla strukturlöshetens tyranni, dvs. det kaos som tillåter några få viljestarka och högröstade individer att komma fram som de självutnämnda språkrören för demonstranterna. Anarkismens förnyade inflytande var också extremt synligt i både de svarta, skära och silverfärgade blocken i demonstrationer från Seattle till Genua, skriver Jeremy Dewar. När det kom till diskussion om rörelsens strategi, dvs. vad den ska göra och kämpa för, var anarkismens närvaro återigen påtaglig. Detta var speciellt sant i den tidiga antikapitalistiska rörelsens allmänna fientlighet till politik, eller snarare varje politik som fokuserade på staten och behovet av politisk makt; själva idén om kampen för makten betraktades som föråldrad. De ledande krafterna i detta var zapatisterna och deras teoretiker/anhängare John Holloway med sin How to Change the World Without Taking Power. Ett brett spektrum av mål ersatte den politiska makten som mål: mothegemoni, bemyndigande av ursprungsbefolkningarna, föreningar för mikrokrediter och krediter i Indien, arbetarnas självstyre i Argentina och Venezuela. De presenterades både separat och tillsammans som lösningar som kringgår staten men som kunde bygga upp en annan värld underifrån utan farorna och de övergripande kostnaderna med att gripa makten. Både den reformistiska strategin att använda den existerande kapitalistiska staten som verktyg, genom vilken reformer kan uppnås, och den revolutionära strategin att skapa en arbetarstat, genom vilken kapitalisterna exproprieras, avvisades. Även om många av förespråkarna för dessa antipolitiska idéer inte öppet identifierade sig som anarkister, gav deras avvisande av statens roll deras förslag ett gemensamt frihetligt tema. Den tidiga antikapitalistiska rörelsens ungdomsbaserade radikalisering, från demonstrationerna i Seattle 1999 och fram till de stora gatustriderna i Göteborg och Genua, var påfallande lika radikaliseringen efter Nyckelfaktorer i denna politisering var fientlighet mot USAimperialismen på grund av Vietnamkriget och besvikelse över både stalinismen och socialdemokratin. Sovjetunionens roll i krossandet av Pragvåren 1968 och det franska kommunistpartiets förräderi samma år skingrade många illusioner om stalinismen. Socialdemokratin i väst led likaså av utfallet av slutet för uppgången efter kriget. Den antikapitalistiska rörelsens framväxt vid sekelskiftet kännetecknades också av vrede mot USA-imperialismen och en kris i den reformistiska och stalinistiska vänstern. USA:s världsordning efter kalla kriget sågs i allt högre grad för vad den var: barbarisk och reaktionär. Sovjetunionens sammanbrott skapade en kris i de officiella kommunistiska partierna; socialdemokratin gick högerut och övergav varje anspråk på socialt inriktade reformer för arbetarklassen. Ett utrymme till vänster om de traditionella arbetarpartierna öppnades och den antikapitalistiska rörelsen kunde fylla det. De nya frihetliga hävdade att deras idéer var antibyråkratiska, militanta och obefläckade av det förflutnas dogmer. Ändå var faktiskt ingen av deras idéer ny. De kan alla spåras tillbaka till debatter under de årtionden då den moderna arbetarrörelsen formades under 1800-talet. Anarkismens och frihetlighetens idéer har en historia som är lika lång som marxismens. Båda räknar sina rötter tillbaka till de politiska striderna mellan anhängare till Karl Marx ( ) och Pierre-Joseph Proudhon ( ) och senare Michail Alexandrovitj Bakunin ( ). Dessa strider inleddes på 1840-talet men bröt ut i massomfattning i första Internationalen ( ). Följande artikel undersöker anarkismens ursprung och utkristallisering som rörelse och dess strategiska skillnader gentemot revolutionär kommunism. Dess fokus är debatterna inom första Internationalen och speciellt konflikten mellan Marx och Bakunin, och kombinerar en historisk översikt av kampen mellan dem med en filosofisk analys av deras konkurrerande idéer. En enkel redogörelse för historien skulle inte, även om den är intressant i sig, bidra till den politiska strategi som vi måste utveckla för att utkämpa dagens antikapitalistiska strider. Det är dessa striders framtid som gör en strategisk debatt om anarkismen eller marxismen oerhört betydelsefull. Skillnaderna mellan dem berör grundläggande frågor: vad är frihet och rättvisa och var finns rötterna till makt och auktoritet? Det är ur de motsatta svaren på dessa frågor som stora skillnader följer i politisk strategi, såsom vad som konstituerar 3

4 den revolutionära klassen. Det hungriga förtitalet Utarmningen av arbetarklassen och bönderna var så omfattande att 1840-talet, denna tidiga period i kapitalismen, blev känt som det hungriga förtitalet. Sociala konflikter kulminerade i de kontinentala revolutionerna i Europa , men i kölvattnet efter deras nederlag åtnjöt kapitalismen en period av febrig expansion som varade genom och 1860-talet. Denna period av välstånd i mitten av århundradet decimerade den första generationen av arbetarorganisationer och socialistiska organisationer som bildats under och 1840-talet. Ett speciellt viktigt offer var den brittiska chartismen, den första massomfattande arbetarrörelsen. I mitten av talet framträdde långsamt ändå nya fackföreningar, nya kooperativa rörelser och nya politiska organisationer. De var mindre revolutionära i sina metoder och mindre modigt utopiska i sina mål än sina föregångare, men de representerade inte desto mindre ett omfattande återupplivande av arbetarrörelsen. Man kunde iaktta en växande politisk jäsning. I Storbritannien hölls ofta arbetardemonstrationer och protestmöten till stöd för kampen för självständighet i Polen och Italien. Det inbegrep även stöd för Abraham Lincoln och unionens sida i amerikanska inbördeskriget ( ), speciellt när det stod klart att dess seger skulle leda till befrielse av slavarna. På den ekonomiska nivån skickade strejkande engelska och belgiska arbetare delegationer till varandra för att försäkra sig om solidaritet, dvs. att stoppa import av strejkbrytare för att bryta strejker. (1) Brittiska och franska arbetarorganisationer besökte varandra i samband med de internationella handels- och industriutställningar som var vanliga under dessa år. Det var under ett besök av en fransk arbetardelegation på den internationella utställningen i London 1862 som idén om en permanent internationell arbetarsammanslutning först fördes fram. Första Internationalen Den 28 september 1864 grundades Internationella Arbetarassociationen (IAA) i London av delegationer som bestod av franska, brittiska, tyska och andra länders arbetarledare. Även om Karl Marx bara var ett tyst vittne på plattformen vid detta möte, valdes han till en provisorisk kommitté som skulle utarbeta förslag till stadgar och målsättning. Efter nederlaget i revolutionerna 1848 befann sig ledarna i exil i London, utan massinflytande och oförmögna att förklara revolutionens nederlag. De började snart angripa varandra som förrädare och polisagenter. Även Kommunistiska Förbundet, som hade fått sitt berömda manifest av Marx och Engels, föll samman i stridande fraktioner. Marx i London och Friedrich Engels ( ) i Manchester drog sig också undan kriget mellan klickar av emigranter för att fokusera på teoretiskt arbete, det som skulle komma att bli Marx Kapitalet. Deras politiska isolering varade mer än ett årtionde. Nu anslöt sig emellertid Marx, eftersom verkliga proletära massorganisationer var inblandade, entusiastiskt till IAA. Engels var till att börja med mer tveksam, eftersom han var ivrig att hans vän skulle fullborda Kapitalet. I samarbete med några som återstod från det gamla Kommunistiska Förbundet, som Johann Eccarius, försökte Marx steg för steg påverka dessa betydande och genuina arbetarorganisationer mot ett fullständigt revolutionärt program och för att skapa en världsomspännande politisk organisation. Han kastade sig tillsammans med Engels, efter att den senare flyttat till London 1870, in i detta arbete, skrev upprop och organiserade insamlingar för strejkande, samtidigt som de utvecklade en politik som skulle kunna generalisera deras kamp till krav på politisk handling som kulminerade i kampen för makten. Marx åtog sig att skriva Internationalens första programmatiska ställningstagande, Inauguraladressen för Internationella Arbetarassociationen. Han kommenterade själv att den inte kunde skrivas med det modiga språket i Kommunistiska manifestet, men den hanterade de väsentliga punkterna med ett språk som den framväxande arbetarrörelsen kunde förstå. Marx lade grunden för ett arbetarklassens program, som ledde från dagens strider, för politisk frihet, ekonomiska och sociala reformer, till den politiska makten som mål. Dokumentet pekade på det faktum att arbetarna, trots industrins otroliga expansion, inte fick tillräcklig mycket i lön för att kunna leva på den, kvinnor och barn skyddades inte från fruktansvärt riskabla arbetsförhållanden och allmänhetens hälsa struntade man i. När Marx pekade på agitationen för den brittiska lagen om tio timmars arbetsdag 1847, noterade han att dess upphöjande till lag markerade att för första gången hade medelklassens [dvs. bourgeoisiens] ekonomiska politik lidit ett öppet nederlag mot arbetarklassens. (2) Marx hänvisade till den kooperativa rörelsen som ännu en seger för de arbetande klasserna, speciellt kooperativa fabriker. De hade, hävdade han, visat att produktionen kan ske i större skala och i överensstämmelse med den moderna vetenskapens framsteg utan förekomsten av en klass av mästare (masters), som använder sig av en klass av händer. De bevisar att arbetsmedlen för att bära frukt inte behöver monopoliseras som medel till herravälde över och öva utsugning av arbetaren själv. (3) Han drog emellertid slutsatsen att ett sådant kooperativ, när det inskränktes till den trånga kretsen av tillfälliga försök av enstaka arbetare var ur stånd att hejda monopolets tillväxt i geometrisk skala, att befria massorna, ja, att ens märkbart lindra tyngden av deras elände. (4) Den slutsats som Marx drog var att det kooperativa systemet [måste] utvecklas i nationell skala och befordras med nationella medel. (5) Marx betonade också bandet mellan arbetarklassens frigörelse och den internationella dimensionen och frågade: Om arbetarklassens frigörelse kräver samverkan mellan skilda nationer, hur skall man då nå detta stora mål med en utrikespolitik, som fullföljer skändliga syften, driver sitt spel med nationalfördomar och spiller folkets blod och egendom på rövarkrig? Det var med denna fråga som inauguraladressen kom till den avslutande slutsatsen: Att erövra politisk makt är därför nu arbetarklassens stora plikt. Den tycks ha begripit detta, ty i England, Frankrike, Tyskland och Italien ser man ett samtidigt återupplivande av arbetarpartiet och det förekommer försök till dess reorganiserande. (6) Vid sin höjdpunkt hade Internationalen stöd av massorganisationer över hela Västeuropa och Nordamerika. Den organiserade strejker och solidaritet och utvecklade en internationalistisk utrikespolitik för arbetarklassen. Den utvecklade demokratiska och proletära krav på en åttatimmarsdag, gratis statlig utbildning, allmän rösträtt, aktivt motstånd mot krig, solidaritet med förtryckta natio- 4

