Åklagarmyndigheten Sida 2 (11) Riksåklagarens kansli ÅM-A 2006/0676

Transkript

1 Åklagarmyndigheten Sida 1 (11) REMISSVAR Ert ÅM-A 2006/0676 Er beteckning Ju2006/1015/DOM Justitiedepartementet STOCKHOLM Yttrande över betänkandet Ett effektivare brottmålsförfarande några ytterligare åtgärder (SOU 2005:117) 1 Inledning Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) har nu slutfört sitt arbete genom detta nionde och sista betänkande. BRU:s övergripande uppdrag har varit att öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Ledstjärnorna för arbetet har varit dels rättskedjeperspektivet, dels medborgarintresset. Utgångspunkterna och de direktiv som gällt för BRU:s uppdrag har varit mycket viktiga och centrala för rättsväsendets alla instanser. BRU har lämnat sammanlagt nio betänkanden och sammantaget får beredningen anses ha lyft fram väsentliga frågor men av något olika dignitet. BRU:s förslag har genomgående strävat efter att uppnå konkreta förbättringar inom politikområdet rättsväsendet. Inte alla förslag har ansetts så underbyggda att de omedelbart kunnat leda till lagstiftning. I vissa fall har BRU behandlat frågor som är genomgripande och komplicerade men på ett underlag som kunnat uppfattas som lite knappt. Ju mer ingripande en fråga är från principiell och strukturell synpunkt desto större krav måste dock ställas. Enligt Åklagarmyndighetens mening har det ändå varit ett angeläget och viktigt uppdrag som BRU utifrån förutsättningarna utfört på ett mycket förtjänstfullt sätt. Utvecklingen av rättsväsendet aktualiserar ständiga förbättringar som många gånger kräver lagstiftningsåtgärder. Det är enligt Åklagarmyndighetens mening angeläget att ansträngningarna på detta område inte avstannar genom att BRU:s arbete nu är slutfört. Det finns stor anledning för rättsväsendets aktörer att själva medverka till denna utveckling. Åklagarmyndigheten ser det som en mycket viktig uppgift att medverka till en fortsatt utveckling. En förutsättning för de olika aktörerna inom rättskejdan att kunna utveckla verksamheterna i en sammanhållen riktning är dock att statsmakterna ställer tydliga krav på aktörerna. Statsmakterna måste klargöra vilka förväntningar man har på domstolar, åklagare, polis och kriminalvård genom styrdokument av olika slag, t.ex. budgetproposition, regleringsbrev och särskilda uppdrag. De principer som skall vara styrande för rättskejdans aktörer innefattar i princip alltid rätts- och kriminalpolitiska ställningstaganden som det naturligtvis är en uppgift i första hand för ansvariga politiker att formulera och därefter uppdra åt myndigheter och domstolar att förverkliga. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr STOCKHOLM

2 Åklagarmyndigheten Sida 2 (11) Åklagarmyndighetens uppfattning är därför att reformarbetet inom rättsväsendet bör fortsätta genom att statsmakterna på ett tydligt sätt gör kriminalpolitiska ställningstaganden och klart formulerar sina förväntningar på rättsväsendet och på ett konkret och realistiskt sätt uppdrar åt rättväsendet att tillsammans men med respekt för varandras olika roller förverkliga dessa förväntningar. 1.1 Allmänt om förslagen i betänkandet Betänkandet tar upp frågor av mycket skiftande dignitet. Frågan om åtalsplikten och om en ny strafflindringsgrund är stora och principiellt viktiga frågor. De behöver få en djup och bred analys innan lagstiftning kan övervägas. De måste också bedömas i ett brett rättspolitiskt sammanhang. I dessa delar är det Åklagarmyndighetens uppfattning att betänkandet inte är ett tillräckligt underlag för att slutligt ta ställning i frågorna. Andra frågor i betänkandet bl.a. förslagen om uppgiftsutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna är väl belysta och kan tjäna som underlag för lagstiftning. 