5 ner och nödvändigheten att socialisera jorden och alla produktionsmedlen. Därför utsattes den för repression; i Frankrike förbjöds den och dess ledare dömdes och straffades för konspiration. Den ekonomiska nedgången medförde en stor strejkvåg i de flesta länder i Europa. Internationalen ingrep framgångsrikt och organiserade dem där det fanns avdelningar. Lockouten mot bronsarbetarna i Paris (1867), byggnadsarbetarnas strejk i Genève och speciellt massakern på strejkande gruvarbetare i Belgien (båda 1868) gav Internationalen tusentals nya anhängare. Till att börja med var strejken ett mål i sig. Gradvis visade emellertid erfarenheten att en strejk bidrog i stor omfattning till Internationalens styrka, i den utsträckning som den medförde att de strejkande kastade sig i armarna på organisationen. (7) Vid tiden för konferensen i Basel 1869 hade Internationalen sex regionala federationer och medlemmar i Belgien, 230 avdelningar och medlemmar i Storbritannien och medlemmar i det österrikiska imperiet, trots att den var en förbjuden organisation. (8) Bakunins väg till anarkismen Tiden för strejkvågorna var höjdpunkten för fackföreningarnas deltagande i första Internationalen. Den markerade också höjdpunkten för Marx politiska inflytande. De franska proudhonisterna, den andra stora politiska strömningen inom Internationalen, hämmades av den allmänna fientlighet gentemot fackföreningar som de ärvt av Proudhon själv. Det var vid den här tiden som Bakunin blev aktiv i Internationalen. Han hade en karriär som revolutionär skribent och aktivist bakom sig som gick tillbaka till 1840-talet, men det var först 1867 som han förklarade sig vara anarkist. (9) Proudhon hade myntat termen anarkist 1840 men använde den inte regelbundet, utan föredrog istället att kalla sig mutualist. Inte heller byggde han själv någon organisation kring sina mutualistiska idéer utöver sin misslyckade folkbank. Inte desto mindre påverkade Proudhon i hög grad Bakunin både under 1840-talet, när de möttes för omfattande diskussioner i Paris, och senare under 1860-talet efter hans återkomst till Västeuropa från fängelse och exil. Bakunin fastslog senare upprepade gånger att Proudhon var allas vår mästare. Bakunins betydelse i anarkismens historia är tvåfaldig. Han var den förste som utarbetade ett speciellt program för anarkismen, och den förste som beskrev och i viss utsträckning byggde en internationell organisation för att genomföra detta program. Allmänt talat var Proudhon upphovsmannen till den anarkistiska ideologin, speciellt dess absoluta vägran att omvandla social förändring till erövring av politisk makt och dess avvisande (i ord) av all auktoritet. Bakunin utvecklade dessa idéer och var upphovsman till anarkismen som politisk rörelse. Han tog begreppen mutualism, fri sammanslutning och federalism från Proudhon. Det var emellertid alldeles säkert inte bara Proudhon som påverkade Bakunins politiska program och teori. Bakunin avvisade helt och hållet Proudhons fientlighet gentemot fackföreningar och strejker. Istället kombinerade Bakunin på ett eklektiskt sätt element från olika källor. Hal Draper noterar i fjärde delen av sitt monumentala verk Karl Marx s Theory of Revolution följande komponenter i bakuninismen: 1. En samhällsteori som föreslagits av Proudhon, med ett stänk av [Max] Stirner det egentliga anarkistiska inslaget. 2. Ett socioekonomiskt program som var en (föränderlig) version av den antikapitalistiska kollektivism som fanns i socialistiska kretsar, inklusive eklektiska lån från marxistisk teori för att fylla igen sprickorna. 3. För den politiska strategin den konspiratoriska putschismen i den dåvarande vänsterjakobinska traditionen från B:na, dvs. Babeuf, Buonaroti, [Auguste] Blanqui, Barbès (det som historikerna numera löst kallar blanquism ) alltihop uppträtt på en ryskcentrerad terroristisk nihilism. (10) Denna beskrivning är användbar och är verkligen lätt att illustrera ur Bakunins egna skrifter. Till detta måste man emellertid, som Aileen Kelly gör, foga vänsterhegelianismen. (11) Michail Bakunin hade som student studerat G.W.F. Hegels ( ) verk i Moskva under 1830-talet och 1840-talet. Hegel var objektiv idealist och såg idéernas och tänkandets rike som primär och verklig och den materiella världen som sekundär och härledd därur. Till skillnad från tidigare idealister såg han dock inte det ideala som oföränderligt eller utan konflikt eller motsättning. Han såg tvärtom människans historia som en process av oupphörlig förändring och utveckling, som punkterades av revolutionära språng. Han utvecklade denna dialektiska metod i sin ungdom under inflytande av de omskakande omvälvningar som åstadkoms av den stora franska revolutionen, den industriella revolutionen i Storbritannien och upptäckter inom naturvetenskaperna. Dessa förändringar gjorde slut på den gamla statiska världsåskådningen med sina oföränderliga logiska kategorier. På senare år blev han emellertid, under stark påverkan av kontrarevolutionen efter Napoleons fall, mer konservativ och drog slutsatsen att någon form av konstitutionell monarki var historiens slutpunkt, dvs. förverkligandet av det ideala eller det heliga-i-samhället. Hans anhängare splittrades i konservativa och revolutionärer. De senare, speciellt Ludwig Feuerbach ( ), koncentrerade sig på Hegels revolutionära dialektiska metod och strävade efter att på en materialistisk grund tillämpa den på det mänskliga samhället. Bakunin kom till Berlin 1840 och blev medlem i den unghegelianska kretsen 1842, tillsammans med Max Stirner, Marx, Engels och Bruno Bauer. Han hoppades kunna skriva ett stort verk om Ludwig Feuerbach, unghegelianernas främsta inspiratör, men han fullbordade det aldrig. Han bidrog 1844 till Marx och Engels Deutsch-Französische Jahrbücher. (12) Han skrev en artikel med rubriken Reaktionen i Tyskland, som avslutades med ett ämne som han gång på gång skulle återvända till: nihilism. Han skrev: Låt oss därför förlita oss på den eviga Ande som förstör och utplånar bara därför att den är den ofattbara och eviga källan till allt liv. Lidelsen för förstörelse är också en skapande lidelse! (13) När revolutionen bröt ut i Paris i februari 1848 skyndade sig Bakunin dit för att ingripa och var senare under samma år också aktiv i upproret i Dresden. Senare deltog han i den borgerligt liberala panslaviska kongress som hölls i Prag. Denna borgerliga församling avvisade, liksom 20 år senare vid Förbundet för Fred och Frihets kongress, hans krav på socialt uppror, vilket han hade framställt i sin Appell till slaverna. Panslavisk nationalism av det här slaget, liksom hans entusiasm för nihilistisk förstörelse, dök upp gång på gång i Bakunins politik, utan 5

6 att han bekymrade sig särskilt mycket om huruvida det var förenligt med andra inslag i hans program. Detta var kanske den första frågan som skilde honom från Marx och Engels. De avvisade häftigt panslavismen som en reaktionär strömning som splittrade den revolutionära rörelsen i Centraleuropa, som enligt deras uppfattning borde koncentrera sig på Tysklands förening men också alliera sig med polackernas och ungrarnas nationella kamp. Deras ståndpunkt var inte alls densamma som de tyska nationalisternas. De var övertygade om att en revolutionär förening skulle medföra den ryska, österrikiska och preussiska absolutismens fall och först öppna vägen till en demokratisk och sedan en socialistisk revolution. Därför bedömde de olika nationella strider som revolutionära eller reaktionära i enlighet med vilken inställning de hade till den ryske tsaren. Ryssland hade spelat en central roll i krossandet av Napoleon och återstoderna av franska revolutionen, och hade i spetsen för den heliga alliansen (med Österrike och Preussen) övervakat den långa reaktionära perioden från 1815 till Panslavismen spelade enligt deras uppfattning den ryske tsaren och hans agenter i händerna, vilka framställde sig som slavernas befriare. Tsarismen var artonhundratalets ärkereaktionära supermakt, som backade upp och inspirerade alla försök att krossa de borgerligt demokratiska revolutionerna Det allra minsta koketterande med den, som Bakunin sysslade med, var bannlyst av Marx och Engels. De österrikiska myndigheterna grep Bakunin under hans vistelse i Prag och förde honom till Sachsen där han dömdes till döden men i stället överlämnades till tsaren och spärrades in i det ökända Peterpaulfängelset i S:t Petersburg. Han skulle komma att tillbringa de närmaste åtta åren där, en stor del av tiden i isolering. Han tillbringade sedan ytterligare fyra år i inhemsk förvisning i Sibirien. I ett försök att få sin dödsdom lindrad till livstids fängelse gjorde han en av de mest bisarra sakerna under hela sin politiska karaktär. Han skrev en Bekännelse till tsar Nikolaj I (1851), vilken lyckligtvis för honom inte upptäcktes och publicerades förrän efter revolutionen I bekännelsen uppmanade han tsaren att underblåsa den sociala revolutionen och ställa sig i spetsen för en rörelse för att skapa en decentraliserad stat, baserad på sammanslutna bondekommuner, eftersom han därigenom skulle uppträda i överensstämmelse med ryska instinkter och att revolutionen då skulle bli mindre blodig och brutal. Ännu mer märkligt för anarkins framtida apostel är det att Bakunin i Bekännelsen skisserade sina idéer om den roll som ett utomordentligt auktoritärt och hemligt sällskap skulle spela både under och efter en revolution: Alla klubbar, tidningar och alla manifestationer av en enbart verbal anarki skulle avskaffas, och alla underkastas en enda diktatorisk makt; alla unga människor och alla arbetsdugliga män skulle delas upp i kategorier i enlighet med deras karaktär, förmåga och intressen och skickas ut över hela landet för att tillhandahålla en provisorisk revolutionär och militär organisation. Det hemliga sällskapet som leder revolutionen skulle bestå av tre grupper, oberoende av och okända för varandra: en för människor i staden, en annan för ungdomar och en tredje för bönderna. Vart och ett av dessa sällskap skulle anpassa sina handlingar till den sociala karaktären hos det område som det tilldelats. Vart och ett skulle organiseras längs strikta hierarkiska linjer och under absolut disciplin. Dessa tre sällskap skulle styras av en hemlig centralkommitté som består av tre, eller som mest fem personer. I fall revolutionen var framgångsrik skulle de hemliga sällskapen inte likvideras. De skulle tvärtom stärkas och utvidgas, för att inta sin plats i den revolutionära hierarkins led. (14) Bakunins apologeter har förklarat denna Bekännelse som enbart ett hugskott för att få domen mildrad. Men detta förklarar inte varför han tillgrep sådana vädjanden när han var en fri man. Åratal senare gjorde han liknande vädjanden till välvilliga diktatoriska härskare, som Nikolaj I:s liberale efterträdare Alexander II (1862), kung Karl XV av Sverige (1863) och, enligt Hal Draper, till hela den ryska feodala adeln (15) Efter att ha flytt via en lång resa genom Sibirien och USA återvände Bakunin så småningom till Europa. Här påverkades han av olika intellektuella och aktivister, framför allt av den ryska populistiska socialismens fader Alexander Herzen. Men det var i Italien som han blev anarkist. Vid den här tiden hade landet fortfarande en levande kultur med hemliga sällskap, från frimurarna till carbonari. I detta sammanhang vann Giuseppe Fanelli och Carlo Gambuzzi honom för att använda beteckningen anarkism och de blev senare betydelsefulla medlemmar i Bakunins Alliansen för Socialistisk Demokrati. Internationella Brödraskapet Bakunin bildade 1866 Internationella Brödraskapet. Liksom sin föregångare kom det brödraskap som han satte upp 1864 i Florens, och många av Bakunins andra organisationer, aldrig att samla något större medlemsantal. Det var faktiskt mycket litet. Dess betydelse är emellertid tvåfaldigt. Det var den första anarkistiska organisation som Bakunin satte upp. Internationella Brödraskapets principer och organisation (1866) var den första, och på många sätt prototypen för alla Bakunins stadgar och program. Eftersom den frihetlige författaren Daniel Guérin beskriver dessa stadgar som de minst kända och kanske viktigaste av Bakunins anarkistiska skrifter (16), är det värdefullt att förklara några av dess viktigaste idéer. I sin helhet för pamfletten faktiskt samman de viktigaste dragen i hans anarkistiska ideologi. Den första principen, utgångspunkten för Bakunins program, är att absolut frihet för varje individ enbart kan försonas med och fullbordas i ett samhälle med fria individer: Det är inte sant att en människas frihet begränsas av andra människors frihet. Människan är verkligen fri i den utsträckning som hennes frihet, helt och fullt erkänd och speglad av hennes medmänniskors fria samtycke, finner sin bekräftelse och utvidgning i deras frihet. Människan är verkligen fri enbart bland lika fria människor; även en enda mänsklig varelses slaveri skadar mänskligheten och negerar allas frihet. (17) Bakunin omvandlar karaktäristiskt nog frihetens idé till något absolut, dvs. en enhet utan villkor och motsättningar. Han slår helt enkelt fast att om var och en är fri kan det inte finnas någon motsättning mellan deras viljor. Det utgör grunden till Bakunins avvisande av demokratin, eftersom den begränsar minoriteters individuella rättigheter och faktiskt också individens. För Bakunin är det alltså inte legitimt för majoriteter att bedriva politik som segrat efter demokratisk debatt och diskussion, eftersom det skulle skada de individuella rättigheterna för de som tillhör en minoritet. Det finns en extrem självförhävelse som underbygger detta 6

7 tänkande: en enda individs självuttryck och arrogans tilllåts hindra gruppens demokratiska vilja. Detta tänkande lever kvar idag i insisterandet på beslutsfattande genom konsensus i den antikapitalistiska rörelsen där, mer ofta än inte, beslut fortfarande fattas och framtvingas av ledare som utnämnt sig själva och som inte kan ställas till ansvar, dvs. minoriteter, i frånvaro av en demokratisk omröstning. Ur detta följde Bakunins absoluta avvisande av varje auktoritet inklusive den som offrar friheten till förmån för staten. (18) I Internationella Brödraskapets principer och organisation erkände Bakunin rätten för politiska oppositioner att organisera sig: även de sammanslutningar som förespråkar undergrävande (eller utplåning) av individuell och offentlig frihet. (19) Det fanns givetvis en påtaglig motsättning mellan hans aktiviteter med hemliga sällskap och hans offentligt uttryckta åsikter. (20) Under Bakunins samverkan med Sergej Netjajev och, vilket är betydelsefullare, i hans praktiska kamp mot Marx och Engels inom Internationalen, kom han att i praktiken använda de planer som han bekänt för tsaren 1851 [a]lla klubbar, tidningar och alla manifestationer av en enbart verbal anarki skulle avskaffas, och alla underkastas en enda diktatorisk makt. Bakunin hävdade att det nya samhället måste omorganiseras nerifrån och upp, från periferin till centrum, i enlighet med det fria associerandets och federationens principer. (21) Av den anledningen, hävdar han, måste revolutionen börja med och bevara en lokal karaktär. Samtidigt förfäktar han emellertid bekymmerslöst att nationella revolutioner måste bli internationella i omfattning, precis som reaktionen i Europa och världen är förenad; det ska inte längre finnas några isolerade revolutioner, utan en universell, världsomfattande revolution. (22) Den revolution som Internationella Brödraskapet föreställde sig inbegrep två politiska handlingar, avskaffande av staten och kyrkan och avskaffande av arvsrätten, vari revolutionens verktyg är det konspiratoriska civila sällskapet. (23) Bakunin förespråkade den här politiken relativt konsekvent under hela sitt liv och de förblir typiska drag i den anarkistiska strategin idag. Han behandlade ofta arvsrättens avskaffande som tillräckligt för att avskaffa kapitalismen i sig, när det faktiskt bara är en juridisk reform, även om den är radikal. Det står som slutmål i hans program i skarp kontrast till den marxistiska politiken att omvandla produktionsmedlen till samhälleliga och demokratisk planering som genomförs av en arbetarregering, som stöder sig på det beväpnade folket. En sådan stat skulle för Bakunin inkräkta på sina medborgares individuella rättigheter genom att påtvinga en auktoritet, oavsett hur demokratisk den är. Rötterna till dessa skillnader ligger i de i grunden olika filosofiska premisser som marxister och anarkister utgår ifrån när det gäller verkligheten och historien. Innan vi behandlar Bakunins roll i första Internationalen är det nödvändigt, om vi ska kunna utforma en heltäckande kritik av anarkismen som politisk strategi, att se på dessa grundläggande frågor. Friheten hos Marx och Bakunin Ann Robertson visar i The Philosophical Roots of the Marx- Bakunin Conflict att Bakunin använde en helt annan filosofisk utgångspunkt för begreppet frihet än det som Marx använde. (24) Bakunin avvisade inte, som olika anarkistiska försvarare har påpekat, all auktoritet; han erkände att mänskliga varelser är en del av naturen och därmed underkastade naturliga lagar. (25) Istället trodde han att människor enbart genom att lyda sina naturliga instinkter och att bortse från alla begränsningar som påtvingats av andra människor, dvs. samhället, kunde bli verkligt fria. Begränsningar som påtvingas av samhället upphäver denna instinkt: de är orättfärdiga. Naturliga lagar begränsar inte, å andra sidan, friheten: den frihet som inte känner några andra inskränkningar än de som föreskrivs oss av lagarna för vår egen natur, så att det noga räknat inte existerar några inskränkningar alls, eftersom dessa lagar inte pålagts oss av någon yttre lagstiftare, som existerar bredvid eller över oss utan i stället är nedlagda inom oss själva och ingår i oss själva, bildar grundvalarna för vårt väsen och vår varelse, för vårt materiella väsende lika väl som vårt intellektuella och moraliska; vilket innebär att vi i stället för att betrakta dem som en begränsning måste se dem som de sanna villkoren och det faktiska ursprunget till vår frihet. (26) För att försona denna föreställning om absolut individuell frihet med samhället, dvs. för att undgå den antisociala egoismen hos Max Stirner ( ), författaren till Den ende och hans egendom (Der Einzige und sein Eigentum), definierade Bakunin det nya, fria samhället på följande sätt: den kollektiva friheten och välfärden är [bara] verklig då de representerar summan av individernas frihet och välfärd. (27) Egoismen i den vanliga bemärkelsen antisocial själviskhet kommer, med andra ord, helt enkelt att tyna bort när väl kyrkans auktoritet, staten och kapitalisten är avskaffade. Här tillgrep Bakunin idén om naturlig godhet eller sällskaplighet, som Stirner med förakt hade avvisat. Dessa kommer att ta över och försona alla skillnader i ett fritt samhälle när individerna lyder naturens lagar. Allt yttre tvång, även det som kommer från en demokratiskt beslutad majoritet, resulterar i förtryck. Marx frihetsbegrepp definieras, å andra sidan, historiskt i enlighet med givna materiella förhållanden. Marx tog från Hegel insikten att historien är mänsklighetens utveckling från naturens och instinktens rike till rationalitetens och frihetens rike. I Den tyska ideologin, som skrevs 1845, visade Marx och Engels att individuella behov bara kan tillgodoses genom samhället, och att de sociala förhållandena som tillfredsställer dessa behov bestämmer vårt medvetande. De bestod i sina tidigaste stadier av förhållanden med utvidgad familj, klan och stam, men blir vid ett visst stadium i människans historia klassförhållanden. (28) De upprepade förändringar i produktionssätt med vilka dessa behov tillgodoses, de olika härskande och exploaterande klasserna inom dessa produktionssätt skapar föränderliga ideologier eller förhärskande idéer. Detta förändrar efter hand våra föreställningar om sådana begrepp som det naturliga, lagar, rättvisa, moral och frihet. Därigenom skapar samhället nya behov och nya idéer som ska överensstämma med dessa. Idéer som frihet är, långt ifrån att vara permanent fixerade i en oföränderlig natur, relativa och förändras när samhället genomgår evolution och revolution. Genom historien har detta än så länge förblivit en omedveten process; individer uppfattar inte produktionsmedlen och de sociala och juridiska institutioner som utvecklats för att bevara dem som de är, den kollektiva grunden för det mänskliga samhället, utan som något 7

8 som påtvingats dem utifrån av främmande krafter snarare än deras egen produkt. Det socialistiska samhällets mål är att vända upp och ned på detta förhållande. Istället för individer som känner sig maktlösa inför sina egna samhälleliga institutioner, placerar de sig, genom att samlas till organiserad diskurs, i en position för att förändra dessa institutioner i enlighet med sina egna behov och värderingar. Men detta kan bara uppnås när individer uppträder som en samordnad kraft, där de diskuterar, debatterar och röstar om vilka alternativ som förverkligas, och där alla har möjlighet att delta. Ett socialistiskt samhälle sätter följaktligen i spel en ny definition av frihet, och, enligt Marx uppfattning, en överlägsen uppfattning: det kollektiva, rationella bestämmandet av samhällelig politik, skriver Robertson. (29) Detta lägger grunden för Marx kritik av den borgerliga föreställningen om frihet, som är baserad på individuella rättigheter, som baserar sig inte på föreningen mellan människa och människa utan på människans avsöndring från människan rätten för den inskränkta, i sig själv inskränkta individen. (30) Denna isolerade och atomiserade individ eller ego som Stirner och Bakunin utgår ifrån, och vars absoluta frihet de proklamerar, är inte alls en produkt av naturen, utan istället det borgerliga civilsamhällets enhet (bürgerliche Gesellschaft, den term som Hegel anammade i sin Rättens filosofi ). Det är en produkt av ett samhälle som befriar den stora majoriteten av samhället från ägande eller tillgång till jord, verktyg och verkstäder, kastar ut dem som egendomslösa individer på marknaden där de inte har något annat att sälja förutom sin förmåga att arbeta. Därmed blir majoriteten av befolkningen proletärer, alienerade från produktionsmedlen och deras produkter, förutom just så mycket som behövs för att reproducera deras arbetsförmåga. Detta framväxande kapitalistiska samhälle gav upphov till en uppfattning som alltid utgår från den alienerade individen och som kan beskådas hos de klassiska nationalekonomerna Adam Smith ( ) och David Ricardo ( ) för vilka marknadens dolda hand skapar ett samhälle av dess isolerade enheter, och hos Jean- Jacques Rousseau ( ) vars suveräne individ måste ingå ett samhällsfördrag. Denna borgerliga individualism är faktiskt inte individernas perfekta frihet, som skulle kunna vara absolut endast om staten och kyrkan kunde avskaffas, utan är grunden för en annan form av samhälleligt slaveri: löneslaveri. Marx kom fram till denna uppfattning så tidigt som 1845: Civilsamhällets slaveri är just den största frihet i sitt framträdande eftersom det i sin framträdelse är det fullt utvecklade oberoendet hos individen, som anser sin egen frihet bestå i den obehindrade rörelsen, som inte längre är bunden av gemensamma band eller av människan, hos de förfrämligade elementen i sitt liv, såsom egendom, industri, religion m.m., medan detta faktiskt är hans fullt utvecklade slaveri och omänsklighet. (31) Trots de skilda frihetsbegreppen hos Marx och Bakunin betygade den senare ibland sin vördnad för Marx historiematerialistiska metod. I sitt mognaste verk, Statlighet och anarkism, skrev Bakunin om principen att den juridiska utvecklingen i historien inte är orsaken utan effekten av ekonomisk utveckling, och detta är ett storartat och fruktbart begrepp förtjänsten av att ha upprättat den som grunden för ett ekonomiskt system tillhör Marx. (32) Inte desto mindre citeras han på följande sätt i en jämförelse med Proudhon: Det är sannolikt att Marx skulle kunna skapa en mer rationell teori om frihet, men han saknar den instinktiva känslan för det. Han är, som tysk och jude, auktoritär från topp till tå. (33) Vi ska återvända till den underförstådda rasismen längre fram, men dessa citat visar att Bakunin aldrig riktigt förstod Marx materialism. Han lovordade upptäckten att juridisk utveckling i den slutgiltiga analysen orsakas av den ekonomiska basens utveckling, men ändå förvandlade han i sitt program och på IAA:s kongress i Basel avskaffandet av arvsrätten (en juridisk åtgärd från en kapitalistisk stat i jämförelse med privategendomens avskaffande i dess helhet) till en patentlösning som på något sätt i sig skulle avskaffa kapitalismen. Bakunin åberopade ständigt frihet, autonomi och jämlikhet som historielösa, dvs. som naturliga idéer som verkar genom historien. På samma sätt behandlade han termer som auktoritet, staten och Gud, på ett tidlöst och klasslöst sätt. Auktoritet Ur Bakunins idealiserade individualism följer hans absoluta avvisande av all auktoritet. Han hävdar att auktoritet är ursprunget till utsugning och socialt förtryck istället för en produkt av dem. Även demokratin, ibland alldeles speciellt demokratin, fördöms som en dold form av auktoritet. Staten och religionen uppstår båda ur denna princip: erkännandet av auktoriteten (gudomlig och mänsklig). Friedrich Engels, 1877 Engels plockade isär denna upp och nedvända inställning i sin pamflett Om auktoriteten (1872) och visade att alla former av mänskligt samhälle är baserade på någon form av auktoritet, att den moderna storskaliga industrin kräver den, men att arbetarklassen steg för steg måste begränsa dess sfär till administrerandet av ting och 8

9 demokratiskt utöva kontroll över samhällets produktion. När den gör det kommer arbetarklassen att avskaffa kapitalistens auktoritet över produktionen, ersätta den med arbetarnas kollektiva auktoritet både i produktionen och i staten, vars undertryckande krafter, som först bevaras för att hålla nere de exproprierade kapitalisterna, gradvis kommer att vittra bort. För Bakunin var auktoriteten antitesen till individuell autonomi, vilken, liksom för Stirner och Proudhon, stod i centrum för hans politiska filosofi. Liksom alla anarkister och liberaler kunde Bakunin inte, som vi har sett, undvika att återvända till denna individualism som den centrala byggstenen i sin samhällsteori. Bakunin accepterade emellertid, till skillnad från Stirners absoluta egoism, som inte tillät någon kollektiv handling, och Proudhons fredliga ekonomiska mutualism, behovet av revolutionär massaktion, från masstrejken till det våldsamma upproret. Han ville alltså basera sitt program på arbetarnas erövring av de moderna produktionsmedlen: fabriker, transporternas infrastruktur och så vidare. De problem som han stötte på och aldrig lyckades besvara var: hur kan ett modernt industrisamhälle styras utan att individens vilja undertrycks av någon form av samhällelig auktoritet, oavsett om den påtvingas av den enskilde kapitalisten eller av den demokratiska viljan hos de sammanslutna arbetarna? Hur kan den geografiska, ekonomiska och sociala ojämlikhet som ärvts från det kapitalistiska samhället övervinnas utan en övergripande central utgångspunkt, en medveten plan, och den demokratiskt härledda auktoriteten att om så behövs påtvinga den privilegierade, själviska eller genuint antisociala minoriteter eller individer? Och hur kan revolutionen genomföras och försvaras när den segrar i isolerade städer eller nationer utan att revolutionärt våld mobiliseras i dessa nav av en central auktoritet? Engels förklarade dessa motsättningar. Han tog tre exempel från det moderna samhället, spinneriet, järnvägen och ångbåten, för att visa att produktionsmedlen och transporterna i sig, även om all politisk auktoritet avskaffades på en dag, skulle fordra samarbete, exakt tidsuppfattning, precis ordning mellan processer och så vidare. Om dessa inte framtvingades genom disciplin skulle den råa bomullen bli helt värdelös, ångan skulle kulminera vid fel tidpunkt och tåg skulle krocka och båtar sjunka. Han drog slutsatsen: att vilja avskaffa auktoriteten i storskalig industri är lika med att vilja avskaffa själva industrin, att förstöra vävstolen för att återvända till spinnrocken. En sådan återgång skulle i sig vara fullständigt utopisk eftersom produktionens och cirkulationens materiella förutsättningar oundvikligen utvecklas med storskalig industri och storskaligt jordbruk, och tenderar i ökad utsträckning att förstora omfattningen av denna auktoritet. Det är följaktligen absurt att tala om auktoritetens princip som absolut ond, och autonomins princip som absolut god. Auktoritet och autonomi är relativa ting vars sfärer varierar med de olika faserna i samhällets utveckling. (34) Genom att föra in begreppet auktoritetens och autonomins relativitet i ekvationen inledde Engels en debatt om hur proletariatet måste kämpa för att begränsa auktoriteten uteslutande till de begränsningar inom vilka produktionens förutsättningar gör den oundviklig. (35) Men detta ger upphov till en rad andra frågor som Bakunin inte ville beröra just för att de rörde proletariatet som kämpar mot bourgeoisien för att framtvinga sin egen auktoritet. De inbegrep, med andra ord, en politisk kamp eller höjde den ekonomiska kampen till en politisk nivå. Arbetarklassens behov av att kämpa för auktoritet inom produktionsprocessen kom senare att tas upp av Kommunistiska Internationalen i kravet på arbetarkontroll över produktionsprocessen. I en värld där miljarder lever under den mest minimala standarden för mänsklig anständighet och där den omfattande miljöförstöringen hotar miljoners liv, står det idag klart att mänsklighetens produktivkrafter mer än någonsin behöver planeras demokratiskt. Ska minoriteter eller individer tillåtas ha veto mot sådan planering tills de kan övertygas om att ändra uppfattning? Staten Gentemot Engels argument kunde Bakunin bara erbjuda det förenklade och i slutändan sterila uppställandet av motsatsparet auktoritet och autonomi enligt den formella logiken. Han blandade ihop begreppen förtryck och utsugning. Han betraktade staten inte som det verktyg med vilket den härskande klassen försvarar och utvidgar sina produktionsförhållanden gentemot de utsugna klasserna, utan som det viktigaste medlet genom vilket den härskande klassen utsuger de andra klasserna. Statens avskaffande är för Bakunin på en och samma gång utsugningens avskaffande, eftersom den förra inte kan existera utan den senare. Han hävdar: Om det finns en stat, måste det finnas en klass dominans över en annan och som ett resultat slaveri; staten utan slaveri är otänkbar, och det är därför vi är statens fiender. (36) Engels svarade på detta argument: Bakunin [hävdar] att det tvärtom är staten som skapar kapitalet och ger kapitalisterna privilegiet att förvalta det. Därför är staten det värsta av alla onda ting. Först och främst måste den avskaffas, sedan kommer kapitalismen att gå under av sig själv. Vi menar att förhållandet är det motsatta: avskaffa först kapitalet, koncentrationen av alla produktionsmedel i händerna på ett litet fåtal, så kommer staten att falla samman av sig själv. (37) Bakunin försvarade sin ståndpunkt mot marxisterna i sin pamflett Statlighet och anarki (1873). Marx läste det ryska originalet och skrev av långa stycken med kritiska anmärkningar. Marx besvarar kortfattat den vanligaste kritiken mot marxismen från dagens anarkister. Bakunin: Om proletariatet blir den härskande klassen, vilka ska det då härska över? Marx: Så länge som kapitalisternas klass existerar och proletariatet kämpar mot den, måste det använda tvångsmedel, följaktligen regeringsmedel. Bakunin: Kommer städernas fabriksproletariats diktatur att styra över bönderna? Marx: Ja, arbetarna måste som regering vidta åtgärder genom vilka bonden finner sina villkor omedelbart förbättrade, för att vinna honom för revolutionen Den får inte slå bonden i huvudet, som den skulle exempelvis genom att proklamera avskaffande av arvsrätten. Bakunin: Kommer hela proletariatet kanske att stå i spetsen för regeringen? Kommer alla 40 miljoner tyskar vara med i regeringen? Marx: kommer alla uppifrån och ner i Bakunins konstitution att vara där uppe? Då kommer det säkert inte att finnas någon där nere hela saken börjar med kommunens självstyre. (Marx begrepp arbetardemokrati 9