1.2 Riksåklagarens arbetsgrupp Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål Hösten 2005 inrättade riksåklagaren en arbetsgrupp med syfte att undersöka vad som kan göras för att ytterligare effektivisera hanteringen av stora och komplicerade brottmål. I gruppen ingår åklagare, en advokat, en chefsrådman, en polismästare och en rättsvetenskapsman. Gruppen diskuterar frågor om hur utredningar skall drivas i syfte att förkorta utredningstiden och begränsa målens volym. Utgångspunkten för gruppens arbete är gällande regler och frågan om dessa utnyttjas fullt ut. Gruppen diskuterar och analyserar dock även behovet av förändrade regler. Bland annat diskuterar gruppen frågor om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning, åtalsplikt och förundersökningsplikt, dispositiva inslag i brottmålsprocessen, förberedelse i brottmål och materiell processledning samt frågor rörande den misstänktes erkännande och medverkan i utredningen. Arbetsgruppen leds av riksåklagaren Fredrik Wersäll. Som framgår av redovisningen av gruppens pågående arbete sammanfaller många av de frågor som gruppen behandlar med några av de frågor som nu tas upp i det remitterade betänkandet. Arbetsgruppen kommer att presentera sitt arbete i en rapport hösten Tanken är att gruppens arbete skall utgöra grund för ett fortsatt utvecklingsarbete kring viktiga frågor när det gäller hanteringen av stora och komplicerade mål och utgöra ytterligare underlag för fortsatta lagstiftningsöverväganden.

3 Åklagarmyndigheten Sida 3 (11) 1.3 Åklagarmyndighetens utgångspunkter för förslagen i betänkandet Utgångspunkten för BRU:s arbete och senaste betänkande är att rättsväsendet resurser aldrig kommer att räcka till för att utreda och lagföra all brottslighet. Att tillföra rättsväsendet resurser för att utreda och lagföra all förekommande brottslighet är inte möjligt. Det skulle nödgas ske på bekostnad av andra viktiga samhällsfunktioner i en utsträckning som inte skulle uppfattas som acceptabel och leda till ett samhälle som inte är önskvärt. Det är därför nödvändigt att göra prioriteringar och finna metoder för att angripa den brottslighet som prioriteras på effektivaste möjliga sätt. Som BRU konstaterar utgör de stora komplicerade brottsutredningarna främst på ekobrottsområdet ett särskilt problem. De resurser som läggs ner och den tidsutdräkt som många gånger blir konsekvensen i de stora utredningarna kan ibland framstå som orimlig såväl från ett samhällsperspektiv som från den enskildes synpunkt. Det är därför särskilt angeläget att finna mer effektiva handläggningsmetoder för dessa typer av ärenden. I strävan att minska utredningarnas omfattning och tidsåtgång kan man antingen reformera lagstiftningen eller försöka finna förbättringar inom det rådande systemet. Det är naturligt att i första hand försöka finna möjliga förbättringar och om de inte räcker, ändra reglerna. BRU har inte närmare analyserat förutsättningarna för att göra förbättringar inom ramen för gällande regler. Enligt Åklagarmyndighetens mening finns det stora möjligheter att inom ramen för gällande regelsystem utvidga användningen av förundersökningsbegränsning. Genom regelförändringar kan också ökad effektivitet uppnås genom särskilda åtalsprövningsregler och avkriminalisering i förening med administrativa påföljder. Riksåklagarens uppgift att verka för en enhetlig rättstillämpning möjliggör att riktlinjer inom detta område kan utfärdas till ledning för landets alla åklagare. Riksåklagarens arbetsgrupp Effektivare hantering av stora och komplicerade mål behandlar dessa frågor i sitt arbete. Den omständigheten att de svårutredda målen är resurskrävande och tar tid får dock inte skymma ambitionerna att även för andra brottskategorier finna de bästa utredningsmetoderna. Ett exempel där stora ansträngningar nu görs från åklagare, polis och försäkringskassa är utredningsformerna för bidragsbedrägerier, den s.k. Västeråsmodellen. Den utvecklingsmodellen kan tjäna som förebild även för andra områden. Ett annat exempel är polisens och Åklagarmyndighetens mängdbrottssatsningar. 2 Åtalsplikten Den svenska modellen med i princip absolut åtalsplikt är starkt hävdvunnen. Den svenska åtalsplikten är obligatorisk och försedd med fakultativa undantag. I realiteten har den absoluta åtalsplikten blivit närmast relativ.

4 Åklagarmyndigheten Sida 4 (11) Som BRU redovisar är det ändå ett förhållandevis stort ingrepp i den svenska rättsordningen att övergå till en relativ åtalsplikt. Det framstår mot den bakgrunden som lämpligare att begränsa den absoluta åtalsplikten genom en tydligare och mer enhetlig och förutsebar förundersökningsbegränsning. Statsmakternas prioritering av hur polisens och åklagarnas resurser skall användas kan väl verkställas genom förundersökningsbegränsning. Riksåklagarens tidigare nämnda arbetsgrupp kommer att utveckla frågan närmare. Åklagarmyndighetens uppfattning är som inledningsvis nämns att det måste vara statsmakternas som prioriterar vilken brottslighet rättsväsendets resurser i första hand skall användas till. Vanligen lyfts endast brottsområden som skall prioriteras fram. Sällan eller aldrig ger statsmakterna någon uttrycklig ledning för vad som inte bör prioriteras. Avkriminaliseringar i förening med administrativa sanktioner, tydligare förundersökningsbegränsning och möjligen fler särskilda åtalsprövningsregler skulle därvid kunna vara verkningsfulla medel. 3 En ny strafflindringsgrund Medverkan beaktas vid straffmätning och påföljdsval Åklagarmyndigheten är positiv till att medverkan till utredningen beaktas i mildrande riktning. BRU lämnar sitt förslag mot främst den bakgrunden att samhällets resurser inte räcker till för att utreda och beivra all brottslighet och att det därför behövs och även kan försvaras att egen medverkan till utredningen påverkar straffmätning och påföljdsval. Det är dock av betydelse att ta ställning till om effektiviseringsskälet skall vara det avgörande eller om det generellt finns anledning för rättssystemet att acceptera ett system med lindrigare påföljder för dem som visar verklig ånger och är beredda att medverka till samhällets korrigeringar genom utredning och lagföring. Från ett samhällsperspektiv är det naturligt att se effektiviseringsskälet som det överskuggande. Från ett strikt principiellt perspektiv är det lättare att acceptera att medverkan som sådan alltid får inverka mildrande utan att det är effektivitetsskäl som står i förgrunden. Ett sådant synsätt har redan visst stöd i gällande lagstiftning genom. t.ex. 29 kap 5 p 3 brottsbalken om den som angett sig själv. Åklagarmyndigheten är således i grunden positiv till BRU:s förslag att uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen skall premieras men anser att det behövs ytterligare överväganden i frågan om det skulle vara en fördel att på ett mer generellt sätt lämna över till parterna att disponera ett större utrymme av brottmålsförfarandet än som är fallet nu.