10 har med andra ord samma utgångspunkt som Bakunins; den senare erkänner dessutom underförstått behovet av representation och centralisering.) Bakunin avslutar sin polemik med att slå fast att den pseudofolkliga staten kommer inte att bli något annat än en despotisk kontroll över massan genom en ny och inte alls talrik aristokrati av verkliga och påstådda vetenskapsmän. Det okunniga folket kommer att bli fullständigt befriat från administrationens bekymmer, och kommer att behandlas som en likriktad flock. Verkligen en vacker frigörelse! (38) Han hånar påståendet att denna diktatur bara kommer att vara övergående och kort. Marx svar i anteckningsboken är mycket korta och upprepar den grundläggande ståndpunkten att proletariatet handlar fortfarande under perioden för kampen för att störta det gamla samhället på grundval av detta gamla samhälle, och rör sig följaktligen inom politiska former vilka mer eller mindre tillhör detta; det har ännu inte under denna period av kamp uppnått sin slutliga beskaffenhet, och använder medel för sin befrielse som bortfaller efter denna befrielse. (39) Olika liberala kommentatorer och givetvis anarkister har argumenterat för att Marx helt avvisar byråkratismens fara och att Bakunin förutsåg faran i proletariatets politiska expropriering genom en byråkratisk kast, vilket inträffade i Sovjetunionen. (40) Men ett sådant försvar av Bakunin är felaktigt i flera avseenden. För det första bortser det från hans egna planer på en osynlig diktatur som inte skulle vara övergående och som inte alls skulle kunna ställas till svars, ett program som han aldrig publicerade (av uppenbara skäl; det skulle fungera bakom ryggen på människorna!) och aldrig tog avstånd ifrån. För det andra förespråkade inte Marx styre genom en numerärt mycket liten utbildad elit, utan utvecklade programmet för ett internationellt massparti för arbetarklassen i dess kamp för makten. Han kunde inte ha förutsett utvecklingens gång under 1900-talet. Den andra Internationalen föll samman 1914 när dess sektioner valde att stöda deras imperialistiska regeringar i det barbariska första världskriget, istället för att bedriva en revolutionär kamp för makten. Den första arbetarrevolutionen ägde rum, som det visade sig, i Ryssland och urartade slutligen. Med hjälp av erfarenheten av den stalinistiska urartningen måste revolutionärer idag bygga in antibyråkratiska åtgärder i sitt program. Att göra det är helt i överensstämmelse med Marx egen revolutionsteori. Bara två år innan Bakunins angrepp på proletariatets diktatur, 1871, fanns det ett levande, historiskt exempel på en arbetarregering: Pariskommunen. Arbetarklassen i Paris reste sig och grep den politiska makten, som den använde för att bedriva ett allmänt ekonomiskt, politiskt och militärt krig mot bourgeoisien. Istället för att bara ta över förtryckets byråkratiska och militära maskineri ersattes den stående armén av det beväpnade folket, lagar instiftades för att skydda och främja proletariatets och andra förtryckta klassers och sociala gruppers (exempelvis kvinnors) intressen och man strävade efter att sprida revolutionen. Marx och Engels försökte alldeles korrekt generalisera och kodifiera lärdomarna av denna erfarenhet, och de drog slutsatsen att den visade den proletära maktens livskraft men också behovet att fullständigt krossa det borgerliga statsmaskineriet. (41) Under tiden erbjöd Bakunin inte bara ett utan två praktiska erfarenheter med vilka hans program kunde bedömas. Den 28 september 1870 ledde han en kupp i Lyons. I Socialdemokratiska Alliansen och splittringen i första Internationalen återgav Marx och Engels den sorgliga affären: Bakunin installerade sig själv där [stadshuset i Lyons]. Sedan kom det kritiska ögonblicket, det ögonblick som inväntats under många år, när Bakunin skulle kunna genomföra den mest revolutionära handling som världen någonsin sett han tillkännagav statens avskaffande. Men staten i form och gestalt av två kompanier borgerliga nationalgardister intog stadshuset och fick Bakunin att skynda tillbaka till Genève. Kommunens dekret den 30 mars 1871 Det fanns bara 20 personer i Bakunins grupp och två dagar innan han anlände hade de röstat mot kuppen. Men i en omkastning av historiens mer vanliga ordning skulle tragedin följa på farsen. I Spanien 1873 abdikerade kungen och skapade därigenom en utdragen revolutionär kris i stora delar av landet. Bakunins anhängare hade betydligt större inflytande än marxisterna; de var verkligen den dominerande kraften bland medlemmarna i Internationalen. Men Spanien var ett efterblivet land utan någon omedelbar möjlighet till arbetarklassens frigörelse. Inte desto mindre ville arbetarklassen, som i alla revolutionära situationer, delta i valet till en konstituerande församling. I sin pamflett Bakunins anhängare i verksamhet dokumenterade Engels hur anarkisterna övergav sina principer och beslutade att medlemmar i Internationalen som individer kunde handla som de själva fann lämpligt och ansluta sig till vilket parti de ville De flesta medlemmarna i Internationalen, inklusive anarkisterna, deltog i valet utan något program, någon fana eller några kandidater, och hjälpte därigenom till att åstadkomma valet av 10

11 nästan uteslutande borgerliga republikaner. (42) När krisen fortsatte att utvecklas gick Bakunins anhängare vidare med att överge flera av sina principer. De gick in i revolutionära regeringar i olika städer, och dessutom nästan överallt som en kraftlös minoritet, nedröstade och politiskt utnyttjade av bourgeoisien Varken Bakunins anhängare eller de massor de ledde hade något program eller visste vad de ville när de gick in i regeringen. Den naturliga konsekvensen av detta var att Bakunins anhängare antingen hindrade varje form av aktion eller drevs in i sporadiska, planlösa och meningslösa resningar eller att ledningen för resningen övertogs av bourgeoisien. (43) Det faktum att anarkisterna följde dogmen om federerade kommuner och vägrade att centralisera styrkorna i de olika städer som de höll gjorde det möjligt för regeringen att erövra den ena staden efter den andra med en handfull soldater, och praktiskt taget utan motstånd. (44) Det värsta av allt för Engels var det sönderfall av Internationalens styrkor i Spanien, kanske under år framöver, som blev resultatet, och nederlagets arv som kälkborgarna i alla länder skulle använda sig av. Politisk handling Engels kritik av Bakunins spanska anhängare för att de inte organiserade proletariatet självständigt i kamp för ett program med radikala politiska reformer och för att ställa krav på bourgeoisiens radikala flygel, de oförsonliga, och regeringen, var av avgörande betydelse. Detta var för Marx och Engels en del av det väsentliga arbetet med att förbereda proletariatet för erövringen av den politiska makten, både därför att sådana reformer skulle leda till bättre villkor under vilka klasskampen kan fortsätta, och därför att det skulle lära arbetarna hur de ska kunna använda den politiska makten när möjligheten uppstår att erövra den. Därför strävade de efter att engagera Internationalen i politisk handling: för lagliga begränsningar av arbetsdagens längd, för elementär offentlig utbildning av barn, för att folkliga miliser ska ersätta den stående armén och i solidaritet med revolutionärt demokratiska rörelser i exempelvis Polen, Irland och Amerika. Arbetarna gav själva, primärt genom fackföreningarna, spontant upphov till politiska kampanjer kring många av de nämnda frågorna. Många av dem, som kampen för en begränsning av arbetsdagen, för fackliga rättigheter och pressfrihet, för rätten till utbildning, för förstatligande av jorden och infrastrukturen, var alldeles tydligt en del av arbetarklassens kamp för att bevara sin minimistandard, utan vilken den skulle drivas till utplåningens punkt, eller åtminstone se sin standard försämras ännu mer. De var alla absolut nödvändiga strider, lika viktiga som kampen för bättre löner. Inte heller i de mer uppenbara politiska frågorna var arbetarklassen sen att inleda sina egna kampanjer och anta sin egen synpunkt. Även innan Internationalens bildande hade de engelska fackföreningarna på allvar börjat intressera sig för utrikes händelser, både som ett sätt att förhindra användningen av utländska strejkbrytare och för att ge stöd till demokratiska rörelser. Både arbetarklassens stöd till det polska upproret 1863 och den fackliga samorganisationens massdemonstration och protestmöte i London till stöd för Garibaldi 1864 var ståndpunkter som stod i motsats till den brittiska bourgeoisiens intressen. Garibaldi deporterades från landet efter protestmötet i London för att förhindra att han firades på samma sätt av fackliga samorganisationer i Sheffield och Birmingham. Arbetarnas stöd för nordsidan i amerikanska inbördeskriget var ännu mer anmärkningsvärt. Det stod i motsättning till arbetarnas direkta och omedelbara intressen eftersom den brist på bomull som blev resultatet gav upphov till massomfattande avskedanden i Lancashires fabriker. Det hade dessutom en direkt effekt och hindrade den brittiska regeringen från att öppet stöda sydstaterna. Marx uppmuntrade alla dessa kampanjer och såg dem som väsentliga i kampen för arbetarklassens självständighet. Han förband dem direkt med det socialistiska målet: Kampen för en sådan utrikespolitik ingår i den allmänna kampen för arbetarklassens frigörelse. Proletärer i alla länder, förena er! (45) Bakunin anslöt sig till Internationalen efter Marx strid mot proudhonisternas politiska likgiltighet, vilken inleddes vid kongressen i Genève 1866 och vanns på ett avgörande sätt i Bryssel Bakunin var inte för det fullständiga avstående från kampen för reformer inom kapitalismen som kännetecknade proudhonisterna, eftersom han stödde fackföreningar och strejker. Inte desto mindre visade han ofta sin fientlighet mot arbetarklassens politiska handlande. Han fördömde både varje reform som kunde vinnas från bourgeoisien som praktiskt taget värdelös och den kompromissanda som varje kamp för reformer skulle ge upphov till inom arbetarklassen, och som skulle avleda den från målet att avskaffa kapitalismen. Han var exempelvis mest högljudd i sina fördömanden av kampen för arbetarbarnens utbildning. I den schweiziska federationens tidning L Egalité, som Bakunin kontrollerade, hävdade han att [b]orgerliga socialister kräver bara lite utbildning för folket, en soupçon mer än de erhåller nu; medan vi socialistiska demokrater, för folkets räkning, kräver en fullständig och integrerad utbildning, en utbildning lika omfattande som intellektets kraft idag tillåter. (46) Inte desto mindre avslutade han med att förklara att en sådan reform bara kunde resultera i att arbetarna utsätts för propaganda från en fientlig social bakgrund och ställde den i motsättning till den ekonomiska kampen: Arbetarnas frigörelse är arbetarnas egen uppgift Detta är den grundläggande principen i vår storartade sammanslutning. Men arbetarna vet inte så mycket om teori och kan inte förstå implikationerna av denna princip. Det enda sättet för arbetarna att lära sig teori är genom praktik: frigörelse genom praktisk handling. Det kräver arbetarnas fulla solidaritet i deras kamp genom fackföreningarna mot sina kapitalister. Bakunins bild av arbetarklassen var i det här sammanhanget idealistisk och arbetarromantisk, vilket förrådde hans brist på erfarenhet av praktiskt arbete inom industriproletariatet. Denna antiintellektualism var också, som vi ska se, grundläggande för Bakunins politiska strategi. Arbetarklassen behövde bara förbli trogen sina egna spontana instinkter. Nedsmittning från det borgerliga samhället, inte mindre genom utbildning än genom parlamentarism, skulle avtrubba denna instinkt. Bakunin appellerade alltså inte bara till antiintellektuella fördomar hos delar av arbetarklassen, han uppmuntrade dem också aktivt. Marx intog en helt motsatt ståndpunkt: I allt för många fall är [arbetaren] till och med för okunnig för att förstå sitt barns sanna intressen, eller den mänskliga ut- 11