5 Åklagarmyndigheten Sida 5 (11) Avskaffande av särskilda skäl för att underskrida straffminimum i 29 kap 5 brottsbalken BRU föreslår att kravet på särskilda skäl för att gå under straffminimum avskaffas. Som skäl anförs att det annars kan uppstå tröskeleffekter. Det är naturligtvis ett riktigt konstaterande att tröskeleffekter kan uppstå. Tydligast blir detta fallet om straffvärdet av ett brott som kunnat utredas och lagföras genom den misstänktes medverkan av närmast tabellmässiga skäl klar ligger just över gränsen för normalgraden eller grovt brott. Detta kan tydligt vara fallet när det gäller brott relaterade till undandragna skatter eller narkotikabrott. Det finns alltså en fara för tröskeleffekter. Å andra sidan får som BRU redovisar - den föreslagna ändringen betydelse för alla de fall som räknas upp i paragrafens första stycke. De omständigheter som räknas upp i första till sjunde punkten är endast exemplifierande och åttonde och sista punkten avser också någon annan omständighet. Detta innebär att om man tar bort kravet på särskilda skäl har man i princip urholkat straffminimum i alla straffskalor. Det presenterade förslaget inverkar enligt Åklagarmyndighetens mening i allt för hög grad på möjligheten att förutse vilket straffminimum som gäller för ett visst brott. Medverkan och sättet på vilket det skett skall framgå av förundersökningsprotokollet BRU föreslår att åklagaren i förundersökningsprotokollet skall ange om den misstänkte medverkat till utredningen och i så fall på vilket sätt. Förundersökningsprotokollet som dokument torde i allmänhet tjäna som tillräcklig vägledning för bedömningen om den misstänktes medverkan. Der ter sig något främmande och omständligt att åklagaren skall avge särskilda kanske motiverade omdömen i förundersökningsprotokollet. Det bör vara tillräckligt om åklagaren antingen i stämningsansökan eller vid sin plädering ger till känna sin uppfattning i frågan. Redovisning av straffvärdet BRU redovisar i betänkandet att det inte finns någon ovillkorlig skyldighet för rätten att i domskälen redovisa vilka omständigheter som påverkat straffmätningen men att Domstolsverket utfärdat föreskrifter om att tillämpning av 29 kap 5 andra stycket brottsbalken, dvs. om straffminimum underskridits, skall redovisas i domen. BRU konstaterar att det skiljer en hel del från domare till domare vad gäller omfattningen av domskälen kring straffmätning och påföljdsval. Enligt Åklagarmyndighetens mening är det angeläget att domstolarna i mycket högre grad än för närvarande och på ett betydligt mer likartat och systematiskt sätt redovisar sina överväganden i denna del. BRU föreslår senare i sitt betänkande att åklagare skall redovisa sina påföljdsyrkanden i stämningsansökan på ett mer detaljerat sätt än vad som krävs av domstol. Åklagarmyndigheten delar därför inte BRU:s bedömning att det inte behövs någon uttrycklig bestämmelse som anger att domstolen skall ange om någon

6 Åklagarmyndigheten Sida 6 (11) uttrycklig straffnedsättningsgrund har använts. Såväl från alla parters synpunkt som för förtroendet för rättsordningen skulle det vara synnerligen värdefullt om domstolarna alltid i domarna gav tydliga besked om straffvärdet för brottsligheten, försvårande och förmildrande omständigheter som beaktats och i vilken utsträckning samt skälen för påföljdsvalet. Detta skulle medföra en önskvärd klarhet i hur domstolarna kommit fram till straffet och öka möjligheten att jämföra hur domstolar dömer och därmed bättre verka för en enhetlig rättstillämpning. Kronvittnen På det underlag som nu finns bör ett system med strafflindring för att ange andras brottslighet inte införas. 4 Brottmålsförfarandet vid erkännande BRU föreslår utvidgade möjligheter att avgöra erkända mål på handlingarna. Som BRU anmärker har 2005 års reform (prop. 2004/05:131) beslutats men ännu inte trätt ikraft. Genom den reformen ökas möjligheten att i tingsrätt avgöra mål på handlingarna men den är inskränkt till mål där det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter. Eftersom den nya regleringen inte kommit i bruk finns det heller inga vunna erfarenheter av den. BRU:s nya förslag är mer långtgående eftersom det inte begränsas av vilket straff som kan bli aktuellt. Först är det naturligt att resa frågan om det kan vara ett alternativ eller ett komplement att utvidga området för strafföreläggande. Institutet med strafföreläggande har tidigare utvidgats från att avse bara böter till att kunna omfatta även villkorlig dom också i förening med böter. BRU tar upp frågan och pekar på två återhållande faktorer. Den ena är att det inte finns förutsättningar att beakta sådana omständigheter som avses i 29 kap. 5 eller 7 brottsbalken. Vidare pekas på att förundersökningen endast blir offentlig i de fall som prövas av domstol. Här skall dock anmärkas att förundersökningsprotokollet tillförs strafföreläggandeärendet och därmed finns det endast i undantagsfall möjlighet att besluta om sekretess. Vidare lyfter BRU fram möjligheten till lekmannainflytande. Därefter går BRU vidare till frågan om en mellanform mellan strafföreläggande och huvudförhandling liknande det gamla underställningsförfarandet och avfärdar det. Det kan anföras invändningar mot att utvidga området för strafförelägganden. Det finns nämligen en gräns för hur långt regelsystemet skall medge att åklagare utför domaruppgifter. Enligt Åklagarmyndighetens mening saknas det för närvarande skäl att gå längre än vad som nu gäller. Det är därför riktigt att inrikta effektiviseringen på de enkla målens hantering i domstol. Med en sådan utgångspunkt är BRU:s förslag bra. Åklagarmyndigheten tillstyrker därför att systemet med att avgöra erkända brottmål på handlingarna byggs ut.