12 vecklingens normala villkor. Den mer upplysta delen av arbetarklassen förstår emellertid helt att deras klass framtid, och därför mänsklighetens framtid, helt och hållet beror på den uppväxande arbetargenerationens formande. De vet att barnen och de unga arbetarna före allt annat måste räddas från det nuvarande systemets förkrossande effekter. Detta kan bara påverkas genom att omvandla socialt förnuft till social kraft, och under givna omständigheter finns det ingen annan metod för att göra det än genom allmänna lagar som genomdrivs av statens makt. Genom att framtvinga sådana lagar befäster arbetarklassen inte regeringsmakten. De omvandlar tvärtom denna makt, som nu används mot dem, till sin egen agentur. (47) Marx varken överskattar arbetarnas törst efter att förkovra sig själva eller klumpar ihop dem som passiva och tanklösa. Istället pekar han på klassens varierade karaktär och förordar en kampanj varigenom den mer upplysta delen kan sprida sitt inflytande bland de alltför okunniga och höja deras kunskaper. En del kommentatorer har emellertid bitit sig fast i de två sista meningarna som citerades för att hävda att Bakunin var mer lyhörd för reformismens fara, dvs. doktrinen att socialismen kan vinnas genom en fredlig process som reformerar kapitalismen genom dess egna demokratiska institutioner, än vad Marx var. Men detta är återigen en anakronistisk kritik som inte kan se vad Marx försökte uppnå i Internationalen. Marx föreslog och hjälpte till att genomföra självständig politisk handling från arbetarklassens sida, vilket frånsett chartiströrelsen aldrig hade inträffat tidigare. Marx konfronterades av en massomfattande och växande arbetarrörelse i en situation där gripandet av den politiska makten inte stod på den omedelbara dagordningen. Vad skulle den ta sig till? Marx föreslog att den skulle kämpa för omedelbara förbättringar, vilket skulle höja hela klassens materiella och intellektuella nivå på kapitalisternas bekostnad. Den metod han använde föregrep också enhetsfrontstaktiken, i den meningen att arbetare som inte var revolutionärer, och deras ledare, kunde enas runt krav som skulle föra dem närmare att dra revolutionära slutsatser. I båda dessa avseenden, att uppnå åtgärder till arbetarklassens fördel på bourgeoisiens bekostnad, och höjandet av arbetarnas medvetenhet, befäste han inte regeringsmakten utan tog de första stegen mot att omvandla denna makt. Å andra sidan hade Bakunin alldeles uppenbart inte någon materialistisk förståelse av reformismen, utan en i grunden idealistisk uppfattning: Det står klart att varje politisk rörelse vars mål inte är arbetarnas omedelbara, direkta, definitiva och fullständiga ekonomiska frigörelse, och som inte klart och tydligt proklamerar principen om ekonomisk jämlikhet, dvs. kapitalets återförande till arbetet eller dess sociala likvidering att varje sådan politisk rörelse är en borgerlig rörelse och därför måste uteslutas från Internationalen. De borgerliga demokraternas och de borgerliga socialisternas politik är baserad på idén att politisk frihet är det preliminära villkoret för ekonomisk frigörelse. Dessa ord kan bara ha en innebörd Arbetarna måste alliera sig med de radikala borgarna för att först göra den politiska revolutionen; och därefter, senare, kämpa mot sina forna allierade för att genomföra den ekonomiska revolutionen. (48) Detta kan bara ha en enda innebörd: att arbetarna måste avstå från varje politisk handling över huvud taget. Aktiviteter i samband med val var för Bakunin den värsta formen av politisk aktivitet, eftersom varje framsteg i den riktningen, inklusive kampen för allmän rösträtt, ledde till att arbetarklassen eftersträvade statsmakten. Kampen för makten Det var inte Bakunins enda invändning. Han ansåg också att det höll dörren öppen för kompromisser, dvs. allianser med den liberala och socialistiska bourgeoisien för att erhålla rösträtten och bilda block med arbetarpartier i parlamenten. I den frågan hade han mycket ammunition att hämta i de engelska fackföreningsmännens meritlista. De samarbetade med liberalernas Reform League och de tyska fackföreningsmännen ingick ett block med Volkspartei. De engelska fackföreningsmännen vann en partiell rösträtt för registrerade (framför allt yrkesutbildade) arbetare genom reformlagen 1867 och gick vidare till att stöda liberala partiet i valet Både Marx och Engels var emellertid ännu mer kritiska till båda dessa exempel på skamlöst klassamarbete. Bakunin själv godkände också och till och med uppmuntrade sina spanska anhängare att använda valtaktik Marx och Engels utkämpade sin avgörande strid inom Internationalen just i frågan om att hindra arbetarrörelsen från att bli svansen till det stora liberala partiet. (49) Vid Internationalens kongress i London 1871 fick de igenom en resolution om arbetarklassens politiska handlande. Året därpå, vid kongressen i Haag, antogs en resolution som innehöll följande nyckelfraser: I sin kamp mot de besittande klassernas kollektiva makt kan proletariatet endast handla som en klass när det också självt organiserar sig i ett självständigt politiskt parti, som står i motsättning till alla gamla, av de besittande klasserna bildade partier. Proletariatets konstituerande som politiskt parti är ofrånkomligt för att säkra den sociala revolutionens triumf och dess högsta mål: Klassernas avskaffande. (50) Gentemot detta predikade Bakunin fullständig politisk avhållsamhet. I varje stor politisk kris, revolutionär eller kontrarevolutionär, är det, som vi har sett av lärdomarna från Spanien, omöjligt för massorna att strunta i politisk handling, dvs. erövra makten. Men i dessa avgörande situationer slutar det med att Bakunin råder massorna att uppträda just som den liberala bourgeoisiens svans, eftersom han inte kämpar för en alternativ regering. Det finns ännu en och mer grundläggande skillnad i Marx och Bakunins inställningar som visar sig här. För Bakunin måste intelligentsian spela rollen som mellanhänder mellan den revolutionära idén och den folkliga instinkten. Denna instinkt, underströk han, är ett faktum som är helt och hållet ursprungligt och djuriskt Det är en fråga om temperament snarare än intellektuell och moralisk karaktär. Bakunin trodde inte alls att arbetarna visste litet om teori och anklagade faktiskt Marx för att fördärva arbetarna genom att göra teoretiker av dem. (51) Marx och Engels hade, å andra sidan, länge varit övertygade om att arbetarklassens frigörelse måste inbegripa att arbetarklassen erövrar och medvetet planerar användningen av alla produktionens verktyg för att bygga socialismen. De svarade, genom att direkt besvara Bakunins problem om hur enhet mellan tanke och handling ska kunna skapas: Internationalens medlemmar försöker skapa denna enhet genom propaganda, genom diskussion och offentlig organisering av proletariatet. (52) Fackföreningarna var för dem mer än organ för att 12

13 säkra ekonomiska krav: Det är i fackföreningarna som arbetarna skolar sig själva och blir socialister, eftersom kampen med kapitalet varje dag äger rum inför deras egna ögon. Politiska kampanjer och bildandet av ett politiskt parti var deras medel för att påskynda denna utveckling av medvetandet från en klass i sig till en klass för sig. Reformismens problem härrör inte ur den industriella arbetarklassen i sig, utan ur dess heterogenitet. I toppen finns en arbetararistokrati som är bättre betald, säkrare i sin sociala ställning och med större tyngd i arbetsmarknadens förhandlingar. Detta skikt var därför överrepresenterat i den fackliga rörelsen. Marx och Engels såg i allt högre grad detta som en defekt i den engelska rörelsen, trots dess stora organisatoriska styrka. Marx uppmanade så tidigt som 1866 fackföreningarna att bli arbetarklassens organiserande centra för de breda intressena i dess fullständiga frigörelse. De måste hjälpa varje social och politisk rörelse som tenderar i den riktningen De måste bevaka de sämst betalda yrkenas intressen [och] syfta till de förtrampade miljonernas frigörelse. (53) Det hemliga sällskapet Bakunin accepterade att den moderna arbetarklassen, proletariatet, är en revolutionär klass. Men han avskydde emellertid dess smak för teori och böcker, för politisk aktivitet och för att den blivit förförd av idén om att inneha politisk makt, dvs. den revolutionära arbetarstaten. I sitt sökande efter en revolutionär kraft som var mer lämpad för hans strategi, rörde han sig i riktning mot bönderna, eller han snarare återvände till sina föranarkistiska, populistiska rötter. I Brev till en fransman förklarade Bakunin utförligt varför bönderna måste betraktas som medfött socialistiska, hur förhållandet mellan bönderna och proletariatet måste vara och revolutionärers roll i att leda böndernas kamp. I jämförelse med en del andra författare är Bakunin långt ifrån tårögd inför bönderna. Han sammanfattade den fientlighet som många arbetare kände inför bönderna på följande sätt: Det finns tre klagomål. Det första är att bönderna är okunniga, vidskepliga och fanatiskt religiösa, och att de låter prästerna leda sig som en flock får. Det andra är att de är nitiskt hängivna sin kejsare. Det tredje är att bönderna är envisa anhängare av enskild egendom. (54) Stadsarbetare är, å andra sidan, oändligt mycket mer benägna till kommunism än vad bönderna är, men hans slutsats var att detta är inte någon anledning till att lovorda arbetarna för deras kommunistiska böjelser, eller förebrå bönderna för deras individualism. (55) Han gick vidare: Den mer sofistikerade, och just därigenom något borgerligt färgade, socialismen hos stadsarbetarna, missförstår, hånar och misstror den kraftfulla, primitiva bondesocialismen, och försöker överskugga den. (56) Istället för att överskugga bönderna förespråkade Bakunin att arbetarna skulle anpassa sin politik till böndernas fördomar: där kejsaren [Napoleon III] är älskad, närmast dyrkad, ska man inte uppväcka fientlighet genom att angripa honom [istället ska bara] kejsarens funktionärer borgmästarna, fredsdomarna, prästerna, landsbygdens polis och liknande tjänstemän diskrediteras. (57) Vi kan alldeles säkert bli förlåtna om vi tror att Bakunins hat mot auktoriteter bara var ytligt om sådana eftergifter var möjliga! Hans råd är desto mer skandalöst när vi minns att det gavs omedelbart efter att arbetarklassen i Paris hade störtat Napoleon III i en revolution den 4 september Under sådana förhållanden skulle varje eftergift till kejsaren ha försvagat revolutionen betydligt. För Bakunin var detta inte någon taktisk blunder utan istället en strategisk inriktning bort från proletariatet och till bönderna. Arbetarna ska inte, skrev Bakunin, sträva efter att framtvinga några socialistiska reformer på landsbygden eftersom detta skulle ge reaktionen ännu en armé med upproriska bönder. Han förtvivlade över arbetarklassen i Paris, för vilken han trodde (fem månader före Pariskommunen) att spelet redan var slut, och han rådde sina anhängare att organisera bönderna, vilka skulle bli tusen gånger bättre och mer rättvisa än varje existerande organisation bland arbetarna. (58) Bakunin vände sig, i sitt sökande efter ett verktyg för sin revolution, i allt högre grad inte bara till bönderna, utan speciellt till trasproletariatet och landsbygdens stråtrövare. Det förra beskrev han som det slödder, den pöbel som, genom att vara nästan fritt från det borgerliga samhällets gift, i sitt hjärta, i sina strävanden, i alla sina nödvändigheter och hela eländet i sin kollektiva ställning, bär alla embryon till framtidens socialism. (59) De senare romantiserade han ofta och bekände i ett privat brev till Netjatjev: att använda banditvärlden som ett verktyg för folklig revolution är en svår uppgift: [men] jag erkänner att det är nödvändigt. (60) Inte desto mindre återstod ett stort problem för Bakunin i hans strategi. I Frankrike var bönderna i allmänhet passiva och vördade Gud och monarkin, men Bakunin trodde att både kyrkan och monarkin måste avskaffas som revolutionens första handling. Bönderna måste därför ledas mot sina instinkter av den hemliga Alliansen. Denna strategi uttrycktes mest utförligt i slutet av Bakunins Internationella Brödraskapets program 1869: Denna revolutionära allians utesluter varje idé om diktatur och en kontrollerande och styrande makt. Det är emellertid nödvändigt för enheten i idéer och revolutionär handling att finna ett organ i den folkliga anarkins mitt som kommer att bli revolutionens liv och energi. Detta organ måste bli Internationella Brödraskapets hemliga och universella sammanslutning. Han fortsatte: revolutioner görs aldrig av individer eller ens av hemliga sällskap De erhåller en lång förberedelse i massornas djupa, instinktiva medvetande Allt som ett välorganiserat sällskap kan göra är, för det första, att medverka i en revolutions födelse genom att bland massorna sprida idéer som uttrycker deras instinkter, och att organisera, inte revolutionens armé endast folket bör alltid vara denna armé utan ett slags revolutionär generalstab, sammansatt av hängivna, energiska, intelligenta individer, framför allt verkliga vänner till folket, män som varken är fåfänga eller ärelystna, utan som kan tjäna som förmedlare mellan den revolutionära idén och folkets instinkter. Han avslutade: Det behöver inte vara ett stort antal av dessa män. Hundra revolutionärer, starkt och ärligt sammansvetsade, skulle räcka för den internationella organisationen i hela Europa. Två eller tre hundra revolutionärer räcker för att organisera det största landet. Bakunins långa färd till anarkismen ledde honom raka vägen tillbaka till strategin i hans Bekännelse När Marx läste programmet, noterade han att generalstaben i bakgrunden [bara kunde] utses och ledas av den ständige Medborgaren B[akunin]. Det i Internationalen organi- 13