7 Åklagarmyndigheten Sida 7 (11) Förutsättningarna för dom utan huvudförhandling På de skäl som BRU redovisar bör det inte komma ifråga att avgöra ett erkänt brottmål på handlingarna om parterna motsätter sig det och naturligtvis inte heller om rätten anser att det behövs huvudförhandling med hänsyn till utredningen. Åklagarmyndigheten delar också uppfattningen att förfarandet inte skall tillämpas på gärningsmän under 18 år. I 2005 års reform införs regeln att åklagaren i stämningsansökan skall ange sina önskemål om hur målet skall handläggas. Det är ett välkommet tillägg i 45 kap 4 rättegångsbalken som ger åklagare möjlighet att förmedla värdefulla synpunkter till domstolen. Det är naturligt att rätten ser sig som mycket betjänt av åklagarens uppfattning eftersom åklagaren är den som kan processmaterialet och den som driver processen. Fördelen med att åklagarens önskemål tas in i stämningsansökan är att den misstänkte och dennes försvarare får ett underlag för att lämna sina synpunkter. Påföljdsyrkande i stämningsansökan BRU:s förslag innefattar att om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling skall han eller hon i stämningsansökan ange ett bestämt yrkande i fråga om påföljd. Åklagarmyndigheten är positiv till att det är åklagaren som på detta sätt anger ramen för processen. Särskilda omständigheter och bakgrundsbeskrivning BRU:s förslag innefattar också att åklagaren anger vilka särskilda omständigheter enligt brottsbalken som han eller hon tagit hänsyn till vid sitt yrkande i påföljdsdelen. Här avses särskilt strafflindrande omständigheter i 29 kap. 3 och 5 brottsbalken. Åklagaren ska särskilt ange på vilket sätt och i vilken omfattning som den misstänkte har underlättat utredningen. I förhållande till dagens ordning ställer BRU:s förslag ökade krav på åklagaren. Som noteras redovisar åklagaren oftast redan nu sakframställningsvis en bakgrundsbeskrivning och uttalar oftast i pläderingen en tämligen nyanserad uppfattning i påföljdsfrågan. Åklagaren ska enligt förslaget nu göra detta i skriftlig form. Åklagarmyndigheten har inte något att invända mot det. Åklagarens processdirigerande roll blir genom BRU:s förslag tydlig. Ingen övre gräns BRU föreslår inget tak för när ett erkänt brottmål får avgöras på handlingarna. Skälet är att det med stigande straffvärde krävs starkare bevisning och tillämpningen av förfarandet därför blir närmast självreglerande. Resonemanget ger närmast sken av att bevisstyrkan alltid är proportionell mot gärningens allvar. Det är förvisso så att kravet på stödbevisning för ett erkännande är högre vid mycket allvarliga brott men det framstår som något främ-

8 Åklagarmyndigheten Sida 8 (11) mande att beskriva saken på ett sådant sätt att det för en gärning med t.ex. ett straffvärde om ett år skulle krävas klart mindre stödbevisning än för ett brott med ett straffvärde om sex år, vilket blir följden av den beskrivna proportionaliteten. BRU:s förslag att utan någon övre gräns kunna avgöra erkända brottmål på handlingarna kan framstå som utmanande. De rättstillämpande organen hyser säkerligen en instinktiv motvilja mot att döma till längre straff utan föregående huvudförhandling. Det finns enligt Åklagarmyndighetens mening principiella betänkligheter mot förslaget. Det bör inte finnas utrymme att döma till fängelse mer än ett halvt eller högst ett år utan huvudförhandling. Processmaterial vid avgörande på handlingarna Åklagarmyndigheten tillstyrker att det i 30 kap 2 rättegångsbalken klargörs att förhörsutsagor får utgöra processmaterial för att stödja ett erkännande i mål som avgörs utan huvudförhandling. 