14 serade proletariatet och därutöver görs således överflödigt i och med att dessa hundra revolutionära väktare inte kan rekryteras någon annanstans än från de privilegierade klasserna. Marxisternas hån att detta, även inom Alliansen, för att inte tala om bland folket, inte kan innebära något annat än ortodoxi och blind lydnad (61) kunde inte ha varit mer rakt på sak. Brödraskapet från 1869 grundades faktiskt eftersom Bakunin hade upplöst det ursprungliga Brödraskapet från 1866 efter att dess (mycket få) medlemmar hade revolterat mot hans diktatoriska metoder. (62) Upptäckten av brev från Bakunin till de spanska och italienska medlemmarna i Alliansen uppenbarade att Bakunin hade för avsikt att göra själva Internationalen till ett av de yttre höljena i sitt system med kinesiska askar. Han berättade för sina spanska anhängare att ett hemligt sällskap har bildats i Internationalens sköte för att ge den senare en revolutionär organisation (63) och han uppmanade de italienska bröderna att bilda kärnor bestående av de mest övertygade, mest hängivna, mest intelligenta och mest energiska medlemmarna inom Internationalen, och tillfogade att det bara ska vara ett mindre antal individer. (64) Det var för detta som Internationalens kongress i Haag 1872 röstade för att utesluta Bakunin och hans viktigaste operatörer James Guillaume och Adhemar Schwitzguébel. Våld och rasism Trots de överväldigande bevisen för Bakunins hemliga operationer mot Internationalen, och de ödesdigert felaktiga strategier som han förespråkade, har många biografer och författare, som Paul Thomas och E.H. Carr, tenderat att ta parti för Bakunin eller fördela skulden även på Marx, Engels och deras medarbetare. Det är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätthålla den kritiken idag, när vi kan verifiera två uppsättningar av fakta som inte var verifierbara Den första är hela omfattningen av affären Netjajev. Sergej Netjajev var en ung ryss från en fattig bakgrund i arbetarklassen, som blev aktiv i S:t Petersburgs studentkretsar kring ledaren för den så kallade ryska jakobinismen, Pjotr Tkatjev ( ). Tkatjev betraktade Marx med stor respekt men hans idéer var mycket närmare de som omfattades av Auguste Blanqui (( ), som trodde att en hemlig, konspiratorisk organisation måste göra revolutionen och införa en diktatur. Tkatjev tilllämpade denna metod på Ryssland. Hans åsikter kan sammanfattas så här: ett revolutionärt erövrande av makten måste vara ett verk av en elit i en intellektuell förtrupp. Denna revolutionärt socialistiska elit skulle upprätta en diktatur åt arbetarna, en arbetarstat. En sådan proletär revolution var omedelbart nödvändig eftersom en borgerlig revolution sannolikt skulle befästa privategendomen under flera generationer. Ett sådant revolutionärt språng över alla mellanliggande samhällsekonomiska stadier var möjligt. För att, slutligen, säkra utplånandet av ett medvetande baserat på privategendom, förespråkade han nödvändigheten av en kommitté för offentlig säkerhet som jakobinerna inrättat under franska revolutionen. Netjajev tillförde Tkatjevs idéer en kraftig betoning av förakt för alla former av samtida moral, en hållning som bidrog till att göra de ryska revolutionärerna under talet förtjänta av beteckningen nihilister. Han förkroppsligade denna världsåskådning i den ökända En revolutionärs katekes : Han är tyrannisk mot sig själv och därför också mot andra. Alla vänliga och förslappande känslor av släktskap, kärlek, vänskap, tacksamhet och även heder måste undertryckas hos honom och ge plats åt den kyliga och målmedvetna passionen för revolution. För honom finns det bara en glädje, en tröst, en belöning, en tillfredsställelse revolutionens framgång. Natt som dag får han bara ha en tanke, ett mål skoningslös förstörelse. Han måste, genom att sträva kallblodigt och outtröttligt mot detta mål, vara beredd att utplåna sig själv och att med sina egna händer utplåna allt som står i revolutionens väg. (65) I januari 1869 lämnade han Ryssland och hittade på en historia om att han flytt från det ökända fängelset Peterpaulfästningen. Han mötte och samarbetade med Bakunin i Schweiz våren samma år. Det förefaller som om En revolutionärs katekes var ett gemensamt verk. Dess mest berömda passage är de inledande orden: Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsförbindelser, inga känslor, inga band, ingen egendom och inget namn. Allt hos honom är helt absorberat av den enda tanken och enda passionen för revolution. Katekesen talar på det mest nakna elitistiska sätt om andra eller tredje gradens revolutionärer, som måste betraktas som en del av det gemensamma revolutionära kapital som ställts till [de helt initierade revolutionärernas] förfogande. Detta kapital måste givetvis användas så ekonomiskt som möjligt för att därur få största möjliga vinst. För att helt och hållet klargöra vad detta innebär, kräver Katekesen att revolutionären måste vara beredd att utplåna sig själv och med sina egna händer utplåna allt som står i revolutionens väg. (66) Netjajev återvände till Ryssland i augusti 1869 med Bakunins välsignelse och auktoritet. Han gjorde anspråk på att vara emissarie för den påhittade Världsomspännande Revolutionära Unionen. Han satte upp ett nytt hemligt sällskap, Narodnaja Rasprava eller Folkets Vedergällning. Men en av dess medlemmar, den unge studenten Ivanov, började ge uttryck för sina tvivel om Netjajevs påståenden om dess antal och styrka och lämnade Rasprava. Netjajev blev alltmer paranoid och övertalade i november flera andra medlemmar att, tillsammans med honom själv, döda Ivanov. De genomförde detta genom att misshandla, strypa och skjuta den olycklige Ivanov och sedan kasta hans kropp i en frusen sjö. Netjajev flydde sedan tillbaka till väst i februari följande år, där han återupptog bekantskapen med Bakunin, som fortsatte hysa stora förhoppningar om honom och kallade honom min tigerunge. Många ryska emigranter misstrodde honom nu djupt och fallet Ivanov blev snart känt i vida kretsar. Det viktiga är inte huruvida Bakunin verkligen trodde att Netjajev var oskyldig eller inte, utan att Netjajev helt enkelt genomförde Bakunins program till dess logiska slutpunkt. Bakunin klagade bara, i sitt nu ökända slutbrev till Netjajev (vilket begripligt nog gömdes undan av hans anhängare ända till 1966), över att Netjajev börjat använda sådana metoder mot honom själv: Således måste den enkla lagen vara grunden för vår aktivitet: sanning, ärlighet, ömsesidigt förtroende mellan alla bröder lögner, förvecklingar och om nödvändigt våld mot fiender. (67) En andra djupt diskrediterande episod från början av 1870-talet är Bakunins rasistiska kampanj mot Marx under månaderna mellan konferensen i London och kon- 14

15 gressen i Haag. Detta har dokumenterats väl av Hal Draper. (68) I en rad halvt offentliga cirkulärbrev till ledande medlemmar i Internationalen använder Bakunin alla former av antisemitisk och antitysk smutskastning och förtal han kan finna för att vända Internationalens medlemmar mot Marx. Omfattningen av materialet är förkrossande men det är inte desto mindre nödvändigt att citera ett exempel: Nu är det så att hela denna judiska värld, som utgör en enda utsugande sekt, ett slags blodsugande folk, en kollektiv parasit, rovgirig, organiserad i sig själv, inte bara över staternas gränser, utan även över alla olika politiska uppfattningar denna värld står för närvarande, åtminstone till stor del, å ena sidan till Marx och å andra sidan Rotschildarnas förfogande. Jag vet att Rotschildarna, reaktionära som de är och bör vara, i hög grad uppskattar kommunisten Marx förtjänster; och att kommunisten Marx i sin tur oemotståndligt, genom instinktiv attraktion och vördsam beundran, känner sig dragen till Rotschilds ekonomiska geni. Judisk solidaritet, denna kraftfulla solidaritet som bevarats genom historien, förenar dem. (69) Denna kampanj föregår faktiskt, som Draper påpekar, den moderna antisemitismen, vilken den på sätt och vis föregriper. Anarkister har försökt försvara Bakunin genom att hitta tillfälliga antisemitiska fraser i Marx personliga korrespondens, speciellt de som riktades mot Ferdinand Lassalle ( ). Hur motbjudande de än är, var de aldrig en del av en offentlig polemik. Bakunin piskade upp denna öppet rasistiska kampanj speciellt för att besegra Marx och Internationalens generalråd. Men den är, återigen, inte helt skild från hans politiska metod. Hans offentliga skrifter, speciellt Det tyska knutpiskeimperiet och den sociala revolutionen, i vilken Bakunin manar till en revolutionär allians mellan slaviska och sydeuropeiska folk och kritiserar Marx för att inte förstå betydelsen av ras. Internationalens arv I början av artikeln beskrev vi vad Marx och Engels föresatte sig att uppnå genom Internationella Arbetarassociationen och de framsteg de gjorde under 1860-talet, fram till den punkt när Bakunin inledde sin destruktiva operation för att ta över den. Det är nu nödvändigt att fullborda berättelsen om Internationalen, alldeles speciellt att visa varför Marx och Engels föredrog att temporärt lägga ner generalrådet, åtminstone i Europa, istället för att låta dess programmatiska och praktiska arv bli uppblandat med Bakunins nonsens. Marx var under denna period, förutom det viktiga arbetet med att organisera solidaritet med strejker, inblandad i en otroligt bred rad av aktiviteter. Vid sidan av sitt arbete för Internationalen fullbordade han första delen av Kapitalet, som publicerades på engelska 1867 och på ryska I sina strävanden att vända de engelska fackföreningarna till de lågavlönade yrkena och delarna av klassen, drev Marx tre betydelsefulla kampanjer. Den första var att dra in kvinnor i fackföreningarna och främja deras profil. Han inte bara stödde valet av Harriet Law till generalrådet och (mindre framgångsrikt) som delegat till kongressen i Bryssel, utan föreslog en rad speciella åtgärder för att uppmuntra kvinnornas aktiva deltagande i arbetarrörelsen, inklusive speciella kreditiv för kvinnliga delegater, dvs. reserverade platser, eller en kvot. Vid konferensen i London 1871 vann han Internationalen för bildandet av kvinnliga avdelningar inom arbetarklassen, även om de inte stod i motsättning till avdelningar som består av båda könen. (70) Detta förebådade utvecklingen av taktiken med kvinnogrupper i fackföreningar och partier. Marx strid med de engelska fackföreningsledarna om den irländska frågan var ännu mer anmärkningsvärd. Marx och Engels började med att skriva uttalanden om solidaritet och kampanjer för feniernas, dvs. de republikanska fångarnas, rättigheter och för deras frigivning, men kom gradvis till uppfattningen att förhållandet mellan den brittiska arbetarklassens kamp och kampen för irländsk nationell frigörelse helt och hållet var sammantvinnade. Marx bemötte på generalrådets vägnar Bakunins invändningar mot att stöda nationalistisk kamp: Det är en förutsättning för den engelska arbetarklassens frigörelse att omvandla den nuvarande påtvingade unionen (dvs. förslavandet av Irland) till en om möjligt jämlik och fri konfederation, eller fullständig separation om så behövs. (71) Trots allt Bakunins tal om den federala principen och den omistliga rätten att avskiljas, var det Marx som gjorde det programmatiska genombrottet och vann Internationalen för att stöda verklig (i motsats till inbillad) nationell befrielsekamp (i Polen liksom i Irland) och såg de riktiga förbindelserna däremellan och klasskampen i dess helhet. Den tredje kampanj som Marx och Engels drev gällde valtaktik och användningen av val till borgerliga parlament för att bygga upp en politisk arbetarrörelse som var självständig från alla borgerliga partier och med massanslutning. De var, som vi antytt tidigare, förskräckta av det sätt som de engelska fackföreningsledarna använde sin nyvunna rösträtt: att politiskt kedja fast arbetarna ännu fastare vid bourgeoisien genom att stöda liberala partiet i valet De inledde en kampanj som slutligen blev framgångsrik vid konferensen i London 1871, när resolutionen med rubriken Arbetarklassens politiska handlande, som citerats ovan, antogs. Marx och Engels trodde inte på något sätt att arbetarklassen kunde befria sig genom att vinna en majoritet i parlamentet (även om de, som vi konstaterat, insåg nödvändigheten av att kämpa för reformer) utan därför att arbetarnas kandidater kunde använda parlamentet som en plattform för att samla dem till klasskampen och organisera sina styrkor. Engels framhöll de tal som hölls av de tyska arbetardelegaterna mot fransk-preussiska kriget som ett exempel: Om de, i likhet med Bebel och Liebknecht, kan tala från denna plattform, kan hela världen höra dem på ett eller annat sätt innebär det betydande publicitet för våra principer Vi måste svara [regeringarna] genom att använda varje medel som står till vårt förfogande; att få in arbetare i parlamentet är en stor vinst gentemot dem, men vi måste välja de rätta männen och se upp för sådana som Tolain [dvs. karriärister och förrädare]. (72) Det fransk-preussiska krigets utbrott, som förebådade slutet för andra kejsardömet i Frankrike och påskyndade Pariskommunen 1871, förde detta arbete till sin höjdpunkt. Marx hade från Internationalens början varnat Engels för att de måste ha tålamod med denna mäktiga motor som vi förfogar över : Det kommer att ta tid innan rörelsens återuppvaknande tillåter oss att använda den gamla djärvheten i språket. (73) Pariskommunen markerade definitivt slutet för denna tid av förberedelser. Kommunen varade från den 18 mars 15