5 Uppgiftsutbytet mellan de brottsbekämpande myndigheterna Åklagarmyndigheten delar BRU:s uppfattning att det idag sker ett tämligen informellt utbyte av information mellan de brottsbekämpande myndigheterna, och då främst mellan åklagarmyndighet och polismyndighet, men även till en del ett utbyte mellan nämnda myndigheter och Skatteverkets skattebrottsenhet och med Tullverket. Detta utbyte av information torde ske utan att handläggarna på respektive myndighet närmare reflekterar över på vilken laglig grund utbytet sker, vilket i sig är mindre bra mot bakgrund av att utbytet rätteligen skall ske med tillämpning av de relativt generella men samtidigt svårtillgängliga bestämmelserna i 14 kap 2 och 3 sekretesslagen. En reglering av uppgiftsutbytet framstår som angelägen och BRU:s föreslag är relativt lättillämpligt och överskådligt. Förslaget innebär att det byggs upp en sekretessmur runt myndigheterna inom området. Det gagnar ett enklare och mer lagbundet utbyte av information inom muren och torde även få till följd att det sker en mer enhetlig tillämpning av sekretessreglerna mot dem som befinner sig utanför muren. På de av BRU anförda skälen bör inte utlämnade myndighet inom muren kunna sätta upp förbehåll för mottagande myndighet hur denna skall få använda informationen. De föreslagna ändringarna torde inte få någon menlig effekt på skyddet av den personliga integriteten. Tvärtom kan sägas att ett utbyte mellan berörda myndigheter som har klart lagstöd innebär en mindre integritetskränkning än det mer formlösa utbyte vi har idag.

9 Åklagarmyndigheten Sida 9 (11) En ändring av sekretessreglerna inom området torde i vilket fall som helst vara oundviklig med hänsyn till den ökade samverkan som sker mellan myndigheterna i syfte att förhindra och bekämpa brott. Det finns flera exempel att peka på men ett par stycken kan nämnas. Samverkan mellan polismyndigheternas eko-rotlar och Skatteverkets skattebrottsenheter har under de senaste åren intensifierats och såväl formella som informella samarbetsorgan har skapats. Ett annat närliggande exempel är åklagarnas förestående tillgång till polisens DUR-system. En fortlöpande sekretessprövning inom det arbetet framstår som synnerligen opraktisk och skulle motverka syftet med samverkan. Den av BRU föreslagna ändringen av sekretessreglerna är närmast att bedöma som en kodifiering av de rutiner som idag tillämpas. Förslaget är väl motiverat och väl avvägt. 6 Några ytterligare frågor kring utbyte av uppgifter i rättsväsendet På de av BRU anförda skälen bör ett utökat informationsutbyte kunna ske mellan kriminalvården, åklagarmyndigheten, polismyndighet och/eller EBM när det gäller säkerheten på kriminalvårdsanstalterna eller i syfte att förebygga brott. Mot bakgrund av det allt tyngre belastade klientel som idag finns på våra anstalter och de uppmärksammade rymningar/fritaganden som skett under de senare åren framstår föreslagen reglering som mycket angelägen. Det finns dock inte skäl att besluta en reglering som innebär att 9 kap 17 sekretesslagen hindrar att Åklagarmyndigheten lämnar Kriminalvården uppgift som behövs för att upprätthålla säkerheten inom kriminalvården eller för att upptäcka eller förhindra brottslig verksamhet. EBM är bl.a. en åklagarmyndighet. I den nya föreslagna lagtexten (9:17 femte stycket) torde det därför räcka att ange en åklagarmyndighet eller en polismyndighet på samma sätt som lagrummets första stycke. Underrättelse till kronofogde om hävt beslag Det framstår som mindre tillfredsställande att en lagreglering av polismyndighets eller åklagares förfarande med beslag gentemot kronofogdemyndigheten inte föreslås. Trots det i betänkandet refererade JO-beslutet uppfattas rättsläget alltjämt som osäkert. Det överlämnas till den enskilde åklagaren att göra en prövning av den generella bestämmelsen i 14 kap 3 sekretesslagen huruvida en underrättelse skall ske till kronofogdemyndigheten eller inte. Det är mycket otillfredsställande. Åklagarmyndigheten är av den bestämda uppfattningen att det behövs en sekretessbrytande bestämmelse.