16 till den 28 maj. Krossandet av den under semaine sanglante (blodiga veckan), under vilken mellan och kommunarder dödades eller avrättades av Versailles trupper, ledde till att ytterligare deporterades till Nya Kaledonien i Stilla havet och många tusen drevs i exil. Marx berömda adress som skrevs för generalrådet, Inbördeskriget i Frankrike, godkändes enhälligt bara några dagar efter krossandet av Kommunen. Däri kodifierade Marx de politiska lärdomarna av historiens första experiment med proletariatets diktatur. Vid sidan av att den med uppskattning räknade upp alla positiva åtgärder som Kommunen genomförde, och lovordade dess hjältemodiga militära försvar, fastslog adressen också att kommunarderna skulle ha gått längre genom att expropriera bankerna och inleda ett förebyggande angrepp på Versailles. Strid på kyrkogården Père Lachaise i Paris Adressen gjorde det också möjligt för Marx att vidareutveckla den revolutionära arbetarstatens form och uppgifter och det omöjliga i att helt enkelt ta över de borgerliga institutionerna för arbetarklassens styre. Den stående armén, den övercentraliserade staten och polisens, domarkårens och byråkratins repressiva maskineri sveptes alla åt sidan och ersattes av Kommunens direkta demokrati. Det handlade emellertid inte om att Marx gick över till Bakunins federalistiska program, vilket exempelvis Daniel Guérin har hävdat, utan något som Marx hade påpekat redan i sin pamflett Louis Bonapartes 18:e brumaire. Kommunens historiska betydelse gick inte förlorad för Marx: den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen, under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas. (74) Den storm som adressen orsakade innebar att Internationalen jagades över hela Europa. De engelska fackföreningsmännen George Odger och Benjamin Lucraft vek sig trots att de röstat för Marx uttalanden om Kommunen i generalrådet under trycket och upplöste sina band med Internationalen. I Frankrike förbjöds Internationalen under efterdyningarna av Kommunen. Den franska regeringen tryckte under en tid på den brittiska för att den skulle göra likadant. Påtryckningar från de brittiska fackföreningarna, inklusive gatudemonstrationer till förmån för kommunarderna i London, förhindrade detta. Men generalrådet tvingades desperat att hitta pengar för att inhysa och föda tusentals flyktingar från Kommunen, till övervägande del blanquister, som flydde undan den segrande reaktionen. I Tyskland fängslades August Bebel och Wilhelm Liebknecht, ledarna för socialdemokratiska arbetarpartiet, nära vänner till Marx och Engels och medlemmar av Internationalen i Tyskland, 1872 i två år för sitt försvar av Kommunen och sina tal mot kriget. I Belgien och nästan alla andra länder i Europa jagades Internationalen, dess ledare greps och fängslades ofta. Det var i samband med den segrande reaktionen i proletariatets främsta centra, vändningen tillbaks till liberalismen i de brittiska fackföreningarna och framgångarna för Bakunins anhängare i de kapitalistiskt efterblivna länderna (Spanien och Italien) som Marx och Engels fruktade att Internationalen skulle övertas av Bakunin och hans anhängare. De beslutade sig för att det var nödvändigt att bevara Internationalens programmatiska och organisatoriska arv mot urartning. Det faktum att detta skulle kunna ta tid klargörs i ett brev från Engels till Bebel 1873: Det finns omständigheter i vilka man måste ha modet att offra tillfälliga framgångar för viktigare saker. Speciellt för ett parti som vårt, vars slutliga framgång är så absolut säker och som har utvecklats så enormt i vår egen livstid och inför våra ögon, är tillfälliga framgångar inte på något sätt och absolut nödvändiga. (75) Engels gick vidare med att beskriva hur Bakunins anhängare skulle ha vunnit på varje kompromiss de hade tvingats till för att bevara enigheten vid kongressen i Haag: Sekteristerna, speciellt Bakunins anhängare, skulle ha fått ännu ett år för att begå dumheter och skändligheter eftersom principer redan skulle ha offrats. Och detta var för Marx och Engels just Internationalens betydelse. Den svepte sekterna åt sidan, eftersom den representerade arbetarklassens växande masskrafter. Arbetarklassens politiska parti måste representera sammansmältningen av vetenskaplig socialism med klasskampen. Om masskrafternas tillfälliga tillbakadragande från klassens självständighet, dvs. en brytning mellan dessa två revolutionära krafter hade ägt rum, var tålamod och bevarande av tidigare landvinningar den främsta dygden. Både Marx och Engels var övertygade om att de, efter reaktionens period, skulle kunna fortsätta Internationalens arbete på fastare grund med ett uppenbart kommunistiskt program och bildandet av masspartier i alla länder. Endast Engels kom att leva tillräckligt länge för att se detta arv fortsätta att utvecklas efter 1889 i form av den andra Internationalen. Dess slutgiltiga rättfärdigande kan ses i skapandet av den tredje och den fjärde Internationalen och faktiskt i diskussionen idag om behovet av femte Internationalen. Anarkister mot arbetarna Anarkister skyr givetvis den marxistiska kritik som förfäktar att de representerar småbourgeoisiens motsägelsefulla världsåskådning en klass som förbittras mot storkapitalet, fruktar dess ekonomiska och politiska centralisering, men som ser bakåt, för en återgång till småskalig egalitär, individuell eller i bästa fall kooperativ produktion. Trots anarkistiska protester bekräftar en studie av både Proudhons och Bakunins program detta argument. Trots sina olika fördunklanden strävade Bakunin efter att hitta en alternativ revolutionär klass till industriproletariatet. Ibland återgick han till en form av slavisk nationalism; vid andra tillfällen, som i Italien, sökte han sig till stråtrövare och deklasserade intellektuella eller ungdomar från 16

17 de privilegierade klasserna. Det som förblev konstant var en vision om det nya samhället i vilken attributen för bondens och hantverkarens individualistiska liv blev grunden för den nya socialismen : den lilla, bybaserade kommunen. Hans kollektivism riktade sig mot nedbrytandet av storbourgeoisiens sociala makt, men den stod alltid i motsättning till marxisternas kommunism. Det var riktigt, eftersom han aldrig förespråkade att småföretagaren skulle uppmuntras att överge sin småskaliga produktion trots att han var för att arbetarna skulle expropriera de stora fabrikerna och driva dem som kollektiv. Men även när det gäller fabrikerna kunde emellertid bara principen om frivillig federalism förena varje enhet med resten av industrin och samhället. Frihet från kontroll eller auktoritet utifrån var mycket viktigare än friheten för mänskligheten att organisera en nationell och sedan en världsomfattande produktionsplan. Bakunin ville, kort sagt, frysa fast mänsklighetens sociala utveckling och bevara den i böndernas och hantverkarnas idealiserade kollektiv, där storskaliga industrikooperativ skulle ägna sig åt varuutbyte och den politiska makten skulle vara decentraliserad till kommunens nivå för att skydda småproducenten. Vad som är ännu värre är att Bakunin, i likhet med var och en som försöker lösa kapitalismens stora samhällsproblem utan att basera sig på proletariatets revolutionära förmåga att skapa sin egen stat och regering föreställer sig den mest diktatoriska makten för hemliga konspiratörer. Varför överlever då anarkismen? Varför återkom den under och 1890-talet, under 1920-talet, under spanska inbördeskriget, under och efter majrevolten 1968 och nu senast i den antikapitalistiska rörelsen? Marx fastslog när allt kommer omkring i Kommunistiska manifestet att: Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisie och proletariat. (76) Detta var emellertid en tendens, inte en renodlad process. Motverkande tendenser garanterar hela tiden att småbourgeoisien, i alla sina skiftande former, ständigt återuppstår. Arbetarklassen är på samma sätt en diversifierad klass, inklusive relativt förmögna och superexploaterade element i sina led. Arbetarklassen lever dessutom sida vid sida med andra klasser och kommer under inflytande av deras politiska program och strategier. Härur följer reformismens, den borgerliga politikens fortlevnad i arbetarrörelsen. Under perioder av desillusion och ilska inför arbetarklassens gamla reformistiska ledning kan anarkismen vinna breda krafter, eftersom den tycks vara dess raka motsats; när reformisterna argumenterar för försiktighet och den långsamma vägen, kommer anarkisterna ofta att argumentera för en besynnerlig, äventyrlig taktik. Den förflyttar emellertid sedan över sin energi till att hindra rörelsen från att växa till en rörelse av en klass för sig och medvetet ställa upp målet att gripa den politiska makten för att avskaffa klasserna och utsugningen. Av den anledningen noterade Lenin i Radikalismen, kommunismens barnsjukdom att: Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder. De båda lytena har kompletterat varandra. (77) I denna fas (som under perioden fram till kongressen i Haag) finner den ofta vänner bland reformisterna. I den antikapitalistiska rörelsen är det precis en sådan ohelig allians mellan reformisterna i brasilianska arbetarpartiet PT och det franska socialistpartiet och anarko-populistiska anhängare till zapatisterna som övervakar de principer från Porto Alegro som ser till att Sociala Världsforumet (WSF) inte fattar majoritetsbeslut eller blir ett samordnande centrum för kampen. Politiska partier tillåts inte tala i eget namn eller ställas till svars. Dessa frihetliga (läs: anarkistiska) metoder är idealiska som skydd för reformisterna, som PT eller Rifondazione Comunista i Italien, som kom till makten tack vare en rörelse men som genomförde IMF:s och imperialismens önskningar när de väl fått makten. Anarkismens avvisande av politiken i avgörande ögonblick gör den till en lekboll i händerna på förslagna liberala och reformistiska politiker. Den heliga skräck som anarkisterna har för arbetarklassens erövring av makten, proletariatets diktatur, innebär ofta att de ser reformismen som det mindre onda i förhållande till det marxistiska programmet. Reformismen, hävdar de, kan erbjuda en andhämtningspaus för anarkismens lek med uppror och självstyrande utrymmen. I den meningen spelar anarkismen alltid en desorganiserande roll inom arbetarrörelsen och intar alltid i den avgörande stunden en reaktionär ståndpunkt i klasskampen. Anarkister har emellertid ett val, speciellt om de har rötter i arbetarklassen: de kan bryta med anarkismen och ansluta sig till den revolutionära kommunismens led. Det är deras självmotsägande ideologi som innebär att anarkister kan vinnas för revolutionär marxism. Detta förverkligades delvis under de sista månaderna av kampen i den första Internationalen. I större skala fick den ryska revolutionens erfarenheter bevittna hur tiotusentals anarkister gick över till Kommunistiska Internationalen. I spanska inbördeskrigets smältdegel slog Durruttis vänner in på motsatt väg till det anarkistiska CNT:s ledare och började agitera för bildandet av arbetarråd som grunden för proletariatets diktatur. Buenaventura Durruti 17