10 Åklagarmyndigheten Sida 10 (11) 7 Vissa frågor om beslag Betänkandets sammanställning av gällande rätt beträffande hanteringen av beslagtaget gods är en intressant och belysande beskrivning av de möjligheter som idag står till buds när det gäller framförallt polisens hantering av godset efter det att ett beslut om beslag hävts. Det är en brist att rättegångsbalken inte innehåller någon som helst reglering i fråga om vad som skall ske efter det att ett beslag hävts eftersom det i praktiskt polis och åklagararbete är en mycket vanlig situation. Det är därför lämpligt att införa en regel i rättegångsbalken och Åklagarmyndigheten har inte något att invända mot den föreslagna huvudregeln. Förslaget kan i denna del sägas utgöra en kodifiering av idag gällande praxis, nämligen att beslagtagen egendom skall återlämnas till den från vilken beslaget skett. Om den person hos vilken beslaget gjorts inte gör anspråk på godset skall detta, enligt förslaget, återlämnas till den som sannolikt har rätt till föremålet. Det framgår inte av betänkandet vilka kriterier som skall gälla för bedömningen av sannolikheten. Problemet framstår som än tydligare om fler än en person gör anspråk på godset. Det finns risk att det uppstår stora problem vid den praktiska tillämpningen och ger utrymme för godtycklighet. Åklagarmyndigheten anser därför att denna del av förslaget bör övervägas ytterligare. Förfarandet med egendom som inte hämtas ut Det innebär stora praktiska problem för framförallt polisen att förvara gods, bl.a. gamla personbilar, under lång tid, och det också medför stora kostnader. En reglering i överensstämmelse med stöldgodslagen tillstyrks. Det är viktigt för den praktiska tillämpningen med tydlighet och ett begränsat antal skilda förfaringssätt. För att göra hanteringen enkel anser Åklagarmyndigheten att kravet på delgivning kan slopas och att det är tillräckligt att en underrättelse skickas till den som godset skall lämnas ut till och annan som drabbats av beslaget. En sådan regel står i överensstämmelse med 27 kap 8 tredje stycket rättegångsbalken och ett sådant förfarande framstår som tillräckligt i de situationer som här avses. Beslut om försäljning eller förstörande av egendom bör fattas av den myndighet som förvarar egendomen. 7 Uppgifter om fordon i spaningsverksamhet Åklagarmyndigheten inser att det är nödvändigt att vid vissa polisinsatser använda fordon som inte direkt kan kopplas till polisen eller annan myndighet genom registeruppgifter. De kreativa lösningar som hittills använts för att döl-

11 Åklagarmyndigheten Sida 11 (11) ja att ett fordon används i polisens arbete är, som framgår av betänkandet, i längden inte acceptabla och en reglering av frågan om registrering förefaller nödvändig. Eftersom det inte är möjligt att av betänkandet läsa ut vilken lösning beredningen tänkt sig, kan Åklagarmyndigheten bara uttala sig i allmänt positivt till förslaget I beredningen av detta ärende har i olika delar deltagit företrädare för åklagarkamrarna i Luleå, Jönköping, Kristianstad, Stockholm-Västerort och Borås samt Utvecklingscentrumen i Umeå och Malmö, åklagaravdelningen och brottmålsavdelningen på. Föredragande har varit överåklagaren Catharina Bergqvist Levin. Guntra Åhlund Catharina Bergqvist Levin