18 Den här artikeln försöker påskynda en sådan utgång genom att gå till rötterna av de metodologiska och politiska skillnaderna mellan marxism och anarkism, som de kommer till uttryck i Bakunins verk. Vi har också visat hur dessa skillnader utspelades konkret i den första Internationalen. Vi har visat att anarkismen, åtminstone vad gäller Bakunins skrifter, i allt väsentligt ser friheten som en individuell prestation. Bakunin ser givetvis en sådan prestation som möjlig att uppnå enbart om alla individer är fria. Och anarkismen vill givetvis uppmuntra bildandet av lösa och frivilliga kollektiv av individer. Men det förblir ett individualistiskt begrepp, eftersom det inte är baserat på organiseringen av arbetarklassen så att den kan ta kontrollen över alla produktionens verktyg och medvetet planera vår arts och världens framtid. De organisationer som anarkisterna använder för sina aktioner är ofta, som i Bakunins fall, hemlighetsfulla och auktoritära. Det är där som marxismen, som Ann Robertson formulerar det, genomför ett paradigmskifte i vår förståelse av frihet. Det handlar inte längre om frihet definierad som människa mot andra människor, utan människors gemensamma frihet. Det är den friheten som organiserad politisk kamp, klasskamp, kampen för makten, kan uppnå. Alla andra idealiserade former, individens absoluta frihet, är i slutändan illusorisk. Jeremy Dewar Noter 1. Se History of the First International, red. G.M. Steklov (Martin Lawrence 1928), s för en redogörelse för denna period. 2. K. Marx och F. Engels, I programfrågor (Proletärkultur 1982), s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ibid, s Ur Edmond Villetards History of the International, 1872, citerad i Steklov s Se Steklov s och August H. Nimtz Marx and Engels: Their Contribution to the Democratic Breakthrough (State University of New York Press 2000), s för en fullständigare redogörelse för Internationalens strejkaktiviteter. 8. History of the First International, s Aileen Kelly påpekar att Bakunin först krävde avskaffande av alla stater i ett tal till Förbundet för Fred och Frihets andra kongress (Aileen Kelly, Mikhail Bakunin: A Study in the Psychology and Politics of Utopianism. Yale University Press 1987, s ) Det är emellertid troligt att han övergick till anarkismen i Neapel Hal Draper, Karl Marx s Theory of Revolution, vol. 4 (Monthly Review Press 1990), s Aileen Kelly, Mikhail Bakunin. 12. David Fernbachs förord till Karl Marx, The First International and After (Penguin Books 1974), s works/1842/reaction-germany.htm 14. Michail Bakunin, Confession to Tsar Nicholas I, rks/1851/confession.htm 15. Draper, s Daniel Guérin, No Gods No Masters (AK Press 1998), s kunin/works/1866/catechism.htm 18. Ibid. 19. Ibid. 20. Det är en sorglig sanning att många av Bakunins hemliga sällskap var skapelser av hans överaktiva fantasi. 21. Ibid. 22. Ibid. 23. Ibid org/reference/archive/ bakunin/bio/robertson-ann.htm. Först publicerad i tidskriften What Next Se exempelvis det omfattande materialet på http: // 26. Michail Bakunin, Pariskommunen och statsbegreppet, i Pariskommunen: Den första socialistiska revolutionen, red. Folke Isaksson (PAN 1970), s Översättning Roland Adlerberth. 27. Michail Bakunin, Gud och staten (Federativs 1995), s Marx och Engels, Den tyska ideologin, i Karl Marx, Texter i urval, red. Sven-Eric Liedman och Björn Linnell (Ordfront 2003), s org/reference/archive/ bakunin/bio/robertson-ann.htm. 30. Karl Marx, Om judefrågan, i Karl Marx, Människans frigörelse (Daidalos 1995), s. 42. Översättning Sven- Eric Liedman. 31. Karl Marx, Den heliga familjen. Citerad i Robertson. 32. Michail Bakunin, Statism and Anarchy (1873). Citerad i Paul Thomas, Karl Marx and the Anarchists (Routledge & Kegan Paul 1980), s Citeras i Thomas, s. 296 efter anarkisten Max Nettlau. 34. F. Engels, On Authority (1872), marxists.org/archive/marx/works/1872/10/authority. htm 35. Ibid. 36. Mikhail Bakunin, Statism and Anarchy. 37. Brev från Engels till Theodor Cuno 24 januari 1872, i Marx och Engels, Brev i urval, red. Bo Gustafsson (Gidlunds 1972), s Översättning Lars Krumlinde. 38. M. Bakunin, Statism and Anarchy, marxists.org/reference/archive/bakunin/works/1873/ statism-anarchy.htm 39. Conspectus of Bakunin s Statism and Anarchy (1874), i Karl Marx, The First International and After, s Exempelvis James Joll, Paul Thomas och E.H. Carr. 41. Se Marx, Pariskommunen (Arbetarkultur 1969). Den och annat om Pariskommunen finns samlat i Marx, On the Paris Commune (Progress 1971). 42. F. Engels, Bakuninists at Work, i K. Marx, F. Engels och V.I. Lenin, Anarchism and anarcho-syndicalism (Progess 1972), s Ibid, s Ibid. 45. Inauguraldressen, i I programfrågor, s Mikhail Bakunin, On education (1869), publicerad i L Egalité, ve/bakunin/works/1869/education.htm. 18

19 47. Karl Marx, Instructions for Delegates to the Geneva Congess (1866), i K. Marx, The First International and After, s Mikhail Bakunin, The Policy of the International Workingsmen s Association (1869), publicerad i L Égalité, rks/1869/policy-iwma.htm. 49. F. Engels, The Manchester Foreign Section, i Marx and Engels on the Trade Unions (International Publishers 1975), s Marx och Engels, Resolution om proletariatets förhållande till det politiska partiet antagen av Internationella Arbetarassociationens femte kongress i Haag 2 7 september 1872, i Anarkisterna i klasskampen, red. Bengt Ericson och Ingemar Johansson (Aldus 1969), s Bakunin citerad av Robertson, vars text innehåller ett utmärkt avsnitt om skillnaden mellan Marx och Bakunin i fråga om klassmedvetande. 52. K. Marx, F. Engels, P. Lafargue, The Alliance of Socialist Democracy and the International Working Men s Association (1873), i Anarchism and Anarcho- Syndicalism, s K. Marx, Instructions for the Delegates of the Provisional General Council (1866), tryckt i Marx and Engels on the Trade Unions, s M. Bakunin, Letters to a Frenchman on the Present Crisis (1870), archive/bakunin/works/1870/letter-frenchman.htm 55. Ibid. 56. Ibid. 57. Ibid. 58. Ibid. 59. M. Bakunin, Marxism, Freedom, and the State ( ), bakunin/works/mf-state/ch05.htm. 60. M. Bakunin, Brev till Netjajev den 2 juni 1870, citeras efter Kelly. Kelly har haft full tillgång till Bakunins arkiv, vilket är ovanligt för att inte säga unikt för någon som inte är anhängare till Bakunin. Det är därför utomordentligt värdefullt med tanke på i vilken utsträckning som mycket av hans verk har undertryckts. 61. M. Bakunin, Program of the International Brotherhood (1869), archive/bakunin/works/1869/program.htm. 62. M. Bakunin, The Alliance of Socialist Democracy and the International Working Men s Association, s Se Kelly, s Det återges också av Steklov. 64. Citerat i Kelly, s Citerat i Draper, s txt. 67. S. Necheav & M. Bakunin, Catechism of a Revolutionist (1870), Nqv.catechism.thm.htm. 68. Se Draper, s M. Bakunin, Brev till Internationalens medlemmar i Bologna, citerat i Draper, s Citerat i Nimtz, s Nimtz fäster uppmärksamheten på detta viktiga arbete, se s Citerat i Nimtz, s Citerat i Nimtz, s Henri Tolain var ledare för IAA som valdes till lagstiftande församlingen men röstade med regeringen i Versailles och mot Pariskommunen. 73. Brev till Engels, citerat i Nimtz, s K. Marx, Generalrådets manifest om inbördeskriget i Frankrike 1871, i K. Marx, Pariskommunen (Arbetarkultur 1969), s Citerat i Nimtz, s K. Marx & F. Engels, Kommunistiska manifestet (Vertigo 1998), s. 20. Översättning Per-Olof Mattsson. 77. V.I. Lenin, Vänsterismen kommunismens barnsjukdom, i Valda verk i tio band. 9 (Progress / Fram 1990), s Översatt ur Fifth International årg. 2 (2007) nr 4 19

20 Revolutionen i Finland 1918 Vid 1800-talets början hade Finland tillhört Sverige i århundraden. (1) Det fanns täta band mellan de båda ländernas överklasser, och de skikt som ekonomiskt, socialt och kulturellt dominerade i Finland talade svenska till skillnad från de finskspråkiga fattiga massorna. Som en följd av nederlag i Napoleonkrigen förlorade den svenska överklassen Finland, och landet övergick 1809 till den ryska tsaren. Finland integrerades inte i tsardömet, utan behöll sina lagar, sina gränser, sin armé och sin valuta, men lydde som ett storhertigdöme under tsar Alexander I, som dock lovade att upprätthålla Finlands konstitution. Finland hade varit ett med europeiska mått underutvecklat land, men under 1800-talets sista 30 år tog industrialiseringen fart, och med den en modern arbetarklass. Under det halvsekel som föregick första världskriget ökade befolkningen från 1,7 till 3,2 miljoner, varav omkring var industriarbetare. Till detta kan läggas över jordlösa lantbruksarbetare och torpare och backstugusittare. Om man räknar deras familjer, liksom alla fattiga bönder, kommer man fram till att den stora majoriteten av folket var fattigt och underordnat de rikare klasserna såväl ekonomiskt och socialt som juridiskt. En lag från 1865, en av dem som befäste de arbetandes beroendeställning, gav exempelvis arbetsköparna rätt att, om arbetarna bodde på deras ägor, efter eget huvud söka igenom deras tillhörigheter. Lagen var fortfarande i kraft De arbetande klassernas underordnade ställning var givetvis den grundläggande orsaken till deras radikala inställning Samtidigt ledde utvecklingen till att överklassen blev allt mera finsk, och de svenskspråkiga elementen fick en svagare ställning. Till betydande del riktade sig den finska nationalismen mot det svenska inflytandet, snarare än mot den ryska överhögheten. Arbetarrörelsen växer fram Med den framväxande arbetarklassen kom också en arbetarrörelse. Till en början, på 1880-talet, leddes och organiserades denna av humanitärt inriktade liberaler, som i samförståndsanda ville skapa ett bättre samhälle för både arbetare och kapitalister. Som överallt annars gjorde dock med de moderna klassförhållandenas framväxt klasskampen sin inmarsch talet såg framväxten av fackföreningar liksom av strejker. De borgerliga arbetarvännerna kunde avtackas för sin omedvetna hjälp till skapandet av arbetarnas klassorganisationer och ställdes åt sidan till förmån för marxistiska socialister, som tog över partiet på kongressen På Forssakongressen 1903 fullbordades processen och namnet byttes till Finlands Socialdemokratiska Parti (SDP). Den marxism som anammades hade tyska SPD och i synnerhet Kautsky som förebild. Detta var förstås ganska naturligt i Andra Internationalen även bolsjevikerna i Ryssland såg ju vid denna tid SPD som en ledstjärna. Men där bolsjevikerna utvecklade sina principer och metoder genom att delta och försöka leda den faktiska kampen, kände de finska socialdemokraterna i sitt förhållandevis lugna hörn av tsarens välde mera samhörighet med det civiliserade väst än det barbariska öst, och anammade framför allt Kautskys passiva och deterministiska drag. Klasskampens formella ortodoxi tillsammans med de revolutionära slutsatserna upprätthölls, med en renhet som få andra socialistpartier kunde matcha, men på ett företrädesvis abstrakt plan. Revolutionen sågs som något som skulle komma av sig själv snarare än något som skulle ledas, och då hade socialisterna bara att bita ihop och göra sin plikt. Den finska socialdemokratins fatalistiska kautskyism skulle visa sig i sina fulla konsekvenser under den revolutionära stormen Revolutionen 1905 Den ryska revolutionen 1905 skakade grundligt om även Finland. Det var där som namnet röda garden först började användas om de mest militanta av arbetarnas försvarsorganisationer. Redan nu uppstod konflikter mellan partiledningen och rödgardisterna. Följande år, 1906, då revolutionen trots sina nederlag fortsatte och Lenin trodde att tsarmaktens störtande stod på dagordningen, fick ett av sina främsta uttryck i juli med myteriet på Sveaborg, fästningen vid Helsingfors mynning. Om allt avlöpt som planerat hade det röda gardet samtidigt tagit makten över Helsingfors. Istället slogs myteriet snabbt ner. Den finska revolutionens första väpnade sammanstötningar med borgarklassens garden ägde också rum med 7 döda borgare mot 2 döda arbetare. Rödgardisternas militans hade dock, till skillnad från hur Lenins kamrater reagerade, avskräckt snarare än uppmuntrat de socialdemokratiska ledarna, vilket skulle visa sig i en ovilja mot beväpnade kamporganisationer På kongressen i Oulo i augusti 1906 tog partiet också avstånd från den väpnade kampen, upplöste gardena och uttalade sig för kamp på konstitutionell grund. En konsekvens av den revolutionära vågen blev i alla fall att den gamla ståndsriksdagen omvandlades till en enkammarriksdag lantdagen med allmän rösträtt för män och kvinnor som hade fyllt 21. De kommunala valen baserades emellertid även i fortsättningen på inkomst och kommunstyrelserna skulle förbli organ enbart för de rika. Vid det första lantdagsvalet 1907 fick socialdemokratiska partiet 80 mandat av 200, och den legala, parlamentariska vägen till makten sågs av många som en möjlighet. Lantdagen var visserligen underställd tsaren, men utgjorde förutom dess mer långtgående maktlöshet ett uttryck för folkviljan så gott som något organ i Europa. Finlands autonomi Finland hade sedan 1809 åtnjutit en vidsträckt autonomi påbörjade den nya, och mer lättpåverkade tsar Nikolaj II snart känd som Nikolaj den blodige ett program för russifiering av imperiet, efter påtryckningar från ännu mer reaktionära kretsar. Finland fick sin autonomi inskränkt, vilket framkallade motstånd i breda kretsar. En 20